- Vad är det där, frågade morfar i huset med upprörd röst i morse och pekade på boken som jag slarvigt nog hade lämnat på matbordet.
- Det är en bok, ser du väl, svarade jag med skratt i rösten.
- Varifrån kommer den?
- Från bokhandeln förstås!
- Ja, men när, frågade han med kisande ögon och misstänksam stämma.
Oj, här erbjöds jag en bra chans att slingra mej ur mitt dilemma att behöva förklara. Jag kunde ju ha svarat att: "Ååh, den där är ett gammalt fynd, som jag köpte för en femma för några år sedan".
Men på något sätt ligger det där inte riktigt för mej och ärlighet varar längst, visst är det så?
- Jag köpte den i fredags.
- När hann du med det, frågade morfar i huset helt ställd.
- Såg du inte? Du var ju själv med in!
Ja, alltså jag var snabb som en vessla när jag väl fick syn på den här boken.
En femma kunde jag ju ha råd med. Däremot hade jag inte tid att bläddra ordentligt i boken. Det gällde ju att vara blixtsnabb.
Det här uppslaget hann jag se och då var saken avgjord. En femma kunde jag allt ha råd att satsa.
Jag tycker att sjalen är vacker. Nu borde då nån bara börja sticka...
När jag bläddrade ordentligt i boken igår så blev jag också förtjust i den här. Ja, alltså västen menar jag. Inte för att den där karlen ser så illa ut, han heller...
Men det lär nog dröja innan jag ger mej i kast med sådan här mönsterstickning.
Och jo, jag vet, jag ska INTE ha mera mönsterböcker. Och framförallt, jag ska INTE köpa böcker översatta från engelska till finska, men... ibland kan jag väl få göra ett litet undantag, inte sant?
Igår var jag ledig med stort L, så idag har jag fått ta hand om tvätt och inkommande veckas kursförberedelser. I natt lyckades jag med konststycket att slå foten i sängkanten så pass hårt att det har värkt hela dagen. Morfar i huset tycker att jag borde lugna ner mej lite på nätterna och inte svänga runt så förfärligt. Men jag kan ju inte rå för mina livliga drömmar, eller hur? Och det kunde ju vara värre, tänk om jag skulle börja gå i sömnen?
Snöblandat regn har kommit ner här, så snön ligger fortfarande kvar här på framsidan av huset. Snart ska vi iväg igen med morfar i huset. Vi hade svägerskorna på besök här på eftermiddagen och det var riktigt trevligt. Har inte sett dem på flera månader. Hur kan det bli så trots att vi alla bor i samma kommun?
Önskar er alla en riktigt bra start på inkommande vecka. Själv har jag sovmorgon på måndag. Mmmm, skönt!
Så har tiden igen rusat iväg och jag har inte hunnit med, som vanligt. Jag har avslutat kurser och börjat med nya kurser och rört mej runt om i östra Nyland.
Onsdag kväll var jag som sagt iväg till den bästa av byar. Och det var riktigt trevligt att igen träffa alla ivriga kursdeltagare. Många av dem har jag ju nog hunnit träffa redan tidigare under sommaren och hösten. Kvällen tog slut alldeles för fort, för vi skulle ha haft mycket ännu att öva på. Vi kanske borde ordna ett sånt där nattligt LAN-party med lärande istället för spelande? Hur skulle det låta?
Ungdomsföreningen i byn fick diplom för någon vecka sedan. Bra jobbat och grattis till utmärkelsen!
Nu just har vi vinterlandskap här för det började snöa i torsdags. Snön gjorde hela världen ljus och vacker som ett julkort. MEN torsdagen förmörkades av den tragiska olyckan i Skogby. Sorgen och förstämningen är stor och alla vill ha svar på frågan: Hur kunde detta hända?
Att söka efter skyldiga hjälper föga. Däremot att förhindra att detta kan hända igen.
Själv höll jag på att avsluta en kurs i stan då jag hastigt såg de första nattsvarta nyhetsrubrikerna och fick hjärtat i halsgropen. Men det kunde inte hjälpas, jag måste fokusera på jobbet och få det slutfört innan jag kunde kontakta den nästäldsta. I det läget visste jag inte ännu om dödsfallen och lika så bra det. Och tack och lov för morfar i huset, som tog kontakt med sonen och kunde meddela att han är okej. Så okej de nu kan vara på hans jobb efter detta.
Mina kursdeltagare var supersnälla och gav mej den här flaskan med rosévin och Fazers blå. Tack för de goda gåvorna! Få se vad morfar i huset fixar för mat idag, så kanske vi kan öppna flaskan? Vinet passar väl till biffar, eller hur?
I det snö(o)väder som rådde i torsdags vägrade jag att åka ner till Sarfsalö utan nabbdäck, så morfar i huset fick snällt rycka ut och se till att jag tryggt nådde kursplatsen med min Adam plåtlåda, som endast har friktionsdäck.
Medan jag undervisade begav sig morfar i huset ut på fotojakt och här är resultatet:
På en gårdsplan fick han syn på de här hjortarna, som stod och mumsade på äpplen. Att bilden är lite "suddig" beror på snöfallet.
Mitt i skogen hittade han den här gungan!
På ön finns också ett kapell...
... en klockstapel...
... och förstås en begravningsplats.
Kapellet ligger vackert inbäddat bland trädstammarna.
Och apropå träd, här ett av naturens påfund.
Ännu på sextiotalet gick det en färja över här istället för bron. Betydligt lättare alltså att ta sig till ön numera. Men vägen är så kurvig att det inte precis är ett nöje att köra, i synnerhet inte på vintern.
Det vackert med vatten oberoende av årstiden.
Morfar i huset lyckades också få syn på fåglar. Det här är väl två gäss på väg nånstans, eller?
Och här sitter två skarvar. Dom väntar säkert på fisk.
Och vad är det här för fågel då? Kricka? And? Nån sorts höna? En sjöfågel helt visst, men hur ska morfar i huset nu få den uppskriven på sin fågellista då han inte kan identifiera den?
Det var inte enbart fåglar som trivdes i sjön. en liten motorbåt dök upp med hiskelig fart för att kolla morfar i husets förehavanden.
När båtföraren såg kameran försvann han i rödaste rappet. Brrrr! Tänk att vara ute på sjön i snövädret!
Igår var det jobb i grannstaden, som gällde. Morfar i huset hade ärende dit så jag fick både skjuts till och från jobbet. Förstås kunde vi inte så där direkt åka hemåt utan vi måste ju bara få säga hej åt lilla M också. Hon sov då vi kom, men vaknade ganska snart och då blev det fart på minsann. Hon är förstås det ljuvligaste som finns och får en att glömma allting annat.
Vi var hem ett supersnabbt varv för att se till katterna innan vi styrde kylaren mot grannkommunen och morfar i huset fick uträttat det han skulle. På hemvägen kurvade vi via min hulda moder där vi sammanstrålade med den yngsta, den nästyngsta och hans sambo. En riktigt mysig fredagskväll i trevligt sällskap blev det så där ex tempore. När vi sent omsider var hemma vid 20.30-tiden, så hade jag varit på språng ända sedan klockan 8.30 på morgonen. Håhåjaaa, och jag som inte är någon ungdom längre!
Väl hemma efter att ha vinkat av den yngsta, som återvände till sitt i huvudstadsregionen, så damp jag ner i fåtöljen och drog fram min tröjstickning. Oket blev nästan färdigt, endast sju varv fattas nu. Men dem orkade jag inte börja på igår sent på kvällen, för jag var inte på humör att räkna ut hur jag skulle minska på sista aviga varvet för att få ner maskantalet till det stipulerade 75. Jag skulle garanterat ha räknat fel och inte fått minskningarna snyggt och jämnt gjorda.
MEN det var inte bra att lämna stickningen ifrån sig så där nästan klar, för jag kunde inte sova i natt då jag bara låg och drömde om YA och jag visste ju att det var fel. Det skulle ju vara YO = Yarn Over = Omslag. Men hur jag än försökte så blev det bara YA och det är ju nånting helt annat och har inte så mycket med stickning att göra det inte.
Nu ska jag väl få ordning på tröjan snart, så jag inte behöver drömma stickiga mardrömmar igen i natt. Men innan jag börjar sticka, så är det dags för middag. Och så måste jag kolla än en gång på vilken sida knapparna skall sitta om det är ett flickplagg. På vänster sida, kanske?
Ha nu alla en riktigt fin lördagskväll!
... jul! Och det måste ju åtgärdas, inte sant? Så i söndags fick jag de här av min hulda moder:
Och nej, nej, det ska INTE bli julkorgar, men kanske en julröd matta? Troligtvis först efter julafton.
Som ni kanske märker: Hur skulle jag alls klara mej utan min hulda moder?
Svar: Inte alls!
Tack mamma!
Ikväll när jag kom hem var det nästan julafton här, för minstingen var på besök. Härligt att träffa honom. Dessutom fick jag middag med plättar till efterrätt. Kan man ha det bättre än att få stiga till dukat bord?
Julrött, nåja nästan julrött, för det ser mera ut som rostrött, blev det i sängen i natt då jag drabbades av näsblod. Vete sjutton var det kom ifrån helt plötsligt och mitt i allt. I vårt hus är det karlarna, som brukar ha näsblod och inte de urstarka kvinnorna!
I morgon kväll skall jag iväg till den bästa av byar. Undrar vad jag skall lära ut, hmmm... Helt tom i huvudet nu just. Hoppas jag kommer på någon bra idé inatt.
I dagarna två har det varit höstlov här i stan, dvs i fredags och idag. Men inte på min arbetsplats i stan, inte. Dock hade jag sådan tur att institutet i grannstaden hade höstlov hela förra veckan, så jag hade hela två dagar ledigt, tisdag och fredag. Om jag inte hade jobbat här i stan på måndagarna den här månaden så skulle jag ha haft hela tre dagar ledigt. Men så blev det inte nu.
Det gör inget att mitt höstlov blev så kort, för jag har ju haft jättetrevligt istället. I tisdags besök i stickcafé och i fredags en massa umgänge. Umgänge med barn och barnbarn. Vi hade glädjen att få ekenäsborna på besök i torsdags. De stannade förstås över natten och på fredagsmorgonen innan de hunnit stiga upp och äta frukost var dottern och dotterdottern här. Ni må tro att det blev en munter frukost.
Lilla M var på sitt soligaste humör. Hon protesterade inte ens då hon skulle in i overollen (alltså halaren på klingande finlandssvenska!) för ett besök i Servicehuset Esplanad, dit vi allihopa styrde kosan.
När vi återvände var det dags för en sen lunch. Lilla M fick smaka på kokt potatis. Det var första gången hon åt potatis, så hon var inte riktigt övertygad och tyckte att det minsann räckte med två skedar mat. Det finns ju bröstmjölk för sjutton och den är betydligt godare.
Alla hjälptes åt med lunchen fastän morfar i huset hade huvudansvaret. Det var så skönt att efteråt få sitta medan den nästäldsta dukade av bordet och morfar i huset skötte disken. Lyxigt värre.
Den bruna overallen finns (eller fanns) förresten i den berömda finländska mammalådan. Det är en smart halare för du viker endast upp buntar och ärmlinning och vips är både fötter och händer skyddade och har det varmt. Den är ännu lite för stor för lilla M, men lagom tjock och varm nu på hösten.
På eftermiddagen körde barn och barnbarn iväg västerut och huset blev tomt igen, frånsett katterna och morfar i huset. Jag ringde min hulda moder, som hade framfört önskemål om en stadsfärd och vi kom överens om att vi skulle åka. Det gjorde vi och tyvärr, tyvärr fick vi inte allt vi ville ha från affären i stan. När jag radade varorna på kassabandet ringde den nästyngsta och frågade var jag var.
- I kassakön i Tokmanni i stan, svarade jag.
- Vi tänkte fara till mommos och undrar om du vill följa med.
- Henne har jag med mej här.
- Oj, men...
Vi kom överens om att min hulda moder och undertecknad skulle plocka upp son och sambo på hemvägen. Så gjorde vi och sedan tillbringade vi en trevlig fredagskväll tillsammans.
Och min hulda moder förnekar sig inte:
Den här tidningen fick jag av henne i fredags, Unelmien käsityöt nr 2. Tack mamma! Tidningen är fylld med allt möjligt roligt: Stickning, virkning och pyssel av alla de slag.
I lördags var det dags för lite kultur för min del. Jag besökte bokcaféet i stan, som den här gången gästades av Joakim Groth.
Han har precis gett ut boken Tre bröder. Och den presenterade han. Det är hans första roman på 31 år!
Boken är hela 660 sidor tjock (eller lång, hur ni nu vill ha det). Vet inte om jag orkar läsa den? Kanske på jullovet? Eller kanske bara lättläst och stickning då? Eventuellt lite glögg och pepparkakor?
När lördagskvällen nalkades körde morfar i huset och undertecknad iväg till grannkommunen där han hade saker att uträtta. På återvägen saktade han i stora backen strax efter kommungränsen.
- Det här är riktigt älgbacken, sa han där vi susade fram i den tilltagande skymningen.
- Mmm, svarade jag och väntade på att han skulle stanna. Men inget hände, såg han alltså inget? Den stod ju där vid vägrenen, älgen, som han hade frammanat med sina magiska ord.
- Älgen står ju där, sa jag när han inte alls verkade bromsa.
- Oj, jag såg bara nånting vitt vid vägrenen, sa han och bromsade äntligen in. Någon meter framför Adam plåtlådans kylare klev älgen lugnt ut på körbanan och korsade vägen med majestätiska kliv. Tur att vi inte fick bakomvarande bil i baken på min plåtlåda! Allting gick så hastigt och var på något sätt så overkligt att vi aldrig hann bli rädda.
Vi kurvade via min hulda moder och det var riktigt skönt att sitta där i barndomshemmet och sticka lite medan pratet flödade.
Igår fick vi första snön här.
Ser ni den? Stackars min röda ros.
Den här snön stannade inte kvar. I morse fick jag dock skrapa vindrutorna fria från is, för vi hade andra frostnatten i följd. Och jag vill INTE börja med det där skrapandet redan nu! Nej, nej, nej. Det är nog dags att få in min plåtlåda nånstans så jag slipper det jobbet. Blääää!
Igår på eftermiddagen var morfar i huset och undertecknad iväg med min hulda moder till det större varuhuset i Gammelby och nu hittades både kryddor och grejer, som blev borta i fredags.
Och idag, idag vet ni skyndade jag hem från jobbet för att hinna träffa lilla M och hennes mamma. Morfar i huset hade bytt till vinterdäck på dotterns bil. Nu har han endast några bilar kvar att byta på, stackarn.
Imorgon har jag nästan sovmorgon. Skönt! Och nu, nu måste jag försöka få tröjoket färdigt.
Söndagskväll igen och tiden ilar. Idag har här faktiskt snöat! Stackars bönder, som förtvivlat har försökt få bort det sista från åkrarna.
Själv har jag haft hur trevligt som helst. Jobbat och stått i, men haft umgänge, härligt sådant. I torsdags var jag till exempel iväg till grannstaden på mitt livs andra bokrelease någonsin. Jag styrde Adam plåtlådans kylare västerut direkt från jobbet i skärgården och jag hann fram i tid. Sammanstrålade med min kollega och hennes dotter på parkeringsplatsen. Vi hade tur som hittade tomma platser. Grannstaden är ökänd för sina parkeringsarrangemang, som ofta leder till böter på grund av lapplisornas effektivitet och brist på platser.
Här hamnade vi på det farliga stället i Simolins hörn! Upplägget lockande med nya härliga garner, som fick det att klia i fingrarna. Men hej, vet ni vad? Jo, första rundvandringen i affären gick riktigt bra för mej. Ingenting alls fastnade! Men vänta bara, jag bidar min tid...
Längst till vänster ser ni den söta Benjamin, som öppnade flaskor med bubbelvatten och hjälpte med serveringen av tilltugget. Det ska förstås skålas vid så här högtidliga tillfällen.
Det var Piia Maria Pekkarinen från Fiskars, som nu har gett ut sin fina bok Talvineuleita. I boken finns enkla mönster för tröjor, vantar, halsdukar, sockor osv. Nåja, enkla och enkla, men många av mönstren handlade om att sticka koftor uppifrån ner, så man slipper sy. Jippiii! Kläddesignern Pekkanen gillar inte heller att sy ihop stickade plagg, så jag är inte totalt ensam om att vilja slippa det skedet i skapelseprocessen.
Plaggen visades upp i en liten modevisning och sedan fick man gå och se samt känna på dem. Men då satt de alltså inte längre på modellerna. Åh nej, plaggen hängde på galgar. I många mönster hade Pekkanen använt hela tre olika sorters garn. Att sticka med dubbelt garn är redan en konst, men med tredubbelt garn? Månne jag skulle klara det?
Små snittar intogs och sköljdes ner med läskande bubbel. I soffan gick det att lära sig mosstickning och så fick alla en goodiebag.
Spännande...
... påsen innehöll ett sockmönster, ett nystan av sockgarnet Salla, fruktpastiller i en härlig ask med stickat mönster, runda ringar att användas som stickmarkörer, ett par KnitPicks trästickor i storlek 3,75 (precis en sån där mellanstorlek, som jag gillar!) och...
... så en tidning med mönster för baby och barn. En härlig goodiebag. Generöst, men också slugt. Jag köpte förstås två nystan Salla till. Vill ju kunna testa på det där sockmönstret. Så nu blev det 150 g sockgarn till de där tre nystanen med Step, som jag hade handlat redan i maj och nu fick på stickcaféet i tisdags. De blev ju redan 300 g.
Varje gång jag såg ordet baby hoppade mitt hjärta några slag extra och till sist kunde jag inte låta bli...
... de här tre nystanen med supermjukt bambugarn måste jag ju bara ha, 150 g.
Och så hittade jag höstens absoluta måste-ha...
... lädersulor till ett par små fötter!
De här virknålarna tog jag av bara farten. Och om ni tror att jag valde dem på basen av deras färg, så då tror ni helt rätt! Vet inte alls vad de skall användas till. Virknålarna längst ute i kanterna har liksom en stickspets i ändan och den röda i mitten har ett nålsöga. Undrar vad det är för en spännande teknik, som jag eventuellt borde lära mej nu...
Några gånger gick jag förbi de här nya garnen...
... men sen kunde jag inte låta bli dem utan måste bara ha. Vad jag skall använda dem till? För tillfället har jag ingen aning, men färgerna är så härliga och garnet en mjuk och skön ylle-akrylblandning. För att nu inte tala om namnet Spirit, som ju kan betyda både kamplust och stämning, atmosfär.
På allt normalprissatt garn och annat stickrelaterat fick man -20%, så det kan ju hända att man borde ha hamstrat lite mera, men... tja, bäst att försöka vara förnuftig även om det är kämpigt.
Tack till kollegan med dotter för trevligt sällskap, goda råd och uppmuntran till garnavhållsamhet!
Jag hann ännu via mataffären på hemvägen innan det var dags att välkomna gästerna från Ekenäs, men det är en helt annan historia det.
Och nu, nu ska jag jobba ännu lite på datorn innan jag tar itu med ett tröjok och sedan kryper ner under täcket.
Önskar er alla en riktigt bra start på inkommande vecka.
Åååh, vilken lycka! Äntligen, äntligen, äntligen igår kunde jag delta i stickcafé i stan. Vad jag har saknat det härliga sällskapet och den fina inspirationen. Ni skulle ha sett allt som de duktiga damerna stickade. Sockor, sockor, sockor, handledsvärmare, barntröja, superlångskaftade fingervantar i alpacka, lovikkavantar osv. osv. Själv hade jag med tre olika stickningar och var inte riktigt på hugget. Men stickade på ett projekt och fick goda råd av instruktören. Tänkte att resten blir lätt, som en plätt. Men förstås råddade jag då jag skulle maska av och så tappade jag en maska och då åkte hela stickningen tillbaka i projektväskan och där ligger den stackars stickningen alltjämt. Och jag som skulle vilja få någonting färdigstickat. Med den här takten blir det till ingenting.
En av de duktiga stickdamerna hade gjort en så här fin babymössa. Hon sydde på banden och så var den färdig.
Och se så fina babybyxor hon hade stickat. Nu har jag upprepat för mej själv hela dagen: "Hon är pensionär, minns att hon är pensionär..."
För se, jag skulle ju också vilja sticka så här fina saker åt lilla M. Men då ska man nog inte hålla på med tre olika stickningar samtidigt.
Långa fina handledsvärmare i härlig lila färg. Måste vara långtråkigt att sticka, eller hur?
Provlapp för sockhäl. Jag gillar det här mönstret och sättet att sticka hälar på. Kanske jag ska börja använda det här istället för mina vanliga förstärkta hälar.
Så här fina sockor får man av alldeles vanligt grått garn. Jag vill också...
Men det kan inte hjälpas. Mitt hjärta klappar allt lite extra för just de här färgkombinationerna. Fint mönster, som stickväninnan B hittat på Pinterest. Där finns hur mycket inspiration, som helst. Så mycket att man kan bli riktigt galen.
Och se, här är mina nystan med sockgarn, som jag beställde i våras när jag var i farliga stickcaféet. De har varit i säkert förvar hos stickväninnan B. Tur att jag hade betalat dem färdigt och tack till B, som tog väl hand om mina garner. Få se när jag ska hinna göra mej av med dom här.
Och eftersom jag var så superduktig och åt sallad till lunch, så...
Ja, så kunde jag satsa på en supergod efterrätt: Äppelkaka med tjinuskiränder (alltså kola i Sverige) och vaniljsås. Mums!
Tyvärr kommer jag inte att kunna delta i ett enda stickcafé mera den här hösten. Snyft!
Så idag beställde jag plats åt stickväninnan B och mej, i bussen som går till Tammerfors och den stora hantverksmässan.
Och inte nog med det. I morgon kväll skall jag bege mej ut på roligheter tillsammans med kollegan, som ringde och frågade om jag vill med. Jippiii!
Mitt på dagen i söndags fick jag ett textmeddelande: "Kan du gå på Nordisk viskonsert idag klockan 16?" Att svara på den frågan tog mej inte många sekunder. Självklart svarade jag ja och ändrade på mina eftermiddagsplaner i ett huj. Skönt med snabba beslut ibland. Och nu, nu skulle jag äntligen få njuta av lite kultur igen och levande sådan.
Det är något visst när man sitter där i publiken och väntar och på att det hela skall börja. Man hinner landa i sig själv och förbereda sig för att ta emot.
Scenen var prydd med levande ljus. För övrigt så undrar jag lite grann vad den där klockan används till. Rekvisita eller en gammal "riktig" klocka?
Det var föreningen Pohjola-Norden, som arrangerade konserten, så väggarna i Gymnasiets festsal var prydda med nordiska flaggor. Vilka saknas härifrån? Och känner ni igen de andra?
På scenen stod Stella Jonasson härifrån och Steen-Vidar Larsen från Norge. Nåja, stod och stod, ni ser ju att han sitter.
Det var en fin konsert med proffsiga artister. De sjöng bra och underhöll med finess och charm. Så glad att jag fick ta del av den härliga upplevelsen. Konserten tog slut alldeles för fört, men så är det här i livet: Underbart är kort!
Hoppas verkligen att det ordnas flera sådana här konserter, tack!
Och så har veckan igen rusat förbi i expressfart. Min hulda moder höjer numera ett varningens finger åt mitt håll och låter smått ängslig i telefon:
- Du håller väl inte på att gå in i väggen? Bli utbränd?
- Nej, inte då, svarar jag med lugn övertygande röst.
- Men du arbetar ju hela tiden.
- Nähä, det gör jag inte alls!
Och det är sant, även om jag inte orkar sitta framför datorn på kvällarna och blogga, så inte jobbar jag i ett inte. För tillfället finns det ingen risk, för vet ni vad? Jo, inkommande vecka har jag hela två dagars höstlov: På tisdag, gissa vad jag ska göra då? och på fredag! Det ni! Så det är lugnt. Sedan följande vecka, vecka 43, blir det lite mindre undervisningsjobb.
Men visst är hon gullig, min hulda moder, som visar sådan varm omtanke om mitt väl och ve? Tack för det mamma!
Igår var det också undervisningsjobb mitt på dagen i grannkommunen. Men sedan vet ni, sedan var det kalas!
Och det bjöds på jättegod smörgåstårta, bullar och äppelkaka. Mums! Och jag hann träffa både en västnylänning samt minstingen och den nästyngsta med sambo. Härligt! Tack för fint kalas!
Här hemma tillredde sedan morfar i huset en sen god middag och kvällen avslutade jag helt enkelt med att sätta ett plåster på högra pekfingret (ja, så om här nu är många tyrckfel, så beror det på plåstret och inget annat!) och sedan sticka ända tills jag lade mej före klockan 23. Ett riktigt skönt sätt att fira lördagen på, om ni frågar mej.
Veckan rusade alltså iväg i arbetets tecken. I måndags startade jag upp två nya kurser här i stan. Till all tur var den ena parallellkurs, så jag klarade mej med mindre förberedelser. I tisdags avslutade jag en kurs i grannstaden, så jämvikten är för tillfället konstant. Bra så.
Sedan fortsatte jag jobba på med kurserna och det är så trevligt, så sjuttons trevligt. Alla härliga människor jag får träffa, samvaron under pauserna med kaffe eller te och gott tilltugg, samt alla datafrågor jag får svara på. Kan det finnas nånting bättre?
I fredags efter utfört arbete i grannstaden susade jag hemåt och kurvade via grannbyn där morfar i huset lastade min Adam plåtlåda full med byggjärn. Vi hann hem ett varv och se till katterna innan vi startade iväg till vårt "ständiga mål" Vittis!
I ärlighetens namn vet jag inte om jag nu var så särskilt pigg på att följa med, för det skulle ha funnits ett och annat jag borde ha gjort här hemma. Men jag är ju lojal, så det var bara att grabba tag i vattenflaskan och paketet med Mariekex och bänka sig i bilen.
Väl framme såg det ut så här:
Hmmm... och när jag vände på mej...
... så inte kan jag precis säga att jag hoppar jämfota av glädje. Nääe, medan andra kvinnor får fynda allt möjligt kul i diverse köpcentra, så hamnar jag på byggfirmors bakgårdar eller på byggarbetsplatser! Visserligen är det bra för min plånbok, men ändå... det skulle vara riktigt roligt att nån gång få shoppa loss lite. Inte för att jag precis behöver nånting, tror jag, men bara för att få gå och titta, förundras och kanske bli lite inspirerad. Men framförallt, för att få lite miljöombyte!
Jättebalsaminen blommade ännu för fullt. Runt den surrade en hel massa insekter, så här var den till glädje för många även om det är en invasiv art. Jag har strängt förbjudit morfar i huset att plantera den här på vår gård fastän blommorna är vackra. Men vi behöver inget nytt ogräs här. Det räcker så bra med det vi redan har.
Tätt intill den här platsen rinner ån i en strid ström. Vet inte vad den heter. Ni kanske ser den där gråa strimman där bland stammar och höstlöv. Jag vågade inte gå närmare, för tänk om jag hade halkat nedför branten och blivit dyblöt!
Efter utförd leverans tog vi en supersnabb runda i både Korpelas fabriksbutik och Kivikyläs dito, så där som vi brukar när vi är i Vittis! Efter utförda livsmedels inköp blev det så äntligen dags för våra knorrande magar att få lite mat.
Därefter vändes kylaren hemåt och morfar i huset utmärkte sig igen. Som vanligt, skulle jag ha lust att tillägga här. Han vägrade nämligen tanka i Vittis.
- Vi klarar oss nog till Forsa, sa han tvärsäkert.
Jag som känner till min plåtlåda riktigt bra visste ju att när nålen i tankmätaren kryper under en fjärdedel så dunsar den tvärt i botten. Sedan börjar den gula indikatorlampan lysa för att till sist blinka hysteriskt. Och då är det sista dropparna som går. Man ska alltså titta på trippelmätaren och följa med hur många kilometer, som har körts sen förra tankningen för att inte hamna på vägen. Men tror ni morfar i huset lyssnar till förnuftets röst. Ack, nej, icke då. Så vi körde förbi den ena tankstationen efter den andra innan vi hamnade ut på vischan utan en endaste tankstation i sikte. Den gula lampan övergick från att lysa gult till frenetiskt blinkande och jag konstaterade kolugnt:
- Det är sen du som går efter en bensindunk till närmaste tankstation tiotals kilometer bort. Jag stannar i bilen och väntar.
- Ja, men jag visste inte att det är så lååååångt till Humppila.
- Det borde du ha kollat innan och du skulle ha lyssnat på mej när jag sa att vi sku tanka.
- Men va det nu int så dyrt där?
- Nej, det var normalt pris.
- Men dom hade nog inte sedelautomat.
- Har du hört talas om bankkort?
- Ja, men...
Lugn som en filbunke satt jag alltså på passagerarsidan och tänkte att nu får nog den där karln reda upp det här bäst han vill. Jag tvår mina händer. Jag höjde inte rösten och jag blev inte alls nervös. Det fanns ju inget jag kunde göra ändå. Lite funderade jag nog över män, som inte tar sitt förnuft till fånga utan alltid skall trilska och vara obstinata. Och så ångrade jag förstås att jag trots allt inte hade tankat på hemvägen från mitt jobb. Men då skulle vi inte ha hunnit till köttaffärerna. Håhåjaa...
Nå, vi kom med nöd och näppe fram till Humppilas köpcenter och kunde fylla på i tanken. Och tror ni att jag fick gå in i alla trevliga outlet-affärer där? Jo, nej, icke.
- Vi ska int ha nånting.
- Ja, men det är ju snart jul. Jag kan kanske fynda här. Se nu här är Finnlaysons, Marimekkos, Iittalas och...
- Det ska int vara julklappar i år.
- Klart att det ska vara julklappar. Det är ju lilla M:s första jul!
Kontentan av vår diskussion blev tyvärr att jag inte fick gå in i köpcentret. Suck! Nå, jag bidar min tid och siktar in mej på resan till Hantverksmässan i Tammerfors. Hoppas att resan blir av, annars måste jag fundera ut någon ny strategi.
På hemvägen följde vi Astrids råd och lät henne lotsa oss via huvudstaden. MEN det tog faktiskt en halvtimme längre tid än via Ridasjärvi, Mäntsäla och grannstaden. Nu är det då bevisat. Så det så!
Nu ska den här damen ta itu med lite tvätt, kolla vad som finns i kylskåpet och därefter bege sig till stan på både te och uppköp.
Hoppas att ni alla får en riktigt fin söndag!
