Invigning

Finns det någonting härligare än att överraska sina nära och kära med en kärleksgåva? Svaret på den frågan blir utan tvekan ett mycket entydigt NEJ! Trots våra bråda dagar och vårt flängande hit och dit, så lyckades vi idag med att överraska flickorna rejält. Och det var så roligt.

Det började förstås med grunden.

Den grävde dubbelmorfar för hand flera kvällar. Han fraktade bort jorden med skottkärra, lade en vit matta och sedan sand på. Därefter stenar och trästommen.

Mitt i natten i måndags var han iväg till grannbyn efter stugan.

Igår skulle den då på något sätt placeras på grunden. Dubbelmorfar rattade och körde medan den äldsta sonen hjälpte till och jag stod i köket och bakade rabarberpaj. Den åt vi sedan med vaniljglass när projektet var slutfört.

Dubbelmorfar är påhittig och händig, så med hjälp av fanerskivor, traktorn och både äldsta sonens och egen muskelkraft så kom stugan på plats! Heja, heja!

Igår kväll tvättade dubbelmorfar taket och väggarna på stugan och i morse täckte han in den med en presenning. Det är ju just det här som är kärlek, att jobba för att glädja andra.

Flickorna anlände och det var dags för avtäckning. M, hennes mamma och lillasyster hjälptes åt att dra bort presenningen. M blev alldeles till sig. Tänk, "ett hus"! Hon sprang in och ut genom dörren.

Stugterrassen är tillfällig. Vi väntar fortfarande på det tryckimpregnerade virket! Men det hindrade oss inte från att sitta utomhus och inviga stugan med mariekex och saft. Som ni ser, så fick dockan också vara med på ett hörn.

Och är det kalas, så ska det förstås vara plättar. Dubbelmorfar blandade både smet och stekte medan undertecknad var barnvakt. Och det gick sjuttons bra för A sov sin middagssömn! Jordgubbarna är från egna plantor och smakade underbart gott. Det fanns bara fem kvar, för M hann smaska i sig en redan utomhus.

M blev verkligt till sig av glädje och det var rörande att se hennes tacksamhet. Nu skulle det gälla att få stugan städad inomhus och möblerad, så att man kan leka där på riktigt. Undrar när och vem som ska hinna med det?

Jag drabbades för övrigt av akut dåligt samvete då M kramade om mej och tackade för stugan. Det är ju inte jag som har jobbat dag och natt för att få den på plats. Blödigt tårögd då jag hickade fram vad M hade sagt, så att dubbelmorfar och M:s mamma också fick ta del av tacket.

Hoppas nu sedan att stugintresset håller i sig en tid. Själv kan jag sitta på terrassen och njuta av solnedgångar...

 hoppas jag åtminstone!

Det blev en glädjefylld invigning, som vi sent ska glömma!