Årets bästa investering

Så här i årets sista skälvande timmar ber jag att få presentera årets bästa investering:

Magnetplattan som håller mönstret på plats! Och jovisst, jag vet att man klarar sig utan sådana här hjälpmedel och att en del människor fnyser åt sådana här onödigheter. Men utan det här eminenta hjälpmedlet hade nog aldrig hjärtsockorna blivit färdiga!

Så det så! Nu gick det snabbt när den där långa magneten alltid hölls på plats på rätt rad och jag inte behövde leta och kolla för varje mönsterrad. Dessutom hölls ju magneten på plats också då jag mellan varven blev tvungen att städa undan stickningen.
Ett stort TACK till stickväninnan B, som i november fick mej att göra årets bästa investering.

Om jag ska göra ett stickigt sammandrag av året 2017 kan jag tyvärr konstatera att det inte har varit särskilt produktivt. På plussidan måste dock räknas att jag endast har ett, ja ni läste rätt, endast ett UFO! Så även om jag har stickat exceptionellt lite under det gångna året, så har jag i alla fall inte börjat på en massa för att sedan lämna halvfärdigt. En klar förbättring alltså. Må det fortsätta så också inkommande år.

ETT RIKTIGT GOTT NYTT STICKIGT,  VIRKIGT OCH FRAMFÖRALLT GARNRIKT ÅR
önskar jag er alla!

Hjärtsockor

Jodå, jag stickar faktiskt lite emellan varven. Det trodde ni inte, eller hur?
Igår kväll var jag dock än en gång iväg utan min stickning. Morfar i huset styrde Adam plåtlådans kylare söderut och vi landade hos hans storasyster med sambo. Härligt att träffas för vi har inte sett henne på några månader. Hur blir det så? Att tiden bara går och går och man aldrig liksom träffas? Avstånden mellan oss är inte så långa att det kan vara orsaken.
Det blev en trevlig fredagskväll trots regn och rusk utanför. Inne var stämningen desto varmare.

Jag har alltså lyckats få färdigt ett par låååååååååååååånga sockor. Ett par som svärdottern beställde redan i januari i år! Stackaren har fått vänta och vänta och vänta... Så vad ni än gör, beställ inget stickat med mej inte!

Modell: Hjärtsockor, modell 29 från Novita 4/2016

Garn: 7 bröder från Novita

Åtgång: 284g

Stickor: Nr 3½

 

Svärdottern valde både modell och garnfärg. Jag gillar faktiskt båda två jag med.

 

Här syns dom lite dåligt i motljuset, men kanske ni får en uppfattning om skaftens längd? Tre hjärtfigurer och två flätor och mosstickning på baksidan. Mycket att hålla reda på alltså.

Och nu, vad ska jag göra nu? Starta upp ett nytt "evighetsprojekt" eller försöka få färdigt någonting annat som blivit på hälft? Ja, se det är frågan det.

Jobbat lite

Fortfarande grått, mörkt och trist. Snöblandat regn har det kommit ner idag, så vad passade bättre än att jobba lite grann. Men nu, nu borde jag ta mej i kragen och köra iväg till mataffären, men jag vill ju bara sitta och sticka och...

Men, vet ni vad? Jo, nån tokstolle skrev i "vår" WhatsApp-grupp idag: "Välkommen på... kl. XX i söndag". Det betyder ju att samma stolle måste se till att ha någonting hemma då också, inte sant? Håhåjaaa...

Men jag ska inte klaga. Det är härligt att samla de sina runt sig. Ju flera och stökigare desto bättre!

Och hej, dagarna är nu fyra minuter längre än förra veckan. Det ni!

 Önska er alla en riktigt skön fredagskväll.

Ett megastort paket

Nu är det trist och grått ute. Likadant är det här inne, för nu är morfar i huset och undertecknad igen ensamma med våra två katter. Den nästäldsta och hans fru körde iväg västerut i morse och det känns tomt efter att ha haft barn på besök ända sedan i fredags. Vi har haft så trevligt, så det kommer jag att leva länge på.
Hoppas att alla andra också har haft en fin helg.
Hos oss har det hänt massor med saker.

- Vad är det där för bil, frågade morfar i huset i fredags, då en grå bil backade in på vår gårdsplan.
- Jag vet inte, svarade jag som yrade omkring och försökte plocka undan och inte hade ett enda fönster åt det hållet.
- Det är en grå paketbil. Vad ska den hit? Den har nog kört fel.
- Men gå nu ut och sii då. Dom kanske behöver hjälp.
Ut gick morfar i huset och jag tassade nyfiket efter och ställde mej på tröskeln.
- Du har kört fel, började morfar i huset utan omsvep.
- Är inte det här adressen: XXX
- Jo, men vi har inte beställt nånting.
- Men den här adressen sku ha...
- Eller ha du beställt nånting, frågade morfar i huset och vände sig om alltmedan han misstänksamt spände blicken i mej.
- Nej, det har jag inte gjort, svarade jag med bestämd röst.
Leveranskillen tröttnade på oss och gick till framsätet, tog ut forsedeln och sa att paketet var beställt av fru X.
- Det är svärmor, utbrast svärsonen förskräckt.
- Va, ha hon nu hitta på, fortsatte han.
- Oj, en julklapp utbrast jag förtjust och hoppade otåligt upp och ner på tröskeln.
- Vi borde nog skicka paketet till henne, muttrade morfar i huset.
- Nå, int kan vi göra så, svarade jag med min lenaste röst alltmedan leveranskillen stod och trampade på vår snöiga gräsmatta.
- Kan vi ta ut det nu då. Jag sku måsta vidare.

Ett megastort paket fick han sedan ut ur bilen tillsammans med morfar i huset. Jag skuttdansade in tillbaka och ringde omedelbart min hulda moder och tackade i alla tonarter för det fina paketet. Morfar i huset var fortfarande misstänksam:
- Va ha du sagt åt din mamma?
- Ingenting, svarade jag sanningsenligt.
- Men hur...
- Hon tycker ju om att överraska.
Morfar i huset stönade.
- Nu blir det problem, muttrade han.
- Men pojkarna kommer ju...
- Nå, int vet du hur sent dom kommer. Int kan vi lämna ut paketet ända till kvällen.
- Men...

Sedan visade morfar i huset både sin styrka och sin envishet. Han drog paketet med sig ända till trappan, beordrade mej att assistera och in kom paketet. Ungefär 40 minuter senare dök den äldsta och den yngsta upp.
- Vad är det där, frågade de i korus.
- Ett kylskåp, svarade fadern, som vid det laget hade hunnit kolla den saken. På tremanhand fick de sedan bort skyddshöljet och kylskåpet inbaxat i köket. Och då blev det trångt. Ensam baxade morfar i huset ut det gamla kylskåpet och städade bakom det. Han fick också med hjälp in det nya kylskåpet.

Han torkade ur hyllorna och det såg ju riktigt bra ut så här! 
På lördagen hjälpte sedan den äldsta sonen mej att få allting överflyttat från det gamla kylskåpet till det nya. Vi hittade minst tre burkar med lite kvarbliven gurksallad i bottnen. Så på julaftonsmorgonen serverade jag varma smörgåsar med gurksallad, salami och riven ost istället för risgrynsgröt. Mycket husmoderaktigt ordentligt, inte sant?
Morfar i huset baxade ner det gamla kylskåpet till källaren. Den äldsta hjälpte till i trapporna.
Tänk att min hulda moder kunde köpa ett kylskåp åt oss så där bara och att det passade in. Visst är hon vidunderligt skicklig, inte sant?

På julaftonsmorgonen var här fullt kaos.

På matbordet rådde ännu klapphysteri. Jag hade glömt att ta fram mjölken på natten så att den skulle vara rumsvarm genast på morgonen, så min tidtabell med ostkokande och makaronilådslagning gick genast i stöpet. 
Lilla M anlände med föräldrarna redan vid 9.30-tiden och då fanns det ju inte tid för annat än bara umgås med henne. Hon fick mat, torr blöja och en julröd klänning på innan familjen åkte vidare på grötfest och julrunda.

På eftermiddagen var både osten och makaronilådan färdig. Lilla M hade återvänt tillsammans med föräldrarna. Dottern fixade efterrätten medan undertecknad hann duscha.

Min hulda moder hämtades till oss och julmiddagen inleddes i år med ett glas bubbelvatten.

Vi skålade i riktigt god champagne, som den nästyngsta hade med sig. Och nej, det går absolut INTE an att sätta mina champagneglas i diskmaskinen. De skall helt enkelt tvättas för hand. Och därmed basta!

Till själva julmiddagen, med nio personer vid bordet, hade vi ett gott fylligt rödvin, som passade perfekt till maten.

Vi blev förstås proppmätta så det var svårt att få ner efterrätten. Gissa, förresten vem som fick första julklappen? Just det, lilla M! Hon var gladast över papperskassen. Den lekte hon och morfar med hela kvällen. Båda tyckte nog att det var roligt med allt prasslet.
Lilla M fick kläder. Allra gladast blev hon över en klänning från Marocko.

På juldagen återvände den äldsta och den yngsta hem till sitt. De var fullastade med julklappar och jag sände med lite jultårtor och makaronilåda med dem. Den äldsta fick dessutom lov att ta hem det sista av morotslådan.
Vet ni vad jag sedan gjorde hela juldagen? Jo, jag satt och stickade, stickade, stickade. Det var så sköööönt.

Julannandag upprepades mönstret från julafton. Lilla M anlände på morgonen tillsammans med föräldrarna. Hon fick mat och så åkte de iväg vidare. De återvände sedan hit mitt på dagen.
- Har du diskat undan allt redan, frågade dottern förvånat.
- Förstås, svarade jag, som precis hade gått upp extra tidigt på morgonen för att få bort alla glas, som skulle handdiskas.
- Måste det vara så många glas, stönade morfar i huset.
- Förstås, svarade jag och fortsatte:
- Ett champagneglas, ett vinglas, ett vattenglas och ett glas för konjak/whisky/likör.
- Men man kan ju skölja ur emellan.
- Nä, det kan man inte. Det är jul endast en gång per år, så det så.
Hur som helst, glasen var rena och fina och tillbaka i skåpen.

Den nästäldsta med fru anlände och min hulda moder söktes för en ny omgång julmat. Denna gång utan morotslåda, som äldsta sonen hade fått och leverlådan, som jag åt upp på juldagen. Den nästyngsta med sambo anlände när vi redan var inne på kaffet, så de fick värma lådorna på nytt. Och skönt nog så tog alla lådor utom makaronilådan slut. Det gjorde den varmrökta laxen och bondosten också. Kvar finns nu smetanasillen och supermormors röra, en variant av gubbröra. Men småningom tar väl också det slut får vi hoppas. Inte för att nu morfar i huset äter vare sig sill eller röra, men någon måste uppoffra sig då, inte sant?

Det blev förstås ny julklappsutdelning och det var riktigt, riktigt roligt. Det finns inget härligare än att få ge, så är det nu bara.

Gröna kulor är ett obligatorium på julbordet, så de fick ingå i tisdagens efterrättsbord.

Vi hann på kvällen spela en omgång Vem vet mest innan de nybadade gästerna från grannbyn återvände till sitt. Vi spelade ännu sedan en finalomgång bara för att det är så roligt. Jösses, vad mycket man lär sig. Det var den nästäldsta med fru, som hade hittat den perfekta julklappen åt oss då de var i Sverige i augusti i år. Rörd och glad av omtanken är jag. Nu skulle jag bara behöva spelsällskap för morfar i huset vägrar.
- Äh, du vinner bara ändå, säger han buttert.
- Men hur kan du veta det? Det kan ju komma en massa sportfrågor och dom är jag urdålig på.
- Men du har så gott minne.
Suck! Inga lustigheter med tjo och spel här inte.
Förresten, igår då vi såg på Vem vet mest i tv:n, så kom det faktiskt två frågor som vi kände igen från vårt spelande. Kul!

Igår på eftermiddagen var jag omkring med den nästäldsta med fru. Vi startade på Servicehuset Esplanad, fortsatte via guldsmedsaffären till skoaffären där svärdottern fyndade nya vinterkängor åt sig. Sedan hann vi ännu med ett reavarv i klädbutiken. Men prisen förskräckte oss fattiga knegare. Dessutom gnagde hungern i våra magar så vi åkte iväg till grillen.

Och nu har då den nästäldsta fått smaka på pitapotatis! Starkt var det, men gott.
- Varför har du inte sagt att det finns en sådan här i stan, frågade han något förnärmad.
- Jag har ju försökt, men du sku ju alltid iväg till ditt ställe.
- Men hur länge har den här funnits i stan då?
- Sedan 2015 sku jag säga. Pitapotatisarna kom senare, men jag minns inte när.

Mätta och belåtna körde vi vidare till Tokmanni, men den där rocken som svärdottern hade bespetsat sig på fanns inte här i stan. Så det fick bli bastuöl, chips, kattmat, choklad och lite kaffebröd innan vi fortsatte vår färd till min hulda moder. 
På återvägen begav vi oss på jakt efter bastuved. Vi hittade lite av den varan i grannbyn innan vi återvände hit och fick eld i bastun. Utan bastu är det ju inte heller någon jul, så det så.

GOD JUL!

En riktigt God och fridfull jul till er alla!

Här på bloggen blir nu liten julpaus för verkliga livet tar överhand och tiden räcker inte till för allt som är trevligt. Och nu, mitt i natten ska jag ännu paketera ett sista julpaket, eller nej vänta jag ska nog paketera två ännu. Stöön! Men jultårtorna, lådorna och skinkan är i varje fall färdiga. Ja, nästan alla lådor i varje fall, för jag hämtade dem idag! :)
I morgon återstår att koka bondost och göra den "riktiga" makaronilådan med kött. Den som sönerna vill ha.

Ett så här fint julkort fick vi i veckan. Tror ni att det är en antydan om att jag borde... 

Så här inför jul

Det var en gång en flicka,
som inte alls hade tid att sticka!
Nej, hon satsade på att ha det kul,
lagom så här inför jul!

Igår var jag iväg österut med min hulda moder och hennes svärson. Vi började med att jaga köttbilen i grannkommunen. Vi hittade den, i våra ögon lite avsides och allting var nästan frid och fröjd, bortsett då från det, att vi inte fick allting som vi ville ha från bilen. Och min hulda moder kunde inte stiga ut på grund av blixthalkan i den där backen.

Sedan blev det lite diskussion från och till om vartåt färden  skulle styras. Jag insisterade på att vi skulle fortsätta österut till grannstaden för jag hade ju läst i reklamen att man skulle få tre paket kaffe för 9,50 €. Det var ju ett lagom och bra pris så här inför jul. Min hulda moder tyckte nog att det skulle ha räckt med att besöka vår vanliga mataffär i stan. Men vad kunde den stackaren göra där hon satt fastspänd i säkerhetsbältet i min Adam plåtlåda?

Så vi hamnade här. Vi var ju ändå så nära! På väggen mittemot hade de ett häftigt ljusspel, som gjorde att väggen såg tredimensionell ut. Vackrast tyckte jag att den röda färgen var.

Det var lite synd om min hulda moder, som blev omkringskuffad av sin svärson. Han är lite svår ibland då han vill lägga sig i ens shoppande. Själv hade jag tur, som fick speeda omkring med kundvagnen. Den blev full i ett nafs, för jag drabbades av "måste-ha-allting-på-julens-matbord"-syndromet. Så nu har jag både frukter, sill, ostar, sallad, drickor mm. mm. Morfar i huset frågade om jag väntar mej en invasion från yttre rymden. Haaa, jag väntar mej superhungriga killar och inget annat. Jag hann till och med nappa torkad timjan från kryddhyllan. Vad jag ska ha det till? Ingen som ännu vet, men det är säkert bra att ha hemma så här inför jul!

Vi kom lyckligt och väl hem och inte hade vi fler än två kassar per hushåll. Eller nåja, jag hade ju nog en full plastkasse också.
Vi fick min hulda moders grejer i kylskåpet och andra instoppat på andra hemliga ställen. Sedan drack vi te och kalasade på nybakta semlor (frallor) och förstås jultårtor.

Här hemma blev det senare på kvällen dags att ställa in våra egna varor i kylskåpet, som nu är alldeles proppfullt och jag som ännu skall baka och koka...

Morfar i huset kollade på sitt juluppköp.

Ve och fasa! Kryddgurkorna är inte vanliga utan vitlöksgurkor. Brrr! Det äter han inte och nu har vi en hel stor burk av dem. Vilken bitter besvikelse. Men jag tror bestämt att burken får bytas ut efter julen. I ärlighetens namn så vill nog inte heller jag ha dem på julbordet.

Idag har jag varit iväg till stan och njutit av julte och lingonvaniljmoussekaka (mums!) tillsammans med min väninna. Det var så skönt att sitta där och samtala. Ingen hets och ingen brådska, bara umgås. Lite julstress kände jag av då damerna vid grannbordet började räkna upp allt vad de ännu skulle hinna med: Julklappar, grava laxen, rosolli, baka, steka skinkan, städa osv. osv.
Och där satt jag helt ansvarslöst och bara njöt av livet.

På hemvägen besökte jag sedan vår vanliga mataffär och nu är det lugnt, för nu har vi "riktiga" kryddgurkor! Kan vara bra att ha så här inför jul.

Mjuk julklapp

Igår hade vi rart besök här på förmiddagen. Lilla M låg här och sprattlade på matbordet på ett täcke. Hon är så glad och go. Nu har hon börjat gymnastisera så det står härliga till. Så lycklig då hon får tag i sina fötter och nästan lyckas dra av strumporna. Och när hennes mamma sjunger Djingis Khan tycker lilla M att det är nog det roligaste hon hört och skrattar riktigt hjärtligt. Modern sjunger på finska och har ändrat texten till voimanainen (= stark kvinna, amason). Jag försökte sjunga Mössens julafton, men det var nu inte alls lika roligt. Kanske det beror på min diminutiva sångförmåga? På julafton skall jag försöka med Tomtarnas julnatt. Kanske tipp, tapp är roligare?

På eftermiddagen hann jag ännu iväg på en mysig julfest på Taasiagården. Och där fick jag en mjuk och skön julklapp. En av de uppträdande gav en skön nackmassage och önskade mej God Jul. Gissa om jag blev glad över en sådan klapp?!
Ja, så glad blev jag att jag på hemvägen beslöt mej för att kurva in via (S)Tokmanni och satsa på en julklapp! 

Så det blev en sådan här! Gissa då vem som har varit snällast i vårt hus?!

Och igår...

... ja igår kväll... gissa vad jag gjorde då?

Jo, jag satt i en smått obekväm kyrkbänk och väntade på att konserten skulle börja. 
Jo, alltså musik igen för hela slanten. Den här gången lyssnade jag på Manifestum. Och den här gången var jag inte ensam utan hade trevligt sällskap av den nästyngsta och hans sambo. 
Konserten var en berörande upplevelse och nu tror jag nog att jag inte kan ta emot mera körupplevelser detta år...

En sådan lust

- Nu har jag en sådan lust, meddelade jag morfar i huset igår. Han ryggade förskräckt tillbaka.
- Ska vi, frågade jag
- Nej, absolut inte.
- Jo, men jag vill.
- Nä, det passar sig inte så här på söndan.
- Varför det?
- Nå, för att det nu inte bara passar.
- Men jag har en sådan lust.
- Det går nog om snart.

Djup suck! Aldrig får jag som jag vill och jag som hade en sådan lust. En lust att göra sådant, som går bra nu när vi är ensamma i huset med två katter.
Men morfar i huset är ståndaktig som en tennsoldat.
- Men jag vill ju, försöker jag ännu en gång.
- Nej, absolut inte har jag ju sagt, fräser morfar i huset och jag inser att nu är det slut diskuterat. Finns inte mycket annat jag kan göra än att ge upp.

Men igår hade jag sådan lust...

... sådan lust att ta mej till ett stort varuhus och bara sitta och se på alla människor, som rusar runt.

Idag har jag själv släntrat omkring i (S)Tokmanni här i stan. Och det var riktigt intressant ska jag säga. Mest för att jag mötte så många bekanta. Jag hade till all tur ingen brådska och det verkade ingen annan heller ha. De två viktigaste sakerna kan jag för övrigt nu kruxa bort från "måste-ha-till-julen"-listan: Gröna kulor och rödkål! Båda varorna har jag hemma. Förra året fanns det ingen rödkål längre i affären dagarna före julafton. Då räddade minstingen oss, tack och lov.
Ja, ja, lugn bara lugn, jag har nog en burk med gröna ärter också. Men inge skinka...

Idag har vi för övrigt sett solen här och genast blev alla på gott humör.
Snart ska jag för övrigt iväg igen. Ingen rast och ro här inte...

Endast en har vi förresten sett av den här sorten. Kanske de andra inte har kommit än

Uppfylld av musik

Igår var jag iväg på Årets stora julkonsert. Så idag har jag ännu varit helt uppfylld av all musik. Så härligt!

Som vanligt var jag ute i god tid och anlände redan mer än en halv timme före konserten skulle börja.

Men jag var inte ensam om att sitta i spänd förväntan. Jag var i gott sällskap och fick mej en intressant pratstund med en borgådam, som hade varit med om ett och annat. Hon tyckte att det var trevligare att komma till Liljendal på konsert än att fara till Grand i Borgå.

Vid biljettbordet fann jag för övrigt, till min stora förvåning, mej stå och försvara tidningen Östnyland, efter att så hjärtligt ha blivit mottagen. Men nej, "borgåtidningens" frånvaro från oratoriet hade minsann inte förlåtits av arrangörerna. Ev. kunde det ha reparerats med en recension från julkonserten, men så skedde då icke. Och nu är de då gramse och förnärmade. Så hur stor stjärna/artist du än är eller blir i Svenskfinland, så nu vill du ha omnämnande i minsta lilla lokaltidning. Förunderligt, men sant. Man skulle ju tro att det inte har nån betydelse. Att det enda som räknas liksom är det som nämns på riksnivå, men... Bra att allting tas på allvar, också de lokala tidningarna. Tack för det. Vi ska försöka vara skärpta och vaksamma också i fortsättningen. Men som sagt, vi kan inte hinna överallt, hur vi än försöker.

Thomas Enroth hälsade välkommen. Han ackompanjerade sedan skickligt på piano och spelade till och med basgitarr då det behövdes.

Ami Aspelund var först ut på scenen och sjöng bland annat en norsk traditionell psalm.

Popp Gustafsson från Borgå, som är en baddare på pedal steel guitar kompade också. Benny Törnroos sjöng både egna och andras visor, bland annat Ser du stjärnan i det blå.
I bakgrunden kvällens största överraskning, Philip Järvenpää.

Det var namnstarka artister som uppträdde. Thomas, Ami, Benny, Jonas Näslund, Philip och tyvärr skymd, Heléne Nyberg.

Den absolut bästa igår på scenen var Philip, den 17-åriga musikstuderanden från Jakobstad. Ni skulle ha hört honom i O holy night (O helga natt). Det var så man baxnade. Helt fantastiskt underbart, helt enkelt i världsklass och det utan att överdriva! Verkligt synd om er som inte var där och fick höra och uppleva honom. Helt jämförbar med mina favoritversioner av sången, Sissels  och Jussis.

Han sjöng också Roy Orbisons enda jullåt Pretty Paper. Och så drog han ett helt fantastiskt Elvisnummer med Blue Christmas. Morfar i huset kan inte höra någon skillnad på Elvis och Philip. Frågar ni mej så sjunger den senare nog bättre! :)

Lite synd är det nog om både morfar i huset och våra katter, som hela dagen idag har fått höra mej spela musik och nynna på julsånger. Kan inte hjälpas. Jag har varit så uppfylld av musik hela dagen.

Nu är det nog dags att jag börjar dra mej mot sängregionen. Det är en dag imorgon också. 

Önskar er alla en riktigt bra start på inkommande vecka.

Julfest!

Igår kväll var det då dags att festa igen. Denna gång var det fråga om stans julfest. Säsongens andra julfest för min del och också den sista, för den tredje julfesten jag skulle ha gått på gick också av stapeln igår kväll.

Kollegerna och undertecknad startade med en fördrink.

Och jag valde förstås en GT. Vad annat? Jag fick ju upp farten i måndags! I morse när jag kollade i min lilla rosa aftonväska, såg jag att drinken kostat endast 2 €! Det var alltså Happy hour. Ack, om jag skulle ha märkt det igår, så hade jag ju druckit en till! Eller tja, kanske ändå inte. Vi skulle ju trippa iväg ner till bollhallen sen. Eller egentligen heter den ju nog idrottshallen, men...

Och där, där avslöjades det blåvita temat. Det var inte alls frågan om Finland 100 år. Nä, de festligheterna torde ju vara förbi nu. Vi steg helt enkelt ombord på en skuta, självaste The Love Boat. Någon som ännu minns den serien?

Uppe vid landgången stod data-avdelningens chef och personalchefen och önskade Välkommen ombord. Nedanför landgången fick vi gå in genom ett valv och där blev alla fotograferade, precis så som det anstår på ett kryssningsfartyg. Dock lät det lite hotfullt det där om att vi senare skulle bli tvungna att lösa in fotona! De visades senare på kvällen längst bak i salen. Duktigt att få igång bildspelet så snabbt.

Sedan stod den nya stadsdirektören, iklädd kaptensmössa, och hälsade tillsammans med den kvinnliga förvaltningsdirektören välkommen. Det kändes nästan lika högtidligt, som på presidentbalen! Men nä, jag har nu aldrig varit där... Hur som helst, det är trevligt när man hälsas välkommen personligt med handskakning.

Borden var festligt dukade.

Och Centralen, som stod som arrangör för årets julfest hade verkligen lyckats med att få fram båttemat. Det är svårt att göra en stor idrottshall hemtrevlig, men det här gänget hade lyckats riktigt bra. Dessutom höll de sig till temat hela kvällen i programnumren, för vi spelade bland annat bingo. Och där engagerades faktiskt deltagarna vid vartenda ett festbord. Kul!

På övre däck fanns både solparasoll, flytvästar och livbåtar!

Och maten var god! Jullimpa med smör, rödkål med couscous, gravad lax med god sås, ugnsstekt lax (den hoppade jag över), kokt potatis (rätt sönderkokt faktiskt, men...), förstås gråsaltad skinka med stark god senap, köttbullar med lingonchilichutney (mums!), morotslåda (hoppade jag också över!) och kålrotslåda. Till efterrätt bjöds det på kaffe/julte och tranbärsparfait med tjinuski (kola). Mumsfilibabba. Dryckerna bestod av svagdricka, vatten eller vichy.

Men jag fick ju en hemleverans i tisdags och hade superduper gott rödvin till maten. Tack och lov en liten flaska och inte en stor!

Och så var det förstås dans, fattas bara annat. Wannabeat stod för musiken. Riktigt bra i och för sig. Mycket rock och sådant som det gick att stå och skaka rumpa till. Men efter att ha hört dem rätt många gånger nu, skulle det nog vara dags för lite omväxling i repertoaren. Inte för att jag har någonting emot Bon Jovis You give love a bad name. Det är riktigt bra dansant rock, likaså Tomas Ledins låtar.

Och nej, ingen dagen efter feelis idag. Jag var hemma redan före midnatt, så ingen fara med den här festprissen. 

Och nu, nu ska jag sätta mej och sticka lite innan jag beger mej ut ikväll igen!
Men jag borde kanske virka istället? För visst borde ju katterna få en egen bädd att ligga i? Det är nu bara sen det att dom inte går dit ändå.

Men först ska jag fylla i den där tävlingen som lovar att man kan vinna garn för tusen dollar. Tror ni på det? Och behöver jag mera garn?

Ha nu en riktigt trevlig lördagskväll!

Efter åtta

Förra veckans fredag fick jag igen en julgåva Efter åtta. Tack för den!
 
Den har symboliskt värde för förra veckans fredag tog ju undervisningen slut för min del. Och idag vet ni, idag har jag precis för en stund sedan lagt autosvar på min arbetse-post. För nu ska det nog bli jullov här så småningom. Och tro mej, jag kan hålla mej borta från den digitala verkligheten. Inga problem med det, inte. Lite pappersjobb återstår ännu i måndag. Sådant jag inte hinner med mera idag. För nu måste jag duscha och fräscha upp mej lite grann inför kvällen. Efter åtta i kväll hoppas jag att jag sitter och äter julmiddag på personaljulfesten. Få se hur länge jag stannar. Skulle helst sitta hemma och sticka, men kanske festfeelisen dyker upp? Och glöm allt det där blåa. Tror att lila får duga i år. Det är i alla fall lite diskretare än julrött. Som vanligt är jag avundsjuk på karlarna. Tänk så enkelt de har det med mörk kostym. De behöver endast byta ut färgen på slipsen!

Ser ni, det är med extra mörk choklad. Jippi, kanske husets chokladmonster då låter bli min låda? Förstås kan jag ju bjuda lite då och då, om han är snäll vill säga.

Ha nu en riktigt skön och mysig fredagskväll!

Janttulåda

- Har du ett stort blått tält, frågade jag med desperation i rösten, min hulda mor igår då jag ringde henne.
Hon hummade och mumlade en stund.
- Nää, jag tror nog int att jag har något tält eller ens ha haft något stort tält, sa hon med tveksam röst.
Hon var säkert rädd för att jag skulle minnas något från min barndom, som hon hade glömt bort. Men...
- Ja, nu är det kris här. Jag behöver nånting blått att dra på mej i fredag eller nånting vitt, suckade jag.
- Nå men du fick ju den där blåa klänningen...
- Klänning på fest? Jag är ju en byxflicka, protesterade jag med något vilt i rösten.
- Men du kan ju ta leggings under.
- Men det är ju ändå en klänning. Jag vill ha en överdel och så raka svarta byxor, gnällde jag med något ynklig röst.
- Men du har ju den där blåa blusen, som du hade på dej när du var hit senast, konstaterade min kolugna moder.
- Men jag och blått? Det är ju inte alls min färg, suckade jag och berättade att jag precis hade provat igenom alla mina tre vitskjortor i garderoben. En var för genomskinlig, en var för spänd över bysten och den tredje var en urgammal i något konstgjort material, som gjorde att håret stod rakt på huvudet på mej.
- Men du måste väl inte ha nånting blått, frågade mamma i tröstande ton.
Nä, nå, kanske bara bäst att strunta i önskemålet om blåvitt på fredagens julfest. Kanske det skulle duga med ett silversmycke med blå sten? Men inte har jag något sådant heller och tänker inte köpa vare sig en blå blus eller ett blått smycke. Så det så. Jag fortsätter att hålla mej till min röd-rosa-violetta färgskala. Sådant trivs jag liksom bäst i. Men på den imaginära handlingslistan måste jag väl nog skriva upp att jag skall köpa en vit allroundblus? Å andra sidan, vitt är en mycket känslig färg, så...

Igår kväll slog jag på stort och gjorde en Janttulåda. Namnet är en försvenskning från finskans Janttulaatikko. Det kommer från orden jauheliha = malet kött och lanttu = kålrot.

Här i huset fick vi alltså i oss en rejäl dos med c-vitamin igår. Kålrot är ju hälsosamt så det förslår. Receptet hittade jag på K-gruppens sida Vad ska vi äta idag. Tyckte att det såg enkelt och gott ut, så jag gjorde min egen variant utan lök, tomater och ost. Morfar i huset är nämligen minst sagt kranttuger (= kräsen) när det gäller mat. Det blev riktigt gott serverat med lingonsylt och äkta finländskt rågbröd. Enkelt var det också och gick snabbt att laga. Borde jag laga någonting hälsosamt idag också?

Veckans största brott

Nu har vi då haft veckans största brott här:

Elavbrott!
Tack och lov dock inte med än över två timmar. En del hade fått vänta ända upp till sju timmar på att få elen tillbaka.

Så här festligt började vi arbetsdagen på Mi i morse.

Det var lite annat än den sparsmakade middagen i pannlampans sken igår kväll. Som ni ser så festade vi redan på julskinkan!

Hemleverans

Idag har det snöat här hela dagen. Och alla bilar kör så sakta, så sakta förbi här ute på vägen. Jag trodde jag skulle ha varit ledig idag och bara hade suttit och stickat och virkat. Men jag fastnade framför datorn och här har jag suttit praktiskt taget hela dagen lång. Så inget handarbetande här inte och förstås ingen julstädning heller. Det positiva är förstås att jag inte har behövt ta mej någonstans alls, så Adam plåtlådan står totalt insnöad ute på gården.

Visste ni att det där med GT inte alls var så enkelt, som man skulle tro. Åh nej. 
Flickan i baren frågade om jag skulle ha den ginsorten eller den eller den. Öööh. Snabbt svarade jag med namnet på den enda sort jag kände igen och så andades jag lättad ut.
Men man skall inte ropa hej förrän man är över bäcken. Plötsligt uppstod ett nytt val: Ville jag ha citron eller lime? Öh.. Lime, tack.
Ja och sedan återstod då betalandet. Det borde ju vara lätt som en plätt inte sant? Kontant eller kort? Kort, svarade jag och förberedde mej på det där knepiga med Credit och Debit. Vill du snabb-betala? Öh... men vänta nu. Ja, du lägger bara kortet där så... PIIP och plötsligt hade jag betalat min GT.
Månne det märks att jag inte är ute alltför ofta? Och tänk, det trodde jag en gång i tiden att man skulle syssla med sen när barnen blivit stora! Då skulle man minsann gå ut och unna sig och... ja, ja, men sen är det ändå skönast att sitta hemma.

Igår fick jag dock en hemleverans, som behövs när jag ska ut igen i fredag.

Visst är det lyxigt så det förslår, inte sant? Hur många får sina flaskor hemtransporterade så här? Ja, alltså här i Finland?

Imorgon ska jag iväg till jobbet och jag hoppas verkligen att jag hinner få allting undan, som skall göras så att jag kan börja sikta in mej på jullov sedan. Men nu, nu måste jag sätta igång med middagen innan morfar i huset kommer hem som en blöt snögubbe. Han är nämligen ute i snösvängen just nu.

En GT

Idag på eftermiddagen har jag varit iväg till grannstaden på en lite annorlunda julfest. Vi blev bjudna på kaffe/te, snittar och morotskaka (det är väl hälsosamt?). Framförallt blev vi bjudna på bio. Vi såg på Sameblod och den träffade mej rakt i hjärtat. Absolut en sevärd film. Vacker och ömhetsväckande. Livet är hårt i Lappland.

Efteråt hamnade jag i Gamla stan och där var hur mysigt som helst!

Och i trevligt sällskap kunde jag äntligen, äntligen förverkliga en länge närd dröm.
Jag kunde helt enkelt ta en GT!

Så gott och det gav mersmak. Men man ska ju inte överdriva heller så det hela stannade vid en. Och jodå, lugn bara lugn. Jag hade chaufför!

Tomten på loftet

Idag har jag varit iväg med morfar i huset på julmarknad ända till Malmgård. Han var i ärlighetens namn inte riktigt med på noterna.
- Måste jag följa med. Du klarar ju nog dej ändå, gnällde han.
- Nä, jag kan inte åka dit ensam. Jag vet ju inte vart jag ska parkera, svarade jag helt förskräckt. 
-Tänk om jag måste gå jättelånga vägar sedan, fortsatte jag.
- Nå, du säger bara att du är från pressen och ska släpa på kameran.
- Nä, det går int. Tänk om jag hamnar på nåt riktigt trångt ställe då, svarade jag med min ynkligaste röst och framhävde alla faror med en gumma som inte kan parkera och inte kan backa och ja, knappt ens kan köra bil!

Han suckade djupt och muttrade och sent omsider kom vi iväg.
- Se nu kommer alla bilar dit ifrån redan, utropade jag då vi mötte stora fina tyska bilar; mercor, bmw, VW och ja två helt vanliga oplar också.
- Tänk om dit inte alls är folk mera nu när vi är så sena.
Morfar i huset bara fnyste åt mej. Till saken hör att jag vill vara ute i god tid medan han tar det olovligt lugnt. Så hos oss är det kvinnan som väntar på mannen eftersom jag alltid är färdig på en sekund medan han söker efter det ena plagget och det andra.

Fram kom vi och både försäljare och köpare fanns ännu kvar. Och inte behövde vi gå många meter innan vi träffade både på bekanta och grannar. Och det blev mycket samtal och så fanns det så mycket att se på att jag blev nästan yr i huvudet.
- Vi ska int sen ha nånting, var morfar i husets mantra. Morrr! Hans fel att jag kom hem utan Malmgårds goda skorpor. Vad ska jag nu äta till kvällsteet?

Det första jag fick syn på var den här annorlunda granen. Tycker inte ni som jag att morfar i huset skulle kunna snickra ihop en sån här åt mej? Den kunde få hänga här ute.
- Nä, det går int, avfärdade han genast.
- När det blåser slår den mot väggen.
- Men då kan vi ju ha den inomhus. Tänk nu om vi skulle hänga den där upp i taket, så...
Morfar i huset bara suckade.
- Kom nu så går vi.
Han var rädd att jag skulle satsa på något av de där vackra skärbrädena. Och jo, det där ljusa i askträ var verkligt vackert och enligt tillverkaren Mikko Fagerlund här från vår hemby, så håller just ask extra bra. Det skulle ju ha blivit en perfekt julklapp.

Hantverkarna är flitiga. Ställer upp med demonstrationer och försöker sälja sina produkter. Varje år försöker man på Malmgård ha någon smidesdemonstration. I år var det Tiia-Riitta Lahti från Ruukinsepät, som stod och smidde spikar. Hon frös åtminstone inte.

De här smyckena av återvinningsmaterial, tillverkade av Petriina Wäre från Askola, är riktigt fina.

Dekorativa korgar på den vackert slitna stallväggen. Havrekärvarna hade god åtgång.

Inne i stallet fanns nästan vad som helst till salu. Sockor, mössor, vantar, skinnprodukter, kort, bröd, pepparkakshus, ljuslyktor, tomtar, väskor, pannlappar, stickat, virkat, sytt, vävt och snickrat. Ett sånt överflöd att jag blev alldeles matt. Och ni gissar väl vad morfar i huset gick omkring och muttrade?
Jo, just precis:
- Vi ska int ha nånting sen.
Äsch, och jag som skulle köpa av det där goda skärgårdsbrödet, som bakas här i hembyn. Men den där karlen blandade bort mina tankar.
Så vet ni vad jag gjorde istället? Jo, jag talade barnbarn med en försäljare, som var salig av lycka för att hon skulle få sitt första barnbarn, 3 månader gammalt, på besök imorgon. Så där stod vi "den äldre generationen" och förundrade oss över livets underbara gåva.

Tomten på loftet övervakade att allting gick rätt till. Det är fint när det satsas på dekorationer så det blir en fin julstämning.
Och jag uppskattar utbudet på marknaden för där finns enbart hemgjort och inget "krääsä" (= massproducerat tingel-tangel).

Trots morfar i husets negativa inställning till köpandet hann jag smita iväg till liljendaldamen och köpa både semlor (frallor) och hembakade wilhelminakex. I julklapp fick vi en god äppelbullsbit. Morfar i huset tänkte först inte alls ta emot den.
- Nu är du tyst och säger tack, sa jag bestämt ifrån åt honom. Och under över alla under. Han lydde mej faktiskt. Så här har vi festat på godsaker under sena eftermiddagen idag.

Inne på barsidan i gårdsboden hann jag smita ifrån min överrock så mycket att jag kunde handla handgjorda chokladpraliner av Petri.
- Vi ska int ha, fick jag höra igen.
- Nä inte vi, men jag måste nog hjälpa julgubben lite grann kvittrade jag glatt.

Längsta köerna var det till de olika korvstånden.

 Själv skulle jag gärna ha velat ha en hotdog från Sääkär korv. Men det gick ju inte heller för sig.
- Vi ska hem och äta köttbullar.
Suck!

Det härligaste med att besöka marknaden är nog ändå det att få träffa alla trevliga människor. Så trots att morfar i huset inte riktigt ville, var han jättenöjd att han hade följt med.

Och parkerandet då? Jo, det gick alldeles lysande. Vi fick plats precis invid marknadsstånden, så bättre hade det inte kunnat bli.

Och några köttbullar blev det inte för min del, för den nästyngsta med sambo dök upp här på eftermiddagen och de bjöd på hönsfilé och eldade i bastun. Men det är en helt annan historia det.

Nu önskar jag er alla en riktigt bra start på den nya veckan. Ta det lugnt och stressa inte!