Det goda brödet

Det var fullt ös på Lillans kalas igår. Hon orkade knappt bära papperskassen, som var proppfull med födelsedagspresenter. Trots hennes iver, gissade hon genast att den lilla påsen var en present till lillbrorsan. Lillan var dessutom viktig med att han genast skulle få den, trots att han var alldeles nymornad efter sin dagssömn.

Prima var det att se hur snabbt de mjuka paketen övergavs till förmån för intressantare gåvor. Pappan fick en hel del att bygga och sätta ihop.
Det var fint att träffa svägerskorna, barnbarnen och släktingarna från mammans sida. En del hade dessvärre förhinder och andra hade dukat under för influensan. Jag är tacksam för att Lillans föräldrar orkade ställa till med kalas. När skulle vi alla annars träffas?

Pinocchiotårtan blev riktigt bra och delikat, om jag får säga det själv. Jag har ju inte vare sig fyllt den eller dekorerat den. Enda kruxet var mandelspånen utanpå kakan, för nötallergikern kunde inte äta av den här tårtan. Men till all tur fanns det en kaka utan mandelspån. Nu gäller det bara att komma ihåg till nästa gång.

Med mej hem fick jag av det goda brödet, som nästyngsta sonen hade bakat. Tack för det. Om ni tror att jag tog fram brödkniven på kvällen och skar upp en bit åt mej, så tror ni helt rätt. Jag använde alltså ett redskap, som jag är strängt förbjuden att ta i. Enligt den yngre svägerskan, beror mitt missöde med brödskärandet på att kniven är ovass. Det försökte jag få bisin min att förstå, men till det fnyste han avfärdande och sa att han tänker gömma alla knivar. Hrmpf!

Nu ska jag fortsätta att njuta av morsdagen utan stress och utan krav. Igår kväll stickade jag faktiskt lite för första gången på två kvällar. Det gick riktigt bra, tack vare min uppfinning med det avklippta handskfingret. Tjohoo!

Önskar er alla en skön fortsättning på söndagen. 

Bottenleverans

Oj, så jag fick fundera, men man får ju inte vara dum. Eller ja man kanske får, men det passade åtminstone inte mej igår. Jag hade lovat baka kakbottnar till dagens födelsedagskalas, men hur skulle jag göra med mitt uppskurna finger? Jag ville ju inte ha blod i smeten. Jag är inte särskilt praktiskt lagd, inte alls på långa vägar så som bisin min är. Han behöver bara se på lite metallskrot, för att genast veta vad han kan göra av det. En gång fixade han faktiskt en strejkande tvättmaskin med en liten legobit. Om han överhuvudtaget skulle vara intresserad av datateknik, så skulle möjligheten att skriva ut reservdelar med en 3D-printer vara en stor glädje och lättnad för honom. Nu vågar jag inte ens knysta om att vi kunde ha en sådan skrivare, för jag vet precis vem som skulle få sköta den utskriften. Då försvinner både husfriden och min sticktid, för är det nånting bisin min är dålig på, så är det att förklara. Han ser ju precis hur det ska göras och hur det borde göras medan jag står med armarna raka och inte har sett ett dyft.

Jag kunde alltså ha frågat bisin min om råd för hur jag skulle hantera mitt blödande pekfinger. Men efter det där när han sa att min blåsvarta skadade och nagellösa stortå skulle amputeras, litar jag inte riktigt på hans hälsokunskaper.
Nu fick det alltså lov att bli en bra kvinna reder sig själv och i det här fallet utan bisin min. Men hur skulle jag göra?

Jo, jag klippte av ett finger på en plasthandske, som blivit kvar från yngsta sönernas grillning en sommar här hos oss. Tjohooo! Nu gick det att baka! Och vet ni vad? Jo, bisin min är riktigt imponerad av min fiffighet. Få se nu sen om det går att få bort kompressen utan att det börjar störtblöda igen. Bisin min föreslog att jag ska blöta upp kompressen försiktigt och sen dra bort den. Undrar hur länge det räcker innan såret växer ihop.

Sent igår bakade jag bottnar till Pinocchiotårta eller Brittatårta eller Britatårta eller sommartårta eller... Kär tårta har många namn.
Den här bottnen ska nästyngsta sonen fylla med det han vill ha emellan.

 

De här två bottnarna med flagad mandel på kommer sonens fru att fylla med det hon vill ha emellan. 💕

Igår morse hade jag tagit ut ett paket smör från kylskåpet. Smöret ska vara rumsvarmt för att kunna röras poröst tillsammans med sockret i sockerkaksdelen av den här marängtårtan. Smörpaketet levde farligt, för varje gång bisin min fick syn på paketet på arbetsbänken sa han:
– Sidu, nån ha glömt smöret här.
Jag hojtade att han skulle låta bli mitt smörpaket, för det skulle inte vara i kylskåpet när jag behövde det rumsvarmt.

Mitt bakande blev rätt sent, för äldsta sonen behövde köket på eftermiddagen för att fixa middagsmaten, tagliatelle med köttfärsröra. Jag lät honom förbli i den tron att mitt pekfinger inte klarade av hushållssysslor. Lite småfräckt av mej, eller hur? Men jag tog snällt hand om disken.

Strax efter 22:30 igår kväll skedde bottenleveransen till grannbyn. Då hade jag tagit ut den tredje tårtbottnen från ugnen. Bisin min var hjälpsam nog att köra mej, så jag kunde hålla den ena bottnen i famnen medan de andra två fick åka på baksätet. Han skulle kolla vad han lämnat ute när han var där på dagen och sysslade, så vi slog två flugor i en smäll. När vi vände hemåt var himlen alldeles röd i öster, som om solen redan var på väg upp.

Äldsta sonen var hjälpsam igår på eftermiddagen och körde in till stan för att komplettera lagren här hemma.

Förutom matvaror och kattmat, kom han överraskande hem med den här tidningen. Här finns mycket intressant att läsa, till och med för bisin min, som inte är intresserad av dejting, men nog av bilar.

Nu är det dags för dusch och sen småningom iväg på kalas. Ska bli spännande att se hur tårtorna ser ut.

Önskar er alla en skön fortsättning på lördagen!

Blod i köket

Igår hade jag en riktigt trevlig eftermiddag tillsammans med väninnan T. Det hela utmynnade på kvällen i ett mindre blodbad här i vårt kök. Men det var ingen annans fel än mitt eget.

Mitt på dagen igår plockade T upp mej och sen körde hon till Prisma i Kouvola.

Där bjöd T lunch på Pizza & Buffa. Utbudet är stort och mångsidigt. Jag skulle klara mej riktigt bra enbart på salladsbordet. Igår valde jag ris, höna, en ostklyftpotatis och en kikärtsbiff samt massor av grönt från salladsbordet. Till efterrätt blev det förstås lösglass.

Vi hade massor att prata om, för det är ett tag sedan vår senaste lunchträff. Det är nog det jag saknar mest i min pensionärstillvaro, kontakten med kursdeltagarna och nära kolleger. Det jag däremot inte saknar är arbetsresorna i ur och skur samt krånglande teknik. Det kändes riktigt skönt att vara pensionär då T berättade om begränsningar i en av datasalarna, som gör det omöjligt att undervisa, för att allting är låst och inget får användas. Hon talade också om hur snabbt alla program ändras nuförtiden, digitala hot osv. osv. Sen tillkommer förstås svårigheten att hitta parkeringsplats tillräckligt nära kursplatserna. Det är inte roligt att släpa på dator, kursmaterial osv långa vägar.

Annat vi diskuterade var böcker, tv-serier och faktiskt också bilar!
Mitt i efterrätten fick jag ett telefonsamtal.
– Hej, svarade jag försiktigt, för jag ville inte skrika ut vare sig mitt förnamn eller efternamn där i matsalen. Det var "min" rara lungläkare, som ringde. Hon hade konsulterat kollegan och de hade nu kommit fram till vilken sorts lungundersökning jag ska genomgå. Jag kommer att få kallelse till den. De vill kolla att det inte finns rester av blodproppen kvar. För övrigt skulle jag fortsätta som förut med medicineringen. Sen sa hon nånting, som gjorde mej lessen. Hon är kvar där på sjukhuset endast den här månaden. Snyft! Få se om jag ska besöka ännu en tredje lungläkare...

Efter lunchen tog vi ett snabbt varv i det enorma varuhuset. Jag skulle egentligen endast ha ägg och kaffe, men jag irrade omkring så att jag plötsligt hamnade vid tidningshyllan.

Och då hoppade den här sommarhandarbetstidningen i min kundvagn! Jag kunde helt enkelt inte motstå den!

 

Här är mina favoritmönster från den somriga tidningen.

Den här toppen gillar jag allra, allra bäst. I tidningen finns lagom mycket virkning, så det är ett riktigt bra köp.

Jag hittade inte äggen, så jag fick fråga mej fram. Ändå har yngsta sonen försökt lära mej att jag ska höja blicken och se vad det står på skyltarna i takhöjd. Hur det nu var så förirrade jag mej både till barnklädesavdelningen och leksaksavdelningen innan jag hittade ut till kassan. Så många ljuvliga baby- och barnplagg, men jag klarade mej därifrån utan ett enda plagg.
Leksaksavdelningen är svår att motstå och jag hittade faktiskt en möjlig födelsedagspresent åt M. Men utan yngsta sonens sakkunskap vågade jag inte satsa på det paketet. Kanske bäst så?

Och nu mina vänner, om ni inte tål blod är det bäst att sluta läsa! 

Här hemma på kvällen var jag ivrig på att få smaka på kornbrödet, som jag köpte i Kouvola. Brödet på skärbrädet, kniven i högsta hugg och sen ett illvrål från mej.
 

Brödkanten var så hård att kniven slant och mitt vänstra pekfinger blev uppskuret istället. Snyft!
Och jag blödde och blödde. Jag äter ju bloduttunnande medicin på grund av lungpropparna, så jag blöder liksom mer än vanligt.

Jag svor förstås och ropade på hjälp, men bisin min kunde inte röra sig för han hade Tufsen i famnen. Har ni hört nånting värre? En katts välbefinnande går före fruns! Jag vet inte riktigt vad bisin min trodde om mitt blodbad, men det var inte särskilt lätt att åtgärda med endast en höger hand. Jag försökte ju undvika att droppa på vare sig golvet eller kläder, men det var inte det lättaste. Hushållspappersark efter hushållspappersark dränktes i blod och plötsligt var hela rullen slut.

Jag tog fram kompresser, sax och förbandstyg och gick ner till bisin min med pekfingret inlindat i hushållspapper.

På något sätt lyckades bisin min binda om mitt finger med katten fortfarande i famnen. Snyggt såg det ju inte ut, men strunt nu i det bara blodet hölls borta.
Tyvärr kunde jag inte sticka ett endaste ett varv utan fick sitta och glo på TV istället. Till natten fick min vänstra hand krypa in i en bomullsvante. Jag var rädd att bisin mins ombindning inte skulle hålla. Och blod vill jag inte ha i sängen.

Jag är nu strängt förbjuden att gå nära knivar i köket och jag får endast handskas med färdigt skivat bröd.

Jag har upptäckt att det är svårt att vara enhänt, för jag använder vänster hand till ovanligt många saker. I morse tog jag bort bisin mins inlindning och när jag tog loss kompressen började fingret blöda igen. Nu har jag själv lagt en liten kompress med ett plåster på pekfingret och hoppas att det håller. Jag ska nu bege mej på jakt efter nån sorts handskar så jag kan sätta igång att baka utan att vara rädd för att få blod i kaksmeten.

Önskar er alla ett riktigt trevligt vecksolut utan blod och utan knivar!

Allt eller inget

Det var riktigt mysigt igår på stickcaféet. Varför jag fortfarande kallar det stickcafé är en gåta. Det är ju mera av en stickträff. Kaféet där vi brukade träffas stänger och ett nytt tillgängligt ställe med tillräckligt utrymme för stickning har vi inte hittat ännu. Innerligt tacksam för de damer, som ställer upp som värdinnor för stickträffarna. Tack för det.

Igår var vi hemma hos C, som bjöd på morsdagsfest med  god krämig skinkpaj och en smältande god chokladkladdkaka fint dekorerad med en tulpan. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, både allvarliga och mindre allvarliga ämnen avhandlades. Lätt nostalgiska brukar vi ofta bli och fundera på hur det såg ut i stan förr i världen. Där har jag dessvärre inte alltid så mycket att bidra med, för jag är ju en tvättäkta lanttis. Visserligen gick jag i mellanskolan i stan, men då handlade det oftast om att ta bussen till skolan och sen hem igen. Inget släntrande på stan eller besök i butiker.

Under stickträffen hann jag sticka färdigt den självrandande sockan och få hälen samt kilminskningarna gjorda på mitt lilla svartvita sockprojekt. Vackert så.
Sent på kvällen tog jag det puderrosa fluffet i min famn och stickade fyra varv bakåt. Sen blev det stopp, för jag orkade inte börja avmaska de 18 mittersta maskorna för halslinningen på bakstycket. Bäst att vara skärpt när sådana räkneoperationer ska utföras. Dessutom måste jag nog kontrollmäta ytterligare en gång att jag nu verkligen har den längd det ska vara på ärmhålet. Det är svårt att få exakt mått på grund av de grova stickorna och fluffet, som liksom lever sitt eget liv.

Igår fick jag faktiskt två beställningar. Jag har lovat laga kakbottnar till lördagens kalas, så jag måste iväg och köpa ägg. Tänk om nån botten misslyckas? Bäst att ha ingredienser hemma i reserv.
Den andra beställningen gäller en stickad sommarhatt åt lilla T. Den skulle jag vilja börja på nu genast, men jag måste ge mej till tåls lite, för jag väntar på garnen jag beställde igår! 😊 Ja, du läste rätt, jag beställde faktiskt garn igår kväll när jag kom hem från stickcaféet. Endast garn av bästa kvalitet duger för projekt åt lilla T, så det så! Ja, och så har jag inte just sånt bomullsgarn, som skulle ha fungerat och då var enda utvägen att helt enkelt beställa garn. Just nu är det mest sockgarner i mitt lager och ett och annat fluffgarn.

– Vill du ha nio nystan Lumousgarn, frågade en dam i förra månaden.
Utan att tveka svarade jag förstås ja tack, och meddelade att jag till och med var villig att betala en liten slant för garnet. Jag hade genast två projekt i tankarna, en fjäderlätt flätmönstrad tröja och en lättstickad sjal. Eftersom jag redan hade färdiga mönster vågade jag dumdristigt nog tacka ja till garnerbjudandet.

Vad jag inte visste då, var att Lumous kom med ett villkor, allt eller inget. Plötsligt hade jag en hel del sockgarner och lite sjalgarner också! Kära nån, ytterligare 1 026 gram garn! 🙈
Nu gick det inte riktigt som på Strömsö! Jag var så feg att jag i det här skedet inte vågade backa ur. Men nu har jag blivit lite klokare till nästa gång och vet att jag försiktigt ska fråga om det jag lovar ta emot innehåller specialvillkor. 😊
Några nystan har jag redan hunnit ge bort härifrån. De här kvarvarande färgerna passar nog bra till sockor, eller vad tror ni?
Ja, och om ni inte ser mej på ett enda evenemang i sommar, så beror det på att jag sitter hemma på balkongen och stickar!

Nu ska jag småningom klä stadskläderna på och sen bege mej iväg mot nordost på lunchträff.

Önskar er alla en fin torsdag!

Lite osäker

Igår var jag iväg till sjukhuset i västra grannstaden. Jag hade tid till lungläkaren för kontroll. Jag hade vare sig farhågor eller förväntningar inför besöket, utan hoppades förstås att allting skulle vara bra.

Jag gick fram till anmälningsautomaten, blippade mitt sjukförsäkringskort och travade iväg längs den blåa linjen till lungpolikliniken. Jag satte mej på äkta finländskt sätt, så långt ifrån de andra, som jag kunde komma, tog fram min självrandande sockstickning och väntade.

Klockan i taket i den långa korridoren knyckte framåt minut för minut. När det gått över 20 minuter kände jag mej lite osäker. Hade jag faktiskt tid idag? Eller hade jag råddat? Lyckades jag anmäla mej? Vet nån överhuvudtaget att jag sitter här i korridoren och väntar? Borde jag fråga någon av de där sjukhusklädda personerna som hastar förbi här? Vet de något?
Det skulle ha känts mycket bättre om jag hade fått anmäla mej till en person där i luckan. Då skulle jag med säkerhet ha vetat att infon gått vidare. Är jag gammaldags? Ja, antagligen en stofil.

Efter ungefär en halvtimme kom en ung blåklädd kvinna och sade både mitt förnamn och efternamn. Hon bad så mycket om ursäkt för att hon var försenad och tyckte att det var bra att jag hade min hobby, alltså min sockstickning, med mej. Läkaren var jättetrevlig och framförallt grundlig. Hon lyssnade förstås på mina lungor och tittade på resultatet från förra veckans prover. Hon letade efter en artär i min högra handled, tog ett nytt blodprov och hastade iväg med det till labbet. Jag mindes med fasa hur sjukt det tog på sjukhuset i augusti när de inte hittade artären och stack och stack. Men nu gick det på ett litet kick, snabbt och elegant. Tack och lov för det!

Hon frågade förstås hur jag mår och hon frågade om jag orkar med hushållsarbetet. Nu blev jag lite osäker, vad skulle jag svara på den frågan. Orkar jag med hushållsjobbet? Eh, njaa, ibland, men jag är ju inte intresserad och skulle helst slippa det totalt. Nå, jag svarade snällt att jo, men jag gillar det inte!
När hon frågade hur jag bor, kände jag mej lite gammal. Jag svarade förstås att jag bor i ett egnahemshus tillsammans med bisin min. Sen började jag inte förklara nånting alls om trapporna här i vår så kallade enplansvilla.

När hon skulle förklara de undersökningar hon ännu ville att jag skulle gå igenom, för att kolla att jag inte har nånting "dåligt" kvar i lungorna, tog hon hjälp av Chat GPT, alltså artificiell intelligens, AI. Tur att jag hade läst på yles sida att läkarna gör så nuförtiden, annars hade jag varit minst sagt förskräckt och mer än lite osäker.
Förutom då den ena eller andra lungundersökningen, nån sorts röntgen, som hon skulle konsultera en kollega om, så ska jag igen till labbet och få kollat allting från foliater och B12 till njurvärden. Suck, stånk och stön!
Men jag är trots allt innerligt tacksam, för att bli så bra omskött, tro inte annat.

När jag skulle gå bad hon så mycket om ursäkt för att hon inte talade svenska. Extra poäng till henne för den ursäkten. Jag förklarade att jag något sånär klarar mej på finska så fort jag slutar fundera på grammatiken och i vilken form objektet ska vara. Jag tillade också att kroppsdelar på finska inte är min starka sida precis.
Hon tog sig verkligen tid med mej, trots att hon var försenad, tack för det. Utanför dörren satt redan hennes följande patient och väntade otåligt.

Äldsta sonen ställde snällt upp som chaufför än en gång. Och det var jättebra, för medan jag väntade i korridoren kunde jag inte låta bli att höra hur en man ondgjorde sig över parkeringssystemet då han hade fått betala böter förra gången. En annan karl gruffade över att det inte fanns lediga parkeringsplatser, så han fick föra bilen långt, långt borta.
Jag hade det lyxigt, för sonen lät mej stiga ur bilen utanför sjukhusingången och där fick jag stiga i bilen igen då jag var färdig. Tack för det!

Vi susade iväg österut och stannade i stan vid röda varuhuset. Jag hade först inte alls tänkt gå in där, men så kom jag ihåg en viktig sak.

Jag behövde ju de här strumpstickorna, nummer tio. Utan dem kan jag inte sticka ärmar till det puderrosa fluffet. Vilken tur att jag hittade dem!

Från röda varuhuset, körde sonen in till stan, för nu var vi rejält hungriga. Lunchtiden hade farit och varit för längesen, så det fick bli besök på en av stadens pizzerior.

Jag valde Sultan kebab, inte egentligen för att jag gillar kebab jättemycket, utan mera för att jag blev så överväldigad av pizzautbudet att jag omöjligt kunde välja. Och nej, jag orkade förstås inte med hela den här portionen.

Efter den stärkande lunchen tog vi ett varv i mataffären innan vi skyndade oss hem. Här vände jag ett varv, tog födelsedagskortet och lite presenter i en papperskasse. Lämnade presenterna fafa skulle ta med till grannbyn på köksbordet.

Så iväg och fira fyraåringen på ett litet förkalas inför lördagens egentliga festligheter. Det blev en trevlig kväll i barnbarnens sällskap tillsammans med nästyngsta sonen och bisin min.
När jag kom hem vid sjutiden på kvällen var bisin min försvunnen. Vi hade kört till grannbyn i var sin bil och han hade smitit iväg därifrån före mej. Jag funderade nog en del, men blev inte så orolig att jag skulle ha ringt efter honom. Det visade sig när han kom hem senare på kvällen, att han varit hos P ända tills hans fru ringde efter sin karl! 😊

På tal om hushållsarbete, så sent omsider igår kväll fick jag igång diskmaskinen medan bisin min tog hand om tvättmaskinen. Mycket bra arbetsfördelning!

Nu är jag lite osäker, vilken stickning ska jag ta med till stickcaféet hos C idag? Inte det puderrosa fluffet, för jag stickade två centimeter för långt igår kväll och måste därför sticka bakåt. Suck!
Inte gårdagens sockstickning, för där är den ena sockan just färdig och jag är lite osäker på om jag vill lägga upp till socka nummer två just nu. Tror att det får bli den lilla svartvita sockstickningen. Visserligen är jag mitt på hälen där, men det ska väl gå att prata och plocka upp sidomaskorna?

Önskar er alla en skön onsdag!

Lila loppisfynd

I mars saboterade jag ju mitt garnlager totalt. För en månad sedan vid påsktiden så fortsatte jag förstörelsen.

Jag loppade nämligen ett sånt här ljuvligt lila garnpaket. Mjukt sommargarn i en blandning av bomull och viskos. 500 gram så det kan bli ett större projekt eller flera små. Men, men, som jag nu håller på verkar ingenting bli färdigt. Igår kväll övergav jag nämligen min puderrosa fluffstickning till förmån för min havsgröna koftstickning. Idag funderar jag på min självrandande sockstickning, medan min svartvita sockstickning nu får vila lite. Om jag som sagt fortsätter i den här takten blir precis ingenting färdigt. Håhåjaa...

Och vet ni vad? Jo, jag var inte alls snål, för jag lämnade faktiskt, hör och häpna, kvar ett sådant där rosa garnpaket. Jag kunde liksom inte köpa ett helt kilo garn! 🙈 Nån måtta får det ändå lov att vara.

Idag har jag fullt med program, så hinner inte sticka nånting förrän på kvällen. Och då får det nog bli det där puderrosa igen, tror jag.

Önskar er alla en skön tisdag!

En mysig småregnig eftermiddag

Idag har det verkligen varit så här i vårt hus att när gumman är ute är bisin min inne och vice versa. Jag mötte bisin min i dörren på eftermiddagen när jag körde iväg till grannbyn. För en stund sedan kom jag hem och då körde bisin min i sin tur iväg. Han ska tillsammans med yngsta sonen byta bromsklossar på sonens bil. Som vanligt är fadern sur på bilservicefirman. De hade inte bytt alla klossar. Sånt är helt obegripligt för bisin min. Vem i hela världen kan man lita på?

Jag har tillbringat den här småregniga eftermiddagen tillsammans med Lilleman. Vi hade det riktigt mysigt.

Vi hölls inomhus och hade en hel del leksaker att välja mellan. Bilar, traktorer, grävmaskin och bollar var det vi lekte med. När vi tog det lite lugnare bläddrade vi lite i böcker och ritade lite smått. Glädjen var stor när fadern kom hem med storasyster. 💕

Vad kan jag annat säga än att veckan har börjat bra för min del. Jag hann sticka lite på förmiddagen och fick en trevlig eftermiddag tillsammans med barnbarnet.

Önskar er alla en trevlig ny vecka.