fredag, november 30, 2018

Alldeles tårögd...

... har jag nu varit i två veckors tid. 

För två veckor sedan drabbades vår familj av en ofattbart stor och svår sorg. Tack vare familj och vänner har vi hankat oss fram. Själv har jag kunnat skingra tankarna när jag varit på jobbet. För mej har det varit bra att kunna fokusera på annat än alla de där tumultartade tankarna som ockuperar min stackars hjärna däremellan. Tankar som går i en evig loop, tankar som inte går att stänga av och tankar som är värst och slår hårdast på morgonnatten vid tretiden.

Min hulda moder har försökt trösta med att: "Han ger inte större bördor än man orkar bära". Det sade en gammal fin kvinna i min hemby, som också hade genomlevt stora förluster. Nu just känns det som den här bördan inte är hanterbar. Hemskt nog. Jag har sagt åt min moder att om jag ser den där Han, så kommer jag att skjuta honom! Då blev hon nog lite förskräckt, stackarn. Men lugn bara lugn, här finns inga skjutvapen endast en yxa, en motorsåg och en Hilti borrmaskin. Hur långt man kommer med dem vet jag inte.

Minstingen har sagt att man ska göra vanliga saker, åtminstone försöka. Och det tycker jag att låter klokt, så nu har jag bestämt mej för att försöka göra vanliga saker och till dem hör att blogga. Dock vet jag att det finns saker som jag inte kommer att orka göra just nu. Men ett litet steg i gången och en dag i taget...

Alldeles tårögd tog jag emot en så fin julklapp i onsdags då jag avslutade en kurs i den bästa av byar i grannkommunen.

Jag fick en låda full av de godaste jultårtor. Inuti dolde sig aprikossylt i en del och...

...gröna kulor i andra! Riktigt gott och bra för dem, som inte gillar plommonsylt. Och nej, det finns inte en enda jultårta kvar längre...

Men julpepparkakorna jag fick ska nog sparas till julen även om det kan bli svårt. Jag har gömt de oöppnade påsarna i *schhh* hobbyrummet! Jag räknar med att karlfolket inte vågar sig in där. Hoppas att jag räknar rätt.

Och så fanns det ännu supergott havrebröd i den stora påsen jag fick med mej hem i onsdags. Två lämnade jag kvar och resten gömde jag i frysen.
Ett stort, stort TACK för den fina gåvan.

Tack också för all vänlighet, värme och omtanke som kommit oss till del.
Och tack till svärsonen och sönerna, som har sett till att vi har fått mat.

Ta vara på varandra!

4 kommentarer:

Anonym sa...

❤❤❤-kramar.

H: (stick)väninnan V

Inge Ekholm sa...

Tack!

Carita Liljendahl sa...

Det finns inga ord som kan trösta.
Varje sorg är unik.
Och man talar om det där ena sorgeåret, som man måste igenom... ibland tar man en sekund i taget, ibland klarar man en timme. Någon gång hör man sig själv skratta, för den förmågan har man kvar, men allt kräver tid.
Har tänkt mycket på er.
Kram!

Inge Ekholm sa...

Tack!
Just nu försöker vi ta hand om varandra enligt bästa förmåga.
Sorgeåret är kanske en bra sak. Själv tror jag dock att det kommer att ta längre tid förrän smärtan avtar något.
Även om ingen sorg går att jämföra, så har jag under den senaste veckan ofta tänkt på Märta Tikkanens diktsamling Mörkret som ger glädjen djup. Och jag hoppas innerligt att jag kommer till den punkten ännu någon gång.
Igår på bastulaven insåg jag att det finns två vägar att gå: Endera duka under eller så försöka ta tag i livet och göra de saker man tycker om. Jag lutar starkt åt det sistnämnda och jag litar på min resilience, det vill säga förmåga till återhämtning. Och den återhämtningen får sedan ta den tid det tar.