torsdag, november 19, 2026

Veckans stånk och stön

Oj, vad jag är trött. Jag var uppe till 01:00 inatt och det börjar kännas nu. Sport är farligt. Igår fick vi se första åttondedels rundan i den pågående dartsturnerningen. Och den tog slut först sent omsider i natt. Jag hade verkligen tänkt söka mej mot sängen före de sista kastarna äntrade podiet. Men jag var så slö, så jag inte hann avlägsna mej i tid. Och sen blev matchen så spännande att jag inte kunde slita mej från TV:n. Håhåjaaa, så dumt. Å andra sidan så är jag ju faktiskt pensionär och kan sova hur länge jag vill om morgnarna. Det är bara det att jag för det mesta ändå sedan vaknar i vanlig tid på morgnarna.
Tyvärr får vi inte se dagens runda i den kostnadsfria viaplaykanalen. Kanske lika så bra, för då behöver jag inte vaka halva natten framför TV:n. Jag behöver inte heller få magknip ifall Gian van Veen missar. Hoppas innerligt att han klarar Schindler och går vidare till kvartsfinal.

Idag har jag lite motvilligt klarat av veckans stånk och stön. Jag har nämligen varit iväg till stan tillsammans med äldsta sonen. Vi startade i stora varuhuset och jag var faktiskt till garnhyllan! Hittade inte de färger, som var föreslagna till adventssockorna, som Frosty Knits sätter upp som KAL i december. Tja, så var den saken avgjord, som det nu ser ut blir det alltså inte sån stickning för min del och lika så bra.
Jag bunkrade upp julgodis och glömde alldeles bort att jag faktiskt hade tänkt köpa en julklapp åt bisin min. Men ingen fara, jag har kvar den från förra året, som jag gömde så väl att jag inte hittade den. Nu vet jag var den finns, så det återstår endast att slå in den i julpapper. Och nej, nej, vi ska inte ha julklappar åt de vuxna. Men eftersom han bestämt har sagt ifrån att han inte vill ha stickade sockor heller, så vad kan då en snäll tomtemor göra?

Apropå julklappar, såg ni att årets julklapp i vårt västra grannland är Startnumret? Alltså en deltagaravgift till ett motionslopp. Det har HUI Research slagit fast. Tja, vad ska man säga? Jo, hälsa är viktigt, men man kan väl inte kuta iväg på maraton otränad? Träffas på riktigt istället för på nätet är också livsviktigt, men för det behövs inget startnummer. Varför skulle det inte kunna vara nånting enkelt och icke kommersiellt? Nånting sånt som ett eget litet presentkort där det står att jag bjuder dig/er på kaffe/te och en pratstund? Och så förslag på några tider, som hoppeligen passar mottagaren? Vill man slå på stort kan man ju alltid bjuda på middag eller lunch. Men jag är dessvärre ingen matmamma, så då måste vi gå ut och äta och då blir det genast knepigare med tider och bordsbeställning och menyer. Nej, håll det enkelt och låt träffen och samtalet vara huvudsaken.

Sonen var iväg till barberaren och fick sitt hår klippt medan jag vandrade i mataffären och försökte tänka ut nånting vettigt i matväg. Svårt det där, för det blir alltid höna eller malet kött (alltså köttfärs) och sen tar min fantasi slut. Stånk och stön. Det skulle ha varit på sin plats med fisk, men den är kvar i affären, för sonen kom ikapp mej där i affären och plötsligt blev det bråttom.
– Jag tar glassen nu, sa han och så var det bara att spurta iväg till kassan.
Veckohandlandet, alltså veckans stånk och stön är alltså avklarat. Skönt. Tacksam för sonens hjälp. Jag föreslog nog för bisin min att jag skulle lämna in en beställning till affären och sedan bara åka och plocka ut matlådan. Dessvärre gillade han inte alls den utmärkta idén. Jag var alltså tvungen att personligen själv gå runt i affären och plocka ihop våra varor. Och nu klagar han igen på att vårt kylskåp är så fullt att han inte hittar nånting. Suck, stånk och stön.

Igår var jag också till stan, men i mycket trevligare ärende, nämligen stickträff. H hade dukat upp med skink-ostcroissanter, bullar, hembakad porös torrkaka och tre olika sorters kex. Vid kaffebordet diskuterade vi förstås varningsmeddelandena och vårt lands utsatta position med en galen granne i öst.

Jag hade med mej det här projektet, som jag övergav i våras, då jag tyckte att stickningen blev så ojämn. Nu har jag i alla fall bestämt mej för att slutföra det här alstret innan jag tar itu med nånting nytt. Ni får hålla tummarna att jag lyckas med den avsikten och inte skenar iväg med nya projekt.

Nu är det dags för mej att kanske ta itu med disken. Men bara kanske, för jag har ju inte hunnit sticka en endaste en maska ännu idag. Ja, och disken håller sig nog i diskhon ända till i morgon, eller hur?

Önskar er alla en fin fredag!

onsdag, november 18, 2026

Gnistrande vantar

Förra veckans onsdag satt jag hemma hos C på stickträffen och fäste garnändar. Då fick jag mina gnistrande vantar färdiga. Stickandet hade jag klarat av redan förra veckans måndag, men fästandet tar alltid sin lilla tid.

 


Tuike KAL vantar, Frosty Knits
Start:    01.11.2026
Färdig: 11.11.2026
Garn: 7-bröder från Novita, det röda är julgarn med glitter i
Åtgång: 106 gram 
Stickor:  3½
Mönster: Frosty Knits KAL (sticka tillsammans) finns både på Facebook och Instagram

Det var riktigt roligt att sticka vantar som omväxling till alla sockor. Det gick också riktigt bra att sticka mönster då det kom en mönsterdel varannan dag. Jag hinner bra med i sådan lugn takt. Jag klarade också av att titta på mönstret från surfplattan, fastän jag helst använder mönster på papper. En del skriver jag ut och andra finns i mina mönstertidningar.
Det enda jag inte riktigt har kunnat bestämma mej för nu är om jag ska vika upp muddarna och sy fast dem så de blir dubbla eller om jag ska låta dem vara så där långa. Det är skönt att inte ha en glipa mellan rockärmen och vantarna.

Jag gillar Frosty Knits' mönster. Det här är nu andra gången jag deltar i hennes KAL. I december ordnar hon en adventssticknings-KAL. Ett sockmönster som stickas varje dag fram till julafton. Jag är smått tveksam, för jag tror inte att jag hinner. Men vi får se, jag behöver ju inte bestämma mej precis idag. Jag gillar att hon använder vanliga garn, som man kan få tag på i Tokmanni, Puuilo osv. Inget supersnofsigt och dyrt. Det gör det enklare att delta. Trots diverse klagomål om 7-bröder garnet i olika stickgrupper på Facebook, så är det nog mitt förstahandsval till sockor. Det garnet passar liksom mitt handalag.
Det är verkligt generöst av Frosty Knits att dela med sig av mönstren. Många gör så att man ska köpa mönstret av dem eller ett helt garnpaket, för att kunna delta i deras KAL. Det är inget för mej, som sitter på ett aldrig sinande garnlager!

Igår kväll stickade jag lite bakåt på ett projekt, som har fått ligga till sig sedan april. Mycket stickat blev det inte, för jag hade sån tur att bisin min meddelade att det kommer darts i TV klockan 21. Tänka sig, det var livesändning helt gratis på Viaplaykanalen, som däremellan visar all möjlig och omöjlig annan sport. Det visas liksom lite smakbitar, för att man ska bli så intresserad att man betalar för kanalen. Men nej tack, jag är inte särskilt intresserad av amerikansk fotboll, Frauen Bundesliga osv. Basket förstår jag mej inte alls på, för när matchen borde sluta tickar det plötsligt till en massa minuter på spelklockan. Helt obegripligt för en oinsatt.

Igår visades alltså 2026 Mr Vegas Grand Slam of Darts live. Det var riktigt spännande och intensivt. Den som vann fem legs (ja, ja det heter så på engelska och jag vet inte om det finns något svenskt namn. Och nej, jag frågar inte AI!) gick vidare till torsdag. Då spelar de 16 bästa. Jag vet inte riktigt hur paren lottas. Men så mycket koll har jag att min favorit Gian van Veen spelar mot Martin Schindler från Tyskland. Och som ni förstår, så önskar jag förstås att Schindler spelar jättedåligt. Ja och förstås att Gian spelar fenomenalt bra. Hans medeltal igår var strax under hundrastrecket, så det kan han vara riktigt nöjd med.
En annan av mina favoriter, Luke Humphries gick också vidare. Tjohooo!
När det spelas endast till fem, så är det intensivt redan från början. Det går liksom inte att kasta in sig i spelet med fördröjning utan man behöver vara på hugget genast från första kastet.
Tyvärr blir det nog så i morgon att det inte finns en chans att gratis se på nästa omgång i turneringen.

Igår borde alla ha fått varningsmeddelande i sina telefoner. Men det gick inte riktigt som på Strömsö. Många blev utan meddelandet. I sociala medier började människor komma med tips om vad som behöver göras. Själv gjorde jag inget annat än gick till inställningar och tillät varningsmeddelanden på min telefon. Och simsalabim hade jag ett meddelande på tre olika språk i telefonen. Nästa veckas tisdag testas varningen på nytt. Få se om det lyckas då.
Lite betänksam blev jag igår kväll då bisin min konstaterade:
– Det är klart du kan det där. Men hur ska det gå för dem som inte alls behärskar smarttelefonen.
Ja, det vet jag inte, för jag vet ju inte hur myndigheterna har tänkt. Det måste ju också funka i knapptelefoner eller dumtelefoner, som de också kallas nuförtiden. Ja, ja, nästa vecka blir vi väl alla lite klokare. Men det gäller alltså att ha sin smarttelefon uppdaterad och det redan för säkerhetens skull. Och så gäller det att öppna Inställningar på telefonen,  kolla sina Aviseringsinställningar > Avancerade inställningar > Trådlösa katastroflarm > Tillåt varningar. Så här ser det ut i Androidversionen 17. Vad det heter i äldre versioner är jag inte säker på, men det går säkert att kolla under Aviseringsinställningar och var inte rädda för Avancerade inställningar. De bits inte. 😊
Undrar om jag borde sätta mej i ett hörn på Café Favorit och ge lite telefonhandledning? Men hoppas att det finns kompetenta rådgivare där ute, som kan hjälpa till med det här.

Och nu, nu börjar det smått bli panik här hos mej. Jag måste bestämma mej för vad jag ska ha med till stickträffen hos H. Jag har faktiskt ingen sockstickning på gång just nu. 🙈 Snudd på katastrof! Men jag har inte kunnat bestämma mej för om jag ska sticka sockor eller de där vantarna jag hittade i Allerstidningen. Hmmm... panik...

Önskar er alla en fin torsdag!

tisdag, november 17, 2026

Garnlagret i september 2026

Tveksamt sitter jag nu här framför skärmen. Vågar jag? Nu får jag verkligen skämmas. Jag får dra huvan över huvudet och sjunga Hupparipäivä. Det kommer att göra bisin min galen, för han tycker redan att jag trallar alldeles för mycket. Men det är väl inte mitt fel att Per Gessle har gjort refränger som är lätta att komma ihåg och lätta att sjunga, eller vad sägs om Leva livet.

Märker ni hur jag går som katten kring het gröt och inte riktigt vill komma till saken? Men alltså, jag ökade mitt garnlager i september så det spränger snart alla väggar här. Ack nej, ack nej! 🙈

Kvar från augusti 2026: 33 931 gram

  • Köpt garn:    3 150 gram 

Jösses! Man ska ju nu inte tala om en dams garnlager, men... tyvärr, tyvärr, här har nystanen verkligen samlats på hög.
Jag var dessvärre inte särskilt produktiv i september på stickfronten. Det fanns så mycket annat att göra den månaden. Sånt som liksom stör stickandet. I oktober fick jag till all tur lite mera fart på stickorna, för att inte tala om den här månaden.
Tyvärr blir det nu så att jag inte kan rapportera garnmängden i oktober eller november förrän efter julen. Jag vill inte avslöja alla julklappar. Lite hemligheter måste tomtemor få ha, inte sant?

Nu önskar jag er alla en fin onsdag!

måndag, november 16, 2026

Nu kan jag redan börja!

Vet ni, jag har haft sån tur att tre kvällar efter varann har jag fått se på TV utan att bisin min zappat hejvilt. I fredags när jag satt i min gungstol och stickade såg jag på en rätt intetsägande julfilm. En sån där som man direkt vet att han och hon kommer att få varann på den magiska julafton eller juldagen.Jag vet nu inte hur mycket man kan säga att jag såg på TV, för stickandet var nog det viktigaste. Men det var riktigt skönt att ha filmen som bakgrundsbrus och nånting att då och då lyfta blicken mot.

I lördags fick jag se på filmen om den blå igelkotten Sonic The Hedgehog. Den var faktiskt lite rolig och allra mest oskyldig och skön underhållning till mitt stickande.
– Hur visste du att det är en blå igelkott, frågade bisin min förvånat.
Nå, jag har ju umgåtts med "experterna" i grannbyn, sett ett blått mjukisdjur och blivit upplyst. Det är alltid givande med umgänge över generationsgränserna. Det enda som störde mej med filmen i lördags var att den var dubbad på finska.

Igår såg vi På spåret och jag kunde faktiskt plocka en hel del poäng till bisin mins förtrytelse. Han tyckte att jag fuskade då jag bland annat kände igen spökdjuret, visste att det heter lingua franca och självklart visste jag att sömmen som visades heter overlock.
– Ja, ja, det är för att du löser korsord, sa han lite småsurt då han låg under i poäng i vår egen duell.

Bäst var utan tvekan sista resan då jag direkt tog tio poäng.
– Det är Ystad, hojtade jag upphetsat.
– Hur vet du det?
– Nå, men hunden Jussi är Kurt Wallanders och han verkar ju i Ystad.
Rätt fick jag. Tjohoo!
Musikfrågorna var knepiga. Den enda låten jag kände igen var Mio min mio. Det är så kännspakt att det var svårt att missa. Jag visste också att det är duon Gemini som framför låten.

Sen hade jag världens bästa tur, för bisin min var i köket och hans bästa vän E ringde. Då kunde jag i lugn och ro se på filmen Sommartider den nästan sanna historien om Gyllene Tider. Tjohooo! När E ringer brukar det gå minst en timme, så jag var verkligt lättad. Ännu bättre var det ju när bisin min gick och lade sig och lät mej vara i fred med TV:n. Han är dessvärre inget stort fan av Gylle Tiders musik. Det tycker jag är lite obegripligt, för det är ju så glatt och medryckande. Kanske bisin min drar mera åt det finska mollhållet?
Måste säga att Per Gessle haft en otrolig kreativ energi, som skrivit massor av musik. Imponerande minst sagt, var får han allt ifrån? Hur kan man skapa nytt hela tiden?

Idag kan jag redan börja...

... skriva i nästa års kalender! Första kalenderuppslaget börjar alltså nu, men vad ska jag skriva? Jag har inget inplanerat idag och det är riktigt skönt, för då hinner jag kanske få ett sockpar färdigt och kan börja på ett nytt projekt. Men jag borde kanske ta itu med nånting halvfärdigt först. Hmmm...

Önskar er alla en fin tisdag!

söndag, november 15, 2026

Gynnade lokalt

Gissa vad det första jag sa åt bisin min i morse var?


Nä, nä inte "Go moron älskling", utan jag jublade:
– Han vann 5 - 2. Han kom upp i över 110 i medeltal.
Bisin min stönade och behövde inte ens fråga vad det hela handlade om. Ja, för vad annat kunde det väl vara än Gian van Veens först match i Grand Slam of Darts 2026.
Tänk, att bisin min känner mej så väl att han inte ens behöver fråga vem som vann.

Igår var jag iväg med yngsta sonen till stan. Egentligen skulle vi endast snabbt handla mat och så hem tillbaka, men... jag berättade att hans äldsta brorsa hade hittat en telefon åt mej. Och att den telefonen kanske skulle finnas i den lokala elektronikaffären, åtminstone om man fick tro lagerstatistiken på nätet.
– Vi kan åka och titta, sa yngsta sonen och så körde han till Gallerian.

Mycket riktigt, så fanns telefonen i butiken och den var 100 € förmånligare än i den stora webbaffären på nätet. Utan att fundera desto mera slog jag helt enkelt till och i ett huj hade jag gjort av med alla sparade medel jag skulle ha till julklappar. 🙈
Riktigt bra och vänlig service och det på svenska. Inget försök ens att sälja en massa tilläggsgrejer, utan endast ett stillsamt påpekande att i paketet finns enbart laddningssladd, men ingen kontakt. Dessutom en koll om jag kunde få ett förmånligare pris för min mobilanslutning, det vill säga om jag hade uppdaterat den. Det hade jag ju förståndigt nog gjort tidigare i höst, så inga åtgärder behövdes.

Jag måste ju ha varit en idealkund, som stegade in, visste precis vad jag skulle ha, betalade och var iväg igen. Förra gången jag köpte telefon var jag ju minst sagt osäker på vilken modell jag skulle ha och då föreslog försäljaren i västra grannstaden att jag skulle se på Dorotelefoner. Jösses! Jag är ännu förnärmad. Man ska inte döma digitanter efter utseendet. Skenet bedrar.
Den här gången gick det lätt att köpa telefon eftersom äldsta sonen höll spaning på en lagom häftig modell. Förstås skulle det ha varit kanonhäftigt med en tusen euros telefon, men det är bortkastade pengar om ni frågar mej.
Jag får tacka både V för inspirationen till att köpa ny telefon och äldsta sonen för hjälpen att välja telefonmodell. Utan de två skulle jag väl aldrig ha kommit till skott. Ska bli jättespännande att se vad V gör till följande som inspirerar mej till att vidta åtgärder.

När vi kom ut från Gallerian konstaterade jag att det skulle vara gott med pizza.
– Vill du äta lunch, frågade yngsta sonen.
– Ja, tack, svarade jag och så travade vi tvärs över gatan till Pizza Carneval.

Där åt vi varsin goda pizza på spröd botten. Jag valde Americana, för jag ville ha auraost. Jag orkade förstås inte med hela pizzan, så nu finns det lunch färdigt i kylskåpet till idag. Bisin min får värma höna och ris från i fredags. Om han är riktigt snäll kan jag koka risgrynsgröt på kvällen. Få se...

Det var intressant där i pizzerian. När vi kom in satt två karlar och väntade på sina pizzor, för övrigt var det tomt. Efter oss kom ett finsktalande pensionärspar in. Och därefter två pensionerade damer och ännu ett pensionärspar. De här fyra talade svenska med varandra högt och ljudligt, så sonen och jag hörde förstås allting de pratade om. Stackars son, som fick en rejäl pensionärsdos. Och nej, nej, vi tjuvlyssnade verkligen inte, men i det där lilla utrymmet och med deras ljudliga tonläge kunde vi inte undgå att höra vad de sa. Antagligen trodde de att sonen och undertecknad var finskspråkiga. Nå, mej såg de ju inte, för jag satt med ryggen åt dem. Inte förrän jag steg upp när vi gick iväg och då visste åtminstone den ena damen i sällskapet att jag är finlandssvensk! 

Och så blev det äntligen dags för mataffären. Jag plockade snabbt åt mej det jag skulle ha och vid kassan plockade jag åt mej, sånt jag inte precis skulle ha:

Kuriren nummer 15.

Där hittade jag bland annat den här inspirerande sidan. Här är exempel på olika förvaringsmöjligheter för ens kreativa material. Den där vagnen nere i högra hörnet skulle vara kanon. Bara att dra fram allting när man behöver stickor, garn, sytråd osv. Men, men, jag har inte stor lust att fara till Ikea. En sån där garnväska skulle inte alls vara dum. Men jag tror att jag fortsätter hålla mej till de projektväskor jag redan har. Inte skulle jag tacka nej till den där plastlådan nere på sidan heller, men den får nog vara för min del. Plastlådorna längst uppe till vänster finns enligt texten på Tokmanni.

Inspirerad av Carita plockade jag ännu med mig de här:

Lite färg i novemberdiset. HJ köpte jag förstås på grund av den där stickade snögubbsströjan, som jag kanske ändå aldrig stickar. I Allers är det förstås A-korsordet, som lockar. Det började jag på genast vid frukosten i morse.

I det här numret av Allers, nummer 46, finns stickextra. De här vantarna är stickade i 7-bröder garn, så de kan få bli mitt nästa projekt. Jag har ännu kvar av det där julglitter röda garnet och naturvitt finns i lagret. Men först ska ett par sockor i mindre storlek bli färdiga innan jag alls börjar på nånting nytt.

Idag på förmiddagen har jag fungerat som teknisk support åt mej själv. Jag har flyttat över allt från den gamla telefonen till den nya. Det gick förvånansvärt smidigt med Smart Switch. Det enda som var lite knepigt var när Meta ville att jag skulle skaffa mej ett nytt konto, ett konto som skulle gälla för både Facebook, Instagram och WhatsApp. Men det ville inte jag, för jag vill behålla alla tre kontona med separata lösenord och var för sig. För min del återstår nu finslipningen, det vill säga att gå igenom alla appar och ta bort allting som är onödigt, likaså gå igenom aviseringarna, koppla smartklockan till den nya telefonen och identifiera mej i bankappen. Ja, och så förstås kolla uppdateringarna. Huh, det blir mycket skärmtid idag alltså.

Önskar er alla en fin ny vecka!

lördag, november 14, 2026

Senaste loppisfynd

Tjohoo! Igår på eftermiddagen fick vi sol här hos oss och det var riktigt bra, för det började likna en insjö på åkern nedanför vårt hus. På kvällen regnade det igen, men idag på morgonen har vi  haft sol. Det ser alltså ljust ut.

Vet ni, jag har alldeles glömt bort att visa mina senaste loppisfynd:

De där översta två finska virktidningarna har jag ingen aning om vad jag ska göra med. Knappast kommer jag att nånsin virka till exempel gardinspetsar. Men man ska aldrig säga aldrig.
De två virkalbumen från Allers är rena rama nostalgin, för några såna hade min mormor i sin ägo. Det var alltid lika spännande att bläddra i dem och drömma. En dag skulle jag minsann 
också virka nånting extra vackert. Få se när den dagen kommer.
Apropå Allers, i min gröna ungdom fanns det en virkbilaga i veckotidningen. Jag minns inte hur ofta den förekom, bara att den alternerade med en stickbilaga. Min lycka var gjord de gånger mormor gav bilagan åt mej. Ordentligt samlade jag dem i en pärm. Det var en riktig mönsterskatt. Tyvärr tappades pärmen bort i någon av våra flyttningar. Jag lutar lite åt att bisin min var trött på att bära, kollade i pärmen och såg gamla tidningsbilagor och sen helt kallt slängde iväg alltihopa. Till hans försvar ska dock sägas att det fanns en tid då jag inte alls handarbetade annat än lappade småbarnskläder.

Igår kväll var jag riktigt envis och gav mej inte. Jag satt ända till halvtolv på natten och fäste garnändar i ett par små julklappssockor. Tjohoo! Nu har jag ännu ett sockpar färdigt stickade. Påminn mej nu sedan vänligt att jag inte ska mönstersticka små barnsockor. Det blir för mycket pillande.

Nu måste jag ta hand om disken, som jag struntade i igår i min iver att få sockorna färdiga.

Önskar er alla en fin lördag! 

fredag, november 13, 2026

För stora?

Vad kan man göra en regnig torsdag i november? Jo, man kan glädja sig med att paketera lillajulsklappar!

– Du är inte klok. Det där är för stora paket, sa bisin min förskräckt när han fick syn på de här lillajulsklapparna.
– Det skulle ha räckt med en liten påse med ett äpple, en pepparkaka och en rönnbärskaramell, fortsatte han.
Höh! Nu mindes han gamla folkskoletider och påsen vi fick från skolan på julfesten. Pepparkakan var alldeles mjuk på grund av äpplet i påsen.
– Men barnen gillar inte rönnbärskarameller nuförtiden, försökte jag försvara mej. Dessutom, vem vet hur liten grej som finns i de här paketen. Jag kan ju skoja till det lite hur som helst. För säkerhets skull kollade jag med äldsta sonen och han gav grönt ljus, så jag utgår att det är okej.

Firar ni lillajul hos er? Det gör vi här i vårt avlånga land åtminstone bland finlandssvenskar. När jag var liten tog man in en lillajulsgran. Under den fanns sen en liten presentpåse, en lillajulsklapp. Det var liksom en liten försmak av kommande julafton. Det kunde också vankas risgrynsgröt och/eller glögg och pepparkaka. Men mat och dryck var inte så intressant när jag var liten. Lillajulstraditionen förde åtminstone jag vidare i vårt hem. Nu med enbart vuxna i huset så blir det förstås inte riktigt samma sak. Men glögg och pepparkaka passar ännu riktigt bra på lillajulsafton.

Nu ska ni sen inte blanda med de finskspråkigas pikkujoulu (lillajul). När de pratar om sin lillajul och festligheter menar de helt enkelt firmans julfest och inget annat.
Igår lyssnade jag med ett halvt öra på TV då bisin min såg på ett av morgonprogrammen. Där talade en kvinnlig modeguru om hur vi ska klä oss just på den här julfesten. Hon grälade lite på finländarna och sa att vi inte klär upp oss ordentligt till fester. Hon sa att vi borde satsa på festblåsan, köpa en liten handväska, skor och smycken som passar till vår klänning. Jag blev lite upprörd. Vet hon alls hur verkligheten ser ut? Vet hon hur många arbetslösa vi har här i landet? Hur många som just nu är med i omställningsförhandlingar? Alltså människor som inte alls har nån firmajulfest att gå till. Har hon nån aning om klädberget som tär på jordens resurser? Ska man verkligen köpa nånting nytt om man använder det endast en gång?
Jag vet inte riktigt hur det här med mode fungerar annat än att snabbmode är av ondo. Bäst är väl att satsa på nånting hållbart och klassiskt, second hand eller omsytt. Sen gör det väl inget om man har en rosa liten aftonväska till en svart klänning? Huvudsaken är väl att man trivs i sina kläder och att de sitter bra på en?

Annat som tutades ut i alla inhemska kanaler igår, var förstås förra årets skatteuppgifter. Förstås bra med öppenhet, men det finns alltid de som kan skatteplanera och därför ändå inte syns.

Själv ägnade jag mej, som sagt åt små saker här i min lilla vrå av världen. De här adventskalenderkassarna är nu undangömda i väntan på leverans.

Och nu, låt mej som varje ordentlig pensionär visa er en matbild! 😊

 

Igår blev jag nämligen inspirerad av V och tog på kvällen fram min inköpta salladslåda. Den var egentligen tänkt som nödlunch nån dag då jag inte alls har lust eller ork. Men igår fick den alltså ersätta kvällsteet och kvällssmörgåsen.
– Din sallad har möglat, utropade bisin min förskräckt då han fick syn på min kulinariska skapelse.
Det här är alltså nånting som numera heter fetaostsallad och inte grekisk sallad så som tidigare. Numera finns här inte heller körsbärstomater och inte fanns här rödlök. Jag piffade alltså upp salladen med lite aura mögelost och gröna vindruvor. I och för sig skulle jag ha kunnat göra en sallad på vår egenodlade, för vi har både gurka och paprika hemma. Men vi har inte vare sig oliver eller fetaost. Antagligen skulle det ha gått riktigt bra utan de ingredienserna, för jag hade som sagt mögelost och druvor.
Stort tack till V för inspirationen.

Idag är det fredagen den trettonde, så det är väl bäst att hålla sig stickande i gungstolen hela dagen? Ute regnar det och på landsvägen kör grusbilarna skytteltrafik till datacenterbygget öster om stan. De kör tyvärr överhastighet så det gäller att vara försiktig. De kör också sönder landsvägen, så vem ska stå för de kostnaderna?

Nu ska jag samla ihop alla tomma lådor jag hittar här i vårt hus. De kan vara bra att paketera mjuka hemstickade alster i när jag hjälper julgubben lite. Nissarna kan ju inte hinna med allt i tomteverkstaden.

Önskar er alla ett riktigt skönt veckoslut!