Kaos i mitt huvud

Just nu är det kaos i mitt huvud. Jag får inget gjort och inte har jag stor lust att göra nånting heller. Det började redan igår då dottern var här och rensade ur köksskåpen. Allt skulle bara bort, bort. Äldsta sonen hjälpte till och i sista stund hann jag rädda bondostkaret av trä från att förgås i eldens lågor. Det fanns nån sorts teori om att har man inte använt en grej på ett halvår kan den slängas. MEN ostkaret hör till kategorin används-en-gång-om-året, ibland kanske två. Ska det slängas då? Vem ska göra bondost till julen? Samma väg höll jultårtsmåttet på att gå idag på eftermiddagen då äldsta sonen ville fortsätta städa. Hur ska jag kunna göra julstjärnor av frasig tårtdeg utan den där indelade plastfyrkanten? Köpa ny? Nå, faktiskt kanske som förr med degsporre. Den kom nämligen fram idag från sitt gömställe, så kanske det lönar sig att städa?

Jag undrar verkligen vem som har planerat vårt kök? Det här hörnskåpet är det mest opraktiska jag har sett. Längst in i hörnen försvinner grejer och blir bortglömda. Det värsta är att jag endast når nedersta hyllan. Jag har bönat och bett att få den andra hyllan nedflyttad två steg. Men se nej, enligt bisin min går det inte och framför allt behövs det inte. Nåja, int då. Tack vare äldsta sonens insats är skåpet nu både dammsuget och torkat. Ja, och så finns det nu lite grejer där jag behöver, såsom mjöl, socker, torrjäst, bakpulver, kardemumma osv. på nedersta hyllan. De får vänta där tills kaoset i mitt huvud lägger sig och jag kan bestämma var de där varorna härefter ska placeras.

Kaos förorsakar också sorterandet. Det gäller att hålla koll på vad som är glas, metall, plast, papper och kompost. Med kaoset i mitt huvud är jag rädd för att plötsligt ha metall i komposten och kompost i glasinsamlingskärlet. Håhåjaaa.
Nu är för övrigt både köksbordet och matbordet överbelamrat med saker som jag enligt äldsta sonen borde ta ställning till. Men det blir totalkaos, för nu hittade jag det röda locket till den där runda burken, som ligger längst under i plastinsamlingskassen. Oj, och titta där, där är den där lagom stora plastburken vars rosa lock redan har försvunnit i plastinsamlingen. Huh! Här behövs en yrkesorganisatör. Mitt huvud klarar inte av det här längre.

Bisin min har berättat vitt och brett om att det kommer att bli krig här i huset när dottern kommer och rensar ur. Jag var lugn som en filbunke igår, närmast uppgiven. Men ni skulle ha hört bisin min. Hans glassmaskin hamnade bland plastgrejerna och det gillade han inte.

Dottern sa att oberoende av vem man har fått vad, så måste man göra sig av med saker och inte bry sig. I morse då bisin min och undertecknad rensade ur skåpet ovanom kylskåpet hittade han en vackert målad träask. Båda två kom vi ihåg att jag fått den av mina dåvarande arbetskolleger då vi huserade i en stuga vid vattnet i Lovisaviken och hade bjudit in dem till en liten sits.
Sen hittade bisin min den lilla börsen, som våra förlovningsringar låg i och vi blev lite nostalgiska och mindes hur och var vi den julaftonen trädde ringarna på fingren. Det har flutit mycket vatten under bron sen dess.

För övrigt så hinner jag inte göra nånting alls. Idag skulle jag ha fått följa med Lillan och hennes mamma till Prisma i östra grannstaden. Dessvärre blev jag tvungen att tacka nej till det härliga erbjudandet. Jag hamnade istället iväg på sjukskjuts till stan, för bisin min fick remiss till röntgen. I morgon ska jag skjutsa honom till sjukhuset i västra grannstaden och jag är redan riktigt nervös. Han iakttar noggrant mitt körande och kommenterar hela tiden, så idag blinkade jag av pur rädsla då jag kom in i rondellen istället för när jag körde ut därifrån. Huh, jag vill ju gärna hjälpa honom och ställa upp, men... jag kör faktiskt mycket bättre utan en medchaufför!

Nu önskar jag er alla en riktigt fin tisdag!

Lila liten sjalett

Förra veckan fick jag äntligen färdigt ett litet projekt. Gissade ni förresten rätt? Såg ni vad som låg under handduken? Jo, en...

Lila liten sjalett

Start:    26.02.2026

Färdig: 20.06.2026

Garn: Sointu från Novita

Åtgång: 90 g
Stickor: 3½
Mönster: Pikkuhuivi modell nr 2 i Kotiliesi nr 3 2025

Det här var ett jyjy-26 projekt, som tyvärr inte hann bli färdigt i tid. Jag hann liksom inte och tappade lite farten med stickandet. Och nu ska jag nog inte på en tid delta i såna här utmaningar.

Jag var rädd att blockningskammarna skulle riva i det mjuka garnet, men det klarade sig, tack och lov!

Igår stickade jag inget alls, utan fäste endast garnändar i ett litet projekt. Idag har jag inte heller stickat, för dottern med familj har varit på besök. Hon har rensat ur vårt köksskåp med hård hand. Tur att bisin min var ute i potatislandet tillsammans med svärsonen och M. De satte lite potatis och grävde upp nypotatis. Den potatisen fick de med sig hem.

Nu vet jag sen inte riktigt vad jag ska sticka på för projekt. Ska jag sätta upp för en helt ny stickning? En åt lilla T eller ska jag försöka få färdigt ett av alla ofärdiga projekt? Eller ska jag ta itu med beställningen jag fick av A, en solhatt åt hennes docka? Eller ska jag bara slappa resten av söndagen?

Nu önskar jag er alla en riktigt trevlig inkommande vecka. Här hos oss har det regnat, så nu behöver ingen vattna gurklandet idag. Tjohoo!

Man kan faktiskt vinna!

Hör och häpna! Det går att vinna på utlottningar i Facebook. Jag har varit minst sagt skeptisk. Men kolla vad äldsta sonen fiskade upp ur vår postlåda i veckan:

En förpackning med saxar! Och i min färg och allt. Det var Hyvinkään ompelukeskus, som hade utlottning och på skoj kommenterade jag. Sen fick jag ett meddelande via messenger, som jag trodde var nån sorts spam. Men nej, en dam ville ha min postadress eftersom hon såg att jag bor långtifrån. Snällt nog skickades saxarna per post. Så man kan faktiskt vinna! Tjohooo!
Kanske det nu skulle gälla att börja delta i en massa utlottningar? Men, nää, jag har nog inte riktigt tid för det nu just.

I morse när vi satt mitt emot varandra vid frukostbordet, bisin min och undertecknad, sa han nånting så vackert att jag nästan började gråta.
– Men kärleken finns ju kvar, sa han. Det efter att vi hade talat om hur livet kan vändas upp och ner, stora förluster i barndomen och vuxen ålder. Livet är fullt av utmaningar och det går inte alltid som man tänkt. Skönt och tryggt att veta att kärleken verkligen övervinner allt.

Sen blev vi lite nostalgiska och när bisin min beklagade sig över ett av sina karaktärsdrag blev han mäkta förvånad när jag sa att det var just det som gjorde att jag föll för honom. Vi skrattade också hjärtligt åt en vän, som i tiderna varnade bisin min för mej. Jag var liksom inget att ha. Senare var vi ut på dans i stan tillsammans med just den vännen och hans dåvarande flickvän. Då var vi redan flerbarnsföräldrar och den där flickvännen hade fyra barn. När hon dansade med bisin min tafsade hon på honom, så att han blev alldeles förskräckt. Vad kan man säga annat än att han var en riktigt eftertraktad goding, så jag hade inte alls fel som föll för honom, eller hur?

När vi till sist hade filosoferat färdigt, var vi rörande överens om att snällhet alltid lönar sig. Och hur vi nu råkade komma in på det ämnet är en helt annan historia.

Idag har vi varit iväg till grannbyn en liten stund och hälsat på barnbarnen. Lilleman var hellycklig över glassen han fick. Strunt nu att det rann nerför hakan och över magen. Lite droppade det förstås också på golvet. Farfar visade sina enorma blåmärken i armvecket åt storasyster. Hon kontrade med att visa sina tatueringar som lyser i mörkret.
Lilleman började som vanligt gråta när farfar försvann, medan storasyster tyckte att nu kunde minsann gästerna gå hem!

Ajjo, så måste jag rätta gårdagens felskrivning, det var enbart Mr J, som hämtade hem bisin min igår. Det blev ändringar i planen. Vi är evigt tacksamma för den vänskapen och hjälpen. Mr J lämnade inte bisin min ur sikte, utan fanns alltid till hands som assistent och bra så.

Nu önskar jag er alla en riktigt fin söndag. Hoppas att ni kan njuta!

Glassvädri

I natt släpptes den, Gelateria, KAJ:s nya singel. Det var precis vad jag behövde i morse för att bli riktigt pigg.

Idag har jag varit till stan på lunch tillsammans med äldsta och yngsta sonen. På något sätt verkade det som om tre i bilen var för mycket, för det var inte lätt att bestämma lunchställe.

Till slut hamnade vi på Olympos och jag valde fetaostsallad. Till och med den här salladen var lite i mesta laget för mej.

Och om ni tror att vi var iväg till affären för att köpa glass, så tror ni alldeles rätt. Men lugn, bara lugn vi köpte nog också lite grönsaker. Så balansen borde vara okej.

I natt satte jag fart på stickorna, för jag hade tänkt få färdigt mitt nuvarande projekt. Men vid midnatt tog det stopp. Jag orkade inte börja reda upp det här garntrasslet och till råga på allt klippte jag av fel garn! 🙈 Då var det definitivt dags att ge upp och söka sig till sängen.

Nu väntar jag ivrigt på att få hem bisin min, som har beställt skjuts med Mr J och vedklyvarkompisen J, alltså J&J.

Önskar er alla en riktigt skön fredagskväll.

Inte riktigt som planerat

Igår gick det inte riktigt som planerat. Just när jag drog på mej jeansen och skulle köra iväg till stan på stickträff, fick jag ett annat uppdrag. Jag hamnade att köra iväg på en sjukhusskjuts till västra grannstaden istället. Ingen stickträff för mej alltså, så kan det gå här i min just nu smått kaotiska värld.

När jag nu en gång var i västra grannstaden passade jag på att leverera det rosa fluffet och bra så. Nu seglar det inte längre omkring här hemma. Alltid bra att få saker ut ur huset.

Senare på eftermiddagen mot kvällen körde äldsta sonen iväg med mej till stan. Vi skulle äta middag ute, men var vi skulle göra det, var lite oplanerat. Så han körde söderut ner till grillen. Vi tog en sväng på parkeringsplatsen, för att återvända till stan och stranden.

Den här gången åt jag en kycklingkorg medan sonen valde bodans hamburgare där på CD. Antagligen måste jag småningom sluta äta ute, för nu blev det ganska många potatisar kvar av den här portionen. Alternativt hålla mej enbart till sallader.

Från stranden till mataffären och där hittade jag Bra Korsord nummer 8. Tjohooo!

Genast vid hemkomsten slog jag upp krysset Takt & ton och kolla där G 10-12, alltså tre rutor, en låt med KAJ. Tjohooo igen. Det där kan jag! Mycket annat som också är löst nu vid frukosten i morse. Endast en tom ruta återstår och jag vet inte om jag klarar av den. Få se...

Och ser ni, nu hittade jag Kotivinkki. Jag fick tag på sista exemplaret. Tjohooo! Och till rabatterat pris till råga på allt. Nu har jag alltså en tryckt version av syrensocksmönstret.

I tidningen finns också det här skojiga grytlappsmönstret, så fram med virknålen. En liten stickad sjal finns det också mönster till, alltså inte alls ett illa litet köp.

Den här tidningen fick äldsta sonen syn på och tyckte att jag skulle ha, så även den hamnade på kassabandet. Huh! Nu finns det mycket att distrahera tankarna med och bra så.

Sent på kvällen försökte jag koncentrera mej på stickning.

Lite oplanerat dök den här knuten upp i garnet. Suck!

Saker att glädja sig åt i denna oroliga tid, dagens jordgubbsskörd. Mums filibabba! Och vi hann före fåglarna.

Önskar er alla en finfin fredag. Ta vara på er och njut! 

Rosa fluffet

Redan för en och en halv vecka sedan blev det rosa fluffet färdigt stickat.

Stickad drömmjuk jumper

Start:    03.05.2026

Färdig: 14.06.2026

Garn: Ingenua från Katia

Åtgång: 148 g
Stickor: 8 och 10
Mönster: Unelma från Noon knit

Designer: Outi Markkanen/Noon knit

   

Jösses, det här var svårstickat med tunt garn och grova stickor. Det blev inte så snyggt, som jag skulle ha velat. Men en underbart lätt och fluffig tröja. Dottern köpte garnet och fick mönstret på köpet. Nu borde jag bara få tröjan levererad till västra grannstaden. Jag skickar med de 2 gram garn som blev över. Kan vara bra att ha ifall dottern river hål i tröjan. Garnåtgången var otroligt precis uträknad.
Och ser ni, träningsmattan från Biltema kom genast i nyttoanvändning. En riktigt bra investering alltså.

 

Mitt jyjy-26 gick i stöpet. Jag hann inte få alla påbörjade projekt färdiga i tid. Så går det då man har för många på en gång. Ja, och dessutom stickar mera bakåt än framåt.

 

Igår kunde jag ändå till min stora glädje blocka det här lilla projektet. Kan ni gissa vad det ska bli?

Nu är det dags för mej att kolla lite i hobbyrummet ifall jag skulle hitta ett lämpligt projekt att ta med till dagens stickträff. Jag är inte särskilt pigg på att sticka bakåt igen. Ja, och så borde jag nog börja få mina alster färdiga nån gång, inte sant? Det är inte roligt att ha en massa påbörjade och halvfärdiga projekt när jag vill börja på nya.

 

Önskar er alla en bra fortsättning på onsdagen. Här hos oss regnar det, men det stör inte mej så mycket. Skönare det här än brännande sol och 40 graders hetta.

Från eget land

Igår var bisin min inte lätt att tas med.
Det började genast på morgonen då jag frågade om han har sitt sjukförsäkringskort med sig i plånboken. Det hade han förstås inte och han bedyrade att det inte behövs, för han har ju körkortet. Jag som nu har skannat mitt sjukförsäkringskort i tid och otid var minst sagt skeptisk. Och jag vet faktiskt inte hur jag ska få bisin min att förstå att vissa saker inte längre fungerar som förr, det vill säga det räcker helt enkelt inte med körkortet överallt. Till sånt prat bara fnyser han. Sjukförsäkringskortet använde han senast sommaren 2007, så det är ett tag sen.

Det blev lite bråttom, men till all tur kom bisin min ihåg att han hade kortet i sin gamla söndriga plånbok. MEN den plånboken låg inte alls där på soffbordet, som han senast hade haft den. Nu fick han anstränga hjärnan genast på morgonen och under över alla under, han kom ihåg i vilken låda den gamla plånboken låg! Hurra!
Förstås var det mitt fel att han blev stressad, för jag borde ha sagt åt honom kvällen innan. Jag försökte påpeka att han ju är en vuxen karl, men det klingade för döva öron. I det här läget var det bäst att vara riktigt tyst och inte säga ett knyst.

Jag skjutsade honom till stan och han tyckte att jag körde såååå långsamt då jag höll hastighetsbegränsningen på 50 km/h. När vi återvände från stan kritiserade han min körning igen, för nu knyckte jag på ratten! Jag hotade med att ta bilen och bege mej ut på långfärd, för att öva upp min körning. Då tystnade han för en stund.
Men inte länge, för han kunde inte låta bli att många gånger påpeka hur dum jag var som trodde att han behövde sjukförsäkringskortet.
– Man klarar sig visst med körkortet, triumferade han.
– Jaha, ursäkta nu, men det visste jag inte.
Fortfarande tror jag att det nog är bäst att ändå ha sjukförsäkringskortet med sig.

Senare på dagen sa han:
– Jag ska köpa en ny våg.
– Varför det, frågade jag förvånat.
– Den där gamla i tvättrummet visar fel.
Nu hade jag lite svårt att hålla mej för skratt. Klart att den där urgamla mekaniska grejen, som kommit från nåns äldre släkting visade fel.
– Men vi har ju redan en digital våg, så inte behöver vi nån ny, sa jag försiktigt.
Framför mej såg jag hur bisin min skulle köpa nån sån där monstervåg som mäter fetthalt, muskelmassa och vete fåglarna allt vad, som registreras och sparas. Han är nu nere i sin idealvikt, så det finns en viss risk att han skulle börja väga in mej. Han tjatar redan om motion och proteiner och jag vet inte allt vad. Tydligen är ungefär allt som jag äter farligt och ohälsosamt. Ändå blir han varje gång lika förvånad när jag väljer mörkt bröd eller knäckebröd.
Jag hade god lust att säga åt bisin min att de enda vågar jag använder är hushållsdito. Den ena för matlagning och bakning och den andra för att väga garn och färdiga alster. Som ni förstår, går det ju inte att använda samma våg, för då får bisin min ludd i maten.

– Nä, du skojar. Var har vi en digital våg, frågade bisin min högeligen förvånad.
– Den är precis där du lade den i augusti förra året, under kattmatsvagnen.
Nu tystnade han betänkligt och tydligen var det igen mitt fel att jag hade gömt vågen! Det värsta av allt var väl ändå att jag mindes bättre än bisin min. Ja, och så var det förstås mitt fel att jag var sjuk förra sommaren och att han och äldsta sonen blev tvungna att i hast röja ur tvättrummet här på övre våningen. I augusti förra året fanns det inte minsta lilla chans att jag skulle ha flåsat ner till källaren för att duscha. Suck!

På eftermiddagen när jag satt djupt försjunken i ett korsord samtidigt, som jag intog ett lätt mellanmål bestående av en skiva knäckebröd och lite vichy, steg bisin min in genom dörren.
– Och du bara sitter, var hans passivt aggressiva kommentar.
Han kunde förstås inte veta att jag precis just hade suttit ner. Till all tur kunde jag hålla tyst medan jag koncentrerade mej på korsordet om Elsa Borg.
På bordet hade jag lämnat ett Elovena mellanmålskex, som bisin min nappade.
– Huj, det här var inte gott, spottade och fräste han.
Det var också mitt fel, nu hade jag liksom lurat honom. Haaa, de där kexen är riktigt goda och hälsosamma, men han kanske inte ska äta så mycket havrefibrer?

I något skede under dagens lopp fick jag också bannor för att min telefon har så hårt ljud. Det handlade om aviseringar, som nu inte har så högt ljud på riktigt. Egentligen har jag inte på andra aviseringar än för WhatsApp, textmeddelanden och e-posten. Resten är liksom inte livsviktigt och jag behöver inte aviseringar för flera appar.
Men som sagt, igår verkade allting irritera bisin min. Om jag försvarade mej fick jag höra att jag är aggressiv och taggig. Tja, det finns ju gränser för allting, eller hur?

På kvällen fick jag makten, alltså jag fick rå om fjärrkontrollen. Tjohoo! Nu kunde jag se på Efter nio och slapp guldgrävare, nyheter, diverse bilprogram och långtradarchaufförer. Skönt.
MEN mitt i intervjun med Siri Hustvedt stövlar bisin min in och ska prompt byta kanal. Snyft!
Egentligen blir jag mera lessen än arg. Jag vet ju att jag kan alltid se programmet på Arenan, men tänk vilket liv det skulle bli om jag kom och ryckte fjärrkontrollen från bisin min mitt i nyheterna?!
Säger bara att det är allt tur att jag har min stickning och inte behöver bry mej om tv:n. Men igår kväll var inte ens stickningen till någon tröst, för jag hamnade att sticka bakåt 12 varv. Suck!

Senare på kvällen insåg säkert bisin min att det inte varit hans bästa dag, så han blidkade mej med goda jordgubbar från eget land. Mums! Och tack!

Innan vi lade oss igår kväll, kom vi överens om att idag ska vi ha Snälla dagen! Få se hur det går. Hittills har det åtminstone fungerat och jag har till och med röjt framför lådorna här i datarummet. Lådorna, som han gnäller om att han aldrig når på grund av mina grejer där på golvet framför. Det var väl snällt av mej?
Och vet ni vad? Jo, det lönar sig att vara snäll, för jag hittade Fazers Crunchy chokostänger, som jag gömt i en projektväska. Tjohooo!

Nu ska jag stoppa tvätt i maskinen, lappa lite kläder, blocka en liten stickning och sen försöka hinna ut ett varv.

Önskar er alla en riktigt skön fortsättning på tisdagen. Kom ihåg att vara snälla!