Igår var jag iväg till sjukhuset i västra grannstaden. Jag hade tid till lungläkaren för kontroll. Jag hade vare sig farhågor eller förväntningar inför besöket, utan hoppades förstås att allting skulle vara bra.
Jag gick fram till anmälningsautomaten, blippade mitt sjukförsäkringskort och travade iväg längs den blåa linjen till lungpolikliniken. Jag satte mej på äkta finländskt sätt, så långt ifrån de andra, som jag kunde komma, tog fram min självrandande sockstickning och väntade.
Klockan i taket i den långa korridoren knyckte framåt minut för minut. När det gått över 20 minuter kände jag mej lite osäker. Hade jag faktiskt tid idag? Eller hade jag råddat? Lyckades jag anmäla mej? Vet nån överhuvudtaget att jag sitter här i korridoren och väntar? Borde jag fråga någon av de där sjukhusklädda personerna som hastar förbi här? Vet de något?
Det skulle ha känts mycket bättre om jag hade fått anmäla mej till en person där i luckan. Då skulle jag med säkerhet ha vetat att infon gått vidare. Är jag gammaldags? Ja, antagligen en stofil.
Efter ungefär en halvtimme kom en ung blåklädd kvinna och sade både mitt förnamn och efternamn. Hon bad så mycket om ursäkt för att hon var försenad och tyckte att det var bra att jag hade min hobby, alltså min sockstickning, med mej. Läkaren var jättetrevlig och framförallt grundlig. Hon lyssnade förstås på mina lungor och tittade på resultatet från förra veckans prover. Hon letade efter en artär i min högra handled, tog ett nytt blodprov och hastade iväg med det till labbet. Jag mindes med fasa hur sjukt det tog på sjukhuset i augusti när de inte hittade artären och stack och stack. Men nu gick det på ett litet kick, snabbt och elegant. Tack och lov för det!
Hon frågade förstås hur jag mår och hon frågade om jag orkar med hushållsarbetet. Nu blev jag lite osäker, vad skulle jag svara på den frågan. Orkar jag med hushållsjobbet? Eh, njaa, ibland, men jag är ju inte intresserad och skulle helst slippa det totalt. Nå, jag svarade snällt att jo, men jag gillar det inte!
När hon frågade hur jag bor, kände jag mej lite gammal. Jag svarade förstås att jag bor i ett egnahemshus tillsammans med bisin min. Sen började jag inte förklara nånting alls om trapporna här i vår så kallade enplansvilla.
När hon skulle förklara de undersökningar hon ännu ville att jag skulle gå igenom, för att kolla att jag inte har nånting "dåligt" kvar i lungorna, tog hon hjälp av Chat GPT, alltså artificiell intelligens, AI. Tur att jag hade läst på yles sida att läkarna gör så nuförtiden, annars hade jag varit minst sagt förskräckt och mer än lite osäker.
Förutom då den ena eller andra lungundersökningen, nån sorts röntgen, som hon skulle konsultera en kollega om, så ska jag igen till labbet och få kollat allting från foliater och B12 till njurvärden. Suck, stånk och stön!
Men jag är trots allt innerligt tacksam, för att bli så bra omskött, tro inte annat.
När jag skulle gå bad hon så mycket om ursäkt för att hon inte talade svenska. Extra poäng till henne för den ursäkten. Jag förklarade att jag något sånär klarar mej på finska så fort jag slutar fundera på grammatiken och i vilken form objektet ska vara. Jag tillade också att kroppsdelar på finska inte är min starka sida precis.
Hon tog sig verkligen tid med mej, trots att hon var försenad, tack för det. Utanför dörren satt redan hennes följande patient och väntade otåligt.
Äldsta sonen ställde snällt upp som chaufför än en gång. Och det var jättebra, för medan jag väntade i korridoren kunde jag inte låta bli att höra hur en man ondgjorde sig över parkeringssystemet då han hade fått betala böter förra gången. En annan karl gruffade över att det inte fanns lediga parkeringsplatser, så han fick föra bilen långt, långt borta.
Jag hade det lyxigt, för sonen lät mej stiga ur bilen utanför sjukhusingången och där fick jag stiga i bilen igen då jag var färdig. Tack för det!
Vi susade iväg österut och stannade i stan vid röda varuhuset. Jag hade först inte alls tänkt gå in där, men så kom jag ihåg en viktig sak.
Jag behövde ju de här strumpstickorna, nummer tio. Utan dem kan jag inte sticka ärmar till det puderrosa fluffet. Vilken tur att jag hittade dem!
Från röda varuhuset, körde sonen in till stan, för nu var vi rejält hungriga. Lunchtiden hade farit och varit för längesen, så det fick bli besök på en av stadens pizzerior.
Efter den stärkande lunchen tog vi ett varv i mataffären innan vi skyndade oss hem. Här vände jag ett varv, tog födelsedagskortet och lite presenter i en papperskasse. Lämnade presenterna fafa skulle ta med till grannbyn på köksbordet.
Så iväg och fira fyraåringen på ett litet förkalas inför lördagens egentliga festligheter. Det blev en trevlig kväll i barnbarnens sällskap tillsammans med nästyngsta sonen och bisin min.
När jag kom hem vid sjutiden på kvällen var bisin min försvunnen. Vi hade kört till grannbyn i var sin bil och han hade smitit iväg därifrån före mej. Jag funderade nog en del, men blev inte så orolig att jag skulle ha ringt efter honom. Det visade sig när han kom hem senare på kvällen, att han varit hos P ända tills hans fru ringde efter sin karl! 😊
På tal om hushållsarbete, så sent omsider igår kväll fick jag igång diskmaskinen medan bisin min tog hand om tvättmaskinen. Mycket bra arbetsfördelning!
Nu är jag lite osäker, vilken stickning ska jag ta med till stickcaféet hos C idag? Inte det puderrosa fluffet, för jag stickade två centimeter för långt igår kväll och måste därför sticka bakåt. Suck!
Inte gårdagens sockstickning, för där är den ena sockan just färdig och jag är lite osäker på om jag vill lägga upp till socka nummer två just nu. Tror att det får bli den lilla svartvita sockstickningen. Visserligen är jag mitt på hälen där, men det ska väl gå att prata och plocka upp sidomaskorna?
Önskar er alla en skön onsdag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar