En ask

Nåja, nu vill jag höra fanfarer, pukor och trumpeter, stora ovationer och känna varma ryggdunkningar. Jag klarade det! 

Tänka sig, inte ett endaste ett garnnystan har jag handlat nu i januari. Visst är det en bra början på året, eller hur? De stora reorna har ju dundrat på, men jag har envist sett åt ett annat håll.
Jag har faktiskt inte köpt garn sedan den 9 december förra året! Och då köpte jag enbart för att mitt svarta garn tog slut och jag ville ha den svarta sjalen färdig. Snart har jag alltså varit på två månaders garnbantning. Det skall väl firas, men hur?

Det är nog bra att jag inte har köpt mera garn, för jag har ju inte gjort av med så mycket av den varan heller. Jag har endast hunnit få två saker färdiga nu i januari, ett par sockor och ett par pulsvärmare.  Och till dem gick det endast åt 200 gram garn.

En så här fin ask fick vi till julklapp förra året.

En ditt och dattlåda med intressant innehåll: Strumpstickor, hand-nagelkräm, vidare fanns här choklad, men den har någon ätit upp och så fanns här 91:ans seriealbum. Tror ni att far i huset har någonting emot om jag far iväg med den här asken/lådan? Han behöver den knappast?

Nu måste jag börja plocka ihop mina papper inför morgondagen. Det skall vara kurspapper och mötespapper och... ja, jag vet inte allt vad. Håll tummarna så att jag hittar allting, som jag tror att jag behöver! :)

Ett varmbröd

Oj, ni skulle bara veta. Idag var jag iväg till grannkommunen och startade en ny kurs. Och där, ja just där, är pausen viktig. Och genast blev vi bortskämda med hembakta semlor (frallor) med god hemkokt ost (bondost) på. Mums så gott!

Igår vet ni, ja då fick jag den smarta idén att buljong är sjukmat och säkert riktigt bra för öm hals. Så jag bestämde mej för att jag skulle koka en liten klen soppa på buljong istället för att kalasa på lördagens middagsrester. Dem överlät jag med varm hand åt far i huset.

Jag tappade upp vatten i en liten kastrull utan att mäta nånting desto mera. Öste i tre buljongtärningar och torkade örter - kryddor från en intressant papperspåse, som minstingen någon gång hämtat. Sedan toppade jag det hela med lite sojasås. Det hela blev färdigt i ett huj, blev varmt och gott och jag slevade i mej två tallrikar buljong tillsammans med ostmacka.

Men... det räckte inte länge innan jag fick rusa till toan. Allt det goda rann ur mej på en gång.
- Hur kunde du vara så barnslig, undrade min mor i telefonen.
Vad då barnslig? Jag var ju bara lite häftig!
Jag hade i en buljongtärning för mycket. Och jag hade i alldeles för mycket chili, men gott var det! :)

Far i huset förbarmade sig över mej på kvällen. Vet ni vad han gjorde? Jo, han kokade mannagrynsgröt. Också det perfekt sjuk mat. Han kokade riktigt god gröt och utan att bränna mjölken i kastrullbottnen. Han gjorde precis, som det stod i hans kokbok, kokade i vattenbad. Visst är jag väl omhändertagen, inte sant?
Dessvärre återstår både hostan och snoret, men det lär väl gå om efter 14 dagar? Och så länge jag kan jobba mår jag bra!

Idag på hemvägen från kursen i grannkommunen, besökte jag min hulda mor. Och vet ni vad? Jo, hon bjöd på varmbröd!

Åååh, så gott! Far i huset dekorerade brödet lite extra med Fazers goda praliner. Hur kunde min mamma veta att jag precis igår kväll längtade efter hennes nybakta goda bröd?

Dagens höjdpunkt var ändå dotterns telefonsamtal där hon konstaterade att allting är bra med det kommande barnbarnet. De hade varit på koll idag. Så skönt att höra.

Nu ska jag försöka koncentrera mej på morgondagens kurser innan jag stickar något varv på mitt nuvarande sockprojekt och sedan stupar i säng. Det blir tidig väckning imorgon.

Ett hjärta

Oj, här sitter jag och hostar och snyter mej om vartannat. Stönar lite och är urless på den här influensan. Hela förmiddagen har jag suttit framför datorn och jobbat på. Fått iväg en reseräkning och fyllt färdigt i en annan. Nu är det bara reseräkningen till stan, som återstår. Men den skall göras på ort och ställe i stan och när har jag nu kontorstid där, så jag skulle hinna med det? Jo, förra veckan hade jag just så mycket tid att det kunde ha varit möjligt. Men jag kom inte ihåg mitt lösenord till tjänsten!!! Morrr!

För min del återstår nu endast att förbereda veckans kurser innan jag stänger av datorn igen och bara vilar. Just nu är jag dock så tom på idéer att jag inte alls vet vad som skulle vara gångbart i kurserna. Imorgon kommer jag åtminstone att behöva en övning där jag själv inte alls behöver prata! Få se om det lyckas. Har ni något förslag?

I fredags var det två veckor sedan jag alls hade rört min sticksöm. Spänningen tog på något sätt slut då den första mönsterrapporten var gjord. Visst liknar det ett hjärta, eller hur? Jag fick faktiskt riva det här sockskaftet ända till resåren när jag hade råddat i mönstret. Man måste vara koncentrerad när man sysslar med mönsterstickning. Det går inte att följa med TV:n med ett halvt öga eller att ge sig in i en livlig debatt med far i huset.

Om ni undrar över de där gröna grejerna, så är det mina stickmarkörer, som anger var mosstickningen tar slut alternativt börjar. Det är nog bra att ha för jag vet inte hur många gånger jag i hastigheten bara har fortsatt med aviga maskor. Nu just är jag på gång med tredje hjärtat redan. Efter fyra hjärtan borde skaftet vara tillräckligt långt. Hoppas att det är så, men det kan ju hända att mottagaren vill ha ännu längre sockskaft.

Ett hjärta? Nä, här är faktiskt tre hjärtan, ett i mitten och två på var sida, så det så!

Ha nu en riktigt skön söndag och en bra start på veckan!

En tidning

- Vad vill du ha, frågade far i huset omtänksamt sent igår kväll då jag fick en rejäl hostattack.
- Mögelost, svarade jag med knappt hörbar stämma. Det är nåt konstigt med det där. Det liksom känns som om mögelost skulle vara ett bra botemedel. Ända sedan jag var liten flicka har jag längtat efter mögelost när jag varit sjuk. Ibland fick jag det också och så blev jag fort frisk. Min mamma tyckte dock att det inte riktigt var "sjukmat". Men det kunde inte jag rå för. Hela min kropp formligen skrek efter mögelost.

När jag var liten så sa man ju att om man åt mögel så fick man bra sångröst! Så kanske det ligger nånting klokt i det där med mögelost ändå?
Nån mögelost har vi inte hemma. Så far i huset serverade mej varm och god kakao (choklad). Bra tröstdryck när man är sjuk. Jag sov gott hela natten även om far i huset påstår att jag hostade halva natten. Han inbillade sig nog, eller vad tror ni?

Idag var det alldeles tyst i datasalen i grannstaden. Kursdeltagarna fick jobba och jag höll munnen riktigt fast! Det gick riktigt bra. 

Igår kom det en tidning:

Novitas vårnummer. Tjohooo, alldeles för mycket igen, som skulle vara trevligt och roligt att sticka.

Jag vet inte ens var jag skall börja. Men jag ska INTE börja på någonting nytt. Nej, absolut inte. Jag ska ju virka rutor och därmed basta!

Men, oj vad de här blåvita mönstren lockar...

Lite raggsockor är väl inte helt fel, eller hur? I synnerhet inte om man vill ha det lite hygge!

Men hur skall jag kunna välja mönster, då det finns så många? Det här finns på nätet, men enbart på finska, tyvärr.

De här sockorna finns på tidningens baksida. Jag har dock inte vågat leta fram mönstret till dem. Enligt uppgift i tidningen skall också det här mönstret finnas på nätet, men...

Önskar er alla ett riktigt skönt veckoslut!

Själv skall jag verkligen försöka vila, bara sticka lite, kanske läsa lite och ikväll kolla På spåret innan jag kryper i säng. Tror inte att jag orkar med så mycket mera. Jag skall ju jobba hårt igen nästa vecka och starta upp två nya kurser. 
Kanske jag skulle spela lite Slade medan jag stickar? Tror ni far i huset står ut med det?

Ett vantmönster

Om ni har sett mej och min röda näsa, så lugn bara lugn. Jag har INTE druckit konjak, eller nån annan ädel dryck. Nej, jag har snutit mej och snutit mej och snutit. Och det med olika papper, därav den röda näsan. Igår kväll när jag lade mej, utan att virka en endaste ruta, blev jag lite orolig. Hur mycket snor kan en människa riktigt innehålla? Tänk om jag redan har kommit till hjärnsubstansen och det är det som rinner ut ur näsan och fastnar i halsen? Brrr!

Idag så googlade jag på det där med snor. Jag fick reda på att det mest består av vatten, men också att vi hela tiden "dricker" snor. Uj, uj, uj, snoret liksom finns där hela tiden, men vanligtvis märker vi inte det. Snoret renar. När man är förkyld så snyter man ut ungefär 14 gram i dygnet. Må det? Det känns mera, som 14 kilo om ni frågar mej.

Idag var det meningen att jag skulle tillbringa eftermiddagen med mamma på stan, men... ja, det var liksom inte läge att kolla in och pröva på stadens pita-potatis just nu. Ingenting smakar riktigt till nånting. Dessutom var det superhalt utomhus. Usch!

Så idag tittade jag in hos mamma en stund på hemvägen från jobbet. Ingen fara, hon snörvlar också. Hon grälade på mej.
- Man ska inte jobba när man är i det där skicket.
- Nä, nä, men vem har uppfostrat mej? Vems dotter är jag?
Ja, se då blev min hulda mor alldeles tyst. Inte var hon ju heller i tiderna sjukledig från sina jobb. Och jag försöker vara försiktig. Tvättar händerna efter varje gång, som jag har snutit mej. Håller mej på avstånd från kursdeltagarna och pekar på deras skärmar med en lång pekpinne. 

Mamma är övertygad om att ska man få influensan så får man den ändå, hur försiktig man än är. Och det ligger säkert nånting i det. Tänk bara hur många förkylda som tagit i handtagen, trappräcken, kundvagnen i affären osv. Ja, det är nästan så man får bacilluskskräck. Och då vet ni, då blir man liksom sittande hemma alldeles stilla, vågar inte göra nånting och vågar inte gå nånstans. Jag funderar faktiskt om jag skall pröva på det nu under veckoslutet...

För en vecka sedan på torsdagen, var jag också hos mamma när jag kom hem från undervisningen i grannkommunen. 
Då fick jag det här vantmönstret:

Det hade hon snällt nog dragit ut från Hemmets Veckotidning (HV) nr 3 2017. Det är farligt att fresta mej med sådant här då jag har så många projekt som borde färdigställas och lika många, som ligger i kö. Det här får nu hamna på min att-göra-till-nästa-lista.

I den här veckans HV finns ett ponchomönster. Vad sägs? Inte så tokigt det heller.

Men nu, nu skall jag packa väskan inför morgondagens arbetspass i grannstaden. Jag har planerat en uppgift, som kräver endast lite prat av mej, få se hur det går.
Ikväll ska jag faktiskt virka lite rutor, om inte annat så kan jag virka lite "mittar". 
Men först ska jag bara... :)

En ruta

Det var ju meningen att jag skulle vila med stort V under veckoslutet, som gick. Så blev det tyvärr inte. På fredagen var jag ju ute på roligheter. På lördagen var jag också iväg på roligheter. Då var det Qvidi-Mina rutor, som gällde. Jag ligger ljusår efter med min virkning, tyvärr.

Till råga på allt så har jag virkat fel!

Plötsligt blev mina virkade rutor betydligt mindre än de övriga. Vad hade hänt? Jo, jag hade lämnat bort luftmaskan!!! Så nu blir det att virka den riktiga varianten. Men när, ack när?

Huset var alldeles tomt i lördags då jag återvände från virkandet i stan. Det var så skönt. Och då mina vänner, då passade jag på att vila mej. Det gjorde jag genom att läsa en halvslö deckare.
När far i huset kom hem var han hungrig. Och vet ni vad? Jo, han tillredde middagen själv!! Det var första gången någonsin, som han kokade ris, så det var ju nog på tiden eller hur? Till riset gjorde han en hönssås, också det första gången för hans del. Hör ni det sker en utveckling här i vårt kök! Det blir liksom bättre och bättre dag för dag.

Men se nån curry lade han inte i såsen.
- Jag gillar det inte, sa han.
- Men jag vill ha.
- Då får du krydda på tallriken som du själv vill ha det.
Jo, pytt, kryddburken var puts väck, fanns liksom ingenstans. Det är garanterat den där berömda någon, som har varit framme igen. Gissa vem jag misstänker?

Själv har jag åkt på en elak förkylning. Jag hoppas verkligen att det inte var det där e-postbrevet, som jag fick tidigare där avsändare hade hosta. Tror ni att man kan bli smittad så där digitalt? Det finns ju allt möjligt otyg och virus i farten, både i datorn och utanför.

För övrigt så håller far i huset och undertecknad på. Vi håller på i sovrummet!

Han skruvar upp värmen och jag skruvar ner. Plötsligt fick någon sönder termostaten. Det var den där någon, som inte syns till. I det här fallet vet jag dock med säkerhet att det var den som vill ha bastu i sovrummet! Tyvärr har han inte läst om det där med max 18 grader i sovrummet om man vill sova gott.
Nu går det då inte att skruva så där i flygande fläng. Nej, nu måste man ha en nyckel och precis veta hur mycket man ska dra åt ena eller andra hållet. Suck! Jag får väl slänga täcket och sova under lakanet.

Nu skall jag se om jag orkar virka några rutor av rätt storlek eller om jag stupar i säng. Borde väl nog vila för att orka med morgondagens och fredagens kurser.
Ha det bra!

Ett glas

Oj, vet ni, nu har det varit full rulle igen. Igår avslutade jag faktiskt arbetsveckan med att besöka puben i grannkommunen! Men lugn bara lugn, jag tog inte ett endaste glas med någon dryck alls, trots att jag hade en mycket snäll och tålmodig chaufför samt till råga på allt hade fått låna en tio euros sedel.

Ett glas tog däremot far i huset med sig hem från grannstaden.

Nåja, tog och tog, han betalade faktiskt hela femtio cent för det här glaset i återvinningscentralen. Självklart måste han ju bara ha det. Ingen av oss har druckit från detta ännu.

Före jag hamnade på puben besökte jag Hindersby. Där var det premiär på Revisorn, som ges på Hemborgs ungdomsföreningslokal av Hindersby teater.

Det var riktigt, riktigt roligt och mycket bättre än jag trodde. Om ni vill njuta av en rolig kväll och bra teater så skall ni skynda er dit!

Och vad gjorde jag på puben då?
Jo, jag lyssnade på musik, Little Valley Country Duo från Liljendal uppträdde, liksom Lisa G från Åland.

Men om det inte hade varit för skönsjungande Ida, som ackompanjerades på gitarr av Emil, så hade jag nog inte besökt puben alls!

Den försvunna laddaren

- Var är laddaren till min Samsung, frågade jag något förvånad i söndags på kvällen.
- Den är i köket.
- Nej, den är inte där, för det kollade jag redan.
- Jag har nog sett den nånstans, men jag minns inte var.
- Den borde vara här på bordet, för jag lade där den så jag skulle komma ihåg att ladda surfplattan.
- T lånade den i lördags.
- Jo, jag vet det, men han lade den tillbaka på samma plats, som han tog den ifrån.
- Är du säker?
- Jaa, bombsäker.
- Vad har laddaren för färg?
- Den är vit.
- Men där är den, utropade far i huset upphetsat och pekade på iPaden, som redan låg på laddning.
- Den där är till iPaden. Det är Apples system och går inte ihop med Android.
- Ja, men..., försökte far i huset. 
Jag bara suckade och orkade inte gå in på teknikaliteterna på detaljnivå. Sedan sökte jag på alla mina säkra ställen och några osäkra med. Det gav inget resultat.

- Tänk om T tog den med sig hem?
- Nej, det gjorde han inte. Jag såg den ju här på bordet, replikerade jag och pekade med ett anklagande finger på bordet, som gapade tomt utan laddaren.
- Men ring nu till honom för säkerhets skull.
- Då blir han bara lessen. Du har garanterat städat bort den med julsakerna.
- Nej, det har jag inte alls gjort, sa far i huset, som inte hade den minsta lust att kolla i lådan med julgrejerna, som han hade stuvat undan tidigare på söndagen.

Jag ringde minstingen fastän jag visste att det var helt onödigt, men jag ville ju gärna höra hans röst. Ni vet, mammor är så där konstiga. Han var ju hos oss i lördags, så det kanske borde ha räckt med umgänge då? Men inte för mej inte. :)

Sent omsider fick jag far i huset att kolla bland julsakerna trots allt.
Och gissa vad som fanns där?

Jo, den försvunna laddaren! Far i huset hade samlat ihop alla vita ledningar och packat bort alltihopa i väntan på årets jul. Tänk hur länge vi hade fått leta och vänta på att laddaren skulle dyka upp!
Nu borde här nog bli ordning och reda och nån borde virka en korg för alla laddare, så att de går att hitta på ett ögonblick och inte försvinner i fel lådor i förvaringen.

Om jag skall fortsätta på mina arbetsdråpligheter, som började i tisdags med att jag hade fel mapp med mej till jobbet, så kan jag konstatera att igår hade jag glömt mina terminalglas (alltså glasögonen för att stirra på skärmen) hemma. Det blev ett plirande utan like. Nu skall jag packa arbetsväskan inför morgondagens utmaningar. Hoppas jag kommer ihåg att ta med mej allting.

Önskar er alla ett riktigt skönt veckoslut!
Mitt kommer att vara fyllt av roligheter, dvs amatörteater och Qvidi-Mina.

En tråkig typ

Far i huset måtte ha tyckt att jag är en ovanligt tråkig typ i måndags. Jag kom hem strax efter kl 20.30.
- Kokar du lite vatten, stönade jag medan jag försökte befria mej från ytterplaggen och ta hand om inneskor, vattenflaskor, surfplattor och jag vet inte allt vad. Jo, förresten, det enda som saknades var ju stickväskan.

Far i huset fick igång vattenkokaren medan jag skalade av mej resten av kläderna och kröp in i min urgamla, noppiga, urtvättade och sköna fleecemorgonrock. Sedan dråsade jag ner på köksstolen och fick småningom mitt kvällste och en macka. Jag var rätt medtagen. Hade hållit två surfplattkurser, fortsättning, efter varandra. Och det vimlade i huvudet av alla olika programversioner och plattversioner. Och jag får väl hålla med den kursdeltagare, som suckade längtansfullt och sa:
- Tänk om det kunde finnas endast en version.
Ja, tänk om. Då skulle det vara lätt minsann. Men nu just finns det nog alltför många olika plattor och programversioner.

Efter att ha styrkt min lekamen, satt jag kvar en stund och sedan bara måste jag se på Efter nio. Och hemskt nog fick jag igen vatten på min kvarn. Man skall INTE spela ishockey! Den sporten är förfärlig. Den unga killen, Robson, fick en sådan hjärnskakning av en regelrätt tackling, att han blev hjärnskadad för livet. Det var tufft och fint av honom att träda fram och ge synlighet åt de hjärnskadade. Men fy sjutton för ishockey. Det skall nog inte vara så där, eller hur? Unga människor ska inte behöva skadas för livet. Det verkar så totalt meningslöst.

Sedan dråsade jag i säng. Och det före klockan hunnit bli 22.30. Jag var alltså en osedvanligt tråkig typ. Men så skulle jag då också upp tidigt igår morse. Jag hade varit mycket förståndig och packat arbetskassen med mapparna med kurspapper redan på måndagskvällen. När jag skulle inleda den andra kursen igår, så upptäckte jag att jag hade fel mapp med mej!!!! Argh! Man skall inte vara trött när man förbereder sig inför nästa dag. Nå, jag improviserade och det blev nog helt bra i slutändan, tack och lov. Men sjutton vad det harmade.

Minns ni hur synd det var om mej i fredags?
Nå, jag blev rätt snabbt tröstad, för vet ni vad? 

Jo, jag fick en fin blomma av svägerskan. Tack!

Det här piggar ju onekligen upp, inte sant?

Idag har jag linkat omkring på jobbet och försökt röra mej så lite som möjligt. Mitt högra knä har fått fnatt. Och då ska ni veta att jag varken har åkt slalom, spelat fotboll eller ishockey! Det sa bara KNAX igår riktigt hårt. Men då gick det ännu att både stå och gå på. Idag på jobbet ville det liksom inte längre. Måste kanske skrämma det med någon inflammationshämmande tablett? Hmmm, fast det värker ju inte... Grannen här på andra sidan vägen är läkare. Ska jag kanske knacka på hos honom? :)

Näää, icke, jag väntar snällt på plättarna, som far i huset har lovat steka och sedan är jag nog bättre. Tror inte ni det också? Plättar fixar allt det onda.

Ajjo, jag har lovat att påminna om att det är Qvidi-Mina-träff i lördag kl 10. Det ska vi komma ihåg och så borde nog nån virka lite rutor också. Vem månne ska hinna med det?

Åååh, nu doftar det redan av nygräddade plättar, så nu måste jag iväg och äta. Mums!
Ha det bra!

Katastrof i köket

Vet ni vad? Jo, jag är en vandrande katastrof i köket! 
För en vecka sedan, på söndagen, hade vi gäster från Borgå. Vi hade dåligt med kaffebröd, så jag tänkte vara snäll och bjuda på varma semlor (frallor) istället. Jag tog bröden ur frysen, lindade in dem i min mormors systers gamla handvävda kökshandduk och placerade dem i mikrovågsugnen. På med defrostknappen och tidsinställningen och så duka kaffebordet.

- Vad är det som luktar bränt, frågade dottern och sniffade i luften.
Sedan blev det rop och skrik och brådska.
- Röken slår ut genom mikron, ropade hon.
Fort, fort stängdes mikron av och jag inspekterade uppgivet skadorna. Tänk om min fina mikro hade skadats? Det är nämligen inte första gången jag lyckas med rökutveckling i mikron. En gång på det gamla stället när jag skulle poppa popcorn i mikron satte jag tiden till en halvtimme och fortsatte med att hänga tvätt i ett annat rum. Det höll på att gå alldeles på tok. Lite till och eldsvådan hade varit ett faktum. Det blev  inga popcorn och så fanns det ingen mikro heller för den hade jag ju eldat upp till oanvändbarhet. Efter det har jag poppat popcornen i kastrull. Likaså bra för det lär vara hälsosammare. Och nu med vuxna barn blir det inte poppat så mycket heller.
Förresten, jag har ju faktiskt en sån där popcornsmaskin, som jag fick i födelsedagspresent av mina anförvanter för X antal år sedan. Undrar om far i huset vet var den finns? Fast det skall inte poppas nånting här idag inte.

Den här gången klarade sig alltså mikron och endast en semla blev så bränd att jag inte kunde sätta den på kaffebordet. Men handduken är förstörd och det harmar. Gammalt ädelt hantverk. Suck!

Tur att våra matgäster igår själv gjorde maten, så jag inte behövde utsätta någon i köket för fara. Och eftersom jag är en vandrande katastrof i köket och flest olyckor verkar ske där, så är det nog bäst att jag håller mej därifrån, inte sant?

Ha nu en riktigt skön söndag allihop.
Själv ska jag börja förbereda morgondagens kurser och skriva lite till vår lokaltidning. Jobb i vanlig ordning alltså.

Stackars mej

Här sitter jag på fredagseftermiddagen, lite småfrusen och vrålhungrig. Tyvärr kan jag inte äta, för jag är bedövad och har ingen känsla i läpparna. Jag har inte precis styv överläpp, men däremot känslolös nedre läpp. Far i huset hittade ett sugrör, så lite vatten har jag sörplat i mej. Men äta får jag inte på nån timme än. Jag körde direkt från jobbet i grannstaden till tandläkaren i grannkommunen, så jag hann inte äta före tandisbesöket. Stackars mej!

Tandläkaren vill dessutom att jag ska återkomma på granskningsbesök. Jag lär ha flera hålbörjan och så måste en visdomstand bort. Misstänker att tandsten också måste tas bort. Suck! Hur ska jag hinna? Och hur ska jag ha råd? Ser ni framför er hur många garnnystan, som nu blir oköpta. Stackars mej!

Och så det absolut värsta: Jag stickade fel på sockan i onsdagskväll!!! Gråt och tandagnisslan. Man ska INTE sticka efter diagram och se på TV tillika eller samtala med sin äkta hälft. Igår fick jag riva upp allting ända ner till resårkanten. Hade utrustat mej med livlina och det gick riktigt bra att riva upp och få bort felet. MEN sen visste jag inte var i mönsterdiagrammet jag var. Skulle jag börja på varv 5 eller 7 eller... Ja, så det var bara att fortsätta rivandet. Stackars mej! 

Imorgon är det ny dag med nya utmaningar och kanske jag kan äta lite senare ikväll? Och kanske jag hinner sticka något varv innan På spåret börjar ikväll. Så kanske det inte är så synd om mej i alla fall? Eller vad tror ni?

Ha nu ett riktigt skönt veckoslut och rör er försiktigt så att ni inte halkar omkull eller kör i diket.

Här är åtminstone en som vet att hålla sig ordentligt fast!

Enkla virkade muddar

Det märks att vårterminen har börjat, inte sant? Nu har jag liksom inte riktigt tid med egna roliga saker på datorn utan det är kursförberedelser, som gäller. Det innebär att jag sent på kvällarna inte orkar sitta framför datorn, tyvärr. Jag skulle ju gärna skriva blogg, personlig e-post osv. Men det får anstå tills jag hittar en lagom lång lucka, som jag gjorde idag. Jippiii!

Nu kan jag stolt berätta att årets andra alster blev färdigt på självaste trettondagen i fredags. Jösses, vet ni, två färdiga alster inom loppet av en liten vecka. Inte illa alls. Men, men, nu blir det nog lite stagnation i mitt kreativa fritidsliv, tyvärr. Jag kan inte ägna halva nätterna åt vare sig stickning eller virkning när jag ska vara pigg och nyter på morgonen och kunna förklara mystiska grejer i datorn.

Modell: Hildurs barnbarns mönster Enkla virkade Muddar

Garn: Aarni från teetee, 90% ylle och 10% mohair

Åtgång: 66 g

Virknål: Nr 6

Roliga och enkla att virka. Du behöver endast kunna luftmaskor och fasta maskor samt smygmaskor om du vill virka ihop muddarna istället för att sy.

Garnet är alldeles ljuuuuuvligt. Det köpte jag i oktober när jag var iväg på stamkundskvällen med stickväninnan B. Skulle jag ha vetat hur mycket jag kom att gilla det så borde jag ju ha tagit mera garn, inte sant? Kunde ju sticka en tröja av det.

De här muddarna går ju ihop med den lila sjalkragen. Tror ni att någon skulle vilja ha dem i gåva?
Hildurs barnbarn har förresten utvecklat en annan variant av det där enkla mönstret. Kanske jag borde pröva att virka det också?

Nu är middagen strax klar, äldsta sonen tillreder, och sedan skall jag faktiskt sätta mej ner och sticka lite. Vill ju att sockorna växer...
Apropå middag ännu, igår kväll då jag kom hem från jobbet i grannstaden överraskade far i huset mej med nygräddade plättar. Visst är det rena rama lyxtillvaron jag har här?

Ha det bra!

En beställning

- Vad gör ni, frågade den nästäldsta när hans fru och undertecknad på julannandagsaftonen satt med huvudena ihop över soffbordet.
- Inte är det väl någo stickcafégrejer, fortsatte han misstänksamt. Han är tyvärr inte stor vän av hemstickat eller virkat. Kan nån förstå varför? Jag har ju ändå inte plågat honom med vare sig det ena eller det andra.

Hur som helst, där satt jag med svärdottern och såg igenom mönstertidningar. Det konstiga är att då jag före julen letade efter sockmönster med korta skaft, så hittade jag mönster enbart för långa. Och nu då jag skulle ha mönster för långa sockor, så då fanns det enbart korta. Världen är allt bra konstig, ska jag säga.

Men rätt fort hittade svärdottern de hon vill ha. Och när jag grävde i hobbyrummet hittade jag till och med garn till projektet! Det ni!

Det här riskerar att bli ett riktigt evighetsprojekt, men få se nu. Jag lovade ju att "alder meir" (aldrig mera), när jag fick Marshmallow knästrumporna färdiga i augusti förra året. Men... ja, självklart vill jag ju uppfylla önskemålet från min svärdotter. Så igår lade jag upp en provlapp och sedan själva sockan. Mönstret är intressant, men kan inte stickas framför tv:n. Redan i början av diagrammet höll jag på att tappa bort mej. Gäller att vara på alerten. Har noggrant försökt mäta och hoppas att dom ska gå på svärdottern och faktiskt hållas uppe. Om inte får jag väl börja om från början. Tyvärr hann hon inte komma hit på en blixtvisit igår för att prova. Kanske ni minns sockkatastrofen förra gången jag försökte mej på mönsterstickade sockor åt svärdottern? Suck!

Och apropå sockor ännu, jag dömde idag ut ett par sockor. Kom till att de går nog inte att lappa. Funderade lite grann om jag skulle tagit skaften till vara, men... allting fick nu skatta till förgängelsen. Alla här i huset vill ändå ha längre skaft än de där korta. Men nu blev jag allt lite fundersam, borde jag kanske ändå...

Men nu, nu måste jag ta itu med kursförberedelser inför morgondagens terminsstart. Tror ni jag kommer ihåg nånting digitalt alls efter jullovet?

Önskar er alla en riktigt skön söndagskväll och en fin start på den nya veckan, närmare bestämt vecka 2!

Ett par blåmelerade herrsockor

Tjohooo, undrens tid är inte förbi. Inom loppet av en liten vecka hade jag stickat ett par sockor. Jag tror minsann att det är rekord för min del. Det att båda blev färdiga tillika beror på att jag stickade dem parallellt. Tydligen enda sättet för mej att klara det där "andra-sock-syndromet"!

Så i onsdags fick jag färdigt årets första alster. Jag tror att det också är nästan rekord. Visserligen läste jag på en annan blogg om en som hade stickat sitt första par sockor färdigt redan på nyårsdagen. Men inte ska jag jämföra eller ta stress över det. 
Dock i ärlighetens namn, har ni sett snyggare sockor än Tildas? Så superfina, men som sagt, inte jämföra...

Modell: Ett par alldeles vanliga herrsockor, storl. ca 43

Garn: 7-bröder Polkka från Novita

Åtgång: 134 g

Stickor: Nr 3½

Men vad ska jag göra nu? Vad skall bli mitt följande projekt? Ett par sockor till? Eller borde jag ta mej i kragen och satsa på Qvidimina-rutorna? Bläääh!
Hmmm, mamma sade att hon hade något vantmönster på lut... kunde ju vara en möjlighet. Fast jag borde kanske nog sticka färdigt något ofärdigt projekt, men...
Kanske jag ska gå och klappa lite garn och se om jag får några idéer. Tänk om jag skulle rada ut lite nystan på matbordet och se vad far i huset säger då! :)

Den andra

Brrr, så kallt det har varit, så pass kallt att jag har hållit mej inomhus med korsord, en virkning och en deckare. Ja, och så har jag förstås jobbat lite på förmiddagen. Men länge ville jag inte sitta framför datorn. Är det röd dag, så är det och då har man rätt att vara ledig, inte sant?

Sent på eftermiddagen insåg jag till min stora glädje att det inte alls är lördag idag, som jag först trodde utan fredag. Minstingen hann jag se en snabb skymt av innan han återvände västerut. Morgondagens gäster visste inte OM de kommer alls. Få se... det blir spännande tider. tänk så stressade alla är nuförtiden...

Den andra handarbetstidningen för i år damp ner i postlådan igår.

Ny layout, men jag vet nu inte. Jämfört med engelska och amerikanska sticktidningar där man alltid får se foton på olika mönsterdetaljer, så...

Inte heller här hittade jag nånting som jag går igång på genast på alla stubiner. Och det är nog inte att tänka på att börja på någonting, som jag inte vet om jag vill slutföra sen.

Och ja, jag erkänner villigt att det var ett misstag att haka på det där prenumerationserbjudandet, när jag ju tidigare i höstas bestämt mej för att lämna bort den här tidningen.
Men se de lockade med en fin gåva:

Och jag med min dåliga karaktär tyckte förstås att den där boken måste jag ju bara ha. Rundstickorna är nu sedan inte så nödvändiga för mej. Tror att jag börjar ha tillräckligt av den varan nu. Måste komma ihåg att säga upp den här prenumerationen med det snaraste. Jag har dock ett vagt minne av att den skulle ha varit tidsbunden... måste kollas...

Den här hämtade äldsta sonen åt mej igår. Bra, så får jag lite hjärngympa också!

Den första

Igår lyste solen i grannstaden, antagligen här också, men jag jobbade hela dagen igår, så jag vet inte hur det var här hemmavid. Duktigt jobbade jag också för nu kommer jag att kunna sluta en hel timme tidigare på tisdagskvällarna i januari. Bra va? Att liksom jobba in tid på förhand.

Vad värre är att jag idag har blivit tvungen att dra in två kurser. Den ena hade inte en endaste en deltagare och den andra enbart tre. Nästa vecka börjar ju undervisningen för fullt igen. Har två andra kurser, som också har för få deltagare och vet inte ännu vad jag skall göra med dem. Pröva första gången och se sedan? Känns alltid trist att dra in, men det finns ju inga andra alternativ. Inte kan jag väl undervisa för en tom sal heller?

Den första handarbetstidningen för i år damp ner i postlådan igår.

Här fanns väl inte direkt nånting jag hoppade i taket för, bortsett då från den där röda sjöjungfrustjärtfilten. Kommer knappast att sticka den för jag har ju ändå inte en flicka i lämplig ålder. Dottern vill knappast ha en sådan filt.

I tidningen finns också mönster till sju olika sorters ponchon. Det kanske skulle vara någonting för mej? Men jag virkade ju en poncho redan i höstas, så...

Snart ska jag iväg igen, men före det ska jag se om jag hinner lägga upp en liten virkning så jag har nånting att syssla med på dagens redaktionsmöte.

Passar på att önska er alla en riktigt skön och trevlig trettondagshelg.
Själv har jag igen i ett ytterst svagt ögonblick lovat nån sorts middag imorgon. Få se hur det slutar.

Skräpet ska bort

- Skräpet ska bort, sa far i huset riktigt bestämt igår. Jag var på vippen att hålla med honom med ett stillsamt: Mmmm. Det är liksom så lätt att hålla med när man sitter helt lugnt och stickar. Att städa lite i knutarna är ju alltid bra.

Till all lycka kom jag på andra tankar. Vanligtvis har vi nämligen helt skilda åsikter om vad som är skräp.
- Vilket skräp då, frågade jag mycket misstänksamt.
- Nå, julskräpet förstås. Julen är ju slut nu.
- Ingalunda. Dekorationerna får vara kvar till trettondagen.
- Nää, på veckoslutet städar vi undan alltihop.
- Nej, säger jag ju!

Tur att jag hade stickningen att ty mej till annars hade nog blodtrycket stigit i höjden. Jag kom förstås på en hel del saker jag kunde ha använt den femte strumpstickan till, men se det är en helt annan historia det.

- Om det börjar blåsa och blir riktigt kallt måste vi nog ta ner dem ändå, annars går de sönder, avslutade far i huset. Och jag lät honom få sista ordet för husfridens skull, alltmedan jag fortsatte att sticka.

En liten återblick

Så här på årets första vardag är det kanske på plats med en liten återblick på året som gick. På stick- och virkfronten ser det inte alls bra ut. Jag använde 852 gram mindre garn än år 2015. Och jag fick 15 färdiga projekt mindre än år 2015. Huuuu, inte alls bra! Det positiva är att jag, tack och lov, inte skapade flera UFO:n än två! Den där sjalen jag påbörjade i flyget på väg till Storbritannien, blev aldrig färdig. Den lilla remsan, som jag virkade i somras fick inte heller något avslut. Kan inte hjälpas och nu just håller jag ju på med annat, så bägge projekten får allt vänta lite ännu. År 2015 åstadkom jag hela sex stycken UFO:n, alltså ofärdiga projekt, som väntar på avslut. Så visst bättrade jag mej lite förra året, inte sant?

År 2016 gick jättefort förbi. Känns som om jag knappt hann med själv. Det var mycket äventyr, garn och umgänge. Jag lärde mej nya tekniker, bland annat att knyta makramé och virka Qvidi-Mina rutor. De sistnämnda räknar jag förresten inte in i UFO-statistiken för jag vet faktiskt inte hur många jag hinner virka. Det kan alltså bli allt från väst till pannlapp när de ska fogas ihop i februari i år. Spännande! 

Jag var långt borta och lite närmare på resa. På jobbet var det mycket nytt; nya datorer, ny datasal, nytt operativsystem Windows 10 och alldeles nya deltagargrupper. 

Sen var det ju mycket, mycket mera; motorcyklar, bilar, tyska gäster och jag vet inte allt vad. Det var countrymusik, sång och loppisfynd. Det var vänner och det var många fina dagar med mamma.

Det allra, allra bästa år 2016: Jag fick veta att jag skall bli mormor i juni i år!!!!
Stackars barn och stackars dotter. Ni ser väl bilden framför er? Massor av stickat och virkat! Och vem vill nu ha sånt? :)

Jag är så tacksam för år 2016, tack till er alla för att ni finns. Det kan inte bli bättre, eller hur?

Inför det här året är jag lite kluven. Å ena sidan, å andra sidan. Jag vet liksom inte om jag skall jobba mera eller mindre? Försöka få tag på ett åtta till fyra jobb för att få lite mera "normala" arbetstider? Eller ska jag gå på i ullstrumporna och fortsätta, som förut?

Jag har inte avgett några nyårslöften. Vet inte riktigt vad jag skall lova? Vara ute mera? Vara snällare? Baka oftare? Skriva tacksamhetsdagbok?
Förstås kunde jag plocka någonting från Iltalehtis Ilona-lista med 50 olika löften. Den börjar förstås med att "Gå ner i vikt" och slutar med att "Tacka för service". 
Kanske jag för enkelhetens skull håller mej till att lova att sticka eller virka minst ett varv varje dag. Det låter väl bra och kanske till och med genomförbart?

Våra småvänner lever för övrigt farligt. De är inte alls lika intresserade av fågelbrädet, som att sitta här nere på brunnslocket på marknivå.

100 år

Oj, oj, oj. Här sitter jag proppmätt, så mätt att jag knappt kan röra mej. Vi har kalasat på resterna av gårdagens texmexmiddag. Mums! Men det är kryddstarkt och kan lätt bli för mycket.

Det nya året skålades in rätt stillsamt i Pommac, en festdryck som har följt med mej sedan barndomen. Om det var kalas hemma hos farmor, så vankades det Pommac. Helt alkoholfritt löpte inte nyåret för till maten hade vi rödvin och till efterrätt fick jag äntligen min GT, som jag funderat så länge på. Troligtvis är den nästan hälsosam om man nöjer sig med ett litet glas då och då. Har för mej att drottningmodern i Storbritannien tog sig en GT varje kväll och därför levde till hög ålder. Det kan förstås vara en myt. Vad den nu 90-åriga drottningen dricker vet jag däremot inte. Tydligen har hon i alla fall bra gener att brås på då hon nått så hög ålder. Tror ni att prins Charles väntar otåligt på att få bestiga tronen?

I år firar Finland 100 år som självständig stat. Och det kommer att firas av hög och låg på alla möjliga sätt och vis. Alla evenemang, som ordnas i år verkar ha något 100 års tema. Och man kan göra allt möjligt från att sticka blåvita babysockor till alla som föds detta år till att delta i högtravande kulturevenemang. 
Själv kommer jag i vår att delta i en 70 års fest och tänker väl att det får vara bra så.
Lite leker jag med tanken på att enbart sticka sockor i blått och vitt under detta år. Men äh... det är nog för tråkigt. Måste ju få sticka annat också. Dessutom är jag lite osäker på om jag ens har så mycket blått och vitt garn...

I onsdags satte jag dock upp ett blåvitt sockbörjan. Lite grann stickade jag på vår bilfärd i torsdags. Bägge skaften är nu färdiga och det är dags att ta itu med hälen. Stickar bägge sockorna tillika för att få dem fort färdiga. Har lite annat, som jag vill sticka nu.

För övrigt har jag fullt upp med mina anförvanter. De tycker alla att det skulle vara en utmärkt idé om jag nu så här vid årsskiftet skulle inventera mitt garnlager. Hujedamej! Det går nog inte alls det.
- Nej det kan jag inte göra, sa jag ifrån med min absolut barskaste röst.
- Tänk så mycket restgarner jag fick under året. Ska jag väga dem alla?
- Ja, om du inte vill väga dem kan du ju mäta dem, kom far i huset på.
- Nä, int behöver du väga dem. Du samlar dem bara i en låda och så vet du var restgarnerna finns, sa unga husbondens sambo.
Stön, jag vet redan var de finns. Jag har redan en liten burk, en låda och en korg. Förresten en restgarnslåda, glöm det. Jag fick ju ett och annat i höstas, så det blir nån låda till! Tur att far i huset har kort minne!

- Nej, det går inte. Jag kan inte inventera mitt garnlager, framhärdade jag envist.
- Jo, det är bara att börja. Tänk nu, så vet du vad du har och var det finns, höll å sin sida unga husbondens sambo fast vid.
Jo, alltså jag vet ju nog vad jag har. Det finns ju en exceltabell i min dator, så det så. Däremot vet jag inte längre var allting finns för det blev rejält omblandat vid flytten.
Dessutom är det nog bäst att inte anförvanterna vet nånting alls om mitt garnlager. Man vet aldrig om de skulle överleva chocken!
Däremot borde jag kanske få ordning på alla mönstertidningar och mönster på lösa blad, som dräller omkring. Där krävs nog en inventering, men... öööh...
Nåja, jag har börjat lite smått idag genom att ge bort en Simply Crochet-tidning till unga husbondens sambo. Ett första steg, inte sant?