Oj, så fort den här månaden har runnit iväg. Jag hinner inte alls med, skulle helst vilja stiga åt sidan och se på när andra rusar, men...
Ja, jag är alltså själv inne i processer, som för min del gärna skulle få ta tid, men andra i omgivningen har så bråttom. Jag vill säga:
- Nej, vänta nu lite...
Förra veckan var nästyngsta sonen, han som ska ta över detta 110 år gamla hus och gården, hemma och jagade på. Skåp efter skåp tömde han medan jag var på jobb. Mina garner, virknålar och stickor har försvunnit. Sonen svor på att han burit minst 300 kilo mönstertidningar. Men det tror jag då inte på. Han måtte skämta. Olyckligtvis hittade han badrumsvågen, som jag gömt under sängen just för att han inte skulle kunna väga tidningshögarna och börja räkna ut den totala vikten.
Sonens lediga vecka råkade sammanfalla med min fullspäckade arbetsvecka. Så ni förstår att jag inte var värst mottaglig för order om att tömma det eller det skåpet, när jag kom hem från arbetet.
Och ja, vi ska alltså flytta från det här huset. Så vi håller på att packa ihop ungefär 30 år av våra liv här. Och det är inte det lättaste. Dels får jag uppmaningen att slänga massor med grejer, men så fort jag försöker göra det kommer far i huset och himlar sig. Nej, nej, det där är ju det som vi fick därifrån och det där hade ju hans pappa och... Suck!
Lätt är det inte. Jag har tömt ett gammalt björkskåp och fått en stor plastsäck full med kläder, som ska gå till ett lokalt loppis.
Och jag ser halva mitt liv passera revy inför mina ögon. Där är den vita halvkjolen jag skulle ha på mig när jag stod brud. Det slutade med att jag lånade mammas brudklänning. Tur att hon hade sparat den. Man kanske inte skall slänga allting ändå?
Halvkjolen hade jag sedan på en kollegas bröllop, så visst kom den till användning.
Där är den där spetsblusen i silkigt nästan genomskinligt material, som har knapparna i ryggen och som far i huset blev rasande på då han alltid fick knäppa fast dem när vi gick på fest.
Och där finns haremsbyxorna, som min lillasyster sydde åt mig till en maskerad, osv...
Det är svårt att inte bli sentimental. Och det finns förstås plagg jag omöjligt kan slänga. Den vackra spetsblusen som lillsyrran sydde åt mig och som jag haft på åtskilliga fester. Den sparar jag ännu i en låda. Antagligen kommer jag inte att använda blusen, men lillsyrran kan inte längre sy, så...
Parallellt med det här har jag tvättat mängder med kläder, handdukar, sänglinne och försökt låta bli att tänka vart den mängden skall iväg.
Vår yngsta son flyttar till västra grannlandet. Beslutet kom snabbt och jag har inte hunnit med.
- Nej, vänta nu lite...
Men det är ju bra att det inte blir ett alltför långdraget farväl. Saknaden klöser redan hål i mitt bröst.
Även om han redan varit borta hemifrån i några år är det ju skillnad på att ha honom inne i stan i en lägenhet mot att ha honom över 6 h väster om Stockholm.
Så vem ska nu ge mig kloka råd, få mig att skratta, steka biffar till middag, skoja med mig, uppmuntra mig att gå utanför min bekvämlighetszon, dryfta filosofiska frågor och se till att jag inte förköper mig? Och vem ska följa med mig till Amarillo och äta?
Många förändringar på en gång och som sagt det går alldeles för snabbt.
- Nej, vänta nu lite...
Och ja så är mitt jobb lediganslaget... borde jag söka det? :)
Det ska bli roligt att flytta, tro nu inget annat, men jag hinner inte med. Far i huset har både köpt och hängt upp gardiner. Det var lite bråttom, för lördagen den 18 januari hade vi nästyngsta sonens dimissionsbjudning i vårt nya hus.
- Nej vänta nu lite...
Jag skall ju få ett hobbyrum och har drömt om att få inreda det med vitrinskåp och garnen fullt synliga bakom glasdörrar och inte som nu i plastlådor. Jag har försökt framföra mina önskemål och planer och reserverat olika skåp åt mig. Men....
Istället för bäddsoffan jag ville ha för gäster så har jag nu dotterns gamla loftsäng, som fyller en hel vägg i mitt hobbyrum.
- Men där finns ju massor av bordsutrymme under, sade både far i huset och nästyngsta sonen i samma andetag som de konstaterade att ingen kan nog ändå sova där. Takhöjden är lägre...
Det ena vitrinskåpet har redan försvunnit till ett rum i nedre våningen. Lundiahyllan där jag förvarat mönstertidningarna är alldeles för skranglig för att sätta upp på nytt i mitt hobbyrum och vitrinskåpet härifrån är för stort och passar inte in och...
- Nej, vänta nu lite...
Ska jag inte alls få bestämma nånting? Diskussionens vågor gick höga och jag fick höra att det ena och det andra inte ryms in i rummet. Och ändå fanns det planer på att en vävstol skulle få plats där.
Till sist ritade nästyngsta sonen upp rummet och placerade ut möblerna och förklarade verkligheten. Jag insåg att rummet dessvärre faktiskt är mindre än i mitt huvud. Vävstolen är nu tills vidare skippad för det senaste är att jag måste få datorn att rymmas i hobbyrummet. I det här skedet bad jag med matt röst att få se på den där rumsritningen. Humm, humm...
- Men var ska jag sitta och sticka då?
Hastigt ritade nästyngsta sonen in en stol vid fönstret. Men ingen har kunnat svara på frågan var jag skall förvara allting som skall få rum i det där rummet: Garn, tidningar, böcker, stickor, virknålar, pysselmaterial, datakurspapper...
Egentligen skulle jag nu just vilja gå och lägga mig, men det är knappast särskilt lyckat ätt lägga sig vid 22-tiden och sedan vakna vid femsnåret och hoppas på att man håller sig datasmart hela dagen mellan klockan 9 - 16 i morgon.
Far i huset håller på att driva mig till vansinne, han går igenom tidningshögar och frågar om jag ska ha kvar Marthabladet, MikroPc-tidningen osv. Hur sjutton ska jag veta det utan att ha bläddrat i dem först? Och hur ska jag kunna koncentrera mig på kursförberedelser när jag är tvungen att ta ställning till alla de där svåra frågorna. Till sist blir mitt enstaviga svar: Släng.
Måste nog gömma Suuri käsityö som damp ner i postlådan idag. Tänk om far i huset slänger den också? Och jag som inte ens har hunnit bläddra i den ännu.
Början av veckan har innehållit Glädje med stort G. I måndags, på självaste trettondagen, var jag först iväg med den äldsta och yngsta sonen till Robin Hood. Och nej, jag köpte inte ett endaste ett nystan med garn. Trots all rea och nedsättningsprocent.
På hemvägen tog vi en runda via min mor. Sedan blev det full fräs för jag skulle iväg till stan på bio. Och jösses så glädjefyllt det var att stå i kö. Hela biosalongen var proppfull. Sånt händer inte alltför ofta i lilla Lovisa ska jag säga er. När jag närmade mig kassan blev jag kallsvettig. Det är ett tag sen jag senast var på bio, har enbart deltagit i konserter och fester i biosalongen, så jag hade totalt glömt bort att man ska ha kontanter!!!
Men tack och lov för min mor som försett mig med en tia, så jag kom in i salongen, sjönk lättad ner bredvid en nästan främmande herreman och sedan började skrattfesten. Säga vad man vill men svenskarna kan göra film och Robert Gustafsson är fenomenal i Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.
Igår var det idel glädje hela eftermiddagen för jag hade äntligen möjlighet att besöka stickcaféet IRL och fick träffa min stickväninna livs levande. Vi har inte setts på länge. Och jag var inte precis lat heller för jag har ena sockan nästan färdig efter kvällens sticksession.
Idag började jag jobba på allvar efter helgen och nu är det full rulle med dataundervisning varenda dag fram till nästa veckas torsdag. Ja, du läste helt rätt, jag har undervisning under veckoslutet också.
Hoppas att det går bra och att grupperna är intresserade och att mitt material och upplägg passar ihop med deltagarna och att...
Dagens glädjechock fick jag av att träffa vår datastödperson. Han uttalade de magiska orden:
- Du ska få ny dator.
Hurra, så glad jag blev, äntligen, äntligen kommer jag att kunna snabbt slå upp datorn och kolla e-post, gå in på intranet mm. Det urgamla tröskverket som nu står på mitt skrivbord har vägrat samarbeta det senaste halvåret.
Julen är ju redan förbi och bra så. Vi fick en hel del spännande julklappar, bland annat en flaska med vikingaglögg.
Men kan du gissa vad det är som hänger utanpå glöggflaskan?
På allmänhetens begäran presenterar jag härmed receptet på:
FINA SKINKPAJEN
Pajdeg:
150 g smör eller margarin
4 dl vetemjöl
3 msk grädde
3 msk vatten
1 kryddmått salt
Fyllning:
250 g julskinka
1 gul lök
2 dl gräddfil
2 äggulor
2 dl riven ost
salt och peppar
2 äggvitor
Pajdeg: Arbeta ihop matfett och mjöl till en grynig massa. tillsätt grädde, vatten och salt och arbeta snabbt ihop en deg, som får vila kallt ca 1 timme.
Kavla ut degen och kläd en smord ugnssäker form (folieform är också bra). Spara lite deg till remsor över pajen.
Förgrädda i 225 grader 10 - 15 minuter.
Till fyllningen hackas och fräses löken mjuk i smör eller margarin. Blanda ner skinktärningar, gräddfil, gulor och riven ost. Salta och peppra.
Vispa vitorna till hårt skum och vänd ner dem försiktigt i skinkblandningen. Fyll pajskalet med smeten. Lägg degremsor i rutmönster över. Grädda pajen i 225 grader ca 20 minuter.
Ca 6 portioner.
Receptet är saxat ur Köksalmanack 1981 s. 157
Personliga kommentarer: Det här receptet har följt med i min familj sedan år 1981 och det är en storfavorit.
Jag gör alltid dubbelsats och gräddar i långpanna. För att kunna kavla ut bra och jämnt lägger jag lite mera vätska i än den angivna mängden. Och för att få en lite saftigare deg brukar jag byta ut en del av vetemjölet mot lite havreflingor, men obs lite! Idén är ju att ändå behålla frasigheten i pajskalet.
Förutom julskinka kan du också använda kokt skinka, rökt skinka, kalkon osv.
Och svartpeppar är det som jag använder när jag kryddar.
Det här är det godaste sättet att göra sig av med resterna av julskinkan om ni frågar oss.
Serveras med en fräsch och krispig grönsallad med någon lätt italiensk betonad dressing till.
SMAKLIG MÅLTID!
Min vilda framfart i köket fortsätter. Idag bjöd jag på en av familjens stora favoriter, Fina skinkpajen, och blev samtidigt av med julskinkan.
Receptet hittade jag redan år 1981 i det årets Köksalmanack, som jag fick till julklapp 1980. Antar att mina anförvanter var lite oroliga för hur jag någonsin skulle klara av hushållet och att laga mat, därav julklappen. På något sätt måste det ju ha klarat sig för alla fem barn har blivit vuxna och far i huset har inte ännu tynat bort på grund av mitt köksarbete. Med betoning på ännu. Inte sagt att jag kommer ut i köket sedan när jag har mitt hobbyrum färdigt inrett och i bruk. Då smyger jag nog mig dit, stänger dörren och sjunker ner i stickfåtöljen och är tyst som en mus så ingen hittar mig. Kommer fram först när någon ropar att maten är färdig!
Vad gör man med övergivna och överblivna bullskivor? Jo, man tar dem förstås tillvara och bjuder karlfolket i huset på en rejäl kvällsöverraskning.
Serverades med lätt vispad grädde och jordgubbssylt. Karlarna tycker att det nya året startat rätt skapligt. Vad annat när de lyckats få mig aktiv i köket?
ÖNSKAR ER ALLA ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR MED MÅNGA GARNPROJEKT!
