Inte alls roligt

Nu är det inte alls roligt! Igår fick jag äntligen maskstygnen broderade på traktortröjan. Sju traktorer gånger tre stygn/traktor. Jag klarade det efter lite trassel och en och annan svordom. Det var ju bra, men...

... nu är det som sagt inte alls roligt! Vem ska ta hand om alla de här garnändarna? Jag började faktiskt igår, men efter att lite på ett halvdussin var fästade gav jag upp. Jag orkade helt enkelt inte. Det är liksom mycket roligare att sticka. Förstås skulle det vara roligt att få den här tröjan färdig, men ingen frivillig fästare har dykt upp än.

Till råga på allt började bisin min igår fundera på den här tröjan:
– Är du säker på att ärmarna passar?
– Nä, jag vet inte. Jag har bara följt mönstret.
Ve och fasa, inte alls roligt om tröjan inte passar! Den får väl bli en motoroljetrasa då. Alternativt en alldeles för stor tröja åt en docka.

I morse kom jag på den geniala idén att jag helt enkelt gör mej av med allt garn och slutar sticka. När jag berättade det för bisin min blev han alldeles förskräckt.
– Men vad ska du göra då? Du har ju alltid stickat eller virkat, ända sen barndomen. Du kan inte plötsligt sluta nu.
Jaa, vad ska jag ersätta stickandet med? Mera korsord? Matlagning och bakning? Fågelskådning? Flänga runt på alla evenemang som ordnas? Bli en loppisnörd? Skriva en bok?  Åka på alla  KAJ spelningar? Eller satsa på att se Gian kasta pilar? Läsa alla böcker som finns i vår bokhylla?

Men inget av det här känns så där superlockande och inget annat än korsorden och böckerna är sånt som jag kan ta med mej på samma sätt som sockstickningen. Och om en famo/mommo inte stickar, vem ska då sticka? Kanske jag ännu måste överväga mitt hastiga beslut i morse?

Ja, och så måste jag nog nu ta mej i kragen och fästa åtminstone några garnändar till.

Önskar er alla ett trevligt veckoslut! Och nu ska ni faktiskt passa på att komma till byin, alltså nej hit till stan, för det här veckoslutet är det full rulle med allt från evenemang för barn, loppisar, samlarmässa och framförallt gamla hus. Välkomna!

Vart jag än går

Igår tog jag mej äntligen i kragen och ringde till hälsocentralen. Jag behöver igen tid för min B12-injektion, för det har gått tre månader sedan sist. Som vanligt får man inte tala med en människa utan ledsagas av en apparat. Tryck 2 om du vill ha service på svenska och sedan olika alternativ för vad ens ärende gäller. Jag tryckte 2 igen, för icke brådskande ärende. Sen avslutar man samtalet och hoppas på det bästa. Men nu måste jag ha telefonen med mej vart jag än går, så jag inte missar samtalet från hälsocentralen. Jag saknar verkligen tiden då det fanns en riktig människa i växeln, en som kunde hjälpa till att få tag på rätt person. Jag saknar tiden då ens egen hälsovårdare själv kunde ge tider åt en färdigt för nästa besök. Hur skulle jag nånsin ha klarat alla hälsokontroller för fem barn annars? Tänk att liksom varje gång få vänta på samtal. På den tiden fanns inte smarttelefoner ännu och livet var mycket enklare då, eller hur? Det fanns människor och mänsklig kontakt. Nu verkar det ibland som om ingen vill veta av en.

På stickträffen hos H igår talade vi faktiskt bland annat om just det där med att ha telefonen med sig överallt. Nån har alltid med den på toan och i duschen. Jag är lite slarvig med det där och har nästan aldrig med telefonen på toan. Beträffande duschen försöker jag se till att jag inte är ensam hemma så jag kan ropa på hjälp vid behov. Tvålvatten är halt och farligt.

Vi talade förstås också om stickande. En del börjar inte sticka förrän klockan nio på kvällen. Mycket klokt, för då fastnar man inte i "jag ska bara sticka ett varv till" och sen försvinner hela dagen och man har ingenting fått gjort.
Min hulda moder hade också bestämt sig för att hon får se på TV först efter klockan 21. Det fanns annars en viss risk att hon skulle ha fastnat i sin gungstol hela dagen framför apparaten.
Själv vet jag inte riktigt, å ena sidan borde jag ju inte göra annat än sticka, men å andra sidan finns det ju en del här i livet som måste göras...

– Är du färdig med traktortröjan, frågade bisin min förvånat igår kväll då jag satt i gungstolen efter klockan 21 och stickade på en socka.
– Nej, inte riktigt, jag har ett avmaskningsvarv och allt fästande kvar, så det tar nog en liten tid till innan jag är färdig.
Jag är rädd att fästandet kan dra ut på tiden, tyvärr. Och om traktorn ska se ut som en traktor behöver den två maskstygn/figur för att likna. Vete fåglarna hur lång tid det tar innan jag har fått det sömmandet färdigt. 🙈 

Det var härligt att träffa de stickglada damerna igen. Två kunde tyvärr inte närvara. Alla utom värdinnan stickade på sockor. Det är liksom tryggast så. Det är verkligen snällt att vi får träffas hemma hos dem som kan erbjuda tillräckligt stort utrymme. Skulle det finnas något trivsamt kafé i stan där vi kunde sitta en eftermiddag i veckan skulle det förenkla livet för värdinnorna. Men tyvärr, tyvärr ett sådant finns inte.

Jag kom hem med bitar av den goda vinbärspajen, som U hade bakat. Tack för dem! Nu kan jag sjunga Pa to ta na kako? och bisin min förstår absolut ingenting.

Men nu ska jag sluta sjunga och istället gå ut och njuta av det soliga vädret. Jag borde dra till skogs och plocka lingon, men...

Önskar er alla en skön fortsättning på torsdagen!

På marknad

Igår var jag iväg ett varv till stan tillsammans med äldsta sonen. Jag gick på marknad och han var chaufför. Det var allt tur det, för det var svårt att hitta parkeringsplatser nära torget.

Förr var alla gator runt torget avstängda, för då fanns det jättemånga marknadsstånd. Numera räcker torget bra till, för marknaden har blivit betydligt mindre. Vädret var soligt och det var mycket människor i rörelse. Jag lät mej inte frestas av utbudet, trots aktiva försäljare. En visade en sorts tröja i leopardmönster. Heh, kan ni se det framför er, jag i ett sådant plagg? Nä, inte jag heller, så när jag sa att det inte riktigt är min stil, drog han fram en enfärgad svart med guldfärgad dragkedja. Men jag tackade också nej till den och skyndade fort förbi ståndet. Jag vågade inte stanna och se på de vackra klänningarna.

Lite längre bort ropade en hattförsäljerska på mej, men nej, ingen hatt för mej, tack. När har ni sett mej i hatt senast? Förutom de här så tyckte en försäljerska att jag skulle köpa ytterst hälsosam ingefära av henne. Men också det lät jag bli.

Nej, jag stegade raka vägen till ståndet med viborgskringlor. Men ack, ack, här gällde MobilePay eller kontanter. Det sistnämnda fanns inte i min plånbok och den förstnämnda appen finns i min telefon, men det fanns inga garantier att den fungerar. Så jag travade iväg till nästa kringelstånd. Men också här gällde samma betalningsmetod. I det här läget gick jag bort från marknaden och tänkte att nä, nu får det vara nog. Vi är utan kringlor den här gången. Jag hade redan tagit fram telefonen för att ringa sonen och be honom hämta upp mej. Men sen kickade modershjärtat in. Jag kan ju inte återvända utan kringlor, för tänk hur besviken sonen skulle bli då.

Jag gick alltså till bankautomaten, återvände till marknaden och kom hem med kringlor!

Bisin min tycker att de är så degiga nuförtiden och inte alls smakar som förr i världen. Det kan förstås stämma, för de bakas väl inte i ugnar på halmbädd längre. Men det kan också vara att minnet från barndomen har bleknat eller att man inte fick så mycket köpta bakverk på den tiden.

På marknaden gick det inte att ta många steg innan jag igen träffade på bekanta och vänner. Och det är ju just det som är roligast på marknaden, att träffa människor. Faktiskt är det också så att de flesta är ute efter just kringlor från marknaden.

– Nu går vi och sätter oss och vilar, sa mannen till höger ömt till sin fru och ledde henne till bänken.
Det var riktigt gulligt att se och höra. Riktigt bra att det finns bänkar att sitta på. Det är inte så enkelt att gå på de där kullerstenarna.

På kvällen var jag iväg till grannbyn. Med mej hade jag två grejer, som jag köpte på marknaden:

En drake och en groda. Och nu hade den här famon gjort stora misstag, ack och ve!
För det första så är de här leksakerna av trä. Det tycker jag förstås är bra mycket bättre än plast. Men det tyckte inte fadern var speciellt roligt när de smällde i golvet då Lillan och Lilleman lekte jojo med de här fjädrande djuren. Sen finns det kanske en viss risk att de smäller till varandra också.

För det andra blev det fel då jag paketerade in dem och gav draken åt Lilleman och grodan åt storasyster.
– Jag tycker inte om grodor, sa hon och rev draken ur brorsans hand. Han började storgråta och fadern fick ge en lektion i att man inte river saker ur händerna och att man ska vara snäll osv. Famo borde alltså ha satt båda leksakerna i ett paket och så skulle barnbarnen ha fått dela på innehållet. Jag skulle förstås ha köpt likadana, men det fanns inte vare sig två drakar eller två grodor. Två spindlar skulle ha funnits, men de hade olika färg, så det skulle nog ha blivit gruff om dem också. Nu funderar jag intensivt på om jag alls vågar mej på att göra adventskalendrar åt de här två, för jag kan väl inte ha likadant innehåll i alla påsarna?

Hur som helst, så var det riktigt trevligt att träffa gullisarna. I något skede tyckte Lillan att famo nog kunde gå hem redan. Lilleman å sin sida ville sitta på stolen som famo hade fått från köket. Det på grund av att det fanns en stor madrass framför soffan där det slogs kullerbyttor. Mycket bestämt lät Lilleman förstå att nu skulle famo minsann bort från stolen. Och när famo var mer än lovligt trög, så stampade han med eftertryck i golvet. Då lydde famo, som hade jättesvårt att hålla sig för skratt.

Igår kom dödsbudet att Dolly Parton hade gått bort. Till min stora förvåning nämnde också professor Alf Rehn om det hela i sin Facebook. Visst betyder väl det då att Dolly var en mångsidig artist? Jag trodde verkligen inte att han lyssnade på countrymusik. Är det att vara fördomsfull?

Visste ni förresten att ni ska ringa 112 om ni är ensam med en man? Det uppmanar AI oss kvinnor att göra. Vet inte riktigt hur jag ska göra nu med bisin min, vågar jag vara ensam med honom? Till all tur körde han nyss iväg till grannbyn. Det var nämligen igen nära på ett mindre utbrott här då jag hamnade söka på Motonets sidor.
– Du blir alltid så aggressiv när jag ber om hjälp med internet, sa bisin min.
Njaa, snarast irriterad, för ja, jag kan inte finska tillräckligt bra för att söka efter bildelar. Jag vet ju inte ens vad de heter på svenska! För femtioelfte gången försökte jag igen visa bisin min hur det ser ut på Motonets webbplats, vilka kategorier som gäller och hur många sökträffar det kommer upp om man inte specificerar sökningen. Dessvärre tror jag att han inte heller den här gången lyssnade på mej. Igen fick jag söka på fel grejer då han sade att jag skulle söka på "kiinnitys" när det heter "kiinnikkeet". Kära nån, jag undrar om jag borde önska en finska kurs i medborgarinstitutet, en finska kurs som skulle koncentrera sig på bildelarnas benämning. Frågan är bara om det är undertecknad eller bisin min som behöver gå den kursen?

Nå, strunt i det, delarna är nu både beställda och betalda och jag klarade igen av en biluppgift. Huh! Jag borde nog snart få ett pris av något slag annars kanske jag går i bildelssökningsstrejk! Härefter om bisin min ber mej söka nånting så tänker jag göra som Anni Saukkola, jag tar fram min stickning istället och söker inte vare sig på telefon eller datorn!

Nu ska jag småningom försöka få mej iväg till stan och stickträffen hos H.

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen. Och vad ni än gör, lita inte på svaren ni får från AI.  

På tur med spindeln

Låt mej börja med att konstatera: Nej, nej jag har inte 33 8024 gram i mitt lager! 🙈
Nej, det skulle vara på tok för mycket till och med för mej och det skulle inte ens rymmas in här i vårt hus. Tänk 338 024 gram!Nej, jag har 33 802 gram i lagret och det är redan alldeles för mycket med tanke på min långsamma sticktakt.
Tack till alla som har påpekat mitt tryckfel i gårdagens inlägg. Jag vet inte varifrån den där fyran dök upp där på slutet. Jag har nu rättat det. Hur skulle jag klara mej utan er? 💕

Igår då jag satt här framför skärmen fick jag ett textmeddelande av yngsta sonen:
– Vill du på ett snabbt Borgåvarv?
Jag svarade förstås ja tack, skyndade att klä om mej och så iväg tillsammans med sonen och...

... spindeln.

Den här gången hade jag inte med mej nån stickning utan satt en liten stund i bilen och väntade medan sonen uträttade sitt Borgåärende. Jag kollade på min telefon och tittade på alla inlägg om hur fantastisk KAJ på hemmaplan varit i lördags. Superlativen avlöste varandra och jag önskar att jag skulle ha varit där. Men min energi räckte inte till helt enkelt; Ordna biljetter, ta sig till Vasa, ordna övernattning osv. Och nej, jag skulle inte ha orkat stå på fotbollsplanen i två timmars tid och mera. Bäst att inse realiteterna och njuta av alla videon på youtube istället. Det är förstås inte samma sak, men en liten tröst i alla fall.

Yngsta sonen sa ju att det skulle bli ett snabbt varv i västra grannstaden och så blev det. Vi besökte endast Mikrokulma. Där i dörröppningen talade jag en lång stund med en datakursdeltagare. Det var bra, för då hann sonen kolla på det han var intresserad av innan jag gjorde ett supersnabbt varv i affären. Och vad köpte jag då? Jo, en städtrasa, vete fåglarna vad jag ska göra med den, och...

... den sista lilla påsen med hallonbåtar! Hallååå! Ni behöver påfyllning med det snaraste! Påsar med lakritsbåtar fanns det hur många som helst av, men se de här röda godingarna fanns det bara en påse av. Hoppas att det plingade till i affärens lagersystem när min påse gick genom kassan, så att de nu vet att hallonbåtarna är slut.

Under bilfärden till och från västra grannstaden talade vi bland annat om hur det var förr när det inte fanns mobiler och undertecknad var ute och festade. Alla föräldrar hade nog inte riktigt koll på sina ungdomar då. Jag var kanske ett litet undantag, för min hulda moder körde taxi och fanns ofta på plats på samma dansställen/ungdomsföreningslokaler där festerna ordnades alltid med levande musik. Hon visste alltså vad som hände och hur det såg ut utanför lokalerna. Men hon litade på mej. Vad kan jag annat säga än att jag hade tur som inte råkade ut för hemskheter. Yngsta sonen tror inte på att det har blivit värre nuförtiden. Han tror att det mera handlar om att nyhetsflödet har blivit intensivare och aggressivare. Och ja, att vi just matas med dåliga eller hemska nyheter, för de säljer och allting handlar om pengar nuförtiden.

Som orolig mamma frågade jag också av sonen vem han har som ICE kontakt i sin telefon. Han tittade häpet på mej och frågade:
– Vad är det?
Så, jag fick förklara för dataexperten det, som jag tänkte att alla uppfödda med datateknik kan och vet. Men se nej, det gör de ju inte. Som unga förstår de nog inte äldres oro och tar lätt på livet. Vet inte om sonen kommer att lägga in nån ICE kontakt. Han utgår nog från att ingen ändå kan öppna hans telefon.

På hemvägen kurvade vi ännu via Tokmanni i Gammelby och jag försåg vårt kylskåp med mjölk, yoghurt osv. Nu är kylskåpet proppfullt och bisin min inte alls glad. Han gillar bäst när det är halvtomt, men jag vill inte ränna i affärer varje dag för att skaffa basvaror. Det är lite som med garnet, det ska finnas färdigt hemma, för hur ska det annars gå om jag drabbas av akut inspiration.

Och nu mina vänner, nu inser väl både ni och jag, att gårdagen är ytterligare ett bevis på varför mitt stickande tar så låååång tid: Jag flänger helt enkelt omkring! Då hinner jag ju inte sticka, i synnerhet som jag ännu lämnar hem stickväskan. Men, som den jag mötte i Borgå igår sa: "Man får inte lämna sig i soffan". Och det är ju sant, det är alltid bra att ta sig lite ut, se sig om och röra på sig lite. Sticka hinner man nog sen. Och det säger jag med fyra månader kvar till jul! Andas lugnt, ingen stress, ingen brådska, det ordnar sig...

Och apropå jul, vet ni vad bisin min föreslog i morse? Jo att vi skulle åka bort till jul, på kryssning eller någonting annat. Jag stirrade på honom som om han tappat förståndet totalt.
– Menar du verkligen det, frågade jag tvivlande.
– Ja, svarade han tvärsäkert.
Men vet ni vad? Jo, det var nog bara bluff och båg från hans sida. Han känner mej redan så väl att han vet att jag inte reser bort från barnbarnen till jul. Så om bisin min vill smita undan julståhejet får han allt lov att resa iväg själv.

Nu dags för lite disk och sen sista varven på min traktorstickning.

Önskar er alla en skön fortsättning på tisdagen! 

Garnlagret i maj 2026

Kära nån, jag har alldeles glömt bort att hålla er uppdaterade vad gäller mitt garnlager. Mest för att jag faktiskt skäms. Hur har det kunnat bli så här stort? När sjutton ska jag alls hinna sticka av det här garnet? Borde jag ordna ett garnloppis? Men när och hur ska jag orka gå igenom allt, för nu borde jag ju börja julklappssticka, inte sant?

 

Kvar från april 2026: 31 764 gram

• Köpt garn:   2 126 gram

• Lumousgarn och sockgarn, loppisfynd   1 026 gram
• Garn beställt från Ylivieskan kotikutomo  800 gram
• Hygge Wool mösspaket, loppisfynd           300 gram

• Erhållit garn: Catona från Ylivieskan kotikutomo  20 gram 

• Använt garn:   108 gram
   
• Små pandasockor  36 gram
• Ankelsockor          72 gram

•  Kvar i maj: 33 802 gram

 Du söta öde. Det här är inte klokt! 🙈 Nu måste jag nog göra nånting. Jag har väl följande tre alternativ idag:
1) Sätta mej i en knut och skämmas. Men det hjälper väl inte stort.
2) Sätta igång och sticka i racerfart, helst alla de där halvfärdiga alstren, så det går åt rejält med garn och blir fort färdigt. Strunta i disk och matlagning. Det låter riktigt lockande med tanke på dagens gråväder.
3) Radera det här blogginlägget och helt enkelt sluta med garnstatistiken. Men... ja, hur ska jag då alls kunna ha nån koll på garnen? Finns det förresten en gräns för hur mycket garn man får ha i lager?

Tror att jag lutar mot alternativ två, men först ska jag fylla diskmaskinen.

Önskar er alla en trevlig fortsättning på måndagen.

Älskade

För en tid sedan fick jag frågan om jag läser annat än deckare. Jo, det gör jag faktiskt, men nuförtiden läser jag jättelångsamt och har inte riktigt skrivit om mina läsupplevelser här i bloggen. Under sommaren läste jag boken Älskade skriven av Toni Morrison.

Handling:
Året är 1873. Sethe, huvudpersonen i Älskade, bor med sin tonårsdotter Denver i ett förhäxat hus. När Sethe väntade Denver för 18 år sedan rymde Sethe med sina tre barn från Kentucky och Sweet Home, den plantage där hon hölls som slav. Sethe nådde Ohio, men "männen utan skinn", det vita husbondefolket, hann upp henne. Hellre än att mista sin nya frihet och se sina barn bli slavar försökte hon ta livet av sina barn. Sethe lyckades bara med ett, sin äldsta flicka, och fick avtjäna ett fängelsestraff.
När Sethes svärmor Baby Suggs dör blir Denver och Sethe ensamma i det hus där en orolig ande spökar. Pojkarna har för länge sedan givit sig av. Sethe vet att det är hennes döda barn som inte får ro. In i den tillvaron stiger Paul D, en av slavarna från Sweet Home och nästan samtidigt kommer en mystisk flicka till Sethe, Hon säger sig heta Älskade, det ord som Sethe den gången för länge sedan lät rista in på dotterns gravsten.
_______________________
 
Den här boken läste jag långsamt i små portioner. Språket är poetiskt och precist, som om varje ord noggrant har övervägts. Historien är fasansfull och det är svårt att värja sig, för den kryper in under skinnet. I början är det många namn, som det gäller att hålla reda på. Allting verkar också vara bra och den lilla familjen klarar sig på de matvaror Sethe hämtar hem från jobbet och det som odlas i trädgårdslandet. Familjen har sin givna plats i grannskapet.
Denver är nyfiken och vill höra historien om hur hon föddes. I små glimtar får läsaren ta del av Sethes historia. Av hela hjärtat önskar man att det skulle gå bra, för hon har redan genomlevt svåra kval.

Boken är fasansfullt grym, vilket gjorde att jag hade långa pauser i läsandet. Paul D:s minnen hur han och de andra slavarna behandlades är hårresande. Medan jag läser funderar jag om jag verkligen ska läsa såna här böcker. Men, så här var det på riktigt i det stora landet i väst, så varför blunda för grymma fakta? Det är hemskt att vita såg på de färgade som djur och behandlade dem därefter. Och det hemska är att det sker än idag, människohandel är lukrativ business. Hur kan en annan människa vara ägd? Hur är det möjligt? Det är svårt för mej att ta till mig och förstå det hela fullt ut. Jag har till exempel aldrig vågat se på filmen "12 Years a Slave", jag klarar helt enkelt inte av det. Det är för grymt.

Boken Älskade är bra, men svår. Att läsa den i sängen innan man somnar är inget jag rekommenderar. Sethes öde lämnar en inte ifred i första taget.
Den här boken har jag nappat från en bokbytarhylla och nu ska jag försöka ge den vidare. Få se var jag hittar en lämplig byteshylla.
_____

Önskar er alla en trevlig ny vecka, med eller utan böcker! 

När man längtar efter nånting gott

I morse var jag riktigt effektiv i köket, till och med så effektiv att jag började bli riktigt rädd. Jag skippade morgonrundan och satte igång med att baka. När man längtar efter nånting gott, så får man själv se till att fixa det.

Jag bakade havrescones, för det gällde att snabbt få nånting gott till frukosten. Jag följde förstås inte receptet slaviskt. För det första gjorde jag dubbel sats, sen lade jag semlemjöl i för att få lite grövre bröd och sist men inte minst hade jag i en burk på 300 gram grekisk yoghurt istället för mjölken. Yoghurten hade dagens datum, så det var bäst att använda bort den nu genast.

Det blev riktigt saftiga och goda scones, om jag själv får säga det. Förresten, varför naggar man de här bröden?

Och finns det något godare än när smöret/margarinet smälter på det varma brödet? Nej, inte om ni frågar mej. Jag lade inte ens ost på mitt bröd utan njöt av det så här naturellt. Bisin min tog så många i rena rama snålheten att han blev tvungen att lägga ett i kylskåpet. Han orkade inte äta upp alla.

Och på tal om bisin min, vet ni hur det nu gick med hans bildelar igår? Jo, han köpte fel bromsskivor! Håhåjaa, jag vet inte vad jag ska säga. Är det alls nån idé att jag söker fram delarna på internet och visar i vilken butik de finns, när han ändå sedan råddar? Till råga på allt, så glömde han vissa delar och det lär vara mitt fel, för att jag inte skrev en lista åt honom. Tjaa, jag vet som sagt inget om bildelar och vill helst inte blanda mej med de grejerna. För mej räcker det riktigt bra med att ha koll på stickor, virknålar och garn.

Apropå min effektivitet ännu, medan sconesen var i ugnen fyllde jag diskmaskinen och nu är diskhon tom. Tjohooo!

En liten tidningshög hann jag också sortera. Den + en större hög har nu åkt söderut för att glädja min svägerska B. Bra att tidningarna kommer till nytta innan de hamnar i pappersinsamlingen. Och bra att här minskar högarna rejält. Kvar blir endast mönstertidningarna. Men de minskar också, för min favorittidning, Kauneimmat käsityöt, som innehåller både stick- och virkmönster, har upphört. Snyft!

Nu är det dags för mej att gå ut och njuta av augustivädret.

Önskar er alla en fin fortsättning på lördagen! 

Maskhjärna

– Du har maskhjärna, utbrast bisin min sent omsider igår kväll då han äntligen kommit hem från grannbyn och satt sig ner i sin gungstol.
– Öh, svarade jag medan jag räknade tre gula, fyra röda, två gula, fyra röda, ta med det gula garnet på baksidan, fyra röda, tre gula...
– Ja, du hör inte på, du bara muttrar för dig själv.
– Va, sa jag och tittade förvirrat upp från min stickning.
– Jag frågade vem som har gjort Caravanserai.
Tystnad medan jag fortsatte räkna röda och gula maskor. När jag äntligen kom till varvets slut svarade jag tveklöst utan att ens tänka:
– Int vet jag.
Och så såg jag på mönstret hur följande varv skulle stickas.
– Det var ju det jag sa, du har maskhjärna.
Joo, förstås, jag måste ju koncentrera mej och räkna maskor när jag mönsterstickar med två olika färger.

I morse viftade bisin min stolt med en LP-skiva.
– Si nu, här är den, Santanas skiva Caravanserai.
– Jaha och?
– Ja, det är långa låtar, som man kan meditera till.
– Aha, jag har nog aldrig hört nån låt därifrån tror jag.
– Den längsta låten är över nio minuter, se här.
– Jaså, svarade jag lite avmätt medan Dreams av Fleetwod Mac spelade i mitt huvud.

Jag var inte riktigt på mitt vanliga soliga humör i morse, för jag missade lite. Jag hade tänkt baka scones, men hittade inte bakpulver i det nystädade skåpet. I takt med att mitt blodsocker sjönk och magen knorrade alltmer högljutt tappade jag koncepterna. Jag letade på de mest osannolika platserna och hittade till och med en burk med soda, som jag inte ens visste att fanns. Bisin min hörde på mitt muttrande och gormande. Sen tittade han i skåpet och simsalabim, där fanns en liten rosa burk med bakpulver. En rosa burk! Har inte sett en sån förut. Och nu var det redan alldeles för sent för bakning. Nu bara måste jag få min frukost.

Där satt jag sedan och knaprade på knäckebröd och drack vatten, kände mej tillplattad. Och som en riktig boomer, för den där burken med bakpulver såg inte alls ut, som tidigare. Suck! Hur kunde jag vara så blind?
Tröstar mej med att jag nästan är färdig med den stickade traktorbården, endast tre varv återstår av själva traktorn. Sen blir det till att sy maskstygn, för jag kan inte ha så jättelånga flotteringar.
I ärlighetens namn är jag lite rädd för det där maskbroderiet. Det kan ta evigheter innan jag fått det färdigt och det är inte alls bra. 

Igår var jag inte alls så där jättelat, som jag planerade. Nej, jag fixade varma smörgåslängder till lunch. Lätt som en plätt, men att tärna osten, smören och medwursten samt klippa persiljan tar sin lilla tid. Den här gången använde jag färdiga gurktärningar ur burk istället för tomater och klippte gräslök från trädgårdslandet istället för att skiva gul lök tunt.

Tillsammans med sallad, tomater och grynost njöt jag och äldsta sonen av lunchen. Skönt med lite annat än potatis, som jag tycker att vi nu har ätit så det står ut genom öronen. Men så blir det när man odlar egna knölar.

Vet ni vad? Jo, snart kan jag ta anställning som bilreservdelskonsult. Inte för att jag precis vet nånting alls om bilar utan mera för att jag hela tiden är tvungen att bistå bisin min med sökningar av de mest skilda slag. Sent på eftermiddagen igår blev jag tvungen att kolla om de delar han hade i hyllan passade den modell som han mekade på. Efter en hel del stånkanden och stönanden samt kämpande på telefonen kom jag fram till att, jo, de skulle nog passa. Gissa om jag var nervös när han körde iväg till hallen i grannbyn och skulle byta delar. Hela kvällen väntade jag på att han nog kommer hem som ett åskmoln och radar upp en massa svordomar, för att jag hade fel. Men vilken tur, verkligen tur, delarna passade. Tjohooo!

För en stund sedan hade jag besök av postnord, som avlämnade en reservdel från utlandet, en del som jag beställde i söndags. Paketet lämnades här vid vår dörr utan att de ens knackade på och kollade om vi var hemma. Nu får jag igen leva i spänning om delen passar. Men den här gången får allt bisin min ta skulden på sig om det är fel, för jag tvingade honom till datorn och kolla att det var rätt. Men man vet ju aldrig vad som finns i paketet. Få se...

Tidigare här på förmiddagen fick jag igen leta bildelar på Motonet. Och hur många gånger jag än har förklarat för bisin min att jag måste veta vad det handlar om för att hitta delarna, så säger han att jag bara ska skriva in bilens registernummer  och söka. För femtioelfte gången visade jag honom att delarna finns i olika kategorier. Jag måste alltså veta om det handlar om till exempel "Alusta ja ohjaus" eller "Voimansiirto". Bromsar (Jarruosat) och avgasrör (Pakoputket ja tarvikkeet) är väl nu det enda jag förstår så där direkt. Men ska du beställa bromsskivor så måste du veta om det är främre eller bakre och hur många bultar och... ja, vilken kvalitet du är ute efter. Till råga på allt så stämmer bisin mins vokabulär inte alls ihop med Motonets. På riktigt heter delarna alltid något annat än det han säger. Idag skulle han ha tag på ett skyddsgummi och sa åt mej att jag ska leta efter "vetoakselin suojakumi". Gissa vad det heter på riktigt? Jo, "vetonivelen suojakumi". Här får jag verkligen använda min hjärna till max. För att göra det hela ännu mera intressant, så finns det där gummit till två olika sidor och dessutom ännu sådana som ska dras över på något sätt. Nå, ni förstår att det börjar snurra rejält i min maskhjärna av allt det här. Hur som helst, bisin min har kört iväg till huvudstan, till Motonet, för att få tag på skyddsgummit. Det fanns dessvärre inte på närmare håll. Visst är det en trevlig hobby det här med att hålla bilarna i skick? Tacka vet jag garn och stickning!

Nu är det dags för tvätt och disk för min del, eller tänk om jag nu bara skulle sätta mej och sticka när bisin min är borta hemifrån?

Önskar er alla ett riktigt skönt veckoslut.

Nästan färdigt skaft

Tänk, jag lyckades nästan få ett sockskaft färdigt igår på stickträffen hos C! Hon bjöd på idel godsaker både salta och söta.

Det var ett under att jag klarade mönstret med tanke på hur mycket vi skrattade och hur roligt vi hade. Diskussionerna handlade om allt från bisar som inte tankar bilen i tid till snygga entreprenörer. Förstås talade vi lite om stickning också, fattas bara annat. Två av oss stickade med fyrkantiga stickor, vilket var en nyhet för hälften av de närvarande. Lite funderingar var det också kring hur långa strumpstickor man vill sticka med och om de ska vara av metall, trä eller bambu. Gemensamt kom vi fram till att bambu är så mjukt att stickorna ofta blir missbildade. Själv tycker jag om känslan av trä i händerna, men vissa garnsorter löper helt enkelt bättre på stickor av metall.

Lite panikhicka fick jag igår då jag inte hittade senaste numret av Mästarkryss. Jag hade lagt tidningen på ett säkert ställe i nån hög, men var? Jag behöver ju mitt dagliga kryss för att må bra, så...
Tänk om jag måste börja städa på allvar och ta itu med de där högarna, som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med! 🫣 Ve och fasa!
På kvällen när jag riktigt ansträngde mina små grå kom jag på ett ställe, som jag ännu inte hade letat på och lättnaden var stor då jag hittade mitt Mästarkryss. Tjohooo!

Bisin min hade plockat in luddiga blommor från vår bakgård medan jag var på stickträff. I morse var det fullt av små svarta frön runt vasen. Inte alls kul. Tror att de här blommorna gör sig bäst utomhus, vad tror ni?

Igår kväll satte jag mej faktiskt i gungstolen och stickade på ett annat projekt än sockan ovan. Det var första kvällen den här veckan som jag hunnit sitta i gungstolen. Eftersom jag håller på med mönsterbården går det inte att ta med den stickningen till stickträffarna. Det går långsamt, ytterst långsamt, men säkert framåt. Nu börjar jag dock bli lite otålig och vill få projektet fort färdigt. Dagens plan är alltså att ta det riktigt lugnt och bara sticka. Men nyss hojtade bisin min att klockan 14 börjar darts i TV. Nu blir det bråttom att hinna lata sig med både stickning och TV!

Önskar er alla en skön fortsättning på torsdagen!

Vid vattnet

I natt drömde jag att jag köpte en avatar, alltså en sån där figur som man kan ha i datavärlden. Lite oklart vad jag skulle göra med den och jag hann vakna innan jag fick reda på det. Det jag med säkerhet minns var att ett av mina villkor för köp, var att figuren skulle vara skapad av en riktig människa istället för AI.

Drömmen var ett skönt avbrott från mina ordinarie drömmar, som ofta handlar att jag och min familj eller mitt sällskap blir jagade av skumma typer. Ofta befinner vi oss i ett stort hus eller ett jättestort sovrum och ofta är jag på något sätt på fel plats vid fel tid. Lite konstigt egentligen, för nu som pensionär behöver jag inte följa strikta tidsramar. Det skulle ju vara mycket trevligare att drömma om en eldig man med mörkt hår och bruna varma ögon. Ni vet, så där som Colin Firth i Mr Darcy. Ååååh! Men se nej, det går inte att styra sina drömmar. Dock tror jag att jag har kommit på ett litet knep, jag skaffar mej helt enkelt boken Stolthet och fördom, och så läser jag om Mr Darcy varje kväll. Det ska väl göra susen, eller vad tror ni?

Igår var bisin min igen försvunnen hela dagen och det så länge att jag faktiskt började bli rejält orolig. Han försvann vid halvelvatiden och sa att han bara skulle iväg till potatislandet för att ta upp några potatisar. Sen såg jag inte skymten av honom och hörde inget heller. Hem kom han först efter halvfyra och vid det laget hade jag hunnit både äta och nästan efterlysa honom. Tänk om han låg medvetslös i potatislandet?
Nå, till all tur hade han inte gjort det i alla fall. Nej, han hade suttit både hos P och senare hos J, pratat och förstås tappat allt grepp om tiden. Och när han kom hem var det lika oklart som på morgonen: Skulle vi iväg söderut på kvällen eller inte?

Efter några telefonsamtal visade det sig att hit skulle vi, närmare bestämt till Vårdö. Jag fick mitt hår lite klippt av multitalangen I. Hon kan nästan vad som helst, allt från att laga mat, baka, sticka, virka och sy till att åka vattenskidor, måla tavlor, fixa naglar, klippa hår och hantera både bil och båt. Ja, och så springer hon halvmaraton och kan sjunga. Det är att vara begåvad, inte sant?
 

Efter klippningen gick vi ner till stranden. Det var meningen att jag skulle fota yngsta sonens fina norska båt från 1960-talet, men...
... det blev ett foto på faderns kompis där i strandkanten...

... och på katten, som balanserade farligt på båtkanten för att få tag på andsteken.
När vi återvände till huset slog det mej att jag hade ju alldeles glömt bort att fota den vackra båten! 🙈

Det var en riktigt skön kväll och jag satt där ute och stickade på min socka. Jag fick faktiskt börja på den här sockan fyra gånger innan jag var nöjd. Det gick inte att sticka med de där ljusa trästickorna, nummer fyra, så det skaftbörjandet rev jag upp två gånger. Sen lyckades jag rådda med aviga och räta på de där mörkare fyrkantiga stickorna, 3½. Det blev alltså att riva upp en tredje gång. Tänk, först fjärde gången lyckades jag komma igång. Håhåjaa... kanske stickning inte alls är min grej, vad tror ni?

Vi avslutade kvällen inomhus med lite saft, rågbrödsmörgås och smakprov av I:s jättegoda bakverk. När vi körde hem efter halvnio höll solen på att gå ner.
Hem kom vi med ett litet ämbar blåbär och...

... och jag fick dessutom det här fina armbandet. Stort TACK för gåvorna och hårklippningen. Ja, och förstås för en trevlig kväll.

Nu ska jag småningom börja samla ihop mej och min stickning inför dagens stickträff hos C.

Önskar er alla en fin fortsättning på onsdagen!

Två burkar

Gårdagen flög fort förbi och det mesta förblev igen ogjort. Till råga på allt har jag glömt att både gratulera födelsedags- och namnsdagsfirare. Huuu! Så går det då jag inte vet vad det är för datum. Jag måste nog skärpa mej med det snaraste.

Nästan skärpt var jag på kvällen då jag lyckades åstadkomma det här:

Två burkar med "skakagurkor" (uttalas med kort a) eller mormors gurkor, som de heter i marthornas regi. Bisin min var smått förvirrad över min metod. Han läste på ättiksflaskan att det skulle vara senapsfrön med mera i burken och att lagen med ättika skulle kokas. Jag fick förklara att det här är inte traditionella inlagda gurkor som räcker hela vintern, utan det här är snabbgurkor. Här behövs ingen kokning utan gurkorna direkt i burken, sen vatten, ättika, socker, en tesked salt, dill och vitpeppar om man vill. Därefter skakar man om burkarna ordentligt, så sockret och saltet smälter. Efter en stund sa han:
– Min mamma lade dem mellan två djupa tallrikar och skakade gurkorna.
Suck! Jo, jo, men jag är inte hans mamma! Och jag hade så mycket gurkor att de skulle inte ha fått plats i en djup tallrik. Visst minns jag också de här omskakade gurkorna hemifrån. De plockades från trädgårdslandet och blev riktigt goda av omskakningen. Ja, och då förstås dillen och lagen.
Den här gången plockade jag dillen från odlingslådan på baksidan av huset. Lyxigt värre att ha tillgång till egna örter. Och gurkorna fick vi i lördags. Nu är de förvandlade till lyxig delikatess. Stort TACK för de gröna godsakerna!
 

Bisin min var också flitig i köket igår och bjöd på korvpanna till middag. Riktigt bra sätt att ta hand om rester. I och för sig var både korven och äggen nya, men...
Det hela serverades med rivna morötter, sallad, tomater och gurka, så lite hälsosamt blev det väl kanske?

Från postlådan fiskade bisin min upp den här broschyren igår. Den kommer alldeles gratis från Lankava om man har uppgett sin postadress till dem.

En stor del av sidorna i broschyren består förstås av olika garn både för vävning och stickning/virkning. I slutet hittas inspirerande mönster, som till exempel de här sockorna. Här kunde jag göra av med restgarner. Men det där med aviga maskor gör mej lite fundersam. Och ja, jag borde ju nog inte börja på nya projekt innan de gamla är färdiga.

Igår hade bonden bråttom på åkern här nedanför oss. Regnmolnen hängde tunga och hotfulla. Det gällde att bli färdig före det öste ner.  Jag vet inte riktigt vad han hade för jordbearbetningsmaskin efter traktorn. Bisin min påstår att här nog ska komma upp kummin också nästa år, men jag undrar allt. I varje fall borde här inte finnas kvar växande kummin längre i år. Men man vet ju aldrig.

Idag vet jag inte riktigt vad som ska hända, för om jag lyssnar på bisin min har han planerat än det ena och än det andra. I några av planerna ingår visst undertecknad också. Bäst alltså att jag lägger i gång med en sockstickning medan jag väntar på att han bestämmer sig!

Önskar er alla en trevlig fortsättning på tisdagen! 

Barnbarn och solglitter

Gårdagen var full av aktiviteter. Vi hade en riktigt trevlig söndag och hann både med barnbarn och en liten uppfriskande utflykt.

När jag igår satt vid frukostbordet med mitt korsord, ringde telefonen. Dottern frågade om hon fick parkera sina döttrar hos oss medan hon själv gick till skogs för att plocka blåbär. Jag svarade förstås ja, det går riktigt bra och det dröjde inte länge förrän flickorna var här.

Det var mycket tal om marsvin och att det är 14 veckor kvar till julen. M ville sticka ett marsvin och då ville förstås A virka ett marsvin. Mommo grävde fram restgarner ur en plastlåda och försökte fundera vilken färg marsvin har.
– Jag har sen aldrig stickat, sa M, så mommo lade upp maskor på långa stickor (eller jumperstickor om du vill kalla dem för det) och stickade första varvet.

Sen tog M över och det gick faktiskt riktigt bra, för hon kom underfund med hur man ska göra.
A testade på att virka, men det var knepigt att få garnet att följa med på virkkroken, så hon tyckte att mommo kunde ta hand om det hela istället. Både stickningen och virkningen lämnades kvar här, för se mamma klarar inte av det här, sa båda flickorna.
– Nä, hon vill bara chilla, konstaterade A.

Vi talade om musik med M. Hon berättade att sången Lasse, Lasse liten finns i sångboken och att de sjunger den i skolan. Jag blev glatt överraskad. Tänk att den ännu sjungs i skolan!
Sen undrade M vad jag småsjöng på för sång, "en Stracciatella ja vill beställa". Åh, kära nån, hon visste inte vem KAJ är! Å andra sidan hade jag ingen aning om vem eller vad M:s favoriter Katseye är. Vi såg ännu på videon med Still loving you av Steve'n'Seagulls. Det där skulle vi ha kunnat fortsätta med längre, alltså olika musikvideos. Men vi gick ut och kastade frisbee istället.
– Du går alltid bakåt när du kastar, sa M.
Oj, hups, det var sant. Inte konstigt att jag fick endast en disc i korgen. Jag borde ju ha gått närmare istället för längre bort.

A å sin sida såg på när Alisa Vainio knep guldmedaljen i maraton. A hade långa överläggningar med moffen om huruvida hon skulle få låna hem de två små leksakskatterna, som hon hade spanat in i bokhyllan. Gissa vem som gick segrande ur den diskussionen?

Det var härligt att ha flickorna här några timmar. Innan de lämnade oss sa A att jag inte behöver stressa med marsvinsvirkningen. Skönt, kanske djuren inte behöver bli färdiga ännu denna vecka. Och hoppeligen hittar jag något mönster, så jag får lite ordning på proportionerna.

Igår var det min tur att stå för lunchen här hemma och jag tog till snabbmat. Bisin min påstår att jag äter lingonsylt med blodplättar och inte tvärtom. Han är snål med lingonsylten, för sista burken tar snart slut, så nån borde ut i skogen och plocka. Titta inte på mej, för jag är ingen hurtbulle! 😁

På eftermiddagen körde vi längs med skärgårdsvägen söderut, ända tills vägen tog slut. Där möttes vi av underbart solglitter.

Och endast de här två fåglarna.

Den ena, antagligen föräldern, var en riktig hejare på att fiska. Ungen på stenen bara satt där och väntade på nästa munsbit. Beklagar fotonas kvalitet, men jag har inte tillräckligt häftigt objektiv. Och tja, jag tänker inte köpa ett heller, för det kostar mera än själva kamerahuset. Med ett större objektiv skulle jag dessutom då behöva stativ och större väska för all utrustning. Ja, och så borde jag faktiskt vara en aktiv fågelskådare.

Jag satte mej aldrig på bänken där nere vid stranden. Inte precis för att nån hade kalasat där och lämnat kvar resterna. Nej, utan mera för att bisin min satt i bilen och väntade på mej. Han tyckte att det blåste för mycket för att han skulle gå ut.

Härligt sommarväder med den blåaste blå himmel man kan tänka sig.

Om man står på ett berg en bit härifrån så lär man kunna se ända till Hogland. Vi nöjde oss igår med den här utsikten. Lite skrämmande att den numera ryska ön ligger så nära.

På hemvägen frågade bisin min om vi skulle åka iväg och hälsa på småttorna. Jo, det tyckte jag att var en verkligt bra idé, så vi kurvade via Drottningsstrandens lilla matbutik. Där köpte jag ett paket med glasspinnar, som jag sedan gav åt Lillan. Perfekt efterrätt till texmexen, som nästyngsta sonen hade fixat. Härligt att se de yngsta barnbarnen, som var fulla av energi. Lilleman har hunnit vara en hel vecka på dagis och där trivs han riktigt bra.

Det blev en fin söndag med barnbarn och en liten solglittrande utflykt. Någon stickning orkade jag inte med sedan på kvällen, får göra ett nytt försök ikväll. Men först borde jag göra mormors gurka. Det är bara det att nu regnar det och då kan jag nog inte gå ut och plocka dill, eller hur?

Önskar er alla en skön måndagskväll med eller utan stickning!

Flygfält och skärgård

Bisin min fortsatte igår med sin framfart i köket. Han hann med två diskmaskiner och till med få igång tvättmaskinen innan vi på eftermiddagen körde västerut.

Det var dags att vinka hej, hej till bisin mins trevliga släktingar; E och K. Deras sommarvistelse i Finland var över för denna gång. Så här fick de stiga av och lasta alla kappsäckar ur bilen. Man har en kort tid på sig innan parkeringen börjar kosta.

Bisin min rattade suveränt. Han hittade både till avgående flyg och bort från flygfältet. Jag tror inte att jag skulle klara det, för här susar minsann taxibilarna fram och förvirrade förare far lite hitåt och ditåt. Det gäller alltså att vara helskärpt.

Tiden gick så snabbt. De var ju alldeles nyss som vi hämtade upp E och K på flygfältet. Igen känns det som om vi inte riktigt hann med någonting. Hur blir det alltid så?

På hemvägen funderade vi lite om vi skulle ta en paus nånstans. Jag ringde till dottern, men där var det fullt upp och vi var inte välkomna, så vi tog av från motorvägen och åkte till skärgården istället.

Vi hamnade här, på andra sidan om Emsalöbron, närmare bestämt vid Gulfstationen/grillen/baren eller vad det nu heter. Perfekt sommarväder och både bilar, båtar och motorcyklar i rörelse.
 

Bisin min valde två knackkorvar och pommes frites. Jag uppskattar hur de har skurit upp korvarna och lagt gurksalladen (bostongurka i Sverige) på sidan, så inte allt blir en enda blöt gegga. Jag vill att de där potatisarna ska vara krispiga och inte slemmiga.

Själv valde jag dumt nog en korvpanna och det utan att ha någon större aptit. Hemskt nog lämnade jag kvar över halva portionen. Jag skulle ha klarat mej riktigt bra med en hotdog. Måste lägga det på minnet till nästa gång. Inte för att jag tror att det blir nån nästa gång på Emsalö mera den här sommaren.

Det var skönt och uppfriskande där vid vattnet. Med stora beundrande ögon betraktade jag när båtarna lade till vid bryggan. Jag är en riktig landkrabba, så jag vet inte hur jag borde bete mej på sjön och framförallt hur man ska angöra en brygga! Senast jag själv var på sjön för egen maskin var för flera år sedan då jag var ute och paddlade. Det var en fin upplevelse som jag minns med glädje.

När vi kom hem på kvällen var både bisin och undertecknad rätt trötta och mosiga. Och då ska ni veta att vi ju inte ens behövde flyga nånstans.

Vi fick en hel del varor och mycket annat av E och K...

... bland annat de här chokladpralinerna. Stort, stort TACK för alla gåvor.

Idag har jag också varit ute på vift med bisin min, men den utfärden får ni vänta på till i morgon, för nu, nu ska jag sticka lite.

Önskar er alla en riktigt härlig ny vecka!

Kokeriet igång

Vet ni, ibland tror jag att bisin min kan göra nästan vad som helst. Han kan fixa bilar, maskiner, traktorer osv, han kan ta en metallstång eller vilket metallskrot som råkar finnas och förvandla den till nästan vad som helst, han kan byta vindruta i bilar, kitta fönster, måla, sy, odla potatis, laga mat, ja han kan verkligen göra nästan vad som helst utom betala fakturor i internetbanken, hantera en dator eller smarttelefon. Igår visade han framfötterna i köket och satte igång kokeriet.

Nu har vi alltså nykokt svartvinbärsgele...

... och nykokt svartvinbärs-krusbärssaft. Tänk vilken energi bisin min har visat, som både plockat bären och tagit hand om dem på bästa sätt. Han är verkligt duktig, inte sant?
För min del återstår nu disken och att förse burkar och flaskor med etiketter. 

Igår fick vi dessutom de här burkarna, en med äppelmos och en med rabarberchutney. Stort tack för dem. Ska bli spännande att testa chutneyn.

Dags för disken nu innan jag ska iväg igen.

Önskar er alla en finfin fortsättning på lördagen!