lördag, februari 24, 2018

Söndagsvemod på lördagskvällen

Nu har sorlet igen tystnat i vårt hus. Inga glada skratt och ingen som pratar i mun på varandra. Inga sonliga fnysningar åt föräldrarnas mossighet. Nu har nämligen de två yngsta + en sambo och den äldsta alla åkt hem till sitt. Och här sitter jag med söndagsvemod i bröstet på en lördagskväll. Det blir så när huset tystnar och det härliga än en gång är över.

- Är du riktigt tassig, röt morfar i huset upprört åt mej i morse då jag ondgjorde mej över de där sportförståsigpåarna i tv, som satt och analyserade herrarnas 50 km OS-skidlopp.
- Tror dom faktiskt att Iivo Niskanen ska vinna det där, frågade jag, som lyssnade endast med ett öra medan jag hade bråttom att baka scones så jag riktigt fick skämma bort den äldsta och den yngsta.
- Men e du int klok, morrade morfar i huset med något vilt och mörkt i blicken.
- Han har ju redan vunnit guld.
- Aj, jaa. Hur skulle jag kunna veta det, frågade jag hjälplöst. Nä, hur skulle jag ha kunnat veta det. Jag hade inte den blekaste aning om när det loppet skulle gå. Traditionellt brukar det väl skidas 50 km på sista tävlingsdagen? Fast sen å andra sidan, jag vet faktiskt inte, för jag har nollkoll. Alldeles onödigt att belasta min hjärna med sådant som tas på nytt om fyra år. Bäst alltså att jag inte talar om sport med morfar i huset härefter och bäst att jag inte kommenterar alla dessa bättre vetande sportanalyserare i diverse tv-studion längre. Brrr! Får börja använda öronproppar eller gömma mej någonstans. Alternativt spela radio på tunein så hårt att inget hörs från tv:n. Undrar vad morfar i huset säger om det?

Jag har varit på språng hela dagen. Besökte bokcaféet där Anna Lena Bengelsdorff  berättade om den bok hon har skrivit om den helt fantastiska Gustaf John Ramstedt.

Före tillställningen satt jag och stirrade begärligt på den här stora telådan. Tänk ändå om man varje morgon fick välja bland alla dessa påsar...

Efter mitt utförda fritidsjobbsuppdrag åkte vi iväg till grannkommunen för att äta pizza. Som vanligt var där mycket folk och som vanligt var det riktigt gott. Det är jättelänge sedan jag senast åt pizza, så det må vara tillåtet för mej den här gången. 

Vi återvände hem via min hulda moder. Där lånade hon mej garn så jag fick stoppa minstingens socka. Om han skulle ha fortsatt att gå omkring med det hålet skulle det ha blivit större och större och större, så det var bäst att passa på och täppa till det genast.

Och nu på kvällen kom den nästyngsta med sambo hit på besök. Härligt med många människor omkring oss. Men sen blir det ohjälpligt tomt och tyst...


2 kommentarer:

Carita Liljendahl sa...

Hahaa - här fick man sig ett gott skratt!
Måste titta in oftare hos dig :-)
Har själv fått OS måttligt dåligt :-D

Inge Ekholm sa...

Skönt att höra att jag inte är den enda som inte hänger med i alla OS-svängar.
Och hjärtligt välkommen hit till min vardag med omanglade dukar,skrynkliga lakan, morfar i huset, katter, garn, barn och barnbarn. Här händer ett och annat då och då.