Vantar med indisk tumkil

I söndags, för en vecka sedan, fäste jag de sista garnändarna på ett par vantar.

Modell: Stickade vantar med indisk kiltumme

Garn: 7 bröder Nostalgia från Novita

Åtgång: 82 g

Stickor: Nr 3½

Det är nu andra gången jag stickar vantar med indisk kiltumme detta år. Få se om jag hinner med flera.

Kolla vantarna sitter perfekt och tumkilen är smidig och skön. Morfar i huset var en smått motvillig modefotograf!

Nu har jag dessutom imponerat på min hulda moder:
- Har du stickat åt dig själv, frågade hon högeligen förvånat. Jo, det fick lov att bli åt mig själv, för hur skulle jag annars ha kunnat veta när tummen var tillräckligt lång?
"Sticka tills halva tumnageln täcks", jaha, jaha och hur långt är det då?

Och ifall ni tror att det inte längre behövs vantar, så glöm det!

Så här såg det ut i morse då jag steg upp! Just precis, det snöade, så inte kan man lägga undan vantarna ännu. 

Hoppas att ni nu alla har kommit ihåg klockbytarrumban idag! Själv föredrar jag nog Rumba i engelska parken! Till all tur så är det snart slut på det där tidseländet. Det är nog ett av de vettigaste beslut, som EU någonsin har tagit. Tack för det!

Önskar er alla en skön söndagskväll!

Social lördag

Dagsprogrammet var solklart för mej i morse då jag kravlade ur bädden vid halvåtta-tiden. Först få igång en tvättmaskin och sedan sticka ett par sockor färdigt. Lätt, som en plätt, tänkte jag. Men, men... sen hann verkligheten i kapp. Jag har varken hunnit med tvätt eller stickning. Nej, jag har varit social hela dagen. Och det är ju en jätteviktig uppgift det med, eller hur?

Jag var alltså iväg i morse till min hulda moder tillsammans med minstingen. Vi pratade och pratade och det är härligt att umgås med dem båda.
Mitt på dagen fick han bråttom och skulle iväg hem till sitt och då bytte jag sällskap till morfar i huset och den äldsta. Vi körde iväg till stan och hälsade på i servicehuset. Där tillbringade vi givande och spännande eftermiddagstimmar. Före vårt besök hann jag till torget för att köpa fisk och rågbröd. Lokalt, hälsosamt och gott!

Dagens födelsedagsjubilar har vi firat med att äta upp Presenten!

Stort grattis på födelsedagen! I sommar när vi träffas blir det kaffe/te med dopp, inte sant?

Och nu, nu tänker jag sätta mej ner och sticka, så det så!
Tvätten får lov att vänta till i morgon!
 
Ha en riktigt skön fortsättning på lördagskvällen!

Bildningsalliansens årskongress 2019

Kära vänner, igår blev ni utan blogginlägg och det beror på att jag kom hem sent efter festmiddagen på Zum Biespiel. Jag har alltså varit iväg på Bildningsalliansens årskongress 2019 i grannstaden i dagarna två. Jag har träffat en massa fria bildare från medborgarinstitut, folkhögskolor, sommaruniversitet och Akan.
Och jag har förstås lärt mej en hel del också.

Igår fick vi bekanta oss med Sitras projekt Kompetensens tid. 

Det handlar om förändringsutmaningar, vem tar ansvar? Vem har pengar? Vem ska få möjlighet att lära sig? Kan vi lämna någon utanför? och så vidare

Det livslånga lärandet bör utvecklas, men hur?

Sitra har för tillfället en stor roll i det hela.

Senare på eftermiddagen fick vi stifta bekantskap med en trevlig och kunnig kvinna, ursprungligen hemma från Tyskland, Birgit Schaffar-Kronqvist.

Hon ställde frågan: Hur främja bildning idag?

Idag finns det synliga gap mellan bildning och verklighet. Ett exempel är skolstrejkerna som Greta Thunberg har tagit initiativet till. Borde inte eleverna vara i skolan? Men de känner att de vuxna svikit dem och har därför övergett skolan. De får helt enkelt inte den kunskap de känner att de behöver.
Exemplet ovan handlar om hur vi i Finland kan stänga gränser för flyktingar och ändå säga att vi har världens bästa skolsystem. Vad är det vi lär ut?

Traditionellt delas kunskap in i Episteme, Techne och Fronesis. Det är begrepp, som Aristoteles myntade år 350 f. Kr. Episteme är den säkra teoretiska kunskapen, till exempel årtal i historia. Techne är instrumentell kunskap, alltså den kunskap, som behövs för att göra något. Och Fronesis är den etiskpolitiska och handlingsmässiga kunskapen, alltså praktiskt förnuft, det vill säga förmågan att kunna bedöma och handla riktigt i enskilda beslut för att nå lycka genom förträfflighet.

Det är svårt att nå fronesis och ännu svårare att examinera, så för det mesta stannar vi i Episteme. Där är allting förutsägbart och lätt att mäta.

Idag fick vi lyssna på Linda Mannila, som ställde frågan: Om framtiden är digital - vad händer med oss?

För 30 år sedan hade man sådan här "datautrustning", alltså en Commodore  64. Det tog långt över en halvtimme att ladda den innan man kunde börja använda den. Då gällde det att ha tålamod. Idag finns allting i en liten smarttelefon och om någonting tar mer än fem sekunder blir vi genast otåliga.

På platsen skapade vi ett ordmoln, som handlade om vad digitaliseringen betyder för oss. En innehållsrik och givande dag.

Igår vet ni valsade jag runt i sociala medier, för då hände det här:

Heeeelt otroligt vet ni. Jag har blivit vald till Årets fria bildare 2019! Chockerande, inte sant? Det är första gången Bildningsalliansen delar ut priset och det tillfaller mej! Jag är fortfarande helt omtumlad, rörd och tacksam, så innerligt tacksam för alla mina kursdeltagare, som gjort det här möjligt. Jag är förstås också tacksam för kollegers och chefers stöd.
Det här priset hade kunnat gå till en organisation, ett projekt, ett team osv och så går det till mej. Jag ser det som en erkänsla för alla de lärare, som i novembermörker och vinterstorm tar sig fram till avlägsna kursplatser i byarna.

Jag fick en jättefin handsmidd ljusstake tillverkad av Kay Vikström, som också fungerat som timlärare i smide. Nere på foten finns en ingravering där det står "Årets fria bildare 2019 Inge Ekholm".

Jag fick ett diplom med många vackra och fina ord. Ett diplom, som jag ska försöka komma ihåg att titta på då jag tycker att jag har varit en dålig lärare.

Jag fick en vacker blombukett!

Och jag fick en fin tygkasse att ta hem allting i. Och framförallt fick jag en massa glada gratulationer från alla håll och kanter. Alla på årskongressen var lika glada som jag över priset. På Bildningsalliansens webbplats ser jag helt fånig ut på fotot och det beror på att jag hade fullt sjå att inte börja gråta tacksamhetens tårar. Fortfarande har jag lite svårt att fatta att det här faktiskt hände igår. Men det stod ju i tidningen idag och då måste det ju nog vara sant, eller hur?

All Digital Week

Den här veckan är det All Digital Week. Jag har varit iväg till den västra grannstaden och har deltagit bland utställarna, men också hunnit med att gå på intressanta föreläsningar. Utbudet var stort, så det var bara att välja och vraka.

Jag fick bland annat lära mej att seniorer spelar Counter Strike. Jahapp, tänkte jag. Då får sönerna allt lov att lära mej spela. Enligt Enter ry:s sätt att se på saken, så får man delta tillsammans med dem när man har fyllt 60 år. Men jag tror inte att jag vill spela pang-pang-spel vare sig nu eller då jag fyllt 60. Jag håller mej till webbmagistern och försöker lära mej Europas huvudstäder istället. Det är ett bra och riktigt lugnt spel. Och det räcker för mej.

Heidi Finnilä från Yle, höll ett riktigt bra föredrag under rubriken: Hur ska man veta vad som är fakta och vad som är fiktion i medieflödet?

Här några av de tips hon gav. 
Bilder kan man kolla bland annat på TinEye.

Förstås ville hon att vi alla skulle ta emot nyheter från Yle i vår WhatsApp. Men för mej får det vara tills vidare. Jag fortsätter att vara en nyhetsundvikare ända tills nyhetsmakarna inser att jag vill ta del av minst en positiv nyhet/sändning. Så det så! Tilläggas bör att jag inte heller är särskilt intresserad av hur Patrik Laine, Barkov med flera finländare klarar sig under natten i NHL. Det är nästan snudd på fake news! Alltså, måste vi på morgonen få veta vem av finländarna som skjutit mål eller fått poäng för assist? Näää, icke. Det gör liksom inte från eller till. Vi har liksom ingen som helst nytta av den informationen. I princip kan vi ju lika gärna börja följa de svenska NHL-spelarna, inte sant?

- Har du sett godisroboten redan, frågade Johanni Larjanko.
Nej, det hade jag inte, så jag skyndade mej iväg med stora förhoppningar.

Visst är roboten söt, men inte delade den ut godis inte. Nej, godiset fick de barn som deltog i kodklubben och klarade av att programmera roboten. Kanske jag skulle börja bygga och koda? Jag vill att min robot serverar choko och både kalla eller varma drycker, beroende på vädret.
Visst har jag ett givande arbete som får delta i sådana här roligheter?
Ja, alltså, lugn bara lugn, jag marknadsförde nog vårt projekt Digidags också, det vill säga jobbade riktigt på riktigt!

En intressant digital dag, som avslutades med ett kort besök hos lilla M.

Blommor

I tisdags för en vecka sedan då vi på kvällen kom hem från västra grannstaden, väntade blommor på oss bakom kvasten på trappan.

Morfar i huset och undertecknad var minst sagt konfunderade:
- Vem i hela vida världen hade kommit ihåg oss och tänkt på oss med blommor?

Det verkade bli ett olöst mysterium, men hur det nu var så hittade jag ett litet vackert kort instucket mellan stjälkarna.

Nu visste vi vem, som hade varit så vänlig och som gjort sig omaket att köra till oss utan att först kolla om vi var hemma.

Nu har en del knoppar slagit ut och blommorna är vårligt, ja sommarlikt vackra. De påminner om att livet går vidare trots allt!

Tack för de fina blommorna! Tack för omtanken och värmen. Önskar att vi kunde göra någonting för dig med...

Spännande hantverk

Igår var jag iväg till grannbyn och kollade på spännande hantverk, nämligen repslagning. Men det var inte enbart repslagning det handlade om. Nej, här tillverkades allt möjligt annat och knöts knopar. Läraren, Mikko Snellman, försökte övertyga mej om att jag också skulle klara av att knyta knopar.
- Du kan ju knyta skosnören, sa han och såg på mina snörade dojor.
- Eh, försök inte, tänkte jag. Det där är nog alldeles för svårt för en sån som mej med tummen nästan mitt i handen!

Men en liten "kvast" vore väl inte så dumt i alla fall?

Ett rött skynke

Igår kväll var jag ute på roligheter. Sorlet i Gymnasiets musiksal var högljutt och förväntansfullt och alla stolar upptagna till sista plats i väntan på den stora berömda finlandssvenska svensken!

Det gällde att vara ute i tid och det var jag förstås med kameran och reporterblocket i högsta hugg. Spänningen steg i salen. När skulle han kliva ut och ställa sig framför det röda skynket eller snarare då ridån.

Och se, efter en väntan på 25 minuter för min del, så stod han där, den gode Mark Levengood.
Det var upplyftande att höra honom och roligt. En del anekdoter kände jag igen från ett seminarium i den västra grannstaden där Mark talade om vikten av livslångt lärande, en del annat hade jag sett på TV. Men, tänk att han den stora kändisen, hade hittat till vår lilla stad! Härligt att få uppleva honom mer eller mindre på hemmaplan. Inte behöva åka långt bort och trixa med transporter och biljetter och sånt. Skönt!
Synd om er som inte var där! Jag känner mej privilegierad, som har ett "fritidsjobb", som tar mej upp ur stickfåtöljen och ut på roligheter! Tacksam för det!

Önskar er alla en skön start på arbetsveckan!
Själv ska jag lägga sista handen vid morgondagens kursförberedelser och sedan kolla om det är sant som meteorologen påstod, alltså att det går att se norrsken nu i natt! Håll tummarna!

En hagga?

Det var inte enbart stickor jag fick av morfar i huset. Nej, glatt förärade han mej den här boken:

Och nu vet jag inte riktigt vad jag ska tro eller tycka. Är jag en gammal hagga? Huuu! 
Så sent som igår fick jag ännu höra att: "Du som är så ung". Nåja, det är nog en sanning med modifikation, för nedräkningen nalkas med stormsteg. Å andra sidan kommer jag ju alltid att vara yngre för dem som är äldre.

För tillfället är här full vårstorm utanför och det viner runt husknuten. Jag har suttit framför datorn och försökt planera kurser. Men det är svårt. Ska kursgången vara 4 eller 3 lektioner lång? Ska det vara dagskurs eller kvällskurs? Ska det vara lång eller kort kurs? Ska det vara... osv. Ja, och så då förstås vilken tid och vilken plats? Hjääälp! Då och då försöker jag få lite stöd av morfar i huset. Han ser på mej med stora ögon och säger:
- Det där vet du nog bäst själv.
- Men hur ska jag kunna veta, säger jag och slår hjälplöst ut med händerna.

Kanske bäst att ta till stickorna och fundera på lite annat emellanåt. Jag borde hitta nån vettig person att brainstorma med eller spåna, som svenskarna säger.

Apropå stickor ännu. Jag använder ju inte såna där långa stickor egentligen. Nej, det är nog rundstickor, som gäller. Och bäst så, för då går det bra att sitta i fåtöljen utan att stickorna tar i armstöden eller stickorna viftar nån i ögonen så där som tävlingsskidarna viftar med sina stavar och skadar medtävlarna.

Önskar er alla en riktigt skön fortsättning på lördagen!

Stickorna också

Ja, alltså det är ju inte enbart läcker rosa utrustning jag har i min stickkorg. Nej, där finns förstås också garn och stickor!

Dom här jumperstickorna, som det hette förr i världen, fick jag av Janne för en vecka sedan. Tyvärr hade han inget garn på återvinningscentralen åtminstone den dagen. Stickor nummer 4.

I tisdags fick jag de här av morfar i huset! De böjda stickorna är tunna 2:or och de till höger är nummer 3½. Stickorna finns alltså också i min stickkorg, var annars?

Önskar er alla ett riktigt skönt veckoslut!

I postlådan

Om ni tror att det dimper ner endast valreklam i postlådan, så har ni fel. Också trevliga försändelser dimper ner. 
Så gjorde det i torsdags för en vecka sedan då den här Novitatidningen fanns i postlådan:

Jag blev glatt överraskad, för vanligtvis får jag vänta länge på den svenska tidningen.

De här sockorna skulle jag vilja sticka, men, men för tillfället finns det diverse tidstjuvar, som stjäl min sticktid! Hur kan det vara så?

Ton i ton

Utan tvekan, så måste jag nog ha en korgvakt, för i min stickkorg finns förutom garn, andra nödvändiga attiraljer ton i ton med korgfärgen.

Vad sägs om den här?
Nej, nej, det är inget läppstift utan en liten behändig ficklampa, som jag fått av min hulda moder för något år sedan. En rosa ficklampa är ju bara ett måste ifall man vill kolla på någon knepig maska i halvdager ljus.

Och ifall jag blir lite deppad då jag måste riva upp eller sticka bakåt, ja då kan jag trösta mej med en rosa läkerolpastill. Inte illa eller hur?

Nu ska jag ta min stickkorg och försöka sticka lite utan att riva någonting...

Korgvakt

Idag startade jag hemifrån klockan 8.30 och var hemma igen klockan 20.36. Inte illa, eller hur? Att dagen blev extra lång idag beror på att jag var tvungen att fylla på vårt tomma kylskåp. Det är faktiskt en vecka sedan jag senast var i en mataffär. Inte illa, eller hur?

Nå, när jag är borta så där länge, så måste jag absolut ha en vakt...

... närmare bestämt, en stickkorgsvakt! Tänk om nån skulle börja rådda i min korg! Ve och fasa. Det räcker så bra med mitt eget rådd!

Och nej då, inte är Imse Vimse sååå farlig, inte. Men hittills har korginnehållet fått vara i fred i alla fall!

Och nu, nu ska jag sticka lite och sedan... ja sedan är det väl dags att packa om arbetsväskan och så lägga mitt öra på kudden.

Nytt på stickorna

Igår vet ni, då väntade jag med stor iver på söndagsmiddagen, samtidigt som jag förberedde dagens kurs och lärde mej helt nya spännande saker, som jag prövade på just precis idag. Och inte bara det, jag hann dessutom chatta med den äldsta sonen. Är det inte fantastiskt att vara kvinna och kunna göra många saker på en gång?

Från köket hördes konstiga ljud, när morfar i huset kockade.
- Vad gör du, hojtade jag smått vildsint då jag hörde hur det fräste i stekpannan och han satte igång spisfläkten.
- Jag vill inte ha stekta ägg till middag, fortsatte jag.
- Du får se vad det blir, ropade han tillbaka.
Det är allt tur att grannarna är på behörigt avstånd när morfar i huset och undertecknad ropar åt varandra från var sin ända av huset!
- Det ska int vara stekt korv heller, utan det ska ju vara ugnskorv och mos.
- Det blir det inte idag.
Höh, det fanns ju inget annat att laga mat på i vårt kylskåp! Vad sjutton har den karlen nu hittat på?

Gissa vad jag fick till söndagsmiddag igår?
Jo, rivna morötter, lingonsylt och blodplättar! Hmmm, är det söndagsmiddag det? Jag bara undrar.
Nå, idag har jag fått ugnsstekt korv, mos och förstås rivna morötter igen. Lingonsylten hoppade jag över idag, men det gjorde inte morfar i huset.
- Lingonsylt passar till allt, säger han.
Men jag skulle då inte vilja ha lingonsylt i ärt- eller köttsoppan, för att nu inte tala om fisksoppan!

Idag på eftermiddagen har jag varit iväg på en akut datautryckning! Och vet ni, det "lönade" sig! Jag fick kakao och ostmacka. Och med mej hem fick jag ännu karameller och... Stort TACK!
Att jag alls hamnade på datautryckning beror enbart på att jag inte klarade av att ge goda råd telefonledes. Och lugn bara lugn. Det är endast min hulda moder, som får akut dataservice!

För två veckor sedan blev jag ju färdig med mina blårandiga sockor.
Och genast måste jag ju lägga upp nytt på stickorna, inte sant?

Vad tror ni att det här ska bli då?

Dagens höjdpunkt

Halva dagen hann inte ens gå innan dagens höjdpunkt var förbi! Vi hade nämligen kärt besök på förmiddagen av dotter och dotterdotter. Så fina båda två och härligt att få träffa dem. Lilla M är så prima och det är roligt att få prata och leka med henne.

Hon hade med sig sin nya traktor och väntar nu ivrigt på att vårbruket ska köra igång. Sin docka hade hon också med, men här finns så många leksaker att hon hann inte alls med sina egna.

Jag försökte fota lilla M, men...

... motivet, lilla M sprang iväg! Jag hann inte med, borde kanske ha filmat med telefonen istället.

Vi fick en kort skur med snöblandat regn och då åkte paraplyet fram! Tack till dotter och dotterdotter, som tog sig tid att hälsa på.

Önskar er alla en skön fortsättning på söndagen och en bra start på inkommande vecka!

En gråtrist lördag i mars

Vad göra en gråtrist lördag i mars då snöblandat regn skvalar ner från himlen? Sätta upp fågelholkar? Nope, för fuktigt och vått. Ta en lång skön promenad? Nope, inte det heller. Sitta framför datorn och jobba med kursplaneringen inför nästa läsår? Njaaa, tjaaa, inte väl hela dagen ändå?

Nej, gör som jag har gjort idag:
Stig upp okristligt tidigt, för det är ju ledig dag med sovmorgon. Jag var uppe redan halv sju i morse. Tassade lite runt och ville inte störa morfar i huset eller den äldsta sonen, som båda sussade sött på varsitt håll.
Efter en snabb ingivelse kom jag på att jag kan ju börja dagen så där lite hälsosamt och grävde fram blodtrycksmätaren. Det kan ju vara spännande att veta hur trycket ligger, inte sant? Jag mätte två gånger, precis så där som man ska göra och jag kom till 111/73. Jag hoppas innerligt att det är bra. Om det är för lågt måste jag nog börja äta lakrits, inte sant?

Efter mätningen var det dags för frukost med lite hjärngymnastik. Det är allt tur att kvinnor kan göra flera saker på en gång, för då får man liksom mera gjort. När jag hade stärkt mej på detta sätt tog jag itu med disken från igår. Nån måste ju göra det också och eftersom det inte var jag som lagade maten, så föll disken den här gången på min nacke. Bra arbetsfördelning, eller hur?

När jag kollade i kylskåpet såg jag två tråkiga ostkanter och lite riven ost, som inte rymdes på gårdagens pizzor. Så på bästa Martha-manér kom jag på att det var bäst att ta till vara resterna och helt enkelt baka Peppriga ostmuffins! Receptet hade jag ju prövat på tidigare och det är enkelt och gott, mera behövs inte. Men från den där versionen på nätet saknas mjölken. Jag hade i ca 2,5 dl. Jag passade alltså på att också tömma en mjölkförpackning med minimalt innehåll. Lite blanda och vispa...

... sedan rada ut muffinsformarna i muffinsplåten, fylla formarna, strö på riven ost och sesamfrön och så in i ugnen.

När muffinsen var färdiga, lade jag ut en inbjudan i familjens WhatsApp grupp. Men inte en kotte såg jag till.

Småningom dök yngsta sonen och fadern upp tillsammans. De hade varit till grannbyn och servat sonens bil. Vi beslöt att åka iväg och hälsa på min hulda moder och ta med lite av muffinsen. En liten stund hann vi sitta hos mamma innan sönerna, den äldsta och den yngsta, jäktade vidare till sitt i huvudstadsregionen. Så nu blev det igen tyst och stillsamt här i huset, endast två vuxna och två katter. Vemodigt...

Resten av kvällen ska jag nog ägna åt stickning, bäst så, inte sant?
Ha en riktigt skön lördagskväll, hör ni!

Lite fredagsvemod

Så var det fredag igen. En vecka har rusat förbi och på det hela taget har det varit en bra vecka, bortsett då från att jag med vemod i onsdags avslutade kvällskursen i grannkommunen. Och idag avslutade jag ytterligare en kurs, den här gången i västra grannstaden. Vemodigt det med.

Jag kom hem med en så här fin present.

Och i paketet fanns en....

... flaska Chardonnay!

På baksidan av detta vackra tack-kort står det: "Tänk på oss då du 'skålar'... Vi tycker om dej!"
Så tacksam och rörd. Stort tack till kursdeltagarna! Jag saknar er redan!

Tro nu inte att det blir lediga fredagar efter detta, åh nej. Om en vecka är det möte kl. 13, följande fredag Bildningsalliansens årskongress och om tre veckor sätter jag mej på skolbänken för att fördjupa mina kunskaper i vårt nya kursdatabassystem. Ingen rast och ro här inte.
För att kursbalansen ska hålla, så startar jag två nya kortkurser nästa vecka. Spännande!

Klockan 16 idag, knackade det på vår dörr. Där stod den nästyngsta sonen med två tygkassar fulla med spännande saker. Han tog av sig ytterkläderna och finskjortan och sedan satte han igång med degen, stekte broilern (kycklingen) osv.
Hux flux hade han trollat fram två plåtar med fredagspizza. Härligt!

De här två bitarna blev kvar! Det var trevligt att samlas med sönerna och D runt matbordet. Höra hur de har haft det osv. Det är de här stunderna som gör livet värt att leva. Tack för att ni finns!

Tre rätters middag

Ikväll har jag varit iväg till stan och träffat ett gäng härliga kvinnor. Kvinnor som har stöttat varandra och varit viktiga för varandra. Kvinnor som har klarat av de tekniska utmaningarna, klarat av datatekniken och den digitala utvecklingen. Kvinnor, som inte har träffats alla på en gång sedan 20 år tillbaka. Kvinnor som nu avslutade ett kapitel i sin teknik historia.

Och vi åt en tre rätters middag på det nyaste matetablissemanget i stan.

Som starter valde jag Sea Food Plate. Där fanns friterade bläckfiskringar och stjärtar från jätteräkor.

Som varmrätt Manhattan Steak med hickorysås, friterade lökringar, auraost, grönsaker och batat pommes frites. Nam nam!

Pricken över i:et är ju desserten. Jag valde vaniljglass med tjinuskisås. Mums! Riktigt gott. Trevlig betjäning och framförallt trevligt sällskap! Stort tack! Hoppas att det verkligen blir av att ses igen!

Liten och stor

I kväll var det dags för kursavslutning i grannkommunen i den bästa av byar. Snyft! Vad ska jag nu göra på onsdagskvällarna härefter? Sticka kanske? Eller hälsa på min hulda moder?

Som tack fick jag helt fantastiska goda bröd, Liten semla (fralla i Sverige) och stort jästbröd. Så superduper gott. Schhh! Jag har gömt bröden i frysen, men säg inget åt morfar i huset. Han är så förundrad:
– Varför ger dom en present åt dej? Du får ju lön.
Det har inte slagit honom att min insats uppskattas?

När jag tog locket från den här lådan, då tyckte han att jag har världens bästa jobb:
– Det är inte alla som kommer hem med goda fastlagsbullar, konstaterade han.
Att jag har världens bästa jobb har jag ju vetat redan länge!

Ett stort tack för den fina gåvan och för aktivt kursdeltagande! Hur skulle jag klara mej utan er?