På tok för mycket

Nu är den tid på året då jag blir vemodig och tårögd. Höstens kurser avslutas och det känns tomt. Inte så att det inte skulle finnas jobb, sådant finns det mer än nog av. Men det är undervisning, som är det absolut roligaste och det jag brinner för. Tycker att någon annan bra kan ta hand om det administrativa.

Hittills har den här veckan kunnat kännetecknas som Snälla veckan. Jag har fått ta emot så många fina julklappar.
Det började i måndags på förmiddagen i Nickby, då kom en man bärandes på två askar med choklad, en åt min kollega och en åt undertecknad!

Åhå, det var verkligen snällt. Vi blev bägge rejält överraskade. Stort TACK!

På eftermiddagen fortsatte det med julblommor från kursdeltagarna, som nu blir på jullov. En vacker vit bukett med rosor, nejlikor, tallkvistar och lingonris. Som pricken över i:et, ett vackert julkort. Stort TACK!

På tisdagen avslutade jag ingen kurs i grannstaden. Tvärtom, jag tuffade på som förut. Men till min stora förvåning fick jag ändå en gåva! Givaren tog nu jullov, trots att jag ännu finns tillgänglig två tisdagseftermiddag i december!

En cyklamen i en alldeles underbar färg. Stort TACK!

Och igår vet ni, då kom jag hem från norra grannkommunen med en hel kasse full!

Kursdeltagarna hade samlat ihop till innehållet, som bestod av:

Fem påsar med underbart goda pepparkakor, havrebröd, som försvinner här med blixtens hastighet och en påse med jultårtor. De sistnämnda försvann någonstans medan jag var på jobb idag! En ynka en fick jag. Stort, stort TACK för de här godsakerna!

Idag blev både jag och intet ont anande kursdeltagare rejält rörda och glada då två kursister gav oss var sin ost!

Porloms svartstämplade, direkt från mejeriet! Mums filibabba. Jag kunde inte spara min ända till julen. Åh nej, min lunch idag bestod av havrebröd med svart stämplad emmentalerost på. Stort TACK!

Dubbelmorfar är lika förstummad som jag. Tänk så många vänliga människor det finns, som sprider glädje omkring sig. Tack för att ni finns! Det lyser upp novembermörkret!

Nu ska jag försöka få dubbelmorfar ut till postlådan. Där kanske, kanske finns dagens Nya Östis! Verkligen skönt att poststrejken äntligen är över.

Passar på att önska er alla ett skönt veckoslut redan nu, för imorgon kväll är det julfest för stans personal och dit tänkte jag mig en sväng. Dottern förbjöd mej att ta med sockstickningen. Vad sjutton är det för sätt? Tänk om det blir jättetråkigt? Och inte har jag någon 1980-tals svid att ta på mej heller? Till saken hör att jag under det årtiondet födde fyra barn. Har nog inte kvar en endaste en mammaklänning från den tiden. Hmmm... 

Påskigt värre

I min omgivning verkar julstressen ha slukat en del individer med hull och hår. Några till och med så till den milda grad att de hotar med att skippa hela julen. Hmmm, låter inte särskilt bra det. En som har fått direkt snurren är dubbelmorfar. Inte så att han skulle vara julstressad. Nej, långt därifrån! Igår när vi, undertecknad och min hulda moder, talade om julmat; olika lådor, skinkan, rosolli, jultårtor osv., så sa han:
- Det kan man göra själv.
Ett mantra som han upprepade flera gånger utan att direkt förklara vem den där man är. Jag har aldrig sett honom baka jultårtor eller koka bondost, så jag vet nu då inte riktigt...
Men strunt i det. Det blir jullådor i år också och det tack vare min hulda moder, så vi behöver inte precis svälta. Stort TACK för det. Nu återstår endast att få dubbelmorfar övertygad om att det INTE kokas bondost på 20 liter mjölk i det här huset! Håhåjaaa...

För att på något sätt undvika julstressen har dubbelmorfar koncentrerat sig på påskpynt istället!
Det började med att jag i oktober fyndade en säck full av påskägg!
Sedan hittade han en ny kvinna till hushållet! Och efter det har det bara rasat in påskgrejer.

Han har hämtat hem konstgjorda påskblommor!

Hängt upp fåglar och ägg.

Skapat påskstilleben. Tror ni att jag borde låta undersöka honom? Jag menar att kanske allt det där klockvändande fick någonting att haka upp sig och börja gå fel? Det är ju inte påsk ännu och jag vill nog ändå ha lite jul först, jul med tomtar och glitter utan påskharar.

Det blev påskhäxan sur på igår kväll, så hon flög norrut!

Idag har här varit fröjd och gamman med tre flickor på besök på förmiddagen och söner, som sammanstrålade här på eftermiddagen. Tyvärr blev tiden igen kort och samvaron tog fort slut. Snyft! Jag längtar mej ju sjuk efter dem. Bra så länge jag har ett jobb att förlora mej i. Hur var det nu igen? Räkna de lyckliga stunderna blott...

Nu önskar jag er alla en riktigt bra start på inkommande vecka.
Här vinkar redan sängen åt mej. Det blir tidig uppstigning igen i morgon...

Rappad bil

Att i jobbet köra ut i ur och skur har sina sidor. I onsdags var jag på kvällen iväg till norra grannkommunen och min trevliga Höstdataklubb.

I torsdags på morgonen var dubbelmorfar inte glad då han fick syn på min bil!

Märks att jag har varit ute på landsvägen och kört, eller hur?

Önskar er en riktigt fin fortsättning på lördagskvällen!
Själv ska jag nu försöka ta mej i min obefintliga krage och få på tvättmaskin innan det är dags för ett litet kvällsbesök hos...

Bara för att...

... det är fredag idag bjuder jag kort och gott på lite Youtubegodis ikväll. Varsågod, här kommer Sanning och konsekvens!

En omöjlig ekvation

Ibland är det svårt att få saker och ting att gå ihop. Och trots att jag i höst har haft undervisning i Excel, så får jag inte följande ekvation att gå ihop:

1) Julstäda
2) Julbaka
3) Julpynta
4) Julpyssla
5) Julsticka
6) Julvirka
7) Glöggparty eller adventsbuffé
8) Gör julgodis och julmat. Glöm inte julsenapen!
9) Fixa hemgjorda julklappar, slå in dem och skriva rimmen
10) Arbeta på som vanligt och fixa diverse blomsterarrangemang däremellan
11) Besöka ensamma
och
12) Besöka släktingar

Eh, när sjutton ska jag hinna med allt det där? Dygnet har endast 24 timmar! Julstress? Nä, icke. Jag hoppar över julen i år och därmed basta! Jag stickar bara det jag vill, om jag vill och när jag vill. Så det så!

Och försök inte ens få mej inspirerad eller intresserad hur lockande tidningar ni än kommer med! Det går bara inte. Ekvationen är helt enkelt omöjlig!

Nödd och tvungen

Igår kväll strax efter klockan 20.30 ångade jag in i mataffären. Nåja, ångade och ångade. Jag promenerade faktiskt i sakta mak, trots att jag visste att dubbelmorfar satt ute i bilen otåligt väntande. Handlandet gick fort, för egentligen skulle jag inte ha så mycket mera än ägg, lite bröd, mjölk och cornflakes. Småtrista, men nödvändiga basvaror. Dessvärre så glömde jag knäckebrödet.

Lite nyfiket började jag titta på alla röda lappar med -30% och ett och annat rödlappat hamnade i min kundvagn, bland annat Aura Gold. Mums! 
När jag hade vandrat färdigt och inte mera ville ha någonting så såg jag att det var sju minuter kvar tills minus trettio förvandlas till -60%. Så jag styrde förstås stegen till tidningshyllan, vart annars?
Och där vet ni, där blev jag helt enkelt nödd och tvungen!

Jag måste ju bara ha den här engelskspråkiga virktidningen! Inte för annat, men för den medföljande Muminkalenderns skull! Och jodå det finns beskrivning till alla sju muminfigurer! Heja Novita. Hoppas att inte Brexit ställer till det för den finska garnleverantören.

Senare på kvällen då det var dags att njuta av kvällsteet, tog jag fram de rödlappade wienerbröden, två till antalet. Nu skulle det njutas! Glatt tog jag en tugga och före nästa kollade jag lite vad det var för fyllning i mitten. Döm om min förvåning, där fanns gröna prickar!

- De kanske ska vara där, tröstade dubbelmorfar då jag började spotta, fräsa och morra.

- Näe, de ska int alls vara där. Nu ha jag äti möglit wienerbrö.

- De e int så farligt, försökte dubbelmorfar trösta.

- Du kanske blir lite sjuk bara.

- Haa, ska du säga som inte tagit en endaste tugga.

- Nä, det var bra att du var så snål och tog först, konstaterade dubbelmorfar.

Till det kunde jag inte säga så mycket annat än fnysa. Och det kommer nog nu att dröja ett tag innan det blir rödlappade godsaker i detta hus. Undantag görs endast om datumen är lite längre fram.

Och lämnade jag in de mögliga wienerbrödena till mataffären i morse? Nej, jag gjorde inte det, för i min förbittring slängde jag dem raka vägen i papperskorgen.

Tur att jag dricker kvällsteet på kursplatsen i norra grannkommunen i dag. Annars vet man inte hur det skulle sluta!

Lilla dammsugarn

Gårdagen var fylld med roligheter och bra så, annars hade det varit tungsint och svårt. Allra härligast var det då M knackade på dörren och kom på besök tillsammans med lillasyster och modern. 

Lite svårt hade jag att förstå då M pratade om dammsugarn. Jag trodde att hon ville att jag skulle ta fram vår dammsugare. Men se nej. Hon hade sin egen lilla dammsugare med sig hemifrån!

Här skulle det städas hos moffen och mommo! Tyvärr suger den liksom inte på riktigt. Lite orolig är jag nog nu för barnbarnets utveckling. Det behövs traktorer och bilar till julklapp, inte sant? Annars finns det en viss risk att M hamnar in i hushållsträsket.
Härligt att ha flickorna här. Timmarna tillsammans går så fort när man får sitta och gosa eller har fullt upp med att leka. Igår lekte vi butik.

På kvällen var jag ännu iväg till stan. Jag har försökt vända ett nytt blad i mitt liv och att det blivit av får jag tacka en forn kollega för. Det var hon som grundade vår bokcirkel. Vi träffas över en mugg te och diskuterar den bok/de böcker vi läst och så halkar vi förstås in på livsfrågor. Spännande. Den första boken vi läste heter Ett jävla solsken av Fatima Bremmer. Det är en biografi över Ester Blenda Nordström, en fascinerande kvinna, journalist, äventyrare och jag vet inte allt vad. Om ni funderar över vad ni skall läsa under jullovet, så sätt upp den här på er läslista.

Nu önskar jag er alla en riktigt bra start på den nya veckan!

Plättkalas

Så har en vecka rusat förbi igen och arbetstakten har varit minst sagt intensiv. Om jag räknar bort veckans två Digiöppet och två Dataöppet så har jag hunnit hålla nio olika datakurser på fem dagar. Inte illa eller hur? Nästa vecka blir det två kurser mindre, men lite annat program sen istället, som till exempel ett skolbesök.

Till all tur har jag som hastigast hunnit besöka mamma i torsdagskväll och barnbarnen igår. M hade varit till frissan för första gången i sitt liv och det gick riktigt, riktigt bra och nu har hon pannlugg och betydligt liksom tjockare och mera vårdat hår! 
Igår var det: "Mommo kom" och så tog M mej i handen och vi gick iväg till lekrummet där det var en massa grejer jag skulle titta på och så skulle vi leka kurragömma. Så härligt att jag hann träffa M och hennes lillasyster.

Igår vankades uppvärmd korvsoppa till middag och sedan ställde dubbelmorfar till med ett rejält plättkalas!

Riktigt bra avslutning på veckan, om ni frågar mej. Och grädden, som skulle ha blivit gammal hamnade i smeten, så det var ju en god ekogärning också.

På kvällen var jag sedan så trött att jag inte orkade sticka ens. Borde riva upp ett sockbörjan och börja på ett helt nytt med annat mönster, så jag skulle orka få någonting färdigt nån gång...
Men det får nog bli till en annan gång, för nu är det dags för en sen frukost och sedan iväg västerut.

Önskar er alla en riktigt skön lördag!

Så länge det sjunger...

Veckoslutet har ilat förbi, likaså veckans första arbetsdag.
Igår firades inte farsdagen desto mera här hos oss, bortsett då från dotterns och barnbarnens besök. Det var härligt att få träffa de små och de skulle gärna ha fått stanna här dagen lång. För övrigt var det synd om dubbelmorfar, för han fick tillreda middagen alldeles själv! Jag tjuvlyssnade då mr J ringde och dubbelmorfar berättade att han fick laga maten själv. Mr J blev mycket förvånad och då hörde jag dubbelmorfar säga:
- Min fru jobbar och nu får jag då sådan mat jag vill ha.
Bra argument, eller hur?

I lördags var jag iväg på en storslagen konsert. Så vacker musik att det sjunger ännu inom mej.

Det var Lappträsk sångargille, som firade sina 70 år. De uruppförde Kaj-Erik Gustafssons Liten körfantasi. 
Kaj Lindgrens text är så vacker:
"Så länge det sjunger inom dig,
ser du vad andra ej anar,
hör du vad andra ej lystrar:
vingslag av sträckande svanar

så länge det sjunger i sinnet,
lever du ej blott för dagen,
men andas i drömmen och minnet
av sången och dikten betagen

så länge det sjunger kring stegen
av rytmer ur tegen och snåren,
står himmelen hög över vägen
de tröstlösa dagsverksåren

så länge, så länge det klingar
i bröstet, i blicken, i hågen
så länge du lyfts som på vingar
av skum på den nionde vågen

så länge din tystnad är sången
i dur och i moll när det skymmer,
så lyssnar en gud till din ånger
och älskar till tröst ditt bekymmer . . . ."

Jag vet inte riktigt varför, men de här diktraderna talade till mej direkt. Att sedan kören med hjälp av Tre Ljufva; Tove Matsinen, sopran, Mia Mårtenson-Antas, alt och Linda Slätis, alt och på piano Annikka Konttori-Gustafsson lyckades fånga den lyriska stämningen i dikten blev pricken över i:et.

Efter konserten var jag vänligt nog inbjuden till festmiddagen. Det var en uppsluppen och trevlig tillställning, så jag var inte hemma förrän 23.30. Då funderade redan dubbelmorfar på om han borde efterlysa mej! Ingen fara, jag körde ju bil så jag höll mej till ett endaste glas bubbel, trots att det bjöds på både det ena och det andra.

Nu väntar sängen på mej.
Önskar er alla en riktigt bra vecka.

En lite gråtrist november lördag

Vad kan man göra när novembermörkret hotar att sluka en och man behöver genomleva en lite gråtrist novemberdag med fint duggregn.
Jo, gör som undertecknad: Styr bilkylaren norrut och lyssna på Sångargillet, manskören som firar 70 års jubileum genom att ge en konsert. Sång och musik är ju bra för hjärnan, så det är allt tur att vi har ett rikt utbud på den fronten här i vår omnejd.

Om ni hör någonting i luften som surrar, så är det jag som hurrar! Men vänta nu lite, det här öronbedövande surret har inte jag åstadkommit!

Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus! Fast det får nog dubbelmorfar sköta om då jag är iväg på kultur med stort K! Annat han får sköta om är tvätten. Den skall upp på klädstrecket då maskinen har surrat färdigt.

Önskar er en skön fortsättning på lördagen!

Hej och hå...

... på böljan den blå...

Nå, nej, jag kom nog tryggt hem från förra veckoslutets kryssning i söndags. Sen dess har jag dock inte hunnit med annat än jobb, jobb, jobb och jobb igen. Men nästa vecka har jag redan ledig måndagskväll. Jippiii, endast tre kvällar jobb. Det ni! Det tar sig så småningom.

För en vecka sedan vid den här tiden gungade jag alltså på böljan blå. Nåja, gungade och gungade. Jag märkte inte av något gungande precis. 
Men det började inte särskilt bra för min del.
Om ni vill se en jubelidiot, så välkommen hit bara och titta på undertecknad. Förra fredagen skulle jag alltså iväg till den stora blåvita båten. Jag höll min ena fredagskurs i västra grannstaden och dubbelmorfar skjutsade mej sedan snällt till hamnen. Han talade om Olympiaterminalen och navigatorn ville också få iväg oss dit.
- Men var är det, frågade jag förvirrat.
- Jag ska till Busholmen.
- Nä det ska du int.
- Jovisst, höll jag envist på.
Så dubbelmorfar skjutsade mej snällt dit och jag steg ur bilen och gick in i terminalen och....

... milda makter. Det var nästan folktomt. Förvånat tittade jag på klockan. Var fanns alla människor? De jag såg och hörde talade dessutom alla ryska!
Jag bet i det sura äpplet, svalde min stolthet och ringde till min finska kollega:
- Var ska vi vara?
- Nå här i Olympiaterminalen så klart.

Ou nou, jag var helt fel!!! Jag tog en snabb överblick över taxina, men alla skäggiga chaufförer såg minst sagt suspekta ut, så jag ringde mycket skamset dubbelmorfar och bad honom vända och skjutsa mej till rätt terminal. Hela vägen sade jag förlåt, förlåt, förlåt.
Tur att jag var ute i så god tid att jag bra hann installera mej i min ensamma hytt och få i mej lite te med tilltugg innan seminariet började!
Stackars dubbelmorfar som råkat ut för en sådan jubelidiot som mej och nu fick kryssa kors och tvärs i huvudstan.
Gissa för övrigt vad det stod i min kalender när jag sent omsider på kvällen kollade i den. Jo, Olympiaterminalen. Tänk om jag hade kunnat läsa! Fråga är nu om jag är så stressad att jag glömmer? Eller om jag håller på att bli glömsk på riktigt?
Och visst är det bra att vara envis, men man ska nog veta när man bör ge sig också, inte sant?

Där satt jag sedan med mina kolleger från finska sidan på seminarium hela kvällen ända tills kvällsmiddagen skulle intas. Paus var det då båten lade ut och då passade vi på att få i oss någonting läskande.
Jag bad den unga sönygga bartendern om hans specialare. 
- Jag har ingen, svarade han förvånat.
- Men nu kan du väl blanda till en specialdrink, frågade jag något mera förvånad.
Han tog sig en funderare.
- Vad brukar du dricka då? Nånting sött? Syrligt?
Öh, brukar dricka? Jag? Nu var det min tur att ta en funderare.
- GT, svarade jag. 
-Och jag vill ha tranbär i, liksom den där alkoholfria drinken ni har där, sa jag och pekade på en röd drink, som de gjorde reklam för.
Och nu började det hända saker. Ni skulle ha sett hur det pyste och fräste och han skakade och så silade han och...

En supergod drink med alldeles perfekt färg och syrlighet. Jag nöjde mej faktiskt snällt med endast en. Tänkte att den snygga bartendern nog inte kan upprepa bravaden!

Till kvällsmiddagen drack jag endast ett glas öl och mest vatten. De som smakade på det vita vinet dömde ut det och det röda lär ha varit etter värre.
Innan vi gick och lade oss tog vi ett varv i "trubadurbaren" och då passade jag på att ta en helt vanlig GT utan krusiduller.

På lördagsmorgon hann jag med en promenad på däck innan det var dags för frukost.

Vi hade anlänt till Stockholms skärgård. Jag tycker synd om alla som bor längs farleden och ser de här höghusen segla förbi varje dag. I veckan satte ju ett fartyg skräck i Lidingöborna. Tänk er samtalet till 112:
- Hjälp, jag har ett fartyg på tomten!

Lördagsförmiddag var vi iland i Stockholm. Jag hade valt Abba museet, som utflyktsmål. Och det var ett synnerligen bra val, men tiden 1½ timme i museet, alldeles för kort!

Nej, tyvärr, dom ringde inte den här gången. Synd!

I (eller heter det på?) Stikkan Anderssons kontor tillbringade Abba många timmar.

Minns inte vem som sydde deras dräkter, men så här såg det ut i ateljen i alla fall.

Studion var spännande med många olika instrument.

Så här såg det ut på Värmdö där Björn och Benny skapade den fina musiken.

Jag var verkligt positivt överraskad av det här besöket. Dit vill jag på nytt med mycket mera tid!
Då vi återvänt till båten var det dags för en sen lunch. Jag åt en supergod fisk med tilltugg.
Därefter var det seminarier som igen gällde.

Vi fick bland annat ta del av det senaste inom hjärnforskningen. Spännande!
Vi fick också reda på att 43% av människorna i Europa helt saknar digitala kunskaper. Skrämmande med tanke på hur snabbt allting digitaliseras.
Vi hann ännu med lite gruppande, alltså workshop, innan det var dags för kvällsmiddag. Efter maten tog jag den obligatoriska turen till tax free shopen, men tja, det blev i ärlighetens namn inte mycket handlat. Efter avlastning i hytten satte jag mej en liten stund i nattklubben tillsammans med de finska kollegorna innan jag vid 23.30 gav upp och sökte mej till sängs. Allt klockvridande fram och tillbaka hade fått min inre klocka att löpa amok.

Ännu en kunglig frukost innan det var dags att lämna fartyget. Jag hann knappt börja fundera vart jag skulle ta vägen då jag hörde en mansröst bredvid mej:
- Behöver du hjälp med väskan?
Underbart! Där stod minstingen lång, stark och vänlig. Han tog hand om min väska och ryggsäck och skjutsade mej tryggt hem.

Som tack fick han den här juliga flaskan! Faktiskt den enda jag hade med mej hem.

I söndags var jag sedan iväg med sönerna till grannkommunen och åt pizza innan vi hälsade på hos min hulda moder.
I måndags var det jobb i västerled, som gällde, likaså i tisdags. I onsdags höll jag mej lite mera i hemknutarna. Då jag anlände hem vid halvtiotiden hann jag just få av skodonen och ytterkläderna då dubblemorfar sa:
- Vi måst ti stan. Kattmaten är slut.
Så på med rock och skor och så iväg. Nu har jag då gjort det också, alltså varit sista kund i affären innan den stängde. En ny erfarenhet alltså.

Igår kom jag hem från jobbet vid 19-tiden med andan i halsen.
- Vi måst ti stan, hojtade jag åt dubbelmorfar.
- Jag har glömt glasögonen i datasalen.
- Du e int klok.
- Nä, jag vet det, svarade jag smått olyckligt. Gråten och paniken låg på lur. Tänk om någon hade tagit mitt glasögonfodral?
Och hur kunde jag glömma dem då? Jo, när jag jobbar har jag oftast mina dataglasögon eller terminalglasen på näsan och då är de "riktiga" i fodralet. Lättnaden var stor då jag fann dem i datasalen precis där jag hade lämnat dem.
Nu återstår frågan: Är jag stressad? Eller bara annars glömsk?
Som sagt, vill ni se en jublelidiot, så välkomna hit bara och titta!