När lampan lyser

 – Du får int pengar av mej, sa bisin min när jag rustade mej iväg till stan i morse.
– Nä, nä jag behöver int heller.
– Och du kommer int sen hem med något heller, för vi behöver ingenting.
– Nä, nä, svarade jag och tänkte att det skulle nog vara bra om vi nån gång skulle få ordentliga djupa tallrikar. Men kanske bäst att hanka sig fram med de där eländiga kantstötta exemplaren, som vi har och komma ihåg att aldrig någonsin bjuda gäster på soppa. Och nej, jag har nu inte letat efter tallrikar så där på allvar heller, för de jag tycker om är alldeles för dyra. Och de som jag sett på loppisar har aldrig varit en komplett serie med 12 stycken. Kanske jag borde köpa från olika serier?

När jag var framme i stan började lampan lysa på instrumentbrädan. Jag letade snabbt som en vessla fram en parkeringsplats på torget och andades ut. Nu stod i varje fall plåtlådan säkert parkerad.
Och gissa vad jag gjorde sen?
Jo, jag ringde förstås bisin min. Vem annan kan man ringa när man är i hjälp-det-lyser-en-lampa-på-instrumentpanelen-nöd?
Efter alla Adam-plåtlådor jag haft och kört med i mitt liv, så vet jag ju att ibland är det farligt när lampan lyser. Då får man inte köra en meter längre, för då förstör man motorn och kan ta adjö av den plåtlådan. Men var det här en sådan lampa? Eller var det här den där motorlampan, som indikerar att nånting är fel och nu måste diagnostiken kopplas in?

Lite försiktigt frågade jag bisin min om jag vågar köra hem. Det intygade han att jag nog vågar. Lättad andades jag ut och begav mej sedan iväg till kyrkotorget där Agricola församling, både den finska och den svenska, höll lopptorg. Oj, vad mycket grejer det fanns och visst hade jag velat köpa ett och annat. Men jag hade fullt sjå att hålla reda på skrivblock, penna och kameran samt jaga intervjuoffer. Ja, och däremellan samtala med vänner och bekanta. Inte mycket tid över för loppande då.

Den här glada pallen kom jag dock hem med. Nu har jag bidragit med fem euro till församlingens reparationskassa. I pop-up caféet betalade jag fyra euro för en skinksemla, alltså en macka och en stor mugg med saft. De slantarna gick till insamlingen för Gemensamt ansvar.

Här hemma fick jag beröm av Mr J, då han kom hit på kaffe tillsammans med bisin min. Mr J tyckte att jag hade gjort ett riktigt fint fynd när jag hade köpt den här pallen. Och kan ni tänka er, bisin min höll med sin kompis!
Beröm fick jag av Mr J också för att jag ringt om den lysande lampan. Han tyckte att det är så som man ska göra när man har gamla bilar. Tjohoo! Tänk att jag hade gjort nånting rätt i alla fall.

Äldsta sonen bjöd på broilerbiffar/kycklingbiffar och ris till middag idag. Mums!

Och nu, nu ska jag faktiskt baka de där mockarutorna, som jag inte orkade med igår kväll. Och hur var det nu man skulle göra? Börja med att smälta smör innan man vispar ägg och socker riktigt pösigt.

Önskar er alla en fin söndag!