Oskrivna blad

– Om det snöar i morgon så far vi int, sa plötsligt bisin min igår kväll då jag satt i allsköns ro i gungstolen bredvid hans.
– Aha, svarade jag lite svävande och försökte hålla koll på tre varv avigt och tre varv räta maskor. Det var så skönt att sitta där och sticka, gunga lite sakta och inte behöva köra iväg till kvällsjobb eller andra aktiviteter.

Bisin min såg på något av de där evinnerliga bilprogrammen på TV och jag höll ögonen på min sockstickning. När hans bilprogram var slut, zappade han runt och hamnade på filmen om Rauli "Badding" Somerjoki. Hur bra själva filmen är vet jag inte riktigt, men musiken är åtminstone bra och hör till de låtar som snurrade på i min ungdom. Och jag har upplevt Rauli live, tror att det var på Pyttis FBK:s danslave. Han var en lite osannolik idol med stripigt hår och stora glasögon, men han kunde skapa musik. Paratiisi är så där melankoliskt vacker som sommarnätter i juni. Då när man vill fånga det magiska ögonblicket och hålla kvar det för alltid.
Fridas och Bos version av Paradiset är inte dålig den heller.
Som med så många andra känsliga finländska konstnärssjälar, så dog Rauli i alkoholförgiftning innan han fyllt 40 år.

I natt vaknade jag alldeles kallsvettig av en förskräcklig insikt: Jag är en hemsk människa, som bidrar till överkonsumtionen!!!
Jag har ju garnnystan flera gånger om än vad jag behöver. 🙈 Det kan ju inte vara bra, eller hur? Tidigare har jag varit riktigt nöjd med att vi sorterar och återvinner, sparar på el, att jag inte köper nya kläder eller möbler eller flyger hit och dit, eller... Men i natt insåg jag att jag inte alls är så präktig, som jag trodde. Nu börjar jag få ångest, tänk om jag har bidragit till växthuseffekten fastän jag inte beställt nånting från vare sig Temu eller Shein? Jag måste kanske införa total förbud mot garnköp, hur trist det än låter. Suck!

Bisin min var själaglad i morse:
– Se, nu har jag sparat 60 €, sa han och viftade med nån mätargrunka, som hade gått sönder.
– Det behövdes endast en liten bit metall från den här kartan med Burana tabletter, jublade han.
– Tänk, så många som skulle ha kastat den till elektroniksskrotet, suckade han och beklagade sig över att ingen reparerar nånting längre.
Tur att han fick börja sin dag så där glatt, för sen var han ute i snösvängen hela dagen. Och det bara snöade och snöade...

Själv var jag ensam hemma och njöt. Jag tog fram olika färgers pennor och min nya kalender.

Det finns inget härligare än oskrivna blad. Dom ska helst fyllas med härligheter och kanske, men bara kanske med en och annan måste grej.

Det här häftet fyndade jag också i min byrålåda. Det ska bli mitt nya stickhäfte, för årets alla projekt. Och så pass strukturerad är jag att jag tänker börja på den första tomma sidan. Det finns något magiskt över de här oskrivna bladen, som bara väntar på att bli fyllda.

Nu börjar det småningom dra ihop sig till bastubad här i detta hus. Ska bli riktigt skönt!

Hoppas att ni alla får en härlig onsdag.