Stickväder

Igår tyckte jag att det var ett riktigt stickväder och bestämde mej för att stanna inomhus hela dagen. Det var faktiskt lite dumt, för idag är det minsann stickväder med duggregn utomhus. Ännu mörkare och grådaskigare än igår, då vi faktiskt fick ha lamporna tända nästan hela dagen.

Igår var jag jätteivrig med sockstickningarna och nu är de långa sockorna så långt färdiga att jag idag kan börja med tåminskningarna. Tjohooo! Rosa barnsockan blev nästan färdig vid midnatt, bara tåändan som ska stickas ihop, så får jag börja med socka nummer två.
Det kommer att bli lite tomt på morgnarna nu när Loitsu-KAL är slut. Det var riktigt spännande att få en ny mönsterrapport varje dag. Men allt roligt har ett slut, tyvärr. Jag är glad att jag orkade hänga med. Nu gäller det då att bestämma hur långa sockorna ska vara. Svårt att veta, för det beror ju på. Vem ska dem få? En med stor fot eller en med mindre fot? Till det kommer förstås de långa skaften. Vems ben passar de på?

Igår tog jag itu med stickrallyts utmaning nummer fem, antalet halvfärdiga stickningar. Först tänkte jag dra fram alla och fotografera dem. Men det var så mörkt inomhus att färgerna inte skulle ha blivit rätt återgivna. Dessutom kunde jag ha blivit aningens deprimerad över ett så påtagligt bildbevis. Och vad har jag för nytta av en excellent exceltabell om jag inte använder den? Så jag räknade ihop allting som blivit liggande i projektväskorna och kom fram till 17 stycken. Egentligen 18 om jag räknar med den där rosa fluffiga stickningen.
Från 2023 finns 10 ofärdiga projekt. Till saken hör att jag jobbade då ännu och inte riktigt hade tid med stickandet. Från 2024 har jag endast en och en halv socka ostickad. Från 2025 har jag två virkningar ogjorda, varav den ena mest var en test och kanske jag river upp den. Från i år har jag tre stickningar som väntar på åtgärder.

I siffran 18 ingår inte ett sockbörjan och ett sjalbörjan som jag har slarvat bort mönstren till, så de kommer jag att riva i vilket fall som helst. Jag har inte heller räknat in de 36 rutorna jag fick av E. Det är ju liksom inte mitt ofärdiga projekt, eller hur?
Bland mina ofärdiga projekt finns 4 par sockor. Det tyder ju starkt på det där second-sock-syndrom, alltså att den andra sockan inte stickas färdigt.
Jag har också 5 olika sjalbörjan. Där har ivern tagit slut så fort jag har lärt mej mönsterrapporten.
En mössa har blivit liggande, för att jag misstänker att den är för liten. En stickad disktrasa är ofärdig, för att jag inte klarade av mönstret så som jag ville. En virkad enfärgad kökshandduk blev lite tråkig i längden, likaså ett stickat mjukisdjur. En stickad filt fastnade jag i, då kanten runtom skulle stickas eller virkas. Ja, jag fick helt enkelt beslutsångest. Och så har jag då tre andra virkningar som konstigt nog inte blivit färdiga. Vanligtvis brukar de vara lätta att få färdiga, men tydligen inte den här gången. Jag har också en tröja, som väntar på sina ärmar och fickor. Den lovar jag ta itu med senast nästa månad. Men först ska jag bara sticka färdigt de sockor jag nu håller på med. Sen försöka få åtminstone ett par av de ofärdiga sockorna stickade. Men man vet ju aldrig vad som dyker upp innan dess. Inspirationen är oberäknelig och kan drabba en när som helst!

Igår kväll lyxade jag till det lite och slarvade ihop några räkmackor. Här saknas både kokt ägg, salladsblad och citronklyfta, men jag var så hungrig att jag inte orkade vänta på att äggen skulle koka. Jag tog enbart fram burken med räksallad och lade på röran på den mörka limpskivorna. Det fick duga. Bisin min, som nog äter kräftor, påstår att han inte kan äta räkor. Höh!

Senare på kvällen när jag tänkte att jag måste nog bli lite social, för jag hade ju enbart pratat med bisin min och äldsta sonen, som hämtat syltsocker från stan. Och ja, förstås katten Tufsen, men hans svar på min kommunikation är rätt så jamande. Allt nog, jag öppnade facebookappen i min telefon och hoppsansa, jag ramlade rakt in i Gian van Veens livesändning. Vilken lycka! Han var på väg till Maastricht där han kastar dartspilar idag. Gians flickvän satt bakom ratten och han besvarade frågor som hade kommit in på chatten. Igår på eftermiddagen kunde jag se på rond 1 i darts från Maastricht, men det går inte idag, tyvärr. Eller nåja, går och går man kan ju betala, men olika sporter sänds på olika kanaler, så vete fåglarna vilken kanal, som sist och slutligen gäller. Man kan säkert också fuska och se olagligt på önskad kanal. Men det vill jag inte. Jag håller mej till det som erbjuds gratis. Det räcker och blir över. Dessutom är det mest bilprogram, som gäller i vårt hus då bisin min har makten över fjärrkontrollen. Suck!

Apropå Facebook ännu, jag fick ett meddelande om att det härefter blir ett Metakonto. Suck igen! Snart stänger jag ner alla smarta funktioner i telefonen...

Nu dags för tåminskningar på långa sockorna.

Önskar er alla en skön fortsättning på lördagen!

Höstmarknad

Igår på förmiddagen var jag iväg till stan tillsammans med yngsta sonen. När han stod här i vår korridor sa det plötsligt "sproing" och vi hörde nånting skramla i golvet. Hans bilnyckel hade brustit, alltså den delen som ska in i rattlåset hade liksom bara sprättat iväg. Jösses!
För säkerhets skull tog vi alltså min bil och kanske likaså bra för min del, eftersom jag har lättare att kliva in och ur i den.

Vi var till höstmarknaden. Den har blivit ännu mindre, för av de fyra parkeringarna som finns där i var sitt hörn av torget, var nu en öppen. Sonen var djupt imponerad av att jag endast gick till de marknadsstånd jag handlade ifrån. Han hade fasat för att jag skulle släntra runt där halva dan, men se det gjorde jag då inte. Jag tycker nämligen inte riktigt om att stappla fram på de där kullerstenarna. Så jag köpte marknadskringlor, lite skinka från Pajuniemis bil, sex liter lingon och en inlagda gurkor, för våra egna har tagit slut för länge sedan. Sen vet ni, sen pratade jag med en ung man och hux flux hade jag bytt till mej ett förmånligare telefonabonnemang. Jösses! Sånt brukar jag inte göra så där på stående fot, men vem tackar nu nej till tre euro/månad förmånligare linje utan att behöva byta bolag? Nä, inte jag i varje fall, för tills vidare är jag ännu jättenöjd med "mitt" bolag. På ett år sparar jag nu 36 € och det är ju ett och anat garnnystan, eller hur? Sen måste ni bara påminna mej om att byta avtal efter ett år, annars blir det betydligt dyrare än det avtal jag har nu. Nu har jag dessutom "nummervakt", alltså jag ser direkt vem som ringer. Det förbryllade mej faktiskt lite, för ett annat bolag gör reklam som det enda i vårt land med den tjänsten. Förvirrande, minst sagt. Nå, få se vad som händer nu då mitt nya avtal träder i kraft. Spännande och lite skrämmande!

Jag hann träffa stickväninnan B med make och byta några ord, heja på en hel del bekanta och på stickerskan H innan sonen plockade upp mej och körde iväg till matbutiken. Jag skulle egentligen bara ha en kruka dill, näsdukar och syltsocker. Jag kom ut med satsumas, kivifrukter, Fazers blå, dill, mjölk, rökta abborrar, rågbröd och...

... de här två krysstidningarna! 🙈 Tjohooo! Jag fick tag i Krysset-tidningen. Så glad, för omväxling förnöjer. Nu kommer jag inte att ha tid att sticka så mycket när jag har de här tidningarna. glöm alltså allt om hemstickade julklappar!

När jag satt i bilen i parkeringsgrottan och sonen just startade stönade jag:
– Jag glömde syltsockret.
Men ingen av oss orkade springa in till matbutiken på nytt.
Jag hann ännu ropa hej åt stickväninnan V, som stod på trottoaren och väntade på skjuts. Tänk hela fyra stickare i farten igår. Ja, och kanske nån till, som jag inte hann se. Ifall ni undrar vem den fjärde var när ni har räknat på fingrarna, så räknade jag faktiskt med mej själv också.

Jag kalasade på både rågbröd och kringla. Mums!

I stickrallyt tog jag mej igår an utmaning nummer 30 och bekände en sticksynd: Jag stickar för det mesta inte provlappar! Nä, jag tycker inte om att göra det, fastän jag vet att jag borde. Stickar man inte provlappar blir man helt enkelt tvungen att riva upp och starta på nytt för att få det att stämma. Så varför gör jag så dumt att jag inte stickar en liten lapp först? Hur kan det ta emot så mycket?

Nu önskar jag er alla ett skönt veckoslut!

Pavlova

Igår träffades stickgruppen hemma hos C. Hon bjöd på broccolipaj och...

... himmelskt god pavlova. Den var helt perfekt och smälte i munnen. Ni må tro att vi smorde kråset.

C ordnade också ett litet lotteri och jag vann...
 

... läppglans! Tjohooo! Tack! Precis vad jag behöver för att hålla läpparna mjuka och fina i vinter.

Vi hade som vanligt både allvarliga och roliga diskussioner. Goda skratt förlänger ju livet. Ett rejält skratt fick vi oss när V plötsligt hittade en lapp i sin väska då vi skulle bryta upp. Förbluffad stirrade hon på den. På ena sidan stod det skrivet Perussukkamalli, alltså bassockmodell och på den andra obegripliga meningar ryckta ur sitt sammanhang, men alldeles tydligt ett utdrag ur en intervju.
Varifrån kom en sådan lapp flygande?
Nå, jo från min socktidning hade den seglat ner i V:s väska. Tänk om hon skulle ha sett den först när hon kommit hem? Då skulle hon minsann ha fått fundera. Nu kände jag ju igen den direkt, så med ett skratt kunde vi lösa gåtan direkt.

Jag hade med den här UFO:n till stickcaféet för att fråga råd. Jag tycker att skaftet är alldeles för löst, men C tyckte att jag nog kan fortsätta på det och att det nog kommer att bli bra. Det är just det här som är så bra med våra stickträffar, att man kan fråga råd. Sent igår kväll kom jag ändå till att jag nog river upp det där gamla olycksaliga sockbörjanet. Nu har jag alltså klarat av utmaning nummer 28 i stickrallyt.

Jag måste gå ner i stickstorlek från 4 till 3½ för att det ska kännas bra för mitt handlag. Sen kan jag förstås också fundera ut nån trevlig modell att sticka. Jag vet inte riktigt när jag har börjat på den här sockan annat att den nog är tänkt som en helt vanlig barnsocka. Den övergavs för andra projekt och säkert av den orsaken att det inte riktigt kändes bra från första början. Att jag valde 4:ans stickor istället för mina vanliga 3½ beror nog på att det inte fanns lediga stickor av den kalibern just då.

Nu dags för en snabbtur till stan på jakt efter marknadskringlor och kanske, kanske köpa lingon så bisin min får koka sin goda sylt.

Önskar er alla en fin fortsättning på torsdagen!

Fortare och fortare

Visst är det konstigt att det blir fart på stickorna då nystanet håller på att ta slut?
Fortare och fortare ska det gå, så att garnet liksom inte hinner ta slut.

Så här mycket blev det kvar av Nallegarnet från mitt senaste sockprojekt. Mot slutet hade jag hög fart på stickorna och det fastän jag inte ens behövde vara rädd för att garnet skulle ta slut. Det finns nämligen ett nystan till. Jag tar liksom inga risker när jag stickar sockor.

Igår hann jag tyvärr inte med stickrallyt.
 

Visserligen fick jag garnändarna fästade, äntligen, men ingen blockning. Det tog faktiskt några dagar innan jag kom så långt. Det där med att fästa garnändar är liksom inte riktigt min grej. Det är roligt att sticka, men sen kommer det där efterarbetet, som tar alldeles för lång tid för mej. Det hjälper inte att jag det här året strängt har sagt ifrån åt mej själv att ett arbete är inte färdigt förrän garnändarna är fästade. Det har endast lett till att det ser ut som om det skulle ta flera månader för mej att få nånting färdigt. Suck!

De här sockorna ska bli en julklapp, så det är lite hyschpysch och ni får tyvärr vänta nån månad ännu innan jag kan visa dem. Hoppas att ni har tålamod.

Apropå att vara långsam, det här är redan hemstickad  julklapp nummer två för i år. Kanske jag inte är så långsam trots allt?

Nu ska jag kolla om jag har nån lämplig stickning att ta med till dagens stickträff hos C. Klart att man får träffas utan stickning, men om alla andra stickar och jag sitter där utan nånting i händerna känns det inte så bra.

Önskar er alla en fin fortsättning på onsdagen! 

Den blir nog aldrig färdig

Igår tog jag mej an utmaning nummer 23 i stickrallyt, namnge en halvfärdig stickning. Jag drog fram den här:

En sjal, som jag ivrigt började sticka på den åttonde maj 2020. Den bär nu namnet: "Den blir nog aldrig färdig".
Fluffigt mjukt garn i vacker rosa nyans och riktigt trevligt mönster när jag väl kom in i det, men... ja, just men... I något skede insåg jag att mina två små rosa nystan inte riktigt kommer att räcka till det önskade projektet. Just då hade jag ett mintgrönt restgarnsnystan i liknande kvalitet, som kanske skulle ha gått att skarva i med. Men jag kunde liksom inte bestämma mej för var jag skulle placera det mintgröna. Och så blev den här stickningen kvar i projektväskan, förstås en muminkasse, vad annat? Och ja, sen behövdes den mintgröna resten till annat och det här rosa fluffet blev liggande.

Men lugn bara lugn, det kan finnas ett litet hopp ännu, för vet ni vad?
Jo, jag har varit så ordentlig att i projektväskan finns förutom själva stickningen och garnet också mönstret och en varvräknare, så jag vet exakt var i mönstret jag ska börja. Det ni! Det är ju nog att vara ordentlig, eller hur?

Men den här stickningen får nog vänta lite till, för just nu finns det en massa annat på min att-sticka-lista. Igår hade jag fullt sjå med att sticka ikapp de långskaftade Loitsu-KAL sockorna. Jag låg ju två dagar efter. Jag hann inte bli färdig med hälarna igår, så idag blir det igen att sticka ikapp, för i morse kom en ny mönsterrapport.

Mäkta stolt visade jag upp mina två långa sockskaft igår för bisin min. Han tog knappt ögonen från TV-rutan och mumlade bara ointresserat. Snyft! Han förstår liksom inte alls vilket jobb, som ligger bakom. Till råga på allt hör jag honom säga i telefon: "Inge hon bara stickar". Höh! Det är ju nu inte riktigt sant, bara nästan. Sticka brukar jag nästan enbart göra på kvällarna, för på dagen finns det en hel del annat som måste göras. Och då kan man ju verkligen fråga sig varför AI inte kan göra nånting nyttigt. Ni vet, ta hand om tvätten, matlagningen, disken, städningen osv. Och framförallt, varför tar det inte hand om alla farliga och slitsamma jobb? I gruvor, på oljeplattformar, minfält osv. Där skulle AI göra verklig nytta istället för som nu hacka in i datasystem och ställa till farligheter. Suck och dubbelsuck!

Nu ut och njuta av skog och natur och skingra dystra framtidstankar. Ja, och bäst att hålla sig till garn, maskor, stickor och virknål.

Önskar er alla en skön fortsättning på tisdagen. Passa nu på att njuta av en regnfri dag.

Jordgubbssockor

Kära vänner, igår blev ni utan mitt dagliga blogginlägg. Det beror på tidsbrist. Tänka sig, nu har jag också blivit en pensionär med ont om tid. Det är väl nog för att jag är en sengångare, eller vad tror ni?

Men alltså, låt mej börja med sockorna, för nu kan jag äntligen presentera dem eftersom de överräcktes igår. De blev färdiga redan förra månaden och faktiskt, hör och häpna, före den stundande födelsedagen. Men sen blev det ändå så att vi inte körde iväg på kalas på den riktiga dagen utan kalasandet fick vänta till igår.

Jordgubbssockor

Start:    09.09.2026

Färdig: 26.09.2026

Garn: Nalle från Novita

Åtgång: 86 gram
Virknål:  3
Mönster: Mansikka-sukat, Lankava

Lite orolig var jag allt att de här sockorna inte skulle passa. Jag använde ju inte Lankavas sockgarn och dessutom avvek jag från mönstret och gjorde min vanliga förstärkta häl. Jag vet inte riktigt om jag klarar av hälen, som finns i den här mönsterbeskrivningen. Dessutom vet jag inte om den hälen håller. Kanske jag nån gång vågar pröva på den?
Lättnaden var i varje fall stor då H drog sockan på foten och den passade precis. Jag tycker alltid att det är knepigt med sockstorleken. Ibland står det att man ska sticka tills lilltån täcks innan man börjar med tåminskningarna. Men hej, hallå, alla människor har ju olika sorters fötter. En del har en lilltå som är lika lång som stortån eller åtminstone nästan. Hur är det tänkt att man gör då?

Vi var alltså iväg på härligt kalas igår.

Hela halva förmiddagen höll jag på att packa och klämma ner grejer i presentpåsen. Lite barnsligt från min sida kanske? Men jag tycker ju om att ge och att överraska. Ibland är det lättare att hitta på gåvor och ibland svårare. Den här gången var jag ute i god tid med vissa av sakerna och hann till och med få sockorna färdiga. Det ni.

Det var härligt att träffas, samlas runt bordet och få njuta av både godsaker och sällskapet. Tre av fem barnbarn på plats, så inte alls illa. Lilla T är alldeles bedårande. Om hon skulle bo i grannbyn, så skulle jag nog vara där varannan dag minst och hälsa på. Tur för hennes föräldrar att avståndet är längre.

Apropå föräldrar, K:s pappa vet minsann hur det är när man har ett garnlager. Han visste att man saknar just det där garnet som man behöver, så man måste iväg och köpa. Endera är det fel på kvaliteten man har hemma i lagret, eller färgen, eller... Jag undrar om han talade av erfarenhet eller om han talade om hur det är i verkstaden. Jag misstänker att det är liknande där. Ni vet, hela väggen är full av verktyg i långa fina rader, men så saknas just den momentnyckel man behöver. Och vips har man utökat lagret med verktyg. Nästan samma trolleri som det översvämmande garnlagret, inte sant? Det gäller alltså att komma ihåg att man kan vare sig ha för många verktyg eller för mycket garn, så det så!

Det var lyxigt värre när vi kom hem från kalaset vid 19-tiden på kvällen. Äldsta sonen stod nämligen i köket och trollade fram risotto. för andra gången fick vi sätta oss vid dukat bord. Kan man ha det bättre?
Jag tog sen hand om disken och försökte ännu på kvällen sticka lite på mina Loitsu-KAL sockor. Men då jag för andra gången hamnade att sticka bakåt och endast hunnit till mönstervarv tre, gav jag upp. Ingen idé att sticka när man är för trött. 

I stickrallyt är det dags för utmaning nummer sju, bästa sticktipset. Det delade jag ut i lördags. Om det är bästa eller inte får nån annan avgöra. Men alltså, när man lägger upp maskor för en ny stickning, så ska man ju mäta upp en tillräckligt lång tråd. Det kan vara knepigt att avgöra hur lång den tråden ska vara. Jag har lärt mej att med 7-bröder garn, grovlek aran, och stickor nummer 3½ räknar jag en maska per centimeter + 10 centimeter. Om jag alltså ska lägga upp 72 maskor blir det 72 cm + 10 cm = 82 cm lång trådstump. Det här har åtminstone funkat för mej som ett bra mått. Om grövre garn och grövre stickor räknar jag med flera centimetrar och om tunnare garn och tunnare stickor blir det förstås mindre centimeters tråd. Enkelt, eller hur?

Gårdagens utmaning i stickrallyt blev nummer 25, en stickad gåva, alltså jordgubbssockorna här ovan. Dagens utmaning är också färdig, men den får vi ta imorgon, för nu måste jag göra lite annat än sitta framför datorn!

Ha det bra och hoppas att ni alla får en skön ny vecka! Och obs! Om ni är rädda för att garnlagret ska svämma ut ytterligare, håll er borta från Tokmanni den här veckan! 🙈

Bäst att inte låta sig förtrollas i garnens värld! Och inte utsätta sig för frestelser.

Vi har inlett säsongen

Huh, huh! I morse sov jag ända till klockan nio. Det kändes för min del som om halva förmiddagen hade försvunnit då jag steg upp. Bisin min var riktigt nöjd, för nu kunde han lugnt ligga och dra sig till klockan tio.

Idag har jag varit iväg till stan tillsammans med äldsta sonen. Hushållspappret hade tagit slut, så det var bara att bege sig iväg på uppköp. Jag började i delikatessbutiken, fortsatte till stora varuhuset för att avsluta i mataffären. Där stod vi redan i kassakön, då sonen plötsligt frågade:
– Sku du int ha ärter-majs-paprika?
Nå, jo, det skulle jag, så han gick snällt till frysdisken efter två påsar.

Nu har vi inlett julsäsongen, för idag köpte jag första jultårtorna. Mums! Äldsta sonen påstod att det också spelades julmusik i högtalarna i mataffären. Men det är jag inte alls säker på, för jag hörde inte på musiken. Nej, jag lyssnade på Mr J, som jag träffade vid brödhyllan. Honom har jag inte sett på jättelänge, ja, faktiskt inte sen i somras. Han har tydligen tröttnat på oss "gamlingar". Alternativt så har han fullt upp på jobbet.

Jag ber också ödmjukt om ursäkt av damen, som vinkade ivrigt från den röda bilen åt mej. Jag var inte riktigt uppmärksam där, så jag hann aldrig liksom hälsa och vinka tillbaka. Det var inte meningen att verka oartig. Jag ska försöka skärpa mej till nästa gång.

I morse fick jag ägna mej åt bakåtstickning! Det var inte alls roligt. Jag har inte alls tid med sånt här. Jag skyller på bisin min att jag stickade 16 varv för långt på det blåa sockskaftet igår kväll. Han började nämligen redan klockan 21 med att vi skulle gå och lägga oss. Haaa, nej, jag skulle åtminstone inte i säng, inte förrän sockskaftet var färdigt. I rena rama frustrationen,  mätte jag lite slarvigt, för nu var det bråttom att få skaftet färdigt. I morse när jag skulle börja på hälen och kollade ännu en gång, upptäckte jag att det inte stämde, för det här skaftet var längre än det första.
– Äsch, int e de så viktigt, försökte bisin min trösta.
Har ni hört nåt värre? Inte så viktigt! Klart att det är nästan livsviktigt att sockskaften är lika långa. Det borde dessutom vara lätt att räkna när där ingår mönstervarv. Tänk, jag skulle få skämmas ögonen ur mej!

Igår hade jag inte riktigt tid med stickrallyt. Jag tog mej dock an utmaning nummer 16, neulojan alter-ego, alltså stickarens alter-ego. Det var lite knepigt, för hur jag än funderade kom jag liksom ingen vart. Sent på kvällen kom jag till att jag är nog en sengångare, för jag stickar så långsamt. Jag är förstås inte nattaktiv, men nuförtiden tycker jag att allting tar så lång tid. Stickningen blir liksom lite satt på undantag. Å andra sidan tycker jag om att sticka långsamt och försöka njuta istället för att skynda på och hamna att sticka bakåt såsom i morse. Jo, så mitt alter-ego får nog vara sengångare! 😊

Nu väntar disken på mej och kanske jag sedan äntligen får börja sticka sockhälen!

Önskar er alla en skön söndag!