Veckoslutets begivenheter

Ingen rast och ingen ro. Om ni trodde att minstingen och undertecknad fick nog av varandras sällskap i fredags, så glöm det. I lördags var vi iväg ett varv till stan för nån måste ju handla livsmedel också. Man kan ju inte leva enbart på garn.

Vi gjorde lite som ett gäng karlar brukar göra varje lördag, det vill säga körde iväg till loppiset som finns längs med Valkomvägen. där startade vi och där var också "loppiskarlarna". Det minstingen ville ha fanns inte längre kvar.

Men jag hittade de här tre tidningshållarna. Nu inväntar jag enbart nån lämpligt regnig dag och inspiration för att ta itu med lite tidningssorterande än en gång.

Från det loppiset fortsatte vi till följande. Och det gjorde ovannämnda karlar också.
- Nej, inte hittade du garn nu igen, sa minstingen då han fann mej vid ett loppisbord proppfullt med garn.
- Hur kan du, fortsatte han.

Jaa, hur kan jag? Det undrar jag med. Den här påsen med 300 gram bomullsgarn för 6 € fick följa med hem. Vem var det som inte skulle ha mera garn?

Men efter detta styrde vi raka vägen till mataffären och därifrån raka vägen hem. Flera loppisar vågade vi inte besöka.

Lördagskvällen kan man ju tillbringa på olika sätt. Jag tillbringade min på jourpolikliniken i grannstaden. Över tre timmar satt jag där bredvid unga husbonden, som lyckats sparka fotboll så att knät pekade åt ett håll och foten åt ett annat. Han hade förstås ont så jag pratade på som den värsta sportkommentator. Han fick höra precis allt om fredagens resa, om lördagens lilla loppisrunda osv. Allt för att skingra hans tankar från värken. Stackars son, han fick säkert skavsår i öronen. Och jodå, visst skulle han ha klarat sig utan mej vid sin sida, men för mej var det helt självklart att jag skulle åka iväg då hans sambo ringde och sade att han är på väg med ambulans. Han behövde ju nån som skjutsade hem honom och det är inte roligt att ligga totalt ensam och vänta på läkare, vänta på att få skjuts till röntgen och vänta på läkare igen. Han fick stödförband och kryckor och jag fick en inblick i allt som kan hända människor en sommarlördag i Finland. Ja, och förstås också varför det behövs vakter på sjukhuset. Suck.

Igår var då far i huset och undertecknad iväg på sommarfest i Skärgårdsmuseet i Rönnäs.

För att komma till museet behöver man åka förbi Rönnäs golf. Och det är stort. Minns ännu när verksamheten började i blygsam skala.

På festen serveras det laxsoppa och den är god. Och många var det som köade redan strax efter klockan 12. Vi var dock så förståndiga att vi köpte våra matbiljetter när alla andra var inne i museet och lyssnade på föredraget, som Olli Ripatti höll. Vädret var skönt och soppan supergod och jag befann mej i gott sällskap omgiven av glada människor. Om ni inte har besökt Skärgårdsmuseet så skall ni nog göra det med det snaraste. 15.8 kommer det att arrangeras en viskväll där.

Till festen anlände Jan-Erik Alm stiligt i en Ford från år 1937. Männen flockades genast runt honom, fotade och frågade om bilen. Inte precis skärgårdstema, men nog så intressant ändå.

På festen fick vi nys om en dam som sitter och läser Nya Östis så vi vände mot Sarfsalö istället för mot hemmet på återvägen.

Och visst där satt hon ju!

 

På hemvägen konstaterade vi nöjt att det finns så mycket vackert och fint i hemtrakten så inte behöver man jaga hela världen runt för att njuta av begivenheter. Nåja, långt och långt. Det är förstås över 40 kilometer att köra till Rönnäs.