Oj, ni skulle bara veta så jag har njutit av det gångna veckoslutet, som har varit fyllt av musik och lite av lilla M, hennes mamma och min hulda moder. Kan det bli bättre?
Njaa, kanske, som då när jag hade samlat alla här hos oss?
I lördags var jag iväg till Strömfors Bruk för andra gången den här veckan. Den här gången var jag på musikfestivalen Roots'n Boots. Och det var musik i över åtta timmar ska ni veta. Bra musik: Rock, countryblues, country, rockabilly, blues och hillbilly. Härlig, skön livemusik. Musik, som pulserar i ens blod och får det att rycka i fötterna. Musik från rötterna, skön att lyssna på, skön att dansa till. Superduktiga och fina band, inhemska sådana, förutom ett.
Först ut på scenen var South River Allstars, som spelar rythm & blues bluesmusik, rock'n roll och rockabilly.
Och tro det eller ej, bandet kommer faktiskt från Borgå!
Trion
består av Mika Ikonen, gitarr
och sång, Petri Myllynen, trummor och Markku Rauma, bas. Visst är det en häftig elbasso, som han Rauma trakterar? De spelade både egna låtar och covers, bland annat What's On Your Mind, som Ikonen själv har skrivit.
Förra året spelade Creek Road Eleven på efterfesten i Pajakahvila. I år fick de ta klivet upp på huvudscenen på Stallbacken. De spelar härlig countryrock.
Bandet består av Toni Ruuska, sång och gitarr, Jyrki
Levä, sång och gitarr, Pete Christiansson, bas, Jani Miinala, trummor och Petri
Frestadius, keybords och sång.
De spelade bland annat Bad Monday från sin nya skiva The Long Harvest.
Med de här tre instrumenten fick de här tre rejält ljud. Kolla vad ni kan använda tvättbrädan till och behöver ni trumma så går det riktigt bra med ett upp och nervänt ämbar, men det visste ni säkert redan. Josh Peyton till höger i bilden är en fena på gitarr...
... och inte bara gitarr. Han spelade också på en tresträngad cigarrlåda...
... och en likaledes tresträngad riktig yxa.
Det kan inte ha varit lätt för Sherwood Tigers att äntra scenen efter de dynamiska amrisarna. Om ni noggrant kollar in deras video på deras FB-sida, så där sitter jag i röd t-shirt med ett svart paraply uppspänt till skydd för den andra lilla regnskuren, som föll under dagens lopp. Jag hade hotat med att jag åker omedelbart hem om det börjar regna. Men det klarade sig med nöd och näppe. Solen sken trots hotfulla mörka moln.
Bandet spelade bland annat Broken Heart. Jag måste säga att jag gillar sådan här enkel rakt-på-sak-rock.
Killarna hade med sig den kvinnliga solisten Minna Lasanen. Hon hade röstresurser och en lämpligt hes röst. Hon sjöng bland annat Tough Lover. Och visst svänger det riktigt skönt, inte sant?
Hilland Playboys, som spelar på klubben Juttutupa i Helsingfors varje måndag . Tänk vad bra huvudstadsborna har det! Det här bandet spelar country och gör det med bravur.
De spelade bland annat låten Crazy Arms, en riktigt gammal god countryklassiker. Nyast i bandet är Nina Sallinen, så de har ingen kvinnlig violinist med sig längre.
Sist ute på scen var The Ronski Gang, ett legendariskt finländskt rockband. De spelar rock'n roll så det svänger om det.
Och fansen diggade dem. Surfplattor, telefoner, kameror och jag vet inte allt vad åkte fram. Undrar vad artisterna tycker när de filmas så där?
Den vänliga mannen i vit hatt försöker lära ut stegen i countrydans till ivriga damer.
Och det ska börjas i tid, inte sant? Den yngsta åskådaren var helt korrekt utrustad med cowboyhatt och hörselskydd.
Tack till Harri Koste och Nina Häggblom, som orkade arrangera en fin musikfestival för tredje året i rad.
Igår på förmiddagen dök dottern upp med lilla M. De plockade upp mej och sen fortsatte vi vår färd till min hulda moder. Lilla M har igen vuxit sen i torsdags! :)
Nä, nå, jag ska kanske inte överdriva, men det är så härligt nu när hon är mera vaken och noggrant följer med vad som händer. Hon hann också ligga ett varv här på matbordet när det skulle bytas blöja. Hon fick även träffa sin morbror med sambo. Men jag gav inte henne till nån annans famn än hennes egen mammas. Jag skulle förstås kunna sitta med lilla M hur länge som helst och diskutera viktiga saker så där oss kvinnor emellan!
Från country och rock till visor. Igår kväll besökte jag Liljevisan och blev än en gång positivt överraskad över fina lokala förmågor.
Förväntansfullt bänkade sig lyssnarna i Paviljongen.
Först ut på scenen var Stella Jonasson, som ackompanjerades av Stefan Westerbladh. Hon sjöng både egna och andras visor.
Nina Wiklund var följande artist och som ni ser, samma ackompanjatör. Hon sjöng bland annat Änglamark.
Tre Ljufva, Tove Matsinen, Mia Mårtensson-Antas och Linda Slätis, var en ny grupp för mej. De sjöng ljuvligt vackert i stämmor, både Bellman och Lill-Babs. Visor är härliga just för att de kan vara vad som helst.
Efter pausen var det dags för bygdens egen son, Kettil Fredriksson. Och han kan minsann sjunga han. Det var härligt att höra honom sjunga på svenska. Han tolkade både Tomas Ledin och Mikael Wiehe och avslutade sitt set med Guld och gröna skogar. Han klarade alla låtar galant. Jag är mera van att höra honom som countrysångare så det här var en riktigt trevlig överraskning.
Ja, och gissa vem som ackompanjerade på gitarr för tredje gången den kvällen? Jo, just precis Stefan Westerbladh.
Kvällen avslutades av hangöborna Pigge och Ika Svenskberg. De sjöng roliga visor med lite allvar bakom. Jag gillade speciellt mycket Hanna Åbergs visa Penisavund.
för att ni orkar dra Liljevisan år efter år.
Och tack till allt talkofolk för att ni ställer upp och gör det trevligt för oss andra.
