Dags att ge upp?

– Titta, titta, sa jag ivrigt igår kväll och viftade med min stickning framför ögonen på bisin min. Han hummade lite och tog knappt blicken från dumburken. Kanske lika så bra, för nu såg jag något förskräckligt!

 

Felet med stort F! Där saknas ett omslag! Snyft, snörvel! Tredje gången jag får riva i den här lilla stickningen med enkelt mönster. Kanske det är dags att ge upp? Jag funderade nog igår varför plötsligt maskantalet inte stämde i ena kanten. Men det kunde jag trixa med och jag fick mönsterbårderna på rätt plats. Jag trodde att jag hade tappat en maska, men det var värre en så. Nu blir det till att sticka bakåt igen. Jag tror att den här stickningen inte vill bli färdig. Vad tror ni?

Jag var rejält deppad när jag lade mej att sova. Och jo, jag vet att det finns Problem med stort P och att mitt problem med litet p mera är ett bekymmer än ett problem. Just nu skulle jag allra helst vilja få ens ett stickprojekt färdigt. Det är nog enklare sagt än gjort när redan en sån här liten stickning vållar bekymmer.

Jag funderade i morse på att dra fram några garnpåsar och sortera dem in i de där plastpåsarna jag köpte från Ikea. Det skulle kanske fungera som tröst? Men jag vill inte göra bisin min upprörd, vilket han alltid blir när jag drar fram några garnnystan. Kanske bäst att jag håller mej till sockstickning istället?

Önskar er alla en finfin ny vecka!

Lite hit och dit

I morse satte jag mej i egen bil och körde iväg till västra grannstaden. Åååh, så härligt att få köra med egen bil igen. Den är utlånad till nästyngsta sonen medan bisin min försöker fixa deras franska "katastrof" eller vågar jag skriva fiasko?

Avsikten med min lilla utflykt var att delta i Säie Wools garnfest, det är ju världsstickardagen idag, men... 
... jag hittade ingen parkeringsplats i närheten. Suck! Ett erkänt borgåproblem. 
Jag hade packat med mej min sockstickning i akt och mening att sitta där ute och sticka, men...
...från att endast ha droppat lite tog regnet i riktigt ordentligt, så både undertecknad och stickningen stannade i bilen.

Jag träffade i alla fall E från Hyvinge och det slutade inte så bra med tanke på mitt garnlager, som bara sväller och sväller. Men det är en helt annan historia.

Jag susade hemåt, plockade upp äldsta sonen och så iväg till stan medan det regnade. Vi hann med besök både i stora varuhuset, Corint, luncha i Valkom grill och ett varv till R-kiosken innan vi äntligen hamnade i mataffären.

Hem kom jag med Kuriren nummer 8 och...  

... berlinermunk.

Medan jag njöt av berlinermunken tog jag mej an knepiga krysset i Kuriren. Nu är det endast 4 tomma rutor kvar att fylla i. Tjohoo! Inte riktigt så knepigt, som jag trodde att det skulle vara.

På stickfronten inget nytt. Det rosa fluffet har nu fått vara i fred medan jag långsamt återhämtar mej från sykatastrofen. En liten provlapp stickade jag igår och kom underfund med att jag ska använda stickstorleken 3,25. Men sen orkade jag bara inte lägga upp 180 maskor. Det var på tok för sent på kvällen för en sådan manöver. Jag började istället sticka bakåt på mitt lila projekt medan jag såg på dart i TV. För tillfället går det alltså mera bakåt än framåt.

Nu är det dags för mej att ge mej i kast med de där 180 maskorna. Undrar hur många gånger jag får räkna innan jag får det att stämma?

Önskar er alla en riktigt skön söndag!

Sommarkafésäsongen inledd

Igår på eftermiddagen körde jag igen in till stan. Jag hade träff med en vän på Tuhannen Tuskan Kahvila. Ett kafé som ofta återfinns på listan över de bästa kaféerna här i landet. Då är det ju nog bäst att som lokalinvånare besöka det, eller hur?

Det var trevligt att sitta där ute på gården och filosofera över livet, åldrandet, husdjur, korsord och dagens digitala värld samt förstås barnbarnen och en hurudan omgivning de råkar ut för.

Och förstås åt vi riktigt gott. Jag valde sommardrickan, som bestod av vichyvatten och rabarbersirap. Slurp, så god och vacker. Jag åt upp alla bären också, ska ni veta. Till det valde jag nånting som på menyn heter "fylld semla" (fralla på rikssvenska). Men det var ju en mindre batong med ost, sallad, gurka och tomat. Fräscht och gott.

Till efterrätt delade vi på en bit rabarberpaj med toscatäcke. Mums! Gott som bara den och vackert dukat med blommigt porslin. Både lokala människor och turister fanns bland gästerna.
Jag är full av beundran inför den energin att du som pensionär startar ett kafé, bakar allting själv och dessutom har en prunkande trädgård. Jag känner mej alldeles matt enbart av tanken på ett sånt jobb. Borde kanske besöka kaféet lite oftare?

Igår kväll var jag så inspirerad och ville få färdigt det rosa fluffet, men...

... katastrofen var ett faktum. Jag hade redan sytt i halva ärmen när jag till min förskräckelse såg att jag hade sytt i ärmen felsvängd. Ärmen var avig! Gråt, tandagnisslan och mustiga svordomar på finska. Att sprätta upp sömmen var en mardröm utan like. Fluffet gjorde motstånd och jag var livrädd att jag skulle söndra maskor på ärmen eller bålen. Till all tur var bisin min inte hemma, för han skulle ha sagt att jag ska sluta med stickandet när jag blir så upprörd. Han tror inte alls på det där att stickningen får blodtrycket att sjunka. Nå, det här var ju inte stickning, utan efterarbete och det är en helt annan sak om man är en sån här klåpare som undertecknad.

Senare på kvällen tänkte jag att nu gör jag inga andra större arbeten än stickar en liten provlapp. Men det ville sig inte heller, för bomullsgarnet trasslade till sig så mycket att det blev mera att reda ut än att sticka. Suck!

Till råga på allt missade jag min dartfavorit Gian van Veen i den pågående världscupen. Suck igen. Så går det när man inte har tillräckligt koll på TV-programmen. Men som sagt, TV är nu inte riktigt min grej. Ibland råkar det förstås att jag ser nåt när bisin min sitter bredvid och zappar runt. Men oftast är jag fullt upptagen med min stickning och gör inget annat än lyssnar. Jag är inte så intresserad av de där bilprogrammen han gillar.

Tror ni att jag nu skulle våga mej på att försöka sy i fluffärmarna?
Kanske bäst att gå ut och ta lite luft först?

Önskar er alla en skön fortsättning på fredagen!

En bit framåt på skaftet

Igår på eftermiddagen körde jag iväg till stan. Det var stickträff hos C, som bjöd på idel godsaker.

Jag kom en bit framåt på det här lilla sockskaftet. Ser ni hur modig jag är, som vågade mej på en strukturstickad socka. Så här långt klarade jag det, få se hur det går med resten. Känns för övrigt tryggt nu när jag igen har en sockstickning på gång.

Vi pratade igen om allt möjligt, stort som smått. Kan man lagra garn i plastlådor? Börjar nystanen lukta? Är det risk att man får ohyra ihop med garnen?
Själv fick jag hjälp med fluffet, så nu vet jag hur jag ska göra för att få det färdigt. Tack för de kloka råden. Jag skulle inte klara mej utan mina stickvänner. Youtube kan inte ersätta dem.

Med mej hem fick jag av U:s goda rabarberpaj. Tack för det.

Igår kväll var jag så trött att jag inte orkade sticka en endaste maska. Jag satt bara och fånstirrade på dumburken utan en enda vettig tanke i huvudet. Jag hade tänkt sticka en provlapp, men plötsligt verkade det övermäktigt. Tänk att man kan få tillräckligt av stickandet också! Är det farligt?
Nu är det dags att göra det rosa fluffet färdigt innan jag igen beger mej till stan.

Önskar er alla en trevlig fortsättning på torsdagen!

Ganska precist

Igår tillbringade jag eftermiddagen tillsammans med Lilleman. Visste ni att famo är ganska dum i huvudet? Det tycker åtminstone Lilleman. 

Plötsligt försvann han ur mitt synfält. Nu gällde det för mej att snabbt hitta honom, för man vet aldrig vad han hittar på. Han hade klättrat upp på skohyllan och stod och sträckte armarna högt upp över huvudet. Det var nånting han prompt skulle ha från hyllan däruppe. Jag såg ett par solglasögon, så kanske det var dem han var ute efter?
Han kom snällt ner från skohyllan när jag sa nej, där får han inte vara.

En liten stund lekte vi med traktorer och bilar. Roligast var det när skoplastaren fick fart och krockade mot allt möjligt. Plötsligt kommer Lilleman släpande på mina uteskor och stirrar befallande på mej. Famo är så dum att hon inget förstår utan för tillbaka skorna. En liten stund fortsätter vi leka, då Lilleman plötsligt kommer springande med sina egna uteskor. Vet ni vad den dumma famo säger då?
– Nej, vi kan inte gå ut, för det regnar.
Har ni hört nånting så dumt? Nä, det hade nog inte Lilleman heller, för nu kommer han dragandes med sina stövlar. Han är minsann så förståndig att han vet att det finns inga dåliga väder endast dåliga kläder. Det bästa Lilleman vet är att vara ute och greja, lyfta tunga stenar, kolla i vattenfyllda diken och titta på både små och stora djur.
Men, dumma famo ville inte gå ut i regnet, så nu hittade hon på att springa ikapp runt soffan. Det gäller att ha lite fantasi och avleda uppmärksamheten.

Igår kväll stickade jag flitigt. Bisin min fnyste ljudligt då jag vägrade gå och lägga mej. Igår var han på det humöret att stickning är det mest onödiga som finns. I morse tyckte han att jag ska ge bort allt mitt garn ivrigt påhejad av äldsta sonen. Båda vill tömma hobbyrummet. Hrmpf!

Men jag stickade alltså på det rosa fluffet, så nu är alla stickade delar färdiga.

Till min stora glädje räckte garnet ganska precist till. Tjohoo!
Men nu är den stora frågan hur jag ska få ärmarna ihopfogade med bålen. Sy med efterstygn? Går det i det där fluffet? Eller skulle det vara bättre att virka?
Bäst att ta med fluffet till eftermiddagens stickträff, för där får jag alltid goda råd.

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen.

Små pandasockor

I maj fick jag ett par små pandasockor färdiga:

Stickade små pandasockor

Start:    21.04.2026

Färdig: 21.05.2026

Garn: Nalle från Novita

Åtgång: 36 g
Stickor: 3

Virknål: 3
Mönster: Pandasukat s. 5 i Käsityön ABC 8 Sukat, lapaset & asusteet

Designer: Kikki Virolainen

Tänk att det tog en hel månad att få de här små sockorna färdiga. Inte klokt! 🙈

Men fästandet är fortfarande min stötesten. Det tar liksom längst tid. Det är så roligt att sticka, men sen ska nån göra efterarbetet också.

När Lillan såg de här sockorna trodde hon att de var till lillbrorsan. Men så var de inte, för sockorna gick till en liten sötis i lördags. ❤️

I morse vaknade jag till ett ljuvligt textmeddelande i min telefon: "Jag tykär so myket om dej". Gissa om det smälter mommos hjärta? 💕

Programmet för idag ändrades först en gång igår. Det är inte riktigt läge att sitta ute på ett sommarkafé när regnet öser ner. Så den träffen är nu uppskjuten till torsdag.
I morse ändrades mitt program igen, för då ringde nästyngsta sonen och frågade om jag kunde komma dit på eftermiddagen. Det kan jag förstås, så nu blir det nytt umgänge med Lilleman. Tjohooo!
Kanske famo inte är så farlig idag att han behöver cykelhjälmen igen? 😊

Nu ska jag gräva lite i hobbyrummet på jakt efter en påbörjad sockstickning, för jag vågar inte ta med mej någon mönsterstickning till morgondagens stickträff.

Önskar er alla en skön fortsättning på tisdagen.

Det går för fort

Nu vill jag stanna tiden, för allting går för fort. Dagarna rusar förbi och jag hinner inte njuta av allt, som jag vill. Carita räknar sommardagar som är kvar och bisin min suckar och säger att snart går vi mot mörkare tider igen. Stopp! Stanna! Jag vill inte räkna sommardagar som är kvar. Jag vill inte stressa med att hinna uppleva en massa saker, som bara sker under sommarmånaderna. Jag drömmer om långa sköna sommardagar utan farligheter och måsten, om det oändliga sköna och ansvarslösa somrarna jag hade som barn. Det räckte med att man var i träsket och simmade, så mycket annat krävdes inte. Visst fanns det lite sommarkalas, skogsutflykter, en gunga i syrenbersån hos farmor, bärplockning och kanske det mest spännande av allt att tälta hemma på gården och senare uppe på höloftet där man var under tak i skydd för regn och rusk. Men absolut roligast var ändå att simma och att delta i simskolan. Ibland undrar jag om vi har glömt bort det där enkla? Det att man inte alltid behöver jaga så mycket extra och stora upplevelser för att kunna njuta och ha roligt? På den tiden talades det inte om blågröna alger och inte heller om fästingar. Det var enbart huggormar man skulle akta sig för. Jag börjar bli nostalgisk.

I morse när jag äntligen öppnade min telefon hade jag hela 16 missade textmeddelanden från A. Tydligen hade hon tråkigt i väntan på att hennes dagsläger skulle börja. Jag fick ett sjå att svara på alla meddelanden. 💕

På förmiddagen hann jag ändå med att sticka några varv på det rosa fluffets ärm nummer två. Jag hann också få disken in i maskinen och sätta igång den innan jag körde iväg till grannbyn. Där hade jag en skön eftermiddag tillsammans med Lilleman medan hans mamma var på jobb och pappa var med storasyster i lekparken och på glass. Lilleman tog inga risker med famo. Han letade reda på cykelhjälmen och placerade den på huvudet. Man vet aldrig hur farlig famo kan bli! 😊
Det känns också som att barnbarnen växer så det knakar. Det är härligt att följa med, men det går för fort.

I grannbyn blommar både syren och midsommarros. Det är nog dem jag saknar allra mest här hos oss. Det hjälper inte att här finns annat som blommar. Här är ändå ingen doft av syren.

Idag har jag börjat följa Gian van Veen på Facebook. Han är en ung sympatisk dartspelare, rankad som världstrea. Han är också en nine-darter. Bisin min fnyser åt mitt nya intresse. Men det gör inget. Den här sporten tycker jag är mycket roligare än ishockey, där huvudskador verkar vara mera regel än undantag. Ja, och så får man ju lite retas med sin bisi, eller hur? Han satt nämligen igår kväll och såg på reprisen av matchen Finland - Schweiz. Nästa år är det förstås nytt VM. Då spelas matcherna i Tyskland. Finland ingår i grupp A som spelar i Mannheim medan grupp B spelar i Düsseldorf. Och hur vet jag det här? Jo, för att kunna bevisa det jag sagt åt bisin min hela tiden, att nästa år kommer ett nytt VM, så varför hetsa upp sig så för guldmedaljen i år?

Nu ska jag sticka vidare på det rosa fluffet, så jag småningom kan börja med rosa (eller är det korallrött?) bomullsgarn i stället.

Önskar er alla en fin ny vecka!