Så ja, nu är julhelgen småningom slut. Och jag har överlevt ännu en jul med mycket annorlunda "firande". Inte många traditioner, som finns kvar längre. Allra mest har jag saknat den där förväntansfulla glädjen i att få rimma på julklappar och ge bort dem. Barnen meddelade i ett mycket tidigt skede att det inte skulle vara julklappar i år. Och eftersom de enda affärer jag besökt är mataffärer, så fick det bli så. Men jösses, vad trist!
Tiden går ju fort när man har roligt och så har också de här juldagarna gjort, bara flugit iväg och jag har inte hunnit ens med hälften av allt det jag hade tänkt göra: Sticka, läsa, lösa korsord...
Men jag har hunnit umgås med barn och lite med barnbarnen med och vad är bättre än det?
Julaftonens eftermiddag var vi alla bjudna till dottern på julkaffe. Och vi klarade 10 personers gränsen, så vi har inte brutit mot några coronarestriktioner. Sönerna åkte iväg åt olika håll, medan dubbelmorfar och undertecknad besökte två begravningsplatser. Vi tände ljus på flera gravar och mindes våra döda. En del har jag aldrig träffat, som till exempel min farfar, som dog två månader efter min födsel.
Jag frös som en hund, för jag hade endast småskor på fötterna och tunna strumpor i. Brrr! Ingen uteklädsel direkt.
Väl hemma var det dags för ljusmys och fort på med yllesockorna. Vi åt en sen middag och fick genast slut på potatislådan. Diskussionen rörde sig kring traditioner och hur det ska gå när vi, alltså dubbelmorfar och undertecknad, är borta. Vem ska då föra traditionen vidare att gå och tända ljus på gravarna på julafton? Barnen vet inte ens var alla gravar finns.
Jag kan i det här sammanhanget inte låta bli att beundra min mormors systers klarsynthet. Hon hade inga barn, så hon betalade in en summa till stadens församling för skötsel av hennes och makens grav. När tiden löpt ut återgick graven till församlingen. Mycket smart. Vet inte vem som skulle tända ljus på hennes grav idag? Kanske mina småkusiner? Lillsyrran och undertecknad var och tände ljus då när graven ännu fanns kvar och vi båda var rörliga.
Jag var verkligt inspirerad på julafton och kunde inte låta bli att lägga upp maskor för en ny stickning. Men efter några varv, fick jag ge upp och krypa i säng.
Igår hann jag inte sticka alls, för jag tillbringade hela dagen i köket! Det var hålligång från morgonen till sena kvällen.
Jag inledde med att ugnssteka den minimalaste julskinka vi nånsin har haft, endast ett futtigt kilo! Men bra så, för nu blir det inga rester. Efter dagens middag finns det endast en pytteliten kant kvar. Det insåg dubbelmorfar och nu är han djupt bekymrad, för det blir ingen "Fina skinkpajen" på julskinksrester i år.
– Du måste steka en ny skinka, sa han mycket bestämt.
– Nå, int heller. Va nu glad att det int blir nåt matsvinn, svarade jag. Då såg han allmänt sur ut.
När skinkan var färdig var det dags för bakning.
På julaftonen bakade jag jultårtor på ett kilo deg och samma gjorde jag igår. De har strykande åtgång här hos oss. Och de är ju godast nybakade.
Minstingen skulle komma på julmiddag, så hux flux ställde jag mej vid spisen och lagade en makaronilåda.
Innan dagen var slut hann jag ännu rådda lite i köket...
Lite smått på gehör och sent omsider på kvällen kunde jag ta fram denna bondost från ostkaret. Den har fått klart godkänt av både dubbelmorfar och sönerna. Puuuh! Jag klarade det. Ostkokningen är alltid spännande, för man kan aldrig vara säker på resultatet.
I morse vaknade jag redan före klockan sju. Det tyckte jag att var alldeles för tidigt för uppstigning, så jag beslöt att ligga kvar i sängen medan jag långsamt räknade till 100. I något skede, så somnade jag, för nästa gång jag tittade på klockan var den 20 över nio! Åhå! Halva dagen hade redan gått.
– Idag gör jag sen inget annat än stickar, meddelade jag dubbelmorfar högt och tydligt.
– Ja, ja, muttrade han till svar.
Och jag satte mej bekvämt till rätta med den stora godisjulklappen inom bekvämt räckhåll.
Som ni ser i bakgrunden, så fanns också fruktskålen på lagom avstånd.
Den där påsen var proppfull med diverse godsaker. Mums!
Den här var en nyhet för mej, Isbjörnskismet! När jag var liten och besökte ovannämnda mormors syster, så hade hon alltid en skål med Fazers bästa karameller. När hon bjöd på dem var det alltid ett fasligt grävande efter först Kiss-kiss karamellerna och sedan Isbjörnskaramellerna. Om de där långa goda karamellerna var slut, så då blev det knepigare med resten, för de var inte alls lika goda. Det jag inte visste var att Isbjörnskaramellerna var av päronsmak. Se där lärde jag mej något nytt igen!
Stort tack till grannbyns tomtar för den goda julklappen!
Apropå att lära sig saker, dubbelmorfar har idag igen spelat gitarr för mej och idkat gissningslek:
– Vem har skrivit texten till den här, frågade han då han fick fram några ackord med Gabriellas sång.
– Py Bäckman, svarade jag utan minsta tvekan.
– Hur kan du veta det, frågade han besviket och fortsatte med nästa sång, As Time Goes by
– Vet du från vilken film den här är?
– Från Casablanca förstås.
– Hur kan du veta allt det där? Du är ju snabbare än Google.
Knappa två varv hann jag sticka idag innan den nästyngsta ringde och sa:
– Sätt lådorna i ugnen. Vi kommer just å äta.
Jahapp, tillbaks i köket med mej igen. Till all tur hade jag idag hjälp av äldsta sonen som skalade och kokade potatisarna och värmde upp köttbullarna medan jag dukade bordet. Och så var jag ensam dam bland "mina karlar" vid matbordet. Härligt med umgänge. Det jag lite undrar nu är vem som ska ta hand om disken?
Tur att det är söndag i morgon, så kanske jag hinner ta det lite lugnt och sticka...
Vi har alltså firat en synnerligen lugn jul bland de allra närmaste. Inga besök på andra håll. Vi har varit verkliga lydiga medborgare här.
Hoppas att ni också har haft en bra och fin jul!
