Börjar inte så bra

Igår var jag iväg österut tillsammans med yngsta sonen. Vi var till Prisma i Kotka, så köp-inget-månaden november börjar inte så bra! Egentligen skulle jag endast ha en adventskalender åt Lilleman och inget annat. Jag var ju och handlade i lördags.

Det var lite knepigt att hitta den här i det stora varuhuset. Den fanns inte bland barnmaten, inte bland chokladkalendrarna och inte bland leksakerna heller. Någonstans borde det finnas en, för jag hade ju sett en sån i onsdags då jag var i Prisma i Kotka. Den gången vågade jag inte köpa kalendern, för jag ville kolla med mamman först. Det gjorde jag i torsdags då jag var ute på äventyr med henne och Lilleman.
Det var nära att den här kalendern skulle ha blivit kvar på hyllan, för att vi helt enkelt inte hittade den. Affärernas logik går inte hand i hand med min logik. Dessvärre tycker de också om att flytta runt saker och det för att kunderna ska gå runt och plocka mera i kärrorna.
De höll på med inventering där i Prisma, så innan vi skulle till kassan vände jag mej helt enkelt och frågade av en i personalen var Pilttikalendern fanns. Och jo, den fanns där bakom hörnet någonstans vid kexhyllan! Yngsta sonen gick snällt efter kalendern. Det skulle ha varit lite snöpligt att komma hem utan det enda jag egentligen skulle ha från affären.

Jag försökte verkligen låta bli, både det ena och det andra. Men kan ni tänka er, jag hittade massor, massor med julklappar, utan att ens leta efter såna. Lite harmfullt på ett sätt, men bra på ett annat vis. Nu har jag alltså julklapp åt Lillan och bisin min. Lillans julklapp fick godkänt av mamman innan jag köpte den. Tänk så bra att WhatsApp finns och man kan skicka foto på leksaken och fråga: Blir det här bra. Jag vill ju inte slösa pengar på sånt, som inte fungerar. Yngsta sonen är lite tveksam till min metod:
– Det blir ju ingen överraskning nu.
Nej, inte för mamman i varje fall, men nog för Lillan. Och hoppeligen en trevlig överraskning. I år ska det inte var många julklappar, så det är bäst att vara extra noga med det man köper.

Julen närmar sig med stormsteg och jag behöver rött garn för två kommande projekt. Dessvärre kunde jag inte riktigt bestämma mig för om det ska vara julrött, som färgen här längst framme eller en mera dämpad ton, som i tranbär. Och eftersom jag velade tog jag ett nystan av varje färg. Får se sen vilken färg, som passar bäst ihop med de övriga färgerna i mitt projekt. Och ja, nu var då garnköps-stoppet brutet.
För att hitta till garnhyllan fick jag fråga mej fram, för den var i andra ändan av varuhuset. Då hade jag snurrat runt på matavdelningen, där vi kom in. Garnhyllan var på något sätt lite i skymundan, för där var en pelare rakt framför den hyllgången. Lite fräckt tycker jag. 

Det här är min julklapp till mej själv. Jag kunde helt enkelt inte motstå den här boken.

Här är ett litet exempel på de härliga mönster, som finns i boken. Å ena sidan skulle jag vilja sticka alla de här, men å andra sidan inser jag att de här är inte särskilt lättstickade.

 

Jag hade spurtat förbi den här i tidningshyllan, när jag tvärnitade och backade, för inte nog med att man fick två tidningar till ens pris, så finns det också stickextra i det här numret.

När vi var färdiga med handlandet, tog vi oss till Mestari Kotka. Jag valde hawaii schnitzel, som sen lunch. Jag borde nog ha tagit något lättare, för det här är en alldeles för stor portion för mej.

Yngsta sonen är alltid trevligt sällskap, så jag hade en fin dag tillsammans med honom. Det var till all tur inte så mycket folk i affären och det var riktigt skönt, för nu kom jag åt att se allting och kunde vandra sakta omkring.
Nu har jag då dragit mitt strå till stacken och skött konsumerandet, så att Finlands ekonomi skjuter i höjden.

Ajjo, lugn bara lugn. De övriga barnbarnen kommer nog också att få adventskalendrar/julkalendrar. Men dem pysslar jag ihop alldeles själv. Jag har under årets lopp samlat på mej små gåvor, som snart ska packas i numrerade påsar och sedan levereras lagom till lillajul. Ska bli jätteroligt och spännande. Så glad att jag är pensionär och hinner med sånt här.

Och hur gick det då med min smartfria dag igår? Faktiskt riktigt bra. Telefonen ringde inte ens en enda gång. Jag hade upp messenger, så mycket att jag tackade nej till ett litet garnpaket. Ja, ni läste alldeles rätt. Jag sa nej till garn!
Lite WhatsApp kommunikation hade jag med tre olika personer. Det var allt, så nu är det bevisat att jag klarar mej utan att gå vilse i apparnas värld eller hänga på smarttelefonen i tid och otid.

Önskar er alla en skön måndagskväll.

En söt liten pumpa

I morse när jag vaknade lite före åtta, var jag helt borta, alltså mera borta än vanligt, för jag hade ingen aning om vad det var för dag. Först trodde jag att det var måndag. Så småningom, ju vaknare jag blev, insåg jag att det var fredag igår och därför måste det enligt konstens alla regler vara lördag idag! Och så var det ju.
Sen gällde det att fundera lite till, vad var det för planer som gällde idag? Hmmm, kanske bäst att inte planera alltför mycket innan karlarna i huset har fått säga sitt.

Igår var det en söt liten pumpa, som knackade på vår dörr och sa: "Bus eller godis". Godis fick hon förstås även om hon inte är särskilt intresserad av godis. Nu efteråt började jag fundera att vad månne buset skulle ha inneburit.

Efter pumpabesöket körde jag iväg till grannbyn och tillbringade en skön fredagskväll hos nästyngsta sonen och hans familj.

I vardagsrummet hade familjen dekorerat.

Lillan tog mej i handen när vi gick in i vardagsrummet och sa:
– Famo, du behöver inte vara rädd. Det är bara på lek.
Sedan ledde hon mej fram till skelettet, så jag fick känna på det, att det bara var kartong. Gullunge!
Hennes lillebror var full av energi och hann med allt möjligt. Allra roligast tycker han att det är att klättra och stå högt på farliga ställen. Däremellan smakar han på leksaker eller slänger omkring dem och han är snabb som en vessla.

Storasyster tycker om att pussla, pyssla och rita.

Så jag fick med mej hem en så här fin spökfigur. Tack för den!

Vi tittade på BU-klubben i tv och sen tittade vi en stund på KAJ i Gambämark, musikalen som finns på Arenan. När Jakob sjöng De här e min by, konstaterade Lillan att han är lessen. Hon uppfattade alltså vemodet i sången.

Idag har jag varit iväg med äldsta sonen till stan. Han ville äta ute, så vi hamnade här:

På Olympos Pizzeria! Stolsryggarna är lite slitna.

Idag valde jag Iskender kebab istället för min vanliga pita kebab. Men, men, det här var så stor portion för mej att nästan halva blev kvar.

Vi var iväg till mataffären och handlade och jag köpte igen två paket kaffe till ett förmånligt pris. Det var faktiskt massor av människor i butiken. Jag trodde att de skulle vara hemma och ta det lugnt!

Jag köpte också en adress såsom jag hade lovat.

Det som jag funderar på är: Vad gör ni med de tre bladen som blir över? Det är alltså fyra blad inalles per adress och ett väljer man. Men vad göra med de andra tre? Bränna upp dem? Föra till pappersinsamlingen? På något sätt kan jag tycka att det är lite slöseri. Det här bladet är som ni ser tomt och det betyder att man kan skriva en egen vers/hälsning där till vänster.

Medan vi var i stan hade yngsta sonen tittat in och lämnat ett havrebröd och julstjärnor/jultårtor på vårt köksbord, ett litet minne från hans tripp. Det var snällt eller hur?

Här i vårt hus har jag tänt ett elektriskt ljus. Det är bäst att vara på den säkra sidan och inte utsätta sig för farligheter med levande ljus, som kan starta en eldsvåda.

Imorgon blir ni utan mitt dagliga inlägg, för jag tänker fira en Älyvapaadag, alltså Smartfri dag. Smart i det här fallet betyder telefonfri dag. Men jag tar det lite längre och lämnar bort all social media, såsom Facebook, Instagram, bloggar osv. Självklart svarar jag på telefonsamtal och troligtvis också på WhatsApp, för där kan finnas något från eller om barnbarnen och sånt vill jag inte missa.

Nu ska jag lägga upp maskor för såpbubbelsocka nummer två!

Ha en riktigt skön söndag och njut av livet!

Laddat upp

Igår var jag iväg med Lilleman och hans mamma till Tokmanni i Gammelby. Det var riktigt trevligt. Jag skjutsade på Lilleman och hans mamma fick i lugn och ro titta på det hon ville köpa. Jag pratade hela tiden med honom och en del äldre damer tittade lite snett på oss. För min del gjorde det inte så mycket, utan jag fortsatte att glatt prata på. Jag tycker att det är viktigt att prata med småttingarna, för hur ska de annars lära sig att själva tala?
Egentligen var det riktigt skönt att ha Lilleman att prata med, så jag inte pratade för mej själv!
– Ser du, där är ostarna och va bra där är kaffet...
Så där höll jag på och Lilleman var med på noterna direkt.

Vi handlade först ett set med en Paw Patrol-mössa och ett par handskar för två euro. Det var åt storasyster. Sen ville Lilleman ha kanelbullar och det fick han förstås när han nu en gång hade farmor med sig. Själv var jag överlycklig när jag hittade ett par svarta byxor åt mej för tio euro! Jag är jättedålig med kläder och köper sällan nytt. Men ett par nya byxor har länge stått på min "måste-skaffa-lista" och nu hittade jag ett par bara så där! Jag börjar mer och mer tro på aboriginernas livsfolosofi att det man behöver finns där för en. Onödigt att samla på sig och bära med sig grejer när de per automatik hittar fram till en då behovet är stort.
Nej, provade inte byxorna utan tog hem dem på vinst och förlust. Jag kunde ju inte lämna Lilleman ensam i kärran medan jag skulle ha varit inne i provbåset. När jag kom hem provade jag genast mina nya svarta byxor och de passar precis. Tjohooo!
Och vilket kap, de hade kostat 30 euro, men såldes nu för endast 10 euro! Kan det bättre bli?

Gissa vad Lilleman tyckte att var allra intressantast? Jo, burken med stjärnströssel, som jag köpte. Den rasslade och hade trevligt ljud samtidigt som olikfärgade stjärnor virvlade omkring. Den höll Lilleman hårt i handen resten av butiksfärden och tog ännu burken med sig hem! Vem behöver leksaker när det finns strössel?

Jag har laddat upp och är redo för utklädda pumpor, benrangel och spöken när det knackar på dörren. Halloween är annars inte riktigt min grej, men som sagt, vad gör man inte för sina älskade barnbarn?
Jag försöker minnas om vi i barndomshemmet firade allhelgonahelgen på något särskilt sätt. Men jag kommer faktiskt inte ihåg annat än att vi var iväg och tände ljus på gravarna. Antagligen hade vi lite festligare mat på bordet på allhelgonadagen. Men som sagt, jag har inte några minnen av att det skulle ha firats eller festats på något sätt. Men idag under sena eftermiddagen/tidiga kvällen, då ska jag iväg på en liten halloweenfest till grannbyn. Tjohooo! Får leka med barnbarnen. Det ser jag framemot.

Önskar er alla en trevlig allhelgonahelg!

Äntligen köttfärslimpa!

Kära vänner, igår blev ni utan mitt dagliga blogginlägg. Jag beklagar, men klockan hann bli 22 innan jag blev så ledig att jag skulle ha kunnat sätta mej framför datorn. Och vid det laget var det allt dags för mej att rusta mej för sängen.

Jag hade en underbar eftermiddag igår tillsammans med min väninna T. Hon körde iväg österut och vi intog vår lunch på Raflaamo i Kotka.

Äntligen, äntligen fick jag köttfärslimpa, som jag längtat efter så. Själv har jag inte tillrett den rätten på flera herrans år, för bisin min gillar den inte. Men kanske jag bara skulle strunta i det och laga det jag själv tycker om? 
Vet ni, nu när jag riktigt tänker efter, så borde jag nog ha tagit en portion med mej hem, så skulle jag ha kunnat njuta av god mat idag också.

Vi åt mjukglass till efterrätt. Kolla hur skickligt jag lyckades få en krater i min glassbägare! Stort tack till T, som bjöd på lunch!

Det är inte enbart maten, som gör lunchen, utan också sällskapet. Vi hade jättemycket att prata om, allt från gamla arbetsminnen till dagens knepiga värld, där allting verkar bli värre och värre. Med vemod och glädje mindes vi projektet Digidags, hur det tog oss till alla världens hörn och lokaler här i östra Nyland samt Pyttis. Och hur många trevliga människor vi träffade på vägen samt vilka digiutmaningar vi träffade på då. Nu verkar de utmaningarna ha blivit sjufalt värre, mest med tanke på säkerhet och den artificiella intelligensen, som krånglar till alltihopa.

Vi satt länge vid matbordet och njöt innan vi sedan tog oss in i varuhuset. Där var det ny ordning efter renoveringen och det blev många steg innan jag hittade det mesta som stod på min handlingslista. Förstås köpte jag semlor (frallor) från Galette, för de är så goda. Däremot köpte jag inte ett endaste ett nystan med garn och faktiskt ingen tidning heller! Men jag köpte...

... Halloweenkulor! 🙈
Och förmånligt kaffe, Juhla Mocka. Jag som ju inte dricker kaffe! Jag köpte också en adventskalender (eller säger ni julkalender?) åt yngsta sonen. Han kommer nog inte att bli glad. Han brukar inte kunna hålla sig, utan öppnar alla 24 luckor på en gång!

Jag var hemma först efter klockan 20 och hann klä om mig innan bisin min sa att jag skulle följa med honom till stan. Det gjorde jag riktigt snällt även om jag just då inte var särskilt glad, för medan jag var borta hade han gått och köpt en maskin. Suck och dubbelsuck! Han har försökt övertyga mej om att han verkligen behöver den, för nu ska det och det göras med maskinen. Jag hoppas att det funkar och att han förstår att han nu kan skrinlägga planerna på ytterligare investeringar. Och tänk, jag som inte köpte garn! Bisin min påstår att det inte går att jämföra. Det har han delvis rätt i, för hans anskaffningar är mycket, mycket dyrare än mina garninköp!

Det var bisin mins kompis P som hjälpte bisin min att få tag på maskinen. P letade på nätet medan bisin min såg på. Håhåjaa! Det är bra med kompisar, men i det här fallet är jag lite osäker. Här hemma skulle jag ha bromsat det hela och talat förnuft med bisin min. Men nu fanns det inga spärrar.
Nå, nu har han då fått den maskin han inte hittade i Esbo förra fredagen, så hoppas att han lugnar ner sig med köpandet nu. 

För övrigt hörde jag när han igår kväll i telefonen beklagade sig för mr J att jag hade varit borta hela eftermiddagen och snarvlat. Vet ni vad? Jo, mr J sa att låt Inge vara ute lite, det är bra för henne! Nu får han nog extra poäng och jag tror bestämt att jag ska bjuda på nånting riktigt gott när han nästa gång kommer hit på kaffe.

Snart ska jag iväg igen, den här gången tillsammans med Lilleman och hans mamma. Vi ska till stora varuhuset i Gammelby. Där har de också förmånligt kaffe, så nu blir det två paket till. Hoppas att det räcker över julen åtminstone. Kanske bäst att sätta upp ett rejält lager! För säkerhets skull alltså.

Önskar er alla en skön och fridfull kväll.

Utanför min bekvämlighetszon

Idag har jag sysslat utanför min bekvämlighetszon. Jag fick för snart två veckor sedan ett syuppdrag. Och jag som inte kan sy, var minst sagt tveksam, men Lillans och Lillemans mamma har så stort förtroende för min förmåga, att jag helt enkelt inte kunde säga nej. Och jag har ju en symaskin, så varför skulle jag inte ställa upp då?
Nåjo, för att jag inte kan sy!

Första etappen var lätt, för H hade mätt upp byxorna och fäst bunten med säkerhetsnålar. Och jag har till all tur ärvt min hulda moders tumstock. Det här klarade jag alltså av, ingen fara.

Men sen vet ni, sen blev det knepigare. Jag drog fram mitt loppisfynd, Singer symaskinen, som har hamnat under sidobordet. Packade upp maskinen och klarade av att spola undertråden. Tjohooo!
Sen började svårigheterna. Jag svor och gormade så bisin min blev riktigt rädd. Han blev så skraj att han öppnade en ärtsoppsburk och rev morötter. Det bjöd bisin min på som lunch idag. Tack för det, men tråden ville ändå inte gå igenom det pyttelilla nålsögat.
Till sist då jag ryat och hotat symaskinen att den hamnar till elektronikskroten, fick jag äntligen sytråden genom nålsögat. Puuuh!
– Det här ska ju vara roligt, gnällde jag åt bisin min. Att sy verkade mera som självplågeri i det här skedet.

Det tog sin lilla tid innan jag kom så här långt. Jösses så jag letade efter rätt söm, längd och bredd. Jag borde nog bekanta mej ordentligt med min maskin. Åh, vad jag saknar min Husqvarna, som jag köpte i mitten av 1980-talet. Den symaskinen kunde jag utan och innan och det var en glädje att sy och lappa kläder. På den tiden hade jag förstås också en pålitlig hjälp i min lillasyster, som kunde visa hur jag skulle göra. Ja och så gick jag faktiskt på några sykurser. Borde jag göra det på nytt nu? Gå på sykurs?

Idag har jag gått omkring och sjungit på 500 miles. Jag undrar varifrån de här sångerna dyker upp i mina hjärnvindlingar? De bara liksom finns där och sen går jag och småsjunger på dem hela dagen.

Småningom ska jag ta fram min sockstickning. Det vågar jag inte göra på dagen, för tänk om jag fastnar. Ni vet det där med att jag ska bara sticka ett varv till, och så ännu ett varv och...

Önskar er alla en fin onsdag!

Fransk häl

Vad var det jag sa igår att jag skulle minnas? Jo, inte sticka när jag ser på snooker! Hur tror ni att det gick?
Jo nej, som karisborna säger, inte så bra. Det började redan när jag såg på På spåret. Då lyckades jag tappa en maska på hällappen. Det var ju så spännande och jag var ju tvungen att se vart tågresan förde, så sockstickningen blev lite styvmoderligt behandlad. Frågorna var svåra och min uppmärksamhet förstås delad. Det enda jag kunde direkt var Min kärlek, Shirley Clamps låt, alltså var hon från Borås. Sen visste jag att ett av tygen var chiffong. Två säkra poäng, alltså.
Och jag hittade till all tur den borttappade maskan innan den smet iväg alltför långt.

På kvällen var det snookerfinal och mina såpbubblesockor ville inte riktigt. Plötsligt hade jag fem aviga där det borde ha varit fyra aviga maskor. Suck.
Jag orkade inte reda upp eländet sent igår kväll, så i morse stickade jag lite bakåt och nu hoppas jag verkligen att det blev rätt.

I natt kunde jag inte sova. Det beror på klockvändandet. Jag borde ha lagt mej när klockan visade 22, för min kropp tyckte att uret var 23 och det var dags för sängen. Tyvärr envisades jag med att sitta uppe och glo på snookern och sen då jag äntligen lade mej, var jag inte ett dugg sömnig längre. Ännu klockan 02:00 var jag vaken och jag övervägde faktiskt att stiga upp och gå efter min sockstickning. Men så kom jag ihåg att jag skulle sticka bakåt och då var det inte lika lockande längre.

Det goda med den här sockstickningen är att nu har jag lärt mej att sticka en fransk häl. Vet inte om det syns så bra här. Den franska hälen är inte fyrkantig utan formar sig liksom lite runt så där som foten. Få se hur passformen är.
Tur att det är en häl och inte franska klackar! Franska pastiller skulle vara riktigt gott. En bra idé skulle ju vara att få ta en pastill för varje fullbordat stickvarv. Det är bara det, att det är svårt att hålla sig och låta bli pastillerna när man en gång har tagit den första!

I morse vaknade jag med låten Daddy don't you walk so fast i huvudet. Bisin min tyckte att det inte var en bra morgonsång, så jag försökte febrilt byta skiva och började sjunga Live is Life istället. Den sa han till all tur inget om, så jag kunde lugnt fortsätta mitt smågnolande.

Och när jag nu är inne på det här med musik, så har det hörts lite gnäll om att KAJ:s Karaokesång i början låter som ka_ka när det sjungs ka-ka-ka-ka.
Blää, säger jag, för redan 1971 sjöng Sweet i sången Co Co:

Ho-chi-ka-ka-ho Co-Co
Ho-chi-ka-ka-ho Co-Co
Ho-chi-ka-ka-ho go go Co-Co

 

Inte en kotte kom ens att tänka på att det skulle vara ka_ka inblandat. Det var enbart en glad och enkel refräng att tralla med i. 

Ja och så vet ni väl att om ni har ett ylekonto, så kan ni rösta på Karaoke, så den kommer in på Vegatoppen. Tjohooo! Ja, ni får förstås rösta på andra sånger också om ni vill.

Nu hoppas jag att ni alla får en bra start på den här nya veckan. Ha det bra och sköt om er!

Puppesockor

I söndags för en vecka sedan fick jag äntligen de lila Puppesockorna färdiga med öron och allt.

 

Modell: Pupusukat, s. 83 i Käsityön ABC 22, Sukat 

Start: 04.04.2025

Färdig: 19.10.2025

Garn: Mellanraggi från Järbo och Nalle från Novita (de vita öronen)

Åtgång: 108 g 

Stickor: Nr 3

Efter lite funderande hit och dit, så tog jag med öronen, mest på uppmaning av C i stickcaféet. Hon tyckte att det var det som gjorde sockorna. Tack för det. 
För en gångs skull var jag lydig och följde rådet och också mönstret, nästan. Hälen gjorde jag som vanligt förstärkt istället för den som stod i mönstret.
Mosstickning är roligt, men kräver samtidigt koncentration så det blir rätt.
Tycker att sockorna ser lite lustiga ut, men jag har inte haft dem på efterbehandling ännu. Så jag ska duscha dem med lite vatten och sedan lägga dem mellan två handdukar och hoppas på det bästa. Just nu orkar jag inte dra fram strykjärnet och ånga dem. Det kan jag kanske lämna åt sockmottagaren?
Kul att testa ett för mej nytt sockgarn. Men, men just för att det är mjukt och skönt, så delar det sig också. Sånt gör det knepigare att sticka. Nu har jag ännu ett nystan på 100 gram kvar av det där Mellanraggi. Har ni några idéer för det garnet, som ni skulle kunna tipsa mej om?
Och nej, jag gör inte ett par puppesockor till. Det här paret får allt räcka för min del.

Som vanligt blev det en del garnändar över.

Den här gången blev det också ett för stort öra och ett för litet öra över. Frågan är nu vad jag ska göra med dem. Sticka något fantasidjur? Sticka vantar med öron? Mössa med öron?

Ni har väl kommit ihåg att vrida tiden tillbaka? OBS! Endast en timme och tyvärr inte flera år. Jag vet inte om ni har sett filmen Tillbaka till framtiden. Där varnar professorn och säger att man inte ska manipulera och påverka det förflutna, för då kan hela världsalltet rubbas.

 

Vet ni, igår kväll när allting lugnat ner sig här i huset satte jag mej i gungstolen med min sockstickning samtidigt som jag såg på snooker, Northern Ireland Open, Judd Trump spelade mot Mark Allen. Tidvis var matchen så spännande att jag förstås stickade fel på sockhälen och blev tvungen att sticka bakåt. Suck! Påminn mej alltså om att inte se på snooker och sticka samtidigt. Få se nu hur det går ikväll när det är final mellan Lisowski och Trump.

 

Min insats inom hushållet idag begränsar sig till att ha fått igång tvättmaskinen. Hoppas på att ännu få igång tvättmaskinen. Men först ta hand om puppesockorna!

 

Hoppas att ni alla får en skön söndagskväll.

Panik i vessan

Åh, kära nån, idag har jag igen varit ute och flängt. Om pensionärslivet är så här fullt med program, som det har varit den här veckan, så vet jag inte om jag klarar av det.

Vid tiotiden i morse åkte jag iväg med yngsta sonen till västra grannstaden. Jag fick gå i Puuilo medan han uträttade sina ärenden. Bisin min ville att jag skulle köpa kattmat åt katterna och fettbollar åt fåglarna. När jag stod där vid hyllan med fågelmat kom en yngre man och började inspektera fågelbräden. Plötsligt vände han sig till mej och frågade vilket bräde jag tror att är bäst. Jag var tvungen att ärligt svara att jag inte vet. Då berättade han att han inte har matat fåglar förut, men skulle börja nu. Jag poängterade strängt att han sedan måste fortsätta mata fåglarna hela vintern.

Jag gick dröjande förbi garnhyllan, klappade lite på vissa nystan och höll till och med i ett nystan, som jag skulle ha användning för i ett kommande sockprojekt. Men, hör och häpna, jag var principfast och lämnade alla garnnystan kvar i affären! Jag ville inte förstöra min nollinje beträffande garninköp! Mycket bra om jag kan avhålla mej tre månader i sträck, inte sant?

Men jag köpte lite julgrejer istället. Frågar ni bisin min, så är det helt onödigt. Kanske, men det är ju inte långt kvar till julen nu, endast två futtiga månader, så det är bäst att vara förberedd.

Från Puuilo körde yngsta sonen in till centrum, för nu var det dags för lunch. Vi hade sån tur att parkeringsplatserna precis utanför Rossos dörr var lediga. Tjohoo!

Sonen ville ha förrätt, så jag åt tomatsoppa och han valde vitlöksbröd. Soppan var krämig och god.

Till huvudrätt valde jag Rossos sallad med getost. Gott och så mättande att jag tyvärr inte orkade med allt. Bäst att besöka toan när man har möjlighet, tänkte jag och strutsade iväg till toaletten. Satte mej ner och uträttade mina behov och skulle till att torka mej, men... nu utbröt det panik i vessan. Pappret var slut! Vad skulle jag nu göra? Handväskan, som skulle ha innehållit näsdukar hade jag lämnat kvar vid bordet och där fanns också telefonen, så det gick inte att ringa efter hjälp.
Kallsvetten bröt ut i pannan. Skulle jag ropa? Kunde jag möjligtvis med nedhasade byxor smyga mej in i följande bås? Men vänta nu... nån annan kom in i vessan. Hjäälp! Total panik!
Jag tänkte så det knakade, såg mej omkring i det lilla båset, men, men...
Desperat petade jag in handen i toalettpappershållaren. Tjohooo! Jag kände att det fanns en ny rulle högt uppe i hållaren. Försiktigt, försiktigt lirkade jag fram det tunna pappret. Det var lite besvärligt, men jag klarade av det till slut, tack och lov.

Från Rosso körde sonen österut och vi stannade vid stora matbutiken.

Man lever ju inte av mat allena och julen är som sagt i antågande, så jag köpte ännu en jultidning. Här finns många trevliga mönster som jag verkligen önskar att jag skulle hinna med före julen. Dessvärre tror jag inte att det kommer att lyckas.

Sen måste jag ju bara ha den här tidningen. Kan ni gissa varför?

Jag köpte också mumiemunkar!

Och har ni sett på sjutton? Här säljs också viborgskringlor! Självklart måste jag köpa en sån också.

Nu styrde yngsta sonen hemåt och det var faktiskt riktigt skönt att komma hem. 
Jag hann klä om mej, äta en jultårta och lösa lite korsord, då det kom ett nödrop från Tyskland. Pengarna på finska prepaiden var slut. Det visste till och med bisin min att vi kunde avhjälpa här i stan. Det kom också begäran om en liten tjänst. Så på med stadskläderna igen och så iväg. Vi tankade bilen färdigt åt äldsta sonen, laddade prepaiden i R-kiosken och körde sen iväg till stora varuhuset där jag handlade klockljung.

Så iväg västerut ända till stadsdelen Pernå kyrkoby.

Där besökte vi nya begravningsplatsen, planterade ljungen och tände ett ljus i lyktan till åminnelse av kvinnan, som skulle ha fyllt 111 år idag. Från gravgården fortsatte vi ännu västerut och jag hamnade igen i bybutiken. Äldsta sonen behöver mikromatportioner med sig till jobbet igen i måndag. Lunchstället han åt på förut och som fanns i närheten av hans jobb, stängde och ingen har tagit över.

Man kan ju som sagt inte enbart köpa mat, så nu ska vi testa glöggkulor. Fast jag tror nog att vi väntar till lillajulen.
Som sagt en fullspäckad dag igen och nu har jag då också konsumerat lite. Det är väl att vara lydig medborgare det, inte sant?

Kommer ni nu ihåg att flytta klockan bakåt i natt?

Ha en riktigt fin söndag och njut av den extra timmen vi får nu!

Hår på golvet och en liten turné

Idag har jag varit på språng hela dagen lång. Vid tiotiden i morse körde jag iväg till stan. Det var dags för en skön helhetsbehandling hos frissan. Det var så härligt då hon masserade mina axlar och min nacke samt hårbottnen.

Det ser ut som om jag lämnade allt mörkt hår kvar där på frissagolvet, för nu verkar mitt hår mycket gråare. Men det gör väl inget? Huvudsaken är att jag fick håret klippt och hoppeligen nån sorts fason på mina ostyriga lockar.

När jag kom hem var bisin min försvunnen. Jag klädde av mej stadskläderna och drog på min noppiga vardagsklänning och skulle just börja njuta av sockstickningen då bisin min dök upp. Nu var det bråttom, för han hade lovat älgstek åt dottern.

På med stadskläderna igen och sedan...

... packa Halloweenpåsen åt flickorna. Den får de först nästa veckoslut, tror jag. Jag vet ju inte om de fick syn på den redan och har öppnat den eller om föräldrarna hann gömma undan den. Och nej, jag är inte så mycket för Halloween, men vad gör man inte för sina älskade barnbarn?
Bisin min delade med sig av älgsteken och gav en liten burk lingonsylt och en liten burk äppelsylt, så nu kan de ha fest där i västra grannstaden.

Efter att vi hade levererat grejerna styrde bisin min kylaren västerut och vi hamnade i Esbo vid Ring III:ans slut. Närmare bestämt här:

Hos Modularbox. Bisin min gick in och jag steg ur bilen och skuttade lite runt och rörde på benen. Och nej, den maskin bisin min är på jakt efter finns inte här. Verkligen konstigt att han inte kunde ringa och fråga. Men han ville tydligen träffa ägarna, som är pensionärer, men fortfarande driver firman. Glad blev han i varje fall över att träffa dem.

Från Esbo susade vi tillbaka österut. Vi stannade igen i västra grannstaden, för bisin min skulle ha bensin till sina motorsågar. Sen körde han vidare hemåt med gamla vägen. Nästa stopp blev vid byabutiken, för här behövdes bland annat mjölk och dessutom behövde vi en adress till morgondagens begravning. Utanför butiken stod en asiatisk kvinna och sålde vårrullar. Jag hade redan tackat nej till att köpa dem. Men medan jag skrev i adressen, tog bisin min ner bilfönstret och frågade om kvinnan ännu hade kvar av rullarna. Det hade hon, hela sju stycken. Vanligtvis tog hon två euro/rulle. Men bisin min fick alla sju för tio euro. Han var supernöjd med sitt köp. Supernöjd var också äldsta sonen när han fick hämtmat här hemma!

Från bybutiken fortsatte vi till Teiras. Där lämnade vi adressen och jag köpte medwurst. Jag har länge funderat på deras prickiga korv, men inte varit iväg till bodan. Och jo, jo, jag vet att jag inte borde äta medwurst, för där är så mycket salt. Men jag kan väl åtminstone få smaka?

Jag köpte också en spökslickepinne, för jag har hört rykten att det kommer en liten tös från grannbyn och försöker skrämma oss! Bäst alltså att vara förberedd inför nästa veckas spökerier.
Bisin min och bonden Ted hade mycket att prata om, så jag satte mej snällt ner på en stol och väntade tills de hade pratat färdigt. Det var riktigt skönt att få komma hem igen efter vår lilla snabba turné.
Imorgon ska det bli spännande att smaka på medwursten. Hoppas att den är riktigt, riktigt god.

Idag är det raggsockans dag. Men jag har inte alls hunnit med sockstickning idag. Det är också champagnens dag. Den drycken har jag inte heller hunnit med, för jag har hållit mej till vatten och te.
Och ja, så har det flaggats för FN-dagen idag. Men det är en så sorglig historia med FN, som numera står alldeles handfallna i alla konflikter, så det är nog ingenting att fira, tror jag.

Önskar er alla en skön lördag!

På lätta fötter

I morse ringde väckarklockan lite före sju och halvsovande kravlade jag mej ur sängen. Jag skulle vara 8.30 i stan. Närmare bestämt, hos fotvårdaren. Till all tur har jag inga förhårdnader, men jag behövde få tånaglarna klippta och lite omskötta. Bisin min fnyser åt det där, men senast när jag själv klippte mina tånaglar lossnade en stor bit från stortån. Fotvårdaren frågade lite skämtsamt om jag hade försökt operera. Men nej, det är bara det att jag inte ser tillräckligt bra, vare sig med eller utan glasögon. Och jag är inte så vig att jag får tån i mun längre! Och inte har jag hittat det rätta avståndet. Det är lite som i den där reklamen för glasögon där de har människor att försöka läsa text från mobilskärmen. Och hur de än måttar och sträcker på armarna, så inte kan de läsa texten. Dags för dem alltså att gå på syngranskning.

En halvtimme tog det hos fotvårdaren och hon var så snäll att hon till och med målade mina tånaglar. Nu borde jag alltså gå omkring i sandaler om inte precis barfota så med tunna strumpor på så att alla får se mitt fina rosa nagellack!

Jag hade endast ätit en smörgås innan jag körde iväg till stan, så när jag kom hem kokade jag tevatten och bisin min var så snäll att han bjöd på den här:

En smörgås med älgstek på! Jodå, han lyckades perfekt med steken. Vid midnatt alarmerade stekmätaren att nu är steken 63 grader varm. Bisin min stängde av värmen i ugnen och lät steken stanna kvar på eftervärme. Skyn han lagade innehöll både morötter, lagerblad, svartpepparkorn, krossade enbär och rödvin. Vet inte om han lade till ännu nånting extra, för jag blandade mej inte alls i hans kockande. Han täckte in steken med baconskivor innan han placerade den i ugnen. Det för att den inte skulle torka.
Bisin min är alldeles lyrisk över den här maten, själv är jag mera skeptisk och återhållsam. Antagligen beror det på min minskade matlust, som jag inte har fått tillbaka efter sjukhusvistelsen. Det kanske är bra på ett sätt, men som bisin min säger: "Du måste få i dig proteiner så du orkar". Jo, jo, men...

Det han däremot inte har sagt ett knyst om är den här hästskon. Den köpte jag igår från lilla butiken, för de hade inga jultårtor där. Jag tänkte att här är ju plommonsylt och likadan deg, så det får duga!

Idag har jag varit understödjande och givmild. Jag har köpt Tors julkalender av Lillan. Hur det kommer sig att hon säljer vet jag inte, men utan att tveka köpte jag en. Nu måste jag sedan komma ihåg i december att kolla lottnumren.
Och så har jag, håll i er nu, det här året satsat julkortspengarna på Project Liv. Det är egentligen en gåva till KAJ, som är starkt engagerade och ställer upp för den här föreningen. En driftig kvinna i KAJ:s fanclub kom på att detta skulle vara en fin gåva åt killarna, som sprider så mycket värme och glädje. Jag hakade förstås direkt på och slipper nu fundera på vilken organisation jag ska understöda i år. Bra så! Hoppas att det flyter in mycket pengar och att killarna i KAJ blir glada och rörda. Och faktiskt, nu ångrar jag lite att jag inte köpte biljetter till deras konsert KAJ on ice, som går av stapeln i lördag. Men, men, det var så osäkert med mitt mående och min ork, så jag lät bli. Antagligen bäst så ändå, för det finns en ganska stor risk att bli smittad av farliga bacillusker i den folkmängden. Läkaren betonade igår att det inte är så bra om jag drabbas av corona och att det är bäst att jag tar en spruta mot covid. Och jag är lydig i det här fallet. Bisin min påstår annars att jag inte tar emot order. Hmmm, nåja, kanske inte direkt från honom. Men idag gick jag faktiskt helt självmant ut med rosket, fastän det regnade!

Lite missnöjd har bisin min varit med mej idag:
– Du bara siter (kort i-ljud, betyder sitter), smågnällde han då jag stickade och stickade och stickade. Självklart höll jag på med stickandet, för det är ju finländska hantverksdagen idag! Vad annat ska man göra då än sticka? Stickandet är ju bra för både kropp och själ!

Idag fick jag brev från HUS, alltså Borgå sjukhus. Jag öppnade brevet minst sagt tveksamt, för vad var det nu fråga om? Jag kunde lättad andas ut. Det var enbart resultatet från mitt blodprov förra veckan. Jag tyckte allt att det var lite konstigt att läkaren igår inte kommenterade resultatet desto mera. Men se, de här proven var ju beställda av kardiologen, alltså hjärtläkaren. Värdet för kalium, natrium, kreatin och sen en förkortning jag inte har en aning om vad betyder, var angivet med siffror. Till all tur stod det att värdena är normala. Nu kan jag pusta ut till nästa provtagning, som är nästa månad. Håhåjaa.

Nu skulle jag ha lust att börja på sockans häl, men tror ni att jag vågar lämna disken till i morgon, utan att bisin min börjar morra?

Önskar er alla en härlig fredag.

Herrbesök och stickcafé

I morse var jag iväg till sjukhuset i västra grannstaden. Där träffade jag en ung trevlig lungläkare, som sade att vården och medicineringen jag fått har bitit på mina proppar. Blodets syresättning är nu normal, 98, och inget konstigt hördes när han lyssnade på mina lungor. Till all tur behövde jag inte klä av mej på överkroppen, utan han lyfte endast upp min skjorta i ryggen.

Frid och fröjd, efter ett halvår blir det nytt besök på lungpolikliniken och då antagligen blåstest, så nu gäller det att ligga i hårdträning och blåsa, blåsa, blåsa.

Bisin min var så snäll att han skjutsade mej, dock inte utan protester. När vi åkte hemåt körde han på gamla vägen och plötsligt skuttade två hjortar över vägen. Till all tur hann bisin min stanna.

Väl här hemma blev det bråttom att få eld i vedpannan och ta itu med andra morgonsysslor, som blev ogjorda på grund av den tidiga avfärden.
Bisin min var nere i källaren och jag satt framför datorskärmen och svor då jag försökte beställa tid för vaccinering. Plötsligt knackade det på dörren och jag ropade glatt "Stig in" i tron att det var yngsta sonen, som kom. Sen hörde jag en främmande röst artigt säga "God dag" och jag ropade bisin mins namn i tron att det var nån försäljare eller nån av bisin mins kompisar.
– Nej, sa rösten då och fortsatte: "Jag vill ha tag på frun i huset".
Hups! Vad sjutton kunde det här nu handla om? Är polisen ute efter mej? Och hur ska jag bli av med en försäljare?

Jag stegade iväg till dörren och se på sjutton! Där stod en västnylänning på trappan. Han ville bara säga hej och hade tyvärr inte tid att stanna på kaffe. Han var min chef 1988 då jag vikarierade i Liljendal. Sedan blev han kommundirektör i Ingå. Det var jättetrevligt att få se honom även om besöket blev i kortaste laget. Han kom ihåg att han hade tagit mej med till Fiskartorpet på landshövdingens mottagning. För mej var det en fin upplevelse. Alla kommundirektörer i Nyland var inbjudna samt deras avec. Sen var det en hel del nyländska kändisar också på plats, både från idrottsvärlden och kulturen. Mottagningen hölls på nyårsdagen 1989. Som sagt, en fin upplevelse.

Det var ett omtumlande herrbesök och efteråt började jag fundera på hur jag månne såg ut: Stod håret ut åt alla håll och kanter? Var min klänning ens ren? Såg jag allmänt slafsig ut? Osv. osv. Nå, besöket var kort, så kanske det inte gjorde så mycket om mitt hår stod på ända?

På eftermiddagen körde jag in till stan, till stickcaféet. Idag hade H bjudit in oss och vet ni vad? Jo hon bjöd på bondost och bröd. Mums! Äppelkaka, bulle och kex.

Och så fick vi choko från Brunbergs! Det är det jag alltid har sagt, stickerskor är jättesnälla!

Eftermiddagen gick fort och jag kom en bit på väg med mina "bubbelsockor". Nu börjar jag till och med förstå mönstret, så kanske jag får det att börja löpa. Håll tummarna!

Före stickcaféet hann jag iväg till "lilla butiken". Bisin min skulle ha lagerblad, matgrädde, bacon och rapsolja till sin älgstek, som han fick som tack för att han hjälpte jägare. Nu lägger han snart steken i ugnen, så få nu se om det blir lyxmiddag i morgon? Ikväll blir det i varje fall inte stek till middag. Hoppas att han lyckas med sitt kockande. Och jo, jo, jag vet att jag borde vara i köket och hjälpa honom, men ni vet, "ju flera kockar, desto sämre soppa". Jag håller mej alltså förståndigt på avstånd.
Nu klagar bisin min att det är ganska mycket jobb! Och nu ropar han på mej!!

Så där ja, jag hittade stekmätaren och fick igång den. Puuuh!
Jag köpte förresten ett paket blodplättar, så jag har garderat mej, ifall steken inte blir som den skall. Men säg inget åt bisin min. Han kan börja tro att jag betvivlar hans förmåga i köket och det skulle vara fatalt.

Dags att ta itu med något annat nu.
Önskar er alla en finfin torsdag!

Lite upprörd och lite nördig

Snart är det jul och det är väl kul? Joo, absolut om ni frågar mej. Men sen finns det många, som är rätt negativt inställda till julen och jag råkar faktiskt vara gift med en sådan karl. Gissa om det blir lite konfliktfyllt när jag vill ha julpynt och feststämning och bisin min vill helst att allting ska vara som vanligt. I år funderade jag lite smått att jag skulle betona julstädningen, för att se om han nappar på det. Men kanske ändå int, för städa är inte kul. Det är mycket roligare med julklappsrim och pyssel, inte sant?

I min juleufori igår i mataffären, så fick den här tidningen följa med hem. Och jo, jo, den är nog totalt onödig, men...

Idag kom bisin min hem från grannbyn med ett färgglatt kuvert åt mej.
– Du har fått ett viktigt brev, hojtade han åt mej.

Hmmm, vad kunde det vara? Från sjukhuset kanske? Men det ringde ju en sjukskötare idag och frågade om min medicinlista inför morgondagens läkarbesök. Läkaren ska liksom ha allt färdigt serverat, kollat och kompletterat när jag är på plats. Tur då att det finns sjukskötare.

Jodå, kuvertet är vackert.

Men, men namnet klingar illa i mina öron.

I kuvertet fanns en kalender för nästa år, en flyer med löfte om gratisgåvor, ett bankgiro med en svensk diabetikers livshistoria och så det här brevet.
Håhåjaaa, den här fonden är bluff och båg från början till slut. Och jag satsar inte en endaste en cent, så det så.
Verkligen upprörd över att de har grävt fram mina uppgifter från Suomen asiakastieto. Undrar hur mycket det kostar att köpa uppgifter därifrån?
Bäst kanske att spärra sina uppgifter, så de inte får säljas ut i marknadsföringssyfte. Håhåjaa.

Nu är det dags att vara lite nördig istället och nörd i betydelsen entusiast eller fantast, inte knäppskalle även om nu bisin min skulle rösta för det där sista alternativet!

Ni minns kanske att jag frågade hur många sånger ni hittade i KAJ:s Karaokelåt?
Jag fick inget svar, för ni är antagligen inte lika nördiga som undertecknad. Hur som helst, så har jag roat mej med att lyssna igenom låten ett antal gånger och hittat en del bekanta lyrikrader och sångtitlar.
Det börjar med Unto Mononens Satumaa, Sagolandet på svenska.
Kara-karaoke uppfattar jag inte som en känga till Måns Zelmerlöw, såsom Malin Slotte gör på HBL. Nä, det är nog snarare en hyllning till hans Cara Cara Mia, eller vad tror ni?
"Ge mig allt du kan" hittas i Sommartider av Per Gessle. Han sjunger ju "Ge mig allt du vill och allt du kan".
"Hjärtat i din hand" heter Rebis debutsingel.
Hard Rock Hallelujah är ju direkt en sångtitel. Det är också Stad i ljus, Dancing Queen och Den glider in.
"Av med din kavaj" är kanske en anspelning på En kväll i juni där morfar kastar av sig sin kavaj.
"Aj, aj, aj" kan vara från KAJ:s egen låt Mosquito, eller Schytts Aj, aj, aj det bultar och bankar, eller varför inte låten Puerto Rico med Vaya Con Dios? Den brukar bisin min och jag sjunga då vi blir tvungna att säga Aj, aj, aj när vi ska upp ur stolen eller nån muskel inte riktigt vill som vi vill och det gör ont.
"Toner för miljoner" är ett musikprogram med körer. Det sändes i Sveriges TV4.
Högt över havet är väl en hyllning till Arja Saijonmaa? För tydligen gillar KAJ henne?
"Jag ser micken i krigarens hand" är från Roger Pontares När vindarna viskar ditt namn. Han sjunger visserligen om "yxan i krigarens hand" när han ska försvara sitt land.
Har jag kommit ihåg allt nu? Hittar ni några sånger till?
Det här var ju mest på skoj, men riktigt roligt. Kanske jag borde ordna en frågesport om "gamla låtar"? Vissa textrader sitter ju inpräntade i min hjärna.

Nu är det dags för mej att sticka lite i stället för att lyssna på musik på Youtube. Men först ska jag försöka få iväg lite e-post.

Önskar er alla en riktigt skön tisdagskväll.