– Kom o sii nu, ropade dubbelmorfar häromsistens och väsnades mer än vanligt.
– Vad är det om, frågade jag och försökte hålla irritationen borta från rösten där jag satt vid matbordet och försökte göra en vad-allt-vi-behöver-till-julbordet-lista. Till detta fnyste dubbelmorfar.
– Vi ska int ha nånting. Du kan köpa Saarioinens lådor.
– Nääe, det gör jag ändå int. Och jag vill ha jullådor, för då behöver ingen laga mat på juldagen!
– Men visst måste vi ha skinka på julbordet, bröt äldsta sonen in i diskussionen.
– Nä, vi kan köpa några skivor. Det räcker, sa dubbelmorfar. Int behöver det vara nån julmat alls. Vi kan ha korvsoppa eller ugnskorv och mos, fortsatte han.
– Men det var ju bra, svarade jag glatt och fortsatte: Då stryker jag bondosten och jultårtorna, så att vi inte alls har nån julmat.
Nu började dubbelmorfar protestera och gav fria händer åt mej, men med ett varnande finger upphöjt och ett konstaterande om att det får inte bli matsvinn.
– Vi e bara fyra personer vid matbordet, kom ihåg det, varnade han mej.
Jag suckade djupt och strök fisken, sillen och rosollen från min lista medan jag smått i panik funderade var mitt recept på bondost finns. Utan det receptet ingen bondost. Men lugn, bara lugn. Jag har receptet precis där jag lade det senast. Skönt. Jag har själv ätit fisktallrik två gånger redan i december, så det klarar jag mej utan. De andra kan få fisk sen till nyåret. Så det så.
Nu är det alltså klart att här i huset blir det nog nån sorts julmat. Det är också helt glasklart att jag kommer nog aldrig att bli en bra husmor eller matmamma. Det är liksom för sent att börja nu i min ålder och det fastän det heter att "det är aldrig för sent". Men för min del är det nog det vad gäller köksregionerna. Att baka kakor, pajer, muffins med mera är roligt, men att laga mat är liksom inte riktigt min grej.
Efter avklarad julmatsdiskussion fortsatte dubbelmorfar att gapa:
– Kom å sii nu.
Jag var ytterst tveksam. Det finns i ärlighetens namn inte mycket i TV, som intresserar. Men jag tog stickningen under armen och bänkade mej i fåtöljen och...
... eh, det var backhoppning i TV!
– Men du sir ju int, utropade dubbelmorfar plötsligt, då han såg att jag var helt koncentrerad på mitt röda projekt.
– Nä, jag behöver int titta, jag hör i stället, svarade jag. Det skulle jag aldrig ha sagt! Det var två gubbar i TV, som förklarade allt om vindriktningar och vad den och den hopparen hade åstadkommit förra året och jag vet inte allt vad. Expertkommentatorn förklarade om uthopp och framåtlutning och... kära hjärtanes, så svårt och tekniskt allting verkade.
Och så började gubben i soffan kommentera:
– Han hoppade över 125 meter. Aj, nej det var bara 121 meter. Man ser int rikit härifrån. Det är så dålig bildvinkel. Aj sii, nu kommer han Zyla (eh, jag tror det finns en sån hoppare?). Han hoppar nog långt. Nej, sii nu han misslyckades totalt. Hoppet blev under 100 meter.
Jag hade alltså tre gubbar, som pratade om det som hände i TV-rutan, som om jag inte själv skulle kunna se ifall det hade intresserat. Jag stängde öronen och koncentrerade mej helt på stickningen allt medan jag funderade på om det skulle finnas nån annan bekväm stol i huset där jag kunde boa in mej med min stickning. Fast då skulle nog dubbelmorfar ha gapat igen:
– Kom å sii nu.
Bäst för husfridens skull att sitta tillsammans med honom och låtsas se på ett hopp då och då. Eftersom jag hade stängt öronen var det lite svårt då han frågade om nånting, skulle jag svara ja eller nej? Jag tog det säkra före det osäkra och svarade "Nej" varje gång han ställde en fråga. Till sist tyckte han att jag var så tråkig att han slutade fråga. Det var ju liksom ingen idé då jag ändå sade nej till allt.
Idag är det fjärde advent
och dörren står på glänt
till julens underbara magi,
men det gäller att stå i
syssla och stöka, bli färdig i tid,
för att sedan njuta av julefrid.
Jag har öppnat fjärde adventskalenderlådan idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar