Gästabud

I lördags hamnade jag i en specialaffär då jag var ute på vift med minstingen igen en gång. Som ni kanske märker trivs vi utmärkt i varandras sällskap. Vi besökte Varusteleka i Konala, Helsingfors. Jag är lite småförtjust i den affären. Mera på grund av historien bakom tillkomsten av butiken, då den unga företagaren, som satsade och lyckades mot alla odds, än för att jag skulle handla där. Det här är en ganska macho-affär, visserligen finns här också uniformskläder i damstorlekar, men ändå. När ett klassiskt linne heter "Vaimonhakkaajanpaita" (Vaimo= fru, hakkaaja=en som slår/misshandlar) så blir jag lite betänksam. Låt vara att det är en översättning direkt från det engelska namnet. Kläderna och utrustningen är av bra kvalitet och håller. Här finns allt från pilotjackor till kombatkängor. Bara att vraka och välja. En gång när jag besökte stället fanns det CAT-vinterkängor i rosa färg. Urläckra. Ångrar djupt att jag inte slog till. Visst skulle det vara häftigt?

På hemvägen ringde min mor:
- Det ska vara mat. Jag tar med mej en kastrull med soppa.
- Aha och jag står för efterrätten då, sa jag något konfunderad.
När samtalet var avslutat och minstingen fick höra vad det var frågan om erbjöd han sig genast att stå för matlagningen. Och jag ringde min mor:
- Nu kan du sluta skala och tärna. Det blir grisfilé och mos har vi bestämt. Och det är ju klockan ett, inte sant?

I mataffären i stan började vi tveka. Hur mycket mjölig potatis skulle vi ha? Hur mycket kött? Så jag fick ringa mamma igen för hon har ju alla svaren.
Sen gjorde vi ändå lite annorlunda och tog en bit grisfilé och en bit nöt inre filé. När vi stod där och tvekade kom stickväninnan vandrandes. Hon tyckte att vi befann oss i ett trevligt dilemma. Själv förstod jag inte hur jag kunde tappa koncepterna så helt och inte beräkna ett endaste grand. Visserligen är jag ingen kock, men förr har jag ju alltid fyllt tio liters kastruller utan minsta tvekan, så...
Nå, jag lovade henne att berätta hur det sen gick med vårt gästabud. Själv berättade hon att hon inte stickat eller virkat något sedan maj månad och att hon inte riktigt visste vad hon skulle börja med. Ack, det känns alldeles för bekant. Och så kom vi också fram till att vi inte ska göra någon egen garnutfärd nu i sommar. Vi har alldeles tillräckligt med garn redan! Det trodde ni inte att vi skulle säga, eller hur?
Sedan fortsatte vi åt var sitt håll, men efter en stund återvände hon och berättade att det var -30% på garner där i mataffären... huuu... Minstingen såg dock till att vår kundvagn inte alls hamnade i den gång där garnhyllorna finns. Allt medan den nästäldsta sonen skickade mms från Karis där han stod utanför Lankalinja. "Här är garnrea" hade han skrivit mycket retsamt. Ack, ack, han tänkte inte alls på sin garnsvagsinta moder som hade fullt upp med att fundera ut vad som skulle serveras på söndagen.

Igår gick så gästabudet av stapeln. Vi blev elva runt matbordet. Jag steg tidigt upp och bakade Mandelrutor med chokladtäcke.

Ett vågat drag eftersom jag inte prövat på detta recept förut. Det finns i boken Mer långpannans lov. Och de var riktigt goda även om far i huset störde sig på dekorationen med sockerhjärta.
Vi hade alltså min 80-åriga farbror, hans son och hans dotter med man samt min mor, tre söner varav den ena med sambo på mat igår. Och det serverades ugnsstekt nöt inre filé med rotsaker, potatismos, sallad med diverse tillbehör fyra olika sorters bröd, drickor osv. Mamma hade med sig en burk med ålandsgurkor och en köttfärslimpa också den med rotsaker. så det belv ett storståtligt gästabud.

Trevligt verkligen att träffa sina släktingar från västra delen av landskapet. Nu fick de då se var och hur vi bor.

Tiden gick bara alltför fort och så skulle de alla iväg. Minnet finns ju kvar, liksom den här värdinnegåvan.

På kvällen åkte vi ännu iväg och såg på tornfalksungarna.

De har nu förlorat det där ulliga ljusgrå och liknar mera "riktiga" fåglar.

Far i huset plockade blommor åt sin svärmor medan jag nöjde mej med att fota skönheterna.

Visst är det lite skillnad i storlek, inte sant?

Hos mamma fick jag smaka på den fenomenalt goda Tenalaosten. Mumsfilibabba. Jag måste till Tenala, jag bara måste. Den här osten doftade och smakade barndom på långt håll. Uppväxt som jag är med ett andelsmejeri som granne så uppskattar jag verkligen hantverket. Äkta rejäl ost, som inte alls smakar så där plastigt gummiaktigt som bitarna från de stora mejerierna. Ååååh...