Må evigheten förlåta

Så var det måndag igen och bisin min är riktigt gramse på mej. Han kommer inte åt sina bilreparationsböcker på grund av mina tidningshögar och garnpåsar. Det hjälper inte att jag snällt fixade så att jag fick upp skåpdörrarna och ut alla hans böcker. Jo, ni gissar rätt, tidningshögen och garnpåsarna smög sig sedan på något oförklarligt sätt tillbaka och blockerar nu igen skåpdörrarna. 🙈
En del av tidningarna har tagit sig till matbordet och väntar snällt på genomgång. Men det är nog inte heller bra, för de kommer att reta gallfeber på bisin min. Dessvärre kommer jag nog inte att vara särskilt snabb med sorterandet, tyvärr. Det är inte alls min avsikt att vara elak eller provocerande, men ni vet hur det är med mönstertidningar? Plötsligt hittar man just den tidningen, där just det mönstret finns, som man funderade på att sticka eller virka. Sedan börjar ens hjärna gå på högvarv och man börjar fundera på om man har garn till det där projektet. Glömda är alla andra tidningar medan man rotar i lådor och kassar efter garn...
Tycker ni synd om bisin min? Det är nog inte lätt att leva med en sån här garngalning. Själv har jag ju ändå tur, för bisin mins samlade "skrot" ligger i grannbyn. Ja, och här i garaget och nere i ladan. Till de där ställena har jag inget ärende, så han kommer ju undan. Jag behöver inte sura över skåpdörrar som inte går att öppna. Och numera behöver jag inte ens ondgöra mej över ett garage, som inte kan användas för min plåtlåda. Om det är superkallt kan jag ju lugnt stanna hemma. Tjohoo!

Boken Må evigheten förlåta köpte jag förra året i augusti i Stockholm. Den ingick i det där lockande "ta-tre-betala-för-två". Boken är skriven av Anna Jansson och hennes Maria Wern-deckare har jag läst nästan alla. Men Kristoffer Bark är en ny bekantskap för mej.

Handling:
1945. Två unga män tar sig ner i en övergiven gruva, men bara en av dem kommer att återse dagens ljus. Mannen som snart ska dö bär på en förödande hemlighet.
I nutid hittas ett dött spädbarn i en mosse i Hällefors norr om Örebro – den lilla flickan blev bara någon månad gammal. Hon bär ett silversmycke kring halsen med en sten som experterna inte kan identifiera. Kriminalinspektör Kristoffer Bark får uppdraget att leda utredningen tillsammans med sin grupp omplacerade poliser. När Bark anländer till Hällefors blir han första polis på ett akut larm. En man i nittioårsåldern har tagit en förskolegrupp som gisslan. Han är beväpnad med ett gevär och han är inte rädd för att använda det.

---------

Boken läste jag i höstas och jag vet inte riktigt vad jag ska säga annat än att jag gillade böckerna om Maria Wern bättre. Bark har till sitt förfogande en stab med vingklippta varelser, bland annat en polis, som lider av posttraumatisk stress, en som har psykisk funktionsnedsättning och en som har en bokstavsdiagnos. Lägg till det faktum att Bark har körförbud på grund av en hjärnskada eller var det epilepsi (?), som han i något skede väntar på att bli friskskriven från. Själva intrigen är så spretig och full av sidospår att det ibland är svårt att hänga med. För mej är ju det här första gången jag läser en Bark-deckare, så det kan bero på den saken. Men jag är inte säker, för det är för mycket myt och historia. Det verkar inte helt trovärdigt, vilket i sin tur antagligen beror på att karaktärerna förblir avlägsna och främmande. Det är på något sätt svårt att ta dem till sig och sympatisera med dem. För mej blir den här deckaren aldrig så spännande att jag skulle ha svårt att lägga den ifrån mej.
Jag efterlyser en gammal hederlig pusseldeckare, där jag som läsare får lika många ledtrådar, som detektiven, som ska lösa fallet har. Tack för en sådan bok med till exempel kommissarie Morse, Adam Dalgliesh, Miss Marple, för att nu nämna några. Tyvärr är de alla redan genomlästa och nya, olästa finns inte. Måste hitta någon annan deckarhjälte.

Nu önskar jag er alla en skön tisdag.

Allt började med en Mumin

Bisin min blev så inspirerad av reportaget i tidningen om sparbössesamlingen. Så igår kom han hem med en Mumin sparbössa åt mej.

Nu vet ni alltså att min samling började med en Mumin sparbössa! Bisin min fruktar dock att något av barnbarnen far iväg med min Mumin. Jag måste alltså gömma den väldigt noga.

Mumin köpte han igår från Weird Antiques i Tuusula, då han tillsammans med Mr J kom hem från Nurmijärvi. 

Jag fick också den här första hjälpväskan igår. Den är till min plåtlåda. Och det är allt bra det, för nu just lever min bil farligt. Mr J hade råkat på mannen, som sålde bilen till bisin min för en billig peng. Bilförsäljaren längtade tillbaka till sin egen plåtlåda, för den nya han köpte åt sig, bara krånglar. Han bjöd 500 € för bilen. Mr J tackade till all tur artigt nej och förklarade att bilen nu är i användning dagligen och att den äldre mannen (alltså bisin min) har satt ner så mycket pengar på reservdelar samt tid och kärlek på bilen, att han nog inte säljer den. Tur för mej! Nu kan jag pusta ut.

Önskar er alla en riktigt skön söndagskväll!

Garneländet i januari 2025

Hmmm, nu känns det verkligen osäkert det här. Ska jag alltså avslöja hur eländigt det ser ut på garnfronten här hos mej? Jag vet inte, men jag kan ju inte heller låtsas om ingenting och inte vill jag måla upp någon glansbild heller. Strängt taget så ska jag ju inte köpa garn om jag inte vet till vad jag ska ha det. Men när det nu var förmånligt, så... ja och så finns det ju nog planer alltid.

Tyvärr infaller de här förmånliga garnköpen med en minimal sticklust, så det har tyvärr inte alls gått åt så mycket garn, som det borde. Suck!
Jag får väl börja sälja mitt garn om jag inte använder det, alternativt donera garnet...

Garneländet i januari 2025

• Köpt garn 8 200 gram
  

Från teeteeshop 16 januari  3 150 gram.

Från Puuilo i Kotka 21 januari  2 300 gram.

Från teeteeshop 29 januari  2 750 gram.

• Använt garn 270 gram

DNA-mössa 270 gram.

• Donerat garn 200 gram.

• Kvar i januari 2025: 7 730 gram
   

Huh, huh, det här ser alldeles förskräckligt ut.

 

Den stora frågan i kväll, ska jag titta på Mello eller låta bli?

 

Hoppas att ni får en skön söndag!

Goda nyheter

Äntligen fredag! Och vi har klarat av årets första månad! Tjohooo!

Och för att ni nu inte ska tro att jag enbart köper mönstertidningar och garn, så låt mej få presentera en god nyhet, som jag hittade i mataffären i onsdags:

Surskorpor med råg och havre! Har ni hunnit smaka på dem redan? Det här är nu min nya favorit till frukosten! Mums! Det enda som oroar mej lite är den där texten: "Rajoitettu erä". Det ger vid handen att de här godingarna kommer att finnas endast under en begränsad tid. Snyft!
Fort iväg och lägga upp ett lager i skafferiet.

Idag bjöd yngsta sonen mej på lunch.

Vi åt Butter chicken på Saino. Det där naanbrödet, så gott, så gott!
Tänk ändå, att det finns en nepalesisk restaurang i stan.

Idag köpte jag de här två rågbröden! Verkligt goda. Vilken tur jag hade, som fick åka in till stan med yngsta sonen.

Det är tunnsått med goda nyheter, tyvärr. Har ni några på lager?
Här en "gammal" nyhet från 2019, men den är så bra att den står sig än: Om du pratar med dig själv är du smart! Jag har alltid tidigare sagt att jag pratar med katterna, men nu tänker jag börja säga att jag är smart. Tycker ni att det låter som självskryt?

En god nyhet, som jag innerligt hoppas att ni inte missat, är att skratt sänker blodtrycket. Fram med vitsböckerna! Har du ingen vitsbok, så kan du istället lyssna på radio Vegas ordvitsar. Hihi!

Hoppas att alla får en fin lördag!

Förivrade mej

Igår förivrade jag mej rejält när jag var iväg till västra grannstaden. Jag sörjer verkligen det att teeteeshop försvinner. Jag kan förstås inte säga att jag varit en superkund, men nog har jag handlat där alltid. Ensam kan inte ens jag hålla liv i en garnaffär!

Nå igår då jag besökte teeteeshop var det mesta redan slut och jag höll mej riktigt ordentligt till ursprungsplanen, det vill säga gult bomullsgarn:

En förpackning gult blandgarn, 50 % bomull och 50 % akryl, supermjukt och skönt, perfekt för baby- och barnkläder. Jag köpte allt det gula som fanns, 11 nystan, 550 gram.

Den här lila färgen passar bra ihop med den där gula, så 500 gram hittade till min köpkorg.

Och inte kunde jag överge det här stackars ensamma nystanet! 50 gram.

De här bomullsnystanen i glada vårfärger, följde med i bara farten! 300 gram.

Och tro mej, julen kommer snabbare än ni tror, bäst att vara förberedd. De två nedersta nystanen är inte precis julfärger, men man fick köpa det som fanns. 150 gram.

De här vinröda nystanen passar kanske till julen? 200 gram bomullsgarn.

Kan man ha för mycket virkgarner? Nå, jo förstås, om man inte virkar, lite så där som jag! Men det var sådana här garner, som fanns kvar. 1 000 gram.

Inalles alltså 2 750 gram. På tok för mycket garn om ni frågar mej!

Utan verktyg klarar man ju sig inte, så jag passade på att förse mej, så där för säkerhets skull liksom, 150 cm lång kabel. Det ska väl räcka?

Den här virkboken hade kostat 36,90 och nu fick jag den för 11 euro, förstås kunde inte den få bli kvar i butiken!

Igår kväll när jag var till mataffären med äldsta sonen, så träffade jag på en hel del karlar. Det började redan vid ingången där det stod en ung snygg man, nyss hemförlovad från armén. Han log så rart och hälsade så glatt. Jag minns ännu hur han önskade sig hemstickade sockor till sin sju årsdag i juli och jag satt och svettades och stickade. Numera sköter hans stora syster om sockstickandet.

Sen när jag stod och letade efter datum på en brieost ställde sig en för mej främmande karl, bredvid mej och frågade om han kunde hjälpa. Och så kom vi i samspråk om hur omöjligt det kan vara att hitta de där bäst före datumen. Vi var båda ganska överens om att de görs svårläsliga med avsikt samt byter ställen. Det borde vara lag på att datumen ska vara stora och lättlästa och alltid finnas på samma plats.

I kassakön stod en kille bakom mej och småsjöng för sig själv. Jag tyckte att det var då konstigt, men vågade inte vända mej helt om, för han hade mörk hudfärg. Jag ville ju inte direkt verka stirrande. När det sedan var hans tur och han kom närmare, kände jag hur det kom en pust av promilleandedräkt. Han hade inga identitetshandlingar på sig, så killen i kassan vägrade sälja det fåtal ölburkar kunden ville ha. Undrar om han kom tillbaka med idkort.

Från mataffären kom jag hem med den här tidningen. Laine har såna fina böcker och tidningar. I den här tidningen presenteras de som designar mönster. Virkboken här ovanför är också från Laine.

Äldsta sonen var riktigt nervös när han gick genom kassan. Han hörde hur nånting skramlade i extra plastkassen, som jag brukar ha med. Han trodde att nu hade jag glömt varor från en annan butik i plastkassen och nu kommer kassakillen tro att vi försöker snatta.
Stackars son. Det var ju bara min burk med magnesiumtabletter!

Önskar er alla en skön fredag!

Så härlig onsdagseftermiddag

– Den där kransen ska bort, sa bisin min igår kväll med darrande stämma då han kom innanför dörren. Jag hörde på hans röst att det inte var det vanliga knarrandet utan någonting värre, så jag rusade och mötte honom. Han var riktigt skakis hela han. Jag drog fram köksstolen och bad honom sitta ner och andas lugnt in och ut, in och ut...

Hans hjärta galopperade fortare än en Formel-1 bil och småningom fick jag veta varför.
Han kom alltså hem i skymningen/mörkret och utelampan vid ingången lyste inte. Precis när han skulle ta i dörrhandtaget fladdrade nånting förbi hans ansikte. Det var en liten stackars fågel, som hade tagit skydd i kransen. Jag tycker förstås inte att man ska ta bort kransen från dörren om den ger skydd åt småfåglarna. Jag tycker att bisin min ska komma ihåg att tända utelampan istället. Få se nu sen hur det går. Visst kan kransen få hänga kvar där till mars, eller hur?

Vet ni, det är farligt att ha tillgång till bil. Idag hittade jag hux flux på att sticka iväg till västra grannstaden för en sista titt i teeteeshop innan de stänger i fredag. Nu var de garn, som fanns kvar nedsatta med -70%. Men jag skulle ju bara ha lite påskgult bomullsgarn. Jag skulle gärna ha köpt Salla sockgarn också, men eftersom jag inte genast lade det i korgen, så blev jag utan. Om ni frågar om det lönade sig för mej att köra till västra grannstaden, så är svaret förstås nej. Jag borde ha gjort lite annat där också, men jag hade bråttom till stan, för det var ju stickcafé idag. Tjohooo!

Och inte nog med det, det var ju supergod lunch också! Äntligen, äntligen serverades...

... köttbullar, mos och lingon på en onsdag! Mums! Jättegott och precis lagom stor portion. På hösten var köttbullarna inte på menyn en endaste en onsdag.

Det var inte enbart vi stickflickor som lockades av den goda lunchen. Nej, det var riktigt fullt på Bistro Kronan. Så fullt att vi fick sitta i "bakrummet" och äta. Till all tur blev vårt ordinarie bord ledigt, så att vi fick sådan belysning, att vi såg att sticka. Härligt att Bistro Kronan hade många lunchgäster!

Och framför allt härligt att idag var vi alla åtta stickflickor på plats. Jippii! Och så mycket vi igen hade att prata om. Minnen från skoltiden i folkskolan, hur vi ska klara oss nu när teeteeshop försvinner och Novita flyttar produktionen från Koria till Storbritannien. Mycket för oss stickflickor att fundera på där, för vart ska vi nu vända oss?

Efterrätten är alltid viktig. Hur skulle man annars få balans i matintaget? Idag fick det bli grönt te och en runebergstårta för min del.

I kväll hann jag ännu iväg till stan och veckohandla tillsammans med äldsta sonen. Och det var bra att jag följde med honom, fastän jag först tänkte att han klarar nog av att köpa mjölk, senap och gräddpotatis, allt det som bisin min beställde. Bröd och yoghurt samt torrjäst var sånt som jag igen ville ha. Och tur, verkligen tur, att jag kom ihåg att min magnesiumpillerburk var tom. Nu kunde jag lugnt vandra in i apoteket först och skaffa mej en ny burk. Vete fåglarna om det är bra eller illa att äta magnesium, men jag fortsätter nu av bara farten och hoppas på att det är hälsosamt! Det finns förstås en hel del andra saker man kan gör för att motarbeta sendragen, alltså muskelkramperna. Men som sagt, det får nu bli piller den här gången. Och nej, jag har inte, peppar, peppar, haft sendrag sen den där hattifnattnatten.

Önskar er alla en riktigt fin torsdag.

Årets första och andra

Oj, vad skönt det är att ha tillgång till en plåtlåda igen! I morse körde min egen plåtlåda iväg till västra grannstaden på jobb. Ungefär mitt på dagen försvann bisin min med min Zafira. Han körde också till västra grannstaden, uträttade sina ärenden, skaffade bland annat fönsterkitt och körde sedan iväg till sin kompis E. Bisin min hade med sig de sista fyra mockarutorna och de försvann hos kompisen i ett nafs. Båda männen var överens om att det är hembakt som gäller och kräver nu att jag genast bakar nya. Men de får allt ge sig till tåls, för ibland måste jag ju hinna sticka lite också, inte sant?

Strax efter att bisin min kört iväg bytte jag till stadskläder och körde själv iväg till stan. Jag besökte stora varuhuset och köpte 2 plastlådor och 4 paket cornflakes. Tur att jag inte tog kattmat ännu, för det köpte bisin min från Puuilo.

Jag hade min månatliga caféträff och det på Café Favorit.

Gott grönt te och en bit skink- auraostpaj med lite sallad blev dagens lunch.  Till efterrätt tog jag årets första fastlagsbulle! Mums! Och nej, jag hann inte ens fota den. Vet ni vad den innehöll?
Nej, inte mandelmassa och inte heller jordgubbssylt. Nej, det var lemon curd i min bulle. Så gott, så gott!

Det var fint att träffa väninnan och få prata om viktiga och riktiga saker. Från caféet köpte jag hem med mej:

En bit smörgåstårta. Mums! Äldsta sonen blev jätteglad, för smörgåstårta är hans favorit.

Och så köpte jag årets andra fastlagsbulle! Den här gången med jordgubbssylt, annars skulle bisin min ha fått spader. Är man traditionalist så är man. Bullarna på Favorit är goda också som sådana.

Varannan som kom in genom dörren där på caféet hälsade på mej, så jag tycks vara (ö)känd. Stadens riksdagsman hälsade också glatt, likaså mannen han hade i sitt sällskap. Den mannen tror jag inte att jag har sett förut, men man kan ju inte veta, för jag brukar nu inte titta så noggrant på karlar!

Nu måste jag väl smått motvilligt ta hand om disken.

Hoppas att ni får en trevlig onsdag!

Fikakringla

Gäääsp! I morse stapplade jag ur sängen innan jag var riktigt vaken, alltså redan före halvsju. Jag skramlade i kastrullskåpet och fick fram min äggkokarkastrull, tappade upp vatten i kastrullen, placerade den på spisplattan och lade försiktigt i äggen med en sked samt saltade. Det där sista vet jag inte om är nödvändigt, men jag har fått lära mej att det på något sätt förhindrar ägget från att rinna ut ifall skalet spricker. Vet inte om det är bluff eller sant.

Googlade på telefonen hur man skulle koka det perfekta ägget. Här var alltså det allvarliga saker genast på måndagsmorgonen. Lärde jag mej nånting nytt då? Njaaa eller ja, äggen ska inte kokas, endast sjudas. Och det blev riktigt fina ägg, som faktiskt gick lätt att skala. Så åtminstone i morse klarade jag av att koka ägg till karlarna i husets stora förtjusning! Tjohooo!

Helt oplanerat köpte jag den här påsen med kringlor igår. När jag kom hem såg jag att det står Fikakringla. Och nej, jag fikar inte. Jag kan gå på caféträff eller teträff eller väninneträff eller stickcafé, men icke fika!
Det andra jag upptäckte först i morse är att det luktar, ursäkta doftar, vanilj i hela köket. Det är alltså vaniljkringlor. Och tyvärr, de här kringlorna är inte ens särskilt goda och de är till råga på allt ganska torra. Hellre skorpor från Wi-Box!

Önskar er alla en fin tisdag.

Trevligt söndagsbesök

Sent omsider igår kväll blev de äntligen färdiga...

... mockarutorna. Nåja, sent och sent klockan 21 var glasyren utbredd och bisin min fick äntligen smaka på det efterlängtade bakverket.

– Ha du satt ut mockarutorna på nätet, frågade bisin min förskräckt i morse.
– Nääe, hur så?
– Nå nu kommer flickorna hit och vill ha mockarutor.
– Men det är ju härligt, sa jag och skyndade mej att dyka ner i toalettstolen och gnugga och skrubba. Ajjo, och diskbordet var överfullt från igår, så nu gällde det verkligen att skynda sig.

Jag hann till all tur få allting i diskmaskinen och den igång innan flickorna var här. Ett riktigt trevligt söndagsbesök. Mockarutorna gick åt och nog är det glasyren som är det godaste. Yngsta sonen dök också upp, men han avstod från mockarutorna.

När flickorna återvänt hem, åkte jag iväg till stan med den äldsta och den yngsta sonen.

Vi hamnade på Fylla och söndagen till ära slog jag på stort och valde grillbiff. Dessvärre glömde jag att säga att min biff ska vara välstekt. Jag var dock så hungrig att jag åt upp alltihop. Yngsta sonen sa att sådär ska en biff se ut. Hmmm, jag undrar jag!

Innan vi åkte hem hann vi ännu handla. Inatt får jag försöka fundera ut vad jag ska göra med 700 gram köttfärs. Spaghetti och sås? Men vi har väl ingen spaghetti? Tagliatelle skulle vara riktigt gott, men det har vi inte heller.

Nu önskar jag er alla en fin ny vecka.

När lampan lyser

 – Du får int pengar av mej, sa bisin min när jag rustade mej iväg till stan i morse.
– Nä, nä jag behöver int heller.
– Och du kommer int sen hem med något heller, för vi behöver ingenting.
– Nä, nä, svarade jag och tänkte att det skulle nog vara bra om vi nån gång skulle få ordentliga djupa tallrikar. Men kanske bäst att hanka sig fram med de där eländiga kantstötta exemplaren, som vi har och komma ihåg att aldrig någonsin bjuda gäster på soppa. Och nej, jag har nu inte letat efter tallrikar så där på allvar heller, för de jag tycker om är alldeles för dyra. Och de som jag sett på loppisar har aldrig varit en komplett serie med 12 stycken. Kanske jag borde köpa från olika serier?

När jag var framme i stan började lampan lysa på instrumentbrädan. Jag letade snabbt som en vessla fram en parkeringsplats på torget och andades ut. Nu stod i varje fall plåtlådan säkert parkerad.
Och gissa vad jag gjorde sen?
Jo, jag ringde förstås bisin min. Vem annan kan man ringa när man är i hjälp-det-lyser-en-lampa-på-instrumentpanelen-nöd?
Efter alla Adam-plåtlådor jag haft och kört med i mitt liv, så vet jag ju att ibland är det farligt när lampan lyser. Då får man inte köra en meter längre, för då förstör man motorn och kan ta adjö av den plåtlådan. Men var det här en sådan lampa? Eller var det här den där motorlampan, som indikerar att nånting är fel och nu måste diagnostiken kopplas in?

Lite försiktigt frågade jag bisin min om jag vågar köra hem. Det intygade han att jag nog vågar. Lättad andades jag ut och begav mej sedan iväg till kyrkotorget där Agricola församling, både den finska och den svenska, höll lopptorg. Oj, vad mycket grejer det fanns och visst hade jag velat köpa ett och annat. Men jag hade fullt sjå att hålla reda på skrivblock, penna och kameran samt jaga intervjuoffer. Ja, och däremellan samtala med vänner och bekanta. Inte mycket tid över för loppande då.

Den här glada pallen kom jag dock hem med. Nu har jag bidragit med fem euro till församlingens reparationskassa. I pop-up caféet betalade jag fyra euro för en skinksemla, alltså en macka och en stor mugg med saft. De slantarna gick till insamlingen för Gemensamt ansvar.

Här hemma fick jag beröm av Mr J, då han kom hit på kaffe tillsammans med bisin min. Mr J tyckte att jag hade gjort ett riktigt fint fynd när jag hade köpt den här pallen. Och kan ni tänka er, bisin min höll med sin kompis!
Beröm fick jag av Mr J också för att jag ringt om den lysande lampan. Han tyckte att det är så som man ska göra när man har gamla bilar. Tjohoo! Tänk att jag hade gjort nånting rätt i alla fall.

Äldsta sonen bjöd på broilerbiffar/kycklingbiffar och ris till middag idag. Mums!

Och nu, nu ska jag faktiskt baka de där mockarutorna, som jag inte orkade med igår kväll. Och hur var det nu man skulle göra? Börja med att smälta smör innan man vispar ägg och socker riktigt pösigt.

Önskar er alla en fin söndag!

Stickpaus

Fredagskväll och jag sitter och halvsover framför datorn. Jag borde jobba på flitigt, men jag orkar inte längre. Egentligen vill jag inte göra så mycket annat än sticka.

Och vet ni vad?

Joo, jag tog stickpaus idag mitt på dagen. Det var så skönt att jag slumrade till i gungstolen. Stickandet har en sån avslappnande inverkan. Tur att jag inte tappade maskorna eller stickorna för den delen.

Nu måste jag baka mockarutor, för bisin min har sparat kaffe i en mugg just för det ändamålet. Jag lovade ju honom igår och det är bäst att hålla det man lovar, eller hur?

Önskar er alla en fin fredagskväll.

Lärt mej nytt

Idag har jag varit ute på vift, närmare bestämt, så har jag tillbringat en riktigt trevlig eftermiddag i norra grannkommunen. Jag tvingade med bisin min, för jag hade blivit varnad för hur omöjligt hal vägen var. Och kan ni tänka er, jag som tidigare har kört i ur och skur, blev så skraj att jag behövde chaufför. När vi kom till den hala vägen, så var den inte alls så hal och bisin min som ville motorsåga dagen lång, var inte alls så glad.
– Det här skulle du nog ha klarat, konstaterade han.
Och det fick jag ju ynkligt medge. Han får trösta sig med att jag lovade baka mockarutor. Få se om han kommer ihåg att koka lite extra kaffe i morgon.

Jag fick lära mej en ny stickteknik!

Tre olika färgers garn och här är rätsidan.

Det här är avigsidan. Varmt så det förslår. Lär ha använts till sjömanströjor förr i världen. Stickningen långsam, för garnen trasslar i varandra. Ja, och så måste man ha huvudet med sig, så att man stickar garnen i rätt ordning. Borde nog testa nu genast och sticka en pannlapp. Men nu just är jag en sådan stressad pensionär att jag hinner inte alls med stickning.

När vi kom hem väntade de här på köksbordet:

Mumsfilibabba! Det här innebär att yngsta sonen tryggt kommit hem från sin tripp över potten. Tjohooo!

Nu hoppas jag att ni alla får en skön fredag!

Med ett brak

I går kväll var jag så trött efter matlagningen och middagen att jag satt mej ner i gungstolen och stickade. Då och då slumrade jag till, utan att tappa maskor från stickningen, tack och lov. Bisin min lade sig på soffan och drog täcket över öronen. Det tog förstås inte lång stund innan han snarkade. Återstod inget annat för mej att göra än att dra till sovrummet och lägga mej i sängen.

Men, jag fick inte tag på John Blund. Nu var jag plötsligt klarvaken med en massa "dåliga" tankar snurrande i huvudet. Jag knäppte på nattlampan och började läsa. Det är alltid lite riskabelt, för plötsligt är jag så inne i boken att jag inte alls vill släcka lampan och sluta läsa. Nå, det klarade sig i natt. Mina ögon gick i kors och jag somnade. Skönt!

I morse vaknade jag till ett häftigt brak. Jag kämpade för att komma mej upp och se att bisin min inte hade ramlat ur soffan. Jag trasslade in mej i täcket och höll själv på att falla med ett brak, innan jag fick ordning på både ben, fötter och täcke. Jag rusade ut ur sovrummet samtidigt som jag tampades med min morgonrock och försökte få på den.
– Vad var det, flämtade jag när jag fick syn på bisin min i köket.
– Det var din (och så ett fult ord här) vatuflaska som föll från kylskåpsdörren, morrade bisin min.

Jag retirerade försiktigt ut ur köket och tog min tillflykt till vessan. Jo, alltså jag har två halvliters flaskor i vårt kylskåp, för jag vill hålla koll på om jag dricker tillräckligt mycket vatten. Och jo, jag vet att man helst inte ska dricka kylskåpskallt vatten, men det är något av det godaste jag vet. Allt skulle ha gått bra i morse, men bisin min slängde upp kylskåpsdörren med sån fart att det är ett under att ingenting annat ramlade ut.

Idag har jag äntligen, äntligen besökt stickcafé i stan.

Och vet ni, jag var så ordentlig att jag valde grönsaksbiffar till lunch där på Bistro Kronan, veckans vegerätt. Det är allt bra att vara lite ordentlig när man väljer sin lunch.

Och när jag var så ordentlig visavi varmrätten, så kunde jag allt satsa på efterrätten, tjinuskipaj med äpplen. Tjinuski = kola.

Jag hade med mej lite grejer till stickcaféet, som jag delade ut till höger och vänster. Skönt att de kommer till nytta i ett nytt hem. Och det är härligt att kunna ge.

Trevligt att äntligen träffas på stickcaféet. Jag har saknat "stickflickorna".

Nu måste jag småningom börja tänka på refrängen, för i morgon väntar ett nytt uppdrag.

Önskar er alla en fin torsdag.

Iväg igen

Idag har jag varit iväg igen med bisin min. Österut körde han och vi hamnade i den stora flaggans stad.

Idag var flaggan till och med hissad där borta i Fredrikshamn.

Jag var inne i Jysk och fyndade medan bisin min uträttade sina ärenden. En fin korg för några euro. Kan vara bra att ha i december.

Det fanns endast en sån här bordstablett. Den köpte jag för att ha en modell att utgå från när jag själv ska börja virka egna.

Från Fredrikshamn till Kotka. Där hamnade jag att sitta och vänta och vänta medan en dam blandade bilfärg, den exakta, till en av våra Adam plåtlådor. Jag grämde mej å det grövsta att jag inte hade tagit med min stickning. Men bisin min stressade på mej så innan vi skulle köra iväg, att det var bra att jag ens kom ihåg mej själv och alla ytterkläder.

Vi besökte också Puuilo i Kotka, för bisin min skulle ha ett och annat därifrån. Jag var i sanningens namn först lite ovillig att överhuvudtaget gå in i själva affären.

Men vilken tur att jag gjorde det!!! Här ska det virkas åtminstone en korg av Lilli tubgarn.

Och kolla, kolla, Hygge Wool i precis min färg. Här ska det stickas en mössa åt mej och ingen annann.

Eftersom jag är lite osäker på om jag vill ha en sån där stor garntofs passade jag på att handla tofsar också. Att det just blev två till antalet beror på att jag inte kunde bestämma mej för om jag skulle ha den vita eller den gråa.

Inte en så dålig utflykt, eller hur? Men bäst att inte göra om den alltför snart, för nu har köpt ytterligare 2 kilo 300 gram garn. Det betyder att jag nu har skaffat 5 kilo 450 gram garn och då är inte ens månaden slut än! Det positiva med dagens anskaffningar är att jag vet exakt vad jag ska göra med dem och att det är nummer åttans stickor och likaså åttans virknål, som gäller här.
Ja, och så har jag nu äntligen lärt mej att ontelokude är tubgarn på svenska! Ni ser, man lär så länge man lever!

Nu ska jag göra makaronilåda tillsammans med äldsta sonen, för det blev inte till att äta lunch ute idag, trots utflykten. Bisin min var så stressad och ville bara hem, hem, hem.

Hoppas att ni alla får en skön tisdagskväll.

Måndag igen

Jösses vet ni, så var det måndag igen! Till och med arbetsdag för mej, visserligen ett riktigt trevligt uppdrag, men jag kunde inte ta hand om Lilleman. Snyft! När hans mamma ringde var jag redan på väg till kyrkobyn.

Före det hade jag skjutsat bisin min till grannbyn. Han skulle dit och cirkla ved, för idag var det bra väder för just den sysselsättningen. Hemskt nog satt jag bakom ratten och det var nog inte så bra, för på något sätt lyckades jag göra det mesta fel, i synnerhet då när jag inte kunde läsa hans tankar och fick ytterst vaga och knapphändiga instruktioner.

Det började redan här hemma på gårdsplanen:
– Du ska int vända på ratten förrän hjulen rullar. Här är servostyrning.
– Ja, ja, mummel, mutter.
– Ha int din pappa lärt dej?
– Nä, han lärde mej köra traktor och då fick man ta i med alla krafter för att svänga på ratten.
– Men vem lärde dej köra bil då?
– Du och en medelålders gubbe i Helsingfors där jag gick i bilskolan, som du kanske minns?

Nå, nu blev han tyst minsann, bisin min. Allt gick nästan bra, tills vi var framme i grannbyn, bortsett då från att jag gasade för mycket.
– Ska jag köra bakom lagårn eller in på gården?
– Nå, du kan nog...
Nä, jag fick inget ordentligt svar, så jag körde in via gården.
– Nu kan du kurva runt där längre fram, instruerade bisin min.
Jag började köra mot torken, när han protesterade vilt.
Jag tvärnitade och backade och kurvade runt lastbilen istället alltmedan han grälade på mej.

Sen kom följande utmaning, var skulle han bli av?
– Jag kan stiga av där vid tallriksharven, sa bisin min.
Och vad händer? Jo, jag rullar framåt mot harven och plötsligt skriker han stopp! Jag tvärnitar och stannar framför tallriksharven!
– Nu fick grannarna  något att fundera på, muttrade bisin min då han steg ur bilen. Själv drar jag en djup suck av lättnad och får äntligen köra vidare i lugn och ro.
Snart, vet ni, snart, så borde jag ha tillgång till "egen" bil igen. Vart tycker ni att jag ska åka iväg? Vart vill jag ens åka?

Igår kunde jag konstatera i mataffären att det inte är hälsosamt att det finns tidningsställ framför kassorna. I synnerhet inte om det endast finns en öppen kassa och kön är lång.

Se nu, den här lyckades hoppa i min kundvagn när jag stod och väntade och väntade. Säkert bra för mej att öva lite finska och här finns ju riktigt fina vantmönster. Ja, och så var den ju till specialpris, så kanske inte så tokigt ändå?

Önskar er alla en riktigt fin tisdag.

För mej själv med mej själv

Nä, nä, lugn bara lugn, jag har inte blivit självisk och jag tänker inte heller börja använda ordet själv sådär som våra grannar i väst gör...

... men igår kväll gjorde jag en liten ostbricka åt mej själv!

Bisin min äter inte ost överhuvudtaget, så jag fick ha en av mina favoriter Aura Gold, alldeles för mej själv. Eftersom jag var ensam med ostbrickan, så räckte det riktigt bra för mej med endast en bit ost.
 

Förstås räckte också de här goda kexen, som vi fick i julklapp, till åt mej. Vindruvorna tog jag sedan med mej till gungstolen, där jag satt och smaskade på dem medan Kyren Wilson och Judd Trump gjorde upp om vem som skulle få spela i dagens final i Masters i snooker. Det blev en lång och intressant lördagskväll/natt. I morse var jag inte precis världens piggaste. Snooker är farligt, det stör nattsömnen.

Idag hade jag träff med två unga män ett stenkast härifrån. Jag fick intressant information, som jag ska omvandla till text för torsdagens tidning. Men kanske nu inte längre i kväll/natt. Tror inte att jag orkar med det. Det är ju en dag i morgon också.

På eftermiddagen var jag iväg till stan med äldsta sonen och jag hamnade här:

Spännande...

Ingen borstning, tack!

Ja, ja, nu är det bara torkandet kvar och så har äldsta sonen en lite renare bil att ta till jobbet i morgon. Andra gången någonsin, som jag sitter i en biltvätt. Jag får lite obehagliga rysningar när jag minns scenen i Bondfilmen A View To A Kill. Där kryper May Day upp bakom Sir Tibbit (hette han så?) och ja, resten är historia.

Vi var också iväg till stora varuhuset, för vi behövde kattmat och toapapper. Tyvärr, så hade alla förmånliga plastboxar, som Mr Tokmanni hämtat från Mr Smartstore, tagit slut. Och jag som hade tänkt börja boxa på allvar och ordna upp i kaoset. Suck!

Önskar er alla en bra ny vecka!