Livfull lördag

I morse vaknade jag vid femtiden av att min vänstra fot frös. I gryningsljuset sträckte jag på benet och upptäckte att nattsockan hade glidit av. Det var bara att pallra sig upp ur sängen och försöka hitta sockan. Den gömde sig i fotändan inne i påslakanet. Tydligen hade jag på något sätt traskat omkring i sängen i sömnen.
När jag nu en gång var vaken passade jag på att göra ett för-säkerhets-skull-toabesök, för att sedan återvända till bädden. det är sånt man gör i den här åldern.

Jag tänkte jag skulle sova en liten stund till. Gissa när jag vaknade nästa gång?
Jo, klockan tio. Jag hade lyckats sova bort halva förmiddagen. Men, det var riktigt, riktigt skönt att få sova ut. Och idag är det söndag och då måste jag inte göra nånting alls, eller hur? Jag behöver inte ens laga mat, för det finns rester i kylskåpet. Tjohooo!

När jag somnar om på morgonnatten brukar jag vanligtvis drömma konstiga drömmar, så också i morse. Jag drömde att jag tillsammans med ett gäng kompisar träffade en tysk som hade flyttat till Finland. Han bodde i ett litet rött hus med vita knutar tillsammans med sin hustru och två söner i tonårsåldern. Den yngste hette Jimmy och familjen hette nånting med Dramm i efternamn. Mannen var en hejare på brädspel och det var det han sysselsatte oss gäster med. Vi satt vid tre olika bord och spelade lite olika spel. Ett handlade om att gömma brickor och vad de andra spelen gick ut på vet jag inte riktigt, för då vaknade jag redan. Lite synd, för jag kunde kanske ha lärt mej nånting nytt.

Igår, på lördagen fanns det många evenemang att välja på här i vår landsända. I stan, eller rättare sagt ute på vattnet pågick FunRun 2026, i Bruket ordnades Finlands största bluegrass festival. Där uppträdde Finlands bästa bluegrassband, Jussi Syren and The Groundbreakers. I norra grannkommunen hölls hembygdsdag på Kycklings.
Men jag deltog inte i ett enda av de här evenemangen. Det berodde inte alls på regnet, utan på att jag helt enkelt skulle iväg på äldsta barnbarnets 9-årskalas. Egentligen riktigt skönt att inte behöva välja mellan de olika evenemangen. Om jag hade varit tvungen, så skulle båttävlingen ha fallit bort och jag skulle ha besökt både Kycklings och Bruket.

Istället blev det en färd till västra grannstaden och ett härligt kalas. Barn och barnbarn går alltid före allting annat för mej. Jag fick skjuts till kalaset med yngsta sonen. Bisin min ligger fortfarande däckad i soffan och jag tyckte att det är onödigt med tre bilar härifrån istället för två, som det blev nu.

Det bjöds på mycket gott på kalaset, två sorters pinsa, olika kex, olika sorters chips med dipp, fruktfat, en supergod stor britatårta samt rabarberpaj med vaniljsås. Mumsfilibabba! Fruktfatet var en succé, i synnerhet om ni frågar Lilleman som åt upp de sista melonbitarna.

Många spännande födelsedagspresenter fick jubilaren och en och annan gåva fick också lillasystern. Härligt att träffa alla igen.
Och bra att jag kunde prova det rosa fluffet på dottern innan hon igen hamnade att springa efter Lilleman. Han hittade nämligen massor av intressanta saker. De flesta tyvärr se-men-inte-röra-grejer.

Med mej hem fick jag 200 gram garn. Tack för de här nystanen. Lilla T behöver en solhatt, så nu blir det först provlapp och sen sticka av. Visst får jag börja på ett nytt projekt redan idag? Eller måste jag få något pågående projekt färdigt först? Kanske rosa fluffet, för det borde ju gå snabbt.

Jag fick åka hem med nästyngsta sonen. Vi kurvade via Biltema. Genast när Lillan såg den blåvita byggnaden sa hon att vi skulle till Biltema, fastän hon aldrig varit där tidigare.
Det ösregnade då vi gick från parkeringen till affären. Lillan höll i det stora paraplyet, så jag blev våt. Men sånt smälter jag inte av.

– Kom famo, här är leksakerna, ropade Lillan glatt.
Hon navigerade som ett proffs och hittade genast fram till rätta hyllor. Hon kände igen gräsklipparen, som lillbrorsan hade fått av famo. Fadern sa att de inte behövde två av den varan då Lillan tyckte att hon nog också borde få en, i rättvisans namn liksom. Sen hittade hon en radiostyrd bil där i leksakshyllan. Den skulle hon minsann ha. Famo blev lite fundersam och visste inte riktigt hur hon skulle tackla detta, men kom på att det stod 6+ på förpackningen.
– Ser du här, det är för äldre barn. Här står 6+. Vi måste nog fråga din pappa först, sa famo mycket förnumstigt och trodde att hon hade klarat sig ur knipan.
Det tog inte länge förrän Lillan kom med en annan bilförpackning hårt tryckt mot bröstet.
– Här står 3+ och jag, L är fyra år, sa den lilla damen triumferande. Nu hade hon löst famos problem på ett klipskt sätt.
Håhåjaa, famos hjärta smälte, förstås måste ju Lillan få den där bilen, trots att fadern knappast skulle bli glad. Hela vägen genom alla gångar bar Lillan sin bil hårt tryckt mot bröstet. Ingen skulle få ta dyrgripen ifrån henne.
 

Med tanke på kommande pysselstunder här i huset köpte jag ett målarset. De förra färgpennorna har försvunnit på något mystiskt sätt. Nu finns här då både färgpennor, vässare, radergummi, tuscher och kritor. Hoppas att det räcker till.

Jag köpte också en träningsmatta. Inte för att jag precis ska börja träna. Nej, nej, de här ska inte placeras på golvet, utan på bordet. De skall alltså inte heller användas som pussel, utan som underlag för stick- och virkprojekt som ska spännas ut till sin rätta storlek, vattnas och få torka. Kort sagt, de ska användas för blockning och inget annat. Bäst att jag gömmer dem i hobbyrummet.

Och när man nu en gång är i Biltema, så då bara måste jag passa på att köpa lite hallonbåtar. Det var ju svenska nationaldagen igår, så lite blågult kanske inte är helt fel ibland.

Nu ska jag iväg ut och njuta.

Önskar er alla en skön fortsättning på söndagen!

En fot i ryggen

Inte en endaste maska stickade jag igår, för vi har haft Lillan som nattgäst. Och då vet ni, då är det fullt program hela tiden, spel, pussel, fantasilekar, pyssel och jag vet inte allt vad. Intensivt så det förslår och förstås riktigt, riktigt härligt.

Till all tur hann jag få dagens födelsedagsgåvor paketerade igår på förmiddagen innan Lillan anlände med fadern och lillebror.
Det blev kanske lite mycket paket igen, men... ja, det är ju så roligt att ge. Och ibland råkar jag hitta ett och annat och då blir det så här. Jag tänker alltid att jag ska skärpa mej, men det är lättare sagt än gjort. Dessvärre blir det väl snart ändå så att barnbarnen är så stora att det enda som räknas är pengar.

Lillan sov med mej i dubbelsängen, så vi bytte lakan tillsammans igår kväll. Det var roligt tyckte hon och var riktigt hjälpsam. Men täcke ville hon inte ha. Själv blev jag tvungen att linda ett påslakan runt min dyna, för jag hittade inget dynvar. De jag fick tag på var antingen för små eller trasiga. Vad de då gör i vårt linneförråd övergår mitt förstånd. Är det lättjan som visar sig? Jag försökte gräva i den enorma osorterade högen med nytvättat, men hittade inga dynvar. Bisin min blev lite nervös och tyckte att jag skulle gå ner till källaren och gräva i den allra färskaste ren-tvätt-högen. Men nä, dit gick jag inte, så det fick bli en nödlösning med ett påslakan istället.

På natten vaknade jag av att det kändes knöligt under högra skulderbladet. Jag mumlade och muttrade lite smått medan jag funderade hur jag hade varit så slarvig med bäddandet att det blivit knöligt.
När jag undersökte saken på riktigt, hittade jag en mjukis ko i min säng!

Jag hade just hunnit somna om när jag kände en liten fot i ryggen. Lillan hade lagt sig tvärsöver sin sänghalva. Försiktigt vände jag på henne, så att ryggen min fick vara i fred.
Lillan sov riktigt gott hela natten och i ärlighetens namn var jag lite avundsjuk på henne, för själv vaknade jag med jämna mellanrum bara för att kolla att allt var okej. Galet, eller hur?

I morse hann Lillan pyssla två kort, ett åt var sin kusin. Riktigt bra att kunna sitta inne och pyssla då det ösregnar utomhus.

Vid niotiden hade Lillan fått nog av famo och fafa, nu ville hon hem. Alla leksaker och pussel var genomgångna, så det var dags.

Fadern hämtade den här chokoplattan åt mej. Ska bli spännande att smaka på den här nyheten.

Nu är det dags för dusch och sen iväg på kalas.

Önskar er alla en fin lördag. Hoppas att regnet inte sätter käppar i hjulet för er!

Dubbelt upp

Det blir bara värre...
I morse vaknade jag redan klockan fyra. Det är ju ljust ute nästan som mitt på dagen och fågelsången är intensiv. Jag lyckades på något underligt sätt somna om, för att vakna på nytt vid sextiden. Då gav jag upp och kravlade mej ur sängen. Bäst att inte ligga och vrida sig och få en massa konstiga drömmar i huvudet. Drömmar som känns så verkliga när jag sedan vaknar att jag tror på dem och måste kolla att allt är som det ska.

Sent omsider igår lyckades jag äntligen hitta tid till att sitta ute på balkongen och sticka. Tjohooo! Det lät så härligt under stickträffen då damerna berättade hur de sitter ute på sina balkonger och njuter av kaffe. Jag hade inget kaffe utan ägnade mej som sagt åt stickning. Inte riktigt läge för att duka upp nånting på balkongbordet, som är översållat med grönt frömjöl.

Jag tittade ut över åkern där kumminfältet blommar, lyssnade på lärkornas intensiva sång, duvornas kuttrande och göken som gol i väster. Den svartvita flugsnapparen satte sig i stora tallen strax utanför vår terass/balkong och försökte vilseleda mej på  väg till sin holk lite längre bort. Men mej lurar den minsann inte. Jag vet i vilken holk stararna håller till, likaså blåmesen. Jag har alltså koll på fåglarna häromkring.

Jag lade dubbelt upp för mitt gröna projekt. Det här ska bli ärmar och det är bäst att sticka dem tillika, så att både ökningar och senare minskningarna hamnar på samma varv i var sin ärm.
Det är länge sen jag har sysslat med ärmstickning, så det tog ett litet tag innan jag fick dem rätt placerade på min långa rundsticka. Sen lyckades jag förstås rådda till det och fick sticka bakåt igen. Men till all tur endast ett varv. Undrar om jag lyckas med det här projektet?

Nu ska jag sticka vidare!

Önskar er alla en skön fredag. Passa på att njuta nu, för i morgon har väderspågubbarna sagt att det blir regn och storm. Få se...

Lite deprimerande

Igår var jag på stickträff hos H och det var riktigt härligt. Hon bjöd på karelska piroger och ägg samt blåbärspaj och glass. Mumsfilibabba! Vi pratade och stickade. Jag hjälpte också värdinnan med ett korsord, som hon hade kört fast i. Hon fick två långa ord och så rättade vi ett fel hon hade. Hoppas att det nu lossnade för henne. Det är knepigt med korsord då man kör fast och faktiskt går inte de där roliga underfundigheterna att googla sig fram till. Nä, till all tur måste man använda hjärnan.

Jag fick en liten docka av H. Tack för den här gåvan. Få se vem av flickorna som vill ha den.

Igår kväll när jag satte mej i gungstolen för att fortsätta med stickandet blev jag lite deprimerad.

Jag hade stickat fel. Översta hålet, som skulle vara i mitten av mönstret hade plötsligt hamnat till vänster istället. Snyft! Så går det när man sitter och pratar och har trevligt. Jag var verkligen en sann optimist, som vågade ta med mej en mönsterstickning till stickträffen. Sockor är ju det enda som går att sticka när vi möts. Sockstickning ägnade de andra sig åt, klokt nog. Endast jag som var oförnuftig.

Nå, eftersom jag inte hade stor lust att sticka bakåt igår kväll, så bytte jag till min gröna stickning.
 

Lite deprimerande då det dyker upp såna här knutar i garnnystanet. Suck!
Lite deprimerande också att jag håller på så här och stickar på det ena och det andra och inte får nånting färdigt! Suck och dubbelsuck.

I morse vaknade jag lite över fem. Det var alldeles för tidigt, men lite deprimerande så hade jag fått ont i ryggen. Det är sviterna efter mitt besök på den smala britsen i Jorvs i tisdags. Suck!
Idag utför jag inga stordåd utan försöker hanka mej fram så gott det går och hoppas på en bättre dag i morgon. Det går säkert bra att lugnt sitta i gungstolen och sticka, eller vad tror ni?

Apropå Jorvs ännu, så trodde Mr J att jag hade varit där i tisdags tillika med Sauli Niinistö. Men se nej, han var där på kvällen och jag på morgonen. Undrar lite smått hur han blev mottagen där? Fjäskades det för honom? Eller behandlades han som vilken patient som helst?

Lite deprimerande är också det faktum att min smartklocka nu verkar lägga av helt och hållet. Den blinkar i ett med en svart urtavla, som visar tiden. Suck! Verkligt irriterande. Jag borde alltså ha köpt en ny i tisdags, men... 
... tja, behöver jag en smartklocka? Kanske inte direkt för att visa tiden, den får jag från telefonen. Som pensionär så får ju tiden ha sin gilla gång, förutom då när det finns tider att passa. Smartklockan visar förstås hur många steg jag tar, men det har inte varit särskilt viktigt för mej tidigare, först efter sjukhusvistelsen. Det som jag uppskattar klockan för allra mest är ju nog det att jag kan svara i den när det ringer. Jag släpar ju inte telefonen med mej överallt. Jag borde kanske ha fickor på alla mina plagg för att få med telefonen.

Nu, nu ska jag gå ut lite försiktigt en stund och njuta av sol och sommarvärme. Det blir nog bra det här ska ni se.

Önskar er alla en skön fortsättning på torsdagen. 

Ganska häftigt

Kära vänner, igår blev ni utan mitt dagliga inlägg, tyvärr. Det beror på att det var ganska häftigt igår. Före halvåtta på morgonen satt jag i framsätet på yngsta sonens bil och så körde han iväg med mej till Esbo. Hemma var vi igen vid 16-tiden, en hel arbetsdag på språng alltså!

Första stoppet och det egentliga ärendet var här i Jorvs sjukhus. Sonen navigerade galant utan hjälp av vare sig mej eller nån apparat. Men så har han både bott och jobbat i Esbo tidigare.

Jösses, de här stora anläggningarna. När jag steg innanför dörrarna på smått darrande ben möttes jag av en megastor aula. Omgående fick jag syn på anmälningsapparaten och var på väg ditåt med raska steg, men...
... två damer framför mej suckade och stånkade och provade sjukförsäkringskortet gång på gång utan resultat. En tredje smått stressad dam hojtade att apparaten inte fungerar. Hon fick ingen ruttkarta, så hon visste inte vart hon var på väg.

I det här läget blev jag betänksam, för vad skulle jag göra nu? Leta efter en annan anmälningsapparat? Kanske på andra våningen? Men hur skulle jag komma dit? Jag stirrade förskräckt på rullbandet upp till andra våningen. Nej, det var uteslutet, för nu kändes mina ben som gele.
Jag tittade på hissen till vänster, kunde den vara ett alternativ?

Framför en lucka stod människor i kö. Jag undrade varför. Hittade kölappsapparaten, gick fram till den och blev lite tveksam. Ville jag ha info eller ville jag anmäla mej? Gick det alltså att anmäla sig till en riktig människa? Jag valde det alternativt och döm om min förvåning då det blev min tur, tänk att bli betjänad av en människa! Ganska häftigt!
När jag var färdig vid luckan såg jag att det också uppenbarat sig en människa vid den krånglande anmälningsapparaten. På hennes väst på ryggen stod det "Vapaaehtoinen" alltså frivillig. Ganska häftigt, eller hur? Och riktigt, riktigt bra att det finns människor, som hjälper nervösa och rädda sjukhusbesökare till rätta. Den stressade damen kom nämligen ned från andra våningen, hade lyckats anmäla sig och få en ruttbkarta, men nu visste hon inte alls vart hon var på väg.
– Jag är redan försenad, hojtade hon.
Stackaren, det är inte lätt. Man ska dessutom vara 15 minuter före utsatt tid på plats. Hoppas att det fixade sig för henne.

Själv stegade jag iväg till hissen. Den gick snällt till andra våningen och talade till och med svenska! När jag steg ut möttes jag av en bred och stor korridor. Igen massor av tomt utrymme, till vilken nytta? Jag skulle följa gröna linjen, men var fanns den? Jag såg endast en röd linje. Men vänta nu, visst skymtade där långt borta till höger i ändan av korridoren nånting grönt? Med tveksamma steg gick jag åt det hållet, bara för att upptäcka att linjen plötsligt tog slut vid en dörr. Öööh? Vad nu, det här verkar inte vara riktigt rätt. Jag vände mej till höger igen och tjohooo, nu hade jag hittat rätt väntrum.
Där satte jag mej på äkta finländskt maner med en stol, ett bord och ytterligare en stol emellan till närmaste granne.

Jag drog fram min medhavda stickning, istället för att fippla på telefonen som männen i var sin ända av väntrummet gjorde. Jag hann endast sticka ett varv innan jag blev inropad och det en hel halvtimme före min tid. Ganska häftigt.
Jag följde en rosahårig röntgenskötare, behövde endast ta av mej bh:n och fick behålla skjortan på. Skönt. Fick lägga mej på rygg på en smal brits och ha händerna sträckta över huvudet. Där låg jag i nästan en timmes tid medan en riktigt häftig maskin gjorde sitt och britsen åkte fram och tillbaka. Eller det kanske var maskinen som åkte fram och tillbaka? Vet inte riktigt, för jag försökte slappna av.

Sista momentet handlade om att jag skulle andas in och hålla andan. Det var en röst som gav order. Tre gånger fick jag andas in, hålla andan och sedan andas normalt igen. Jag hoppas att jag klarade det. Tänk om lite luft sipprade ut när jag skulle hålla andan?

Yngsta sonen, som tagit ledigt från jobbet för min skull, tack för det, hämtade upp mej från sjukhuset när jag var färdig. Lämpligt nog fanns där en bänk, som jag kunde sitta på medan jag väntade på honom. Det var riktigt skönt att vara utomhus och  skaka på armarna, som nästan hade domnat bort.

Vi hade ätit frukost tidigt, så nu var det dags för en tidig lunch.

Sonen tog mej till Snacky. Det hade jag inget emot, för jag har så länge dillat om polishamburagare.

Jag valde ändå en taxihamburgare och blev riktigt mätt av den. Jag är inte säker, men troligtvis är det ananasen, som gör den här hamburgaren till en taxiburgare?

Från Snacky körde vi en kort liten sightseeingrunda innan vi hamnade i Gigantti i Gloms. Jag skulle ha en födelsedagsgåva åt äldsta barnbarnet. Jag hade två lite vaga funderingar och efter diskussion i bilen med sonen kom vi fram till en bra lösning.
När vi steg innanför dörrarna möttes vi av en dammsugande expedit. Huuu, här gällde det att kurva försiktigt förbi honom. Tänk om han skulle ha velat demonstrera nån sugande apparat? Nä, nä, inga hushållsapparater för min del, tack!

Tyvärr måste jag erkänna att jag blir lite småtokig i såna här teknikaffärer. Det är så mycket, som jag skulle vilja ha. Men nästan 2 000 € för en telefon? Näää, inget för mej. Visserligen går den här att vika ut, men nej...
Jag tittade på andra telefoner, men... nä, jag väntar lite ännu.
Jag tittade också på smartklockor och hittade faktiskt en jag gillade, men nää, jag skulle ju ha en födelsedagsgåva och inget annat.
Som sagt, mycket intressant där i affären, men också en hel del som jag lugnt kunde rusa förbi, ni vet alla kaffemaskiner och sånt.

Från Gloms körde sonen vidare till det mest förbjudna stället om ni frågar bisin min, nämligen...

... Finlands första Ikea. Där traskade jag omkring i alla labyrintiska gångar. Tyvärr i så sakta mak att det inte blev steg på stegmätaren i min klocka!

Ett nytt förvaringssystem, Lastare, precis vad jag skulle behöva. Men inget jag köpte, för jag misstänker att både jag och skåpen då skulle ha flugit ut härifrån huset.

Jag skulle gärna ha ett sånt här skåp i köket. Det behöver inte nödvändigtsvis vara upplyst, men det skulle gärna få stå där som tv:n nu står och tar upp onödig plats. Sonen tyckte att det blir för liten avställningsyta framför skåpet. Men det är ju så nu också med tv:n, för inget får skymma sikten och signalen från fjärrkontrollen måste nå fram. Suck!

Vet ni vad? Jo, trots att jag inte får, så köpte jag en sån där vagn, ni ser den där gröna där i förgrunden? Den fanns dock endast i svart och vitt i lagret, så det fick bli en vit. Den står fortfarande i paket här hemma, men vänta bara en vacker dag! 😊
Jag tycker priset på 19,90 € var helt okej.

De här kärrorna, som syns i lagret, var betydligt dyrare, 34,90 €.
Det fanns en hel del, som jag gärna skulle ha köpt. Men jag avhöll mej från det mesta. Hittade dock nattlampor, hela två stycken och köpte två skärbräden i trä. Men schhh, säg inget åt bisin min, för då kommer han att säga att han minsann kan göra såna själv! Självklart vill jag stöda hantverk, men vete fåglarna när hans brädor skulle bli färdiga. Det är ju så att man ska undvika plastbrädor.

De här plastpåsarna var det jag verkligen ville ha. Bisin min är misstänksam och undrar vad jag tänker göra med dem. Heh, gissa?
Jo, förstås ska jag ha garn i dem, sånt där jättefint garn, vad annat?

På hemvägen kurvade vi ännu via Tokmanni i Gammelby, för jag skulle ha mjölk och sonen lite annat, som inte finns i mataffären. Där i varuhuset träffade jag ägarparet till Bric - a -  Brac kaféet i kyrkobyn. Så imponerad av att de kände igen mej. De öppnade för säsongen sista veckoslutet i maj. Kul, nu har man nånstans att åka till igen. Under sommaren lever liksom allting upp. Hoppas att jag den här sommaren orkar lite mera än förra sommaren, få se...

Det var ganska häftigt att vara på en liten utflyktstripp igår. Stort TACK till yngsta sonen!
Nu ska jag småningom ta mej till stan och stickträffen.

Önskar er alla en skön onsdagskväll. Det är ju lilla lördagen, så njut!

En trashög

Nu är väl sommaren officiellt här, eller hur? Det är ju första juni idag.

Finländarna har fått någonting att glädja sig åt, då Konsta Helenius sköt guldmålet i natt i männens VM i ishockey. Nej, jag såg inte på matchen, för jag tycker inte om våldet och orättvisa domarbeslut. Jag låg och vred och vände mej i min säng, för jag oroar mej lite smått inför morgondagen. Jag hoppas att det är i onödan, men då bisin min också oroar sig för min skull, så är det smittsamt.

Apropå ishockeyn ännu, så har jag retat bisin min med spelartrivia. Jag berättar högt och ljudligt att målvakten Justus Annunen började i Kärpät och numera spelar i Nasville Predators, att matchhjälten Konsta Helenius började i Mikkelin Jukurit och numera spelar i Buffalo Sabres, osv. Det är en liten hämnd för vinterns alla NHL-rapporter bisin min brukar förse mej med om morgnarna. Haaa, hämnden är i det här fallet ljuv. Bisin min har noll koll både på NHL och vår inhemska liga, så det är roligt att retas lite.

Det är bra att det nu finns lite annat att rapportera än krig och elände, men visst är finländarna ishockeytokiga. Undrar hur länge media kommer att suga på den här karamellen?
Själv är jag jätteglad för norrmännens skull. Tjohooo! Så roligt att se deras genuina glädje över bronsmedaljen. Stort grattis till dem med. Och nej, jag såg inte på den matchen heller, som sagt inget våld för min del, tack.

Idag har jag inte åstadkommit så mycket annat än lite återvinning och det får räcka för min del.

Jag har klippt sönder urgamla t-shirts, så bisin min har trasor att torka olja på när han mekar med sina bilar. Den här t-shirten hade jag i ungdomens glada dagar. Tänk att den har överlevt så här länge. Den har förstås inte passat på mej på evigheters evigheter, men ändå följt med i diverse flyttar.

Knapparna tog jag förstås tillvara. Kanske jag nån gång behöver tre knappar, vem vet?

Det blev en liten trashög och bra så. Nu slipper bisin min köpa säckar med trassel. Återvinning är bra, eller hur?

Nu dags för köttsoppa!

Ha det bra och njut av måndagskvällen! 

 

Jyjy-26 – 15

 Perjantaina valmistui vihdoin yksi Jyjy-26 - projekti 

15 Nilkkurisukat

Aloitus: 26.02.2026

Valmis: 29.05.2026

Langan menekki: 72 g

Lanka: Nordlys, Viking Garn
Puikot:  2½ ja 3

Ohje: Nilkkurisukat, s. 35,  Käsityön ABC 22 Sukat

15 Ankelsockor

Start: 26.02.2026

Färdig: 29.05.2026

Garn: Nordlys från Viking Garn

Åtgång: 72 g
Stickor: 2½ och 3
Mönster: Nilkkurisukat, s. 35 i Käsityön ABC 22 Sukat

Äntligen i fredags fick jag de här sockorna färdiga. Nordlys garnet är nytt för mej och känns faktiskt ganska tunt, så hoppas att de här sockorna håller. Till min stora förvåning så ser ju randningen faktiskt ut att matcha. Åhå, det var ju roligt med tanke på att jag inte ens försökte få ränderna att passa ihop. Det här ska faktiskt bli en julklapp, så nu är jag ute i god tid. Bra, eller hur?

Önskar er alla en riktigt fin ny vecka!