För mej själv med mej själv

Nä, nä, lugn bara lugn, jag har inte blivit självisk och jag tänker inte heller börja använda ordet själv sådär som våra grannar i väst gör...

... men igår kväll gjorde jag en liten ostbricka åt mej själv!

Bisin min äter inte ost överhuvudtaget, så jag fick ha en av mina favoriter Aura Gold, alldeles för mej själv. Eftersom jag var ensam med ostbrickan, så räckte det riktigt bra för mej med endast en bit ost.
 

Förstås räckte också de här goda kexen, som vi fick i julklapp, till åt mej. Vindruvorna tog jag sedan med mej till gungstolen, där jag satt och smaskade på dem medan Kyren Wilson och Judd Trump gjorde upp om vem som skulle få spela i dagens final i Masters i snooker. Det blev en lång och intressant lördagskväll/natt. I morse var jag inte precis världens piggaste. Snooker är farligt, det stör nattsömnen.

Idag hade jag träff med två unga män ett stenkast härifrån. Jag fick intressant information, som jag ska omvandla till text för torsdagens tidning. Men kanske nu inte längre i kväll/natt. Tror inte att jag orkar med det. Det är ju en dag i morgon också.

På eftermiddagen var jag iväg till stan med äldsta sonen och jag hamnade här:

Spännande...

Ingen borstning, tack!

Ja, ja, nu är det bara torkandet kvar och så har äldsta sonen en lite renare bil att ta till jobbet i morgon. Andra gången någonsin, som jag sitter i en biltvätt. Jag får lite obehagliga rysningar när jag minns scenen i Bondfilmen A View To A Kill. Där kryper May Day upp bakom Sir Tibbit (hette han så?) och ja, resten är historia.

Vi var också iväg till stora varuhuset, för vi behövde kattmat och toapapper. Tyvärr, så hade alla förmånliga plastboxar, som Mr Tokmanni hämtat från Mr Smartstore, tagit slut. Och jag som hade tänkt börja boxa på allvar och ordna upp i kaoset. Suck!

Önskar er alla en bra ny vecka!

Den stora utställningen

I augusti förra året, köpte jag tidningen Femina för att det följde med en bok. Jag hade både tidningen och boken Den stora utställningen, med som reserv på kryssningen till Stockholm då i augusti. Boken hann jag aldrig börja på då, men läste den sedan senare på hösten. Författaren, Marie Hermanson, har jag läst förut, då var det boken Mannen under trappan. Jag har inga tydliga minnen av den boken annat än att den var annorlunda och spännande.

Den stora utställningen, handling:
Det är 1923 och i Göteborg pågår den stora jubileumsutställningen. Staden står på tröskeln till den moderna tiden och sväller av optimism och stolthet.
Nittonåriga Ellen Grönblad har fått ett journalistjobb på utställningens egen tidning. Hon blir vittne till en hemlig sammankomst och vänder sig till Nils Gunnarsson, en ung detektivkonstapel, för hjälp.
Nere i Berlin sitter Albert Einstein i sitt tornrum. Hans privatliv är tilltrasslat och ekonomin dålig. Han är mordhotad av högerextremister och måste åka till Göteborg för att hålla sitt Nobeltal, annars får han inte ut sina prispengar.

______

I boken vävs fakta och fiktion, ibland verkar inte mycket ha hänt under historiens gång fram till idag. Män med makt tafsar fortfarande på unga flickor, pengar styr fortfarande i världen och den politiska undfallenheten är stor. Det är bäst att hålla sig väl med dem som är starkare och bestämmer. Osannolikt nog, får en åsna nästan huvudrollen!

Hermanson har fått bra kritik för sin bok. Mej lyckas hon dock inte dra in i handlingen så att jag skulle glömma tid och rum. Boken inleds med att Otto minns 2002 hur det var när det begav sig 1923. Vi får följa med de olika personerna kapitelvis, vilket å ena sidan gör boken lätt att läsa. Men å andra sidan blir det lite hoppigt och förvirrande ibland. Vänta nu, är jag i Göteborg eller Berlin?

Språket flyter lätt och ledigt. Vissa av personerna i boken är autentiska och har alltså funnits på riktigt, bland annat Kurt Johansson/Hamilton. Andra såsom Paul Weyland befann sig i Stockholm och inte i Göteborg.
Hermanson har gett ut två böcker till om Ellen Grönblad och Nils Gunnarsson, men de får nog vara olästa för min del om de inte råkar komma emot mej i någon bokbytarhylla.
________

Idag har här stormat hela dagen. Solen har lyst så lockande, men väl utomhus har det varit rejält kallt. Inte ens katterna har velat vara ute.
Jag har lagat mat tillsammans med äldsta sonen, mos och ugnskorv. Och jodå, mosen är gjord på potatis, inte utblandad från en påse. Jag minns ännu hur förvånad mr J blev en gång då han såg hur vi kockade:
– Gör ni riktig mos?
– Jo, förstås.
Sen åt han med god aptit, för hemma hos honom är det mospulver, som gäller.

Nu ska jag tömma kameran, för den behöver jag i morgon, ta hand om disken och därefter sätta mej och sticka. Igår upptäckte jag att min rektangel är två centimeter för liten på bredden, så få se nu hur det går, töja ut den eller se om nån av flickorna vill ha den?

Önskar er alla en fin söndag.

Hattifnatten om natten

– Va var det, frågade bisin min i morse då det klingade till på vårt köksgolv.
– Det var en kylskåpsmagnet.
– Varifrån kom den?
HUPS! Nu var jag illa ute. Skulle jag säga sanningen, så som vi fick lära oss i söndagsskolan? Ni vet, "tala sanning den består, sommar, höst, vinter och vår". (Ja, eller det kanske var i folkskolan, som vi rabblade den där ramsan?) Eller skulle jag försöka ringa till Finlands Förklaring?
– Den föll säkert från kylskåpsdörren, svarade jag smått svävande.

Och det var en helt oskyldig nödlögn, för kylskåpsmagneten ramlade faktiskt ur min nattsocka! Saken var den att jag hade sånt sendrag i vänstra foten igår kväll då jag skulle gå och lägga mej. Jag hade försökt vrida och vända på foten på alla sätt och vis, men helt utan resultat. Jag hade tuggat på min magnesiumtablett, så som jag gör varje kväll. Men kramperna ville inte släppa. Ett saltkorn under tungan kändes inte riktigt som svaret på att slippa sendraget. I min nöd tog jag till en värktablett, burana. Men också det med klent resultat. Att kunna lägga sig verkade mer och mer avlägset.

Plötsligt mindes jag ett knep jag läst om i gruppen Niksi-Pirkot i Facebook. Jag avfärdade det hela då som humbug, men nu var jag desperat och beslöt att prova. Jag hade ju inget att förlora. Tipset gick ut på att man skulle ta en kylskåpsmagnet och sätta den mot det ställe, oftast ben, som man hade sendrag i. Heh, månntro det där hjälper?

Som sagt, i det här läget var jag desperat, så jag tog hattifnattarna från kylskåpsdörren, placerade dem utanpå vänstra foten inne i nattsockan och lade mej att sova. Trots sendraget somnade jag i något skede och kan därför inte med säkerhet säga om detta trick fungerar eller ej. Ni får testa själva!

Önskar er alla en skön fredagskväll utan sendrag!

Garn, garn, garn

Det var så härligt igår då svärdottern ringde och frågade om vi skulle åka till teeteeshop. Jag hade tänkt skippa ett besök där, för jag blir så lessen. Ännu en garnaffär, som slutar och ännu ett härligt ställe som försvinner från västra grannstaden.

Hyllorna gapade tomma där i affären och jag utgick från att det endast var det där rosa bomullsgarnet jag skulle ha och ingenting annat.

Men jag hann inte ta många steg in i affären, så gick det på tok. Jag föll pladask för det här mjuka garnet och för säkerhets skull köpte jag ett helt kilo med Helmi Baby Wool. När teeteeshop upphör går det ju inte att få tag på detta längre, så bäst att ta i rejält. Nedsatt med -50%. 

Sen snubblade jag nästan över den här påsen, som låg alldeles ensam i en hylla. Jag kunde förstås inte lämna de där tre nystanen som fanns utanför påsen alldeles ensamma kvar. Vem skulle ha förbarmat sig över dem? 650 gram Limone bomullsgarn.

Hyllan där Lassegarnen fanns var också nästan tom. Jag hann rädda sex nystan, alltså 600 gram av det här sockgarnet. Vet inte om jag lyckas kombinera de här färgerna, men det var de enda som fanns kvar. 75% ull och 25% polyamid. Kostade 2,28 €/nystan. Ett riktigt kap för vilken sockstickare som helst.

Det var de här bomullsgarnen, som egentligen var de enda jag skulle ha. Hoppas att 500 gram räcker till virkprojektet. De här var turligt nog -70%.

De här ljuvliga bomullsgarnen fick följa med av bara farten. 400 gram, så de borde åtminstone räcka till en sjal. Här är nu 3 kilo150 gram garn. Det borde räcka för i år, eller hur?
Det är bara ett litet, litet men, jag köpte inget gult bomullsgarn! Hur ska jag nu kunna virka påskgula kycklingar?

Det fanns många olika mönstertidningar och böcker, till rejält nedsatta priser -50%. Jag nöjde mej med de här två, för jag håller helt med bisin min om att jag har för många mönstertidningar. Men lugn, bara lugn, jag lovar börja göra mej av med dem. Ska bara sortera lite först.
Den uppmärksamma läsaren ser ju att mönsterboken till vänster är för det där rosa garnet DMC Eco Vita.

Strumpstickorna var förstås också slut, åtminstone de storlekar, som man vanligtvis stickar med. Så jag fick ta vad som fanns, till vänster fyrkantiga i trä nummer 4½ och till höger Karbonz också de nummer 4½.

Rundstickor behövs alltid, tror jag...

Har inte den blekaste aning om de här specialstickorna alls går att använda. Till vänster nr 3,75 och till höger nummer 2,75.

Det här var rena rama impulsköpet. Redan färgen tilltalar mej, men vete fåglarna om jag nånsin kommer att använda det här sticksetet. Kan förstås vara bra att ha med i stickväskan då här är olika grovleks stickändar. Få se om det där tyska clicksystemet fungerar.

Förstås kunde jag inte låta bli de här söta sock blocken.

Lite dåligt utsatt med priserna, så man visste inte om det kom -50% på det utsatta priset eller om det utsatta priset redan var uträknat med -50%. Det är väl full panik att få allting tömt till sista januari.

Vet ni vad jag glömde titta efter, förutom påskgult bomullsgarn, jo, skyltdockor! De skulle också vara till salu, men jag blev ju så ifrån mej av allt garn att jag glömde dockorna. Det skulle vara häftigt att ha en ståendes här i korridoren.

På kvällen nappade jag ännu den här tidningen från mataffären och det fastän jag inte borde...

Idag har jag lyckats fylla min kalender så att jag har uppdrag både i söndag och måndag, i torsdag om en vecka och i nästa lördag. Håhåjaa, så var det ju nu inte mening att det skulle bli.

Förresten det här inläggets rubrik påminner mej om Girls, girls, girls.

Hoppas att ni alla får en fin fredag.
Här hos oss har det i alla fall varit sol idag, fastän det var riktigt mörkt och regntunga moln i morse.

Livat värre

Vet ni, det tar på att vara pensionär! Det är fullt upp att hinna med allt. Idag har jag varken hunnit med disk eller matlagning. Jag har bara njutit och haft trevligt.

Mitt på dagen, då jag höll på att göra mej i ordning för en färd till stan, ringde telefonen. Det var svärdottern, som undrade om vi skulle åka iväg till västra grannstaden och ta oss en titt i teetee innan de stänger dörrarna för gott. Jag var förstås med på noterna direkt, så iväg for vi.

Oj, oj, oj, hyllorna var länsade, men visst fanns det garn kvar, till och med sådant som jag behöver till ett projekt, som...
Alla de nummer på strumpstickorna, som används allra mest, de var förstås slut. Jag vågade inte titta alltför mycket omkring mej, för vem vet vilka nystan, som då skulle ha fastnat.

Lilleman är så här glad då han får vara med på garnuppköp. Det där är en härligt blå färg och dessutom Teddygarn. Svärdotterns fynd.

Vi blev lite längre än tänkt där i affären, så vi valde att besöka Bistro Kronan på hemvägen. Jag hann säga hej till alla stickerskor och Lilleman charmade dem med sitt leende.

Svärdottern bjöd på skinkpaj och te. Lilleman fick se på medan vi åt, stackare. Det är inte lätt att vara minst.

Sen iväg och hämta storasyster från dagis. Hon bestämde att hon skulle till famos hus och inte hem. Och så fick det bli. Här lekte hon en stund och både busade och gosade med lillbrorsan.

Nu kanske ni tror att jag skulle ha haft tid med disken eller att slå mej ner i gungstolen och sticka. Men se nej, äldsta sonen ville prompt iväg till stan och handla, så på med rock och skodon och så iväg. Det bästa med honom och hans handlande är att han har åtminstone idéer till middagsmat medan jag själv är alldeles tom i huvudet.

Middagen hämtade vi sedan från grillen. Länge sedan vi har varit där, för det är inte särskilt hälsosamt.

Nu, nu måste jag få sticka lite innan jag stupar i säng.

Önskar er alla en fin torsdag.

Sju bröder

Vad kan man göra en lite gråtrist vintertisdag i januari då det är så halt utomhus att dit ska man inte gå och falla? Jo, man kan mer eller mindre ofrivilligt följa med bisin sin till  de sju brödernas hemkommun, Nurmijärvi. Det var här Alexis Stenvall föddes och det var här han skrev det berömda eposet. Sju bröder är också namnet på Finlands mest kända sockgarn.

Vi var iväg till Röykkä, där bisin min köpte begnagade bildelar. Förstås pratade de här karlarna rätt mycket medan jag snällt satt i bilen och väntade. På hemvägen skulle vi luncha på något trevligt ställe, men, men... alla trevliga lunchställen hade redan hunnit stänga, för klockan närmade sig 14.30. Efter att två gånger ha hamnat på villovägar och hamnat att vända om, så kom vi äntligen Pirjo Pakari. Det bageriets produkter kan du köpa från bland annat bybutiken i Forsby och säkert andra K-affärer här i nejden.

Bisin mins plan var att vi skulle dricka lite och ta en macka. Han tog kaffe och jag valde kakao (choklad) och så tog vi var sin rågmacka.

Den mackan var minsann innehållsrik! För det första var den nybakad på deras eget goda rågbröd, sedan innehöll den salladsblad, två skinkskivor, två skivor med medwurst, två stora bitar gurka, två stora ostskivor och två tomatskivor. Jag fick förstås bisin mins tomater och ostskivor. Mättande och gott. Det här fick bli vår lunch, för inte ska ni tro att bisin min stannade på hemvägen för att äta. Åh, nej, "vi har knackkorv hemma i kylskåpet" sa han och körde iväg till sin favoritbutik i västra grannstaden, nämligen Motonet.

Lite synd att vi inte stannade vid ett endaste ett spännande ställe. Men intressant att se sig om här i vår närmiljö. Och varför tror ni att bisin min så gärna ville ha mej med? Nå, jo kanske för sällskapets skull, men allra mest för att jag skulle navigera med min telefon. När jag gjorde det så hittade vi rätt direkt, men när bisin min skulle försöka enligt hur han hade kört för många herrans år sedan, blev det lite kaotiskt!

Önskar er alla en fin onsdag!

Årets första?

Brukar ni följa med er telefonanvändning? Jag får alltid på måndag en veckorapport och den är faktiskt rätt likadan från den ena veckan till den andra. Varje gång jag ser på den blir jag smått förvånad över hur få appar jag egentligen använder. Allra mest använder jag WhatsApp och därefter kommer Instagram. Pinterest har jag inte ens installerad på telefonen. Facebook använder jag en del. TikTok och Snapchat har jag inte heller i min telefon. Under den gångna veckan hade jag till och med använt Youtube i fyra minuters tid. Det var när Lilleman var här i lördags och jag inte kom på orden till flera barnvisor. Då tog jag hjälp av Sås och Kopp och lät dem spela Traktor Alban.

Fastän nu bisin min tycker att jag hela tiden är fast i telefon, så har han helt fel. Men han vill inte se på min veckorapport och ge mej rätt. Idag föreslog Google i telefon att den automatiskt kan ladda ner och installera en app åt mej om det finns en för just den webbplatsen jag har googlat fram. Jag tackade nej, även om det säkert skulle vara fiffigare att ha till exempel Wikipedia, som app istället för att söka upp den på nätet varje gång jag behöver kolla någonting svårt i korsordet.

Apropå Facebook ännu så är jag mest med i grupper, stickgrupper närmare bestämt. För det mesta tittar jag och kommenterar sällan. Egna foton laddar jag nästan aldrig upp. Häromdagen blev jag så chockad att jag på stående fot beslöt mej för att inte alls dela egna foton på Facebook längre. En stickerska hade mött sitt eget foto på sin egenhändigt stickade tröja i Sheins reklam! Skärmdumpen var dessutom gjord så att man såg tummar och hjärtan under fotot. Stackars dem, som blev lurade och trodde att de hade beställt en vacker stickad tröja från Kina! Och tänk att företaget inte ens hade brytt sig om att beskära bort det där extra, det som avslöjade dem. Inte klokt alltså.

I fredags fick jag en härlig julklapp.

Nu vet jag inte om det här är årets första? Eller förra årets sista?

Påsen var som ni ser innehållsrik, med allt vad jag behöver och lite till.

Karlarna i huset var inte heller bortglömda, för de fick en påse med änglar.

Det fanns till och med ett inslaget julpaket i påsen.

Paketet innehöll en konfektask i två våningar. Nu har jag minsann godis ända till påsken!

Pricken över i:et var utan tvekan det här fina hemgjorda kortet. I det finns ett presentkort, som jag kan ta till då godiset är slut.

Igår satt jag och stickade på förmiddagen.

På kvällen fick jag riva upp, för jag hade en rät maska där jag skulle ha en avig i kanten. Så går det då man tittar på skidskyttetävling och finländarna vinner. Det blev så spännande att jag inte ens kunde sticka rätstickning rätt.

Först tänkte jag att jag struntar i den där felaktiga maskan, men den började reta mej mer och mer. Och eftersom jag ville ha en så här snygg kant i båda sidorna återstod inget annat att göra än att riva. Här tar alltså inte garnet slut i första hand, då jag stickar på förmiddagen och river upp det samma på kvällen.

Önskar er alla en skön tisdag!