En riktig kulturdag med upplevelser av olika slag

Håll i er nu, för här kommer sista inlägget i Värmlandserien. I tisdags var det dags för en riktig kulturdag. Vi blev avhämtade vid stugan av lillsyrran och begav oss till Stavkyrkan.

Det här är den nyste av Sveriges fyra stavkyrkor. Den här, Sankta Annas kapell uppfördes år 2002 till minnet av den pilgrimsled som förr gick här längs med Klarälven. Här fick vandrarna vila.

Här råder en stilla frid och det är vackert med byggnaden i trä där ljuset silar ner.

Kyrkbänkarna var klädda med skumgummimadrasser som skyddades av trasmattor. Det är alltså meningen att man skall få sitta bekvämt i kyrkan.

Utanför finns en örtagård med kryddor/örter från medeltiden.

Från Stavkyrkan fortsatte vi till Ekshärads kyrka. Träkyrkan började byggas år 1686 och invigdes år 1688.

Altaruppsatsen är utförd av Anders Svensson Ekeberg och den skänktes till kyrkan år 1697.

Glasfönstren är målade efter kartonger av professor Olle Hjortberg.

Predikstolen är från år 1651.

Takmålningarna i barockstil gjordes år 1927 av Erik Sköld, då kyrkan renoverades.

Orgeln lades in år 1927. Den är byggd av firman E. A. Zetterqvist i Örebro. Orgeln har 29 stämmor, 17 koppel och är av pneumatisk typ.

Sakramentshus från 1500-talet.

Också här är kyrkbänkarna stoppade och sköna att sitta i.

Ljusstake med löv, som symboliserar livets träd.

På kyrkogården finns många vackra smideskors, som till all lycka sparades. Det fanns nämligen en tid då det inte ansågs fint med de här korsen tillverkade av bysmeder. Ungefär 460 smidda gravkors går det nu att hitta här. De är symboler för livets träd.

Mitt emot kyrkan står en bågskytte. Det sägs att han var så fattig och hungrig att han sköt på kyrktuppen för att något att äta.

Mitt emot kyrkan på andra sidan vägen ligger kyrkstallarna, som fungerar som hantverksbodar. Tyvärr öppnar Hantverksgatan först i söndag och nu är jag ju redan tillbaka hemma så...

Jag fick aldrig någon förklaring på den här totempålen och varför vissa firmor och ställen hade indian i sitt namn.

Vi handlade till exempel vår mat på Ica supermarket Indianen.

I tisdags var vi och handlade i den lokala garnaffären...

... Hantverkstan. Lillsyrran hittade en hel del grejer och vad jag hittade får ni allt gissa!
Bakom den här affären skymtar en Färg- och tapetaffär, som numera har ett stort sortiment av gåvo- och inredningsartiklar. Dit gjorde vi också en avstickare.

Att shoppa tar på, så nu var det dags för lunch på Moccacino.

Kolla vilken servering! Två melonhästar och frukt. Sylten kom i en skild skål.

En pastasallad med så rikt innehåll att man baxnar. En melongitarr och en melonhäst!

En panini. Och ser ni där? En melonhäst och lite längre bort en björn av morot. Det var inte enbart vackert, det var också fräscht och framförallt gott.
Tänk att lillsyrran aldrig hade ätit här tidigare! Hur har hon kunnat missa detta ställe? Tur att hon fick turista i sin egen hembygd.

Efter lunchen avvek minstingen och återvände till stugan för att sova bort sin förkylning, sjuka hals och feber.
Vi andra fortsatte till Hagfors.

Där gick lillsyrran och jag på Monica Zetterlund museet. Intressant! Här fanns också annat än enbart Monica.

Det första som mötte oss var en översikt över Hagfors år 1937, det år då Monica Nilsson föddes.

I det här röda huset föddes hon. Det var förstås fattigt och hårda tider. Senare flyttade familjen till Gärdet, till ett nybyggt våningshus, som står kvar än idag och som syntes i dramafilmen Monica Z.

I museet finns bland annat bilder från hemalbumet och bilder från olika filmer, som hon har medverkat i.

Här finns också hennes scendräkter.

  Här finns skivorna, som hon har gett ut.

Här finns hennes utmärkelser och priser. Här ett ytterst litet plock, en grammis år 1989 för hennes jazzproduktion.

En kunglig medalj.

Och Värmlands läns förtjänstmedalj.

En intressant släkttavla som visar att det börjar med en Jöns Honkainen och mynnar ut i Monica, Stefan Borsch, Jimmy Jansson och Christer Sjögren via olika förgreningar. Tänk så det kan bli!

Tage Danielsson beskrev Monica, som ett lingonris i ett cocktailglas.
En helt fantastisk kvinna. Tänk att jag fick se detta, så rörd. Det här var min högsta önskan beträffande utflyktsmål. Tack till lillsyrran, som tog mej hit.

Från den här gamla skivspelaren strömmade Monicas musik ut.
Det fanns också en dokumentärfilm om Monicas liv, som man kunde se om man hade en och en halv timme på sig. Vi kollade så mycket att jag visste att jag redan hade sett den. Lillsyrran var lite vilse beträffande Monica, så jag fick ge en guidad rundtur!

Sådana här fanns det förr i världen. Är här någon, som ni känner igen?

I museet finns också ett intressant hembygge, en sorts världsklocka. Lär fungera endast i Hagfors' stadshus om det nu stämmer som jag fick höra.

I ett rum hade man byggt upp hur det såg ut i folkparken förr.
I ett annat rum hade man tillägnat ortens berömda idrottare en utställning. Fråga mej nu inget om det. Ni vet att jag är urdålig på sånt.

Och taxi måste man ha ibland...

Från Monicas museum tog vi oss någon hundra meter längre bort, ända till järnvägsmuseet.

Där hittade jag Café Lovisa....

Gamla brandbilsfordon och en handspruta.

Gammal hästdragen järnvägsvagn.

Mera gammalt...

Ett Lovisa lok.

Ett Hagfors lok.

Ett UA lok.

Och ASJ-loket Munkfors.
Det finns förstås mycket mera i det intressanta museet. Men jag kan ju inte gå omkring och fota allting hela tiden.

En fin dag alltså med härliga kulturupplevelser. Tack för det!