Tar ut det sista

Åhå, i morse sov jag ända till klockan nio. Och nej, det beror inte på att jag skulle ha sett på sport igår natt. Vad jag gjorde var att jag envist läste ut en lite småtråkig bok, som aldrig riktigt lyckades fånga mitt intresse. Den var seg och inte alls spännande. Det tog till halvtvå på natten innan jag var färdig med sista sidan. Tur att jag är pensionär och inte behöver fara iväg nånstans alls idag.

Igår däremot, var jag iväg till stan på äldsta sonens enträgna begäran. Inte för att jag hade särskilt stor lust att vimsa runt i stan, men vi behövde mjölk, toapapper och hushållspapper. Jag försökte nog få sonen att ensam fara iväg på uppköp, men han bad mej snällt följa med.
– Så får du klämma och känna på alla varor, sa han.
Ett löfte, som inte höll, för som vanligt blev det sedan "kom nu", "är du inte färdig ännu" och "det där behöver du int". Han verkar ta efter sin far.

Nu tar jag verkligen ut det sista av sommaren, för inom loppet av en vecka har jag varit hela tre gånger till CD.

Igår blev det tredje gången, för där åt vi lunch. Nu får ni nöja er med en bild av bordsdekorationen och slipper matbilden!
 

Det märks att turistsäsongen börjar vara över, för det var inte många människor igång där på Skeppsbron igår. Glasskiosken var stängd, trots soligt och varmt väder. Snart stänger allting annat där också och det blir tyst och stilla.

Kolla vad jag hittade precis vid kassan, då jag var till lilla butiken efter mjölk! När jag läste instruktionerna stod det att burken skulle omskakas  och sen hällas i mjukglassmaskinen. Oh nou! 🙈 
En sån maskin har vi inte, så hur ska det gå nu? Jag började faktiskt söka på glassmaskiner som kunde göra mjukglass. Men sen tänkte jag äh, det måste finnas något annat sätt. Och minsann, tydligen så kan man sätta den här massan i frysen för nån timme och sedan vispa upp den om man får tro infon på nätet. Småningom ska jag ta mod till mej och testa. Håll tummarna!

På hemvägen kurvade vi via röda varuhuset för att köpa pappret vi saknade och jag kunde tyvärr inte låta bli den här tidningen. De stickade handledsvärmarna där på pärmen ser riktigt romantiska ut. De kanske kan bli mitt nästa projekt?

Och vet ni vad? Jo, igår slog jag riktigt på stort och köpte godis åt mej! Jag blev lite nostalgisk och mindes då jag var på läger och man kunde köpa de här från kiosken. Det kunde man också göra från kiosken på simstranden då jag gick i simskolan. Det är en tid sen dess. Mörk choklad är gott. Det här är faktiskt Fazers äldsta chokladstång. Den såg dagens ljus 1916.

När jag kom hem igår på eftermiddagen, var bisin min utflugen, så vet ni vad jag gjorde?
Jo, jag satte mej i gungstolen och stickade. Nu har jag ärm nummer två färdig. Tjohoo! Idag skulle det gälla att plocka upp ärmarna på rätt ställe och börja på oket, för att småningom få den honungsgula tröjan färdig. Men först måste jag leta efter en tillräckligt lång rundsticka.

Önskar er alla ett finfint veckoslut! Sommaren är inte slut än, så ta det bara lugnt.

Varma smörgåsar och chokladkaka

Igår körde jag iväg till stan och deltog i stickträffen hos G-M. Hon bjöd på varma smörgåsar och...

... en riktigt god och vacker chokladkaka. Den ser ut som en ros, eller hur? Kakformen hade G-M fått från Venedig. Om jag skulle baka kanske jag också skulle skaffa en vacker kakform. Men det är nu lite si och så med mitt bakande nuförtiden.

Det var en riktigt trevlig eftermiddag i gott sällskap och samtalet flöt på medan stickorna var i flitig användning. Alla andra utom undertecknad stickade på sockor. Jag stickade på en honungsgul liten ärm. Det gick förvånansvärt bra och jag kunde hålla reda på ökningarna. Tjohooo!
Som vanligt fick jag proffsråd, tack för dem. Jag skulle inte klara mej utan mina stickväninnor. 💕
Jag fick med mej hem av den goda chokladkakan. Stort tack för det!

Bisin min hade varit ute hela eftermiddagen och plockat bär i vår trädgård på husets baksida. Nu är alla svartvinbär och...
 

... krusbär plockade. Jag funderade lite grann om jag skulle baka nånting med en del av de här bären. Jag kunde ju göra en smulpaj med krusbär eller varför inte en krusbärskaka med toscatäcke?
Men nu är bisin min lite snål och säger att han ska ha alla krusbär i saftmajan. Höh! Till råga på allt säger han att jag måste rensa de svarta vinbären.

Igår kväll hade jag gärna fortsatt att sticka, men...

... jag blev tvungen att tröska kummin istället. Suck! Det har blivit kvar av växten här nere på åkern efter att bonden tröskat. Bisin min tog vara på ett helt fång med kummin. Så medan han satt och såg på friidrott i tv och guldkastet, satt jag och jobbade så jag nu har riktigt sjukt pekfinger på höger hand. Det måste nog finnas ett annat sätt att tröska kummin än att riva av frukten från blomsterställningen. Har ni några förslag? Att slå växterna mot ett papper är inte att tänka på, för då sprider sig de små frukterna över hela rummet. Hmmm...

Bäst att ligga lågt idag och långsamt, ytterst långsamt fortsätta tröska. Bisin min har förbjudit mej att smita ut i solen och sticka. Han kräver att jag ska rensa svarta vinbären och krusbären, som han ska förvandla till gele och saft. Jag kan ju tröska kummin i snigelfart. Eller så kan jag fortsätta att leta efter bilreservdelen, som inte finns någonstans, inte i Finland, inte i Tyskland och inte i Storbritannien heller...

Önskar er alla en skön fortsättning på torsdagen!

Helt otroligt!

Igår var jag borta hela dan, den här gången tillsammans med bisin min. Vi var iväg österut. Först gjorde vi ett stopp i grannbyn och överlämnade ett kuvert åt nästyngsta sonen. Han var ensam hemma, för frun var på jobb och de små gullisarna på dagis. Ja, det heter så här i vårt avlånga land. I västra grannlandet stoltserar de med förskola, trots att det är fråga om dagvård. Här i landet går man i förskola året innan man börjar skolan. Börja skolan gör våra två äldsta barnbarn precis idag. Önskar dem lycka till och arbetsro samt att de trivs i den proppfulla skolan.

Från grannbyn vidare till nästa by och en snabb visit hos E och K. Efter ett stärkande saftintag iväg till macken i stan för tankning av den dyra soppan.

Och så hamnade jag förstås här, var annars?

Runt 90% i Motonet har jag ingen aning om vad man behöver till. Hur jag än funderar hittar jag inget annat jag kan behöva härifrån än korsordspennor. Medan bisin min stod vid reservdelsdisken irrade jag runt bland diverse verktyg och hade urtråkigt, till och med så tråkigt att jag började titta på städgrejer! Så jag tog en rulle med disktrasor och två rullar med sopsäckar. Sen grävde jag lite i en billighetskorg, men det gav inte mycket utdelning, för jag behöver inte borrbett eller annat dylikt. Till min stora besvikelse fanns det liksom inga leksaker kvar i hyllorna. Trist, mycket trist, hur ska jag nu kunna köpa bilar och traktorer åt Lilleman?

Bisin min var mäkta besviken med besöket. Den beställda reservdelen passade inte och det finns inte rätt att få från Motonet. I morse försökte vi kolla vilka eventuella ställen som säljer begagnade bildelar, men, men... de flesta har slutat och det största stället, firman vi senast beställde från, har inte heller rätt del. Suck och dubbelsuck!

Den här gången hade bisin min inte lovat mej nånting alls och efter lite navigerande med min smarttelefon, hamnade vi här i Bella loppiset. Det här är alltså före detta Jussin suurkirppis, som har bytt namn. Här finns snygga bås och allt mellan himmel och jord till salu.
– Kom ihåg att vi ska int ha något skräp sen, började bisin min gnälla så fort vi hade kommit innanför dörren. Nä, nä, förstås inte. Så jag gick i språngmarsch förbi kläder, leksaker, böcker... ja, nästan allting.

Som vanligt ångrar jag mest det jag inte köpte. Kontorsstolen där i bakgrunden skulle ha varit helt kanon. Men jag kollade inte ens priset och kanske lugnast för husfridens skull, att stolen fick bli kvar i Kotka.

Bisin min var egentligen på jakt efter tre olika fynd, bland annat en Arabia kryddburk. Han hittade inget av det han ville ha, men helt otroligt hittade han:

Två böcker i serien Pernå sockens historia!

Och helt otroligt nog del ett, som vi saknar i vår serie i bokhyllan! Tjohooo! Tänk att vi hittade Pernå sockens historia i Kotka! Och tänk, att man kan göra fynd på svenska där i den finska miljön!

Nån hade satt en farsdagspresent till salu! 

Kurt Antell har tillägnat boken sin stupade son. De följande delarna i den här serien är skrivna av Olle Sirén. Med tanke på att det här var före datorns tid är de här omfattande volymerna ett verkligt storslaget arbete. Den andra boken kommer vi att ge bort, för där finns lite information om en gård. I vår bokhylla finns redan den boken, ett arv från bisin mins farfar. De andra delarna i serien har vi fyndat för ynka en euro styck på ett loppis i stan. Men där saknades som sagt del ett.

Trots bisin mins alla förmaningar fyndade jag ändå julrött mohairgarn med gitter i, 150 gram. Och ser ni så förståndigt försäljaren har låtit en garnända ligga utanför plastpåsen, så man får känna på garnet.

Från samma bås hittade jag också 175 gram fiskargarn...

... 112 gram bomullsgarn...

... och papperssnören, som jag ju bara måste ha redan för färgens skull. Sen vad jag ska göra med de här vet jag inte, men om inte annat så får de bli paketsnören.
Där fanns också stora koner med yllegarn, men jag ska ju inte ha garn, så dem lät jag, förståndigt nog, vara kvar.

Där fanns dessutom flera virktidningar på finska, men jag nöjde mej med den här engelska tidningen. Ville inte att bisin min skulle bli galen!
Jag såg en hel del intressanta leksaker, men köpte faktiskt inga. Jag tittade också lite på örhängen, men jag fick ju redan nya förra veckan, så jag lät bli att köpa.

På hemvägen kurvade vi via ABC och åt en sen lunch. Och nej, inget matfoto idag heller. Maten imponerade inte på mej. Stekta potatisar, vege köttbullar och sås med nötkött valde jag samt förstås sallad och råkost. Såsen var så starkt kryddad att det började bränna i munnen. Brrr!
Annars var det nyrenoverat och fräscht där, men som sagt, maten igår fick inga poäng av mej.

Den här fiskade jag upp ur postlådan igår. Bläddrade endast hastigt igenom den och det enda mönstret jag föll direkt för var en herrtröja. Men som det känns just nu, så tror jag inte att jag kommer att sticka den, åtminstone inte under överskådlig framtid.
Det som gläder mej är att Novita igen har börjat tillverka garn i Koria, nämligen 7 sisters. Tjohooo!

Jag fick också en sån här tidning i postlådan. Det är ett gratis gåvonummer, så tack för det. Har inte hunnit bläddra i den här ännu.

Nu ska jag småningom börja göra mej i ordning inför dagens stickträff. Bildelssökandet får vara till ikväll, för jag vet inte ens vad den där grejen heter på finska!

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen!

Ser ni den?

Igår satt jag ute och njöt av det vackra vädret och min stickning. Jag hade sällskap av ettriga flugor, vackra fjärilar och en guldskimrande trollslända. Fjärilarna hann jag aldrig fota, en del av dem satte sig faktiskt på min klänning. Trollsländan ville jag gärna fota men...

... ser ni den? 

Den satt länge här på en tallgren, men ser ni den?

Där, där är den ju. Men ack så dåligt foto. Jag måste nog få en bättre kameratelefon, eller hur? Förstås skulle jag ha kunnat gå in efter den riktiga kameran, min Nikon, men det var så skönt där ute på bänken och jag ville inte lämna min stickning vind för våg.
 

Bisin min var iväg flera hundra kilometer bort tillsammans med sin kompis E och plockade svarta vinbär. De är riktigt goda. Få se vad bisin min tänker göra med de här.

Och nu ska jag berätta en hemsk sak: Jag har tröttnat på mina stickningar! Jag vill börja på en ny. Ve och fasa, ingenting kommer att bli färdigt med den här takten. I mitt lilla tröjprojekt, som borde ha varit färdigt redan igår, har jag en ärm och oket kvar. I ett större tröjprojekt har jag en och en halv ärm och två fickor kvar, jag har också några sockor som skulle behöva en och en halv till för att bli färdiga. Men inget av de här projekten intresserar just nu. Får jag börja på nånting nytt då? 🙈

Önskar er alla en fin tisdag! 

Pärlsockor

Vad gör man om man helt oplanerat hittar ett 50 grams nystan i en spännande färg? Jo, man stickar små sockor av det, vad annat?
Så gjorde jag förra månaden då jag endast ville syssla med lätta bomullsprojekt.

Pärlsockor

Start:    05.07.2026

Färdig: 16.07.2026

Garn: Mandarin Petit från Sandnes Garn

Åtgång: 28 g
Stickor: 2 och 3
Mönster: Helmisukat, s. 79 i Käsityön ABC 22 Sukat

 

Mjukt och skönt bomullsgarn, men det betyder att det delade sig. Det gällde alltså att vara uppmärksam då man stickade. Trevligt mönster och lätt att följa, men jag gjorde lite egna ändringar i hälen.
I måndags för en vecka sedan levererades sockorna åt en nyfödd liten tös. Hoppas att de passar i något skede, så de kommer till användning. Annars får de väl bli dockkläder?

Idag är det ett år sedan jag hamnade in på sjukhus i verkligt risigt skick. Jag hade tur som kom in i tid och efter några dygn fick min diagnos, så rätt medicinering kunde sättas in. Jag är oerhört tacksam över att ännu vara i liv, över sjukvården, över alla som kom till sjukhuset och hälsade på och alla som peppade och uppmuntrade på olika vis. Utan er skulle jag inte ha klarat mej. 💕
Återhämtningen har tagit sin lilla tid och bra så. Grundtryggheten fick sig igen en törn, för det finns hos mej en liten gnutta rädsla för återfall. Det gäller att jobba på resiliensen och ta till vara på här och nu, utan att bli alltför hysterisk och räddhågad. Ja, och förstås fortsätta att försöka sköta sig på bästa sätt. Det kunde ju ha varit mycket värre.

I morse körde bisin min iväg långt bort, så nu kan jag göra precis vad jag vill. Och vad vill jag då göra? Jo, gissa?

Nå, förstås sticka, vad annat. Tänk, jag slipper både laga mat och diska! Tjohooo!

Önskar er alla en bra ny vecka!

Två års kalas

Igår var vi iväg till grannbyn på två års kalas. Hjälten sov ännu då vi anlände med äldsta sonen, så vi fick vänta en stund innan vi kunde överräcka paketen till en nyvaknad liten kille.

Modern hade gjort en riktigt fin kaka och ni ser ju vad det är som gäller?
Just det, Paw Patrol. 

Det fanns massor av godsaker att välja på från kalasbordet. I bakgrunden ser ni batongerna, som fadern hade bakat och som hade riktigt bra åtgång. En del lyckliga gäster fick till och med bröd med sig hem.
Jag hade på mej mina nya örhängen och A såg genast att de var samma som de där rosa kexen. En uppmärksam flicka minsann.

Jag hade slagit in hela åtta paket; ett som yngsta sonen gav, ett som äldsta sonen gav, ett som fafa gav och ett som undertecknad, famo gav.
 

Det blev också tre små paket åt Lillan och ett åt mamman och pappan. Fafa sade nog att att jag inte ska skämma bort Lillan, men... några små paket är väl inte för mycket?
När vi satt och åt och drack sa gullungarnas mommo att man får skämma bort de små, att det är just därför vi far- och morföräldrar finns. Hon uppmanade mej dessutom att inte höra på föräldrarna så mycket. Nästyngsta sonen vågade inte ens protestera! 😁
Så, nu är det bara att tuta och köra. Det är förstås inte alltid det handlar om presenter. Det handlar ju också om att ge av sin tid. 💕

Bisin min, alltså fafa, tyckte att det var alldeles onödigt med ett födelsedagskort.
– Int förstår han ändå, han blir ju bara två år.
Nä, kanske int, men en liten bilkille ska ha ett bilkort och därmed basta. Dessutom, om man hittar ett svenskt födelsedagskort i Prisma i Kotka, som råkar passa jubilarens intresse, då måste man ju bara köpa det, eller hur?
Fafa bara skakade på huvudet åt min odiskutabla logik!

Det var ett riktigt trevligt kalas och så härligt att umgås med släktingar från båda sidor. Och tänk, alla barnbarn på samma ställe. Mycket hann man dock inte se av dem för det var spring och lek både inomhus och utomhus, som gällde. Bollar och ballonger var Lillemans favoriter. När gästerna droppade av togs småbilarna fram och kördes i stora parkeringshuset/garaget med väldig fart.

Bisin min överraskade mej rejält på hemvägen. Först körde han ett varv runt byn och sen iväg till stan på middag. Vi vågade oss till CD trots att det var många människor nere vid stranden. Personalen lade upp en skylt där det stod att det var över en halvtimmes matkö, men vi hade ju ingen brådska. Maten kom ändå rätt snabbt, så ingen fara och roligt att de hade så många gäster där.

Vid ett av borden satt ett halvbekant par. Karlen sneglade nyfiket åt vårt håll, men vågade inte hälsa, för han kände inte igen bisin min, som har ny frisyr och nuförtiden är mager. Jag koncentrerade mej på min mat, fish and chips fick det bli den här gången. Och nej, jag plågar er inte nu med något foto av matportionen, dels för att bisin min blir irriterad på det där fotandet och dels på grund av den där karlens försök till diskret stirrande!
Om ni alltså nu hör att jag varit ute med en främmande karl tidigt på lördagskvällen, så bry er inte. Det var ju bisin min och ingen annan. ❤️

Nu ska jag ägna resten av dagen åt stickning, för annars blir inget någonsin färdigt.

Önskar er alla en trevlig fortsättning på söndagen!

Magfyllning

I morse då jag vaknade halv sju, var jag igen så borta att jag inte alls visste vad det var för veckodag. I princip borde det ju innebära att jag har sovit riktigt gott, inte sant? Men jag är inte riktigt säker på den saken, för jag har en känsla av att jag vände på mej hela natten. Jag borde kanske använda min smartklocka på natten också för att få reda på hur jag sover. Men det intresserar mej inte tillräckligt mycket. Jag tycker dessutom att det skulle vara obekvämt att ha den på armen under natten. Den är riktigt tillräckligt obekväm redan på dagen. Men den är som sagt smart och tills vidare uppväger fördelarna nackdelarna.

Igår på eftermiddagen var jag iväg med yngsta sonen. Han hämtade upp mej direkt efter att ha avslutat sitt jobb, så det första vi gjorde var att äta. Som vanligt var det svårt att välja matställe. Jag skulle ha nöjt mej med en liten pajbit och sallad var som helst. Men han var hungrig så jag lät honom bestämma.

– Det där är ju bara magfyllning, sa sonen då han såg min salladsportion, som jag beställde på Olympos.
– Där är inget protein, fortsatte han.
HUPS! Nu blev jag faktiskt orolig, för jag borde ju äta tillräckligt med protein om jag inte ska förlora muskelmassa! Här borde alltså ha funnits nån sorts kött eller ost. Och jag som trodde att jag var så klok och förståndig som beställde sallad. Men milda makaroner så jobbigt det blir att hålla reda på allt och hålla koll på vitaminer, mineraler, spårämnen, kolhydrater och proteiner, för att nu inte tala om kalorier. Om jag ska fundera på allt det där varje gång jag äter, så slutar jag äta och håller mej till näringsblandningar i stället. Brrr!

Efter att ha gynnat det lokala matstället fortsatte vi österut till Prisma i Kotka. Där var ägarkundsdagar med -15 % på olika varor, nästan allt utom det som man verkligen behöver såsom mat, hygienartiklar, tidningar, drycker ja alltså dagligvaror över lag.
 

Jag hade ett viktigt uppdrag, så jag stegade nästan direkt iväg till garnhyllan. Jag spanade efter Novitas Viola Raita-garn. Men ser ni ett endaste ett randigt garnnystan här?
Nä, inte jag heller. Utan ett enda nystan lommade jag iväg därifrån. Duktigt gjort , inte sant? De hade inte ens 7 systrar garnet där. Morr! Jag hade gärna velat åtminstone känna på det garnet.

Nuförtiden är jag rätt snabb där i varuhuset, för jag hittar ganska bra. Den här gången tittade jag inte ens åt vare sig barnkläder eller leksaker. Jag har för mej att föräldrarna inte alls är lika förtjusta i de små presenterna, som jag brukar ge åt barnbarnen.

Men vilken glädje på matavdelningen då jag hittade hjärtmärkt gräddost. Tjohooo! Enda smolket i glädjebägaren är att den inte är inhemsk. Förlåt alla odlare, men jag kan inte rå för att jag köpte den här. Den borde ju vara hälsosam och nu kan väl ingen gräla på mej för att jag äter ost? Hmmm, å andra sidan är ju skinka också hjärtmärkt och man ska ju inte äta rött kött eller processat kött. Men kött innehåller proteiner, liksom ost... Uj, uj, nu är jag minsann ute på djupt vatten igen. Bäst att göra som en klok farbror en gång sa: "Äta lite av allt".

På hemvägen diskuterade vi litteratur. Yngsta sonen läser science fiction. En riktigt intressant genre inom litteraturen, ibland rena rama fantasy, men jag har aldrig riktigt fastnat för de böckerna. De är oftast så mörka och dystopiska. Sånt vill jag inte läsa just nu då hela världen är galen och det verkar ibland som om all mänsklighet har försvunnit från jordens yta. Av de författarnamn sonen räknade upp har jag läst Ray Bradburys bok Fahrenheit. Den var riktigt kuslig och osökt kan man idag dra paralleller till det stora landet i väst, som vill förbjuda vissa böcker. Inte för att det precis är det enda landet som förbjuder "farliga" böcker.

Douglas Adams känner jag förstås till. Men jag minns inte om jag alls har läst igenom hela boken Liftarens guide till galaxen. Den står i vår bokhylla så kanske det skulle vara dags nu? Sonen nämnde också Ursula le Guin, men det var en helt okänd storhet för mej. Jag frågade förstås sonen om han hade läst Pestens tid av Stephen King. Det hade sonen inte gjort, för han klarade inte av boken Det. Och jo, King skriver om hemska och grymma saker, så jag skulle inte klara av att läsa nånting av honom heller nu. Det är nog feelgood, som gäller numera. Och vet ni vad? Jo, Harlequinböckerna har blivit samlarobjekt. Det ni! Kanske jag ska börja läsa de böckerna istället eller vad säger ni om: ""Hon slog handen för halsen. Varför kom Christopher nu, när han undvikit henne hela veckan? Hans ögonvrår rynkades när han log. Blicken som de senaste dagarna varit reserverad utstrålade nu en oväntad värme. Hans manlighet och auran av behärskad styrka väckte ett märkligt fladder i maggropen. Värmen sjöd i kroppen och det hettade i kinderna." Citat ur Kurtisanens dotter av Ann Lethbridge, en bok jag ärvt och tänkt riva loss pärmarna och slänga själva boksidorna i pappersinsamlingen. Men nu får jag väl tänka om och föra böckerna till Karis, eller vad tror ni?

Dags för mej att göra lite annat än sitta här och dilla om böcker. På eftermiddagen är det dags för barnkalas i grannbyn. Tjohooo!

Önskar er alla en finfin lördag!