Lite kaotiskt

Alla mina trevliga planer för idag kullkastades i morse. Låt oss ta det hela från början, då yngsta sonen förde sin folkkare på service till Vanda hade jag lovat att han får skjuts när han ska hämta hem den. Varför han inte förde den här till den lokala firman är en annan historia, som jag inte ska in på här och nu. Låt oss bara säga att den gången var kvaliteten på servicen urusel och bisin min fick fixa en hel del.

Igår kväll ringde yngsta sonen och sa att nu var bilen hans färdig för avhämtning och vi avtalade att på fredag passar det att åka iväg västerut. Efter det samtalet var det för min del klappat och klart att jag åker till västra grannstaden med två av stickväninnorna på kundkväll i teetee. Vi kom överens om när vi skulle starta och var jag skulle plocka upp stickerskorna.

Bisin min fick höra om Vandafärden och det visade sig att han skulle till Tiivistekeskus, som ligger precis intill bilservicen. Joo, bra, då behövde jag inte köra, men jag fick förklara för bisin min att det är helg i lördag och många är lediga då, vilket innebär att vi måste starta tidigt om vi vill undvika rusningstrafiken, som trots namnet gör att bilarna står stilla. Bisin min sa att okej, han förstår. 

I morse ringde yngsta sonen och sade att han kan inte vara borta från jobbet på fredagen, för hans kollega har tagit ledigt då, för han ska tenta. Vi blev alltså tvungna att åka iväg redan idag. Och nu blev det lite kaotiskt, för bisin min hade inte tid att köra iväg förrän tidigast klockan 14:30. Det här innebar att jag inte kunde åka iväg till västra grannstaden. Jag slets mellan lojaliteten till yngsta sonen och att jag inte ville svika mina stickväninnor. Jag hade ju nu hunnit lova både dem och tidigare lovat sonen och nu krockade tidtabellerna. Jag fick skicka meddelande om att tyvärr, tyvärr, jag kan inte komma på kundkvällen. Det tog emot att vara en svikare och det harmade, för jag skulle så gärna ha åkt eftersom jag igår missade stickcaféet. Nå, det går dessvärre inte alltid som på Strömsö.

Idag när bisin min kom hem på kaffe tillsammans med mr J, säger bisin min att mr J kommer med till Vanda. Vaaa? Jag tappar nästan hakan. Och det börjar spraka och klicka i min hjärna. Nu skulle jag kanske ändå kunna åka till västra grannstaden och nu kan jag kolla om stickväninnorna ännu är lediga ikväll och...
– Ja, du blir ju då utan bil, kläcker bisin min ur sig.
Ääääh, det här är inte roligt.
– Men du måste nog komma med så T har sällskap sen på hemvägen.
Självklart ställer jag upp för yngsta sonen, så det var bara att snällt foga sig.

Jag ringde yngsta sonen och berättade om den nya reseplanen, att nu skulle mr J också med.
– Okej, men jag ska sen hem via Itis, sa sonen.
Oj, det där lät lovande, tänkte jag och gjorde en snabb koll på vilka affärer, som finns i Itis. Hittade ingen garnaffär där när jag kollade på nätet, utan bara de vanliga, som finns i nästan vartenda ett köpcenter här i vårt land.

För en gångs skull var bisin min i tid och här var vårt första stopp. Här klev yngsta sonen och undertecknad av, medan bisin min och mr J fortsatte sin färd.
Sonen fick sin bil och vi körde iväg glada i hågen.

– Känner du hur bilen skakar, frågade sonen då vi kommit ut på ring trean österut. Jag svarade jakande och vi funderade vad det kunde vara. Kunde det vara nånting i vägen? För inte kunde nu bilen ha fel? Den hade ju precis varit på service. Inga varningslampor lyste i bilen, så det var ett mysterium.Jag frågade försiktigt om jag skulle ringa fadern, men fick ett nekande svar.
Yngsta sonen körde till en servicestation, där han parkerade, stängde av bilen och klev ut. Han kollade däcken och upptäckte lösa bultar. Han tog fram en nyckel med rätt dimension från verktygslådan och så spände han bultarna med all sin kraft. Ända fram till Itis var vi osäkra på om åtgärden hade hjälpt. Och vi fattade inte riktigt varför de på bilservicen alls skulle ha behövt röra hjulen.

I Itis var det stort och långa avstånd. Sonen parkerade på tredje våningen och vi skulle ner till första våningen, för där fanns den nyöppnade klädaffären han ville besöka. Vi hittade ingen hiss så där vid första anblick. Det blev till att ta rulltrappan. Jag var livrädd, men sonen talade lugnande med mej och jag fick hålla i honom. Vi stod bredvid varandra i trappan och det gick riktigt bra trots att mina ben darrade av skräck. Sonen påstod att man ska ta itu med sina demoner så fort, som möjligt och inte låta dem växa till stora hjärnspöken. Det har han alldeles rätt i och nu kan jag tacka honom för att jag klarade av att åka där trots min rulltrappsfobi.
Men sedan vägrade jag att ta följande rulltrappa ner till första våningen. Man ska inte fresta ödet. Så vi fick stega på tills vi hittade en hiss.

Sonen hittade kläder åt sig och jag var inne i Body shop, som hade slutförsäljning. Jag borde förstås ha köpt massor, men jag var så förståndig att det blev endast duschcreme, ansiktscreme och läppglans. Mycket annat behöver jag inte, tror jag. Måste börja kasta bort alla tomma och gamla burkar från skåpet, för nu tror jag att det finns kvar sånt som ändå är slut.

Min mage började knorra, för jag hade inte ätit nånting sen frukost. Vi tog hissen upp till andra våningen och hamnade här i Speakeasy. Jag tyckte att det var ett konstigt namn på matstället och då upplyste sonen mej om att lönnkrogarna hette just så under förbudstiden i USA. Så nu har jag igen fått lära mej nånting nytt!

Jag valde lövbiff och det här var en lagom stor portion och gott var det. Inte fruktansvärt dyrt heller, för det här var veckans erbjudande.

Utanför restaurangen finns ett våffelcafé. Där åt vi efterrätten. Jag var alldeles lyrisk och prisade den här goda våfflan i alla tonarter. När vi ätit upp och skulle gå säger sonen:
– Ska jag vara riktigt ärlig med dig, så är jag inte så mycket för våfflor. Jag tycker bättre om pannkaka.
Oj, då, att han inte sade det innan! Vi hade ju kunnat gå till glassbaren eller junglejuice baren eller provat på bubbelte. Det fanns ju hur många alternativ som helst.

Vi tog ett varv i Clas Ohlson, i Glitter och i Sinelli. Sen hade vi fått nog och tog hissen upp till tredje våningen och hittade bilen direkt. Skickligt gjort i de där labyrinterna. Sedan var det bara att kurva ut från parkeringen och det var inte det lättaste.

Tänk, jag har inte varit i Itis på många herrans år, ja inte sedan augusti 2015 och då var jag snabbt in och ut. Jag vet inte om jag skulle ha lust att tillbringa en hel dag där. Det är snyggt där nu tycker jag jämfört med hur sjabbigt det var på 1990-talet. Julskyltningen hade inte börjat där ännu. Nej, det var pumpor och häxor, som vi såg. Det som är bra, kanske, med köpcentret är att det är långt att gå. Man rör sig alltså över stora ytor och det är väl bra motion, eller hur?

På hemvägen i mörker och regn märkte vi till vår stora glädje att bilen inte skakade längre. Vilken lättnad!

Vi handlade i mataffären i stan innan vi kom hem och jag måste ju bara köpa en ny korsordstidning åt mej.
– Du har ju redan en korsordstidning, sa yngsta sonen.
– Jo, men den är redan löst. Där finns inte en enda tom ruta kvar att grubbla över.
Sonen skakade lite på huvudet. Kanske lika så bra att han inte sa vad han tänkte!

Jag for hemifrån halvtre och var hemma igen lite över åtta på kvällen. En innehållsrik torsdagseftermiddag. Mest uppskattade jag att få umgås med yngsta sonen. Förstås hittade jag massor av saker, som skulle ha kvalificerat som julklappar, men jag lät bli att köpa, kan ni tänka!

Önskar er alla en riktigt fin fredag. Hoppas att ni inte behöver stressa inför allhelgonahelgen.

En glad liten kille

Ännu en vacker solig höstdag med ljuvlig blåst går mot sitt slut. Nu i kväll var det nästan full storm, så då var det inte tal om att bege sig utomhus.

Jag har haft den stora glädjen att idag på eftermiddagen få umgås med en glad liten kille.

Han sov, åt, pruttade och pratade med hela kroppen, fötterna sparkade och händerna viftade. Så härligt när man får ett solvargsleende av honom. Han är så fin. Tiden går bara så fort. Snart är han redan tre månader och jag tycker att det var igår som han föddes!

Ja, jag missade alltså stickcaféet idag. Men hur skulle jag ha kunnat motstå en sådan här raring? Bäst att passa på och vara barnvakt nu så länge som han ännu hålls på ett ställe.

Ikväll blev jag förresten klar med alla korsord i Mästarkrysset nr 5.  I rena rama desperationen, så löste jag till och med kryptot! Men vilka rutor ska jag nu fylla i vid frukosten i morgon? Bläddra i sticktidningar istället och bli alldeles vimsig?

Den stora frågan för resten av kvällen är om jag ska sticka vidare på lilla sockan, som jag råddade till för en vecka sedan? Eller ska jag lägga upp en helt ny socka, så att jag skulle få rävsockorna rätt? Eller ska jag äntligen ge mej tid till att sticka sockor åt mej själv? Eller ska jag sticka på marshmallowsockan? Jösses hör ni, nu finns det alldeles för många halvfärdiga projekt. Och när det blir så, då finns det en viss risk att jag inte stickar nånting alls!

Önskar er alla en härlig torsdag.

Lite korkad

Huh, i morse var jag uppe före klockan sju och nu är jag redan ganska trött. Jag klarade av en hel del grejor på datorn innan jag körde iväg till stan.
Och tänk, jag hann faktiskt med allting!

Jag hamnade här, på Café Favorit. Där träffade jag först en dam och sedan en bekant, som kanske kan bli en vän en vacker dag. Vem vet?

Hem kom jag med en påse korkar, som jag fick av M. Jag ska börja göra lite korkade saker. Men vad och hur får tiden utvisa.

Nå, man kan ju inte leva på korkar allena, så jag köpte med mej hem en lingonscones och en bulle till kvällsteet. Te och scones hör ju ihop, eller hur?

Nu ledig kväll utan stress med vare sig skriverier eller annat. Tids nog hinner jag med det andra i morgon, eller övermorgon eller i fredag. Det är just det, som gör pensionärslivet så fantastiskt.

Önskar er alla en fin onsdag!

Lite oroligt

Oj, vet ni, här har det varit full rulle ända sedan morgonen. Jag hann få undan måsten på datorn i morse innan jag körde iväg till grannbyn. I bilen höll jag nästan på att få hjärtsnörp, när klockan visade 12. Jag var en hel timme försenad! Åh, kära nån, det här var inte bra. Till all tur insåg jag att det var det eländiga klockbytandets fel. Eller nåja, klock och klock, men alltså det där med att vrida tiden bakåt hade min klocka i bilen inte alls förstått. Den lever kvar i sommartid och det kommer nog att förorsaka en och annan skrämselhicka innan klockan igen går på vintertid. Jag lever alltså just nu lite oroligt.

Lite oroligt var det också med Lilleman idag. Han sov korta stunder och var inte riktigt på humör för umgänge heller. Hans mamma och undertecknad kunde till all tur prova dopklänningen på honom. Och jo, den kommer nog att gå på Lilleman, men mycket mera skulle han inte få växa nu före dopet. Hela dagen har jag suttit med honom i famnen och det märks nu i armar och axlar. Måste börja gå på gym och utveckla muskler. Undrar bara när jag ska hinna med det?

Så här såg det ut i kväll då jag skulle ta en ostmacka till kvällsteet. Här är mera hål än bröd. Men det kanske är hälsosammare så?

Önskar er alla en riktigt fin tisdag!

I kyrkan

Idag är det söndag och då ska man ju gå i kyrkan, eller hur? Jag var i kyrkan i stan och deltog i evenemanget Hela kyrkan sjunger. Och visst sjöngs det, men inga trygga psalmer, som jag skulle ha kunnat utantill, såna där från min barndom eller ens ungdomstid. Körsång, gitarrspel och visor passade riktigt bra så här på söndagseftermiddagen. Mina sista slantar satte jag i kollekten. Och jo, slantar på riktigt, så det skramlade. Men vad gör man då man inte har kontanter på sig?

Och nej, tyvärr har jag inget foto från Lovisa kyrka, som jag kan sätta här i bloggen. Ni får kolla på församlingens webbplats, för dom har lagt ut foton på Facebook. Tillställningen inleddes med allsång i psalm 576 O hur saligt att få vandra. Om jag minns rätt så är det en av Frälsningsarméns marscher. Annars nog bra, men de här raderna i vers 2 "men vi väntar bättre dagar i Jerusalem en gång" skorrade lite illa i mina öron just nu. Inte har man lust att åka till Jerusalem nu inte. Men det var ju annorlunda på 1800-talet, då den här musiken skrevs 1864 och textsattes 1876.

När jag kom ut till torgparkeringen 18:45, var det så här lugnt i stan. Några vilsna löv virvlade omkring. Kyrkobesökarna hade redan åkt hem. Jag stannade nämligen kvar och pratade med en människa, som jag inte har träffat sedan augusti förra året. Det var många fler, som jag skulle ha velat prata med, men alla verkade ha bråttom hem till sitt.

Jag körde hem via mataffären. Där var det snudd på katastrof, för det fanns inga bananer! Hur ska bisin min nu kunna äta sin cornflakes på morgonen?
Sen det värsta av allt, när jag just hade kört ut från parkeringen kom jag ihåg att jag hade glömt att köpa fryspizza, som jag lovat åt äldsta sonen! Suck! Så där går det nuförtiden när jag är utan handlingslapp. Han får nöja sig med annan mat i morgon.

En räksmörgås köpte jag minsann åt mej själv. Den hade dagens datum och såldes därför med -30%, så jag passade på att göra det lite festligt för mej här i kväll. Det tycker jag att jag var värd efter kyrkobesöket!

Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan.
Jag kommer åtminstone att få en fin start, för imorgon ska jag umgås med Lilleman! Tjohoo!

Mexikansk eftermiddag

Kära vänner, igår blev ni utan blogginlägg. Det beror på att jag var ute på vift igår på eftermiddagen och kom inte hem förrän sent omsider. Eller nåja, sent och sent, men det blev sent innan kvällsteet var urdrucket, så pass sent att det inte ens var tal om att jag skulle ha orkat sätta mej framför dataskärmen.

Igår var jag iväg med min väninna, som körde oss mot nordöst. Efter lite funderande och diskuterande på ditvägen, så hamnade vi här:

I köpcentret Veturi, som finns i Kouvola! Tjohooo! Precis en sån utfärd, som jag behövde just nu. Det började inte särskilt bra, eller ja, så kanske det började extra bra? Hur som helst, så hade väninnan lite ärenden att sköta och jag fastnade i guldsmedsaffärens lockande erbjudande "Ta tre par och betala för två". Jag grävde bland askarna med örhängen och hittade till sist tre lådor jag kunde tänka mej att köpa. Jag gick till disken med mina fynd och hur det nu var så råkade jag kasta en blick bakom mej och där, just där hittade jag först en och sedan en till, alldeles perfekta julklappar åt flickorna. Expediten försökte hitta de rätta förpackningarna och så var jag nöjd, köpet avklarat och betalt och...
... nä, men se på sjutton, en helt perfekt dopgåva! Och jo, så skulle jag förstås ha den också! Snällt började hon på andra sidan disken paketera först dopgåvan och skulle just ge sig i kast med julklapparna, då jag försiktigt frågade om jag kan lämna paketen där och sen hämta dem efter att vi hade ätit. Kändes inte rätt att min väninna skulle behöva vänta på mej oskäligt länge. Dessutom var jag rejält hungrig, för jag hade inte ätit nånting sen frukosten. Jo, det gick bra, jag fick lämna gåvorna där och avhämta dem efter maten.
Och jo, jo, jag vet att jag inte ska köpa vare sig julklappar eller dopgåva, men...

Innan vi gick till restaurangen, tog vi ännu ett snabbt varv i Sinelli. Där var litet och trångt, men jag fick mina ögon och i bara farten köpte jag lite annat "bra-att-ha-pyssel-grejer" bland annat en limpistol.

Nu knorrade magen riktigt ordentligt, så det var dags att välja matställe. Vi valde mexikanskt, närmare bestämt Pancho Villa.

Mysig stämning och fritt fram att välja bordsplats.

Förstås måste jag testa en tequila. Riktigt god och uppfriskande.

Vi startade med Nacho Plate. De där vita nere i vänstra hörnet ska inte ätas. Nej, det är våtservetter för klottiga fingrar. Det här är ju fingermat. Vi hann inte få i oss allting innan varmrätten redan kom till bordet.

Vi valde Combito Fajitas. Jösses, så gott det var! Nötköttet och hönan (kycklingen) kom in i en stekpanna. Bra grillade och lämpligt kryddade. Rikligt med sallad och såser till. Mumsfilibabba!

Till efterrätt valde jag mexikansk äppelpaj med lönnsirap och vaniljglass. Så gott, så gott!
Trevlig och effektiv service samt vänlig. Vi skulle ha fått sitta kvar där hur länge som helst, men vi skyndade vidare.

Väninnan behövde lite kontorsmaterial, så vi tog oss till Suomalainen. Ett mycket farligt ställe, med så många villhöver saker. Men nej, nej, nej, jag ska ju inte köpa julklappar. Senast idag har dottern präntat in i fadern, bisin min, att det inte ska vara leksaker i julklapp. Stackars, stackars barnbarn! Tänk, bara trista saker i paketen, sockor, vantar... eller nåja, jag kommer ju inte hinna sticka nånting alls heller så...inga paket alls då. 🫣
Hur som helst, hittade en födelsedagspresent till jubilaren nästa månad, köpte två rosa bandet pennor, som går att fylla på, den ena fick väninnan. Jag skulle ha köpt guldfärgat tunt glitterband, men den stackars expediten hittade inte priset, ja, hon hittade inte ens hela produkten i deras sortiment. Detta trots att vi båda såg att den fanns där till salu hos dem i butiken. Men den saknades alltså i datorn. Ja, och så köpte jag en stor gyllene pappersklämma, som var nedsatt med 50% och sedan "patroner" (refill) till mina Pilot Frixion pennor. Ni vet de där pennorna jag behöver när jag löser korsord. Som ni ser, bara nyttiga saker.

Vi rörde oss endast i nedre våningen på köpcentret och vi besökte endast tre affärer där, egentligen var vi ju på vår månatliga lunch och inget annat. Och jag tycker ju att jag var extremt duktig, för jag köpte inte en enda leksak, inte ett enda klädesplagg, inte ett enda garnnystan och ingen handarbetstidning. Visst borde jag få medalj nu, eller hur?

På hemvägen kurvade vi via Kymen Paviljonki. Tänk, jag har inte varit där tidigare, så igen en ny upplevelse!

I paviljongen var vi inne i Pentik och där var det juligt minsann. Väninnan var på jakt efter en bordduk, men den var redan slutsåld, fanns endast tabletter kvar. Här hittade jag hela fyra vuxen julklappar. Tjohooo! Vilken lättnad.

Jag köpte också med mej hem en torrkaka med apelsin och choklad, en toscakaka och kaneless småbröd. De fanns till salu där på matstället. Och det var allt tur att jag köpte hem kaffebröd, för Mr J var nyss här på kvällskaffe och körde just hemåt. Småbröden var extra goda, vilket säkert hänger ihop med att de fanns hemma på kaffebordet i mitt barndomshem och i min ålder tenderar man att bli lite nostalgisk. Kakorna var också riktigt goda. Kanske jag borde börja baka torrkakor själv?

Jag kom hem med många kassar till bisin mins stora förskräckelse.

Det här paketet från Verkkokauppa tog äldsta sonen ut åt mej i torsdags. Så nu hör ni, nu är julklapparna inköpta och det utan minsta stress. Tänk, färdig två månader före julafton! Jippii!
Återstår paketering och rimmandet. Eller ska jag lämna bort julklappsrimmen?

Och jo, jo, jag vet att jag borde ha handlat i stan och gynnat lokala företagare, men, men, det jag handlade finns tyvärr inte här, så det så!

Idag har jag varit iväg till stan på lunch med yngsta sonen. Han hade lite bråttom, för han skulle plocka upp en bekant och sen susa iväg till huvudstan.

På stickfronten inget nytt, annat än att jag fortsättningsvis klåpar:

Det här blev nu inte riktigt, som jag trodde och nu vet jag inte vad jag ska göra med det: Bränna upp eller utveckla en fantasifigur?

Hoppas att ni alla får en fin söndag! Kom ihåg klockan, vi får ju en hel timme extra i morgon.

Lite för hårt

För att vara en pensionär, som egentligen ska sitta stillsamt i sin gungstol och sticka, måste jag nog konstatera att nu just går det lite för hårt. Jag kastar längtansfulla blickar mot gungstolen, men sen är jag plötsligt iväg igen.

I morse vaknade jag av väckarklockans ringsignal. I halvvaket tillstånd stapplade jag till vessan och fick småningom upp ögonen och frukost i mej.

Morgonrodnaden var vacker och soluppgången skön.

Iväg österut, ända till Bruket.

Där invigdes trafikparken idag på morgonen. Här inväntas ännu bland annat stadsdirektören och polisen.

Polisen hann före!

Jere Moisio i mitten är "riktig" polis. Han var med och klippte bandet. Här är han omgiven av två minipoliser. Både dagis- och skolbarn provade på hur det skulle vara att hamna längst bak i polisbilen. Inte särskilt bekvämt precis, så bäst att inte begå illgärningar.

Ett överfullt äppelträd stod där längs vägen.

Hem igen var jag på förmiddagen. Hann knappt få gjort någonting annat än bläddra lite i tidningen, innan det var dags för redaktionsmöte på distans.

Upptäckte att jag stickat lite fel på lilla sockan nummer två igår på stickcaféet, så jag fick sticka bakåt 2 varv. Det går helt enkelt inte att sticka mönster på stickcaféet. Så är det nu bara!

Iväg till stan med äldsta sonen och handla och äta lite.
Och så var det kväll och så har jag inte hunnit med nånting alls, igen. 

Hoppas att ni får en riktigt fin fredag!
Ajjo, nu är det endast två månader kvar till jul! Som jag sa: "Det går lite för hårt".

Inte tomhänt

Fart och fläkt dagen lång och jag har hunnit med allt jag skulle. Inte alls illa med tanke på att jag är pensionär, ska ta det lugnt och vara långsam.

Min första anhalt i stan var den här, Indryan! Och nej, nej, jag satt inte i den där stolen, utan i stolen till höger, som inte syns här i bild. Där satt nämligen redan en dam, så jag kunde ju inte fota den. Lite synd, för här är så fin inredning.
– Du ser ut som en karl, sa bisin min ikväll när han äntligen fick syn på mej. Han gillar inte när jag har kort hår och nu har jag faktiskt kortare hår än bisin min! Jag bad att få det klippt så det håller över julen, få se nu sen.

Från frissan till blombutiken, Kaivokukka, den enda blomsteraffären, som finns kvar här i stan.

När gav du din man en blomma senast? Det gjorde jag idag, till bisin mins stora förskräckelse. Han är bombsäker på att vi kommer att ta livet av den här stackars växande varelsen. Få se nu sen, måste kolla skötselråden noggrant.

Vidare till bisin mins kusin, som hade lite kläder, en trasig dockvagn och ett pussel, som hon tyckte kunde passa barnbarnen. Jag tackade med en blomma och fortsatte sedan raka spåret till Bistro Kronan på stickcafé. 

Idag åt jag ugnspotatis med tacofyllning till lunch.

Dagens salladsbord bjöd på fina delikatesser i form av picklad kål med tranbär och waldorfsallad. Supermumsigt!

Till efterrätt blev det blåbärspaj och glass. Riktigt gott och mumsigt det med!

Trevligt sällskap, som förgyller ens vardagsliv och igen hjälp och goda råd. Så skönt att ha någon att diskutera stickningar och garn med.

Och jag kom inte tomhänt hem, utan fick en så här fin katt åt Lilleman av U och...

... den här fina novellboken. Jag är osäker på om jag läst den redan, men om jag har gjort det, så läser jag den gärna på nytt. Tack för alla fina gåvor!

Nu måste jag krypa ner under täcket, för det är tidig väckning igen i morgon.

Hoppas att ni alla får en riktigt fin torsdag!

Småstressad pensionär

I morse vaknade jag av väckarklockans ringsignal. Jag var långt borta i drömmarnas land och stapplade halvvaken ur bädden. Muttrade och mumlade, så här skulle ju pensionärslivet inte vara. Ingen väckarklocka, inga måsten, utan enbart frihet. Men se nu på mej, som inte har kunnat säga nej! 🫣
Plötsligt styr en nästan fulltecknad kalender mitt liv igen.

Hur som helst, halvsovande steg jag upp och fick håsa mej genom frukosten. Ingen möjlighet att sitta länge och grubbla på knepiga kryss, här inte. Nej, här var det fart och fläng, som gällde.
Tio minuter före det inbokade distansmötet, fick jag reda på att mötet på grund av sjukdom är uppskjutet till nästa vecka. Puuuh, vackert så, men plötsligt blev jag nästan handlingsförlamad. Vad skulle jag göra nu? Dagsprogrammet blev helt omkastat och jag som fallen från skyarna.

Bisin min har för övrigt sagt att som pensionär behöver man endast göra en sak per dag.

Jag hoppas att det här sockbörjandet kan räknas som en sak, för något annat vettigt har jag inte åstadkommit idag!

På morgonnatten vaknade jag faktiskt första gången vid halvfyratiden och då började jag fundera på musik, närmare bestämt den musikstil som I Shot the Sheriff företräder. Den som det är så skönt gung i? Men vad hette den nu igen? Peps Persson var ju Sveriges svar på den där musikstilen, som... han den där med rastaflätor framförde. Vad hette han nu igen? Och från vilken söderhavsö kom han? Och hej, förresten varifrån kom Harry Belafonte? Jag hittade inga vettiga svar på frågorna. Det var enbart ett sätt att tömma huvudet, så inga störande tankar skulle förhindra sömnens ankomst. I morse var allting klart, som korvspad. Bob Marley och reggaemusik var det ju fråga om.

Hoppas att ni alla får en fin dag i morgon!

Säsongens första

Oj, oj, oj, i natt vaknade jag halv fyra och hade svårt att somna om. Så vad gör jag då? Jo, jag tänder lampan, grabbar tag i en deckare, börjar läsa och så är det förkylt. Jag läser ända till klockan halvsex utan att bli det minsta lilla sömnig. Men till all tur somnar jag och vaknar sedan lite före nio. Väckarklockan skulle ha ringt 20 minuter senare, så riktigt bra tajmning där.

Efter frukosten åkte jag iväg till västra grannstaden tillsammans med äldsta sonen.

Här satt jag sen i bilen på gästparkeringen och stickade. Det som var bra här, var avsaknaden av parkeringsvakter. Här fick man stå parkerad!

Jag plockade upp maskorna på den olycksaliga sockan, som jag fick riva upp i lördags. Livlinan var verkligen en räddare i nöden och inte en enda maska hann smita iväg.

Jag hann sticka hela tån medan jag väntade. Nu gjorde jag precis så som det står i beskrivningen, men jag vet inte om det blev bättre. Nå, hur som helst, så har jag den här gången klippt av garnet! Så det får helt enkelt duga.

Från Ölstens i väst till Ripakka i öst. Där åt vi lunch och äldsta sonen tyckte att det var riktigt saftigt och gott. Inte heller den här gången orkade jag med efterrätt i form av fattiga riddare. Borde kanske ha tagit hem en portion?

Från Ripakka raka spåret till mataffären i stan och jag kom hem med säsongens första...

 

 

... jultårtor! Jag slog på stort och köpte hela sex stycken, för jag räknade två per person. Men jag räknade inte med bisin min, som klämde i sig hela tre stycken! Nu tycker han att jag kan börja baka dem redan nu, så han har nånting att mumsa på! Haaa, säger jag bara! Kanske till lilla julen, men bara kanske...

Önskar er alla en riktigt fin tisdag!

En klåpare

Vet ni, jag är en sån klåpare! Jag kan helt enkelt inte sticka! Det är nu en gång för alla bevisat i fredags. På kvällen när jag satt där i min gungstol var jag riktigt nöjd och glad, för nu, nu skulle jag äntligen få lilla sockan färdig. Nu var det dags för tåminskningen, ja eller vad det nu heter på riktigt stickspråk. Mitt mönster är på finska, så...

På natten kom jag på att jag hade gjort något konstigt med minskningen. Det var fem före att jag skulle ha rusat upp och börjat undersöka stickningen närmare. Men jag tänkte att bisin min kan bli ordentligt nervös, så det är bäst att låta bli. Jag gav mej alltså till tåls tills morgonen ljusnade så rosig och fager. Och då, i det vackra gryningsljuset såg jag det, mitt stick klåperi i all sin skröplighet.

Jag skulle ju göra en rund tå, inte en bandhoptagning! Snyft, snörvel! 🫣
Jag sa ju att jag inte ska sticka sent på kvällen när jag redan halvsover. Att sticka bakåt härifrån i många varv var inte ens att tänka på...

... så jag petade i en livlina, för jag ville inte att nån maska skulle smita iväg ända ner till hälen!

Sen bara rev jag och där har den olycksaliga sockan fått ligga på matbordet sedan dess. Jag har inte plockat upp maskorna tillbaka på stickorna. Det känns oöverstigligt just nu. Suck!
Jag har kommit fram till två alternativ till min stickhobby:

1. Härefter stickar jag enbart halsdukar eller andra raka bitar, för det verkar vara det enda jag kan.
2. Jag byter ut mitt garn mot legoförpackningar, helst Star Warslego och så börjar jag bygga med dem istället. Det blir väl bra?

Jag försökte få lite sympati av bisin min. Han såg knappt på mitt elände och sa endast:
– Det är bra, så har du något att göra.
Har ni hört något värre? Jag har redan nu alldeles för mycket att göra. Jag vågar knappt svara ja på en lunchinbjudan utan att kolla i min fulltecknade kalender först!

Det enda som tröstar lite grann just nu, är det faktum att jag inte ännu hade hunnit klippa av garnet i tån och fästa garnändarna. Kanske, om jag riktigt anstränger mej att jag skulle hinna och orka plocka upp maskorna i morgon och sticka tån färdigt. I kväll vågar jag inte göra nånting sånt längre.

Önskar er alla en riktigt bra start på inkommande vecka.

40 års fest

Idag har jag varit iväg till stan, närmare bestämt till Societetshuset, i dagligt tal Socis. Där festade jag tillsammans med Lovisanejdens svenska pensionärer. Föreningen firade sitt 40 års jubileum och jag fick vara med på ett hörn. Tack för det!

Jag betedde mej som en äkta pensionär och var på plats redan en halvtimme innan tillställningen skulle börja! Och det var allt tur det, för jag fick sittplats bredvid stickväninnan B och hennes man. Riktigt trevligt sällskap, tack för det!

Det var fullsatt i stora salen i Socis. Om ni någon gång kommer hit till stan, så försök få till ett besök i Socis. Festsalen är så vacker med sina takmålningar. De tros vara gjorda av Robert Wilhelm Ekman.

Borden var vackert dekorerade med lingonris och rönnbär. I andra glas fanns lingonris och kärleksört.

Talarstolen var också vackert dekorerad i höstens härliga och glada färger. Där hölls en hel del tal, en del högtidliga och en del riktigt roliga. Pernådialekten lät bra då Bengt Blomqvist bland annat berättade om hur man svarar på en kontaktannons. 

Vi bjöds på två goda smörgåsar, en med lax och ägg, den andra med skinka och ost.

Till efterrätt fick vi en tårtbit. En härlig fest, som var precis lagom högtidlig. Musiken gjorde sitt till för att bidra till den fina stämningen, för att nu inte tala om sångerna med Jonas Näslund och Popp Gustafsson. Det blev till och med dans i slutet på festen! Och dans är bra och hälsosamt, så kanske jag borde locka bisin min att ta en svängom med mej i köket?

Hoppas att ni får en riktigt trevlig söndag!