Allt eller inget

Det var riktigt mysigt igår på stickcaféet. Varför jag fortfarande kallar det stickcafé är en gåta. Det är ju mera av en stickträff. Kaféet där vi brukade träffas stänger och ett nytt tillgängligt ställe med tillräckligt utrymme för stickning har vi inte hittat ännu. Innerligt tacksam för de damer, som ställer upp som värdinnor för stickträffarna. Tack för det.

Igår var vi hemma hos C, som bjöd på morsdagsfest med  god krämig skinkpaj och en smältande god chokladkladdkaka fint dekorerad med en tulpan. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, både allvarliga och mindre allvarliga ämnen avhandlades. Lätt nostalgiska brukar vi ofta bli och fundera på hur det såg ut i stan förr i världen. Där har jag dessvärre inte alltid så mycket att bidra med, för jag är ju en tvättäkta lanttis. Visserligen gick jag i mellanskolan i stan, men då handlade det oftast om att ta bussen till skolan och sen hem igen. Inget släntrande på stan eller besök i butiker.

Under stickträffen hann jag sticka färdigt den självrandande sockan och få hälen samt kilminskningarna gjorda på mitt lilla svartvita sockprojekt. Vackert så.
Sent på kvällen tog jag det puderrosa fluffet i min famn och stickade fyra varv bakåt. Sen blev det stopp, för jag orkade inte börja avmaska de 18 mittersta maskorna för halslinningen på bakstycket. Bäst att vara skärpt när sådana räkneoperationer ska utföras. Dessutom måste jag nog kontrollmäta ytterligare en gång att jag nu verkligen har den längd det ska vara på ärmhålet. Det är svårt att få exakt mått på grund av de grova stickorna och fluffet, som liksom lever sitt eget liv.

Igår fick jag faktiskt två beställningar. Jag har lovat laga kakbottnar till lördagens kalas, så jag måste iväg och köpa ägg. Tänk om nån botten misslyckas? Bäst att ha ingredienser hemma i reserv.
Den andra beställningen gäller en stickad sommarhatt åt lilla T. Den skulle jag vilja börja på nu genast, men jag måste ge mej till tåls lite, för jag väntar på garnen jag beställde igår! 😊 Ja, du läste rätt, jag beställde faktiskt garn igår kväll när jag kom hem från stickcaféet. Endast garn av bästa kvalitet duger för projekt åt lilla T, så det så! Ja, och så har jag inte just sånt bomullsgarn, som skulle ha fungerat och då var enda utvägen att helt enkelt beställa garn. Just nu är det mest sockgarner i mitt lager och ett och annat fluffgarn.

– Vill du ha nio nystan Lumousgarn, frågade en dam i förra månaden.
Utan att tveka svarade jag förstås ja tack, och meddelade att jag till och med var villig att betala en liten slant för garnet. Jag hade genast två projekt i tankarna, en fjäderlätt flätmönstrad tröja och en lättstickad sjal. Eftersom jag redan hade färdiga mönster vågade jag dumdristigt nog tacka ja till garnerbjudandet.

Vad jag inte visste då, var att Lumous kom med ett villkor, allt eller inget. Plötsligt hade jag en hel del sockgarner och lite sjalgarner också! Kära nån, ytterligare 1 026 gram garn! 🙈
Nu gick det inte riktigt som på Strömsö! Jag var så feg att jag i det här skedet inte vågade backa ur. Men nu har jag blivit lite klokare till nästa gång och vet att jag försiktigt ska fråga om det jag lovar ta emot innehåller specialvillkor. 😊
Några nystan har jag redan hunnit ge bort härifrån. De här kvarvarande färgerna passar nog bra till sockor, eller vad tror ni?
Ja, och om ni inte ser mej på ett enda evenemang i sommar, så beror det på att jag sitter hemma på balkongen och stickar!

Nu ska jag småningom klä stadskläderna på och sen bege mej iväg mot nordost på lunchträff.

Önskar er alla en fin torsdag!

Lite osäker

Igår var jag iväg till sjukhuset i västra grannstaden. Jag hade tid till lungläkaren för kontroll. Jag hade vare sig farhågor eller förväntningar inför besöket, utan hoppades förstås att allting skulle vara bra.

Jag gick fram till anmälningsautomaten, blippade mitt sjukförsäkringskort och travade iväg längs den blåa linjen till lungpolikliniken. Jag satte mej på äkta finländskt sätt, så långt ifrån de andra, som jag kunde komma, tog fram min självrandande sockstickning och väntade.

Klockan i taket i den långa korridoren knyckte framåt minut för minut. När det gått över 20 minuter kände jag mej lite osäker. Hade jag faktiskt tid idag? Eller hade jag råddat? Lyckades jag anmäla mej? Vet nån överhuvudtaget att jag sitter här i korridoren och väntar? Borde jag fråga någon av de där sjukhusklädda personerna som hastar förbi här? Vet de något?
Det skulle ha känts mycket bättre om jag hade fått anmäla mej till en person där i luckan. Då skulle jag med säkerhet ha vetat att infon gått vidare. Är jag gammaldags? Ja, antagligen en stofil.

Efter ungefär en halvtimme kom en ung blåklädd kvinna och sade både mitt förnamn och efternamn. Hon bad så mycket om ursäkt för att hon var försenad och tyckte att det var bra att jag hade min hobby, alltså min sockstickning, med mej. Läkaren var jättetrevlig och framförallt grundlig. Hon lyssnade förstås på mina lungor och tittade på resultatet från förra veckans prover. Hon letade efter en artär i min högra handled, tog ett nytt blodprov och hastade iväg med det till labbet. Jag mindes med fasa hur sjukt det tog på sjukhuset i augusti när de inte hittade artären och stack och stack. Men nu gick det på ett litet kick, snabbt och elegant. Tack och lov för det!

Hon frågade förstås hur jag mår och hon frågade om jag orkar med hushållsarbetet. Nu blev jag lite osäker, vad skulle jag svara på den frågan. Orkar jag med hushållsjobbet? Eh, njaa, ibland, men jag är ju inte intresserad och skulle helst slippa det totalt. Nå, jag svarade snällt att jo, men jag gillar det inte!
När hon frågade hur jag bor, kände jag mej lite gammal. Jag svarade förstås att jag bor i ett egnahemshus tillsammans med bisin min. Sen började jag inte förklara nånting alls om trapporna här i vår så kallade enplansvilla.

När hon skulle förklara de undersökningar hon ännu ville att jag skulle gå igenom, för att kolla att jag inte har nånting "dåligt" kvar i lungorna, tog hon hjälp av Chat GPT, alltså artificiell intelligens, AI. Tur att jag hade läst på yles sida att läkarna gör så nuförtiden, annars hade jag varit minst sagt förskräckt och mer än lite osäker.
Förutom då den ena eller andra lungundersökningen, nån sorts röntgen, som hon skulle konsultera en kollega om, så ska jag igen till labbet och få kollat allting från foliater och B12 till njurvärden. Suck, stånk och stön!
Men jag är trots allt innerligt tacksam, för att bli så bra omskött, tro inte annat.

När jag skulle gå bad hon så mycket om ursäkt för att hon inte talade svenska. Extra poäng till henne för den ursäkten. Jag förklarade att jag något sånär klarar mej på finska så fort jag slutar fundera på grammatiken och i vilken form objektet ska vara. Jag tillade också att kroppsdelar på finska inte är min starka sida precis.
Hon tog sig verkligen tid med mej, trots att hon var försenad, tack för det. Utanför dörren satt redan hennes följande patient och väntade otåligt.

Äldsta sonen ställde snällt upp som chaufför än en gång. Och det var jättebra, för medan jag väntade i korridoren kunde jag inte låta bli att höra hur en man ondgjorde sig över parkeringssystemet då han hade fått betala böter förra gången. En annan karl gruffade över att det inte fanns lediga parkeringsplatser, så han fick föra bilen långt, långt borta.
Jag hade det lyxigt, för sonen lät mej stiga ur bilen utanför sjukhusingången och där fick jag stiga i bilen igen då jag var färdig. Tack för det!

Vi susade iväg österut och stannade i stan vid röda varuhuset. Jag hade först inte alls tänkt gå in där, men så kom jag ihåg en viktig sak.

Jag behövde ju de här strumpstickorna, nummer tio. Utan dem kan jag inte sticka ärmar till det puderrosa fluffet. Vilken tur att jag hittade dem!

Från röda varuhuset, körde sonen in till stan, för nu var vi rejält hungriga. Lunchtiden hade farit och varit för längesen, så det fick bli besök på en av stadens pizzerior.

Jag valde Sultan kebab, inte egentligen för att jag gillar kebab jättemycket, utan mera för att jag blev så överväldigad av pizzautbudet att jag omöjligt kunde välja. Och nej, jag orkade förstås inte med hela den här portionen.

Efter den stärkande lunchen tog vi ett varv i mataffären innan vi skyndade oss hem. Här vände jag ett varv, tog födelsedagskortet och lite presenter i en papperskasse. Lämnade presenterna fafa skulle ta med till grannbyn på köksbordet.

Så iväg och fira fyraåringen på ett litet förkalas inför lördagens egentliga festligheter. Det blev en trevlig kväll i barnbarnens sällskap tillsammans med nästyngsta sonen och bisin min.
När jag kom hem vid sjutiden på kvällen var bisin min försvunnen. Vi hade kört till grannbyn i var sin bil och han hade smitit iväg därifrån före mej. Jag funderade nog en del, men blev inte så orolig att jag skulle ha ringt efter honom. Det visade sig när han kom hem senare på kvällen, att han varit hos P ända tills hans fru ringde efter sin karl! 😊

På tal om hushållsarbete, så sent omsider igår kväll fick jag igång diskmaskinen medan bisin min tog hand om tvättmaskinen. Mycket bra arbetsfördelning!

Nu är jag lite osäker, vilken stickning ska jag ta med till stickcaféet hos C idag? Inte det puderrosa fluffet, för jag stickade två centimeter för långt igår kväll och måste därför sticka bakåt. Suck!
Inte gårdagens sockstickning, för där är den ena sockan just färdig och jag är lite osäker på om jag vill lägga upp till socka nummer två just nu. Tror att det får bli den lilla svartvita sockstickningen. Visserligen är jag mitt på hälen där, men det ska väl gå att prata och plocka upp sidomaskorna?

Önskar er alla en skön onsdag!

Lila loppisfynd

I mars saboterade jag ju mitt garnlager totalt. För en månad sedan vid påsktiden så fortsatte jag förstörelsen.

Jag loppade nämligen ett sånt här ljuvligt lila garnpaket. Mjukt sommargarn i en blandning av bomull och viskos. 500 gram så det kan bli ett större projekt eller flera små. Men, men, som jag nu håller på verkar ingenting bli färdigt. Igår kväll övergav jag nämligen min puderrosa fluffstickning till förmån för min havsgröna koftstickning. Idag funderar jag på min självrandande sockstickning, medan min svartvita sockstickning nu får vila lite. Om jag som sagt fortsätter i den här takten blir precis ingenting färdigt. Håhåjaa...

Och vet ni vad? Jo, jag var inte alls snål, för jag lämnade faktiskt, hör och häpna, kvar ett sådant där rosa garnpaket. Jag kunde liksom inte köpa ett helt kilo garn! 🙈 Nån måtta får det ändå lov att vara.

Idag har jag fullt med program, så hinner inte sticka nånting förrän på kvällen. Och då får det nog bli det där puderrosa igen, tror jag.

Önskar er alla en skön tisdag!

En mysig småregnig eftermiddag

Idag har det verkligen varit så här i vårt hus att när gumman är ute är bisin min inne och vice versa. Jag mötte bisin min i dörren på eftermiddagen när jag körde iväg till grannbyn. För en stund sedan kom jag hem och då körde bisin min i sin tur iväg. Han ska tillsammans med yngsta sonen byta bromsklossar på sonens bil. Som vanligt är fadern sur på bilservicefirman. De hade inte bytt alla klossar. Sånt är helt obegripligt för bisin min. Vem i hela världen kan man lita på?

Jag har tillbringat den här småregniga eftermiddagen tillsammans med Lilleman. Vi hade det riktigt mysigt.

Vi hölls inomhus och hade en hel del leksaker att välja mellan. Bilar, traktorer, grävmaskin och bollar var det vi lekte med. När vi tog det lite lugnare bläddrade vi lite i böcker och ritade lite smått. Glädjen var stor när fadern kom hem med storasyster. 💕

Vad kan jag annat säga än att veckan har börjat bra för min del. Jag hann sticka lite på förmiddagen och fick en trevlig eftermiddag tillsammans med barnbarnet.

Önskar er alla en trevlig ny vecka.

Garnlagret i mars 2026

Okej, dags för lite statistik och hemskheters hemskheter, för i mars totalförstörde jag mitt garnlager! Om ni är känsliga för kopiösa mängder garn ska ni helst hoppa över detta inlägg. Om ni å andra sidan vill brösta er och få bekräftelse på hur duktiga ni är, som låter bli att köpa garn, då är det här inlägget ett bevis på det, likaså att det finns garnsvagsinta personer såsom undertecknad. 🙈
Ja, jag erkänner: Jag är inte klok!
Men lugn, bara lugn, jag kommer att ge bort en hel del garn bara jag får upp farten ordentligt. Hittills har jag inte riktigt lyckats med det. Men småningom smyger det in i diverse hushåll ett nystan här och ett nystan där! Akta er! Plötsligt vågar ni inte bjuda in mej på besök längre!

Kvar från februari 2026: 23 390 gram

• Köpt garn:   7 126 gram
  
  
  
  • Av E          6 826 gram
    
    
  •  Sockbox     300 gream 
   
• Donerat garn:   100 gram

•  Använt garn:    352 gram

• Flätstickad mössa  80 gram

• Prästkragesockor  110 gram
  
  
• Hjärtvantar   82 gram
  
  
• Traktormössa och traktorvantar  80 gram

•  Kvar i mars: 30 640 gram

 Jösses, nu kan jag nog öppna garnaffär, eller hur? Och jag måste lägga mera fart på stickorna. Härefter blir det nog till att enbart sitta hemma med stickningen och inte flänga omkring. Men, men... inkommande vecka är redan upptagen med allt möjligt roligt, så hur ska det sluta? Får jag ta med stickningen på lunchträff?

Önskar er alla en skön söndag med eller utan stickning! 

Festyra

Här har det varit rena rama festyran. Igår på eftermiddagen var jag iväg till grannbyn. Nästyngsta sonen hade gjort munkringar och mjöd. Det festade vi på utomhus. Solen gassade sommarskönt utan att vara för het. Lillan och Lilleman var fullt sysselsatta. De sysselsatte också mormor, medan undertecknad, alltså farmor bara satt och njöt och latade sig.
Sonens munkringar var mycket godare än de jag köpte i bageriet i torsdags. Han är som sagt en hejar på att baka. 

På kvällen när jag kom hem var det min tur att jobba. Jag skar bort kanter från rostbrödsskivor, gjorde röror och lade ihop smörgåstårtans inre. Jag improviserade, för det fick inte vara medwurst, inte lök, inte paprika, inte äpple osv. Trots att jag smakade på rörorna var jag lite osäker på om de borde kryddas eller om de blev en tillräckligt bra kombination utan extra peppar och salt.

I morse steg jag upp vid halvsjutiden, för nu skulle smörgåstårtan dekoreras. Jag delade vindruvor och tomater, skalade gurkan och experimenterade lite och gjorde rosor av rädisor. Eller nåja, rosor och rosor, men alltså nån sorts blommor. Jag hade inte riktigt koll på hur jag skulle dekorera. Jag hade absolut behövt H till hjälp.

Så här blev det sedan, rena rama djungeln.
– Nu har du överträffat dig själv, sa dottern då hon fick sin något för tidiga födelsedagspresent idag.

Vi var iväg på A:s födelsedagskalas på förmiddagen. Hon gav tummen upp för smörgåstårtan och det betyder ju nog att den var god. Goda var också Britakakan och mockarutskakan.
Härligt att träffa alla fem barnbarn och ha barnen samlade. 💕
Om en vecka fortsätter vi festandet med nytt födelsedagskalas!

Här hemma har jag tagit hand om disken, som aldrig tycks ta slut. Letat efter tians rundstickor.

Hör och häpna, jag hittade dem i översta byrålådan i hobbyrummet. Där fanns dom bland andra obestämda rundstickor, som jag inte har använt på år och dagar. Förstås måste jag ju genast sticka en provlapp och nu kliar det i fingrarna att sätta upp ännu en ny stickning! 🙈
Det borde jag absolut inte göra, för när ska mina projekt nånsin bli färdiga nu?

Önskar er alla en fin söndag!

Lite otålig

Igår var jag iväg till västra grannstaden tillsammans med äldsta sonen. Han skjutsade mej till sjukhuset där jag gick igenom diverse prov inför mitt kontrollbesök hos lungläkaren nästa vecka. Jag hoppas att allting är okej och att ingenting hemskt hittas.

Sonen var lite otålig och ville vare sig hit eller dit. Men lunch ville jag ha, så vi körde in till stan och en lokal pizzeria.

Jag försöker komma bort från mitt standardval, alltså pita kebab och prova på nya rätter. Igår valde jag Durum höna. Det var lite tokigt, för jag visste inte att det liksom var en pizzarulle med sallad och broiler inuti. Jag fick förstås begära låda och ta hem halva rullen.

Vi handlade inte igår, för äldsta sonen vägrade. Idag har vi varit till stan och verkligen storhandlat. Sonen var otålig och jag hade en kilometer lång lista med varor jag skulle ha, allt från sallad, tomater, gurka till grönsaksbuljong och massor av färskostar. Han gick bredvid mej och smågnällde och tyckte att jag inte behöver rädisor och inte så där många burkar med creme fraiche osv., osv.
Till sist fick jag säga åt honom riktigt på skarpen:
– Om du int slutar gnälla nu får du gå ut och sitta i bilen och vänta.
– Men måst du handla så myky (mycket)?
– Jo, för jag ska ju laga en smörgåstårta och ingen vill komma till stan sent i kväll och köpa det jag glömt, bara för att du protesterar.
Sonen lommade lite slokörad iväg, men inte att han plockade vare sig mjölk eller grönsaksbuljong från hyllorna. Nej, han kom istället med en Fazers blå åt fadern. Mummel mutter. Nån chokladplatta stod inte på min inköpslista.

Till all tur gick det undan vid kassorna och verkligen skönt att ha sonen med som tog hand om varorna. Jag skulle ha fått stå en evighet och packa undan i kassarna, tre stycken stora.

Jag kom hem med den här korsordstidningen. Jag har endast supersvåra tomma rutor kvar i Mästarkrysset, så jag behöver lite annat att gymnastisera min hjärna med.

Lite otålig har jag varit i väntan på KAJ:s nya låt, tänk om den floppar? Men nej, ingen fara jag har redan fått Economy PLUS på hjärnan! Nu väntar jag otåligt på videon till låten, för är det på den här DC trean killarna dansar? Att de är på flygplatsen i Vasa vet jag, för det berättade Axel. Jag vet också att planet är i Vasa fastän det är många som skulle vilja ha det till Pyttis. Spännande!

Igår kväll när vi satt i var sin gungstol med bisin min och såg på en dokumentär om hur Led Zeppelin bildades, konstaterade vi att vi inte skulle ha orkat med att vara ute och festa. Enda stället vi skulle ha kunnat tänka oss att besöka var barnbarnen i grannbyn, för de går och lägger sig tidigt på kvällen!
Och nu, nu ska jag iväg till grannbyn och äta hemgjorda munkar! Mums!
Och ifall ni funderar, jo, vi smakade på mjöden igår och den blev helt bra.

Önskar er alla en skön fredagskväll. Njut av det ljuvliga vårvädret så länge det varar.