En fin eftermiddag

Idag körde jag iväg till västra grannstaden. Länge sedan jag själv har kört så långt hemifrån. Förstås började en lampa på instrumentpanelen lysa gult när jag skurrade där på motorvägen. ABS stod det. Det gällde alltså bromsarna. Ni må tro att jag blev nervös. Tänk nu när jag ska ner för den branta kurviga rampen i Rita och utan bromsar! Jag testade bromsarna, först en gång och sedan ytterligare två gånger där på rampen. Hurraa! Bromsarna fungerade. Bilisten efter mej trodde säkert att det var en vettvilling i bilen framför. Den chauffören lämnade ett långt mellanrum till min Adam plåtlåda!

Jag kom alltså lyckligt fram och fick njuta av trevligt sällskap, härliga diskussioner, te, piroger med äggsmör, goda morotsmuffins med frosting och härliga uppiffade småkakor. Jag hade med mej lite ett och annat, tre gamla veckotidningar, program för pausgymnastik, rikssvenska namnsdagar, fem gamla korsordstidningar och en massa korsordsbilagor, som jag rivit ut från veckotidningar samt lite annat smått och gott. Allting uppskattades stort.

Vi talade om stickningar och garn, om böcker och om livet. Jag var glad att korsordsbilagorna och korsordstidningarna kommer till nån nytta och glädje. Bättre så här än att jag behöver kasta dem i pappersinsamlingen. De gamla veckotidningarna åker sedan söderut till min svägerska. Tänk så många som kan använda en tidning!

Det var ju meningen att jag skulle bli av med saker, inte hämta hem nånting. Men jag fick de här böckerna och kunde inte låta bli att tacka och ta emot. Handbok för städerskor har jag läst tidigare och jag tyckte jättemycket om den. Det är noveller, så det går att läsa den långsamt lite i gången. Den här boken behövs absolut i min bokhylla.

Och ABS-lampan då? Den slocknade på hemvägen. Bisin min förklarade att när den lampan börjar lysa kopplas ABS-bromsarna bort och det är vanliga bromsar som gäller. Jaha, då vet jag det. Sen fick jag höra att jag kör på fel sätt när jag får diverse lampor att lysa i bilen. Haaa, jag kunde kanske ha sagt nånting om bilfixaren istället? 

Jag hann vara hemma en knapp halvtimme innan äldsta sonen ville ha mej med på matuppköp. Tur att vi for iväg, för mataffären stängde redan klockan 19, på grund av strejken. Vi blev utan bananer, för där var det tomt. Strejken ska väl pågå till lördag, så jag vet inte ännu om den kommer att påverka oss jättemycket. Hamstra har jag inte gjort. Det är nog ingen idé. Så länge det finns vatten, så klarar vi oss.

Önskar er alla en fin fredag!

En solig onsdag i februari

Apropå Facebook ännu, så vet ni, där är jag en eftertraktad kvinna! För någon vecka sedan ville en Seppo bli vän med mej. Profilbilden visade en blond man utan särskilda anletsdrag, som skulle ha utmärkt honom från massan på något som helst sätt. Jag kom raskt fram till att jag inte känner nån sådan Seppo, som fanns på fotot, så bort med förfrågan.

Några dagar senare skickade Risto en vänförfrågan. Han hade samma profilbild. Seppos tvilling? Bort med Risto också. För någon dag sedan fick jag en ny vänförfrågan. Den här gången från Martti Makela. Och kan ni tänka er, han hade precis samma profilfoto som Seppo och Risto. Jösses! Nä, jag vill inte bli Marttis vän heller, så bort också med den vänförfrågan.

Idag har det varit ljuvligt sportlovsväder med sol och lagom kyla i just solen. I skuggan betydligt kallare. Mitt på dan körde jag iväg till stan och stickcaféet. Jag tog en sväng via stora varuhuset. Den här gången gick jag till och med till garnhyllan. Men jag tittade bara och klappade lite grann. Duktiga, duktiga jag, eller hur?

Idag valde jag Toast Skagen till lunch och det blev riktigt mycket sallad till.

Jag lyxade till det rejält och valde Crepe Suzette med vaniljglass till efterrätt. Mumsfilibabba!

Stickandet går långsamt för mej, men bra att ha en liten sockmudd att ta med till stickcaféet.
Härligt att få träffa stickflickorna!

Blockningen är färdig, men inte själva projektet, för det finns ännu garnändar att fästa. Jag är lite orolig för att det här inte riktigt blev, som det skulle. Men få se nu sen...

Önskar er alla en fin torsdag!

Gissade ni rätt?

I fredags var jag ju iväg västerut med bisin min och köpte en pusselmatta från Mikrokulma. Gissade ni vad jag skulle ha den till? Barnbarnen? Åh, nej, icke då!

Pusselmattan ska jag förstås ha för blockning och ingenting annat!

Och jag säger bara det, tack och lov för blockningskammarna! Jag har också förpackningar med de där T-nålarna, men det tar för lång tid och jag tycker att det blir ojämnt. Med de här kammarna går det snabbare. Man ska bara akta sig och framförallt stickningen, för de är verkligen vassa.

När det här är jämnt och fint utspänt är det dags att duscha alstret med vatten. Man kan förstås blötlägga hela stickningen i ett fat, men jag tycker det är besvärligt att få dit blockningskammarna när alstret är dyblött.

Efter vattnet, på med en handduk, vänta att alstret är torrt och sedan plocka bort blockningskammarna/nålarna, försiktigt, försiktigt. Det här är kanske lite fuskblockning, men räcker bra för mej just nu. Varför ska man då blocka? Jo, för alstret blir mycket jämnare. Sockor och vantar har jag inte alltid blockat, för det är så härligt när en stickning äntligen är färdig. Att då behöva ytterligare syssla med den, är inte riktigt min grej! 🙃

Vet ni vad? Jo, jag är alldeles matt! Nyheterna blir hemskare för varje dag som går och det blir allt svårare att hålla hoppet om medmänskligheten levande.
För att undvika nyheterna gräver jag ner mej i stickgrupper i Facebook. Det känns som lagom farligt och utmanande. Men, men... nu börjar också det bli lite farligt. I en av grupperna lade stickerskorna modigt upp siffror, som berättar hur stora garnlager de har. En hade 99 kilo garn, en annan 76 kilo och nån hade ynka 20 kilo. Sen finns det ju förstås alltid de här förnuftiga människorna, som stickar ett alster i gången och som köper precis så mycket garn, som behövs. De faller liksom aldrig för reagarner eller slutförsäljningar. Och kanske det är dit jag borde sträva till en sådan garnförnuftighet.

Jag började fundera på mitt eget garnlager och blev alldeles matt. Jag kom fram till att jag kan inte räkna dem alla, alla nystan, för de är alldeles för många. Så mycket vet jag att år 2017 var lagret lite på 20 kilo och jag tycker inte att det har minskat, snarare tvärtom. 🫣

I en annan stickgrupp hade en duktig handarbetsmänniska satt upp hur hon håller på att garnbanta och vilka alster hon har hunnit med, allt från sockor och vantar till sjalar, mössor och jag vet inte allt vad. Då hade hon redan använt långt över 2 kilo restgarner. Jag blir alldeles matt! Med god tur kommer jag upp till ett halvt kilo, om ens det!
Nu hade hon lagt upp ett färgglatt foto med härliga restgarner i bomull, full av iver inför nästa garnbantningsprojekt. Jag baxnar!

Häromdan sa bisin min att plasten tröttnar och murknar.
– Du kommer att få fullt med plastflis i garnet så det är bäst att du tömmer dina garnlådor, som du har i källaren!
Ve och fasa! Jag blir alldeles matt! Tror ni att det där är på riktigt? Eller skrämmer han mej för att han vill ha det där utrymmet själv, i vårt förrådsrum?

Igår kväll blev det inget stickat, för vi, äldsta sonen och undertecknad, investerade 107 € i Proton VPN. I två års tid kan vi nu surfa privat. Men framförallt kan jag låtsas att jag sitter i Sverige, Storbritannien, Tyskland osv. Det innebär att jag kan se alla program på till exempel svtplay. Och jag kan se på snooker från Storbritannien och jag kan... Jag blir alldeles matt. Bäst att hålla sig till Arenan!

Önskar er alla en fin onsdag! 

Husflytt

I morse då jag vaknade strax före åtta var dagens plan helt klar: Jag skulle sortera garn! Punkt slut. Det var bara det att det tog lååååång, alldeles för lång tid, innan bisin min försvann till grannbyn. Jag vill inte förorsaka honom trauma, därför drar jag inte fram garnlådor och sorterar medan han är hemma. Visst är jag omtänksam?

Idag på eftermiddagen var också jag iväg till grannbyn. 

Nu har huset flyttat till grannbyn och det blev succé direkt. Lite få invånare tyckte Lillan att det fanns då jag hittat endast en liten docka. Självklart är det så att man inte hittar dockhusdockor i Motonet. Nej, man borde bege sig ut i stora världen och lite andra sorters affärer, för att leta efter dockor, som passar in. Hur som helst, jag är glad att jag hittade det här huset i en lokal köp- och säljgrupp på Facebook, att jag hann reservera det och att det fraktades till stan. Här har Lillan någonting att leka med en tid framöver. Nu blir det för pappa att snickra möbler och mamma att virka mattor.

Lillan tyckte förresten att det var roligt då alla i huset fick presenter och ivrig var hon med att öppna allas gåvor. Jag blev bjuden på te och jordgubbstårta. Här kalasas det varje dag!

När bisin min och undertecknad kom hem strax efter fem väntade maten på spisen. Äldsta sonen hade varit så snäll att han lagat mat då han kommit hem från jobbet. Han bjöd på risotto. Mums!

Och nu får jag allt lov att ta hand om disken innan jag slår mej ner med nån av mina femtioelva stickningar. Skulle vara bra att få någon av dem färdig.

Önskar er alla en riktigt fin tisdag!

85-års kalas

Bisin min och undertecknad känner oss riktigt hedrade, för vi blev inbjudna till ett 85-årskalas. Det gick av stapeln idag. Jubilaren hade själv fått välja vem han ville bjuda och oss ville han ha med. ❤️

Det var ett riktigt trevligt kalas och fint att få träffa jubilarens alla barn och barnbarn och för bisin min att få träffa sina kusiner med deras barn och en med äkta hälft. Vi fick också träffa en berömd sprinter. Tiden gick fort, som den alltid gör då det är trevligt. Vi tillbringade faktiskt hela eftermiddagen på kalaset. Så när äldsta sonen kom och frågade:
– Vad har du fått gjort idag?
Var jag tvungen att erkänna att jag inte fått nånting alls gjort. Vem vill nu stressa på en söndag?

I fredags funderade vi med bisin min vad man kan ge en 85-åring, som redan har allt, i gåva. Ett så här fint födelsedagskort hittade jag i Blomsterhuset. Det var också därifrån, som vi till sist köpte en stor vinröd orkidé full i knoppar, för vad annat kunde vi hitta på?
 

Alla gäster fick med sig hem av godsakerna! Här en smörgåstårta med skinka. Mums!

Och här en bit jordgubbstårta, som for lite illa i frakten hem till oss. Vi fick också en bit glutenfri hallontårta. Förutom det här bjöds det på en smörgåstårta med lax och förstås på bubbel. Alla tårtor kommer från Elmerelli och de var jättegoda.

Det har varit ett livligt veckoslut och det är härligt. Hoppas ändå på att kunna ta det lite lugnare i veckan. Få se hur det går. Ikväll blir det i alla fall snooker och lite stickning!

Önskar er alla en fin ny vecka!

En erfarenhet rikare

Ni kan inte ana var jag har varit idag på morgonen! 

Nå, just precis jag/vi har varit iväg till västra grannstaden igen.

Här befann vi oss i morse före klockan halv tio, alltså i ishallen. Vi såg när M tävlade i konståkning och det var riktigt fint. Första gången, som jag är på plats och ser på konståkningstävling. En erfarenhet rikare alltså. Duktiga var alla flickor. M förklarade att de tre bästa får pokal och alla andra får medalj. Riktigt hur de där klasserna delas in vet jag inte och inte heller om det har med åldern att göra. M har åtminstone en tävling till nu under vårvintern, så det gäller för henne att ligga i hårdträning.

Vår dotter stod i buffén och sålde både saltigt och sött. Jag valde en verkligt god morotskaka och bisin min åt en mockaruta. På bordet ligger blommorna, som vi gav åt M. De andra kastade in mjukisdjur på isen trots att man inte fick göra det. Bisin min sade nog att det är så man ska göra, men vi hade blommor och en hemstickad mössa. Vi är lite tvärtom eller ska vi säga att vi är lanttisar! Å andra sidan var vi ju lydiga, som inte kastade in nånting på isen.

Vi träffade också lillasyster A och fadern. Härligt att få en kram av A, som blev glad då hon såg oss. Glad blev hon också över blomman, en nejlika, som hon fick innan hon försvann på lunch och sedan egen skridskoträning.

M var redan före åtta i ishallen i morse. Tidigt steg vi också upp med bisin min. Jag stressade på honom, så att han inte ens hann tvätta håret och glömde hem telefonen. Jag var orolig för att vi inte skulle hitta parkeringsplats, att vi inte skulle hitta sittplats i ishallen och framförallt att vi inte skulle hinna i tid och se M:s tävlingsnummer. Men, jag var riktigt lugn i bilen på väg västerut. Jag hetsade inte upp mej, gormade inte om att hålla tider, utan tänkte att det blir nu som det blir.

Och allting ordnade sig! Bisin min hittade en bra parkeringsplats. Det fanns hur många lediga sittplatser, som helst där på första raden, som jag helst vill sitta. Att klättra upp för de branta trapporna och sitta högre upp är inget för mej. Brrr!
Och vi var i precis lagom tid, för när vi hade satt ner oss började uppvärmningen för M:s grupp. Ibland klaffar allt. Det gäller bara att ta det lugnt.

Från ishallen körde vi till Puuilo och nu fick bisin min äntligen tag på sin "piggsvinshammare". Ifall ni inte har koll på vad det är, så kan jag berätta att det är en hammare, som man kan knacka (knappast hacka?) bort rost med. Den behöver bisin min till sina bilprojekt.

Själv hade jag svåra stunder där i Puuilo vid garnhyllan, för nu säljer de Fabelgarnet för 1,47 €/nystan! Och jag som precis är på jakt efter det garnet! Men inte köpa nytt, inte köpa nytt, inte köpa...

Så jag köpte en skrivbok istället! Mymlan läser heter det här häftet. Jag tror bestämt att jag ska skriva in årets alla projekt i den här skrivboken. Jag skippar katthäftet, som jag tidigare tänkte satsa på. Tur att jag inte har skrivit nånting i det ännu.

Hemma var vi igen vid halvtolvtiden och då tog jag itu med ett av mina femtioelva stickprojekt.
 

Och kolla, här har jag lärt mej en ny avmaskningsmetod, två räta ihop, lägg tillbaka på vänstra stickan den ena maskan, som du blir kvar med på högra stickan och så stickar du igen två räta ihop. Då får du en sån här stickad kant, som avmaskning. Den syns kanske inte så tydligt här i det småluddiga garnet. Igen blev jag en erfarenhet rikare.

Mitt stickande blev på hälft, för jag åkte iväg med äldsta och yngsta sonen på lunch till stan.

Vi var iväg till Valkon Grilli och alla tre valde vi pizza. Jag var så modig att jag valde en Hercules pizza. Den ska innehålla salami, bacon, ananas och auraost, men jag är inte säker på att här fanns nån salami. God var den även om bacon inte precis är storfavorit för mej. Jag brukar nästan alltid välja Americana, så det här var minsann ett vågat val. Och jodå, jag tog hem en låda, så nu finns det pizza i vårt kylskåp ifall nån vill ha!

Hem via mataffären och jag köpte...

... Fazers fastlagsbullar med tjinuskifyllning (kola). Mums!

Gissa vad jag har gjort under sena eftermiddag/tidig kväll? Jo, jag har sett på filmen med Shaun fåret i TV tillsammans med bisin min. Så skönt att koppla av med animerat. 

Och om ni tror att jag ska se på Mello och deltävling tre nu ikväll, så tror ni alldeles rätt! Få se vad öppningsnumret blir ikväll. Spännande!

Önskar er alla en skön söndag.

Nersmorda glasögon

En sån dag! Det har varit fullt upp och här sitter jag nu mitt i natten fastän jag borde ligga i min säng!

Tidig väckning i morse och så iväg till grannbyn. Lillemans far hade varnat mej och sagt att Lilleman inte hålls i famnen längre. Han trivs bäst nere på golvet. Pyttsan heller. Där satt han i min famn och vi hade hur trevligt som helst. Jag var lite orolig för att han skulle vara blyg eller rädd för mej, men det var glädjeskrik han utstötte och inget annat till all tur. Med jämna mellanrum vände han sig om och tittade på mej. Han undrade säkert vad jag var för en figur eftersom vi inte har setts på länge. Han viftade och sprattlade glatt omkring då husets katt kom och ville ha lite uppmärksamhet och kärlek. Lilleman svängde hejvilt med armarna och och plötsligt fick han in en fullträff med handen på mina glasögon. Jag hade glömt att ta av dem! Nu var de nersmorda.

Det är tröttsamt med famo, så efter en liten stund på lekmattan var det dags för Lilleman att sova. Tänk, han är redan ett halvt år gammal. Vart har tiden tagit vägen?

Jag hann vara hemma en liten stund innan bisin min kom och sa att nu ska vi iväg till västra grannstaden, för nu måste nog den där remmen ha kommit. Iväg for vi och hamnade igen i Mikrokulma. Den här gången travade jag direkt iväg till leksaksavdelningen på jakt efter invånare till det nya huset. Ingen anmälde sig som frivillig och det mesta som fanns var konstiga figurer och filurer. Jag är inte säker på att jag vill ha dem i huset.

Men hurra! Jag fyndade en stadig pusselmatta. Gissa vad jag tänker använda den här till? Men schhh, säg inget åt bisin min, för han tror att den här är åt barnbarnen!

Bisin min fick sin rem och han var lite purken över att ingen ringt och meddelat, som de hade lovat. Dålig kundservice är aldrig bra. Från Mikrokulma till Tarmolan Lasi där bisin min hade en liten skuld sen han senast var och köpte fönsterkitt. Nu var det klarerat. Därifrån till Blomsterhuset. Bisin min var helt chockad då han såg mängden kunder, som alla köpte blommor i olika sorters uppsättningar med hjärtan instuckna. Han tycker att det är lite fjolligt och framförallt amerikanskt kommersiellt med vändagen.
– Man är ju vän varje dag om det är på riktigt, sa han. Och jo, där har han nog en poäng. Vändagen borde firas varje dag, eller hur?
Och nu ber jag igen om ursäkt för att jag inte utnyttjade någon av de lokala blomsterhandlarna här i stan, men det var en speciell krukväxt vi var ute efter, så...

Från Blomsterhuset hamnade jag förstås här, alltså Motonet. Men vet ni vad? Jo, jag behövde inte alls gå med in. Skönt!

Hungern gjorde sig påmind, så vi tog en sväng via Herkkules på hemvägen. Luncherbjudandet var grisschnitzel med pepparsås och pommes fritt eller gräddpotatis. Till portionen hörde sockerfri Fanta 0,5 dl och vändagen till ära fick man ännu en borgåpuss från Brunbergs. Inte alls illa och den här gången var portionen mycket godare än förra gången. Jag var så hungrig att den här gången lämnade jag inget kvar. Men erkännas bör att bisin min fick ta en och annan potatis, för att jag skulle orka!

Till kvällsteet här i huset vankades det Geisha chokladkex, vilket uppskattades av både bisin min och äldsta sonen.

Ikväll har jag kämpat med en stor tofs till den rosa mössan. Riktigt nöjd blev jag inte, för jag tycker att tofsen vippar lite hit och dit efter det att jag försökt fästa den på mössan enligt konstens alla regler. Få se nu vad M säger. Hon kanske inte alls vill ha mössan.

Nu är det god natt för min del.
Hoppas att ni alla får en fin lördag!

Ingen ordning

I det här huset är det ingen ordning alls. Låt vara att jag var uppe och ur sängen redan före åtta i morse, men efter det har det inte blivit så värst mycket gjort. 

Tidningshögarna på matbordet bara växer. Ni ser att jag minsann har gjort mitt bästa, för det finns lite lappar, som visar att där, där minsann finns nånting som jag vill sticka eller virka. Fortfarande funderar jag lite om alla socktidningar ska vara tillsammans, alla jultidningar i en hög för sig, alla virktidningar osv. Eller ska högarna sorteras enligt själva tidningsnamnen oberoende av innehåll. Hur kan det vara så svårt? Nå, kanske jag i natt kommer på någonting fiffigt.

Har haft kaffegäster idag på eftermiddagen, barnens kusin, som lite smått har börjat planera sitt 40 års kalas. Kul att ha nånting att se framemot nästa månad. I söndag ska vi också på kalas. Den här gången handlar det om ett 85 -års kalas.

Nu måste jag jobba lite ännu innan jag kan stänga datorn.
Önskar er alla en fin vändag i morgon! ❤️

Fullspäckad dag

Kära nån, hur kan en helt vanlig onsdag i februari försvinna i en liten blink? Det känns som om jag har haft full fart hela dagen utan att ha åstadkommit nånting alls. Inte ens disken har jag fått undan! Antagligen vaknade jag för sent. Jag var nog uppe redan före halv sex i morse. Sen lade jag mej på nytt för att vila en liten stund. Eeh, halv tio vaknade jag följande gång. Dessvärre hade bisin min somnat från eldandet. Det tog alltså en liten tid innan det fanns varmt duschvatten.

Plötsligt hade mer än halva förmiddagen försvunnit och det blev bråttom, för jag skulle iväg till stickcaféet i stan. Jag grävde fortfarande efter garn till ett nytt projekt. Det fanns en hel del lösryckta sockgarnsnystan och jag hittade till och med sådana, som passar till mitt nya lilla projekt. Tjohooo! Jag hittade dessvärre en massa annat intressant också...

På caféet åt jag dagens lunch, peppargris och ris. Och vad kan jag säga? Grytorna på Ripakka var nog pepprigare!

 

G-M hade donerat ett par sockor per person åt Bistro Kronans personal. Så alla stickflickor blev bjudna på två chokladpraliner per stickerska. Verkligen snällt av G-M att ge bort egenhändigt stickade sockor. Det är ju det jag alltid har sagt, stickerskor är snälla!

Från början hade jag tänkt skippa efterrätten, inte teet, för det hör till lunchen, men kakbiten. Sen kunde jag förstås inte motstå den här mintkrokantchokladkakan. Det var nära att den skulle ha blivit ofotograferad, för jag hann redan börja på den...

Efter mycket funderande hit och dit, lade jag upp maskor för en ny liten sockstickning. Svart garn på svarta stickor är inte precis optimalt, men det må nu gå.

Lillans mamma ringde och frågade var jag befann mej. Jag svarade att jag var på stickcafé. Lillan ville till famos hus och leka, så jag lovade köra hemåt, så fort jag var färdig.

Innan jag åkte hemåt hade jag ännu träff med världens snällaste människa.

Kan ni tänka er, hon hämtade en påse hallonbåtar åt mej! Och då ska ni veta att jag träffade henne första gången förra veckans torsdag! På något sätt passade vi bra ihop och vi talade om en massa annat än enbart intervjusaker. I något skede kom vi in på godis och jag erkände att jag är barnsligt förtjust i hallonbåtar. När hon var på kryssning under veckoslutet och såg hallonbåtarna tänkte hon på mej och den raringen köpte en påse. Ni må tro att jag är rörd och tacksam.
Tack för godiset!

Ja, och ni ser, det finns godhet och värme i den här kalla hemska världen. Sånt gör mej både glad och rörd. Mera sådant, tack.

Lillan hade sen inte tid att komma till famos, för hon hade eget projekt på gång där hemma. Hon kommer kanske i morgon istället. Nu blir det verkligen bråttom för famo att få tidningshögarna sorterade och undangömda! Det räcker ju inte att flytta dem från en stol till en annan.
Jag var hemma en knapp timme innan jag åkte in till stan igen. Den här gången med äldsta sonen. Vi skulle handla och han skulle ha bilen tvättad och tankad.

Redan på gårdsplanen skruvade han ut antennen. På vägen till stan försökte han få in nån kanal i bilradion, men inget hördes! Först när vi var i stan slog vi oss båda för pannan nästan samtidigt. Sonen hade ju skruvat ur radioantennen! Så glömska vi var. Klart att Abbas Honey, Honey inte hördes ordentligt utan antennen.

Önskar er alla en skön torsdag!

Garnbekymmer

Okej, det här är lite genant, ni måste lova att ni inte skrattar åt mej, tack. Jag har garnproblem! Ja, alltså jag har förstås för mycket garn, men jag har liksom aldrig just det garn jag behöver! Nu har jag grävt igenom tre lådor med sockgarner i jakt på enfärgat Fabel garn från Drops. Jag skulle vilja sticka ett par tunnare sockor, som skulle passa i "tossor" alltså joggingskor, nu under våren. Jag hittade svarta hela nystan och en massa randiga påbörjade nystan. Men inget av dem vill jag ha! Suck! 

I morgon är det stickcafé och jag borde ha med mej nån sorts stickning, men vilken? Den rosa mössan är så gott som färdig, endast tofsen återstår att laga. Mitt lila halskragsprojekt är nästan färdigt det med, något varv till sedan avmaskning. Rävsockan är inne på tåavmaskningen, så jag vet inte om jag kan ta med den, för jag kommer garanterat att tappa bort mej då jag borde räkna varven. 

Hjäälp! Vad ska jag göra? Virka grytlappar? Sticka vantar? Ta vilken som helst projektväska och återuppliva övergivna projekt? Men det är ju projekt, som jag har övergett av nån orsak. Antagligen för att nånting har gått fel eller kanske för att jag inte förstår hur jag ska göra. Suck!

Virka en väska av rutor skulle vara helt kul, men jag orkar inte börja på något nytt nu i kväll, så...
Hmmm, kanske bäst att besöka stickcaféet helt utan handarbete? Ingen idé att ta med sig någonting, som jag sedan hamnar att riva upp. Ack, dessa i-landsproblem!

Det har varit full fart vid fågelbordet idag Det är en fröjd att följa med livet där. Mycket bättre än tv. Herr domherre lyser upp bland de kala kvistarna.

Nu önskar jag er alla en fin onsdag!
Som ni kanske märkte blir min onsdag lite rörig. 😊

En dag dog Hannah, alla andra dagar levde hon

Efter lång tvekan läste jag i höstas boken En dag dog Hannah, alla andra dagar levde hon. Den är skriven av hennes man Patrick Ekwall, som jag inte hade en aning om vem han är. Jag har förstås googlat honom sen dess. Redan rubriken talar om för läsaren att här kommer det att gå dåligt.

Bokens innehåll:
Den 13 februari 2021 dog Hannah Ekwall. Hon hade precis fyllt 39 år och hade ett drygt år tidigare drabbats av en aggressiv form av bröstcancer.
Patrick Ekwall berättar öppenhjärtigt om den omtumlande tiden efter hans och dottern Tindras förlust, om saknaden efter en fru och mamma, men framför allt om att se framåt.
En dag dog Hannah, alla andra dagar levde hon är en berättelse om sorg, men ännu mer en skildring av ett år där Patrick finner mod och styrka att leva vidare, med minnet av Hannah.

------------

Boken har överlag fått goda recensioner och har säkert varit till tröst för många. För Ekwall har detta att skriva boken varit ett sorgearbete och han är ärligt rakt på sak. Det märks att han är journalist och kan sin sak. Sorg och hur man tacklar den är alltid något högst personligt, så vad kan man säga om den här boken? Jo, att jag läste den i små portioner, för jag kunde inte ta in allt på en gång. Att jag tyckte om hur först föräldrarna och sedan de efterlevande tog hand om och hänsyn till dottern och hennes sorg. Vissa kapitel i boken tog mej med storm och jag grät med familjen. Medan andra kapitel igen bara kändes som en tradig upprepning. Det verkar som om Ekwall inte har haft någon lektör alls och det är lite synd. Boken skulle ha mått bra av lite uppstramning. Det märks också att boken är skriven i nån sorts brådska, för det finns en hel del skrivfel. I förordet skriver Ekwall: "Vi måste leva livet. För att vi lever". Och det har han alldeles rätt i.

 

Önskar er alla en fin tisdag.

Vågade inte

Oj, vet ni, här gick jag och trallade i fredags och igår, så bisin min fick skavsår i öronen, stackaren. Och vad trallade jag på då? Jo, på 100 %. Och vet ni vad? Jo, det var öppningsnumret i Mello, deltävling två igår. Lite kusligt, eller hur?  Jag kunde ju inte veta det och numret måste ju ha planerats in för länge sedan. Vad månne jag ska tralla på kommande vecka?

Idag ville äldsta sonen ha med mej till stan och stora varuhuset, men jag tackade nej. Då tyckte han att vi skulle åka iväg till Gammelby, för där är varuhuset ännu större. Men vet ni, jag vågade inte!

Det skulle ha varit alldeles för farligt, med tanke på alla de här garnen! Och jag ska verkligen inte ha mera garn! Bäst alltså att inte alls utsätta mej för frestelser. Jag ska bli en backstugusittare och stanna hemma!

Önskar er alla en ny fin vecka!

Tidningskaos

Puuuh, nu har jag sorterat tidningar, så jag är riktigt yr i huvudet. Det värsta är att jag har hittat en massa intressant i de tidningar, som jag har hunnit bläddra i. Och ingenting av det här skulle jag överhuvudtaget ha tid med. Nu har jag slängt alla datatidningar i pappersinsamlingen, lagt nästan alla handarbetstidningar i en hög, lagt alla Suuri käsityölehti i en skild hög och alla "konstiga" tidningar i en hög för sig. Och om ni tror att de här högarna nu finns på matbordet, så tror ni alldeles rätt. Två proppfulla kassar med veckotidningar och andra icke handarbetstidningar, for iväg söderut idag tillsammans med äldsta sonen. Hoppas att den äldre svägerskan har nöje och kanske till och med lite nytta av tidningarna. Alla korsordsbilagor är utrivna och de kommer småningom att hamna i en byrålåda i västra grannstaden. Tänk så många, som kan ha glädje och nytta av en tidning!

Nu återstår endast stoooora högar med kurspapper här i datarummet och det är ett mycket svårare kapitel. Jag ska inte hålla kurser längre, så det är bäst att blunda och göra sig av med allt. Men, hej, vänta nu, de där Excelkursernas material, som jag satte ner så mycket tid på, dem kan jag väl inte slänga? Funktioner och formler ändrar väl inte i Excel, fastän kanske själva programmets utseende ändrar?

I torsdags fiskade bisin min upp den här tidningen från postlådan:

Och han var inte nöjd, för jag behöver inte flera tidningar. Han har förstås alldeles rätt. Jag var inte heller särskilt nöjd, för här finns massor av symönster, men mindre av stickning och virkning. Kanske lika så bra...

I kväll ska jag se på Mello, lonkeroburken ligger redan på kylning och en liten påse med nötblandat innehåll får det bli istället för popcorn och ostbågar. Det blir väl bra? Man borde kanske ha snittar och annat gott, men det får nog vänta till finalen. I det här huset är det ändå ingen annan än undertecknad, som ser på Mello.

Önskar er alla en skön söndag! Ja, och må rätt bidrag gå till final.

Herkkules

Idag när jag satt i allsköns ro framför datorn och jobbade, störtade bisin min in.
– Nå, e du färdig nu, flämtade han.
– Vad då, färdig?
– Ja, om fem minuter far vi.
– Sakta i backarna. Vart ska vi? Jag kommer inte med till Motonet.
– Nå, vi far åtminstone till Herkkules och äta.

I det här skedet suckade jag lite uppgivet, för Herkkules är ett riktigt "äijä" ställe, alltså ett sånt ställe där karlakarlar stannar och klämmer i sig diverse grillrätter.
Jag skulle ha haft femtioelva andra saker, som jag skulle ha velat göra, men jag var snäll och följde med bisin min till västra grannstaden. Det visade sig att han skulle ha remmar till vedkaparen (eller är det en klyvare?) så den enda affär vi besökte var Mikrokulma. Och innan ni nu börjar gorma om att man ska handla lokalt, så fanns inte det bisin min skulle ha, här i stan. Så är det ofta och då får man ta bilen och bege sig iväg västerut eller österut. Tyvärr blir det hela sedan en ond cirkel, för när ingen handlar i stan, finns det ännu mindre. Och när det finns mindre, så kan man inte handla i stan och så får vi en snabbt nedåtgående spiral, som tömmer affärerna. Tyvärr. Företagarna kan ju inte idka välgörenhet och finns det inga kunder, så finns det ingen kommers heller.

Lunchen idag blev alltså en ananasschnitzel med klyftpotatis och sallad. Schnitzeln var jättestarkt kryddad och portionen så stark att jag lämnade kvar ganska mycket. Bisin min tyckte att jag skulle ha begärt en låda och tagit med hem. Men vem skulle ha velat äta det här i morgon? Inte jag i varje fall.

Nu är frågan, ska jag sortera tidningar eller sätta mej i gungstolen och sticka? Hmmm... det är ju ändå fredagskväll, så...

Önskar er en fin lördag.

Köpt ett hus

– Jag behöver fem euro. Har du småpengar som jag kan få, frågade jag av bisin min i morse.
– Va ska du med dem?
– Jag ska köpa ett hus!
– Va, är du inte riktigt klok. Vi ska int ha flera hus.
– Nä, nä, det ska vi int heller. Jag ska ge bort det.
Till det här grymtade bisin min lite och letade sen efter sin plånbok. Han lämnade snällt nog slantar på köksbordet åt mej.

Jag har alltså varit iväg till stan idag på förmiddagen. Jag köpte ett fint lila två våningshus.

Det har fina fönsterluckor. Frågan är nu om jag behöver laga gardiner, virka mattor osv.? Och ska jag ge det här redan nu eller vänta till födelsedagen senare i vår? Och var ska jag hitta invånare till huset?

Jag hade alltså sådan tur att jag för en gångs skull var först på det här dockhuset, som jag hittade i en östnyländsk köp och sälj grupp på Facebook. Vanligtvis är jag så sällan där att jag missar allt det intressanta och prisvärda. Men den här gången gick det vägen. Tjohooo! Om Lillan inte vill leka med huset, kanske mamma eller varför inte mommo vill. I värsta fall får det bli kvar här hos famo.

Småningom ska jag iväg på ett litet uppdrag. Hoppas att det inte blir alltför sen hemkomst, så jag hinner sticka lite också.

Hoppas att ni alla får en fin kväll.

Höll på att glömma

Jösses vet ni, igår kväll var jag i säng före klockan 23. Jag sov ända till lite före sex i morse, gick på toan och återvände till sängen. Jag tyckte att det var för tidigt för en pensionär att stiga upp. Jag skulle bara vila lite. Och vad tror ni att händer? Jo, jag somnar och vaknar först klockan 10! Hur kan det vara så skönt att sova?

Jösses, hör ni, idag vid 13-tiden när jag gick ut till plåtlådan i värsta snöfallet muttrade jag för mej själv: "Inge du är inte riktigt klok. Du behöver inte borsta snön från bilen för att köra in till stan till stickcaféet". Nå, förstås behövde jag ju göra just det, besöka stickcaféet.

Och vilken tur att jag gjorde det, för stickväninnan C förvandlade en avig maska till rät där jag hade stickat fel riktigt i början av mösskanten. Visst är hon snäll? Jag borde förstås ha gjort det själv, men på något sätt var jag så lat. Jag hade redan börjat fundera på nödräddningar för att gömma den felaktiga maskan. Hur skulle jag klara mej utan stickcaféet och utan C?

Jag blev dessutom av med fyra mönstertidningar. Tjohoo! Lite, pyttelite minskar det i mina högar, men bra så.

Jag åt förstås lunch där på Bistro Kronan. Den här gången blev det ugnsbakad potatis med skagenfyllning. Riktigt gott.

Till efterrätt tog jag grönt te och äppeltjinuskipaj/tårta (tjinuski = kola). Mums!

Och jösses, jag höll på att glömma runebergstårtorna här hemma i kylskåpet, dem vi skulle ha till kvällsteet. Te var urdrucket för länge sedan då jag kom ihåg godsakerna!

Idag har jag för övrigt varit en aktiv nyhetsundvikare. Jag stängde till och med av radion i plåtlådan. Jag klarar inte av mera meningslöst våld. Vad är det som gått på tok med oss och vårt samhälle? Varför bryr vi oss inte om varandra och är snälla med varandra? Kort sagt, varför är hela världen galen och så ond?

Lite tröstemusik, åtminstone för mej innan det är dags att inta vågrätt läge.

Ta hand om er!

Extra poäng

Vet ni, bisin mins kompis Mr J, har fått många extra poäng. Det började redan förra månaden då bisin min ondgjorde sig över alla kaffepaket jag införskaffade i december. Mr J tyckte att det var smart att köpa på lager, när det var förmånligt. Bisin min tystnade och visste inte riktigt vad han skulle säga. Mr J hade lite roligt åt sin kompis. Lite ironiskt är det hela med tanke på att jag själv dricker te.

I söndags när Mr J var här på kaffe, var bisin min igen irriterad på mitt garn och projektkassarna, som finns lite här och där.
– Man kan inte ens gå här utan att snubbla på garn. Du har nog garn för minst tio år framåt, sa han.
Mr J tyckte å sin sida att det fanns hur mycket utrymme som helst och jag skulle se hur det ser ut i hallen när man får gå sidledes efter verktygen. Till det här grymtade bisin min lite misslynt.

Full pott med poäng fick Mr J då han sade:
– Äntligen i lördags hade L (bisin min) en snygg pipo (=mössa).

Mr J beundrade mössan, som jag stickat för flera år sedan och som bisin min vägrat använda. Mr J tycker att de där gamla smutsiga och trasiga reklammössorna, som bisin min brukar använda, inte ger en särskilt bra bild av honom.
– Och när nu din fru kan sticka och har garn, så varför använder du inte den fina mössan, undrade Mr J. Som ni förstår, så det där var så bra sagt att det gick direkt till mitt hjärta.

Men inte nog med det, i söndags fick Mr J en stor guldstjärna! Han var iväg till Motonet i Kotka med bisin min. Mr J hade kollat att en sak, som jag gärna vill ge i födelsedagspresent snart, fanns i Citymarket i Kotka. Bisin min vägrade förstås att sätta sin fot i en så stor affär. Och vet ni vad Mr J gjorde då? Jo, han gick in i affären och kom ut med det, som snart ska paketeras. Utan tvekan är denna handling värd en stor guldstjärna. Jag är tacksam, för nu behöver jag inte stressa med den födelsedagspresenten.

Önskar er alla en fin tisdagskväll.

Må evigheten förlåta

Så var det måndag igen och bisin min är riktigt gramse på mej. Han kommer inte åt sina bilreparationsböcker på grund av mina tidningshögar och garnpåsar. Det hjälper inte att jag snällt fixade så att jag fick upp skåpdörrarna och ut alla hans böcker. Jo, ni gissar rätt, tidningshögen och garnpåsarna smög sig sedan på något oförklarligt sätt tillbaka och blockerar nu igen skåpdörrarna. 🙈
En del av tidningarna har tagit sig till matbordet och väntar snällt på genomgång. Men det är nog inte heller bra, för de kommer att reta gallfeber på bisin min. Dessvärre kommer jag nog inte att vara särskilt snabb med sorterandet, tyvärr. Det är inte alls min avsikt att vara elak eller provocerande, men ni vet hur det är med mönstertidningar? Plötsligt hittar man just den tidningen, där just det mönstret finns, som man funderade på att sticka eller virka. Sedan börjar ens hjärna gå på högvarv och man börjar fundera på om man har garn till det där projektet. Glömda är alla andra tidningar medan man rotar i lådor och kassar efter garn...
Tycker ni synd om bisin min? Det är nog inte lätt att leva med en sån här garngalning. Själv har jag ju ändå tur, för bisin mins samlade "skrot" ligger i grannbyn. Ja, och här i garaget och nere i ladan. Till de där ställena har jag inget ärende, så han kommer ju undan. Jag behöver inte sura över skåpdörrar som inte går att öppna. Och numera behöver jag inte ens ondgöra mej över ett garage, som inte kan användas för min plåtlåda. Om det är superkallt kan jag ju lugnt stanna hemma. Tjohoo!

Boken Må evigheten förlåta köpte jag förra året i augusti i Stockholm. Den ingick i det där lockande "ta-tre-betala-för-två". Boken är skriven av Anna Jansson och hennes Maria Wern-deckare har jag läst nästan alla. Men Kristoffer Bark är en ny bekantskap för mej.

Handling:
1945. Två unga män tar sig ner i en övergiven gruva, men bara en av dem kommer att återse dagens ljus. Mannen som snart ska dö bär på en förödande hemlighet.
I nutid hittas ett dött spädbarn i en mosse i Hällefors norr om Örebro – den lilla flickan blev bara någon månad gammal. Hon bär ett silversmycke kring halsen med en sten som experterna inte kan identifiera. Kriminalinspektör Kristoffer Bark får uppdraget att leda utredningen tillsammans med sin grupp omplacerade poliser. När Bark anländer till Hällefors blir han första polis på ett akut larm. En man i nittioårsåldern har tagit en förskolegrupp som gisslan. Han är beväpnad med ett gevär och han är inte rädd för att använda det.

---------

Boken läste jag i höstas och jag vet inte riktigt vad jag ska säga annat än att jag gillade böckerna om Maria Wern bättre. Bark har till sitt förfogande en stab med vingklippta varelser, bland annat en polis, som lider av posttraumatisk stress, en som har psykisk funktionsnedsättning och en som har en bokstavsdiagnos. Lägg till det faktum att Bark har körförbud på grund av en hjärnskada eller var det epilepsi (?), som han i något skede väntar på att bli friskskriven från. Själva intrigen är så spretig och full av sidospår att det ibland är svårt att hänga med. För mej är ju det här första gången jag läser en Bark-deckare, så det kan bero på den saken. Men jag är inte säker, för det är för mycket myt och historia. Det verkar inte helt trovärdigt, vilket i sin tur antagligen beror på att karaktärerna förblir avlägsna och främmande. Det är på något sätt svårt att ta dem till sig och sympatisera med dem. För mej blir den här deckaren aldrig så spännande att jag skulle ha svårt att lägga den ifrån mej.
Jag efterlyser en gammal hederlig pusseldeckare, där jag som läsare får lika många ledtrådar, som detektiven, som ska lösa fallet har. Tack för en sådan bok med till exempel kommissarie Morse, Adam Dalgliesh, Miss Marple, för att nu nämna några. Tyvärr är de alla redan genomlästa och nya, olästa finns inte. Måste hitta någon annan deckarhjälte.

Nu önskar jag er alla en skön tisdag.

Allt började med en Mumin

Bisin min blev så inspirerad av reportaget i tidningen om sparbössesamlingen. Så igår kom han hem med en Mumin sparbössa åt mej.

Nu vet ni alltså att min samling började med en Mumin sparbössa! Bisin min fruktar dock att något av barnbarnen far iväg med min Mumin. Jag måste alltså gömma den väldigt noga.

Mumin köpte han igår från Weird Antiques i Tuusula, då han tillsammans med Mr J kom hem från Nurmijärvi. 

Jag fick också den här första hjälpväskan igår. Den är till min plåtlåda. Och det är allt bra det, för nu just lever min bil farligt. Mr J hade råkat på mannen, som sålde bilen till bisin min för en billig peng. Bilförsäljaren längtade tillbaka till sin egen plåtlåda, för den nya han köpte åt sig, bara krånglar. Han bjöd 500 € för bilen. Mr J tackade till all tur artigt nej och förklarade att bilen nu är i användning dagligen och att den äldre mannen (alltså bisin min) har satt ner så mycket pengar på reservdelar samt tid och kärlek på bilen, att han nog inte säljer den. Tur för mej! Nu kan jag pusta ut.

Önskar er alla en riktigt skön söndagskväll!

Garneländet i januari 2025

Hmmm, nu känns det verkligen osäkert det här. Ska jag alltså avslöja hur eländigt det ser ut på garnfronten här hos mej? Jag vet inte, men jag kan ju inte heller låtsas om ingenting och inte vill jag måla upp någon glansbild heller. Strängt taget så ska jag ju inte köpa garn om jag inte vet till vad jag ska ha det. Men när det nu var förmånligt, så... ja och så finns det ju nog planer alltid.

Tyvärr infaller de här förmånliga garnköpen med en minimal sticklust, så det har tyvärr inte alls gått åt så mycket garn, som det borde. Suck!
Jag får väl börja sälja mitt garn om jag inte använder det, alternativt donera garnet...

Garneländet i januari 2025

• Köpt garn 8 200 gram
  

Från teeteeshop 16 januari  3 150 gram.

Från Puuilo i Kotka 21 januari  2 300 gram.

Från teeteeshop 29 januari  2 750 gram.

• Använt garn 270 gram

DNA-mössa 270 gram.

• Donerat garn 200 gram.

• Kvar i januari 2025: 7 730 gram
   

Huh, huh, det här ser alldeles förskräckligt ut.

 

Den stora frågan i kväll, ska jag titta på Mello eller låta bli?

 

Hoppas att ni får en skön söndag!