- Vaaa, va har hänt, hur är det med dig, frågade jag med andan i halsen alltmedan hjärtat galopperade i 370 km/h. Minst.
- Jag kommer. Hur länge ska du vara där? Behöver du nånting?
- Nä, alltså jag är på jourpolikliniken och vill ha skjuts hem.
Det tog faktiskt en lång stund att få på bromsarna och återgå till normal hjärthastighet. Och det tog en lång stund innan jag insåg att det var det kroniska syndromet som slagit till igen. Det var ingen olycka eller något livshotande, tack och lov. Men visst borde ens avkomma inse att man aldrig, aldrig ska inleda ett telefonsamtal på det där sättet. Inte när man talar med sin mor i varje fall. Blixtsnabbt kopplade min hjärna: Sjukhus, son, svårt sjuk alt. olycka. Och när hjärnan har kapslat in detta tar det en liten tid innan fakta når fram. Ja, inte ens så liten tid utan lång tid. Det är som om man är döv och blind för allt annat än att man måste iväg och rädda sitt barn.
Nå, vi kom hem tillsammans, han med en fullmatad påse från apoteket och jag med något geleartade knän.
Och för att ni nu inte ska tro att jag enbart slarvar omkring och köper tidningar, så måste jag ju berätta att jag minsann hinner sticka lite också. Den här disktrasan blev färdig redan den 4.3 och har hittat hem till ett kök i grannbyn där den kan putsa och gno. Verkar som om jag fått pippi på det här mönstret. Hjääälp, hur ska jag komma loss från det?
Modell: Baby Hearts
Garn: puuvilla-bambu (bomull-bambu) från Novita
Åtgång: 20 g
Stickor: Nr 4
Strategiska mått: 20 cm * 17 cm
Strategiska mått: 20 cm * 17 cm
Och apropå tidningar ännu, häromdagen kastade far i huset fram ett förslag om att vi skulle prenumerera på Allers. Han saknar lösnumren, som jag inte har köpt. Stackarn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar