I den statliga monopolbutiken

Igår orkade jag inte åka med till mataffären. Jag hade inte minsta lilla idé vad vi skulle ha för mat nu på veckoslutet. Äldsta sonen körde snällt iväg och handlade. Jag skickade ett stort kuvert med honom att posta. Jag hade nämligen löst både A-krysset och Allersnöten samt några korsord till. Riktigt på skoj skickade jag in lösningarna med hopp om att de kommer fram i tid.

Jag har en riktigt bra kurir, för han köpte Kuriren åt mej. Tjohoo!
Lite smått funderade jag på om jag borde prenumerera på den här tidningen. Men jag litar inte riktigt på posten, så jag håller mej till slumpvisa lösnummer istället. Bra så. Här på pärmen ser ni den talangfulla sånggruppen Lovisette.

På eftermiddagen då jag satt i allsköns ro vid matbordet och grubblade på Novokrysset i ovannämnda tidning, knackade det på dörren och in steg yngsta sonen. Vi diskuterade en stund och så sa han plötsligt:
– Jag är på väg till Borgå, jag ska till Motonet. Vill du följa med?
Nå, jovisst ville jag det och så var jag iväg västerut. Jag var inte alls in i Motonet, för jag hade inget ärende dit. Efteråt ångrade jag mej lite, för jag kunde ju ha försökt hitta en födelsedagspresent till morgondagens jubilar. Men det är svårt, ack så svårt med presenter till män, som säger att de inte ska ha nånting.

Yngsta sonen hade dock planen klar, vi skulle iväg till det statliga monopolet. Nåja, statligt och statligt, det är kanske bolagiserat? Vad vet jag? Jag har i varje fall inte besökt den butiken på flera herrans år, så utan sonen skulle jag ha yrat runt som en huvudlös höna och gapat stort av förundran. Men sonen, han navigerade snabbt och vant genom att läsa på informationsskyltarna och så stod vi där framför whiskeyflaskorna snabbare än kvickt. Allt från det stora galna landet i väst ratades. Nej, sånt blask skulle vi minsann inte köpa. De irländska flaskorna skippade vi också, för ska det vara whiskey så ska det vara skotskt. Åtminstone om man får tro yngsta sonen, som vet mer om den ädla drycken än undertecknad. Den sorten han hade tänkt ut fanns dessvärre inte där på hyllan, så nu blev det till att fundera. Jag tittade mer på hur flaskorna och förpackningarna såg ut medan sonen koncentrerade sig på innehållet, lagringstid osv. Som sagt, det är han som är experten inte jag!

Efter vårt promilleaktiga inköp tog vi en snabb runda i den stora mataffären. Helt plötsligt fick jag för mej att imorgon bjuder vi på ostbricka, nån sorts. Jag handlade alltså ostar och lämpliga kex lite så där planlöst. Få se nu vad det blir till.

Bisin min var också iväg västerut igår tillsammans med sin vedklyvarkompis. Den grillade korven, som Puuilo bjöd på var inte god enligt karlarna, så bisin min körde iväg till Mäntsälä på mat. Mest för att visa vedklyvarkompisen vad som finns inte alltför långt härifrån. Ja, och förstås njuta av grisfilén.
Både bisin min och undertecknad tyckte att det var riktigt bra att komma ut lite istället för att sitta hemma i gungstolarna!

På kvällen började jag på ett litet virkprojekt. Jag sprättade redan en gång. I natt kom jag på hur det skulle virkas, så nu blir det att sprätta på nytt och göra rätt. Det är på grund av det här, som mitt garn aldrig tar slut! Ja, och som dessutom gör att alla små projekt tar mycket längre tid än vad jag beräknat.

Kvällen avslutade vi med att titta och framförallt lyssna på Bryan Adams i Albert Hall. På torsdagskvällen såg vi på ett program om Kate Bush. Så det har varit mycket musik nu på kvällarna. Men ikväll blir det lite annat, för då ska vi se på dart. Det vill säga om jag kan slita mej från den stora älgvandringen.

Önskar er alla en skön söndag!

Litet påskpyssel

För andra natten i följd har jag drömt om bastu. Tyvärr har det under båda nätterna inte gått att komma in i drömbastuna. I natt var det så mycket bråte framför den bastanta bastudörren, så bastubadandet förblev just precis en dröm. Varför jag har drömt om bastu är en gåta. Bägge nätterna har också döda människor figurerat i mina drömmar. Om man drömmer om de döda blir det illväder, sa alltid min svärmor, salig i åminnelse. Mycket riktigt, så regnade det faktiskt lite igår kväll, men inget oväder, tack och lov. Bisin min hann få våra 27 första potatisar i jorden. I ena odlingslådan hittade han en stor fin tuva med gräslök. Tjohooo!

Det där med att spå väder gjordes ju förr med bondepraktikan och inte drömmar om döda. Men frågan är om nånting alls stämmer nuförtiden då miljön inte längre är vad den har varit. Vagt minns jag från barndomen att 40 stenar skulle plockas in och sedan kastas ut för varje frostnatt som kom före midsommaren. Men från vilken dag man skulle börja med stenarna minns jag inte. Få se nu då om potatisarna klarar sig.

Ibland är det tur att det finns internet, för nu fick jag reda på att de fyrtio frostnätterna hänger samman med vårfrudagen 25 mars. Om den natten är kall får vi 40 frostnätter. Minns ni hur det var den 25 mars?

Under påsken gjorde jag inga gula alster. Nej, jag stickade de här små sockorna istället:

Lise-Lottes små sockor

Start: 02.04.2026

Färdig: 06.04.2026

Garn: Baby Merino från DROPS

Åtgång: 22 g
Stickor: 2½ 
Mönster: Kardemummantalo

Designer: Piiku Pikkuinen

Tyvärr glömde jag mäta lilla T:s fot då vi träffades på påsklördagen. Så ni må tro att jag var lite orolig, för jag tyckte att sockorna såg så oerhört små ut. För säkerhets skull skickade jag iväg dem per post. De små växer med sådan raketfart att det är svårt att beräkna storlekar. Och jo, jag vet, jag borde ha stickat tågsockor. Då skulle sockan ha vuxit med babyns fot, men... ja, jag blev så förtjust i de här sockorna. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att sticka dem. När de blir för små kan ju dockan eller nån annan baby få dem, eller hur? Alternativt kan de sparas som ett minne, en påminnelse om hur liten man en gång har varit.

Nu ska jag leta efter fyra knappar, så jag får mitt vita sommarprojekt färdigt. Det blev till att sticka lite bakåt igår igen då jag inte alls var säker på var knapphålen skulle placeras. Hoppas att det nu blev rätt. Om inte, så får jag väl hitta på någonting.

Önskar er alla en mysig fredagskväll. 

Slö

Idag har jag varit rejält slö och det tackar min nagellösa stortå för. Jag har nämligen suttit med den i fria luften framför tv:n. Jag stickade på det vita sommarprojektet, som nu, glädjande nog, börjar komma till slutet. Några varv ännu på en framaxel, sedan halslinningen och leta efter knappar att sy i. Och kanske ett virkat litet hjärta som extra dekoration? Men frågan är om hjärtat ska vara vitt, rosa eller ljuslila? Hmmm...

När jag satt där i allsköns ro och vickade på min tå, knäppte förstås bisin min på tv:n. På skärmen dök de mest fantastiska tyger upp och plötsligt började jag se på en dokumentär om Maija Isola. Och det mitt på dagen!!! Det var så intressant att jag inte kunde slita mej därifrån. Ändå skulle jag ju ha kunnat titta på den från Arenan istället för att offra dagstid på tv-tittandet. Men som sagt, jag är slö!

Igår kväll studerade jag äntligen de där sockorna i senaste numret av Kotiliesi, lite närmare. Till min stora glädje såg jag att de där vackra blommorna inte alls är broderade. Nej, det handlar om en estnisk stickteknik, Rosminie. Det är alltså frågan om ett inplocksmönster. Tjohooo, här finns chans för mej att lära mej något nytt!

I onsdags för en vecka sedan fiskade bisin min upp den här tidningen ur postlådan. Den fick mej nog inte att gå igång på alla cylindrar på samma sätt, som Kotiliesi gjorde. Ungefär det enda genomförbara, som jag hittade i den här var trekantssjalen. Men såna mönster finns ju lite varstans. Påminn mej om att jag helt enkelt måste säga upp den här prenumerationen, tack!

Det doftar gott här i vårt kök och jag väntar ivrigt på att hasselbackspotatisarna ska bli färdiga. Ja, alltså lite har jag ändå åstadkommit här idag, trots min slöhet! Ja, och så har jag hunnit med att badda min tå också. Sånt gör den glad.
Nu dags för middag och sedan disken.

Önskar er alla en skön torsdagskväll.

Kunde inte låta bli

Oj, oj, oj, det tar på att vara en ledig pensionär! I morse var jag ur sängen redan klockan sju. Före halvnio var jag i grannbyn och tog han om Lilleman. Katten Pricken fick blodvittring från min skadade stortå, så jag hade fullt sjå att hålla undan foten. Jag har inget behov av vare sig klösmärken eller kattandmärken i den sjuka tån.

Igår kväll när jag satt och stickade intensivt på det vita sommarprojektet, började bisin min smågnälla:
– Vi behöver inte ha lamporna tända när vi ser på tv.
– Men jag ser ju inte på tv. Jag stickar.
– Det ska du sluta med, för nu blir det sommar och du ska vara ute.
– Jo, jag kan nog sitta ute och sticka bara det blir lite varmare.
– Men du ska nog sluta sticka när det är sommar. Du ska kratta och sköta trädgården.
– Nä, nu kan jag inte kratta för min tå är sjuk. Och nu stickar jag, för jag vill ha det här projektet färdigt.

Bisin min grumsade lite, lade sig på soffan och somnade. Jag fick bakstycket färdigt och hann börja med framstycket. Inte mycket kvar nu på mitt enkla lilla projekt, som på grund av allt mitt råddande har behövts ta om en och annan gång.

Igår när jag var i mataffären, så hände det igen!

Jag kunde inte låta bli den här tidningen! Ni ser ju, det är min färgskala och de där sockorna är så oerhört vackra. Men, men... jag är ingen brodös, tyvärr. Får väl efterlysa nån som broderar om jag stickar sockorna.

Nu ska jag gräva lite i mina garngömmor och se om jag hittar något tilltalande, för visst får jag väl börja ett nytt litet projekt, som fort blir färdigt?
Ja, och sen ska jag iväg till stan igen. Den här gången är det C, som är värdinna för stickcaféet.

Önskar er alla en fin fortsättning på onsdagen!

Fått gjort

Ifall nu bisin min skulle fråga:
– Vad har du fått gjort idag?
Ja, då skulle jag kanske kunna säga att jag har flängt omkring! Antagligen är det inte att göra nånting, men med tanke på min arma nagellösa stortå är det nog alldeles tillräckligt.

På förmiddagen var jag iväg till stan tillsammans med yngsta och äldsta sonen. De gick till marknaden och jag gick på rea till Lsoy koti. Där var det -70% i nedre våningen, för butiken ska flytta. Jag tittade endast på leksaker, för kläder och inredning är liksom inte min grej. Leksaker är nog i princip också sånt som jag inte borde köpa, men...

Sönerna köpte marknadskringlor. Och det var riktigt bra, för bisin min hade med en karl på kaffe här hos oss.

Innan jag skulle iväg igen hann jag paketera alla födelsedagspresenter färdigt åt Lillan.

Nu gäller det att gömma dem i förrådet. Skönt att ha det här undanstökat, fastän det är några veckor kvar ännu till kalaset. Närmast i tur är nog kusinens kalas, så det blir att paketera igen. Hon fyller sju, så det är knepigare att hitta på gåvor åt henne.

På eftermiddagen körde jag iväg till grannbyn där jag tog hand om Lilleman medan pappa och storasyster var i västra grannstaden och mamma på sitt jobb. Tiden går jättefort när man har trevligt sällskap av sonsonen. 💕

Igår kväll när jag satt och stickade fick jag igen sticka bakåt två gånger. Båda gångerna hade jag stickat för långt. Först själva bakstycket och sen ena axeln. Så kan det gå när man är ivrig och sitter och ser på tv samtidigt som man stickar.
Vi avslutade tv-tittandet med vår favoritkanal, som spelar 1970-talets musik. När Dream On med Aerosmith spelades, sa bisin min plötsligt:
– Steve Tyler är född 1948.
Sen ville han prompt att jag skulle kolla på nätet med min telefon. Och mycket riktigt, Steve Tyler är född 1948.
– Hur kan nåt sånt onödigt ha fastnat i mitt huvud, undrade bisin min.
Ja, man kan ju fråga sig hur hjärnan lagrar vissa saker och glömmer annat. Knepigt det där, hjärnan är en så fantastisk konstruktion, inte sant?

När jag låg i min säng igår kväll, försökte jag tömma hjärnan på världseländet. Jag vill inte ha med det i sängen när jag ska sova. Jag började fundera på Cornelis och vilka kvinnor han har sjungit om. Den första som kom i mitt huvud var Felicia. Förstås mindes jag klassikern Cecilia Lind. Veronica, Deidre och Saskia har han åtminstone besjungit, men finns det flera? Ja, förstås Ulla, för han tolkade ju faktiskt Bellman.
Ungefär vid det här laget somnade jag riktigt gott och glömde Cornelis och hans kvinnor, likaså min arma tå.

Småningom ska min stortå få sig ett bad och den här gången tror jag faktiskt att jag duschar från topp till tå. I morgon ska jag iväg igen till grannbyn, så det gäller att vara ren och fin.

Önskar er alla en härlig onsdag!

Googla inte!

I lördags på kvällen var här blod nästan överallt. När jag drog strumpan av foten upptäckte jag att vänstra stortåns nagel var lös. Plötsligt stod jag med nageln i handen och blödde som en gris. Till all tur var jag i köket, så det gick bra att torka upp. Men hur skulle jag klara av att gå ner till bastun i källaren. Dit måste jag, inte tal om annat.

Jag sa inte ett knyst åt bisin min, för jag blev så rädd. Blod är farligt och nagellös tå är inte att leka med. Jag lindade hushållspapper runt tån och haltade iväg till bastun. Förstås fortsatte blodet rinna så fort jag tog bort pappret. Och ja, när bisin min kom ner till bastun blev han lite förskräckt. Jag berättade vad som hänt och frågade om han ville se min tå, men nej, det ville han absolut inte. Snällt nog spolade han bort blodet, för varje steg jag tog så blödde det ju ännu mera. Jag försökte alltså gå så lite som möjligt.

Natten mellan lördag och söndag sov jag oroligt. Jag funderade om jag borde ta mej till akuten i västra grannstaden, men... nä, jag hade ingen lust att sitta där och vänta. Tån hade jag bundit om med gastyg och stoppat in i en strumpa. Konstigt nog tyckte jag att högra foten värkte mer än vänstra stortån!

Hela dagen igår funderade jag och oroade mej och till sist när jag inte längre kunde hålla tankarna i styr googlade jag. Och det trots att jag vet att man ska inte googla!
Visst var min stortå svart? Var den känslolös också? Och kall? Jo, det var den väl? Med mina icke befintliga läkarkunskaper kom jag fram till att tån måste amputeras! Fakta som jag lite försiktigt serverade bisin min på kvällen. Jag ville ha tröst och försäkring om att amputation inte är aktuellt. Vet ni vad bisin min sa?
– Då kan du inte gå längre.

Nu tappade jag allt mod och mitt sista hopp.
– Men, stammade jag.
– Ingen fara. Nuförtiden kan du få en konstgjord tå och den kan du säkert styra med hjärnimpulser.
Jag såg framför mej hur det skulle dras elektroniska ledningar från min tå till hjärnan och fasade för alla operationer. Jag blev så rädd att jag inte ens kunde räkna rätt när jag i stickningen skulle minska från 130 maskor till 114. Jag minskade 46 maskor istället för 16 och fick förstås sticka bakåt. Suck!

På kvällen när jag låg i sängen funderade jag på allt jag måste hinna göra innan jag skulle in till sjukhuset för amputationen. Jag funderade på vad jag skulle ta med mej till sjukhuset; telefonladdare, en bok, men vilken, sockstickningar, måste komma ihåg att packa med tillräckligt med garn. Jag sörjde också över alla kalas jag skulle missa och funderade om livet nu är förbi. Månne det blir narkos eller lokalbedövning? 
Mina tankar yrde omkring som snö i vinterstorm. Min fantasi är alltför livlig och det är inte alls hälsosamt. Hur det nu var så somnade jag och sov riktigt, riktigt gott ända till klockan 06:32.

Igår beställde jag tid till Fenix här i stan och idag på förmiddagen besökte jag läkaren. Han var vänligheten själv och han talade svenska. Han lyssnade på mej och han skrattade inte åt min oro. Han undersökte min tå och sade vänligt att det är ett blåmärke jag har på stortån och inget annat. Blodet pulserar ju ännu där i tån och den är varm!
Åååh, vilken lättnad! Han sade att nageln kommer att långsamt växa ut igen och att där inte är någon infektion i tån. Men att det ändå är bäst att jag tar en antibiotikakur. Han rekommenderade att jag tvättar tån flera gånger om dagen och tyckte att luftbad är bra.
Ännu innan jag gick övertygade han mej om att tån inte behöver amputeras. Han lyssnade alltså och tog min rädsla på allvar. Och framförallt, han skrattade inte åt min amputationsskräck.

Ni må tro att jag var lättad och omtumlad när jag gick därifrån. Jag hade liksom plötsligt fått mitt liv tillbaka!
Kära vänner, vad ni än gör så googla inte symtom! Det ger bara upphov till panik och skräck!

På hemvägen var jag via apoteket och tog ut min antibiotikamedicin. Hann också skaffa ett fat för fotbad.

Och nej, jag tänker inte skrämma er med bild på min blodiga stortå. Den rara läkaren lade dessutom på ett plåster, så nu syns det inte så mycket av den. Ni får nöja er med bild på fatet istället. Mitt förra fat försvann, för bisin min behövde det. Sen kom det aldrig tillbaka. Han tog fatet utan att fråga om lov! Är inte det typiskt?

Nu önskar jag er alla en fin och skön ny vecka!

Knut på

Mitt lilla vita sommarprojekt är verkligen motsträvigt. Igår kväll när jag satt i allsköns ro och stickade dök det här upp:

Knut på garnet! Suck! Det blev till att klippa och skarva. Inte kul alls. Funderade faktiskt om jag skulle överge det här projektet och övergå till min sockstickning, men...

... efter en vederkvickande stund på bastulaven njöt jag av min stickning igen. Få se vad som händer härnäst. Håll tummarna att allt går bra!

Önskar er alla en skön söndag. Här hos oss lyser solen och det ser ut att bli en skön och varm vårdag.