"Where’s your mama gone? (Where’s your mama gone?)
Little baby Don (Little Baby Don)
Where’s your mama gone? (Where’s your mama gone?)
Far, far away",
lät det i min väska i onsdags när jag i allsköns ro åt frukost på Café Vaherkylä tillsammans med minstingen. Telefonen ringde alltså och som ni märker har jag en perfekt ringsignal för det är oftast barnen som ringer. Det är alltså gruppen Middle of the Road som med sin pigga låt Chirpy Chirpy Cheep Cheep från 1970-talet gör att jag alltid blir lika glad när det ringer. Sångerskan Sally Carr har bra röst, låt vara att texten i låten inte är särskilt djuplodande. Men som ringsignal är den perfekt, i synnerhet som den inte spelas på radiokanalerna i tid och otid. Så jag vet alltså när min telefon ringer och blandar inte ihop den signalen med nån annans.
Nå i onsdags fumlade jag med telefonen innan jag fick den ur väskan så sången slutade abrupt och på skärmen stod det: "Privat nummer". Inte mycket att göra åt annat än rycka på axlarna och hoppas på att det nu inte var fråga om det där stora amerikanska arvet som jag missade. :) Vet inte om ni minns den där reklamen?
Lite senare när vi stod i mataffären ringde det igen. en röst började upphetsat räkna upp en massa grejer.
- Hej och tack, sa jag på svenska och tryckte bort samtalet. Jag köper inget av telefonförsäljare jag vill ha allt på papper, som jag själv skriver under annars vet man inte hur det slutar.
När vi så var inne i pansarvagnsmuseet i Parola ringde det igen. Bla, bla, bla, en kille från DNA, som hade så fantastiska erbjudanden till mina tre enheter.
Höh, vilka enheter? Jo datorn hemma, surfplattan och min telefon.
Vänta nu lite, sakta i backarna. Hemma har jag redan en uppkoppling som jag INTE tänker byta ut till en 4G. Glöm det. Min skrivbordsdator rör inte på sig så jag behöver ingen "rörlig" uppkoppling. Dessutom vill jag handla lokalt så länge det går och håller mej därför till det lokala bolagets fiber. Så det så.
- Ja, men surfplattan då, sade han smått andfådd i andra ändan.
- Den har jag från arbetsgivaren, så jag behöver ingen uppkoppling där heller.
- Men nu har vi ett supererbjudande på F-secure säkerhetsprogram, bara 3,95 euro per månad och till alla tre enheter. Du har väl skyddat din telefon?
- Självklart har jag det, men jag har ju inte tre enheter, som behöver skydd, så nej, tack inget F-secure för mej inte.
- Men du vet väl att surfplattan måste skyddas?
- Jadå, men den är ju inte min så det sköter dataavdelningen om.
- Nu har du möjlighet att se DNA-tv gratis i tre månader, för att sedan...
Här avbröt jag tvärt:
- Men jag vill inte se TV i min telefon.
- Men på surfplattan, fortsatte han ihärdigt.
- Nu har du glömt en liten detalj, det är fortfarande arbetsgivarens surfplatta, så jag lägger inte in mitt privata telefonkort i den. Punkt slut. Och dessutom vill jag inte se på TV på sommaren heller när det finns så mycket annat roligt att göra.
- Men när du är ute på resa och ute vid stugan då.
- Nej, tack när jag reser samlar jag på upplevelser och om jag är ute vid en stuga räcker det utmärkt väl att sitta på bryggan, titta på vågorna, lyssna till dem och alla fåglar. Tack och hej.
En sån envis en och dessutom en som inte alls lyssnade till vad jag sa utan bara körde på med sitt. Nästa gång en försäljare ringer ska jag igen dra till med mitt:
- Hej på dej, på klingande finlandssvenska. Då brukar de lägga på illa kvickt. De artiga stammar fram nåt på knagglig engelska och ber om ursäkt för att de inte klarar av vårt andra inhemska språk. Stackars dem.
Och jodå, jag vet att man kan spärra de där samtalen, ingen fara. De kommer nuförtiden dock alltmera sällan för jag ger inte ut min telefonnummer så där bara, inte ens i mera officiella sammanhang.
På stickfronten går det numera trögt. Har hela veckan försökt få ett bakstycke färdigt. Ynka 2 cm återstod igår. Idag har jag kommit så långt att nu ska jag bara maska av, men inte heller det lyckades jag med idag. Kanske imorgon...
Och vad gör jag då istället? Ingen aning. Det är ju semester så jag tar dagen som den kommer, försöker få undan och sortera papper både egna och firmans, löser korsord, flänger runt och hinner till och med baka lite mellan varven.
Som ni ser försvann den här smulpajen med jordgubb och rabarber i ett nafs. Jag hann få en bit innan karlarna åt upp alltihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar