Lördagsburken

I morse vaknade jag redan halv sex. Det är alldeles för tidigt för en pensionär på söndagsmorgonen, eller hur? Jag fortsatte i varje fall att sova och steg inte upp förrän halv nio. Det är som sagt söndag och då får man ju ta det lugnt.

Till mina nattliga äventyr hörde drömmen om att jag steg in i en museibuss, som var proppfull. Jag försökte få en dam, som tog två platser i anspråk att ta ner sin plastkasse från det ena sätet. Kassen var fylld med beigefärgat tjockt garn och hon satt och stickade med långa stickor, alltså jumperstickor. Hon ville inte ha mej bredvid sej. Dessvärre vet jag inte hur det gick. Fick jag sitta bredvid henne och vad stickade hon riktigt på?
Museibussarna har skjutsat besökare i stan det här veckoslutet. Men jag har inte varit där, så jag vet inte riktigt varifrån min fantasi tar allting.

Igår blev det hemmavimmel för min del istället för loppisbesök med mera. Tur att nästyngsta sonen ringde på förmiddagen och frågade vad vi gör. Jag svarade min vana trogen: "Ingenting". Och så var det livligt värre här hela eftermiddagen och halva kvällen.

Det var lekar och stoj. Alla korgar tömdes och sakerna var igen intressanta och nya, för det är en tid sen senast. Tidvis blev det lite gruff när storasyster ville ha samma leksaker som lillbrorsan hade. Hon skulle prompt också sitta i fafas gungstol när lillbrorsan hade slagit sig ner där.

– Du kan ju rita, utbrast nästyngsta sonen förvånat då han fick syn på min ofärdiga katt. Jag hann inte få den färdig innan Lillan var iväg och började på något annat. Det var lite bråttom att hinna med alla leksaker. Jag pusslade lite med Lilleman istället och katten blev aldrig färdig. Kanske lika så bra.

När barnbarnen skulle hem var Lillan inte glad, för hon ville inte hem:
– Det är inte roligt att fara hem, konstaterade hon.
Lilleman å sin sida ville inte ha lippisen, alltså kepsen på huvudet och inte stövlarna på fötterna. Oj, ni skulle ha sett hans bestämda min då han korsade armarna över bröstet och blängde ilsket på sin pappa. Famo fick sig ett gott skratt, men för säkerhets skull först efter att dörren stängts om de små gullisarna!

I och för sig skulle jag kanske ha hunnit bege mej ut i vimlet på förmiddagen igår. Men det blev bråttom att flytta undan saker, som kunde locka Lilleman, kolla att lavoaren i WC ännu var en, för man vet aldrig hur det ser ut när bisin min varit framme, sopa upp löv och stenar osv.
 

Och framförallt pressa traktortröjan lätt. Om jag skulle ha åkt hemifrån skulle det ha blivit rätt stressigt, så jag lät helt enkelt bli. Jag tror inte att jag missade så mycket annat än att träffa människor. Loppisar ska jag undvika, för här behövs inte flera grejer nu, snarare mindre.

Jag hade alltså bråttom med traktortröjan, men vet ni vad? Jo, den är ännu kvar här! Nästyngsta sonen tog den inte med hem och vi provade den aldrig på Lilleman. Nu vet jag inte om den alls passar...

När det blivit tyst och lugnt i huset öppnade jag en lördagsburk, en ofarlig sådan. Sockerfri och utan aspartam. Ja, och självklart utan alkohol.

Vid halvniotiden på kvällen kom bisin min hem med tre ämbar fina potatisar från kolonilotten. Han tog upp dem på grund av rädsla för det stora utlovade regnvädret. Det har vi till all tur inte sett av ännu idag, men det kanske bara är en tidsfråga, vem vet.

Jag fick order av bisin min att fota potatisarna och skicka ut fotot i WhatsApp så att nära och kära vet att de kan hämta godsakerna härifrån. Nu på förmiddagen var Mr J här och tog glatt det minsta ämbaret (nä, nä, vi pratar inte om hinkar här!) med sig. För en stund sedan ringde dottern och sa att de tyvärr inte kommer hit idag. Och nyss ringde svägerskan och frågade om vi är hemma så kommer hon och dottern gärna efter potatis. Bisin min är i sitt esse när han får odla och kan ge bort av överflödet. Alltid härligt att kunna dela med sig.

Nu ska jag skiva lite gurkor från egna trädgårdslandet så vi har nånting grönt och gott till middagen.

Önskar er alla en fin ny vecka då vi går in i första höstmånaden. 

Vid pysselhyllan

Igår var jag iväg till stan tillsammans med äldsta sonen. Det var dags för veckohandlingen. Och som vanligt var mitt huvud helt tomt på idéer för matlagning. Jag hade nog en inköpslista med mej, men där stod endast mat, förutom det där vanliga med bröd, mjölk, tomater, frukt, paprika osv. Men mat? Sallad, persilja och dill finns i odlingslådorna, gurkor lite längre nedför sluttningen och potatisar på "kolonilotten". Men fortfarande mat, vad ska vi äta annat än potatis? Ris och höna, men inte igen väl? Nånting med malet kött (köttfärs)? Korvsås? Nääe, jag gav upp och kom hem med två olika sorters fisk. Det få duga för tillfället. Kan man äta för mycket fisk? Men lugn bara lugn, jag köpte också lite skinka och ägg, så det kan med god tur bli en omelett en vacker dag, eller ja, varför inte också en regnig?

Vi passade också på att plocka ut bisin mins paket från Motonet. Tänk ändå vilken service han har! Jag hittade delarna, beställde dem, betalade dem och nu fick han paketet hemlevererat, för att vi snällt tog ut det. Visst har bisin min det bra, fast jag annars är lite bångstyrig?

Hemma hann jag vara så länge att jag fick i mej en smörgås innan jag var iväg igen. Den här gången tillsammans med bisin min, som skulle ha nånting med rostskydd från Puuilo i västra grannstaden. I den affären är det mycket roligare att gå än i Motonet, för här finns garn och...

...pysselmaterial. Så medan bisin min yrade på sitt håll på jakt efter det viktiga han skulle ha, så stod jag vid pysselhyllan och försökte låta bli att köpa!

Det gick nu lite si och så med den saken, för jag köpte de här påsarna. De behövs ju när jag ska paketera små presenter åt barnbarnen. 

Och så hittade jag silkespapper och säkerhetsögon. Tjohoo!
Bisin min tyckte att det där med ögonen var totalt onödigt. Men när jag förklarade att de behövs om jag ska virka mjukisdjur åt lilla T, så var han genast med på noterna. Allt för barnbarnen. ❤️
Det jag nu inte sade åt bisin min är, att det inte alls är säkert att jag virkar nånting. Jag har liksom fått för mej att jag borde avsluta alla halvfärdiga projekt och det kommer att ta tid och evigheter innan nånting alls är färdigt. Suck!

På hemvägen körde vi via kyrkobyn och hamnade på Bric-a-Brac. Det var absolut i sista stund, för det är nu sista veckoslutet, som de har öppet.

Jag valde en bit morotskaka till mitt te och bisin min valde äppelkaka till sitt kaffe. Vi hann precis innan de skulle stänga och var lite osäkra på om vi alls skulle bli serverade. Men här var vänligt bemötande som alltid. Och goda hembakta kakor. Nu är det bara att erkänna att sommaren tar slut när allting stänger.

Vet ni vad? Jo, jag satt envist till klockan 23 igår kväll och fick alla garnändar fästade. Visst är jag lite duktig ibland?

Nu måste jag fundera lite om jag ska bege mej ut i vimlet eller om jag ska stanna hemma, lyda bisin min och göra det jag fick order om.

Önskar er alla en skön fortsättning på lördagen!

Inte alls roligt

Nu är det inte alls roligt! Igår fick jag äntligen maskstygnen broderade på traktortröjan. Sju traktorer gånger tre stygn/traktor. Jag klarade det efter lite trassel och en och annan svordom. Det var ju bra, men...

... nu är det som sagt inte alls roligt! Vem ska ta hand om alla de här garnändarna? Jag började faktiskt igår, men efter att lite på ett halvdussin var fästade gav jag upp. Jag orkade helt enkelt inte. Det är liksom mycket roligare att sticka. Förstås skulle det vara roligt att få den här tröjan färdig, men ingen frivillig fästare har dykt upp än.

Till råga på allt började bisin min igår fundera på den här tröjan:
– Är du säker på att ärmarna passar?
– Nä, jag vet inte. Jag har bara följt mönstret.
Ve och fasa, inte alls roligt om tröjan inte passar! Den får väl bli en motoroljetrasa då. Alternativt en alldeles för stor tröja åt en docka.

I morse kom jag på den geniala idén att jag helt enkelt gör mej av med allt garn och slutar sticka. När jag berättade det för bisin min blev han alldeles förskräckt.
– Men vad ska du göra då? Du har ju alltid stickat eller virkat, ända sen barndomen. Du kan inte plötsligt sluta nu.
Jaa, vad ska jag ersätta stickandet med? Mera korsord? Matlagning och bakning? Fågelskådning? Flänga runt på alla evenemang som ordnas? Bli en loppisnörd? Skriva en bok?  Åka på alla  KAJ spelningar? Eller satsa på att se Gian kasta pilar? Läsa alla böcker som finns i vår bokhylla?

Men inget av det här känns så där superlockande och inget annat än korsorden och böckerna är sånt som jag kan ta med mej på samma sätt som sockstickningen. Och om en famo/mommo inte stickar, vem ska då sticka? Kanske jag ännu måste överväga mitt hastiga beslut i morse?

Ja, och så måste jag nog nu ta mej i kragen och fästa åtminstone några garnändar till.

Önskar er alla ett trevligt veckoslut! Och nu ska ni faktiskt passa på att komma till byin, alltså nej hit till stan, för det här veckoslutet är det full rulle med allt från evenemang för barn, loppisar, samlarmässa och framförallt gamla hus. Välkomna!

Vart jag än går

Igår tog jag mej äntligen i kragen och ringde till hälsocentralen. Jag behöver igen tid för min B12-injektion, för det har gått tre månader sedan sist. Som vanligt får man inte tala med en människa utan ledsagas av en apparat. Tryck 2 om du vill ha service på svenska och sedan olika alternativ för vad ens ärende gäller. Jag tryckte 2 igen, för icke brådskande ärende. Sen avslutar man samtalet och hoppas på det bästa. Men nu måste jag ha telefonen med mej vart jag än går, så jag inte missar samtalet från hälsocentralen. Jag saknar verkligen tiden då det fanns en riktig människa i växeln, en som kunde hjälpa till att få tag på rätt person. Jag saknar tiden då ens egen hälsovårdare själv kunde ge tider åt en färdigt för nästa besök. Hur skulle jag nånsin ha klarat alla hälsokontroller för fem barn annars? Tänk att liksom varje gång få vänta på samtal. På den tiden fanns inte smarttelefoner ännu och livet var mycket enklare då, eller hur? Det fanns människor och mänsklig kontakt. Nu verkar det ibland som om ingen vill veta av en.

På stickträffen hos H igår talade vi faktiskt bland annat om just det där med att ha telefonen med sig överallt. Nån har alltid med den på toan och i duschen. Jag är lite slarvig med det där och har nästan aldrig med telefonen på toan. Beträffande duschen försöker jag se till att jag inte är ensam hemma så jag kan ropa på hjälp vid behov. Tvålvatten är halt och farligt.

Vi talade förstås också om stickande. En del börjar inte sticka förrän klockan nio på kvällen. Mycket klokt, för då fastnar man inte i "jag ska bara sticka ett varv till" och sen försvinner hela dagen och man har ingenting fått gjort.
Min hulda moder hade också bestämt sig för att hon får se på TV först efter klockan 21. Det fanns annars en viss risk att hon skulle ha fastnat i sin gungstol hela dagen framför apparaten.
Själv vet jag inte riktigt, å ena sidan borde jag ju inte göra annat än sticka, men å andra sidan finns det ju en del här i livet som måste göras...

– Är du färdig med traktortröjan, frågade bisin min förvånat igår kväll då jag satt i gungstolen efter klockan 21 och stickade på en socka.
– Nej, inte riktigt, jag har ett avmaskningsvarv och allt fästande kvar, så det tar nog en liten tid till innan jag är färdig.
Jag är rädd att fästandet kan dra ut på tiden, tyvärr. Och om traktorn ska se ut som en traktor behöver den två maskstygn/figur för att likna. Vete fåglarna hur lång tid det tar innan jag har fått det sömmandet färdigt. 🙈 

Det var härligt att träffa de stickglada damerna igen. Två kunde tyvärr inte närvara. Alla utom värdinnan stickade på sockor. Det är liksom tryggast så. Det är verkligen snällt att vi får träffas hemma hos dem som kan erbjuda tillräckligt stort utrymme. Skulle det finnas något trivsamt kafé i stan där vi kunde sitta en eftermiddag i veckan skulle det förenkla livet för värdinnorna. Men tyvärr, tyvärr ett sådant finns inte.

Jag kom hem med bitar av den goda vinbärspajen, som U hade bakat. Tack för dem! Nu kan jag sjunga Pa to ta na kako? och bisin min förstår absolut ingenting.

Men nu ska jag sluta sjunga och istället gå ut och njuta av det soliga vädret. Jag borde dra till skogs och plocka lingon, men...

Önskar er alla en skön fortsättning på torsdagen!

På marknad

Igår var jag iväg ett varv till stan tillsammans med äldsta sonen. Jag gick på marknad och han var chaufför. Det var allt tur det, för det var svårt att hitta parkeringsplatser nära torget.

Förr var alla gator runt torget avstängda, för då fanns det jättemånga marknadsstånd. Numera räcker torget bra till, för marknaden har blivit betydligt mindre. Vädret var soligt och det var mycket människor i rörelse. Jag lät mej inte frestas av utbudet, trots aktiva försäljare. En visade en sorts tröja i leopardmönster. Heh, kan ni se det framför er, jag i ett sådant plagg? Nä, inte jag heller, så när jag sa att det inte riktigt är min stil, drog han fram en enfärgad svart med guldfärgad dragkedja. Men jag tackade också nej till den och skyndade fort förbi ståndet. Jag vågade inte stanna och se på de vackra klänningarna.

Lite längre bort ropade en hattförsäljerska på mej, men nej, ingen hatt för mej, tack. När har ni sett mej i hatt senast? Förutom de här så tyckte en försäljerska att jag skulle köpa ytterst hälsosam ingefära av henne. Men också det lät jag bli.

Nej, jag stegade raka vägen till ståndet med viborgskringlor. Men ack, ack, här gällde MobilePay eller kontanter. Det sistnämnda fanns inte i min plånbok och den förstnämnda appen finns i min telefon, men det fanns inga garantier att den fungerar. Så jag travade iväg till nästa kringelstånd. Men också här gällde samma betalningsmetod. I det här läget gick jag bort från marknaden och tänkte att nä, nu får det vara nog. Vi är utan kringlor den här gången. Jag hade redan tagit fram telefonen för att ringa sonen och be honom hämta upp mej. Men sen kickade modershjärtat in. Jag kan ju inte återvända utan kringlor, för tänk hur besviken sonen skulle bli då.

Jag gick alltså till bankautomaten, återvände till marknaden och kom hem med kringlor!

Bisin min tycker att de är så degiga nuförtiden och inte alls smakar som förr i världen. Det kan förstås stämma, för de bakas väl inte i ugnar på halmbädd längre. Men det kan också vara att minnet från barndomen har bleknat eller att man inte fick så mycket köpta bakverk på den tiden.

På marknaden gick det inte att ta många steg innan jag igen träffade på bekanta och vänner. Och det är ju just det som är roligast på marknaden, att träffa människor. Faktiskt är det också så att de flesta är ute efter just kringlor från marknaden.

– Nu går vi och sätter oss och vilar, sa mannen till höger ömt till sin fru och ledde henne till bänken.
Det var riktigt gulligt att se och höra. Riktigt bra att det finns bänkar att sitta på. Det är inte så enkelt att gå på de där kullerstenarna.

På kvällen var jag iväg till grannbyn. Med mej hade jag två grejer, som jag köpte på marknaden:

En drake och en groda. Och nu hade den här famon gjort stora misstag, ack och ve!
För det första så är de här leksakerna av trä. Det tycker jag förstås är bra mycket bättre än plast. Men det tyckte inte fadern var speciellt roligt när de smällde i golvet då Lillan och Lilleman lekte jojo med de här fjädrande djuren. Sen finns det kanske en viss risk att de smäller till varandra också.

För det andra blev det fel då jag paketerade in dem och gav draken åt Lilleman och grodan åt storasyster.
– Jag tycker inte om grodor, sa hon och rev draken ur brorsans hand. Han började storgråta och fadern fick ge en lektion i att man inte river saker ur händerna och att man ska vara snäll osv. Famo borde alltså ha satt båda leksakerna i ett paket och så skulle barnbarnen ha fått dela på innehållet. Jag skulle förstås ha köpt likadana, men det fanns inte vare sig två drakar eller två grodor. Två spindlar skulle ha funnits, men de hade olika färg, så det skulle nog ha blivit gruff om dem också. Nu funderar jag intensivt på om jag alls vågar mej på att göra adventskalendrar åt de här två, för jag kan väl inte ha likadant innehåll i alla påsarna?

Hur som helst, så var det riktigt trevligt att träffa gullisarna. I något skede tyckte Lillan att famo nog kunde gå hem redan. Lilleman å sin sida ville sitta på stolen som famo hade fått från köket. Det på grund av att det fanns en stor madrass framför soffan där det slogs kullerbyttor. Mycket bestämt lät Lilleman förstå att nu skulle famo minsann bort från stolen. Och när famo var mer än lovligt trög, så stampade han med eftertryck i golvet. Då lydde famo, som hade jättesvårt att hålla sig för skratt.

Igår kom dödsbudet att Dolly Parton hade gått bort. Till min stora förvåning nämnde också professor Alf Rehn om det hela i sin Facebook. Visst betyder väl det då att Dolly var en mångsidig artist? Jag trodde verkligen inte att han lyssnade på countrymusik. Är det att vara fördomsfull?

Visste ni förresten att ni ska ringa 112 om ni är ensam med en man? Det uppmanar AI oss kvinnor att göra. Vet inte riktigt hur jag ska göra nu med bisin min, vågar jag vara ensam med honom? Till all tur körde han nyss iväg till grannbyn. Det var nämligen igen nära på ett mindre utbrott här då jag hamnade söka på Motonets sidor.
– Du blir alltid så aggressiv när jag ber om hjälp med internet, sa bisin min.
Njaa, snarast irriterad, för ja, jag kan inte finska tillräckligt bra för att söka efter bildelar. Jag vet ju inte ens vad de heter på svenska! För femtioelfte gången försökte jag igen visa bisin min hur det ser ut på Motonets webbplats, vilka kategorier som gäller och hur många sökträffar det kommer upp om man inte specificerar sökningen. Dessvärre tror jag att han inte heller den här gången lyssnade på mej. Igen fick jag söka på fel grejer då han sade att jag skulle söka på "kiinnitys" när det heter "kiinnikkeet". Kära nån, jag undrar om jag borde önska en finska kurs i medborgarinstitutet, en finska kurs som skulle koncentrera sig på bildelarnas benämning. Frågan är bara om det är undertecknad eller bisin min som behöver gå den kursen?

Nå, strunt i det, delarna är nu både beställda och betalda och jag klarade igen av en biluppgift. Huh! Jag borde nog snart få ett pris av något slag annars kanske jag går i bildelssökningsstrejk! Härefter om bisin min ber mej söka nånting så tänker jag göra som Anni Saukkola, jag tar fram min stickning istället och söker inte vare sig på telefon eller datorn!

Nu ska jag småningom försöka få mej iväg till stan och stickträffen hos H.

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen. Och vad ni än gör, lita inte på svaren ni får från AI.  

På tur med spindeln

Låt mej börja med att konstatera: Nej, nej jag har inte 33 8024 gram i mitt lager! 🙈
Nej, det skulle vara på tok för mycket till och med för mej och det skulle inte ens rymmas in här i vårt hus. Tänk 338 024 gram!Nej, jag har 33 802 gram i lagret och det är redan alldeles för mycket med tanke på min långsamma sticktakt.
Tack till alla som har påpekat mitt tryckfel i gårdagens inlägg. Jag vet inte varifrån den där fyran dök upp där på slutet. Jag har nu rättat det. Hur skulle jag klara mej utan er? 💕

Igår då jag satt här framför skärmen fick jag ett textmeddelande av yngsta sonen:
– Vill du på ett snabbt Borgåvarv?
Jag svarade förstås ja tack, skyndade att klä om mej och så iväg tillsammans med sonen och...

... spindeln.

Den här gången hade jag inte med mej nån stickning utan satt en liten stund i bilen och väntade medan sonen uträttade sitt Borgåärende. Jag kollade på min telefon och tittade på alla inlägg om hur fantastisk KAJ på hemmaplan varit i lördags. Superlativen avlöste varandra och jag önskar att jag skulle ha varit där. Men min energi räckte inte till helt enkelt; Ordna biljetter, ta sig till Vasa, ordna övernattning osv. Och nej, jag skulle inte ha orkat stå på fotbollsplanen i två timmars tid och mera. Bäst att inse realiteterna och njuta av alla videon på youtube istället. Det är förstås inte samma sak, men en liten tröst i alla fall.

Yngsta sonen sa ju att det skulle bli ett snabbt varv i västra grannstaden och så blev det. Vi besökte endast Mikrokulma. Där i dörröppningen talade jag en lång stund med en datakursdeltagare. Det var bra, för då hann sonen kolla på det han var intresserad av innan jag gjorde ett supersnabbt varv i affären. Och vad köpte jag då? Jo, en städtrasa, vete fåglarna vad jag ska göra med den, och...

... den sista lilla påsen med hallonbåtar! Hallååå! Ni behöver påfyllning med det snaraste! Påsar med lakritsbåtar fanns det hur många som helst av, men se de här röda godingarna fanns det bara en påse av. Hoppas att det plingade till i affärens lagersystem när min påse gick genom kassan, så att de nu vet att hallonbåtarna är slut.

Under bilfärden till och från västra grannstaden talade vi bland annat om hur det var förr när det inte fanns mobiler och undertecknad var ute och festade. Alla föräldrar hade nog inte riktigt koll på sina ungdomar då. Jag var kanske ett litet undantag, för min hulda moder körde taxi och fanns ofta på plats på samma dansställen/ungdomsföreningslokaler där festerna ordnades alltid med levande musik. Hon visste alltså vad som hände och hur det såg ut utanför lokalerna. Men hon litade på mej. Vad kan jag annat säga än att jag hade tur som inte råkade ut för hemskheter. Yngsta sonen tror inte på att det har blivit värre nuförtiden. Han tror att det mera handlar om att nyhetsflödet har blivit intensivare och aggressivare. Och ja, att vi just matas med dåliga eller hemska nyheter, för de säljer och allting handlar om pengar nuförtiden.

Som orolig mamma frågade jag också av sonen vem han har som ICE kontakt i sin telefon. Han tittade häpet på mej och frågade:
– Vad är det?
Så, jag fick förklara för dataexperten det, som jag tänkte att alla uppfödda med datateknik kan och vet. Men se nej, det gör de ju inte. Som unga förstår de nog inte äldres oro och tar lätt på livet. Vet inte om sonen kommer att lägga in nån ICE kontakt. Han utgår nog från att ingen ändå kan öppna hans telefon.

På hemvägen kurvade vi ännu via Tokmanni i Gammelby och jag försåg vårt kylskåp med mjölk, yoghurt osv. Nu är kylskåpet proppfullt och bisin min inte alls glad. Han gillar bäst när det är halvtomt, men jag vill inte ränna i affärer varje dag för att skaffa basvaror. Det är lite som med garnet, det ska finnas färdigt hemma, för hur ska det annars gå om jag drabbas av akut inspiration.

Och nu mina vänner, nu inser väl både ni och jag, att gårdagen är ytterligare ett bevis på varför mitt stickande tar så låååång tid: Jag flänger helt enkelt omkring! Då hinner jag ju inte sticka, i synnerhet som jag ännu lämnar hem stickväskan. Men, som den jag mötte i Borgå igår sa: "Man får inte lämna sig i soffan". Och det är ju sant, det är alltid bra att ta sig lite ut, se sig om och röra på sig lite. Sticka hinner man nog sen. Och det säger jag med fyra månader kvar till jul! Andas lugnt, ingen stress, ingen brådska, det ordnar sig...

Och apropå jul, vet ni vad bisin min föreslog i morse? Jo att vi skulle åka bort till jul, på kryssning eller någonting annat. Jag stirrade på honom som om han tappat förståndet totalt.
– Menar du verkligen det, frågade jag tvivlande.
– Ja, svarade han tvärsäkert.
Men vet ni vad? Jo, det var nog bara bluff och båg från hans sida. Han känner mej redan så väl att han vet att jag inte reser bort från barnbarnen till jul. Så om bisin min vill smita undan julståhejet får han allt lov att resa iväg själv.

Nu dags för lite disk och sen sista varven på min traktorstickning.

Önskar er alla en skön fortsättning på tisdagen! 

Garnlagret i maj 2026

Kära nån, jag har alldeles glömt bort att hålla er uppdaterade vad gäller mitt garnlager. Mest för att jag faktiskt skäms. Hur har det kunnat bli så här stort? När sjutton ska jag alls hinna sticka av det här garnet? Borde jag ordna ett garnloppis? Men när och hur ska jag orka gå igenom allt, för nu borde jag ju börja julklappssticka, inte sant?

 

Kvar från april 2026: 31 764 gram

• Köpt garn:   2 126 gram

• Lumousgarn och sockgarn, loppisfynd   1 026 gram
• Garn beställt från Ylivieskan kotikutomo  800 gram
• Hygge Wool mösspaket, loppisfynd           300 gram

• Erhållit garn: Catona från Ylivieskan kotikutomo  20 gram 

• Använt garn:   108 gram
   
• Små pandasockor  36 gram
• Ankelsockor          72 gram

•  Kvar i maj: 33 802 gram

 Du söta öde. Det här är inte klokt! 🙈 Nu måste jag nog göra nånting. Jag har väl följande tre alternativ idag:
1) Sätta mej i en knut och skämmas. Men det hjälper väl inte stort.
2) Sätta igång och sticka i racerfart, helst alla de där halvfärdiga alstren, så det går åt rejält med garn och blir fort färdigt. Strunta i disk och matlagning. Det låter riktigt lockande med tanke på dagens gråväder.
3) Radera det här blogginlägget och helt enkelt sluta med garnstatistiken. Men... ja, hur ska jag då alls kunna ha nån koll på garnen? Finns det förresten en gräns för hur mycket garn man får ha i lager?

Tror att jag lutar mot alternativ två, men först ska jag fylla diskmaskinen.

Önskar er alla en trevlig fortsättning på måndagen.