Kvällen övergår småningom till natt. Bisin min har redan lagt sig, men spelar ännu lite musik för mej. Musik, som passar bra på sena kvällskvisten, eller vad säger ni om How Deep is Your Love?
Idag bad jag äldsta sonen om hjälp. Jag ville att han skulle hämta en vit papplåda från sovrummet och placera den på stolen vid matbordet. Jag hade för avsikt att gå igenom och sortera innehållet i lådan. Den hade stått på golvet i sovrummet länge nog och för allt vad jag visste var den kanske full av urgamla kurspapper, gamla datatidningar eller ja, vete fåglarna vad den egentligen gömde. Ingenting som nån av oss har behövt i varje fall, eftersom vare sig bisin min eller undertecknad har öppnat och kollat innehållet. Dags alltså att göra sig av med den.
Jag förklarade så noggrant jag kunde för sonen var den vita papplådan fanns och sedan väntade jag ivrigt på att få sätta igång sorterandet. Nu hade jag till och med en gnutta inspiration, så...
Han kom med en vit papplåda, men...
... han kom med den vita papplådan full av mina randiga sockgarner! Ja, och några enfärgade med. Ou, nou, jag hade glömt bort att jag hade lämnat den lådan i sovrummet efter att jag hade sorterat garnen. Nå, nu står den där osorterade vita papplådan fortfarande kvar i sovrummet och jag har klappat lite garn istället. Så inte blir det nu riktigt till någonting med mej och mitt sorterande!
Stackars son!
Häromdagen talade vi, äldsta sonen och undertecknad, om plastkassarna, som är fulla av plastavfall efter bisin mins framfart i köksskåpen. De ligger nu i tamburen i vägen för skohyllan och ingen har fått iväg dem till rätt avfallskärl.
När jag satt och skrev en tidningstext på datorn, dök plötsligt äldsta sonen upp bakom min rygg.
– Han sa att det ryms i bilen, sa äldsta sonen.
– Ja, varför sku det inte rymmas, frågade jag högeligen förvånat. Självklart ryms ju tre plastkassar plastavfall i vilken bil, som helst. Jag skakade lite förvirrat på huvudet och undrade vilken han, som hade så liten bil att kassarna inte skulle ha fått rum.
– Ja, det är ju en och fyrtio...
– Vänta nu, de där plastkassarna kan inte vara så stora eller ens så tunga.
– Vad pratar du om nu riktigt? Du är ju snurrig. Jag talar om skrivbordet.
– Ahaa, svarade jag och tänkte att det borde vara förbjudet att byta samtalsämne mitt i allt, i synnerhet, när jag förtvivlat försöker koncentrera mej. Skrivbordet hade vi ju talat om redan på morgonen, så det ämnet borde ha varit avhandlat.
Kommunikation är en ädel konst.
Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar