Förskräckligt roligt

Lite förskräckligt var det här i vårt landskap i morse. Till all tur blåstes faran över redan lite över sju, så nu kan vi fortsätta som förut. Jag som är smått allergisk mot appar hade ingen varning i min telefon. Jag har dessutom nuförtiden telefonen avstängd till natten, så det skulle ju inte ha hjälpt med 112-appen. Om nån behöver få tag på oss på natten får de vända sig till bisin min. Enklast så. När barnbarnen väntades och medan min hulda moder ännu levde, då hade jag förstås på telefonen även nattetid. Men det var då det. Nu är det andra tider.

Igår släpade jag fram garnplastlåda nummer 17. Ja, alltså innan vi flyttade hit, så fanns det liksom ordning och reda på garnlådorna. Men sen lyckades bisin min ställa till med kaos både med garnen och med våra böcker. De senare fanns också ordentligt listade i en exceltabell. Nu finns en del fortfarande ouppackade i källaren och andra huller om buller i bokhyllan. Ibland får jag för mej att jag ska rycka upp mej och sortera böckerna enligt genre, ibland enligt författare och ibland faktiskt enligt färgen på bokryggarna. Eftersom jag inte riktigt kan bestämma mej, blir det här liksom aldrig av, tyvärr. Det skulle verkligen underlätta sökandet efter bland annat klassikerna och framförallt böckerna om vår lokalhistoria om någon sorterade dem hyllvis. Men den där någon är förskräckligt svår att finna. Kanske om jag blir riktigt ivrig nån regnig dag, vem vet?

Igår var jag alltså på jakt efter bomullsgarn, ett nystan rosa och ett nystan grönt, men...

... i plastlådan jag grävde i hittade jag alldeles ljusrosa Limone, för ljust, ljusgrå Mandarin Classic och endast rosa Duo. Inget som passade mina behov, alltså.

Ju djupare jag grävde, desto flera fynd gjorde jag, här lila lingarn. Jag hittade också silkesgarn och merinogarn, samt 150 gram mossgrönt alpacka garn. De tre nystanen var skilt packade, så jag hade tydligen tänkt dem till något stickprojekt, men till vad?

Jag har ännu två möjliga ställen jag kan leta på efter bomullsgarn, men jag är inte särskilt optimistisk. De flesta bomullsgarn jag har är julröda eller påskgula. Mest har jag faktiskt sockgarner och en del sjalgarner, så... ja, bomullsgarner finns det inte precis kopiösa mängder av.

Det var förskräckligt roligt att gräva i garnlådan. Nu vet jag inte om jag ska betona det förskräckliga mer än det roliga, för det känns som om mitt stickande har gått i stå. Ingenting blir färdigt. Igår kväll kom fluffärmen så långt att den nu måste mätas. Sent på kvällen bytte jag stickning till den lilla svartvita sockan. Glad i hågen stickade jag på, för att efter tiotals varv upptäcka att jag stickat fel hela vägen. Jag hade glömt det räta varvet  i rätstickningen! 🙈 Förskräckligt alltså! Och nu blir det till att sticka bakåt igen. Inte konstigt att ingenting blir färdigt med den här takten.

Om ni blev lite fundersamma över plastlåda nummer 17, så lugn, bara lugn. Plastlådorna från förr fick slumpvisa nummer och det finns alltså inte alla nummer. Så det går liksom inte att räkna ett, två, tre upp till sjutton. 😊

Roligt idag är snabbvisiten av yngsta sonen. Förskräckligt är däremot att han fortfarande har feber. Hoppas att han snart blir frisk.

Idag hade jag tänkt sitta ute på bänken och sticka, men det är bäst att ligga lågt, för bisin min är på jakt efter frivilliga till potatislandet. De första 27 potatisarna, som han satte för längesen är redan uppe. Med god tur får vi nypotatis till midsommaren. Nu borde vi ännu fixa jordkällaren färdigt till hösten. Men det är nånting jag inte tänker engagera mej i desto mera, för nu har bisin min börjat babbla om ett kylrum i källaren istället. Förskräckligt roligt med idéer, men nån ska förverkliga dem också.

Nu ska jag svara på lite e-post och sen ta itu med bakåtstickningen.

Önskar er alla en skön fredagskväll.

Ett litet paket

Igår var äldsta sonen iväg till stan och skötte veckohandlandet helt själv. Bättre så, för han tar det som står på inköpslistan kryddat med betydligt mindre impulsköp än om jag är med. Han passade på att posta kryssen jag löst i Mästarkryss nummer två och så tog han ut ett litet paket åt mej från postboxen i röda varuhuset.

Det här är inte ett litet rött paket. Nej, det är som ni ser ett paket från Ylivieskan Kotikutomo. Jag lämnade in beställningen på kvällen för en vecka sedan. Och paketet var i stan redan i måndags.

Trots att jag kände till innehållet var det spännande att öppna paketet. Och nu har jag silkespapper. Tjohooo! Behövs snart när jag ska börja paketera igen.

Och förstås innehöll paketet garn, vad annat?

Här ser ni Sisugarn, 350 gram, som ska förvandlas till en traktortröja i höst.

Här är lingarn till en sommartopp, 300 gram, ett extra nystan, för det här är en utgående färg, därför också till rabatterat pris.

Och här är de tre nystanen jag på riktigt skulle ha, Mandarin Petit bomullsgarn, 150 gram. Men, men... det där hallonfärgade är för mörkt och det gröna för ljust. Det här är en av svårigheterna med att beställa garn online. Svårt att se färgnyanserna. Suck!
Alla de här garnen är norska, från Sandnes och de går inte att få tag på så där bara i varuhusen.

Jag såg nånting gult titta fram längst ner på bottnen i det lilla paketet. Det var en gåva från företaget. Tack för de här 20 grammen.

Nu ska jag småningom gräva fram en stor plastlåda med bomullsgarn och se om jag hittar nystan jag kan använda istället för de där Mandarin Petit med "fel" färger. Men först måste jag vänta att bisin min lämnar mej ensam i huset. Jag vill inte att han får ett nervöst anfall då han ser garnplastlådan. 😊

Önskar er alla en skön fortsättning på den här helgdagen.

Tomt golv

Förlåt om jag gäspar stort, men jag sov faktiskt dåligt i natt. Det beror på, att när jag satt och funderade på vart min ena sticktidning tagit vägen, ringde min telefon. En för mej okänd nummer dök upp på skärmen och under numret stod det Helsingfors. Jag svarade lite tveksamt, för okända telefonnummer kan i princip vara vem och vad som helst.

Det visade sig vara en sekreterare från sjukhuset i västra grannstaden, från inre medicinska polikliniken. Hon undrade om jag redan varit och tagit mina labbprov, som jag fick remiss till förra veckan. Det har jag ju inte gjort, vilket jag lite småskamset erkände. Till min förvåning sa hon att det var bra, för nu hade lungläkaren skrivit remisser till ännu flera prov och ett av proven kan endast tas där på sjukhuslabbet. Jaha, det blev till att per telefon boka om från labbet i stan till sjukhuslabbet i västra grannstaden. Per telefon och inte via datorn, för jag var tvungen att fråga om ett av proven. Fick sen skicka e-post till polikliniken med uppgift om vilken dag jag fick labbtid. Ungefär samtidigt, som jag skickade e-posten, tog jag emot en e-post med instruktioner hur jag ska gå till väga med ett annat av proven. Kära nån. Hur ska jag klara det här med burkar hemma och oäten och tja... jag kommer att behöva chaufför, dels på grund av den hopplösa sjukhusparkeringen och dels för att jag kommer att vara knäsvag efter fastan.
Det som oroade mej mest i natt, var det att jag ska iväg till huvudstan för lungundersökningen. Inte för att det precis hjälper att oroa sig, men vad kan jag göra åt min fladdrande och bångstyriga tankar? Självklart är jag rädd för att det plötsligt hittas nånting, som ingen har vetat av. Äldsta sonen tröstar mej med att det är bra att allting undersöks och så är det ju.

I morse körde jag iväg till grannbyn. Där tog jag hand om Lilleman en liten stund.

Det var tomt golv hos Lilleman. Leksakerna ordentligt upplockade. Stolen användes igår då både Lilleman och storasyster såg på fafa, som körde traktor fram och tillbaka i trädgårdslandet.
Lilleman var idag lika trött och urlakad som famo. Han hade inte sovit dagssömn igår och det tog på krafterna. Men jag hade inget emot att sitta med honom i famnen och läsa lite Alfons Åberg.

– Ja, jag anmälde nu oss då till A, sa jag igår kväll åt bisin min när vi satt sida vid sida i varsin gungstol.
– Va, nä jag kan inte komma. Jag orkar inte gå dit till kyrkan.
– Va, yrar du om nu? Int ska vi till nån kyrka.
– Vart ska vi då, frågade bisin min förvånat.
– Hem till A. Det är studentfest och int nån konfirmation. Den var vi på för tre år sen.
Bisin min mumlade nånting ohörbart. Nu fick jag igen ett bevis på att han inte alls hör på mej. Hans huvud är fullt av traktorer, bilreparationer, trädgårds- och vedjobb.

Nu ska jag göra ett modigt försök att sticka utan skydd på mitt uppskurna vänstra pekfinger. Hoppas att det går, för fingret behöver luft och vill inte vara instängt i plast hela tiden.

Önskar er alla en skön helg. Ni kommer väl ihåg att det är röd dag i morgon?

Förlorade fingrar

I morse då jag steg upp vid sjutiden var det strålande sol. Nu har molnen tagit över och jag sitter och småfryser. Av rädsla för att eventuellt få barnens och barnbarnens influensa tackade jag redan nej till morgondagens stickcafé. Jag vågar inte riskera de andras hälsa.

Min handske har förlorat sina fingrar!

Mitt vänstra pekfinger tackar och tar emot. Nu ser det redan betydligt bättre ut. Tack vare de avklippta handskfingren behöver jag inte plåster. Och vet ni vad? Jo, garnet glider så ledigt på det handsfingerbeklädda pekfingret. Jag kanske ska börja använda den här metoden i framtiden också? Kan jag månne ta patent på det här?
Jag har lärt mej att spreta med vänster pekfinger och det funkar bra, men när jag tar hand om disk och dylikt vill jag skydda skärsåret. Tur att det ännu finns många handskar kvar i förpackningen.

I morse löste jag de sista tomma rutorna i tidningen Mästarkrysset nummer två. Nu får jag vänta otåligt på nästa nummer. Jag var nog inte riktigt skärpt, för jag satt och stirrade på "en sorts motor" fem rutor med BO i de sista två. Skulle jag ha varit skärpt skulle jag genast ha kommit på TUR i de tre första rutorna, men... ja, man måste väl vakna först.

För att vara riktigt tyst medan bisin min ännu snarkade, så slösurfade jag lite på telefonen. Plötsligt kom jag till Säästötalo Latvala. Jag såg förstås att de säljer garn förmånligt. Till min stora förvåning såg jag att de finns i Karis. Hur har jag missat det? Och nej, nej, jag sökte faktiskt inte på garn, utan som sagt så slösurfade jag. Att jag råkade hamna i västra Nyland beror på att jag precis hade tackat ja till en studentfest i Ekenäs. Jag passade liksom på att kolla vad västra delen av vårt landskap har att erbjuda. Och ramlade förstås genast över garn! 😊 Och det trots att garnaffären i Ekenäs är nedlagd liksom här i stan. På lördagens kalas fick jag dock höra om en ung kvinna, som drömmer om att öppna en sorts stickcafé. Det skulle vara jätte, jätte härligt. Men jag är verkligen osäker på om det går att få ekonomi i ett sånt företag här i stan. Man behöver kanske en karl med fett bankkonto? I dessa tider håller alla så hårt i sina pengar, för att allting är så dyrt. Då kan det vara svårt att locka nån till ett kafé fullt med garn, förutom mej då! 🙈

Nu ska jag försöka ta mej i kragen och sticka färdigt fluffärmarna. Dottern har inte gett besked om längden på dem och jag är lite fundersam, för i mönstret står det kortare ärmlängd för större storlekar. Hmmm...
Särskilt kul är det inte att sticka i det där tunna fluffet med 10:ans strumpstickor. Tycker att det blir så ojämnt.

Önskar er alla en fin tisdag!

Inget firande

Det blev inget morsdagsfirande igår, för barnen har dragit på sig influensa. Den kommer antagligen från dagis och skola där bacillusker av alla de slag stortrivs. Dottern fick knappt fram ett ljud då hon ringde igår och önskade Glad morsdag.
Nästyngsta sonen lät också lite groggy, när han ringde.
Från väster kom ett härligt foto med två solstrålar via WhatsApp.

Tidigt igår morse knackade det på dörren. Bisin min och undertecknad ropade i korus: Stig in. Men inget hände. Det var yngsta sonen, som lämnade en plastkasse med godis på trappan. Han kom inte in, för han var så flunssig.

Jag fick en lagom stor påse med hallonbåtar. Mums filibabba!

Vi fick också en påse med Plopp. Den är förknippad med ett roligt minne från vår första resa med husbil till västra grannlandet. I plastkassen fanns ytterligare en påse med engelsk lakrits.

När jag riktigt tänker efter har vi väl aldrig firat morsdagen så där jättestort, för oftast var bisin min på åkern den här tiden om våren. Visst fick jag frukost på säng och härliga kort av barnen när de var små. Men inte var vi iväg på nån morsdagslunch inte. När våra mammor levde besökte vi förstås dem under dagen. Men inte var det tal om att vi skulle ha åkt iväg till nån restaurang just på morsdagen. Jag kan inte säga att jag ens skulle ha saknat det. Min hulda moder sa alltid att det enda hon önskade sig var en bukett med vitsippor. Och så är det, det är inte gåvorna och firandet som är det viktigaste utan samvaron. 💕

Bisin min funderade faktiskt vad han skulle köpa åt mej. Jag fick riktigt säga åt honom på skarpen:
– Jag är inte din mamma.
Det var när han började yra om diverse verktyg. Uj, vad ska jag med såna? Jag köpte ju redan strumpstickor nummer 10 och andra verktyg behöver jag inte. I morse föreslog bisin min att jag skulle köra iväg till grannbyn och svetsa två flatjärn. Jag fick förklara ett och annat om att jag saknar utbildning för så avancerade arbeten, att jag har ett skadat pekfinger och nu har jag till råga på allt också ett skärsår på vänstra långfingret. Och tänk på alla svetsloppor som skulle ha letat sig innanför mina kläder och åstadkommit brännskador. Brrr!

Igår var bisin min ändå snäll, för han plockade solgula blommor från vår gårdsplan och placerade dem i en gammal sirapsflaska. Det här är mycket bättre än verktyg.

På kvällen när jag satt i min gungstol och stickade hojtade bisin min plötsligt till.

Han såg på våra svenska nyheter och där dök Linda Lampenius upp. Bisin min gormade upprört om att det är helt fel att ha Eurovisionen i nyheterna. Jag försökte lugna honom med att någonting lugnare och roligare än hantavirus, krig, eldsvådor och trafikdöda måste de få visa på morsdagen. Till det fnös han bara och tyckte att nyheter ska vara nyheter.

Nu ska jag försöka på nånting för mej nytt i stickväg, avmaskning med tre stickor. Jag tror och hoppas att jag ska klara av det. Alltid bra när jag inte behöver sy ihop!

Önskar er alla en fin ny vecka! Kom ihåg att det är röd dag i torsdag. 

Det goda brödet

Det var fullt ös på Lillans kalas igår. Hon orkade knappt bära papperskassen, som var proppfull med födelsedagspresenter. Trots hennes iver, gissade hon genast att den lilla påsen var en present till lillbrorsan. Lillan var dessutom viktig med att han genast skulle få den, trots att han var alldeles nymornad efter sin dagssömn.

Prima var det att se hur snabbt de mjuka paketen övergavs till förmån för intressantare gåvor. Pappan fick en hel del att bygga och sätta ihop.
Det var fint att träffa svägerskorna, barnbarnen och släktingarna från mammans sida. En del hade dessvärre förhinder och andra hade dukat under för influensan. Jag är tacksam för att Lillans föräldrar orkade ställa till med kalas. När skulle vi alla annars träffas?

Pinocchiotårtan blev riktigt bra och delikat, om jag får säga det själv. Jag har ju inte vare sig fyllt den eller dekorerat den. Enda kruxet var mandelspånen utanpå kakan, för nötallergikern kunde inte äta av den här tårtan. Men till all tur fanns det en kaka utan mandelspån. Nu gäller det bara att komma ihåg till nästa gång.

Med mej hem fick jag av det goda brödet, som nästyngsta sonen hade bakat. Tack för det. Om ni tror att jag tog fram brödkniven på kvällen och skar upp en bit åt mej, så tror ni helt rätt. Jag använde alltså ett redskap, som jag är strängt förbjuden att ta i. Enligt den yngre svägerskan, beror mitt missöde med brödskärandet på att kniven är ovass. Det försökte jag få bisin min att förstå, men till det fnyste han avfärdande och sa att han tänker gömma alla knivar. Hrmpf!

Nu ska jag fortsätta att njuta av morsdagen utan stress och utan krav. Igår kväll stickade jag faktiskt lite för första gången på två kvällar. Det gick riktigt bra, tack vare min uppfinning med det avklippta handskfingret. Tjohoo!

Önskar er alla en skön fortsättning på söndagen. 

Bottenleverans

Oj, så jag fick fundera, men man får ju inte vara dum. Eller ja man kanske får, men det passade åtminstone inte mej igår. Jag hade lovat baka kakbottnar till dagens födelsedagskalas, men hur skulle jag göra med mitt uppskurna finger? Jag ville ju inte ha blod i smeten. Jag är inte särskilt praktiskt lagd, inte alls på långa vägar så som bisin min är. Han behöver bara se på lite metallskrot, för att genast veta vad han kan göra av det. En gång fixade han faktiskt en strejkande tvättmaskin med en liten legobit. Om han överhuvudtaget skulle vara intresserad av datateknik, så skulle möjligheten att skriva ut reservdelar med en 3D-printer vara en stor glädje och lättnad för honom. Nu vågar jag inte ens knysta om att vi kunde ha en sådan skrivare, för jag vet precis vem som skulle få sköta den utskriften. Då försvinner både husfriden och min sticktid, för är det nånting bisin min är dålig på, så är det att förklara. Han ser ju precis hur det ska göras och hur det borde göras medan jag står med armarna raka och inte har sett ett dyft.

Jag kunde alltså ha frågat bisin min om råd för hur jag skulle hantera mitt blödande pekfinger. Men efter det där när han sa att min blåsvarta skadade och nagellösa stortå skulle amputeras, litar jag inte riktigt på hans hälsokunskaper.
Nu fick det alltså lov att bli en bra kvinna reder sig själv och i det här fallet utan bisin min. Men hur skulle jag göra?

Jo, jag klippte av ett finger på en plasthandske, som blivit kvar från yngsta sönernas grillning en sommar här hos oss. Tjohooo! Nu gick det att baka! Och vet ni vad? Jo, bisin min är riktigt imponerad av min fiffighet. Få se nu sen om det går att få bort kompressen utan att det börjar störtblöda igen. Bisin min föreslog att jag ska blöta upp kompressen försiktigt och sen dra bort den. Undrar hur länge det räcker innan såret växer ihop.

Sent igår bakade jag bottnar till Pinocchiotårta eller Brittatårta eller Britatårta eller sommartårta eller... Kär tårta har många namn.
Den här bottnen ska nästyngsta sonen fylla med det han vill ha emellan.

 

De här två bottnarna med flagad mandel på kommer sonens fru att fylla med det hon vill ha emellan. 💕

Igår morse hade jag tagit ut ett paket smör från kylskåpet. Smöret ska vara rumsvarmt för att kunna röras poröst tillsammans med sockret i sockerkaksdelen av den här marängtårtan. Smörpaketet levde farligt, för varje gång bisin min fick syn på paketet på arbetsbänken sa han:
– Sidu, nån ha glömt smöret här.
Jag hojtade att han skulle låta bli mitt smörpaket, för det skulle inte vara i kylskåpet när jag behövde det rumsvarmt.

Mitt bakande blev rätt sent, för äldsta sonen behövde köket på eftermiddagen för att fixa middagsmaten, tagliatelle med köttfärsröra. Jag lät honom förbli i den tron att mitt pekfinger inte klarade av hushållssysslor. Lite småfräckt av mej, eller hur? Men jag tog snällt hand om disken.

Strax efter 22:30 igår kväll skedde bottenleveransen till grannbyn. Då hade jag tagit ut den tredje tårtbottnen från ugnen. Bisin min var hjälpsam nog att köra mej, så jag kunde hålla den ena bottnen i famnen medan de andra två fick åka på baksätet. Han skulle kolla vad han lämnat ute när han var där på dagen och sysslade, så vi slog två flugor i en smäll. När vi vände hemåt var himlen alldeles röd i öster, som om solen redan var på väg upp.

Äldsta sonen var hjälpsam igår på eftermiddagen och körde in till stan för att komplettera lagren här hemma.

Förutom matvaror och kattmat, kom han överraskande hem med den här tidningen. Här finns mycket intressant att läsa, till och med för bisin min, som inte är intresserad av dejting, men nog av bilar.

Nu är det dags för dusch och sen småningom iväg på kalas. Ska bli spännande att se hur tårtorna ser ut.

Önskar er alla en skön fortsättning på lördagen!