Googla inte!

I lördags på kvällen var här blod nästan överallt. När jag drog strumpan av foten upptäckte jag att vänstra stortåns nagel var lös. Plötsligt stod jag med nageln i handen och blödde som en gris. Till all tur var jag i köket, så det gick bra att torka upp. Men hur skulle jag klara av att gå ner till bastun i källaren. Dit måste jag, inte tal om annat.

Jag sa inte ett knyst åt bisin min, för jag blev så rädd. Blod är farligt och nagellös tå är inte att leka med. Jag lindade hushållspapper runt tån och haltade iväg till bastun. Förstås fortsatte blodet rinna så fort jag tog bort pappret. Och ja, när bisin min kom ner till bastun blev han lite förskräckt. Jag berättade vad som hänt och frågade om han ville se min tå, men nej, det ville han absolut inte. Snällt nog spolade han bort blodet, för varje steg jag tog så blödde det ju ännu mera. Jag försökte alltså gå så lite som möjligt.

Natten mellan lördag och söndag sov jag oroligt. Jag funderade om jag borde ta mej till akuten i västra grannstaden, men... nä, jag hade ingen lust att sitta där och vänta. Tån hade jag bundit om med gastyg och stoppat in i en strumpa. Konstigt nog tyckte jag att högra foten värkte mer än vänstra stortån!

Hela dagen igår funderade jag och oroade mej och till sist när jag inte längre kunde hålla tankarna i styr googlade jag. Och det trots att jag vet att man ska inte googla!
Visst var min stortå svart? Var den känslolös också? Och kall? Jo, det var den väl? Med mina icke befintliga läkarkunskaper kom jag fram till att tån måste amputeras! Fakta som jag lite försiktigt serverade bisin min på kvällen. Jag ville ha tröst och försäkring om att amputation inte är aktuellt. Vet ni vad bisin min sa?
– Då kan du inte gå längre.

Nu tappade jag allt mod och mitt sista hopp.
– Men, stammade jag.
– Ingen fara. Nuförtiden kan du få en konstgjord tå och den kan du säkert styra med hjärnimpulser.
Jag såg framför mej hur det skulle dras elektroniska ledningar från min tå till hjärnan och fasade för alla operationer. Jag blev så rädd att jag inte ens kunde räkna rätt när jag i stickningen skulle minska från 130 maskor till 114. Jag minskade 46 maskor istället för 16 och fick förstås sticka bakåt. Suck!

På kvällen när jag låg i sängen funderade jag på allt jag måste hinna göra innan jag skulle in till sjukhuset för amputationen. Jag funderade på vad jag skulle ta med mej till sjukhuset; telefonladdare, en bok, men vilken, sockstickningar, måste komma ihåg att packa med tillräckligt med garn. Jag sörjde också över alla kalas jag skulle missa och funderade om livet nu är förbi. Månne det blir narkos eller lokalbedövning? 
Mina tankar yrde omkring som snö i vinterstorm. Min fantasi är alltför livlig och det är inte alls hälsosamt. Hur det nu var så somnade jag och sov riktigt, riktigt gott ända till klockan 06:32.

Igår beställde jag tid till Fenix här i stan och idag på förmiddagen besökte jag läkaren. Han var vänligheten själv och han talade svenska. Han lyssnade på mej och han skrattade inte åt min oro. Han undersökte min tå och sade vänligt att det är ett blåmärke jag har på stortån och inget annat. Blodet pulserar ju ännu där i tån och den är varm!
Åååh, vilken lättnad! Han sade att nageln kommer att långsamt växa ut igen och att där inte är någon infektion i tån. Men att det ändå är bäst att jag tar en antibiotikakur. Han rekommenderade att jag tvättar tån flera gånger om dagen och tyckte att luftbad är bra.
Ännu innan jag gick övertygade han mej om att tån inte behöver amputeras. Han lyssnade alltså och tog min rädsla på allvar. Och framförallt, han skrattade inte åt min amputationsskräck.

Ni må tro att jag var lättad och omtumlad när jag gick därifrån. Jag hade liksom plötsligt fått mitt liv tillbaka!
Kära vänner, vad ni än gör så googla inte symtom! Det ger bara upphov till panik och skräck!

På hemvägen var jag via apoteket och tog ut min antibiotikamedicin. Hann också skaffa ett fat för fotbad.

Och nej, jag tänker inte skrämma er med bild på min blodiga stortå. Den rara läkaren lade dessutom på ett plåster, så nu syns det inte så mycket av den. Ni får nöja er med bild på fatet istället. Mitt förra fat försvann, för bisin min behövde det. Sen kom det aldrig tillbaka. Han tog fatet utan att fråga om lov! Är inte det typiskt?

Nu önskar jag er alla en fin och skön ny vecka!

Knut på

Mitt lilla vita sommarprojekt är verkligen motsträvigt. Igår kväll när jag satt i allsköns ro och stickade dök det här upp:

Knut på garnet! Suck! Det blev till att klippa och skarva. Inte kul alls. Funderade faktiskt om jag skulle överge det här projektet och övergå till min sockstickning, men...

... efter en vederkvickande stund på bastulaven njöt jag av min stickning igen. Få se vad som händer härnäst. Håll tummarna att allt går bra!

Önskar er alla en skön söndag. Här hos oss lyser solen och det ser ut att bli en skön och varm vårdag.

Två gånger i veckan

Igår morse ringde väckarklockan 9:17. Då låg jag, hör och häpna, faktiskt i sängen ännu. Jag hade precis öppnat ögonen och skulle kolla vad klockan var när det ringde. Att jag var så sent uppe igår beror på att jag glodde på tv på torsdagsnatten och inte kom i säng förrän halvtvå. Det var darts, alltså pilkastning, i Brighton och förstås måste jag se alla omgångar ända till finalen, som Johnny Clayton vann. Jag har blivit en riktig bänkidrottare fastän jag ju sitter i gungstolen!

Att klockan ringde igår, var för att jag hade lovat ta hand om Lilleman medan hans pappa och Pricken var hos veterinären. Vi hade det riktigt skönt med Lilleman, som hade stigit upp redan klockan fem på morgonen och hunnit vara ute i det soliga vårvädret.

Vi tittade lite på Paw Patrol.

Det här är Chase.

Och det här är Skye. De är de enda hundvalparna jag vet namnet på.
Vi lekte förstås, men helst ville Lilleman sitta i min famn och gosa. Det var vår andra träff den här veckan. I tisdag träffas vi igen. 💕

Innan jag körde iväg till grannbyn igår ringde "min" hälsovårdare. Alla prov som togs i tisdags var bra. De värden som skulle upp hade stigit och de som skulle ner hade sjunkit. Tjohooo!
Tydligen är min medicinering för tillfället rätt. Hoppas att det håller i sig.
Igen får jag tacka för bra service.

Bisin min säger att man som pensionär ska göra minst en sak per dag. Tyvärr räknar han inte stickning dit. Det tycker jag att är både orättvist och framförallt beklagligt.

I morse bakade jag havrescones. Jag åt nämligen memma med grädde på till efterrätt igår. Det blev kvar grädde i burken, så jag hade att välja mellan att baka tigerkaka eller scones. För min del var valet enkelt, för vad passar bättre till morgonteet än just nybakade scones?

Idag på förmiddagen var jag iväg, för andra gången den här veckan, till butiken. Jag var i gott sällskap med äldsta och yngsta sonen.

Och jag kunde inte låta bli, så jag kom hem med senaste numret av Allers. Om ni tror att jag redan plitat ner bokstäver i rutorna i A-korsordet, så tror ni helt rätt!

Idag har jag alltså hunnit med två saker redan, så nu får jag väl sticka resten av dagen? Det måste jag nog få, för dottern ringde och sa att hon hittat ett alldeles ljuvligt garn på vårmarknaden i västra grannstaden. Hon frågade om jag vill sticka en Unelma åt henne.  Jag svarade förstås ja utan att ha en aning om hur modellen såg ut. Nu är jag riktigt ivrig på att få sätta igång med det här projektet på grova stickor.

Apropå darts ännu, när spelarna kommer in till kastplatsen (månne det heter podiet?) så har de en "kampsång" som spelas. Johnny Clayton har förstås Johnny B. Goode. Jag frågade bisin min vilken sång/melodi han skulle välja. Utan att tveka svarade han Simply The Best med Tina Turner. Bisin min undrade förstås vilken sång jag skulle välja. Den enda jag kom på just då och där var I Don't Want to Miss a Thing med Aerosmith. Bisin min tyckte att den var lite lam, medan jag igen hänvisade till att jag ju inte vill missa piltavlan. Han tyckte jag skulle välja Abbas The Winner Takes it All. Men jag vet nog inte riktigt, för tänk hur genant det är när jag sen förlorar. Nä, sen i sängen kom jag på att jag nog ska välja Thunderstruck med Steve'n'Seagulls, för banjospelaren är så bra där. Nu gäller det bara att hitta en dartstävling för gamyler!

Åååh, bisin min kom just hem från grannbyn med...

... varmbröd och...

... nybakta kanelbullar från grannbyn. Mums! Här blir det fest!

Önskar er alla en skön lördagskväll. 

En gång i veckan

Igår på eftermiddagen hamnade jag (o)frivilligt iväg till stan. Bisin min skulle ha kontanter och det trots att jag har lärt honom att använda sitt betalkort. Han är rädd för att glömma koden och han är rädd för att kortet inte fungerar, så det ska alltid vara kontanter. Till råga på allt så påstår han att han inte kan ta ut pengar själv, för hans kort fungerar inte i automaten. Jag undrar allt jag. Kanske han har råkat ut för skärmen där det begärs pengar till välgörenhet och blivit förvirrad?

Trots milt motstånd och lite motsträvighet befann jag mej alltså i stan igår på eftermiddagen. Lite dumt kan tänkas, för jag hade egentligen inte något eget ärende alls. Men jag passade på att posta en liten överraskning och bekanta mej med stadens senaste tillskott på matfronten, nämligen Rolls.

Jag valde kycklingwrap och det var precis lagom stor portion för mej. Lite förvirrad blev jag av att jag skulle välja dipp också. Sånt händer varje gång jag tror att nu har jag valt från menyn, nu är det klappat och klart. Sen frågar alltid människan på andra sidan disken nånting och jag utsätts på nytt för en valsituation.
En gång i veckan får man väl gå på ett hamburgerställe? Det var ju i torsdags för en vecka sedan, som jag var till Burger King. Dessutom är faktiskt Rolls en inhemsk kedja, så det må nu gå den här gången!

Vet ni, jag tror att mitt vita sommarprojekt inte alls vill bli stickat. När jag äntligen lyckades få uppläggningsvarvet och de fem följande varven riktigt bra, så händer det här:

Garntrassel! Inte roligt alls. Istället för att sticka fick jag igår kväll reda upp garnkaoset och nysta. Det var riktigt nära att jag skulle ha satt saxen på det där virrvarret. Morr! Det som avhöll mej var rädslan för att garnet ska ta slut före projektet är färdigt.
När jag sen äntligen kunde sticka igen, så tappade jag ett omslag i mönsterstickningen och då lade jag alltihopa ifrån mej. Måste se om jag lyckas rädda situationen utan att behöva sticka bakåt ett helt varv. Som sagt, kanske bäst att jag håller mej till sockstickning.

Nu önskar jag er alla en fin fortsättning på fredagen och en riktigt skön och mysig fredagskväll. 

Utanför bekvämlighetszonen

Igår var jag iväg till stan på stickcafé. H hade bullat upp med karelska piroger, delikat tårta från Vöråpojken, flera olika kex och godis. När vi var inne på det där med Vörå berättade en av stickdamerna att hennes barnbarn hade fått träffa KAJ på Fazers! Ni må tro att jag blev avundsjuk. På hemvägen kom jag ändå på att det är nog bäst att beundra killarna på avstånd. Tänk om jag skulle bli ännu galnare än vad jag är om jag skulle få träffa dem? Och vad säger du åt KAJ, som varit både på det kungliga slottet i vårt västra grannland och suttit på bastulaven med vår nuvarande president? Just det, jag skulle vara utanför min bekvämlighetszon och helt enkelt vara alldeles förstummad.

Till stickcaféet tog jag med mej ett av mina sockstickningsprojekt.

De här ankelsockorna är nätt och jämnt innanför min bekvämlighetszon, för garnet är så tunt.

På kvällen hamnade jag totalt utanför bekvämlighetszonen.

Mitt lilla vita sommarprojekt ville sig inte alls. Jag lade upp 130 maskor, riktigt löst, för jag vill inte att kanten ska spänna. Men så här löst kan jag nog inte ha det. Suck! Den här stickade uppläggningen fungerade inte, så i morse rev jag upp alltihop. Får väl prova på en annan uppläggning och hoppas på det bästa. Om jag hamnar att riva upp många gånger ännu, så kommer ju garnet att till sist vara mera grått än vitt. Dubbelsuck!
I beskrivningen står inte heller hur lång rundsticka jag ska ha. Vem vet om den ska vara 40 cm eller 60 cm lång? Det skulle nog vara bäst att jag håller mej till idiotsäkra mönsterbeskrivningar. Det går bra att frivirka, men med stickning är det alltid besvärligare att riva upp. I virkningen har du ju endast en maska att fånga upp, men i stickningen kan flera stycken smita iväg.

Igår kväll blev det rätt hård ordväxling mellan gungstolarna framför tv:n. Bisin min ville prompt se på A-studio efter kvällsnyheterna och sportrutan. Jag vill inte se på det där aktualitetsprogrammet och inte heller på nyheterna, som jag igår lyckades undvika totalt. I A-studion sitter så kallade experter och gissar sig till det ena och det andra, vilket är helt meningslöst. Galningen i det stora så kallade drömlandet i väst är helt oförutsägbar. Det vet alla vid det här laget och därför är det helt bortkastad tid att sitta och gissa i en tv-studio. Innan situationen eskalerade till fullskaligt gräl om egentligen nonsens, besinnade jag mej och började småsjunga på Genom eld och vatten. Bisin min såg smått chockerad ut över denna kärleksförklaring och till all tur bytte han kanal. Vi såg istället på Virtanens och Kekkonen, en fiktiv dokumentär från 1993 med hög igenkänningsfaktor. Miljön är Sunila i Kotka, den helhet som Alvar Aalto planerade och designade. Funktionellt än idag. Vet inte om ni brukar se på det svenska programmet Muren, men där gick de bet på den finska arkitekten/formgivaren. Ja, likadant på ett finländskt landskap också för den delen! Alltid bra med bred allmänbildning, något som htyvärr håller på att försvinna från dagens skolvärld.

Jag övergav sommarstickningen till förmån för sockstickningen. Tycks vara det enda jag klarar av nuförtiden.

Tidigare på kvällen hade vi sett på Kape Aihinen i programmet där han övertar köket. Igår besökte han en fem personers familj i Forssa, som inte åt grönsaker alls. Det fina med Kape är att han inte kommer med några pekpinnar eller grälar på dem han besöker. Nej, istället uppmuntrar han dem att gå utanför sin bekvämlighetszon, våga pröva på nytt och smaka på sånt de är smått rädda för. Kape använder dessutom smör i stekpannan och kryddar med salt. Han har också enkla recept och inget invecklat, för han vill som sagt att vi ska kocka från grunden. I gårdagens program sa mamman att hon tycker att det går så mycket tid åt till matlagningen. Men Kape visade hur det kan gå snabbt och enkelt, i synnerhet om alla hjälps åt.

Nu önskar jag er alla en riktigt skön fortsättning på torsdagen!

Intensiv fågelsång

Det är härligt att vakna vid sjutiden till det fina vårljuset och den intensiva fågelsången. Vissa läten känner jag igen medan andra kvitter är helt okända för mej. I ungdomens gröna vår drog både folkskolläraren och senare biologiläraren i mellanskolan ut oss i skogen och försökte enligt bästa förmåga få oss till fågelskådare. Dessvärre var det helt andra saker, som lockade på den tiden. Nuförtiden kan man känna igen fågelläten via en app. Säkert nånting, som lärarna i det förgångna inte ens kunde drömma om!
Dessutom behöver man inte numera bege sig själv ut i naturen för att uppleva fågellivet. Nej, man kan ta del av trandansen hemma i gungstolen. Helt fantastiskt med teknik i det här fallet.

Jag hoppas att ni har haft en lugn och skön natt. Galningen där borta i väst har till all tur inte bombat sönder och samman Iran. Nej, nu finns det tid att i två veckor förhandla. Hoppas att det ens går att förhandla med den där oberäkneliga varelsen. Lite fundersam kan man allt vara över att han tillåts hålla på så som han gör. Finns det faktiskt ingen som får stopp på honom?

Bäst att återgå till sin egen lilla värld och försöka undvika alltför mycket av allt det galna eländet som pågår. Det kan annars bli svårt att behålla sitt eget lilla förstånd intakt. Och på tal om det, bastu är bra för hälsan! Jo, jo, det visste vi ju redan här i vårt land, men nu är det alltså vetenskapligt bevisat! Om man badar fyra gånger eller flera i veckan, så gynnar man hjärnhälsan. Tjohooo! Dessvärre är bisin min inte alls pigg på att elda bastun mera än en gång i veckan. "Det går åt så mycket ved", säger han. Suck! Och jo, jo, jag vet att jag skulle kunna göra det själv. Men nån uppgift ska han väl också ha?
Tänk ändå vad rätt KAJ har i sin bastusång!

Idag är det stickcafé som gäller. Den här gången ska vi vara hos H. Jag har inte hört något från grannbyn, så jag hoppas att Lilleman inte behöver famo idag på eftermiddagen. Men man vet aldrig, så osvuret är bäst.

För en vecka sedan var jag ju också iväg till stickcafé och passade då på att besöka mataffären hela tre gånger och hamstra kaffe. 

Tokigt nog tyckte jag att jag nu inte kan gå genom kassan med enbart två kaffepaket, så den här tidningen fick följa med mej hem. Jag har inte bläddrat riktigt ordentligt i den ännu, för jag vill inte ha inspiration till nya projekt innan nuvarande är färdigt stickade. Men i ärlighetens namn är jag faktiskt smått less på sockstickning och funderar på ett lite större projekt. Men det måste vara lagom stort och inte för omfattande. Igår kväll stickade jag ändå på en sockhäl. Vågade inte lägga upp över 200 maskor för ett vitt sommarprojekt, för det har jag redan rivit upp en gång och sedan bara lämnat i Lilla My projektväskan. Kanske jag är modigare idag? Men vitt garn, då måste jag vara extra noga med rena händer och att hålla undan katthåren.

Förutom den intensiva fågelsången så här på morgonkvisten, så kan jag också glädja mej åt en liten vinst på Eurojackpot. Hela 96,20 € vann jag i fredags på en fyra euros insats. Jag kollade resultatet först i morse och nu har jag lämnat in samma rad igen. I fredag gäller det alltså att hålla tummarna. Nog för att jag vet hur liten sannolikheten är att få miljonvinsten, men lite roligt är det ändå att spela. Nyttigt är det väl inte annat än att en del av pengarna från Veikkaus går ju till kultur och idrott.

Nu önskar jag er alla en riktigt fin onsdag! Hoppas att ni alla kan njuta av det fina vårvädret på ett eller annat sätt!

Vardag igen

Så var påskhelgen över för denna gång och det är vardag igen. Inte för att det har så stor betydelse för oss pensionärer egentligen. Mataffärerna är dessutom öppna hela helgen nuförtiden, så inte ens det spelar någon roll. Det känns faktiskt lite konstigt, som om samhället aldrig hinner ta det lugnt och återhämta sig.

Jag har varit iväg till stan idag, närmare bestämt på blodprov till labbet. Där var det fullt med folk och lite förvirring vad man skulle göra och vart man skulle gå. Jag har ju vanan inne redan, så jag kunde hjälpa till och visa bland annat var rum nummer tre fanns. Det rummet är så i skymundan att det inte är lätt att hitta dit. Fascinerat följde jag med de olika kölappsnumren, för där fanns inte minsta logik. Min hjärna räknade ut att sifferserierna på något sätt stod i damklang med vilka prov, som skulle tas. Själv kom jag enkelt undan, för idag behövdes endast ett rör med blod. Som vanligt hoppas jag att allt är bra och att inget konstigt dyker upp. Det här är ju egentligen koll på hur det ser ut efter att jag fick minska på mina mediciner. Från labbet gick jag till hälsocentralen och lämnade in min blodtrycksmätning. De siffrorna har jag i en exceltabell med medeltalet färdigt uträknat. Det underlättar både för hälsovårdaren och undertecknad.

Jag passade också på att lämna in Hemmets Veckotidnings korsordsbilaga. Jag hade löst alla svåra kryss i den, men lämnat kryptona olösta och några av de enklare. Dem orkade jag helt enkelt inte med. Det kommer nog att dröja innan jag skickar in krysslösningar nästa gång, för portot har stigit igen! 😒

Jag tog snällt ut kontanter ur automaten åt bisin min. Vad han tyckte om att få enbart 20 euros sedlar vet jag inte. Men femtilapparna var helt enkelt slut. Det fanns inget jag kunde göra åt den saken.

Väl hemma hann jag få i mej en smörgås innan jag hastade iväg till grannbyn. Bisin min hade lovat igår att jag kunde vara barnvakt åt Lilleman medan hans far cirklade ved. Lilleman var inte riktigt nöjd med mej, för jag sade nej till allt möjligt, som han tyckte var roligt: Klappa katten Pricken alldeles för hårt, klättra uppför skötbordet och sen försöka hoppa ner därifrån, tömma ut allt innehåll från blöjsäcken och klättra upp i högstolen/köksstegen och balansera på högsta avsatsen. Han sysselsätter minsann sig själv och farmor! Riktigt sur blev Lilleman då jag välte omkull högstolen, så han inte kunde klättra längre.

Jag försökte sysselsätta honom enligt bästa förmåga.

Riktigt glad blev han då apan, tror att det är en gorilla, körde brandbil. Den skarpögda ser att det finns ett tassmärke längst framme på brandbilen. Det betyder att bilen hör till PAW Patrol hundarna. Men vilken av hundfigurerna det är som kör brandbilen vet jag inte. Idag var det i varje fall apan som körde och jag som sjöng Tänk om jag hade en liten liten apa. Lilleman tittade storögt och skrattade hjärtligt när jag kom till Umpa, umpa falleralle... Han tycker nog att famo är galen!

Nu tror jag bestämt att det är dags för lite stickning, fastän jag inte riktigt vet vilket projekt jag ska fortsätta på eller om jag ska ta och börja på ett helt nytt. Lilla påskprojektet fick jag färdigt igår, till och med garnändarna fästade!

Önskar er alla en skön onsdag.