torsdag, maj 17, 2018

KNÄÄKS!

Säg den glädje som varar.

Där kom jag körandes i morse i allsköns ro med bästa kollegan bredvid mej i framsätet. Ner från motorvägsrampen och inbromsning innan vi skulle ut på Borgåvägen.
- KNÄÄKS, lät det, motorn rusade och jag trampade bromspedalen i bottnen utan att nånting hände. Med darriga ben och pulsen skenande iväg i 210 minst försökte jag lyssna efter vad min plåtlåda hade råkat ut för.
Jodå, bilen var igång, så sakta styrde jag ut på Borgåvägen. Allting kändes inte riktigt rätt.
- Försök bromsa, sa kollegan vid min sida.
Det gjorde jag med samma klena resultat, som innan. Jag styrde plåtlådan försiktigt bort från vägen och in på vägrenen. Kollade  att jag inte var mitt i en korsning och att jag nu verkligen var utanför vägbanan. Stannade motorn och steg ut. Villrådig och uppgiven.

Jag ringde till morfar i huset och förklarade med lugn och saklig röst vad som hade hänt och var bilen fanns och bad honom komma och söka mej och kollegan när vi jobbat färdigt. Medan jag gjorde det så fick kollegan tag på en taxi.
- Jaså, Opeln sa upp kontraktet, sa taxichaffisen.
- Nå, det skulle bara ha varit att köra in den där till vänster, skojade han. Jo, jo, där var både avstjälpningsplats och bilskroteri.

Storståtligt kom vi riktigt framför dörren till arbetsplatsen tio minuter innan lektionerna skulle börja. Undervisningen gick riktigt bra och jag funderade inte en endaste gång på bilskrället utan var helt fokuserad på jobbet. När vi slutade kollade jag om morfar i huset hade hört av sig, men icke. Så kollegan och undertecknad gick ut och väntade. Ingen morfar i huset syntes till och inte rätt Opel heller. Så jag ringde förstås. Jo, jag är just där, fick jag till svar.

Och se där, där kom han körande i min plåtlåda! Vi körde ut ur stan till platsen där han hade parkerat lånebilen och sedan körde jag min bil sakta och försiktigt hem längs gamla vägen. Konstigt ljud var det i ena framhjulet, men jag lyckades få hem både min kollega och mej själv.

Väl hemma fick jag förvånande nog mycket beröm av morfar i huset. Jag hade parkerat på en riktigt bra plats. Jag hade varit alldeles lugn och gjort helt rätt. 
Tack och lov för det! Jag vet ju inget om bilar, så jag visste ju inte vad som hade gått sönder. Det kunde ju ha varit någon rem, något fjäder, någon...
Tack och lov, var jag inte heller längre borta hemifrån än till grannstaden.
Men i ärlighetens namn, jag börjar få nog av min krånglande plåtlåda. Om den inte aktar sig kommer jag att faktiskt köra eller bogsera den till skroten.
Imorgon åker jag bekvämt i kollegans riskokare. Skönt! Håll tummarna att inget händer med den bilen också!

Stor tröst hade jag av gåvan, som bästa kollegan gav mej:
Stort tack för de ljuuvliga karamellerna! Om ni tror att det ännu finns två påsar kvar nu på kvällen, så glöm det!

När den här flög över här idag, så fläktade det riktigt skönt!

Morfar i huset har på eftermiddagen haft upp min plåtlåda på lyften än en gång. Den här gången har han bytt både bromsskivor och bromsklossar på framhjulen. Tur att han hade nya som passade hemma i lager. Så i princip är det väl att tuta och köra nu igen då...

När han kom hem från biljobbet hade han några stjälkar med sig:

Så ikväll var det premiär på årets första rabarberpaj. Mums!

Inga kommentarer: