Rusning

Här har varit så fullt upp, rena rama rusningen, så jag har vare sig hunnit eller orkat blogga, tyvärr.

I lördags var jag iväg på en fotokurs, som tidningen bjöd på. Tack för det! 

Men jag och fotoinställningar är inte riktigt överens. Uppdraget var att fota porträtt och ha olika bländar- och/eller slutarinställningar. Hmmm...

Visst ser ni ju alldeles klart och tydligt att här är en människa? Eeh, alltså i princip, när man gör den ena inställningen manuellt, så ska den andra liksom komma per automatik, men...

Och vad sjutton månne det här är? Någonting obegripligt skymtar där ju nog fram...

Men hej, jag klarade åtminstone av att flytta fokus! Hurraaa!

Och att fota maskiner är ju en heeelt annan sak, liksom!

I söndags var det 40-årig bröllopsdag här i huset. Den firades extremt stillsamt i hettan.

Dubbelmorfar hade dock spänt upp ett litet solskydd, som överraskning för mej och så kom dottern med familj på överraskningsbesök tidigt på morgonen. Härligt!

Senare på eftermiddagen dök också den nästyngsta sonen upp tillsammans med sin L. Han hämtade nybakta underbart goda semlor (frallor) åt oss. Dom tog slut så fort att jag hann inte ens föreviga dem!

På kvällen var dubbelmorfar iväg tillsammans med mr J medan jag satt hemma och läste! Det blev liksom inte av att gå ut och äta. Jag hade liksom ingen lust. Känns så konstigt nu i dessa corona-tider.

Igår var jag iväg ett varv till jobbet, trots att jag nu borde vara på semester. Jag skrev under mitt arbetsavtal för nästa år. Det börjar 1.8.2020 och tar slut 31.7.2021. Det innebär att jag är arbetslös nästa månad och utan lön. Få se hur det ska sluta?

På eftermiddagen styrde vi Adam-plåtlådan österut och hamnade i vår östra grannstad. Efter ett besök i dubbelmorfars favoritbutik, styrde vi till sjukhuset.

Där vandrade vi runt i sjukhusets nybyggda G-hus i två och en halv timme. Det var hett och svettigt värre och mina fötter tog rejält stryk, så inte heller nu blev det någon bröllopsmiddag på hemvägen.

Splitternya fina utrymmen, här från akutvårdsavdelningen, där man inte behöver ligga i korridoren om man är dålig. Nej, här får man minsann ett eget rum. Superbra då man är skraltig och inte orkar med en massa ståhej runt sig. I allt har man här tänkt på patientens bästa. Något som samtidigt underlättar också för vårdpersonalen.

Idag satt jag i all sköns ro och jobbade på datorn då jag hörde att det kom en bil på gårdsplanen. Jag trodde att det var dubbelmorfar som återvände från grannbyn, men tyckte att motorljudet inte alls lät som en Adam-plåtlåda. Och se på sjutton, det var flickorna, som kom på besök. Härligt. Dessvärre måste jag igen iväg till jobbet. Den här gången för att bli fotograferad. Blääää! Gillar det inte. Den där unga flickan tog ingen bra bild av mej. Det går ju liksom inte när motivet...

Flickorna tog äldsta morbror med sig och åkte till stranden. Både M och A hade så roligt där att de inte alls ville lämna träsket. Och kan ni tänka er, de var alldeles ensamma där på stranden!

Nu är det nog dags för mej att krypa ner i sängen. Dock inte under täcket, för det är för hett!

Tidig väckning i morgon och så iväg igen. Ingen rast eller ro här inte!

Endast för proffs

Innan dubbelmorfar i morse försvann till grannbyn och ett lite större bilprojekt där, så radade han upp en massa saker, som han tyckte att jag skulle göra medan han var borta hemifrån. Han gillade inte alls att jag skulle vara ledig med stort L.

- Nu har jag inte tid, för jag ska hänga tvätten, sa jag med ljuv stämma som avslutning på hans svada.

- Vad då för tvätt?

- Den som jag har i maskin förstås.

Stackars dubbelmorfar, där hade han inte riktigt hängt med.

- Du måste rensa i trädgårdslandet nu, fortsatte han.

- Nä, jag kan inte.

- Försök int med mej. Du köpte ju nya handskar.

- Jo, men jag kan inte använda dem.

- Varför inte? Får du utslag av dem?

- Nä, men ser du vad här står? Endast för proffsbruk!

Stackars dubbelmorfar. Nu skakade han förtvivlat på huvudet och muttrade något om envisa gummor.

Men det är riktigt sant. Det står "Ammattikayttöön" på handskarna, alltså för yrkesbruk! Och jag är då ingen trädgårdsarbetare! Inte alls proffs!

Vet ni vad jag gjorde idag? Jo, jag satt nere i källaren i tre timmars tid och stickade. Där var det svalt och skönt och dubbelmorfar hade ingen koll på mej! Ibland måste jag bara få vara lite olydig!

Men nu, nu ska jag hänga lite mera tvätt, annars är jag utan rena kläder när jag ska gå på en liten utbildning i morgon!

Önskar er alla en riktigt skön lördag!

Den kom!

Idag har vi varit iväg till norra grannkommunen, dubbelmorfar och undertecknad. Innan vi styrde Adam-plåtlådans kylare söderut kurvade vi via brödbutiken och köpte lite att smaska på. Dubbelmorfar hade bestämt att vi den här gången skulle titta in och inte köra förbi. 

Så då gjorde vi så. Dök helt oanmälda upp på stickväninnan B:s gårdsplan med en liten brödkasse i högsta hugg. Det var så härligt att träffas på riktigt. Vi satt ute på terrassen och höll behörigt avstånd.

- Har du fått den redan, sommartidningen från Novita, frågade stickväninnan B.

- Nej. Det har jag inte.

- Vänta jag går efter den. Min kom igår.

Och så fick jag bläddra i tidningen, som jag saknade.

Jag fick också se stickväninnan B:s alla fina stickningar, som hon håller på med.

- Jag stickar lite varje kväll, sa hon.

Och jag måste erkänna att jag blev lite avundsjuk. Jag har ju endast suttit framför datorn och sedan stupat i säng. Här måste nog bli bot och bättring!

Jag fick också se stickväninnan B:s alla fina alster, som redan var färdiga: Långa sockor, korta sockor, mönstrade sockor, flickklänningar och jag vet inte allt vad. Hon är duktig och flitig ska jag säga. Hur kommer det sig att jag inte får någonting gjort?

Sommaren kommer att svepa förbi i ett enda sus och något litet äventyr skulle ju inte alls vara illa. Tyvärr nappade våra män inte alls på idén att åka Finland runt till alla garnaffärer, som finns här. Jag fattar inte varför. Det skulle ju vara jättespännande, inte sant?

Suck! Men nåja, inga mera garn här, inte...

Stort tack till stickväninnan B och hennes man för en trevlig stund på terrassen!

Och så här hemma: Den kom! Tidningen alltså!

Så bra! Nu behövde jag inte författa en arg e-post och undra om jag har blivit lurad på konfekten!

Det finns fem olika sockmönster i den här sommartidningen. Riktigt läckra sådana...

För övrigt så har dubbelmorfar förbjudit mej att virka en trasmatta till lekstugan. Kan ni tänka er! Vad är nu det för sätt? Hur ska jag kunna bli av med garn om det ska vara så här?

Nu ska jag virka lite annat innan det är dags att hänga tvätten.

I morgon ska jag försöka vara ledig med stort L, för i lördag ska jag på utbildning och i söndag någonting helt annat.

Invigning

Finns det någonting härligare än att överraska sina nära och kära med en kärleksgåva? Svaret på den frågan blir utan tvekan ett mycket entydigt NEJ! Trots våra bråda dagar och vårt flängande hit och dit, så lyckades vi idag med att överraska flickorna rejält. Och det var så roligt.

Det började förstås med grunden.

Den grävde dubbelmorfar för hand flera kvällar. Han fraktade bort jorden med skottkärra, lade en vit matta och sedan sand på. Därefter stenar och trästommen.

Mitt i natten i måndags var han iväg till grannbyn efter stugan.

Igår skulle den då på något sätt placeras på grunden. Dubbelmorfar rattade och körde medan den äldsta sonen hjälpte till och jag stod i köket och bakade rabarberpaj. Den åt vi sedan med vaniljglass när projektet var slutfört.

Dubbelmorfar är påhittig och händig, så med hjälp av fanerskivor, traktorn och både äldsta sonens och egen muskelkraft så kom stugan på plats! Heja, heja!

Igår kväll tvättade dubbelmorfar taket och väggarna på stugan och i morse täckte han in den med en presenning. Det är ju just det här som är kärlek, att jobba för att glädja andra.

Flickorna anlände och det var dags för avtäckning. M, hennes mamma och lillasyster hjälptes åt att dra bort presenningen. M blev alldeles till sig. Tänk, "ett hus"! Hon sprang in och ut genom dörren.

Stugterrassen är tillfällig. Vi väntar fortfarande på det tryckimpregnerade virket! Men det hindrade oss inte från att sitta utomhus och inviga stugan med mariekex och saft. Som ni ser, så fick dockan också vara med på ett hörn.

Och är det kalas, så ska det förstås vara plättar. Dubbelmorfar blandade både smet och stekte medan undertecknad var barnvakt. Och det gick sjuttons bra för A sov sin middagssömn! Jordgubbarna är från egna plantor och smakade underbart gott. Det fanns bara fem kvar, för M hann smaska i sig en redan utomhus.

M blev verkligt till sig av glädje och det var rörande att se hennes tacksamhet. Nu skulle det gälla att få stugan städad inomhus och möblerad, så att man kan leka där på riktigt. Undrar när och vem som ska hinna med det?

Jag drabbades för övrigt av akut dåligt samvete då M kramade om mej och tackade för stugan. Det är ju inte jag som har jobbat dag och natt för att få den på plats. Blödigt tårögd då jag hickade fram vad M hade sagt, så att dubbelmorfar och M:s mamma också fick ta del av tacket.

Hoppas nu sedan att stugintresset håller i sig en tid. Själv kan jag sitta på terrassen och njuta av solnedgångar...

 hoppas jag åtminstone!

Det blev en glädjefylld invigning, som vi sent ska glömma!

Alprosorna blommar

Ja, alltså jag vet ju nog att det är alldeles onödigt att berätta för er om blommande alprosor. Men ändå... Det är liksom helt fantastiskt att förrförra ägarna planterade alprosor, som ännu finns kvar och till råga på allt i min favoritfärg!

Helt fantastiskt om ni frågar mej! Inte kunde dom ju på 1970-talet veta hur det skulle gå med det här huset och att de skulle flytta bort.

Idag har jag varit i den västra stadsdelen och låtit historiens vingslag susa över mitt huvud. Visst är det fantastiskt att i min ålder ännu ha sommarjobb?

Nu borde jag få på en tvättmaskin, plocka undan, städa toaletten, byta handdukar och baka en plåt med rabarberpaj... Undrar vad jag kan skippa av det där? Kanske om jag stiger tidigt upp i morgon i stället... men det brukar nog inte vara en särskilt bra idé det inte...

Sjuk nacke

Så har då veckoslutet ilat förbi och jag har knappt hunnit med. Nu just händer det så mycket att jag tyvärr inte har så mycket tid för bloggandet. Jag kan inte precis lova bot och bättring, för det är så roligt allt det som sker utanför datorskärmen!

I lördags fick jag en ny upplevelse. Jag fick vara med om någonting, som jag inte har varit med om förut. Tänk att det fortfarande finns nya saker att erfara. Jag är glatt överraskad. Och vad gjorde jag då? Jo, jag var iväg till den östra grannkommunens flygfält och där såg jag för första gången i mitt liv en livslevande flyguppvisning.

Och nu en liten varning. Här kommer nu massvis med flygplansfoton!

När dubbelmorfar och undertecknad anlände, så regnade det och då kan bland annat detta flygplan, Focke-Wulf-Stieglitz från 1940, enda som ännu flyger i Finland, inte tas ut för sittbrunnen har inget tak! Så det här speciella planet fick snällt stå inne i hangaren.

Regnet och de låga molnen störde också planen. Det var många som inte kunde starta från sina hemmabaser. Här en Cessna 172M, som hittade fram till Pyttis.

Och här en Cessna F150K. Mörka moln och vått. Dubbelmorfar säger att planen ska fotas i luften och inte på marken...

Så här nu då ett plan i luften! Faktiskt på väg ner...

Stundvis var molnen riktigt mörka och hotfulla. Det fanns två helikoptrar på plats. Jag fick lite James Bond-vibbar av deras övningsflygningar. I synnerhet när de hovrade.

Vädret skrämde bort besökare och det var verkligen synd. Man kunde ju värma sig inne i hangaren där scouterna sålde grillad korv, kaffe, läsk, bulle och godis. Som ni ser ingen risk för att inte säkerhetsavstånden skulle hållas här.

Inne i hangaren fanns det här modellflygplanet på ett amfibieplans pontoner.

Och längst borta i ett hörn gömde sig det här lilla flygplanet. Kanske någonting för barnbarnet M?

Äntligen lite sol!

Då gick det att ta fram segelflygplanet från 1957.

Ena vingen på!

Och andra vingen på!

Simsalabim, så var det färdigt! Det här planet flög inte eller ja, alltså seglade. Segelflygplan är så lätta och ömtåliga att det måste vara bra väder med bra vindar, för att man alls skall vilja bli uppdragen i luften.

Jakolev Yak 52 anländer i stor stil. Ryskt plan med stjärnmotor. Se där, ytterligare något nytt och intressant, som jag har fått lära mej. Jag visste inte att det finns sådana motorer.

Upp och ner flög en och annan, som visade upp sin skicklighet. Brrrr! Här Robert Obolgogiani.

Här ett hembygge, Van's RV-8. Vann pris för bästa bygge 2006.

Dubbelmorfar påstår att den här Valmet Vinka från 1980, ofta flyger här över oss. Möjligtvis eftersom, om jag förstod saken rätt hör planet hemma i Kymmene.

En drönare vågade sig också upp i luften. Men den höll sig på behörigt avstånd från landningsbanan.

Glädjen var stor då gruppen Arctic Eagles började förbereda sig för konstflygningen i formation. Sent omsider, för det tog tid innan vädret klarnade upp.

Ni förstår att nacken var sjuk av att stirra upp i skyn. Och vet ni, ibland glömde jag nästan att andas när planen for rakt upp i skyn och verkade stanna! Huuu!

Hur roligt det än var att se på alla flygplan, så håller jag mej nog ändå på marken. Och då skulle ju nog den här lilla läckra bilen, en Rover med V8 motor, inte vara så tokig, eller hur?

Igår var vi iväg till västra grannstaden.

Där firades M:s treårsdag med få gäster: Moffen, mommo och morbror. Det är sådana tider nu, dessvärre, att det gäller att hålla sig på avstånd och inte träffas alltför många på en gång. Kanske bubblorna vi skålade i lite grand desinficerar?

Vi blev bjudna på en supergod laxtårta och så en Elsakaka, som M själv hade fått välja!

Idag har vi varit iväg till den östra stadsdelen, så ingen rast och ro här inte. I morgon ska vi igen iväg ut på vift!

Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan!