Man kan faktiskt vinna!

Hör och häpna! Det går att vinna på utlottningar i Facebook. Jag har varit minst sagt skeptisk. Men kolla vad äldsta sonen fiskade upp ur vår postlåda i veckan:

En förpackning med saxar! Och i min färg och allt. Det var Hyvinkään ompelukeskus, som hade utlottning och på skoj kommenterade jag. Sen fick jag ett meddelande via messenger, som jag trodde var nån sorts spam. Men nej, en dam ville ha min postadress eftersom hon såg att jag bor långtifrån. Snällt nog skickades saxarna per post. Så man kan faktiskt vinna! Tjohooo!
Kanske det nu skulle gälla att börja delta i en massa utlottningar? Men, nää, jag har nog inte riktigt tid för det nu just.

I morse när vi satt mitt emot varandra vid frukostbordet, bisin min och undertecknad, sa han nånting så vackert att jag nästan började gråta.
– Men kärleken finns ju kvar, sa han. Det efter att vi hade talat om hur livet kan vändas upp och ner, stora förluster i barndomen och vuxen ålder. Livet är fullt av utmaningar och det går inte alltid som man tänkt. Skönt och tryggt att veta att kärleken verkligen övervinner allt.

Sen blev vi lite nostalgiska och när bisin min beklagade sig över ett av sina karaktärsdrag blev han mäkta förvånad när jag sa att det var just det som gjorde att jag föll för honom. Vi skrattade också hjärtligt åt en vän, som i tiderna varnade bisin min för mej. Jag var liksom inget att ha. Senare var vi ut på dans i stan tillsammans med just den vännen och hans dåvarande flickvän. Då var vi redan flerbarnsföräldrar och den där flickvännen hade fyra barn. När hon dansade med bisin min tafsade hon på honom, så att han blev alldeles förskräckt. Vad kan man säga annat än att han var en riktigt eftertraktad goding, så jag hade inte alls fel som föll för honom, eller hur?

När vi till sist hade filosoferat färdigt, var vi rörande överens om att snällhet alltid lönar sig. Och hur vi nu råkade komma in på det ämnet är en helt annan historia.

Idag har vi varit iväg till grannbyn en liten stund och hälsat på barnbarnen. Lilleman var hellycklig över glassen han fick. Strunt nu att det rann nerför hakan och över magen. Lite droppade det förstås också på golvet. Farfar visade sina enorma blåmärken i armvecket åt storasyster. Hon kontrade med att visa sina tatueringar som lyser i mörkret.
Lilleman började som vanligt gråta när farfar försvann, medan storasyster tyckte att nu kunde minsann gästerna gå hem!

Ajjo, så måste jag rätta gårdagens felskrivning, det var enbart Mr J, som hämtade hem bisin min igår. Det blev ändringar i planen. Vi är evigt tacksamma för den vänskapen och hjälpen. Mr J lämnade inte bisin min ur sikte, utan fanns alltid till hands som assistent och bra så.

Nu önskar jag er alla en riktigt fin söndag. Hoppas att ni kan njuta!