Mörkgrått

Igår på eftermiddagen hade vi rart besök av en spindelmannenflicka och hennes pappa. Hon hämtade en påse fågelfrön åt fafa och fick en orange döskalle istället. Nåja, fröna är ju nog förstås åt fåglarna.

Vi satte genast igång och lekte, för pappan sa att de inte kunde stanna så länge. Hon var en riddare med lans och famo fick vara Kalle Anka iklädd brandmanskläder. Vi bodde i ett slott, där vi visserligen hade det lite trångt, men ändå kunde äta, sova och gömma oss. Vi hade ett djur på hjul, som vår husbil. Den attackerades dessvärre av flodhästen Henry. Han skuffade och puffade, så husbilen välte.

När det var dags för hemfärd såg spindelmannenflickan på döskallen och ville veta om den var menad åt barnen. Famo svarade genast jo. Men pappan krånglade till det och påstod att han också var ett barn. Har ni hört nånting så fånigt? Dottern tittade oförstående på honom, för han är ju vuxen, får köra bil och vara uppe hur länge han vill om kvällarna. Han går ju inte på dagis eller är i skolan utan jobbar på dagarna. Dessutom är han stor, så försök inte påstå att han är ett barn! Ja, och famo är famo och ingen mamma om ni frågar Lillan. Släktutredningar är alldeles för jobbiga.

De facto var hon nog mera intresserad av själva döskallen än godisinnehållet. Hon fick också med sig hem de rosa sockorna. Pappan tyckte att de var snärtiga. Vad dottern tyckte förblev oklart. Hoppas att de i varje fall passar. De fick också med sig hem de 36 virkade rutorna, lite garn och en grötkalender åt mamma. Stackars pappa, som blev utan. Hoppas att han i varje fall fick lite godis från döskallen, som Lillan fick dela med lillbrorsan.

Det blev mörkgrått. Nej, nej, nu talar jag alltså inte om novembervädret, utan om de här:

Muddarna, som jag stickade igår. Jag hittade inte svart 7-bröder garn här hemma, så det fick bli mörkgrått istället. Jag har övergett tanken på svart och julrött glittrigt garn. Nu skulle jag vilja ha nån kontrastfärg i pastellrosa eller lila. Vågar jag ta en ny grävomgång i garnlådorna?

Igår kväll fick jag till min stora förvåning se på filmen En del av mitt hjärta. Bisin min hade till all tur inte susning om att filmen byggde på Tomas Ledins låtar, annars skulle han fort ha bytt kanal. I något skede trodde han att det var en svensk kopia av Grease. Först när filmen gick mot sitt slut avslöjade jag vad det handlade om. Ni skulle ha sett bisin mins förskräckta min då jag sjöng I natt är jag din. Han såg faktiskt riktigt rädd ut, för vem vet hur natten skulle förlöpa.

Nu dags att försöka göra nånting nyttigt. Men få se nu, för hela förmiddagen har jag nyst och snorat. Hoppas att det enbart är dammallergi och inte garnallergi! 🙈

Önskar er alla en fin ny vecka!

Spunnet socker sockor

I lördags för en vecka sedan fick jag äntligen de rosa barnsockorna färdiga. Av nån obegriplig anledning blev de liggande på tok för länge.

Spunnet socker sockor

Start:    26.02.2026

Färdig: 24.10.2026

Garn: Viking Sportsragg

Åtgång: 74 gram 
Stickor:  3 och 3½

Mönster: Pinkit neulepintasukat, s. 27 i Käsityön ABC 11 Sukat, lapaset & asusteet

Få se på vems små fötter de här passar. Vågar inte ge dem i julklapp för mottagaren måste få prova dem först. Mjuka klappar är väl inte direkt de allra roligaste heller? Åtminstone inte för de små.

Idag har vi bytt månad och jag hade tänkt vara extra flitig med sockstickandet igår kväll. Faktiskt så flitig att det höll på att sluta i en smärre katastrof. Jag stickade och stickade, hälen på andra julklappssockan var redan färdig och nu skulle jag bara räkna de blå varven fram till mönsterbården på foten. Plocka upp maskor i sidorna på hällappen och därefter ta itu med kilminskningarna. Här gick det minsann undan.

Men, va sjutton, förbluffad stirrade jag på den första sockan. Hälen skulle ju vara grön och inte blå. Jag klagade högljutt min nöd för bisin min, som satt i gungstolen bredvid min.
– Det gör inget. Du kan ju ha en vänster och en höger socka, försökte han trösta mej.
I hela tio sekunder tyckte jag att det var en bra idé. Men så insåg jag att på julafton kommer jag att sitta där och både skämmas och ångra mej. Det blev alltså rivningsarbete, byta garn och sticka en grön häl. När den var färdigt stickad vågade jag mej inte på att plocka upp maskorna i sidan, för tänk om jag skulle ha glömt att byta till blått garn?

Vi såg inte till vare sig spöken eller häxor igår kväll här hemma. Så äldsta sonen, som var så snäll och bjöd på wienerschnitzel och klyftpotatis fick en del av godiset.

I morse vaknade jag redan vid sjutiden full av stickiver. Dags att sticka lite annat än sockor tänkte jag och började gräva efter svart garn. Fyra garnlådor senare kom jag till den deprimerande slutsatsen, håll i er nu: Jag har för mycket garn!
Ja, du läste alldeles rätt. Jag har för mycket. Jag har liksom fel sorts garn och fel färgs garn! Alternativt så måste jag tänka om och första gräva i garnlådorna och därefter leta efter mönster.
Nu har jag alltså bestämt mej för att jag vill ha svart garn i 7-bröders grovlek. Det ska vara svart så jag kan använda det där julröda glittriga garnet jag fyndade på loppis i augusti. Det ser jag liksom framför mej. Men, men om jag inte hittar svart kan jag väl ta mörkbrunt? Njaa, vet inte riktigt hur det blir med kontrasten då. Mörkgrått garn, skulle det fungera? Eller istället för det röda ta något självrandande garn? Eller, ve och fasa, skippa hela projektet och fortsätta med sockstickningen. Suck!

Bäst att ta en kort promenad för att ruska om lite i huvudet och kunna bestämma hur jag ska göra.

Önskar er alla en skön fortsättning på söndagen!

Det tar på

Igår vid 16-tiden blev jag upphämtad av yngsta sonen. Vi skulle iväg till östra grannstaden. Men först stannade vi i stan:
– Vart vill du och äta?
– Du får bestämma.

Sonen bestämde sig för Grillimpi, så det blev Pirjos pitapotatis för min del. Det har jag inte ätit på år och dagar. Tror att jag var där senast med H då vi kom från Lurens sommarteater. Så det är en tid sedan.

När vi fått mat i magen susade vi iväg till Prisma, förbi datacentralerna som byggs här i utkanten av stan.

I Prisma gick jag direkt till tidningshyllan, trots att det överst på min inköpslista stod nånting helt annat än tidningar. Jag vet inte ens riktigt varför jag gick dit, men...

... det här tidningspaketet fick följa med mej hem. Och jag hade tur med den där andra tidningen, som jag inte såg annat än baksidan av där i hyllan. I den tidningen finns mycket bland annat om vilka lagar som gäller när man blir råddig och intagen på vårdanstalt.

Jag fick alltså två tidningar för priset av en. Det att jag alls blev intresserad är förstås att det finns stickmönster i tidningen som utkom 28 oktober, alltså den nyare av de två.

Allra mest gillade jag den här halskragen. Men just nu håller jag mej nog till sockstickningen. 

Från tidningshyllan spurtade jag iväg till hyllavdelningen för paketering i hopp om att finna julpåsar.

Tji, fick jag, för där finns enbart material för presentinpackning. Jag föll pladask för de här påsarna, som jag faktiskt inte riktigt vet vad jag ska ha till just nu. Men alltid bra att ha på lager, eller hur?

Och jodå, jag hittade julpåsar, så nu ska det väl gå att paketera lagom stora julklappar. Sonen förklarade att de här är säsonggrejer och att de därför är placerade på ett annat ställe. Samtidigt muttrade han om att det är på tok för tidigt med julsaker redan nu.

Jag hittade också julpaketkort, som jag tror att är så pass stora att jag får ett rim att rymmas på baksidan. Tror alltså, för jag är inte alls säker på att jag rimmar i år. 

Och så hittade jag ett stort urval med siffror för adventskalendrar. Oj, oj, och jag som tänkte att det nog får vara sista gången jag gör såna i år...

Ännu hade jag inte handlat en endaste sak av det som stod på min inköpslista! Det är farligt att knalla på där i varuhuset.

Vid en hyllända såg jag äntligen det jag var ute efter, men, men, urvalet var mycket mindre än jag väntat mej. Förvirrat såg jag mej omkring. En ung kille radade in olika pappersgrejer i en hylla och tog bort prislappar från hyllkanten för att ersätta dem med nya. Jag försökte kika förbi honom. Där borta, visst glimtade det lovande till där borta?

Jo, det gjorde det faktiskt och efter att ha gått runt ett halvt varv fick jag äntligen tag på det som stod allra överst på min inköpslista, nämligen en...

... riktig ordentlig kalender att skriva i! Valet stod mellan den här rosa med Lilla My och en grönturkos med Snusmumriken. Den rosa vann för att den helt enkelt är större, så skriverierna ryms. Efter kalenderfria år ska det bli riktigt skönt med en kalender igen. Tycker att en riktig kalender ger bättre översikt än den jag har i telefonen. Den här är dessutom trespråkig, så må jag nu inte ska klara av nästa år.

Efter detta var det enbart matvaror som gällde, nästan, för jag blev tvungen att köpa en...

... ny döskalle! Jag hittade nämligen inte den jag köpte tidigare och gömde undan! 🙈
Bisin min är sur och har muttrat om att vi inte firar halloween, utan allhelgona och att vi inte ska ha sånt här på bordet. Tur att han inte vet att det finns en skalle till nånstans här i huset! 🙃

Jag köpte faktiskt lite annat godis också, för det kan vara bra att ha utifall att...

Det härligaste igår var utan tvekan att sitta i bilen och samtala med yngsta sonen. Vi hann avverka både stort och smått.

Senare på kvällen märkte jag att det tar på att knalla runt i stora varuhus, för mina fötter var rejält ömma. Som den lanttis jag är, så är jag inte riktigt van med att gå på så hårt underlag. Jag föredrar liksom bar mark framom hårda golv och asfalt.

Nu är det dags för mej att ta hand om disken, som jag ignorerade igår kväll.

Önskar er alla en riktigt skön söndag!

Man Cave

Tjohoo! Idag är det fredag och KAJ:s nyaste låt, Man Cave är ute på Youtube. Kan det bättre bli? Nä, inte egentligen, för jag var uppe redan vid sjutiden och hade glädjen att fånga morgonsolen mellan molnsjoken.

Hos oss finns faktiskt hela två "mansgrottor" (man cave), garaget och ladan. Den sistnänmnda var det som fick bisin min att bli eld och lågor och övertala mej att flytta hit. Själv har jag mitt hobbyrum, som bisin min nu döpt om till garnrummet.

Här ilar dagarna förbi alldeles för fort förbi och det känns som om jag inte hinner med nånting alls. Beträffande stickningen har jag varit riktigt disciplinerad och inte börjat förrän på kvällen, annars skulle jag inte få nånting annat gjort. Min hulda moder, frid över hennes minne, var också riktigt ordentlig. Hon hade som regel att inte se på TV förrän efter klockan 21. Hon var nämligen rädd att fastna framför rutan och det är ju lätt hänt då hushållsjobbet inte lockar. Ibland kunde jag tipsa henne om att det på dagen skulle komma nån gammal inhemsk svartvit film, oftast om det var nånting med musik. Då kunde hon se på TV mitt på dagen, för de filmerna gillade hon. Jag skulle ha ringt henne och tipsat om dagens film, Kaunis Veera, (Vera - zigenerskan på svenska) från 1950. Den skulle hon ha gillat. Undrar förresten hur många som hinner klicka bort sig från Arenan för att det länge endast syns en svart skärm i början av den där filmen.

Igår kväll hann jag glädjande nog med lite stickning. Den andra sockan växer sakta men säkert. Jippii! Och det är förvånansvärt roligt att sticka mönstervarv. Skaftet blir färdigt mycket fortare.

Bisin min klagar för övrigt på att jag har ockuperat bordsändan. Det kan jag nu inte rå för, eller hur? Jag måste ju få sockorna blockade. Snart är bordsändan hoppeligen ledig igen.

Nu ska jag leta reda på en dödskalle, som jag har gömt på ett säkert ställe. Vem vet om vi i morgon får besök av Spiderman, spöken eller pumpor? Måste vara lite förberedd i dessa spännande tider.

Önskar er alla ett skönt helgveckoslut oberoende hur ni väljer att fira.

Härliga onsdag

Tjohoo! Idag svävar jag ännu lite smått på ulliga moln efter gårdagen. Onsdagen var så härlig med många trevliga möten. Social kontakt med människor är faktiskt livsviktig. Det ger energi och åtminstone för mej nytt hopp om mänskligheten. Dessutom är det alltid bra att komma ut ur sin vardagsbubbla mellan verserna.

Egentligen började härligheterna redan på tisdagseftermiddagen. Då röjde jag äntligen av vårt stora sidobord, som blivit nån sorts avställningsplats för en massa mer eller mindre udda grejer på alldeles fel plats. Där har de fått stå och samla damm ända sen i våras. Dags alltså att kavla upp ärmarna och försöka hitta plats för bilgrejer, diverse minnessaker, böcker, gamla tidningar, leksaker, spel osv., osv. Och då, då gjorde jag ett rejält fynd. Inne i en tom julröd ytterkruka, där låg en mörkblå liten ask. Inuti den hittade jag äntligen mina fina silverörhängen. Ni vet inte hur lycklig jag blev. Jag trodde att de var förlorade för alltid och det tog mej hårt eftersom de är en gåva av en kär vän. Jag hade i hastigheten gömt dem på ett säkert ställe nån gång i våras då jag plockade undan i vild panik. De där säkra ställena är högst osäkra, eller hur? Man ska akta sig för dem. Lite tröst är ju det att inte ens tjuvar skulle hitta värdeföremål här i vårt hus!
Nu har jag förstås placerat örhängena på ett nytt säkert ställe. Ni får hålla tummarna att jag minns var de finns sen när jag vill ha dem i öronen nästa gång.

Gårdagen var som sagt härlig. Det började med att äldsta sonen var iväg till stan på förmiddagen och handlade åt oss. Han kom hem med bland annat den här:

Tjohoo! Den här tidningen kommer inte att gå vidare till min svägerska så som de andra. Gissa varför?

Sonen hade också besökt Corint och hämtade berlinermunkar till kvällen. Mums!
Men han hade glömt citronen och dessutom säljer S-market just nu det enda kaffet bisin min vill ha för 3,99 €, så när jag körde iväg till stickträffen hos H, kurvade jag via mataffären. Det skulle liksom vara ett snabbt varv och sen iväg och sticka, men... ja, jag träffade massor av bekanta. De var också på språng efter kaffe och det blev många trevliga samtal. Jag träffade också min väninna T utanför affären och fick en bullalängd och den här:

Så fin och så härlig färg. Jag kollade skötselråden och har nu placerat krukväxten i norr fönstret. Hoppas att den gillar det.

H bjöd på mozzarellapizza och en riktigt god hembakt dadelkaka. Vi talade om allt möjligt, en berättade om sitt besök i bokmässan och vi dryftade diverse aktuella saker. Själv frågade jag om mina medstickerskor hade ätit potatisgröt i sin barndom. Jovisst hade de alla gjort det. Två gillade det inte alls, medan en annan med saknad mindes hur gott det var med stekt potatisgröt. Själv saknar jag förstås mammas potatisgröt med smöröga och lingonsylt. Mums filibabba.
Att jag frågade beror på att bisin min aldrig har ätit potatisgröt, åtminstone mindes han inte att sånt skulle ha förekommit i hans barndomshem. Det förvånade mej, så jag kollade med hans storasyster. Hon visste inte ens vad det var fråga om! Jösses! Jag trodde att det var en rätt traditionell hösträtt häromkring, men tydligen inte för alla. Har ni ätit eller smakat på potatisgröt nån gång?

När jag kom hem hade jag en timme på mej att röja av bisin mins sida av matbordet. Där har han samlat diverse prylar av skrot och avfall om ni frågar mej samt en låda med papper och andra nödvändigheter. Han kom hem samtidigt som T anlände. Hon packade upp sin dator och så satte vi igång. Det var härligt att träffas, härligt att undervisa igen och allting gick snabbt och smidigt. Tänk att takterna sitter i ännu! Ja, och tänk att jag gjorde rätt val då jag sadlade om. Informationssystem och datateknik var inte precis det man skulle syssla med just då, för det var svårt och invecklat. Alla kommandon skulle skrivas, det gick inte att klicka och scrolla vilt omkring så som idag. Internet låg i barnskorna och man fick nöja sig med en svart skärm och vanligtvis vit text när man tog kontakt via ett ytterst högljutt modem, vars ljud våra katter avskydde. På den tiden fick man "rita" alla figurer från tangentbordet. _^..^_ där ser ni en katt. Det var riktigt roligt och krävde lite mera tankearbete än att klicka på färdiga emojer/figurer. Sen kom www och resten är historia.

Efter väl utförda pivotabeller i excel, firade vi med berlinermunkar och talade om allt mellan himmel och jord. Ibland inflikade bisin nånting nerifrån sin gungstol, men för det mesta koncentrerade han sig på tv:n. 

Vid 23-tiden på kvällen fick jag ännu den här julklappssockan färdig. Så ni förstår att onsdagen var riktigt härlig!
Men, men, nu har jag smått börjat tvivla, kan jag ge de här sockorna i julklapp? Blir de för stora? För små? För spända? Och vill mottagaren alls ha sockor? Borde jag hitta på nånting annat att sticka och ge bort? I såna fall vad? Hmmm, sockor är ju på något sätt liksom min grej just nu...

Nu borde jag göra nånting nyttigt och avstå från att genast börja sticka på julklappssocka nummer två. Räcker det om jag gör nånting lite hastigt och lustigt? Jag kan ju gömma undan bisin mins konstigheter nu medan han inte är hemma. Matlagningen slipper jag idag till all tur, för han kan värma mos och köttbullar och själv kan jag äta soppa. Tjolahopp!

Önskar er alla en skön fredag!

Försökte verkligen

Hur idiotisk kan jag bli? För några dagar sen tog jag mej i kragen och fick äntligen iväg en uppsägning av prenumerationen på den här tidningen:

Det gick hur lätt som helst på nätet, inget problem alls. Det enda jag behövde kryssa i var orsaken till varför jag avslutade prenumerationen. Jag kryssade för alternativet att jag inte har råd. 189 € är lite väl saftigt för elva tidningar. Allt gick som smort och jag fick bekräftelse på att nu var prenumerationen avslutad. Den nya perioden skulle ha börjat nästa månad, så frid och fröjd och ingen extra faktura. Jag hade fått mitt sista nummer av Suuri Käsityö-tidningen.

Igår ringde så en dam från Sanoma och innan jag hunnit tänka efter ordentligt hörde jag mej själv svara på finska att jovisst kan jag teckna en 14 månaders prenumeration på tidningen Suuri Käsityö för 79 €. Hur idiotisk kan jag som sagt bli? Jag syr ju inte och jag har ju redan alla de stickmönster jag nånsin behöver, tror jag åtminstone. Och det där med 14 månader är nog lite bluff, för i november kommer ett dubbelnummer och sedan ingen tidning alls i december. Tror att det är lika på sommaren, att det kommer ett dubbelnummer i juni och sedan inget nummer alls i juli. Lite bluff där eller hur?
Jag är också rädd för att jag hörde summan 79 € fel, för försäljaren babblade på i expressfart. Men om det är så att summan är högre, så då säger jag upp prenumerationen direkt. Som konsument har jag 14 dagars ångerrätt.

Jag brukar vanligtvis inte köpa per telefon, för jag vill se allting skriftligt och faktiskt hör ni, nu när jag kollade bekräftelsen står det att priset för prenumerationen är 79 €. Jösses, hur i vida världen kan den nu vara så förmånlig medan en trogen prenumerant från 2019 skulle ha fått punga ut med 189 €. Visst verkar det som lite lurendrejeri det här, eller hur? Det liksom lönar sig att avbryta prenumerationen. Hmmm...
Jag försökte verkligen avsluta, men... som sagt, jag är lite idiotisk och kanske inte ens så lite!

Igår kväll återuppväckte jag mina Excelkunskaper. Den här gången handlade det om pivottabeller, för jag har lovat hjälpa en människa i exceltabellnöd i kväll. Få se om jag alls klarar av det. Ni får hålla tummarna, tack.

Nu måste jag rusa runt lite och försöka plocka undan det mesta och värsta innan jag åker iväg till stickträffen i stan.

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen!

Alldeles för lat

Idag är det igen så mörkt inomhus att vi får tända lamporna. Igår fick vi ändå en glimt av solen. Bisin min som tror på väderspågubbarna påstår att det inte ska regna idag, men få se om det stämmer. För en pensionär, som inte behöver ut på åkern har det inte så stor betydelse om det regnar eller inte.

Själv är jag alldeles för lat. Det finns minst femtioelva saker jag borde ta itu med, men ingenting händer. Jag har till och med varit så lat att jag använt tepåsar istället för bryggt te!

Härom dagen tog jag mej dock i kragen och öppnade den här burken med svart te smaksatt med bergamott och citron. Bäst att njuta av det man har, inte sant?
Ifall ni funderar, så är det vanligtvis yngsta sonen som har stenhård koll på teer. Det är alltså han som brukar förse mej med goda tesorter av olika slag. Men som sagt, jag har dessvärre varit alldeles för lat och hållit mej till tepåsar. Kanske jag nu så småningom får ordning på mitt tedrickande igen.

Lite lat har jag också varit med stickrallyt. Hittills har jag klarat av 15 utmaningar av 30. Till all tur har jag ännu nästa månad på mej, så få se hur det går. Kanske jag är alldeles för lat för att klara av de återstående 15. De flesta enkla utmaningarna är redan avklarade, så det behövs lite mera tid och energi för de återstående.
Men till min stora förskräckelse har jag hittat en massa spännande på nätet: Två KAL, alltså sticka tillsammans, en för vantar och en för sockor och sen hittade jag ett förslag till en skojig adventskalender. Förslaget går ut på att man lägger de garnrester man har i 24 påsar eller paket och sen stickar lite på randiga sockor varje dag fram till julafton. Rolig idé, inte sant? Förstås måste man ha två små nystan i samma påse/paket och sticka på båda sockorna samtidigt om man vill ha dem randade på samma sätt. Men man kan ju också göra olika sockor, lite så där i bästa Pippi Långstrump-stil. Om man vill göra det riktigt spännande blandar man om påsarna/paketen rejält och så får slumpen avgöra randens färg. Verkligen lockande, eller hur? Nå, det här får vi fundera på under november månad. Lite smått har jag redan funderat på den här julkalendern och det skulle inte alls vara dumt att till exempel sätta små garnrester i till exempel en lådinsats som finns åtminstone på Clas Ohlson, säkert också i Motonet. Tror ni bisin min blir misstänksam om jag föreslår en liten utflykt västerut till Motonet? Jag kan ju säga att vi ska hälsa på flickornas nya katt. Då låter det inte alls misstänksamt, eller hur?
Jag har faktiskt också räknat ut att garnet till hälen och tån i sockan inte ska ingå i de där små garnresterna, för annars klarar jag inte riktigt av att skapa en randig restgarnssocka. Nu gäller det då att hitta restgarner i samma grovlek och två par strumpsticksförpackningar. Ja, och så då kanske lådinsatser.

Ni ser, jag är alldeles för lat. Jag går igång på helt fel saker. Den stora frågan är nu: Hur får jag samma iver och inspiration för städning och annat hushållsarbete?

Förresten, till min stora glädje såg jag att redan 3 800 steg om dagen också i långsam takt motverkar demens. Så om man vågar tro på vetenskapsmännen kan jag vara lite lat i fortsättningen. Tröstande är också att det är aldrig för sent att börja. Huvudsaken är väl att man kommer loss från soffan/gungstolen. 

Nu ska jag försöka undvika min sockstickning och göra åtminstone lite nytta istället.

Önskar er alla en fin fortsättning på tisdagen.