Barnsockor

– Va gör du, frågade dubbelmorfar igår chockerat då han kom hem från grannbyn och fick se mej skala potatis.
– Lagar mat ser du väl.
– Kors i taket. Är du sjuk?
Stackars dubbelmorfar. Han fattade liksom ingenting. Plötsligt lagar hans gumma mat två dagar i rad. Nåja, idag blir det till att värma rester från gårdagen eller från onsdagen. Skönt att ha matlagningen undan!
Igår bjöd jag dubbelmorfar på köttfärsbiffar och potatisbåtar, ja alltså de där klyftpotatisarna i ugnen heter Veneperunat i min finska kokbok. Den här gången hade jag kryddat dem rejält med svart peppar, för det gillar dubbelmorfar. Förstås hade vi sallad till och gott var det. Till idag finns det kvar lite potatis och tre biffar. Det om köksbestyren. 

Jag hade faktiskt tänkt göra fattiga riddare idag, men vi har ingen gammal bulle att göra dem på, så det skippar jag. Tyvärr kunde jag inte heller köpa glass när jag var iväg till mataffären idag. Vår lilla tillfälliga frys med endast tre lådor är nämligen proppfull. Ett nyårslöfte till mej själv inför nästa år är nog att skaffa en ny lite större frys, trots dubbelmorfars protester. Vi kan inte fortsätta att utnyttja sönernas frysar längre och därmed basta.

Varje kväll den här veckan har jag försökt lägga mej tidigt för att hinna läsa lite i en gammal bok skriven av Agatha Christe. Först igår kväll lyckades det! Men inte orkade jag läsa många sidor inte, innan John Blund for iväg med mej. Boken är ganska tråkig, så...

För en vecka sedan var det julafton. Här i huset var det fullt upp på förmiddagen, för jag hade så mycket att göra och ingen tid alls innan vi skulle iväg västerut på julkaffe. Nyduschad och iklädd badrock satt jag och fäste garnändarna i de här sockorna:

Modell: Lasten emojisukat, s. 53 Käsityön ABC 17 Kauneimmat Käsityöt

Design: Maija Paavilainen
Garn: 7 bröder från Novita

Åtgång: 72 g

Strumpstickor: Nr 3½

Och nej, här ses nog ingen emojifigur på de här sockorna. Jag velade hit och dit med den där figuren, som i mönstret var påsydd på båda sidorna i varje skaft. Jag skulle alltså ha behövt använda maskstygn och brodera hela fyra figurer! Till sist kom jag på att jag broderar inte ens en emoji på ett endaste skaft. Dels skulle det bli för tjockt och knöligt för små barnaben och dels så är maskstygn på stickat inte riktigt min grej. Jag kan rätt smärtfritt brodera från höger till vänster, men är osäker på hur det går då jag ska tillbaka och brodera från vänster till höger. Och i det här fallet hjälper det föga med Youtubevideo. Kanske ett annat av mina nyårslöften borde vara: Lär dig maskstygn!
Så, på grund av mitt velande med maskstygnen blev fästandet av garnändarna riktigt till sista minuten. Hoppas A ändå blev lite glad över en mjuk hemgjord julklapp.

Brukar ni förresten ge nyårslöften? Och ska man göra det? Där nånting att fundera på i natt.

Nu önskar jag er alla ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR 2022! Hoppas att det innehåller mycket garn, stickning, virkning, snickrande eller vad det nu är som ni passionerat vill göra! Och framförallt, hoppas att vi alla hålls friska!

Här i huset kommer vi att ta det lugnt och endast festa med varandra. Mr J har vi haft på nyårskaffe. Han fick gott jästbröd och sista bullakanten!

Bubbelflaskan är på kylning, så allt är i sin ordning! Vi hörs nästa år då vi skriver 2022.

Ett nytt fint hus

Ååh, det finns så mycket jag skulle vilja göra just nu. Så mycket att jag inte riktigt vet på vilket ben jag ska stå. Lösa korsord koncentrerat, läsa, sticka, baka, vistas ute, få ordning på filkaoset i datorn... Jag skulle liksom vilja göra allting på en gång. Det känns som om tiden tar slut och så kan jag inte riktigt prioritera. Till råga på allt finns det sedan ännu en massa måsten: Laga mat, ta hand om disken, tvätta, städa, lappa lite kläder... oj, nej ändå. Jag blir alldeles trött av att tänka på allt det där, så kanske bäst att jag tar igen mej med lite stickning? Eller varför inte ett litet virkprojekt, som garanterat blir färdigt?

Igår, vet ni, fick vi ett nytt fint hus:

Och nej, nej, vi ska ju inte bo här och det ska inte dockan heller. I instruktionsboken står det två gånger att detta är ingen leksak. Så då måste vi ju tro på det, inte sant?

Det här är alltså en superfin fågelmatare. Nu har dubbelmorfar fullt sjå att hitta någon bra och skyddad plats att hänga upp det här fina huset på.

Stort TACK till H för den fina julklappen!

Nu får ni ha en riktigt bra fortsättning på torsdagen.

Själv ska jag försöka vara lite flitig innan jag slänger mej i stickfåtöljen. Måste ju få färdigt, så jag kan börja på något nytt genast när året byter!

Liten vit virkad korg

Vilken glädjefylld dag det har varit idag. Vi har haft H på besök och vi har haft sönerna med en fru på "nyårsmiddag". Jag bjöd på en variant av nachosgratäng. Den hade god åtgång.
Härligt att ha kunnat samlas i dessa osäkra tider. Tyvärr gick tiden alltför fort och H åkte iväg västerut och sönerna med fru förvann hemåt. För mej återstår nu disken, men för en gångs skull är det kärt besvär.

I tisdags för en vecka sedan hann jag också få en liten vit virkad korg färdig. Den hamnade i äldre svägerskan B:s julpåse.

Modell: Liten vit virkad korg, modell från eget huvud

Garn: Nalle från Novita 

Åtgång: 48 g

Virknål: Nr 3 och 4

Skönt med ett litet mellanarbete, som bestod enbart av fasta maskor och kant av smygmaskor.

Ajjo, och tomteluvan passade på M:s huvud och den har varit i användning. Det fick jag bekräftat idag. Tjohoo!

Och nu diskmaskinen på och sedan sticka, sticka, sticka.

Tomteluva

 – Kan du hjälpa mej med en sak, frågade jag av dubbelmorfar i tisdags för en vecka sedan medan han låg på soffan och vilade lite.
– Jaa, svarade han dröjande och var redan på väg att stiga upp.
– Nej, nej, ligg kvar jag kommer dit. Jag vill bara fråga en sak.
– Kan du sii här, ska jag ha svarta ögon på de här, frågade jag ivrigt och viftade med tomteluvan, som saknade den sista finishen.
– Va, nää jag kan int svara på så där svåra frågor, sa dubbelmorfar med vilt uppspärrade ögon.
– Men jag behöver hjälp, vädjade jag.
– Sii nu, här har jag använt maskstygn med svart garn och här är inga maskstygn. Vilket är bättre?
– Eeh, men vad står det i receptet då, frågade dubbelmorfar med något ostadig stämma.
– Att det ska vara ögon.
– Nå, men då så, sa dubbelmorfar och andades lättad ut.
– Men sii nu, sir det klokt ut, envisades jag medan jag viftade med tomteluvan framför hans ögon.
– Gör nu hur du vill.
– Nå, det där var då inte till stor hjälp, fnyste jag frustrerat.
– Och sii nu på toppen här. Ska det vara tofs eller utan, fortsatte jag envetet.
– Kanske en bjällra. Har du bjällror?
– Joo, och jag vet till och med var de finns. Men det är nog inte så praktiskt om man vill använda luvan också utomhus. Det är ju yllesockgarn, så den blir nog för varm att ha inomhus.
– Jaa, kanske en tofs då. Vad står det i receptet, fortsatte dubbelmorfar försiktigt.
– Nå där finns ingen tofs. Luvan liksom bara slutar när alla hoptagningar är gjorda.
– Ja, men alltså, gör nu som du vill. Det gör du ju ändå.

Tja, inte mycket hjälp av dubbelmorfar i den där situationen, så nu fick jag ta alla svåra beslut alldeles själv. Och så här blev det:

Modell: Tomteluva, modell från Hemmets Journal nr 49 2021

Garn: Nalle och Pilvi från Novita samt Maja

Åtgång: 84 g

Strumpstickor: Nr 2½ och 3

Äntligen fick jag alltså mitt röda projekt färdigt.
Det blev lite si som så och alla ögon är kanske inte riktigt jämna. Det beror på att maskstygn inte precis är min starka sida. Att jag dessutom stärkte mej med ett glas GT gör ju inte precis saken bättre.
Jag vet inte heller om det syns att det där luddiga gråa föreställer renar. Jag använde Majagarnet, som jag fick i höstas av en dam på stickcaféet.
Och jodå, jag gjorde en liten garnboll av Pilvi, som pricken över i:et.

Om den passar på M:s huvud vet jag inte. Jag hade skrivit ett julklappsrim där det stod: "Om denna är för stor får du ge den åt din mor". Men sånt hann inte läsas på julaftonen. Och nej, mjuka klappar stod inte heller högt i kurs undantaget då dockkläder! 
Hur nyttig den här tomteluvan är vet jag inte, men den var i alla fall rolig att sticka och ibland måste man få göra sådant också.

Ha nu en riktigt skön fortsättning på tisdagen.
Själv måste jag sortera lite foton här på datorn och sedan försöka få färdigt ett sockprojekt från 2018! Håhåjaa, jag borde inte lämna den andra sockan ostickad, men andra sockan som ska vara precis likadan, som den första är så tråååååkig att sticka. 

Resten av påsarna

 – Va har du riktigt på dej, utropade dubbelmorfar igår på förmiddagen då han äntligen petat sömngruset ur ögonen och slet blicken från TV-rutan.
– Samma som igår.
– Ha du köpt nytt nu igen?
– Nääe, minns du sent på julafton då vi delade ut klappar? Den här sköna collegeklänningen fick jag ju av B och L.
– Jaha, jaha, hmm. Men du borde nog ha en huva att dra över huvudet också.
– Det har jag ju, svarade jag frustande av skratt och vände ryggen till.

Håhåjaa, min gubbe roar mej fortfarande efter alla dessa år. Men nu är jag allvarligt orolig för hans förmåga att uppmärksamma omgivningen.
A) Han hade nollkoll på julklapparna vi fick.
B) Han hade liksom inte alls sett mej på hela juldagen!!! Jag tycker ju nog att han borde ha gjort det, för jag satt snällt i fåtöljen och stickade medan han satt och såg på TV. Visst borde han då ha sett att jag hade på mej en skön hemmadress? En som är ypperlig nu då det är kallt och soligt ute, en som är mjuk och skön och varm.

Och nu mina vänner, om ni inte vill se vad som fanns i resten av påsarna, alltså i min fina adventskalender, så kan ni sluta läsa här. Jag noterar innehållet här för säkerhets skull, så jag inte tappar bort nånting nu i dessa datorbytantider. Man vet aldrig vart fotona tar vägen.

I påse nummer 10 hittades goda Da-Capo, som består av mörk choklad. Stängerna är förstås redan uppätna...

I påse nummer 11 fanns Muminkex. Också de är uppätna.

Men Lilla My godiset har jag sparat. För säkerhets skull har jag gömt påsen i en projektväska full av garn. Tror inte att dubbelmorfar går dit och snokar.

De här goda tryffelkaramellerna försvann i ett nafs. Jag visste inte ens att Fazer gör såna här.

I påse nummer 14 hittade jag en nyttig flaska, som jag tog med till jobbet. Drycken hjälpte mej att vara pigg och alert och klara av höstterminens sista kurser.

Den här chokladplattan har jag också gömt. Kan vara bra att ha som tröst i dessa coronarestriktionstider.

I påse nummer 16 hittade jag två påsar med supergod kakaogranola. Den ena påsen har redan försvunnit i min mage och den andra kommer att göra det inom kort.

Många slickepinnar i påse nummer 17. Länge sen jag ätit sådana. Har hunnit provsmaka de jag fick tidigare.

Också den här godispåsen har jag gömt. Jag är nästan som en ekorre nu, inte sant?

De här kexen har jag däremot delat med mej av. Jag är ju ändå snäll ibland!

Mariannekaramellerna har förstås försvunnit i ett nafs.

En hälsosam flaska, så dubbelmorfar kunde andas ut. Han oroade sig nämligen för hur alla godsaker påverkar min hälsa!

Den här burken är riktigt bra att ha när kylskåpet är tomt!

Den här påsen passade förstås perfekt till makaronilådan.

Och sist, men absolut inte minst, en god karamellpåse. Så glad att Fazer förstått att man behöver en skild påse med Kiss-Kiss karameller. Det finns inte tillräckligt många av dem i Fazers bästa blandningen.

En verkligt fin och innehållsrik adventskalender som jag fick. Här kan vi ta modell inför nästa år!

Ha nu en riktigt skön fortsättning på måndagen.

Själv har jag faktiskt jobbat lite, trots ledigheten. Jag var helt enkelt tvungen att skriva in vårterminens alla kurser i kalendern för att inte dubbelboka mej. Det skulle ha varit en katastrof.

Annandag

Idag har vi gjort slut på jullådorna och skinkan. Tack till B och L, som hjälpte oss att äta upp. Nu blir det inget matsvinn, som dubbelmorfar befarade. Pyttelite makaronilåda återstår och några köttbullar, men vi ska ju ha mat i morgon också.

Själv har jag idag igen rantat mellan köket och datorn och borde nu ha det mesta säkerhetskopierat. Ber en stilla bön att ingen fil har försvunnit. I morgon gäller det att kavla upp ärmarna och försöka få ordning på programsidan.

Jag har alltså vistats i köket och där har jag bakat en Gröna kulor-kaka.

Den gick snabbt och behändigt att baka, men den var lite väl "häftig". Den där gröna marmeladen, som jag julhandlade var alldeles för söt fyllning. Och stackars, stackars dubbelmorfar. Han var inte alls glad. Det ska vara smörkräm i drömtårtan och inget annat! Bastugästerna B och L vågade inte kommentera. De är artiga och väluppfostrade.

Nu önskar jag er alla en riktigt bra start på årets sista vecka.

Julfrid

Kära vänner nu har ni fått vänta i två dagars tid på inlägg. Jag har inte ens hunnit önska er God Jul. Jag hoppas att ni har haft en riktigt fin julafton och önskar er en fortsatt fridfull helg. Julfrid är det jag nu just efterlyser allra mest. Tid för stickning, korsord och stilla kontemplation, tack.

Att ni blev utan inlägg beror på total kaos i detta hus och framförallt i min dator! Äldsta sonen och yngsta sonen ville vara extra snälla med sin mamma sådär inför jul och beslöt att byta ut min urgamla trotjänare till dator till en förmånlig tillfällig lösning. Detta gjorde de i torsdags, alltså dan före dan. Och de gjorde bytesmanövern före julen, trots att jag strängt hade sagt åt dem att inget extra jobb för min del före jul. Jag orkar inte sitta framför datorn också!

Men olydiga, som de var, så satte de frejdigt igång. Jag fick alltså springa mellan tillredningen av makaronilåda och bondost stup i kvarten till datorn och bestämma det ena och det andra. Och så blev det som det blev. Makaronilådan blev alltför mörk och bondosten var på tok för länge i press! Till all tur dög allting ändå att äta igår.
Till sönernas försvar måste sägas att de oroade sig för mina filers säkerhet eftersom det var min gamla hårddisk, som hade oljud och inte enbart datorfläkten. Så joo, tack för omtanken, men vill nån nu komma hit och få ordning på alla mina filer? Och hur ska jag veta var allting finns när jag behöver det och... 

I torsdags var det alltså fullt upp här. Dubbelmorfar hittade på att steka plättar medan jag också ville ha tillgång till spisen. Men jag hann med både makaronilådan, bondosten och ännu med att baka jultårtor. Städandet förblev däremot ogjort, men julgubben sade i TV, att städandet inte var så viktigt. Han betonade att det att få vara tillsammans och att ta hand om varandra är mera värt. Tack för det.

Och så hade vi besök här i torsdags. På kvällen kom två glada tomteflickor från södra stadsdelen med en julkasse som det lyste i.

Vi fick en så här fin jullykta! Den lyser nu så vackert på vårt bord.

När dubbelmorfar hade försvunnit på förmiddagen och jag var fullt upptagen med annat, så knackade det på vår dörr. "Stig in", ropade jag i tron att det var yngsta sonen.
– Goddag, jag hämtar pepparkakorna, hörde jag en mansröst.
– Jag lämnar dem här, fortsatte han.
– Tack, hojtade jag och innan jag hann avsluta det jag höll på med hade mannen försvunnit.

Och jag hittade ett kilo supergoda pepparkakor i en låda i hallen. Stort TACK för den här fina julklappen!

På torsdagseftermiddagen hann vi ännu få besök av mr J med fru. De var nöjda och glada över att bli bjudna på plättar och kaffe. Det var trevligt att träffas även om jag fick skämmas rejält över röran här hos oss. Å andra sidan så kunde de ju gå hem och sedan tänka att: "Oj, vad vi har det fint ändå jämfört med de där lortgrisarna. Hur kan de leva i det där råddet? Städar de aldrig?" Så då bjöd jag på en positiv upplevelse åt dem, inte sant?

Igår hade vi förmånen att få fira med barn och barnbarn, då dottern hade bjudit oss alla på julkaffe på eftermiddagen. Jag var lite efter i tidtabellen, för jag vaknade först efter halvtio igår morse. Men jag lagade Fina skinkpajen, som jag lovat, hann packa de två sista julklapparna och hann duscha innan det var dags att åka iväg till västra grannstaden. Till all tur hade dubbelmorfar besökt gravarna på förmiddagen, så att den detaljen inte störde den hårt ansträngde tidtabellen.

När vi återvände hem blev det igen full rulle, lådorna i ugnen, absolut sista julklappen packades, stora matbordet röjdes och fick en röd julduk, bordet dukades, rödkålen strimlades, jullimpan och skärgårdsbrödet skars upp, likaså kryddgurkan. Och faktiskt var vi alla fyra rejält hungriga då potatisen äntligen hade kokat mjuk och vi kunde sätta oss till bords. Nån efterrätt orkade vi inte med utan beslöt oss för att vänta på den nästyngsta med fru, som lovat besöka oss ännu sent på kvällen.

Ingen ville spela nånting med mej medan vi väntade. Jag förstår inte varför. Det är ju roligt att spela Vem vet mest, Geni eller Trivial Pursuit, inte sant? Alfapet har jag inget emot att spela heller. Och det är inte alls sant att jag alltid vinner. Jag är urusel på sportfrågorna. Men som sagt, vi satte oss i vardagsrummet och TV:n visade nån julkonsert, som bakgrund till våra samtal.

När de sena gästerna anlände var det äntligen dags för julklappsutdelning här hemma. Och vad nu än dottern säger, så är det riktigt roligt att få ge julklappar. Det är nog det som är det absolut härligaste med julen, att få ge och att få umgås.

Jag är tacksam för alla fina klappar jag fått. Just nu sitter jag och myser i en härlig collegeklänning och tänker bara njuta resten av dagen. Potatislådan, kålrotslådan, morotslådan och några köttbullar är nu på uppvärmning i ugnen. Skönt att ha maten färdig. Nu återstår att duka bordet.

Dubbelmorfar och jag fick ett litet julpaket med så här fint innehåll. Men det blir nog inget kortspel idag. Jag drog fram en gammal sockstickning sent igår kväll, men var så trött att jag inte riktigt visste var jag skulle börja, för jag har liksom andra sockan på gång och det är mönsterstickning och då är det nog bäst att veta på vilket varv jag ska fortsätta, annars kan det bli total kaos.

Nu får ni ha det så bra. Hoppas att ni hade julgubben på besök och nu kan njuta av härliga klappar.

Randiga herrsockor

 – Va, paketerade du int in dom, utropade dottern i telefon då hon fick höra att jag hade gett julklappen åt yngsta sonen så där direkt utan krusiduller.
– Nej, hur skulle jag ha kunnat göra det. Han behövde ju prova om de passar.

Ja, så stackars han, som nu då blir utan ett "riktigt" julklappspaket. Men jag var tvungen att låta honom prova sockorna, för jag hade utgått från storlek 46 och lagt till lite centimetrar på måfå för att de skulle komma upp till 48:ans storlek. Själv tyckte jag att de ändå mest såg ut som 43:ans storlek! Det är svårt när det i beskrivningen står att man ska sticka tills lilltån täcks och sedan börja med minskningarna för tån.

Men alltså, för en och en halv vecka sedan blev de här randiga herrsockorna äntligen färdiga:

Modell: Miesten raitasukat, s. 66 Käsityön ABC 22, Sukat

Garn: 7 bröder från Novita

Åtgång: 142 g

Strumpstickor: Nr 3,25

Tårandningen är helt och hållet min egen design. Det ljusblå garnet skulle ha sjunkit in det grå alltför om jag skulle ha följt mönstret helt slaviskt.
Och minns ni vad jag sade om det där att själv randa? Gör inte det, det blir för många garnändar att fästa sedan. Suck! Men samtidigt är det ju så roligt att randa själv och bli av med garnrester...

Sockorna är i full användning redan och det är ju huvudsaken. Stackars dubbelmorfar. Han hade hela tiden hoppats på att sockorna skulle vara för små!

Ha en riktigt skön fortsättning på onsdagen!
Själv måste jag väl nu då paketera in lite klappar och sedan... ja sedan, kanske ta det lugnt så där i största allmänhet...

En fin dag

I morse åkte jag iväg hemifrån vid niotiden. Dubbelmorfar var inte glad.
– Va ska ni dit å göra och få smittan?
– Nå, vi är försiktiga och vi besöker inget köpcenter, svarade jag och åkte iväg tillsammans med yngsta sonen. Han körde och jag visste endast var vårt första stopp skulle ske, Varusteleka. Vi var på jakt efter sköna långkalsonger och en flanellskjorta åt dubbelmorfar. Men tji fick vi! Kalsongerna var slutsålda, återstod endast inhemska merinokalsonger för 90 €. Huh, alltför dyrt för vår budget. Flanellskjortorna fanns endast i små storlekar.

Medan sonen provade en rock gick jag runt lite på måfå. Varusteleka affären är lite speciell, minst sagt. Jag beundrade en riktig militärjeep och fick plötsligt syn på någonting brunt.

Hohoo! Jag hade hittat en julklapp från Varusteleka! "Du får den, ta alltså med den här" stod det och jag nappade den förstås snabbt innan nån annan skulle få syn på paketet.

I paketet hittade jag en riktigt macho reflex. Tack för den. Yngsta sonen var nöjd med sin nya rock, som har huva. För övrigt så blev det ju ett förmånligt juluppköp när det inte riktigt fanns någonting att köpa, som dubbelmorfar skulle ha använt.

Från Varusteleka tog sonen mej till ett av sina favoritlunchställen. Han kör som en infödd Vandabo och hittar till olika ställen, som jag inte ens har hört talats om, än mindre vet var de finns! Mätta och belåtna satte vi oss åter i bilen och den här gången var målet en överraskning och min egentliga julklapp av yngsta sonen. Han tog mej till tehimlen! En hel affär helt tillägnad te av olika sorter. Den låg på ett industriområde lite bakom allfarvägen, så jag skulle aldrig ha hittat dit. Och här blev jag smått lyrisk, så mycket te att dofta på, så många härliga och vackra tekannor, så mycket fina tillbehör och så snyggt allting var ordnat och upplagt. Och vilka blandningar man skulle ha kunnat göra. Och så fick man förstås smaka på dagens te. Det värmde gott. Nu har jag då hittat en alldeles ny affär tack vare sonen. Och förstås kom jag hem med lite te, fastän jag egentligen inte skulle behöva mera te just nu...

Från en prydlig affär till en lite minst sagt rörigare affär, nämligen partiaffären Heino. Dit får man gå endast om man har deras kort, alltså om man har ett företag eller som i sonens fall, arbetsgivaren har försett en med ett litet kort. Att vi alls hamnade där beror på att dubbelmorfar sent igår kväll kläckte ur sig att vi nog ändå behöver en skinka till julen! En liten en på 2 kilo. Men här fanns ingen skinka. Massor av andra grejer, så jag kom hem med en springform för kakor, en mindre än den stora jag har från förut i skåpet. Annars så var det liksom inte förmånligare där i partiaffären än vad det är i vanliga matbutiken. Det som skilde mest är att här finns storförpackningar av diverse slag, som används på pizzerior och liknande matställen.

Eftersom vi fortfarande var utan skinka, så kurvade vi på hemvägen via västra grannstaden och besökte Herek. Där fanns minsann skinkor, till all tur. Och där träffade vi också på barnens kusin iklädd tomteluva. Nöjda styrde vi kylaren österut och hemma var vi igen strax före halvtre.

En fin dag tillsammans med yngsta sonen och besök i tre olika affärer, som jag aldrig hade varit i tidigare, Forsman Tea, Heino och Herek. Inte illa, eller hur?

– Man hinner bara ner till pannrummet så har du redan främmande män i köket, sa dubbelmorfar senare på eftermiddagen då jag hade fått ännu en julklapp levererad hem.

Ett helt berg med bröd! Jästbröd och havrebröd samt en jullimpa. Så goda skinkpastejer att vi på tremanhand här i huset redan har ätit upp nästan hälften. Och så en stor fin bullakrans. Oj, oj och ett stort, stort TACK för den fina julklappen!

Nu är det endast tre nätter kvar till jul, så nu får jag allt sätta lite fart på mitt paketerande, annars vet jag inte hur det hela slutar.

Men kära ni, stressa inte, ta det riktigt lugnt...

Strålande jul

Apropå backhoppningen ännu, så undrade jag förstås var i hela världen de där hopparna befann sig. Dubbelmorfar kunde  inte svara på en så svår fråga, men jag som hade stickat hade ju koncentrerat mej och visste att hoppen utfördes i backen i Engelberg i Schweiz.
– Finns det inte en sångare som heter nånting liknande i förnamn, frågade dubbelmorfar.
– Jo, han den där Humperdinck, men vad heter han riktigt i förnamn.
Ingen av oss kom ihåg med säkerhet, så jag fick ta fram telefonen och googla. Tänk så fantastiskt, på nån minut hade jag svaret i min hand! Utvecklingen har verkligen gått framåt sen 1990-talet. Då skulle jag först ha varit tvungen att starta datorn, koppla i ADSL-modemet via telefonen och ringa upp. Det skulle ha gett ett högt ljud, som katterna inte alls gillade. Sen skulle det ha tagit sin lilla tid innan jag varit ute på nätet och kanske eller kanske inte fått svar. Om det är en utveckling till det bättre eller sämre må vara osagt. Nu finns i varje fall all världens information, både riktig och desinformation, inom räckhåll på nån sekund.

– Han heter Engelbert, hojtade jag glatt.
– Jag tror att jag fick en skiva med honom då jag köpte min första skivspelare från affären i stan, sa dubbelmorfar.
– Va, en skiva med en smörsångare?
– Ja och så en med Ray Coniff.
– Vet du vad jag fick för c-kassett då vi köpte en radio med kassettbandspelare?
– Nä.
– Jag fick Slayed med Slade. Och pappa fick en kassett med Streaplers.
– Vem är Streaplers?
– Alltså du skojar, ett svenskt dansband som grundades 1959.
– Mmm, jaha, jaha, muttrade dubbelmorfar, som har nollkoll på svensk musik och absolut minst koll på dansbandsmusik. Det är endast ett fåtal svenska artister han känner till; Jussi Björling, Evert Taube, Lisa Ekdahl, Lasse Berghagen, Lill-Babs, Alice Babs. Povel Ramel...Ja och så förstås Abba. Och så har jag upplyst honom om vem Sven-Ingvars är och likaså Bo Kaspers Orkester. Men det betyder inte att han ändå vet vem som spelar om han hör en låt från nån av de här två grupperna i radio.

Sent igår kväll då dubbelmorfar satt och såg på TV och jag stickade sa han plötsligt:
– Du har inte varit ute på hela dagen.
– Aj, nej jag har inte hunnit.
– Nå, vad har du gjort då?
– Öööh, stammade jag fram och försökte fundera. Vad hade jag egentligen gjort? Inte mycket, men ändå fått hela söndagen att gå. Tömt ett bord, fått på en tvättmaskin, stickat, rantat runt med diverse saker, som inte har nån plats alls i vårt hus, sorterat lite papper, bläddrat i mönstertidningar, trots att det nog inte hinns med fler stickningar eller virkningar nu inför jul, dragit fram strykbrädet och stryklodet och försökt, märk väl, försökt stryka en julduk och så har jag nu då lätt ångat eller pressat de där olycksaliga sockorna, som nu kan paketeras in. Ja och så tog jag fram keramikjultomten och julugglan och placerade dem på den nystrukna julduken på det förut tomma bordet. För övrigt så bara njöt jag av söndagen och det ska jag säga er att inte är helt fel.

Social media kan vara farlig, det vet ni ju? Dels är det mycket lurendrejeri där och dels så ska man ju inte jämföra sig med alla andra, ni vet, alla de där duktiga människorna, som verkar hinna med vad som helst. På Instagram har jag sett hur den ena och den andra har färdigställt årets halvfärdiga projekt och/eller försökt använda slut allt garn från sitt lager. Huuu, jag baxnar.

Nå, för en vecka sedan beslöt jag mej för att vara modig och kolla lite i diverse projektväskor. Jag öppnade helt tufft dörren till hobbyrummet, sträckte ut vänster hand till vänster och grabbade tag i alla svarta projektväskor, som hänger där på en konstig stor knopp, som dubbelmorfar har monterat. Jag tog ett djupt andetag och öppnade väskorna en efter en och...

... inget halvfärdigt projekt alls! Däremot 2 nystan reflexgarn och så lite andra granrester. Puuh, nu kunde jag andas ut. Hittade inte nån vettig användning för något av garnen så där på rak arm, men ville ändå göra nånting, så i måndags för en vecka sedan blev den här lilla virkningen färdig:

Modell: Strålande jul

Garn: Carolina från Marks & Kattens samt tunn gul metalltråd

Åtgång: 12 g

Virknål: Nr 3½

Det gick fort att virka och det var riktigt roligt att få någonting färdigt även om nu garnåtgången inte är så stor på såna här små projekt.

Förra veckans tisdag försvann virkningen tillsammans med en julklapp. Dessvärre hann jag liksom aldrig pressa den här. Den detaljen får mottagaren själv sköta.

Ha nu en riktigt skön måndagskväll.
Själv ska jag julklappsrimma lite grand...

Fjärde advent

– Kom o sii nu, ropade dubbelmorfar häromsistens och väsnades mer än vanligt.
– Vad är det om, frågade jag och försökte hålla irritationen borta från rösten där jag satt vid matbordet och försökte göra en vad-allt-vi-behöver-till-julbordet-lista. Till detta fnyste dubbelmorfar.
– Vi ska int ha nånting. Du kan köpa Saarioinens lådor.
– Nääe, det gör jag ändå int. Och jag vill ha jullådor, för då behöver ingen laga mat på juldagen!
– Men visst måste vi ha skinka på julbordet, bröt äldsta sonen in i diskussionen.
– Nä, vi kan köpa några skivor. Det räcker, sa dubbelmorfar. Int behöver det vara nån julmat alls. Vi kan ha korvsoppa eller ugnskorv och mos, fortsatte han.
– Men det var ju bra, svarade jag glatt och fortsatte: Då stryker jag bondosten och jultårtorna, så att vi inte alls har nån julmat.
Nu började dubbelmorfar protestera och gav fria händer åt mej, men med ett varnande finger upphöjt och ett konstaterande om att det får inte bli matsvinn.
– Vi e bara fyra personer vid matbordet, kom ihåg det, varnade han mej.
Jag suckade djupt och strök fisken, sillen och rosollen från min lista medan jag smått i panik funderade var mitt recept på bondost finns. Utan det receptet ingen bondost. Men lugn, bara lugn. Jag har receptet precis där jag lade det senast. Skönt. Jag har själv ätit fisktallrik två gånger redan i december, så det klarar jag mej utan. De andra kan få fisk sen till nyåret. Så det så.

Nu är det alltså klart att här i huset blir det nog nån sorts julmat. Det är också helt glasklart att jag kommer nog aldrig att bli en bra husmor eller matmamma. Det är liksom för sent att börja nu i min ålder och det fastän det heter att "det är aldrig för sent". Men för min del är det nog det vad gäller köksregionerna. Att baka kakor, pajer, muffins med mera är roligt, men att laga mat är liksom inte riktigt min grej.

Efter avklarad julmatsdiskussion fortsatte dubbelmorfar att gapa:
– Kom å sii nu.
Jag var ytterst tveksam. Det finns i ärlighetens namn inte mycket i TV, som intresserar. Men jag tog stickningen under armen och bänkade mej i fåtöljen och...
... eh, det var backhoppning i TV!
– Men du sir ju int, utropade dubbelmorfar plötsligt, då han såg att jag var helt koncentrerad på mitt röda projekt.
– Nä, jag behöver int titta, jag hör i stället, svarade jag. Det skulle jag aldrig ha sagt! Det var två gubbar i TV, som förklarade allt om vindriktningar och vad den och den hopparen hade åstadkommit förra året och jag vet inte allt vad. Expertkommentatorn förklarade om uthopp och framåtlutning och... kära hjärtanes, så svårt och tekniskt allting verkade.
Och så började gubben i soffan kommentera:
– Han hoppade över 125 meter. Aj, nej det var bara 121 meter. Man ser int rikit härifrån. Det är så dålig bildvinkel. Aj sii, nu kommer han Zyla (eh, jag tror det finns en sån hoppare?). Han hoppar nog långt. Nej, sii nu han misslyckades totalt. Hoppet blev under 100 meter.
Jag hade alltså tre gubbar, som pratade om det som hände i TV-rutan, som om jag inte själv skulle kunna se ifall det hade intresserat. Jag stängde öronen och koncentrerade mej helt på stickningen allt medan jag funderade på om det skulle finnas nån annan bekväm stol i huset där jag kunde boa in mej med min stickning. Fast då skulle nog dubbelmorfar ha gapat igen:
– Kom å sii nu.
Bäst för husfridens skull att sitta tillsammans med honom och låtsas se på ett hopp då och då. Eftersom jag hade stängt öronen var det lite svårt då han frågade om nånting, skulle jag svara ja eller nej? Jag tog det säkra före det osäkra och svarade "Nej" varje gång han ställde en fråga. Till sist tyckte han att jag var så tråkig att han slutade fråga. Det var ju liksom ingen idé då jag ändå sade nej till allt.

Idag är det fjärde advent
och dörren står på glänt
till julens underbara magi,
men det gäller att stå i
syssla och stöka, bli färdig i tid,
för att sedan njuta av julefrid.

Jag har öppnat fjärde adventskalenderlådan idag.

Rikligt innehåll: Olika garner, en liten flaska med tvättmedel för ylle, fyra knappar, grönt te och så läppbalsam, som också går att använda på torra hudpartier. Garnet är tänkt till handledsvärmare. Och vet ni vad som är det bästa med de här lådorna? Jo, nu har jag fyra presentförpackningar. Men vad ska jag fylla dem med?

Önskar er alla en riktigt skön fortsättning på söndagen.

Julhandlat

– Vad är det där, frågade dubbelmorfar i morse och pekade mot fönsterbrädet.
– Det är ju min julklapp som jag fick i onsdags, svarade jag smått förundrat.
– Borde du int ha blommor på fönsterbrädet istället för prydnader?
– Men det är ju ett norrfönster och inga blommor trivs där nu på vintern, så därför får tomtesyskonen sitta där.
Efter detta konstaterande så kunde dubbelmorfar inte göra så mycket annat än mumla och muttra och lomma iväg.

Idag på eftermiddagen har jag varit iväg till stan med minstingen och jag har julhandlat! Ni skulle bara veta.

Gröna kulor marmelad på burk!! Tjohoo, årets julkaka blir en svart-grön sak! Lätt som en plätt och dubbelmorfar får nån sorts drömtårta!

Inspirerad av dubbelmorfars blomdiskussion i morse, så köpte jag också en amaryllis, som jag hoppas att är vackert rosafärgad, såsom etiketten i bottnen påstår. Spännande att se när den slår ut.

Annat jag handlade har kanske inte så mycket med julen att göra, men behövs ändå: Toapapper, bakplåtspapper, och nej det är ju nu inte samma sak de där två!, kardemumma, socker, kattmat (förstås!), te, cornflakes, D-vitamin, tvättpulver eller heter det tvättmedel? Glömde köpa den lilla tryckluftsburken, som  skulle behövas. Ja, och så några julklappar med, men dem berättar jag absolut inget om. Det är hemligstämplat!

Nu önskar jag er alla en riktigt skön fortsättning på lördagskvällen.

Själv ska jag ta det superlugnt och bara njuta och kanske, kanske sticka lite grann. Jag har försökt tömma ett bord idag, men varje gång jag få bort fyra saker därifrån, så kommer det liksom tre nya saker till på bordet från något annat hörn i huset. Suck och dubbelsuck! Får ta nya tag i morgon.

 

Fjärde gången

– Det där är ingen julsång, sa dubbelmorfar lite småsurt idag då vi återvände hem från västra grannstaden och en pigg låt spelades i radion.
– Visst är det en julsång. Den är bara lite rockigare än dem du är van vid.
Till det fnyste han bara. Men jag skulle nog säga att Rockin' Around the Christmas Tree är något av en klassiker, för den har hängt med sen 1958!

Idag var vi alltså för fjärde gången den här veckan iväg till västra grannstaden. Men lugn bara lugn. Jag har inte slösat pengar på julklappar där borta i väst. Nej, jag har förstås jobbat, vad annat. Och nåja då, jag var ju faktiskt ute på lite festligheter i onsdags. Men ingen fara vi var tre personer på 2 meters avstånd från varandra!

Så här fint var det pyntat i trappuppgången i huset jag besökte idag. Så omtänksamt och trivsamt av invånarna. Det måste vara härligt att bo i ett sådant höghus där man liksom bryr sig om varandra och vill göra det mysigt för alla. Mera sådant.

Och ett stort TACK till H för presentkortet vi fick förra julen och som vi äntligen löste in idag. Skönt att slippa matlagningen.

Nu önskar jag er alla en riktigt skön fredagskväll.

Den här damen borde bege sig iväg till stan och handla, men... tja, jag har nog ingen lust att göra det mera idag.

Två julklappar!

Nu har snön regnat bort och kvar finns endast ställvisa isfläckar. Och jodå, det var betydligt ljusare ute med den vita snön på marken.

Idag har jag fått vara ensam hemma och det har varit jätte, jätteskönt. Inte för att jag direkt har legat på latsidan, men inte har jag städat heller. Nej, jag har suttit framför datorn och jobbat på. Försökt få iväg all e-post, uppdaterat det som ska uppdateras osv, osv. Har lite datorjobb kvar ännu innan jag helt kastar loss från jobbet.

Igår kom jag hem mitt i natten, efter tre GT:n och med hela två julklappar! Ja, ja, ni kanske inte alls är intresserade av mina julklappar? I såna fall kan ni hoppa över resten av det här inlägget.

En så här fin julklapp fick jag igår kväll. Den sitter nu på fönsterbrädet och de två syskonen tittar på mej.

Och mitt i natten fick jag den här glittriga julpåsen av min chaufför!

Innehållet var spännande! Tur att jag kastade ett snabbt getöga i påsen i natt och hann se att där var en ost som skulle in i kylskåpet! Resten fick allt vänta till i morse då jag kollade in det här fina innehållet. Det verkar faktiskt, som om jag skulle ha varit snäll i år, trots allt, eller vad tror ni?

Hoppas att ni får en skön kväll och inte dukar under för julstressen.

Ännu en julklapp

Bläää, jag tycker inte om det här vädret. Det är is överallt för oss stackars fotgängare. Sandkornen försvinner in i isen fortare än det hinner sandas. En av mina kolleger hade fallit, men klarat sig utan benbrott, tack och lov. Själv trippade jag försiktigt, försiktigt till och från bilen idag. Men snart ska jag ut igen på farligheter. Ja det blir ju så när jag ska halka på isen. Det blir liksom farligheter utan festande!

Idag kom jag hem från stan med ännu en julklapp!

Det var en av mina kolleger, som gav den här fina klappen. Nu kan vi bränna en marschall på julen eller nyåret.

Vi avslutade höstterminen idag på jobbet.

Till efterrätt fick vi den här juliga kakan med pepparkaka, plommonmousse och lingontäcke. En riktigt syrlig och god kaka.

Och nu får ni ha en så fin onsdagskväll, som ni bara kan.

Själv ska jag bege mej iväg västerut...

 

En julklapp

Idag kom jag hem från jobbet i västra grannstaden med en julklapp. Jag blev glatt överraskad, för det hade jag inte alls väntat mej.

 

Jag kanske ändå har varit lite snäll i alla fall, eller vad tror ni?

Nu marsch iväg i säng med mej. Det är arbetsdag igen i morgon och på kvällen nöje. Jippii! Och jullovet närmar sig med stormsteg. Kan det bättre bli?

En tom burk

I måndags för tre veckor sedan fick jag den här burken:

 

Alltså en tom liten burk. Och det bara för att jag råkade säga att jag har en liknande hemma.

Och det har vi ju. I vår burk hade vi förr handskrivna lappar med olika hushållarbeten, som skulle utföras. Var och en fick dra en lapp och sedan gällde det att utföra den syssla, som stod på lappen. Det gick bra när det var sju personer i huset, men nu går det inte så bra, för tänk hur ofta man skulle få utföra något tråkigt i hushållet och få samma lapp hela tiden. När det är få som drar lappar är chansen att kunna byta arbetsuppdrag betydligt mindre.

Den tomma burken är inte längre tom, för nu har jag satt dit reflexer och mina rosa bandet rosetter. Bra förvaring, inte sant?

Nu får ni ha det riktigt bra, så ska jag ta itu med höstterminens sista kursförberedelser. I morgon håller jag sista kursgångerna innan det blir jullov.

Halvvägs

Idag är det tredje advent och vi har inte ett endaste ljus tänt. Vi är nu halvvägs där, för det är enbart 12 dagar kvar till julafton. Andas lugnt, ingen stress. Julen är en kort helg i år, så det blir fort vardag igen. Och det man inte hinner med i år, får man satsa på i nästa år, inte sant? Här i huset har jag julvägrare. Det hörs suckar och stönanden och önskningar om att det hela skulle vara överstökat redan. Men så plötsligt kommer ett mer eller mindre omöjligt julklappsönskemål:
– Jag skulle behöva ett par tunna yllesockor, som skulle passa i mina vinterstövlar.
– Hur ska det gå till. Du tror ju inte på julgubben!
– Men jag har en gumma!
– Om du menar mej, så glöm det. Jag hinner inte med någonting alls nuförtiden.

Undrar om jag borde tipsa dubbelmorfar om sockorna i Café Favorit? Eller kanske han skulle köpa sig ett par tunna sockor någon annanstans ifrån. Själv får jag liksom inget gjort. Igår tömde jag visserligen ett bord, men i morse då jag såg på det hade dit åter kommit en hel del grejer på det. Hur ska man lösa det? Finns liksom en massa smågrejs, som behövs hela tiden, men som inte har någon plats. Ni vet, handskar, läppomada, reflexer, handkräm... ja och så förstås diverse små grejer, som hänger ihop med handarbeten. Jag skulle vilja ha en smal byrå i korridoren, så att allt det där småplottret fick plats nånstans. Men dubbelmorfar säger att vi inte ska ha det så, för korridoren ska vara tom på möbler. Haaa, kattmaten och fågelmaten får minsann ta plats i farstun, likaså en såg, som snart har legat ett år vid ingången utan att nån har rört den. Hrmpf!!! Men, idag ska jag inte störa söndagsfriden. Åh, nej, det får allt vänta till slutet av veckan då mitt jullov börjar och då jag hoppas att jag är extra energisk och kan ta itu med både egna och dubbelmorfars grejer. Få se hur det slutar, för om jag nu tar en överblick på allt rådd, blir jag alldeles matt och benen känns som gelé. Jag sätter mej darrigt ner och sneglar begärligt på stickväskan och tänker att bara ett litet, litet varv. Det kan jag allt hinna med och sen är allt städande och ordnande glömt. Huu!

I början av den här månaden, innan jag visste att jag skulle få en så fantastisk julkalender/adventskalender, hann jag gardera mej och själv beställa en åt mej till specialpris, för den första luckan/lådan skulle redan ha öppnats. Den kalendern kom igår och äldsta sonen var så vänlig att han tog ut paketet. Visserligen under lite knorrande och muttrande, för jag hade ju själv varit iväg till stan igår. På grund av halkan ville jag inte gå nånstans extra utöver det absolut nödvändiga. Så det så!

Inuti postpaketet fanns fyra lådor, en för varje adventssöndag. Spännande!

Första advent har ju redan varit och farit, så jag öppnade första lådan igår med stor spänning. Och se, precis vad jag behöver, två nystan tweedgarn och en luddig tofs till en mössa och en nål att sy fast tofsen med. Hur kunde de veta att min egenhändigt stickade gråmelerade mössa har försvunnit spårlöst och att jag måste sticka en ny åt mej? Och hur kunde de välja rätt färg? Beskrivningen finns gratis på nätet.

I bottnen på den där lådan fanns det här häftet. Vet inte riktigt vad jag skall göra med det, för jag ritar ju nog inte egna mönster. Jovisst avviker jag från mönsterbeskrivningar, men till att börja designa eget är nog steget för långt.

Andra advent är ju också ett minne blott, så jag fick öppna paket nummer två! Och det här var minsann spännande: Sockgarn, mohairgarn, handkräm, ett litet myskopaket och någonting av tyg i bottnen.

Mysko paketet visade sig innehålla en ullkam och en påse för den. Om det här fungerar på riktigt vet jag inte. Tycker kammen verkar lite väl vass för att jag skulle våga mej på att använda den på fint mohairgarn. Bäst att pröva på en gammal noppig klänning först.

Man kan aldrig ha för många projektväskor! Så är det bara och nu har jag en ny igen. Ska nog ge bort en annan, så fort jag får projektet i den väskan färdigt först...

Och idag fick jag öppna den tredje lådan. Tjohoo! Zafira-garn passar ju riktigt bra, eftersom det har varit mitt bilmärke de senaste tiotals åren. Nu har jag dock övergått till en mindre Opel. Behöver liksom inte sju personers längre...
Förutom garnen, så finns i det här paketet en fin sax, en lång kabel att trä upp sin stickning på och två märken med hjärtan på och texten Handmade. Det där gröna är inte riktigt min färg, men det kanske kan glädja någon annan? Känner ni nån, som gillar grönt?

Det känns som att jag har haft julafton nu varje dag på grund av mina fina adventskalendrar. Så härligt med överraskningar.

Ifall ni, mot förmodan, funderar över musikvalet ovan, så är det riktigt skönt att rocka loss, som motvikt till alla snyftiga julmelodier. Bra med lite uptempo när man ska städa. Och förstås bra också med lugnare toner då man vill ha det mysigt.

Nu önskar jag er alla en riktigt skön fortsättning på söndagen.
Själv ska jag ta itu med matlagningen. Det lär vara min tur igen idag. Om jag skulle vara riktigt energisk, så skulle jag baka någonting till efterrätt, men...