Igår kväll stickade jag dock på en provlapp till ett nytt projekt, men jag vågar inte påbörja det förrän den här UFO:n är färdig. Vill inte att den ska bli och ligga igen.
- Lär man sig nånsin att koka små mängder soppa, frågade jag min mamma i måndags då vi satt bänkade vid matbordet där min välfyllda 10 liters kastrull tronade mitt på bordet.
- Jo, det gör man. Jag kokar numera på en halvliter och det går hur bra som helst.
Visst är det bra med tröstande mammor. Själv är jag alltid lika tveksam. Hur många morötter ska jag ha i? Tänk om jag borde lägga ytterligare tre i? Räcker potatisen? Och så där går jag på och plötsligt är hela kastrullen full. HUPS!
Mamma fick med sig soppa hem och ännu igår tackade hon för den och sade att det var så gott.
- Menar du verkligen det, frågade jag klentroget.
- Javisst.
Så glad jag blev då jag fick beröm av min mamma som till skillnad från mig är duktig på matlagning.
Hon berömde förresten också min förskräckliga spräckliga tröja.
- WOW, så spännande, sa hon.
I måndags levde jag för övrigt farligt igen. Det började med att far i huset gick till postlådan. Han påstod att det var på morgonen, men frågar ni mej, så var det nog redan förmiddag. Hur det nu var så kom han inte tillbaka inom några minuter som han brukar. Efter att tag blev jag riktigt orolig. Kunde nån ha kört på honom och lämnat honom liggandes vid vägrenen? Kunde nån ha kidnappat honom och slängt in honom i bakluckan på en bil? Och hur skulle jag ha råd att lösa ut honom i sådana fall? Jag är ju inte precis stadd vid kassa.
Nå, till all tur dök han upp efter sisådär 40 minuter. Han hade träffat på grannfrun och livligt samspråk uppstod. Vilken tur att jag inte rusade ut som en annan hönsmamma och började efterlysa honom. Puuuh!
Senare på dagen fann jag mej stående i vardagsrummet med en dammvippa i handen och jag vispade runt med den så dammet yrde. Det var när jag var på väg efter en trasa för att torka av TV-skärmen, som jag insåg att jag nästan höll på att börja städa. Ve och fasa. Nu gällde det att fort sätta sig ner och låta den värsta ivern gå över! :)
Ja, och ni ser ju att mitt stickande bar frukt, inte sant?
2 kommentarer:
Hahaa - det var underhållande det där om den kidnappade mannen :-)
Har inte varit inne hos dig på en tid så ska titta runt lite igen.
Kram!
Man kan ju aldrig veta... i synnerhet inte när man bor så här vid allfarvägen. :) Ja, och nästan ingen kör förresten enligt begränsningen. Någon enstaka pensionär, men resten speedar på nästan som på tyska autobahn.
Skicka en kommentar