Man Cave

Tjohoo! Idag är det fredag och KAJ:s nyaste låt, Man Cave är ute på Youtube. Kan det bättre bli? Nä, inte egentligen, för jag var uppe redan vid sjutiden och hade glädjen att fånga morgonsolen mellan molnsjoken.

Hos oss finns faktiskt hela två "mansgrottor" (man cave), garaget och ladan. Den sistnänmnda var det som fick bisin min att bli eld och lågor och övertala mej att flytta hit. Själv har jag mitt hobbyrum, som bisin min nu döpt om till garnrummet.

Här ilar dagarna förbi alldeles för fort förbi och det känns som om jag inte hinner med nånting alls. Beträffande stickningen har jag varit riktigt disciplinerad och inte börjat förrän på kvällen, annars skulle jag inte få nånting annat gjort. Min hulda moder, frid över hennes minne, var också riktigt ordentlig. Hon hade som regel att inte se på TV förrän efter klockan 21. Hon var nämligen rädd att fastna framför rutan och det är ju lätt hänt då hushållsjobbet inte lockar. Ibland kunde jag tipsa henne om att det på dagen skulle komma nån gammal inhemsk svartvit film, oftast om det var nånting med musik. Då kunde hon se på TV mitt på dagen, för de filmerna gillade hon. Jag skulle ha ringt henne och tipsat om dagens film, Kaunis Veera, (Vera - zigenerskan på svenska) från 1950. Den skulle hon ha gillat. Undrar förresten hur många som hinner klicka bort sig från Arenan för att det länge endast syns en svart skärm i början av den där filmen.

Igår kväll hann jag glädjande nog med lite stickning. Den andra sockan växer sakta men säkert. Jippii! Och det är förvånansvärt roligt att sticka mönstervarv. Skaftet blir färdigt mycket fortare.

Bisin min klagar för övrigt på att jag har ockuperat bordsändan. Det kan jag nu inte rå för, eller hur? Jag måste ju få sockorna blockade. Snart är bordsändan hoppeligen ledig igen.

Nu ska jag leta reda på en dödskalle, som jag har gömt på ett säkert ställe. Vem vet om vi i morgon får besök av Spiderman, spöken eller pumpor? Måste vara lite förberedd i dessa spännande tider.

Önskar er alla ett skönt helgveckoslut oberoende hur ni väljer att fira.

Härliga onsdag

Tjohoo! Idag svävar jag ännu lite smått på ulliga moln efter gårdagen. Onsdagen var så härlig med många trevliga möten. Social kontakt med människor är faktiskt livsviktig. Det ger energi och åtminstone för mej nytt hopp om mänskligheten. Dessutom är det alltid bra att komma ut ur sin vardagsbubbla mellan verserna.

Egentligen började härligheterna redan på tisdagseftermiddagen. Då röjde jag äntligen av vårt stora sidobord, som blivit nån sorts avställningsplats för en massa mer eller mindre udda grejer på alldeles fel plats. Där har de fått stå och samla damm ända sen i våras. Dags alltså att kavla upp ärmarna och försöka hitta plats för bilgrejer, diverse minnessaker, böcker, gamla tidningar, leksaker, spel osv., osv. Och då, då gjorde jag ett rejält fynd. Inne i en tom julröd ytterkruka, där låg en mörkblå liten ask. Inuti den hittade jag äntligen mina fina silverörhängen. Ni vet inte hur lycklig jag blev. Jag trodde att de var förlorade för alltid och det tog mej hårt eftersom de är en gåva av en kär vän. Jag hade i hastigheten gömt dem på ett säkert ställe nån gång i våras då jag plockade undan i vild panik. De där säkra ställena är högst osäkra, eller hur? Man ska akta sig för dem. Lite tröst är ju det att inte ens tjuvar skulle hitta värdeföremål här i vårt hus!
Nu har jag förstås placerat örhängena på ett nytt säkert ställe. Ni får hålla tummarna att jag minns var de finns sen när jag vill ha dem i öronen nästa gång.

Gårdagen var som sagt härlig. Det började med att äldsta sonen var iväg till stan på förmiddagen och handlade åt oss. Han kom hem med bland annat den här:

Tjohoo! Den här tidningen kommer inte att gå vidare till min svägerska så som de andra. Gissa varför?

Sonen hade också besökt Corint och hämtade berlinermunkar till kvällen. Mums!
Men han hade glömt citronen och dessutom säljer S-market just nu det enda kaffet bisin min vill ha för 3,99 €, så när jag körde iväg till stickträffen hos H, kurvade jag via mataffären. Det skulle liksom vara ett snabbt varv och sen iväg och sticka, men... ja, jag träffade massor av bekanta. De var också på språng efter kaffe och det blev många trevliga samtal. Jag träffade också min väninna T utanför affären och fick en bullalängd och den här:

Så fin och så härlig färg. Jag kollade skötselråden och har nu placerat krukväxten i norr fönstret. Hoppas att den gillar det.

H bjöd på mozzarellapizza och en riktigt god hembakt dadelkaka. Vi talade om allt möjligt, en berättade om sitt besök i bokmässan och vi dryftade diverse aktuella saker. Själv frågade jag om mina medstickerskor hade ätit potatisgröt i sin barndom. Jovisst hade de alla gjort det. Två gillade det inte alls, medan en annan med saknad mindes hur gott det var med stekt potatisgröt. Själv saknar jag förstås mammas potatisgröt med smöröga och lingonsylt. Mums filibabba.
Att jag frågade beror på att bisin min aldrig har ätit potatisgröt, åtminstone mindes han inte att sånt skulle ha förekommit i hans barndomshem. Det förvånade mej, så jag kollade med hans storasyster. Hon visste inte ens vad det var fråga om! Jösses! Jag trodde att det var en rätt traditionell hösträtt häromkring, men tydligen inte för alla. Har ni ätit eller smakat på potatisgröt nån gång?

När jag kom hem hade jag en timme på mej att röja av bisin mins sida av matbordet. Där har han samlat diverse prylar av skrot och avfall om ni frågar mej samt en låda med papper och andra nödvändigheter. Han kom hem samtidigt som T anlände. Hon packade upp sin dator och så satte vi igång. Det var härligt att träffas, härligt att undervisa igen och allting gick snabbt och smidigt. Tänk att takterna sitter i ännu! Ja, och tänk att jag gjorde rätt val då jag sadlade om. Informationssystem och datateknik var inte precis det man skulle syssla med just då, för det var svårt och invecklat. Alla kommandon skulle skrivas, det gick inte att klicka och scrolla vilt omkring så som idag. Internet låg i barnskorna och man fick nöja sig med en svart skärm och vanligtvis vit text när man tog kontakt via ett ytterst högljutt modem, vars ljud våra katter avskydde. På den tiden fick man "rita" alla figurer från tangentbordet. _^..^_ där ser ni en katt. Det var riktigt roligt och krävde lite mera tankearbete än att klicka på färdiga emojer/figurer. Sen kom www och resten är historia.

Efter väl utförda pivotabeller i excel, firade vi med berlinermunkar och talade om allt mellan himmel och jord. Ibland inflikade bisin nånting nerifrån sin gungstol, men för det mesta koncentrerade han sig på tv:n. 

Vid 23-tiden på kvällen fick jag ännu den här julklappssockan färdig. Så ni förstår att onsdagen var riktigt härlig!
Men, men, nu har jag smått börjat tvivla, kan jag ge de här sockorna i julklapp? Blir de för stora? För små? För spända? Och vill mottagaren alls ha sockor? Borde jag hitta på nånting annat att sticka och ge bort? I såna fall vad? Hmmm, sockor är ju på något sätt liksom min grej just nu...

Nu borde jag göra nånting nyttigt och avstå från att genast börja sticka på julklappssocka nummer två. Räcker det om jag gör nånting lite hastigt och lustigt? Jag kan ju gömma undan bisin mins konstigheter nu medan han inte är hemma. Matlagningen slipper jag idag till all tur, för han kan värma mos och köttbullar och själv kan jag äta soppa. Tjolahopp!

Önskar er alla en skön fredag!

Försökte verkligen

Hur idiotisk kan jag bli? För några dagar sen tog jag mej i kragen och fick äntligen iväg en uppsägning av prenumerationen på den här tidningen:

Det gick hur lätt som helst på nätet, inget problem alls. Det enda jag behövde kryssa i var orsaken till varför jag avslutade prenumerationen. Jag kryssade för alternativet att jag inte har råd. 189 € är lite väl saftigt för elva tidningar. Allt gick som smort och jag fick bekräftelse på att nu var prenumerationen avslutad. Den nya perioden skulle ha börjat nästa månad, så frid och fröjd och ingen extra faktura. Jag hade fått mitt sista nummer av Suuri Käsityö-tidningen.

Igår ringde så en dam från Sanoma och innan jag hunnit tänka efter ordentligt hörde jag mej själv svara på finska att jovisst kan jag teckna en 14 månaders prenumeration på tidningen Suuri Käsityö för 79 €. Hur idiotisk kan jag som sagt bli? Jag syr ju inte och jag har ju redan alla de stickmönster jag nånsin behöver, tror jag åtminstone. Och det där med 14 månader är nog lite bluff, för i november kommer ett dubbelnummer och sedan ingen tidning alls i december. Tror att det är lika på sommaren, att det kommer ett dubbelnummer i juni och sedan inget nummer alls i juli. Lite bluff där eller hur?
Jag är också rädd för att jag hörde summan 79 € fel, för försäljaren babblade på i expressfart. Men om det är så att summan är högre, så då säger jag upp prenumerationen direkt. Som konsument har jag 14 dagars ångerrätt.

Jag brukar vanligtvis inte köpa per telefon, för jag vill se allting skriftligt och faktiskt hör ni, nu när jag kollade bekräftelsen står det att priset för prenumerationen är 79 €. Jösses, hur i vida världen kan den nu vara så förmånlig medan en trogen prenumerant från 2019 skulle ha fått punga ut med 189 €. Visst verkar det som lite lurendrejeri det här, eller hur? Det liksom lönar sig att avbryta prenumerationen. Hmmm...
Jag försökte verkligen avsluta, men... som sagt, jag är lite idiotisk och kanske inte ens så lite!

Igår kväll återuppväckte jag mina Excelkunskaper. Den här gången handlade det om pivottabeller, för jag har lovat hjälpa en människa i exceltabellnöd i kväll. Få se om jag alls klarar av det. Ni får hålla tummarna, tack.

Nu måste jag rusa runt lite och försöka plocka undan det mesta och värsta innan jag åker iväg till stickträffen i stan.

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen!

Alldeles för lat

Idag är det igen så mörkt inomhus att vi får tända lamporna. Igår fick vi ändå en glimt av solen. Bisin min som tror på väderspågubbarna påstår att det inte ska regna idag, men få se om det stämmer. För en pensionär, som inte behöver ut på åkern har det inte så stor betydelse om det regnar eller inte.

Själv är jag alldeles för lat. Det finns minst femtioelva saker jag borde ta itu med, men ingenting händer. Jag har till och med varit så lat att jag använt tepåsar istället för bryggt te!

Härom dagen tog jag mej dock i kragen och öppnade den här burken med svart te smaksatt med bergamott och citron. Bäst att njuta av det man har, inte sant?
Ifall ni funderar, så är det vanligtvis yngsta sonen som har stenhård koll på teer. Det är alltså han som brukar förse mej med goda tesorter av olika slag. Men som sagt, jag har dessvärre varit alldeles för lat och hållit mej till tepåsar. Kanske jag nu så småningom får ordning på mitt tedrickande igen.

Lite lat har jag också varit med stickrallyt. Hittills har jag klarat av 15 utmaningar av 30. Till all tur har jag ännu nästa månad på mej, så få se hur det går. Kanske jag är alldeles för lat för att klara av de återstående 15. De flesta enkla utmaningarna är redan avklarade, så det behövs lite mera tid och energi för de återstående.
Men till min stora förskräckelse har jag hittat en massa spännande på nätet: Två KAL, alltså sticka tillsammans, en för vantar och en för sockor och sen hittade jag ett förslag till en skojig adventskalender. Förslaget går ut på att man lägger de garnrester man har i 24 påsar eller paket och sen stickar lite på randiga sockor varje dag fram till julafton. Rolig idé, inte sant? Förstås måste man ha två små nystan i samma påse/paket och sticka på båda sockorna samtidigt om man vill ha dem randade på samma sätt. Men man kan ju också göra olika sockor, lite så där i bästa Pippi Långstrump-stil. Om man vill göra det riktigt spännande blandar man om påsarna/paketen rejält och så får slumpen avgöra randens färg. Verkligen lockande, eller hur? Nå, det här får vi fundera på under november månad. Lite smått har jag redan funderat på den här julkalendern och det skulle inte alls vara dumt att till exempel sätta små garnrester i till exempel en lådinsats som finns åtminstone på Clas Ohlson, säkert också i Motonet. Tror ni bisin min blir misstänksam om jag föreslår en liten utflykt västerut till Motonet? Jag kan ju säga att vi ska hälsa på flickornas nya katt. Då låter det inte alls misstänksamt, eller hur?
Jag har faktiskt också räknat ut att garnet till hälen och tån i sockan inte ska ingå i de där små garnresterna, för annars klarar jag inte riktigt av att skapa en randig restgarnssocka. Nu gäller det då att hitta restgarner i samma grovlek och två par strumpsticksförpackningar. Ja, och så då kanske lådinsatser.

Ni ser, jag är alldeles för lat. Jag går igång på helt fel saker. Den stora frågan är nu: Hur får jag samma iver och inspiration för städning och annat hushållsarbete?

Förresten, till min stora glädje såg jag att redan 3 800 steg om dagen också i långsam takt motverkar demens. Så om man vågar tro på vetenskapsmännen kan jag vara lite lat i fortsättningen. Tröstande är också att det är aldrig för sent att börja. Huvudsaken är väl att man kommer loss från soffan/gungstolen. 

Nu ska jag försöka undvika min sockstickning och göra åtminstone lite nytta istället.

Önskar er alla en fin fortsättning på tisdagen.

En härlig eftermiddag och kväll

Igår  var jag iväg till stan på klassträff. Det var riktigt trevligt. Vi var 21 personer, som träffades på Fylla åt och pratade. Härligt att träffa klasskamraterna. Tänk att det redan har hunnit gå 50 år sedan vi gick ut klass 5 b i mellanskolan.  Som en av deltagarna sa: "Vart har de här 50 åren försvunnit?" Jo, det känns otroligt.

Lite otroligt tycker jag också att det är jag inte träffat på klasskamraterna här i stan. Många bor ju ändå här. Men som en konstaterade, hon är alltid tidigt på morgonen och handlar, så sannolikheten att träffas i mataffären är liten. Ja, sen finns det ju dessutom flera olika mataffärer att gå till.
Och apropå mataffärer kom vi lite nostalgiskt igår ihåg hur det var när vi gick i mellanskolan. Då fanns det mataffärer i nästan varje gathörn i stan. Lite konstigt med tanke på att då hade man mindre pengar att röra sig med.

Sen fanns det annat att fundera på, som att vad kan ungdomar göra i stan nuförtiden. Finns det alls ställen att gå till? Och alla danser på ungdomslokaler man kunde besöka förr, där nog Liljendalgården var stället att befinna sig på om lördagskvällarna. Det är väl inte alltför bra att sitta hemma på sin kammare och uggla?

Det var också roligt att prata skolminnen även om mina är något diffusa. Men jag kom i varje fall ihåg att vi varje år hade en ny klassföreståndare och vem alla som gått på vår klass. Vart en del av de kamraterna sedan försvann var ibland lite oklart, likaså varför en del saknades från femte klassens skolfoto. Tänk att det då fanns hela tre parallellklasser! Stora klasser var det också i medborgarskolan på andra sidan räcket. Jaa, hör ni, det var tider det.

På hemvägen från Fylla kurvade jag via mataffären så jag kunde fylla på lagren med mjölk och rågbröd. Det var liksom tillbaka till vardagen efter att ha befunnit sig i en kramgo bubbla. Verkligen glad över att jag hade förmånen att gå i just den klassen, för med facit i hand kunde jag ha hamnat nånstans där klasskamraterna inte var snälla med varandra.
Konstateras kan också att sociala kontakter är viktiga, så det gäller att söka sig ut från hemmets fyra väggar då och då. Uppfriskande och givande att möta andra människor och få umgås.

På kvällen hann jag ännu sticka lite. Det är härligt att se hur mönstret växer fram och ivern är stor att få skaftet färdigt. Jag har försökt sticka in garnändarna så det skulle bli mindre att fästa, men det lyckas inte riktigt alltid. Det kommer alltså att bli ett digert efterarbete. Idag tror jag att jag kan ägna hela mina uppmärksamhet åt den här sockan. Det regnar nämligen ute och faktiskt är det så mörkt inomhus att hittills har vi behövt tända lampor.

För övrigt undrar jag om det här är en naturlag? Att det blir ett enda trassel varje gång jag försöker hitta garnändan inuti nystanet? Jag vill gärna ha garnet inifrån, för annars rullar nystanet lite vilt omkring. Men jag kanske behöver tänka om?

Nu ska jag fortsätta sticka lite, men först måste jag nog få igång en tvättmaskin.

Önskar er alla en fin fortsättning på måndagen. Kom ihåg att efter regn kommer solsken! 

Julboxen

Igår på förmiddagen tittade yngsta sonen in hos oss. Snällt av honom att hälsa på innan han körde vidare västerut. När jag frågade om han kommer ihåg att klockan ska vridas bakåt, stirrade han på mej som om jag tappat min sista skruv.
– Allting är ju digitalt nuförtiden, så man behöver inte vrida nånting alls.
– Ja, men allt har väl inte nätkontakt?
Nå, nej förstås inte visade det sig. Men sonens alla klockor är digitala förutom en, som ändå inte fungerar.
Själv mindes jag hur jag en kväll steg rakt in i farbror sheriffens armar efter att ha låst dörren till datasalen och ytterdörren. Det visade sig att larmet hade gått, för ingen hade ändrat tiden för när larmet skulle slå på. De hade glömt bort att det också fanns kvällskurser i data. Till all tur behövde jag inte betala för polisens utryckning, för jag var ju oskyldig. Stackars poliser, som trodde att nu, nu skulle de minsann haffa en datortjuv!
Det här var i slutet av 1990-talet, så nuförtiden sköts väl tidsomställningen också automatiskt utan inblandning av människor.

Senare på dagen tittade nästyngsta sonen in. Han hade lite bilsnack med fadern och så hämtade han...

... julboxen åt mej! Tjohooo!

Den innehåller förstås garn, 400 gram 7-bröder...

... godis och ett mönsterhäfte på finska och svenska...

... och ett julkort. Så glad över den här lådan och den kom precis i rätt tid, för jag avslutade de rosa barnsockorna igår. Härlig julbox med både sysselsättning och godis. Heja Fazer och Novita!

På kvällen lade jag genast upp maskor för en ny socka med de nya garnen. Första försöket rev jag upp innan jag fick rätt antal maskor och rätt grovleks stickor. Undrar om jag har börjat sticka lösare? Mina gamla data på maskantal och stickgrovlek tycks inte stämma.

Nu har jag egentligen inte lust att göra så mycket annat än sitta i gungstolen och sticka. Men, men det blir åtminstone en stadsfärd på eftermiddagen.

Önskar er alla en fin start på den nya veckan! 

Garnlagret i juli 2026

Idag fortsätter jag med lagerinventeringen, som halkat efter lite under sommarmånaderna.

 Kvar från juni 2026: 33 636 gram

•  Köpt garn:   300 gram

•  Använt garn:   248 gram
  
  
•  Lillebaer solhatt 32 gram
  
  
•  Pärlsockor  28 gram
  
  
•  Virkade fiskpannlappar  178 gram
  
  
•  Lappat sockhälar 10 gram

• Kvar i juli: 33 688 gram

Suck! Igen växte mitt garnlager, men jag tröstar mej med att det är ändå mindre än det var i maj. Klen tröst, men man ska ju tänka positivt. Får lämna bort matlagningen så jag hinner sticka mera. Undrar vad bisin min skulle tycka om det?
Nå, idag får han leva på rester, så då borde jag hinna få färdigt ett par små sockor. Jag har endast tåminskningen kvar. Vågade inte börja på tån igår kväll när jag satt och såg på snooker. Vem vet hur många fel det skulle ha blivit då?

Jag orkade faktiskt inte se på hela duellen mellan Mark Williams och David Gilbert, utan gav upp vid 23-tiden. Bisin min låg på soffan och såg hela matchen till slut. I morse sa han att jag inte visste vad jag gått miste om. Nä, nä, men till skillnad från bisin min var jag pigg och nyter genast på morgonen efter en god natts sömn!

Apropå mat ännu, igår blev det delikat efterrätt i form av en berlinermunk. Det kan vi tacka äldsta sonen för. Han var till Corint och köpte godsakerna.

Nu ute en liten runda och sen dags att avsluta ett sockprojekt för att kunna ta itu med följande.

Önskar er alla en riktigt skön söndag. Kom ihåg att vrida klockan i natt!