När man längtar efter nånting gott

I morse var jag riktigt effektiv i köket, till och med så effektiv att jag började bli riktigt rädd. Jag skippade morgonrundan och satte igång med att baka. När man längtar efter nånting gott, så får man själv se till att fixa det.

Jag bakade havrescones, för det gällde att snabbt få nånting gott till frukosten. Jag följde förstås inte receptet slaviskt. För det första gjorde jag dubbel sats, sen lade jag semlemjöl i för att få lite grövre bröd och sist men inte minst hade jag i en burk på 300 gram grekisk yoghurt istället för mjölken. Yoghurten hade dagens datum, så det var bäst att använda bort den nu genast.

Det blev riktigt saftiga och goda scones, om jag själv får säga det. Förresten, varför naggar man de här bröden?

Och finns det något godare än när smöret/margarinet smälter på det varma brödet? Nej, inte om ni frågar mej. Jag lade inte ens ost på mitt bröd utan njöt av det så här naturellt. Bisin min tog så många i rena rama snålheten att han blev tvungen att lägga ett i kylskåpet. Han orkade inte äta upp alla.

Och på tal om bisin min, vet ni hur det nu gick med hans bildelar igår? Jo, han köpte fel bromsskivor! Håhåjaa, jag vet inte vad jag ska säga. Är det alls nån idé att jag söker fram delarna på internet och visar i vilken butik de finns, när han ändå sedan råddar? Till råga på allt, så glömde han vissa delar och det lär vara mitt fel, för att jag inte skrev en lista åt honom. Tjaa, jag vet som sagt inget om bildelar och vill helst inte blanda mej med de grejerna. För mej räcker det riktigt bra med att ha koll på stickor, virknålar och garn.

Apropå min effektivitet ännu, medan sconesen var i ugnen fyllde jag diskmaskinen och nu är diskhon tom. Tjohooo!

En liten tidningshög hann jag också sortera. Den + en större hög har nu åkt söderut för att glädja min svägerska B. Bra att tidningarna kommer till nytta innan de hamnar i pappersinsamlingen. Och bra att här minskar högarna rejält. Kvar blir endast mönstertidningarna. Men de minskar också, för min favorittidning, Kauneimmat käsityöt, som innehåller både stick- och virkmönster, har upphört. Snyft!

Nu är det dags för mej att gå ut och njuta av augustivädret.

Önskar er alla en fin fortsättning på lördagen! 

Maskhjärna

– Du har maskhjärna, utbrast bisin min sent omsider igår kväll då han äntligen kommit hem från grannbyn och satt sig ner i sin gungstol.
– Öh, svarade jag medan jag räknade tre gula, fyra röda, två gula, fyra röda, ta med det gula garnet på baksidan, fyra röda, tre gula...
– Ja, du hör inte på, du bara muttrar för dig själv.
– Va, sa jag och tittade förvirrat upp från min stickning.
– Jag frågade vem som har gjort Caravanserai.
Tystnad medan jag fortsatte räkna röda och gula maskor. När jag äntligen kom till varvets slut svarade jag tveklöst utan att ens tänka:
– Int vet jag.
Och så såg jag på mönstret hur följande varv skulle stickas.
– Det var ju det jag sa, du har maskhjärna.
Joo, förstås, jag måste ju koncentrera mej och räkna maskor när jag mönsterstickar med två olika färger.

I morse viftade bisin min stolt med en LP-skiva.
– Si nu, här är den, Santanas skiva Caravanserai.
– Jaha och?
– Ja, det är långa låtar, som man kan meditera till.
– Aha, jag har nog aldrig hört nån låt därifrån tror jag.
– Den längsta låten är över nio minuter, se här.
– Jaså, svarade jag lite avmätt medan Dreams av Fleetwod Mac spelade i mitt huvud.

Jag var inte riktigt på mitt vanliga soliga humör i morse, för jag missade lite. Jag hade tänkt baka scones, men hittade inte bakpulver i det nystädade skåpet. I takt med att mitt blodsocker sjönk och magen knorrade alltmer högljutt tappade jag koncepterna. Jag letade på de mest osannolika platserna och hittade till och med en burk med soda, som jag inte ens visste att fanns. Bisin min hörde på mitt muttrande och gormande. Sen tittade han i skåpet och simsalabim, där fanns en liten rosa burk med bakpulver. En rosa burk! Har inte sett en sån förut. Och nu var det redan alldeles för sent för bakning. Nu bara måste jag få min frukost.

Där satt jag sedan och knaprade på knäckebröd och drack vatten, kände mej tillplattad. Och som en riktig boomer, för den där burken med bakpulver såg inte alls ut, som tidigare. Suck! Hur kunde jag vara så blind?
Tröstar mej med att jag nästan är färdig med den stickade traktorbården, endast tre varv återstår av själva traktorn. Sen blir det till att sy maskstygn, för jag kan inte ha så jättelånga flotteringar.
I ärlighetens namn är jag lite rädd för det där maskbroderiet. Det kan ta evigheter innan jag fått det färdigt och det är inte alls bra. 

Igår var jag inte alls så där jättelat, som jag planerade. Nej, jag fixade varma smörgåslängder till lunch. Lätt som en plätt, men att tärna osten, smören och medwursten samt klippa persiljan tar sin lilla tid. Den här gången använde jag färdiga gurktärningar ur burk istället för tomater och klippte gräslök från trädgårdslandet istället för att skiva gul lök tunt.

Tillsammans med sallad, tomater och grynost njöt jag och äldsta sonen av lunchen. Skönt med lite annat än potatis, som jag tycker att vi nu har ätit så det står ut genom öronen. Men så blir det när man odlar egna knölar.

Vet ni vad? Jo, snart kan jag ta anställning som bilreservdelskonsult. Inte för att jag precis vet nånting alls om bilar utan mera för att jag hela tiden är tvungen att bistå bisin min med sökningar av de mest skilda slag. Sent på eftermiddagen igår blev jag tvungen att kolla om de delar han hade i hyllan passade den modell som han mekade på. Efter en hel del stånkanden och stönanden samt kämpande på telefonen kom jag fram till att, jo, de skulle nog passa. Gissa om jag var nervös när han körde iväg till hallen i grannbyn och skulle byta delar. Hela kvällen väntade jag på att han nog kommer hem som ett åskmoln och radar upp en massa svordomar, för att jag hade fel. Men vilken tur, verkligen tur, delarna passade. Tjohooo!

För en stund sedan hade jag besök av postnord, som avlämnade en reservdel från utlandet, en del som jag beställde i söndags. Paketet lämnades här vid vår dörr utan att de ens knackade på och kollade om vi var hemma. Nu får jag igen leva i spänning om delen passar. Men den här gången får allt bisin min ta skulden på sig om det är fel, för jag tvingade honom till datorn och kolla att det var rätt. Men man vet ju aldrig vad som finns i paketet. Få se...

Tidigare här på förmiddagen fick jag igen leta bildelar på Motonet. Och hur många gånger jag än har förklarat för bisin min att jag måste veta vad det handlar om för att hitta delarna, så säger han att jag bara ska skriva in bilens registernummer  och söka. För femtioelfte gången visade jag honom att delarna finns i olika kategorier. Jag måste alltså veta om det handlar om till exempel "Alusta ja ohjaus" eller "Voimansiirto". Bromsar (Jarruosat) och avgasrör (Pakoputket ja tarvikkeet) är väl nu det enda jag förstår så där direkt. Men ska du beställa bromsskivor så måste du veta om det är främre eller bakre och hur många bultar och... ja, vilken kvalitet du är ute efter. Till råga på allt så stämmer bisin mins vokabulär inte alls ihop med Motonets. På riktigt heter delarna alltid något annat än det han säger. Idag skulle han ha tag på ett skyddsgummi och sa åt mej att jag ska leta efter "vetoakselin suojakumi". Gissa vad det heter på riktigt? Jo, "vetonivelen suojakumi". Här får jag verkligen använda min hjärna till max. För att göra det hela ännu mera intressant, så finns det där gummit till två olika sidor och dessutom ännu sådana som ska dras över på något sätt. Nå, ni förstår att det börjar snurra rejält i min maskhjärna av allt det här. Hur som helst, bisin min har kört iväg till huvudstan, till Motonet, för att få tag på skyddsgummit. Det fanns dessvärre inte på närmare håll. Visst är det en trevlig hobby det här med att hålla bilarna i skick? Tacka vet jag garn och stickning!

Nu är det dags för tvätt och disk för min del, eller tänk om jag nu bara skulle sätta mej och sticka när bisin min är borta hemifrån?

Önskar er alla ett riktigt skönt veckoslut.

Nästan färdigt skaft

Tänk, jag lyckades nästan få ett sockskaft färdigt igår på stickträffen hos C! Hon bjöd på idel godsaker både salta och söta.

Det var ett under att jag klarade mönstret med tanke på hur mycket vi skrattade och hur roligt vi hade. Diskussionerna handlade om allt från bisar som inte tankar bilen i tid till snygga entreprenörer. Förstås talade vi lite om stickning också, fattas bara annat. Två av oss stickade med fyrkantiga stickor, vilket var en nyhet för hälften av de närvarande. Lite funderingar var det också kring hur långa strumpstickor man vill sticka med och om de ska vara av metall, trä eller bambu. Gemensamt kom vi fram till att bambu är så mjukt att stickorna ofta blir missbildade. Själv tycker jag om känslan av trä i händerna, men vissa garnsorter löper helt enkelt bättre på stickor av metall.

Lite panikhicka fick jag igår då jag inte hittade senaste numret av Mästarkryss. Jag hade lagt tidningen på ett säkert ställe i nån hög, men var? Jag behöver ju mitt dagliga kryss för att må bra, så...
Tänk om jag måste börja städa på allvar och ta itu med de där högarna, som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med! 🫣 Ve och fasa!
På kvällen när jag riktigt ansträngde mina små grå kom jag på ett ställe, som jag ännu inte hade letat på och lättnaden var stor då jag hittade mitt Mästarkryss. Tjohooo!

Bisin min hade plockat in luddiga blommor från vår bakgård medan jag var på stickträff. I morse var det fullt av små svarta frön runt vasen. Inte alls kul. Tror att de här blommorna gör sig bäst utomhus, vad tror ni?

Igår kväll satte jag mej faktiskt i gungstolen och stickade på ett annat projekt än sockan ovan. Det var första kvällen den här veckan som jag hunnit sitta i gungstolen. Eftersom jag håller på med mönsterbården går det inte att ta med den stickningen till stickträffarna. Det går långsamt, ytterst långsamt, men säkert framåt. Nu börjar jag dock bli lite otålig och vill få projektet fort färdigt. Dagens plan är alltså att ta det riktigt lugnt och bara sticka. Men nyss hojtade bisin min att klockan 14 börjar darts i TV. Nu blir det bråttom att hinna lata sig med både stickning och TV!

Önskar er alla en skön fortsättning på torsdagen!

Vid vattnet

I natt drömde jag att jag köpte en avatar, alltså en sån där figur som man kan ha i datavärlden. Lite oklart vad jag skulle göra med den och jag hann vakna innan jag fick reda på det. Det jag med säkerhet minns var att ett av mina villkor för köp, var att figuren skulle vara skapad av en riktig människa istället för AI.

Drömmen var ett skönt avbrott från mina ordinarie drömmar, som ofta handlar att jag och min familj eller mitt sällskap blir jagade av skumma typer. Ofta befinner vi oss i ett stort hus eller ett jättestort sovrum och ofta är jag på något sätt på fel plats vid fel tid. Lite konstigt egentligen, för nu som pensionär behöver jag inte följa strikta tidsramar. Det skulle ju vara mycket trevligare att drömma om en eldig man med mörkt hår och bruna varma ögon. Ni vet, så där som Colin Firth i Mr Darcy. Ååååh! Men se nej, det går inte att styra sina drömmar. Dock tror jag att jag har kommit på ett litet knep, jag skaffar mej helt enkelt boken Stolthet och fördom, och så läser jag om Mr Darcy varje kväll. Det ska väl göra susen, eller vad tror ni?

Igår var bisin min igen försvunnen hela dagen och det så länge att jag faktiskt började bli rejält orolig. Han försvann vid halvelvatiden och sa att han bara skulle iväg till potatislandet för att ta upp några potatisar. Sen såg jag inte skymten av honom och hörde inget heller. Hem kom han först efter halvfyra och vid det laget hade jag hunnit både äta och nästan efterlysa honom. Tänk om han låg medvetslös i potatislandet?
Nå, till all tur hade han inte gjort det i alla fall. Nej, han hade suttit både hos P och senare hos J, pratat och förstås tappat allt grepp om tiden. Och när han kom hem var det lika oklart som på morgonen: Skulle vi iväg söderut på kvällen eller inte?

Efter några telefonsamtal visade det sig att hit skulle vi, närmare bestämt till Vårdö. Jag fick mitt hår lite klippt av multitalangen I. Hon kan nästan vad som helst, allt från att laga mat, baka, sticka, virka och sy till att åka vattenskidor, måla tavlor, fixa naglar, klippa hår och hantera både bil och båt. Ja, och så springer hon halvmaraton och kan sjunga. Det är att vara begåvad, inte sant?
 

Efter klippningen gick vi ner till stranden. Det var meningen att jag skulle fota yngsta sonens fina norska båt från 1960-talet, men...
... det blev ett foto på faderns kompis där i strandkanten...

... och på katten, som balanserade farligt på båtkanten för att få tag på andsteken.
När vi återvände till huset slog det mej att jag hade ju alldeles glömt bort att fota den vackra båten! 🙈

Det var en riktigt skön kväll och jag satt där ute och stickade på min socka. Jag fick faktiskt börja på den här sockan fyra gånger innan jag var nöjd. Det gick inte att sticka med de där ljusa trästickorna, nummer fyra, så det skaftbörjandet rev jag upp två gånger. Sen lyckades jag rådda med aviga och räta på de där mörkare fyrkantiga stickorna, 3½. Det blev alltså att riva upp en tredje gång. Tänk, först fjärde gången lyckades jag komma igång. Håhåjaa... kanske stickning inte alls är min grej, vad tror ni?

Vi avslutade kvällen inomhus med lite saft, rågbrödsmörgås och smakprov av I:s jättegoda bakverk. När vi körde hem efter halvnio höll solen på att gå ner.
Hem kom vi med ett litet ämbar blåbär och...

... och jag fick dessutom det här fina armbandet. Stort TACK för gåvorna och hårklippningen. Ja, och förstås för en trevlig kväll.

Nu ska jag småningom börja samla ihop mej och min stickning inför dagens stickträff hos C.

Önskar er alla en fin fortsättning på onsdagen!

Två burkar

Gårdagen flög fort förbi och det mesta förblev igen ogjort. Till råga på allt har jag glömt att både gratulera födelsedags- och namnsdagsfirare. Huuu! Så går det då jag inte vet vad det är för datum. Jag måste nog skärpa mej med det snaraste.

Nästan skärpt var jag på kvällen då jag lyckades åstadkomma det här:

Två burkar med "skakagurkor" (uttalas med kort a) eller mormors gurkor, som de heter i marthornas regi. Bisin min var smått förvirrad över min metod. Han läste på ättiksflaskan att det skulle vara senapsfrön med mera i burken och att lagen med ättika skulle kokas. Jag fick förklara att det här är inte traditionella inlagda gurkor som räcker hela vintern, utan det här är snabbgurkor. Här behövs ingen kokning utan gurkorna direkt i burken, sen vatten, ättika, socker, en tesked salt, dill och vitpeppar om man vill. Därefter skakar man om burkarna ordentligt, så sockret och saltet smälter. Efter en stund sa han:
– Min mamma lade dem mellan två djupa tallrikar och skakade gurkorna.
Suck! Jo, jo, men jag är inte hans mamma! Och jag hade så mycket gurkor att de skulle inte ha fått plats i en djup tallrik. Visst minns jag också de här omskakade gurkorna hemifrån. De plockades från trädgårdslandet och blev riktigt goda av omskakningen. Ja, och då förstås dillen och lagen.
Den här gången plockade jag dillen från odlingslådan på baksidan av huset. Lyxigt värre att ha tillgång till egna örter. Och gurkorna fick vi i lördags. Nu är de förvandlade till lyxig delikatess. Stort TACK för de gröna godsakerna!
 

Bisin min var också flitig i köket igår och bjöd på korvpanna till middag. Riktigt bra sätt att ta hand om rester. I och för sig var både korven och äggen nya, men...
Det hela serverades med rivna morötter, sallad, tomater och gurka, så lite hälsosamt blev det väl kanske?

Från postlådan fiskade bisin min upp den här broschyren igår. Den kommer alldeles gratis från Lankava om man har uppgett sin postadress till dem.

En stor del av sidorna i broschyren består förstås av olika garn både för vävning och stickning/virkning. I slutet hittas inspirerande mönster, som till exempel de här sockorna. Här kunde jag göra av med restgarner. Men det där med aviga maskor gör mej lite fundersam. Och ja, jag borde ju nog inte börja på nya projekt innan de gamla är färdiga.

Igår hade bonden bråttom på åkern här nedanför oss. Regnmolnen hängde tunga och hotfulla. Det gällde att bli färdig före det öste ner.  Jag vet inte riktigt vad han hade för jordbearbetningsmaskin efter traktorn. Bisin min påstår att här nog ska komma upp kummin också nästa år, men jag undrar allt. I varje fall borde här inte finnas kvar växande kummin längre i år. Men man vet ju aldrig.

Idag vet jag inte riktigt vad som ska hända, för om jag lyssnar på bisin min har han planerat än det ena och än det andra. I några av planerna ingår visst undertecknad också. Bäst alltså att jag lägger i gång med en sockstickning medan jag väntar på att han bestämmer sig!

Önskar er alla en trevlig fortsättning på tisdagen! 

Barnbarn och solglitter

Gårdagen var full av aktiviteter. Vi hade en riktigt trevlig söndag och hann både med barnbarn och en liten uppfriskande utflykt.

När jag igår satt vid frukostbordet med mitt korsord, ringde telefonen. Dottern frågade om hon fick parkera sina döttrar hos oss medan hon själv gick till skogs för att plocka blåbär. Jag svarade förstås ja, det går riktigt bra och det dröjde inte länge förrän flickorna var här.

Det var mycket tal om marsvin och att det är 14 veckor kvar till julen. M ville sticka ett marsvin och då ville förstås A virka ett marsvin. Mommo grävde fram restgarner ur en plastlåda och försökte fundera vilken färg marsvin har.
– Jag har sen aldrig stickat, sa M, så mommo lade upp maskor på långa stickor (eller jumperstickor om du vill kalla dem för det) och stickade första varvet.

Sen tog M över och det gick faktiskt riktigt bra, för hon kom underfund med hur man ska göra.
A testade på att virka, men det var knepigt att få garnet att följa med på virkkroken, så hon tyckte att mommo kunde ta hand om det hela istället. Både stickningen och virkningen lämnades kvar här, för se mamma klarar inte av det här, sa båda flickorna.
– Nä, hon vill bara chilla, konstaterade A.

Vi talade om musik med M. Hon berättade att sången Lasse, Lasse liten finns i sångboken och att de sjunger den i skolan. Jag blev glatt överraskad. Tänk att den ännu sjungs i skolan!
Sen undrade M vad jag småsjöng på för sång, "en Stracciatella ja vill beställa". Åh, kära nån, hon visste inte vem KAJ är! Å andra sidan hade jag ingen aning om vem eller vad M:s favoriter Katseye är. Vi såg ännu på videon med Still loving you av Steve'n'Seagulls. Det där skulle vi ha kunnat fortsätta med längre, alltså olika musikvideos. Men vi gick ut och kastade frisbee istället.
– Du går alltid bakåt när du kastar, sa M.
Oj, hups, det var sant. Inte konstigt att jag fick endast en disc i korgen. Jag borde ju ha gått närmare istället för längre bort.

A å sin sida såg på när Alisa Vainio knep guldmedaljen i maraton. A hade långa överläggningar med moffen om huruvida hon skulle få låna hem de två små leksakskatterna, som hon hade spanat in i bokhyllan. Gissa vem som gick segrande ur den diskussionen?

Det var härligt att ha flickorna här några timmar. Innan de lämnade oss sa A att jag inte behöver stressa med marsvinsvirkningen. Skönt, kanske djuren inte behöver bli färdiga ännu denna vecka. Och hoppeligen hittar jag något mönster, så jag får lite ordning på proportionerna.

Igår var det min tur att stå för lunchen här hemma och jag tog till snabbmat. Bisin min påstår att jag äter lingonsylt med blodplättar och inte tvärtom. Han är snål med lingonsylten, för sista burken tar snart slut, så nån borde ut i skogen och plocka. Titta inte på mej, för jag är ingen hurtbulle! 😁

På eftermiddagen körde vi längs med skärgårdsvägen söderut, ända tills vägen tog slut. Där möttes vi av underbart solglitter.

Och endast de här två fåglarna.

Den ena, antagligen föräldern, var en riktig hejare på att fiska. Ungen på stenen bara satt där och väntade på nästa munsbit. Beklagar fotonas kvalitet, men jag har inte tillräckligt häftigt objektiv. Och tja, jag tänker inte köpa ett heller, för det kostar mera än själva kamerahuset. Med ett större objektiv skulle jag dessutom då behöva stativ och större väska för all utrustning. Ja, och så borde jag faktiskt vara en aktiv fågelskådare.

Jag satte mej aldrig på bänken där nere vid stranden. Inte precis för att nån hade kalasat där och lämnat kvar resterna. Nej, utan mera för att bisin min satt i bilen och väntade på mej. Han tyckte att det blåste för mycket för att han skulle gå ut.

Härligt sommarväder med den blåaste blå himmel man kan tänka sig.

Om man står på ett berg en bit härifrån så lär man kunna se ända till Hogland. Vi nöjde oss igår med den här utsikten. Lite skrämmande att den numera ryska ön ligger så nära.

På hemvägen frågade bisin min om vi skulle åka iväg och hälsa på småttorna. Jo, det tyckte jag att var en verkligt bra idé, så vi kurvade via Drottningsstrandens lilla matbutik. Där köpte jag ett paket med glasspinnar, som jag sedan gav åt Lillan. Perfekt efterrätt till texmexen, som nästyngsta sonen hade fixat. Härligt att se de yngsta barnbarnen, som var fulla av energi. Lilleman har hunnit vara en hel vecka på dagis och där trivs han riktigt bra.

Det blev en fin söndag med barnbarn och en liten solglittrande utflykt. Någon stickning orkade jag inte med sedan på kvällen, får göra ett nytt försök ikväll. Men först borde jag göra mormors gurka. Det är bara det att nu regnar det och då kan jag nog inte gå ut och plocka dill, eller hur?

Önskar er alla en skön måndagskväll med eller utan stickning!

Flygfält och skärgård

Bisin min fortsatte igår med sin framfart i köket. Han hann med två diskmaskiner och till med få igång tvättmaskinen innan vi på eftermiddagen körde västerut.

Det var dags att vinka hej, hej till bisin mins trevliga släktingar; E och K. Deras sommarvistelse i Finland var över för denna gång. Så här fick de stiga av och lasta alla kappsäckar ur bilen. Man har en kort tid på sig innan parkeringen börjar kosta.

Bisin min rattade suveränt. Han hittade både till avgående flyg och bort från flygfältet. Jag tror inte att jag skulle klara det, för här susar minsann taxibilarna fram och förvirrade förare far lite hitåt och ditåt. Det gäller alltså att vara helskärpt.

Tiden gick så snabbt. De var ju alldeles nyss som vi hämtade upp E och K på flygfältet. Igen känns det som om vi inte riktigt hann med någonting. Hur blir det alltid så?

På hemvägen funderade vi lite om vi skulle ta en paus nånstans. Jag ringde till dottern, men där var det fullt upp och vi var inte välkomna, så vi tog av från motorvägen och åkte till skärgården istället.

Vi hamnade här, på andra sidan om Emsalöbron, närmare bestämt vid Gulfstationen/grillen/baren eller vad det nu heter. Perfekt sommarväder och både bilar, båtar och motorcyklar i rörelse.
 

Bisin min valde två knackkorvar och pommes frites. Jag uppskattar hur de har skurit upp korvarna och lagt gurksalladen (bostongurka i Sverige) på sidan, så inte allt blir en enda blöt gegga. Jag vill att de där potatisarna ska vara krispiga och inte slemmiga.

Själv valde jag dumt nog en korvpanna och det utan att ha någon större aptit. Hemskt nog lämnade jag kvar över halva portionen. Jag skulle ha klarat mej riktigt bra med en hotdog. Måste lägga det på minnet till nästa gång. Inte för att jag tror att det blir nån nästa gång på Emsalö mera den här sommaren.

Det var skönt och uppfriskande där vid vattnet. Med stora beundrande ögon betraktade jag när båtarna lade till vid bryggan. Jag är en riktig landkrabba, så jag vet inte hur jag borde bete mej på sjön och framförallt hur man ska angöra en brygga! Senast jag själv var på sjön för egen maskin var för flera år sedan då jag var ute och paddlade. Det var en fin upplevelse som jag minns med glädje.

När vi kom hem på kvällen var både bisin och undertecknad rätt trötta och mosiga. Och då ska ni veta att vi ju inte ens behövde flyga nånstans.

Vi fick en hel del varor och mycket annat av E och K...

... bland annat de här chokladpralinerna. Stort, stort TACK för alla gåvor.

Idag har jag också varit ute på vift med bisin min, men den utfärden får ni vänta på till i morgon, för nu, nu ska jag sticka lite.

Önskar er alla en riktigt härlig ny vecka!