Rör int!

 – Får jag öppna, frågade bisin min med något lystet i blicken då han viftade med asken, som jag glömt på matbordet.

– Nej rör int, ropade jag smått förskräckt.
– Varför int?
– Den ska vi ju ha på självständighetsdan.
Bisin min stirrade på mej som om jag hade tappat min sista kvarvarande skruv.
– Men det är ju så långt dit. Int kan vi vänta så länge.
– Jo, tänk för att vi kan det, svarade jag och nappade godisasken.
Nu har jag gömt den på ett säkert ställe, så vi kommer antagligen att vara utan blåvita chokladpraliner på självständighetsdagen! 🙈

Jag har inga problem med att spara chokogodis, men bisin min känner chokosuget så fort han ser Fazers blå. För min del kan de lugnt få vänta i skåpet, liksom de flesta sötsakerna. Annat är det om det finns hallonbåtar. Dem har jag svårt att motstå.

Igår kväll blev jag lite nedstämd. Jag hade lagt upp maskor för rosa barnsocka nummer två, stickat resåren och kommit till mönstret på skaftet. Tyckte att det såg lite mysko ut och jämförde med första sockan. Eeh, här var nånting som inte riktigt stämde. Jag hade konsekvent stickat ett varv mindre för varje mönsterrapport på fyra varv. Suck och dubbelsuck!
Jag rev upp alltihop och gick och lade mej, för jag orkade inte med ett nytt början igår kväll. Bisin min blev mäkta förvånad då jag var så tidigt i säng. Där låg jag sen och vände och vred på mej och kom till den slutsatsen att den där sockan helt enkelt inte vill bli stickad! Själv vill jag bara bli av med den, så jag kan börja på ett nytt sockprojekt, förutsatt att jag alltså klarar av det här med sockstickning.

Mitt Facebookkonto är uppdaterat till ett Metakonto enligt den e-post jag fick igår. Nu ska jag lusläsa det finstilta för att se vad det innebär. Kanske dags att sluta med Facebook/Meta helt och hållet?

Önskar er alla en skön fortsättning på den här soliga tisdagen, som var lite kylig i morse!

Litet början

Ny vecka, nya möjligheter...

Igår kväll var det andra kvällen i följd, som jag satt och stirrade på dumburken utan stickning. Hoppas verkligen att det inte blir en vana, för det kändes riktigt konstigt. Jag lade nog upp maskor för rosa barnsocka nummer två. Men efter några varv insåg jag att det blir inte alls rätt. Så jag tittade lite i mina anteckningar och insåg att jag hade för grova stickor för resåren. Jag var så lat att jag inte orkade ta mej ur gungstolen och leta efter rätt storleks stickor. Jag rev upp det stickade och blev sittande.

Bisin min hade som vanligt makten över fjärrkontrollen och zappade hejvilt mellan våra gratiskanaler. Utbudet var minst sagt skralt. Till sist fastnade bisin min för en gammal Charles Bronsonrulle, Mot fort Humboldt. En film från 1975, som bygger på Alistair MacLeans bok. Troligtvis har jag sett den förut, alternativt läst boken, men jag mindes överhuvudtaget inte mycket av själva historien. Actionfilmer har ofta den inverkan. Det blir liksom inga bestående minnen från såna filmer, för de påminner så ofta om varandra. Den här var ändå från 1970-talet, så tempot är tack och lov betydligt långsammare än i dagens hårresande filmer. Förstås skulle jag gärna ha sett på någonting annat, men i såna här fall har jag ingen talan.
Bisin min fortsatte sedan med att se på dokumentären om Irma, men då gav jag upp och sökte mej till sängen. Det finns gränser för mitt tv-tittande.

I morse började jag dagen med att rota i en plastlåda efter mitt röda etui med kortare strumpstickor. Men se nej, jag hittade en massa spännande garnnystan både rester och hela nystan, men inga strumpstickor. Min att-sticka-lista sträcker sig nu ända till 2028 års slut!

Till all tur har jag ändå nån sorts ordning här i vårt kaos, så jag hittade strumpstickor nummer 3 i strumpstickspåsen. Nu är det bara att sätta igång på allvar, men först kanske lite hushållsjobb om jag nu riktigt måste.

Önskar er alla en fin fortsättning på vår soliga måndag!

Nästan färdiga

Igår stickade jag det sista på Frosty Knits KAL Loitsusockorna.

Men, men, nu återstår ett fästande utan like, så de är bara nästan färdiga! Suck! Jo, jag vet att jag på något sätt borde ha stickat in de där garnändarna. Men det blev så trassligt med tre olika garn samtidigt. Jag försökte också ha garnet att följa med på baksidan från en färgrapport till nästa. Men det blev inte heller riktigt bra, så nu får jag bara bita ihop och sätta igång. Håhåja...

Nu har jag lite restgarner, som jag borde hitta på nånting med. Men vad? Det gula nystanet är ett tidigare restgarn, som jag behövde till ögon i sockorna ovan.

I morse var det lite tomt då det inte kom ett nytt stickavsnitt. Men skönt att kunna trappa ner lite på sticktakten, för inkommande vecka kommer det att vara en hel del annat som kräver närvaro och uppmärksamhet.

Igår kväll klarnade det upp och jag var faktiskt ute ett varv med kameran.

 

Solnedgången var helt fantastisk. Önskar att jag kunde fånga alla vackra färger med kameran, men det är svårt. Himlen förändras för varje sekund och jag ville ju uppleva solnedgången på riktigt utan att ha en kameralins emellan. Det har faktiskt varit många fantastiska solnedgångar, likaså uppgångar, men jag har valt att avstå från fotandet. Igår ville jag dock gå ut lite för att få frisk luft. Det går ju inte att sitta inne hela dagen, eller hur?

På kvällen såg vi på Mitt livs låt i TV. Jag gjorde det helt utan stickning, för jag orkade helt enkelt inte lägga upp maskor för rosa barnsockan nummer två. Vi filosoferade lite grann med bisin min och kom fram till att vi inte skulle kunna nämna nån livslåt. Vi har liksom ingen låt som hänger ihop med någon livsavgörande händelse. Bisin min mindes glädjen när han äntligen kunde ratta in Radio Luxemburg och lyssna på Tina Turner. Det var inget livsavgörande, för det var så det var i vår ungdom när man ville höra på rockmusik. Nuförtiden ligger allting vidöppet och man kan direkt lyssna på vilken musik som helst från hela världen. Allting ska finnas tillgängligt genast på minuten. Synd om dagens barn och ungdomar om det inte finns nånting att längta efter.
Ajjo, i slutet av programmet säger Laura Malmivaara att hon ska åka österut, till Lovisa, där hon har sin sommarstuga. Men det visste ni väl redan, att hon har sin sommarstuga här?

Innan jag lade mej igår kväll tog jag mej en titt i Facebook. Och milda makaroner, Gian gjorde ett enastående rekord! Nu borde jag ju ändå på något sätt ha kommit åt att se på tävlingen igår. Hoppas innerligt att han klarar sig idag. Allra helst skulle han få vinna förstås.
– Du tycker om honom bara för att han liknar T, muttrade bisin min.
Jo, det är sant att han liknar vår yngsta son. Men jag gillar Gian för att han är så äkta, vänlig och artig. Han verkar helt enkelt vara en helyllekille. Jag uppskattar honom också för att han är så jordnära och för att han har kämpat sig genom svårigheter. Av hela mitt hjärta unnar jag honom en stor seger.  Men det att jag gillar Gian betyder förstås inte att jag inte också njuter av när andra kastare är skickliga.

Jag hann inte fundera så mycket på stickrallyt igår.

Om det här duger som ny stickstruktur, så har jag klarat av utmaning nummer 18. Om inte, så har jag just nu inget annat att komma med. Det här sockskaftet är ju påbörjat redan tidigare, så...

Idag på förmiddagen lämnade nästyngsta sonen en...

... brun påse på vårt köksbord. Ja, egentligen är det ju nog två bruna påsar. De innehåller goda nybakade baguetter. Mums och stort TACK!

Nu dags för mej att ta mej utomhus och njuta av det sköna solskenet.

Önskar er alla en härlig ny vecka!

Stickväder

Igår tyckte jag att det var ett riktigt stickväder och bestämde mej för att stanna inomhus hela dagen. Det var faktiskt lite dumt, för idag är det minsann stickväder med duggregn utomhus. Ännu mörkare och grådaskigare än igår, då vi faktiskt fick ha lamporna tända nästan hela dagen.

Igår var jag jätteivrig med sockstickningarna och nu är de långa sockorna så långt färdiga att jag idag kan börja med tåminskningarna. Tjohooo! Rosa barnsockan blev nästan färdig vid midnatt, bara tåändan som ska stickas ihop, så får jag börja med socka nummer två.
Det kommer att bli lite tomt på morgnarna nu när Loitsu-KAL är slut. Det var riktigt spännande att få en ny mönsterrapport varje dag. Men allt roligt har ett slut, tyvärr. Jag är glad att jag orkade hänga med. Nu gäller det då att bestämma hur långa sockorna ska vara. Svårt att veta, för det beror ju på. Vem ska dem få? En med stor fot eller en med mindre fot? Till det kommer förstås de långa skaften. Vems ben passar de på?

Igår tog jag itu med stickrallyts utmaning nummer fem, antalet halvfärdiga stickningar. Först tänkte jag dra fram alla och fotografera dem. Men det var så mörkt inomhus att färgerna inte skulle ha blivit rätt återgivna. Dessutom kunde jag ha blivit aningens deprimerad över ett så påtagligt bildbevis. Och vad har jag för nytta av en excellent exceltabell om jag inte använder den? Så jag räknade ihop allting som blivit liggande i projektväskorna och kom fram till 17 stycken. Egentligen 18 om jag räknar med den där rosa fluffiga stickningen.
Från 2023 finns 10 ofärdiga projekt. Till saken hör att jag jobbade då ännu och inte riktigt hade tid med stickandet. Från 2024 har jag endast en och en halv socka ostickad. Från 2025 har jag två virkningar ogjorda, varav den ena mest var en test och kanske jag river upp den. Från i år har jag tre stickningar som väntar på åtgärder.

I siffran 18 ingår inte ett sockbörjan och ett sjalbörjan som jag har slarvat bort mönstren till, så de kommer jag att riva i vilket fall som helst. Jag har inte heller räknat in de 36 rutorna jag fick av E. Det är ju liksom inte mitt ofärdiga projekt, eller hur?
Bland mina ofärdiga projekt finns 4 par sockor. Det tyder ju starkt på det där second-sock-syndrom, alltså att den andra sockan inte stickas färdigt.
Jag har också 5 olika sjalbörjan. Där har ivern tagit slut så fort jag har lärt mej mönsterrapporten.
En mössa har blivit liggande, för att jag misstänker att den är för liten. En stickad disktrasa är ofärdig, för att jag inte klarade av mönstret så som jag ville. En virkad enfärgad kökshandduk blev lite tråkig i längden, likaså ett stickat mjukisdjur. En stickad filt fastnade jag i, då kanten runtom skulle stickas eller virkas. Ja, jag fick helt enkelt beslutsångest. Och så har jag då tre andra virkningar som konstigt nog inte blivit färdiga. Vanligtvis brukar de vara lätta att få färdiga, men tydligen inte den här gången. Jag har också en tröja, som väntar på sina ärmar och fickor. Den lovar jag ta itu med senast nästa månad. Men först ska jag bara sticka färdigt de sockor jag nu håller på med. Sen försöka få åtminstone ett par av de ofärdiga sockorna stickade. Men man vet ju aldrig vad som dyker upp innan dess. Inspirationen är oberäknelig och kan drabba en när som helst!

Igår kväll lyxade jag till det lite och slarvade ihop några räkmackor. Här saknas både kokt ägg, salladsblad och citronklyfta, men jag var så hungrig att jag inte orkade vänta på att äggen skulle koka. Jag tog enbart fram burken med räksallad och lade på röran på den mörka limpskivorna. Det fick duga. Bisin min, som nog äter kräftor, påstår att han inte kan äta räkor. Höh!

Senare på kvällen när jag tänkte att jag måste nog bli lite social, för jag hade ju enbart pratat med bisin min och äldsta sonen, som hämtat syltsocker från stan. Och ja, förstås katten Tufsen, men hans svar på min kommunikation är rätt så jamande. Allt nog, jag öppnade facebookappen i min telefon och hoppsansa, jag ramlade rakt in i Gian van Veens livesändning. Vilken lycka! Han var på väg till Maastricht där han kastar dartspilar idag. Gians flickvän satt bakom ratten och han besvarade frågor som hade kommit in på chatten. Igår på eftermiddagen kunde jag se på rond 1 i darts från Maastricht, men det går inte idag, tyvärr. Eller nåja, går och går man kan ju betala, men olika sporter sänds på olika kanaler, så vete fåglarna vilken kanal, som sist och slutligen gäller. Man kan säkert också fuska och se olagligt på önskad kanal. Men det vill jag inte. Jag håller mej till det som erbjuds gratis. Det räcker och blir över. Dessutom är det mest bilprogram, som gäller i vårt hus då bisin min har makten över fjärrkontrollen. Suck!

Apropå Facebook ännu, jag fick ett meddelande om att det härefter blir ett Metakonto. Suck igen! Snart stänger jag ner alla smarta funktioner i telefonen...

Nu dags för tåminskningar på långa sockorna.

Önskar er alla en skön fortsättning på lördagen!

Höstmarknad

Igår på förmiddagen var jag iväg till stan tillsammans med yngsta sonen. När han stod här i vår korridor sa det plötsligt "sproing" och vi hörde nånting skramla i golvet. Hans bilnyckel hade brustit, alltså den delen som ska in i rattlåset hade liksom bara sprättat iväg. Jösses!
För säkerhets skull tog vi alltså min bil och kanske likaså bra för min del, eftersom jag har lättare att kliva in och ur i den.

Vi var till höstmarknaden. Den har blivit ännu mindre, för av de fyra parkeringarna som finns där i var sitt hörn av torget, var nu en öppen. Sonen var djupt imponerad av att jag endast gick till de marknadsstånd jag handlade ifrån. Han hade fasat för att jag skulle släntra runt där halva dan, men se det gjorde jag då inte. Jag tycker nämligen inte riktigt om att stappla fram på de där kullerstenarna. Så jag köpte marknadskringlor, lite skinka från Pajuniemis bil, sex liter lingon och en inlagda gurkor, för våra egna har tagit slut för länge sedan. Sen vet ni, sen pratade jag med en ung man och hux flux hade jag bytt till mej ett förmånligare telefonabonnemang. Jösses! Sånt brukar jag inte göra så där på stående fot, men vem tackar nu nej till tre euro/månad förmånligare linje utan att behöva byta bolag? Nä, inte jag i varje fall, för tills vidare är jag ännu jättenöjd med "mitt" bolag. På ett år sparar jag nu 36 € och det är ju ett och anat garnnystan, eller hur? Sen måste ni bara påminna mej om att byta avtal efter ett år, annars blir det betydligt dyrare än det avtal jag har nu. Nu har jag dessutom "nummervakt", alltså jag ser direkt vem som ringer. Det förbryllade mej faktiskt lite, för ett annat bolag gör reklam som det enda i vårt land med den tjänsten. Förvirrande, minst sagt. Nå, få se vad som händer nu då mitt nya avtal träder i kraft. Spännande och lite skrämmande!

Jag hann träffa stickväninnan B med make och byta några ord, heja på en hel del bekanta och på stickerskan H innan sonen plockade upp mej och körde iväg till matbutiken. Jag skulle egentligen bara ha en kruka dill, näsdukar och syltsocker. Jag kom ut med satsumas, kivifrukter, Fazers blå, dill, mjölk, rökta abborrar, rågbröd och...

... de här två krysstidningarna! 🙈 Tjohooo! Jag fick tag i Krysset-tidningen. Så glad, för omväxling förnöjer. Nu kommer jag inte att ha tid att sticka så mycket när jag har de här tidningarna. glöm alltså allt om hemstickade julklappar!

När jag satt i bilen i parkeringsgrottan och sonen just startade stönade jag:
– Jag glömde syltsockret.
Men ingen av oss orkade springa in till matbutiken på nytt.
Jag hann ännu ropa hej åt stickväninnan V, som stod på trottoaren och väntade på skjuts. Tänk hela fyra stickare i farten igår. Ja, och kanske nån till, som jag inte hann se. Ifall ni undrar vem den fjärde var när ni har räknat på fingrarna, så räknade jag faktiskt med mej själv också.

Jag kalasade på både rågbröd och kringla. Mums!

I stickrallyt tog jag mej igår an utmaning nummer 30 och bekände en sticksynd: Jag stickar för det mesta inte provlappar! Nä, jag tycker inte om att göra det, fastän jag vet att jag borde. Stickar man inte provlappar blir man helt enkelt tvungen att riva upp och starta på nytt för att få det att stämma. Så varför gör jag så dumt att jag inte stickar en liten lapp först? Hur kan det ta emot så mycket?

Nu önskar jag er alla ett skönt veckoslut!

Pavlova

Igår träffades stickgruppen hemma hos C. Hon bjöd på broccolipaj och...

... himmelskt god pavlova. Den var helt perfekt och smälte i munnen. Ni må tro att vi smorde kråset.

C ordnade också ett litet lotteri och jag vann...
 

... läppglans! Tjohooo! Tack! Precis vad jag behöver för att hålla läpparna mjuka och fina i vinter.

Vi hade som vanligt både allvarliga och roliga diskussioner. Goda skratt förlänger ju livet. Ett rejält skratt fick vi oss när V plötsligt hittade en lapp i sin väska då vi skulle bryta upp. Förbluffad stirrade hon på den. På ena sidan stod det skrivet Perussukkamalli, alltså bassockmodell och på den andra obegripliga meningar ryckta ur sitt sammanhang, men alldeles tydligt ett utdrag ur en intervju.
Varifrån kom en sådan lapp flygande?
Nå, jo från min socktidning hade den seglat ner i V:s väska. Tänk om hon skulle ha sett den först när hon kommit hem? Då skulle hon minsann ha fått fundera. Nu kände jag ju igen den direkt, så med ett skratt kunde vi lösa gåtan direkt.

Jag hade med den här UFO:n till stickcaféet för att fråga råd. Jag tycker att skaftet är alldeles för löst, men C tyckte att jag nog kan fortsätta på det och att det nog kommer att bli bra. Det är just det här som är så bra med våra stickträffar, att man kan fråga råd. Sent igår kväll kom jag ändå till att jag nog river upp det där gamla olycksaliga sockbörjanet. Nu har jag alltså klarat av utmaning nummer 28 i stickrallyt.

Jag måste gå ner i stickstorlek från 4 till 3½ för att det ska kännas bra för mitt handlag. Sen kan jag förstås också fundera ut nån trevlig modell att sticka. Jag vet inte riktigt när jag har börjat på den här sockan annat att den nog är tänkt som en helt vanlig barnsocka. Den övergavs för andra projekt och säkert av den orsaken att det inte riktigt kändes bra från första början. Att jag valde 4:ans stickor istället för mina vanliga 3½ beror nog på att det inte fanns lediga stickor av den kalibern just då.

Nu dags för en snabbtur till stan på jakt efter marknadskringlor och kanske, kanske köpa lingon så bisin min får koka sin goda sylt.

Önskar er alla en fin fortsättning på torsdagen!

Fortare och fortare

Visst är det konstigt att det blir fart på stickorna då nystanet håller på att ta slut?
Fortare och fortare ska det gå, så att garnet liksom inte hinner ta slut.

Så här mycket blev det kvar av Nallegarnet från mitt senaste sockprojekt. Mot slutet hade jag hög fart på stickorna och det fastän jag inte ens behövde vara rädd för att garnet skulle ta slut. Det finns nämligen ett nystan till. Jag tar liksom inga risker när jag stickar sockor.

Igår hann jag tyvärr inte med stickrallyt.
 

Visserligen fick jag garnändarna fästade, äntligen, men ingen blockning. Det tog faktiskt några dagar innan jag kom så långt. Det där med att fästa garnändar är liksom inte riktigt min grej. Det är roligt att sticka, men sen kommer det där efterarbetet, som tar alldeles för lång tid för mej. Det hjälper inte att jag det här året strängt har sagt ifrån åt mej själv att ett arbete är inte färdigt förrän garnändarna är fästade. Det har endast lett till att det ser ut som om det skulle ta flera månader för mej att få nånting färdigt. Suck!

De här sockorna ska bli en julklapp, så det är lite hyschpysch och ni får tyvärr vänta nån månad ännu innan jag kan visa dem. Hoppas att ni har tålamod.

Apropå att vara långsam, det här är redan hemstickad  julklapp nummer två för i år. Kanske jag inte är så långsam trots allt?

Nu ska jag kolla om jag har nån lämplig stickning att ta med till dagens stickträff hos C. Klart att man får träffas utan stickning, men om alla andra stickar och jag sitter där utan nånting i händerna känns det inte så bra.

Önskar er alla en fin fortsättning på onsdagen!