Två års kalas

Igår var vi iväg till grannbyn på två års kalas. Hjälten sov ännu då vi anlände med äldsta sonen, så vi fick vänta en stund innan vi kunde överräcka paketen till en nyvaknad liten kille.

Modern hade gjort en riktigt fin kaka och ni ser ju vad det är som gäller?
Just det, Paw Patrol. 

Det fanns massor av godsaker att välja på från kalasbordet. I bakgrunden ser ni batongerna, som fadern hade bakat och som hade riktigt bra åtgång. En del lyckliga gäster fick till och med bröd med sig hem.
Jag hade på mej mina nya örhängen och A såg genast att de var samma som de där rosa kexen. En uppmärksam flicka minsann.

Jag hade slagit in hela åtta paket; ett som yngsta sonen gav, ett som äldsta sonen gav, ett som fafa gav och ett som undertecknad, famo gav.
 

Det blev också tre små paket åt Lillan och ett åt mamman och pappan. Fafa sade nog att att jag inte ska skämma bort Lillan, men... några små paket är väl inte för mycket?
När vi satt och åt och drack sa gullungarnas mommo att man får skämma bort de små, att det är just därför vi far- och morföräldrar finns. Hon uppmanade mej dessutom att inte höra på föräldrarna så mycket. Nästyngsta sonen vågade inte ens protestera! 😁
Så, nu är det bara att tuta och köra. Det är förstås inte alltid det handlar om presenter. Det handlar ju också om att ge av sin tid. 💕

Bisin min, alltså fafa, tyckte att det var alldeles onödigt med ett födelsedagskort.
– Int förstår han ändå, han blir ju bara två år.
Nä, kanske int, men en liten bilkille ska ha ett bilkort och därmed basta. Dessutom, om man hittar ett svenskt födelsedagskort i Prisma i Kotka, som råkar passa jubilarens intresse, då måste man ju bara köpa det, eller hur?
Fafa bara skakade på huvudet åt min odiskutabla logik!

Det var ett riktigt trevligt kalas och så härligt att umgås med släktingar från båda sidor. Och tänk, alla barnbarn på samma ställe. Mycket hann man dock inte se av dem för det var spring och lek både inomhus och utomhus, som gällde. Bollar och ballonger var Lillemans favoriter. När gästerna droppade av togs småbilarna fram och kördes i stora parkeringshuset/garaget med väldig fart.

Bisin min överraskade mej rejält på hemvägen. Först körde han ett varv runt byn och sen iväg till stan på middag. Vi vågade oss till CD trots att det var många människor nere vid stranden. Personalen lade upp en skylt där det stod att det var över en halvtimmes matkö, men vi hade ju ingen brådska. Maten kom ändå rätt snabbt, så ingen fara och roligt att de hade så många gäster där.

Vid ett av borden satt ett halvbekant par. Karlen sneglade nyfiket åt vårt håll, men vågade inte hälsa, för han kände inte igen bisin min, som har ny frisyr och nuförtiden är mager. Jag koncentrerade mej på min mat, fish and chips fick det bli den här gången. Och nej, jag plågar er inte nu med något foto av matportionen, dels för att bisin min blir irriterad på det där fotandet och dels på grund av den där karlens försök till diskret stirrande!
Om ni alltså nu hör att jag varit ute med en främmande karl tidigt på lördagskvällen, så bry er inte. Det var ju bisin min och ingen annan. ❤️

Nu ska jag ägna resten av dagen åt stickning, för annars blir inget någonsin färdigt.

Önskar er alla en trevlig fortsättning på söndagen!

Magfyllning

I morse då jag vaknade halv sju, var jag igen så borta att jag inte alls visste vad det var för veckodag. I princip borde det ju innebära att jag har sovit riktigt gott, inte sant? Men jag är inte riktigt säker på den saken, för jag har en känsla av att jag vände på mej hela natten. Jag borde kanske använda min smartklocka på natten också för att få reda på hur jag sover. Men det intresserar mej inte tillräckligt mycket. Jag tycker dessutom att det skulle vara obekvämt att ha den på armen under natten. Den är riktigt tillräckligt obekväm redan på dagen. Men den är som sagt smart och tills vidare uppväger fördelarna nackdelarna.

Igår på eftermiddagen var jag iväg med yngsta sonen. Han hämtade upp mej direkt efter att ha avslutat sitt jobb, så det första vi gjorde var att äta. Som vanligt var det svårt att välja matställe. Jag skulle ha nöjt mej med en liten pajbit och sallad var som helst. Men han var hungrig så jag lät honom bestämma.

– Det där är ju bara magfyllning, sa sonen då han såg min salladsportion, som jag beställde på Olympos.
– Där är inget protein, fortsatte han.
HUPS! Nu blev jag faktiskt orolig, för jag borde ju äta tillräckligt med protein om jag inte ska förlora muskelmassa! Här borde alltså ha funnits nån sorts kött eller ost. Och jag som trodde att jag var så klok och förståndig som beställde sallad. Men milda makaroner så jobbigt det blir att hålla reda på allt och hålla koll på vitaminer, mineraler, spårämnen, kolhydrater och proteiner, för att nu inte tala om kalorier. Om jag ska fundera på allt det där varje gång jag äter, så slutar jag äta och håller mej till näringsblandningar i stället. Brrr!

Efter att ha gynnat det lokala matstället fortsatte vi österut till Prisma i Kotka. Där var ägarkundsdagar med -15 % på olika varor, nästan allt utom det som man verkligen behöver såsom mat, hygienartiklar, tidningar, drycker ja alltså dagligvaror över lag.
 

Jag hade ett viktigt uppdrag, så jag stegade nästan direkt iväg till garnhyllan. Jag spanade efter Novitas Viola Raita-garn. Men ser ni ett endaste ett randigt garnnystan här?
Nä, inte jag heller. Utan ett enda nystan lommade jag iväg därifrån. Duktigt gjort , inte sant? De hade inte ens 7 systrar garnet där. Morr! Jag hade gärna velat åtminstone känna på det garnet.

Nuförtiden är jag rätt snabb där i varuhuset, för jag hittar ganska bra. Den här gången tittade jag inte ens åt vare sig barnkläder eller leksaker. Jag har för mej att föräldrarna inte alls är lika förtjusta i de små presenterna, som jag brukar ge åt barnbarnen.

Men vilken glädje på matavdelningen då jag hittade hjärtmärkt gräddost. Tjohooo! Enda smolket i glädjebägaren är att den inte är inhemsk. Förlåt alla odlare, men jag kan inte rå för att jag köpte den här. Den borde ju vara hälsosam och nu kan väl ingen gräla på mej för att jag äter ost? Hmmm, å andra sidan är ju skinka också hjärtmärkt och man ska ju inte äta rött kött eller processat kött. Men kött innehåller proteiner, liksom ost... Uj, uj, nu är jag minsann ute på djupt vatten igen. Bäst att göra som en klok farbror en gång sa: "Äta lite av allt".

På hemvägen diskuterade vi litteratur. Yngsta sonen läser science fiction. En riktigt intressant genre inom litteraturen, ibland rena rama fantasy, men jag har aldrig riktigt fastnat för de böckerna. De är oftast så mörka och dystopiska. Sånt vill jag inte läsa just nu då hela världen är galen och det verkar ibland som om all mänsklighet har försvunnit från jordens yta. Av de författarnamn sonen räknade upp har jag läst Ray Bradburys bok Fahrenheit. Den var riktigt kuslig och osökt kan man idag dra paralleller till det stora landet i väst, som vill förbjuda vissa böcker. Inte för att det precis är det enda landet som förbjuder "farliga" böcker.

Douglas Adams känner jag förstås till. Men jag minns inte om jag alls har läst igenom hela boken Liftarens guide till galaxen. Den står i vår bokhylla så kanske det skulle vara dags nu? Sonen nämnde också Ursula le Guin, men det var en helt okänd storhet för mej. Jag frågade förstås sonen om han hade läst Pestens tid av Stephen King. Det hade sonen inte gjort, för han klarade inte av boken Det. Och jo, King skriver om hemska och grymma saker, så jag skulle inte klara av att läsa nånting av honom heller nu. Det är nog feelgood, som gäller numera. Och vet ni vad? Jo, Harlequinböckerna har blivit samlarobjekt. Det ni! Kanske jag ska börja läsa de böckerna istället eller vad säger ni om: ""Hon slog handen för halsen. Varför kom Christopher nu, när han undvikit henne hela veckan? Hans ögonvrår rynkades när han log. Blicken som de senaste dagarna varit reserverad utstrålade nu en oväntad värme. Hans manlighet och auran av behärskad styrka väckte ett märkligt fladder i maggropen. Värmen sjöd i kroppen och det hettade i kinderna." Citat ur Kurtisanens dotter av Ann Lethbridge, en bok jag ärvt och tänkt riva loss pärmarna och slänga själva boksidorna i pappersinsamlingen. Men nu får jag väl tänka om och föra böckerna till Karis, eller vad tror ni?

Dags för mej att göra lite annat än sitta här och dilla om böcker. På eftermiddagen är det dags för barnkalas i grannbyn. Tjohooo!

Önskar er alla en finfin lördag!

Skönt vid stranden

Igår var jag borta hela dagen. Jag blev upphämtad klockan 12 och var inte hemma igen förrän halvåtta på kvällen. Jag var i bästa sällskap och vi hade mycket att prata om, för det var ett tag sedan vi senast sågs, trots att vi bor nära varandra. Så är det när det inte längre finns naturliga mötesplatser kvar här. Ingen affär, inget postkontor osv. Man träffar alltså inte människor från byarna här omkring om man nu inte råkar finnas samtidigt i nån affär i stan, vilket inte händer så ofta.

Jag blev bjuden på lunch av väninnan T nere vid stranden.

Skeppsbron är utan tvekan en sommarpärla här i stan.

Vi åt på CD. Jag valde Bodans schnitzel och håll i er nu, jag orkade faktiskt med hela portionen! Tjohooo! Kanske jag småningom är återställd också vad gäller matlusten och aptiten. I måndag är det ju ett år sedan jag hamnade in på sjukhus.

Man kan välja om man vill sitta ute eller inne. Vi valde att hålla oss inomhus, så vi fick vara ifred för småfåglarna. Vackert dukat med levande blommor och precis i min färg. Sista öppethållningsdagen för CD är 31 augusti. Då minskar igen matställena här i stan.

Efterrätten åt vi självklart i Mattssons kiosk. Jag valde Britatårta bland alla hembakta läckerheter.

Vi hade som sagt mycket att prata om, allt från sjukvården här i landet, hur människor far illa, den tekniska och digitala utvecklingen och mi-kurser till mera personliga ämnen.

Det var riktigt skönt att sitta under tak, men ändå utomhus där i kiosken. Som bekant suger sjön, så innan vi lämnade Mattssons tog vi ännu en glasstrut. Jag var alldeles, alldeles proppmätt när jag kom hem.

Jag fick en så här fin presentkasse, så vacker och i mina färger.

Kassen innehöll mitt favoritgodis och en penna i härlig färg...

... ett så vackert födelsedagskort, som innehöll ett presentkort till Adlibris och örhängen i rätt färg. De kommer till användning genast imorgon då vi ska iväg på 2-årskalas. Tjohooo!
Så fin födelsedagsgåva att jag är helt förstummad. Stort, stort TACK! Tack också för en skön dag vid stranden. Tacksam är jag över de vänner jag har. Skulle inte klara mej utan dem.

Nu ska jag börja sticka på en liten ärm. Det kan jag lugnt göra för bisin min är på väg med skjuts till västra grannstaden. Han kan alltså inte säga att jag är lat som bara sitter och stickar. Få se om tröjan blir färdig i tid. Håll tummarna!

Önskar er alla en skön fredagskväll hemma eller vid stranden. Egentligen borde man ju ha varit i Ekenäs i kväll och njutit av KAJ.

Nygräddat

Min energinivå var hög igår kväll och det måste nog bero på den trevliga stickträffen hos H.

Lite inspiration fick jag också av bonden som tröskade kumminåkern här nedanom oss. Jag satte helt enkelt igång med semlebakning eller kumminfrallor, som receptet heter.

Finns det något godare än nygräddat? Nej, om ni frågar mej. De här är inte direkt vackra, men riktigt goda, till och med försvinnande goda. Av 20 semlor finns det knappt tio kvar. Bisin min konstaterade ännu i morse att hembakat vinner över köpebröd, att de här är mycket godare än bröd vi haft från mataffären. Hmmm, tror ni att han smörar för att jag nu ska börja baka regelbundet? Nånting som nästyngsta sonen också varmt rekommenderar. Men han är mycket skickligare än undertecknad.

Avvikande från receptet använde jag Mylläris semlemjöl. Det för att få lite mera nyttighet istället för alldeles vitt vetemjöl. Lite rädd var jag för att kumminen skulle bli alldeles för dominerande, men det blev en fin mjuk smak av dem. Och vet ni vad? Jo, kummin är förvånande hälsosamt. Kanske en förbisedd krydda? Eller har ni haft koll på den? Det har inte jag i alla fall, men nu kan jag bli en hälsofreak, åtminstone vad gäller kummin! Sen vet jag inte alls hur hälsosamt det är att föräta sig på nygräddade semlor. Men det är ju en helt annan sak, inte sant?

Nu ska jag småningom börja göra mej i ordning för dagens lilla äventyr.

Önskar er alla en skön fortsättning på torsdagen! 

Glad och lättad

För att vara en hemmasittare har jag varit rätt mycket igång under senaste dagarna. Kanske bäst att jag skippar idén med hemmasitteri? Direkt oroväckande är att jag på hela tre dagar inte alls har hunnit sticka! Ve och fasa! Nu blir det som bisin min säger:
– Du kommer att lämna det där i en kasse och så glömmer du bort det.
Men nej, jag måste få lite sticktid snart, så jag faktiskt kan ta itu med halvfärdiga projekt efter min nuvarande stickning. Dessvärre är det en hel del andra saker jag också borde ta itu med, men tiden rinner iväg. Jag får väl dela in sysslorna i femton minuters perioder och stå ut med att ingenting nånsin blir färdigt.

Igår hamnade jag helt oplanerat till stan med äldsta sonen.

Efter att ha kört förbi den fullproppade stranden hamnade vi på Grillen i Valkom för lunch. Jag valde Pita kebab till lunch och här var så mycket fyllning att jag tyvärr igen blev tvungen att lämna kvar. Inte klokt alltså. Jag måste börja med barnportioner. Varför kan inte vuxna få en liten portion?

Jag var också ett varv till apoteket, för jag hade endast fyra tabletter kvar i en av mina burkar. Dessutom hade D-vitaminerna tagit slut redan för en tid sedan. Faktiskt har jag ingen aning om jag behöver äta dem ännu, för de är inte receptbelagda. En hälsovårdare tyckte i vintras att de skulle vara bra för mej och kardiologen gav grönt ljus för dem, så jag har nu snällt tagit dem.

– Ska du ha kohemin också, frågade farmaceuten till min stora förvåning.
– Ja, tack, svarade jag och hade nästan kunnat dansa där i apoteket.
Jag blev så glad och lättad, mitt recept var förnyat, så som hälsovårdaren lovat i maj. Tack, tack och tusen tack. Jag hade redan hunnit oroa mej för hur det ska gå om jag inte får mina B12-injektioner. Tydligen kan min kropp inte tillgodogöra sig det viktiga vitaminet annat än via injektioner. Här hjälper alltså inte vare sig mångsidig kost eller tabletter. Nu får jag gå och ta injektion var tredje månad istället. Bristen på B12 upptäcktes på sjukhuset för snart ett år sedan och det var allt tur för mej, för det vitaminet är livsviktigt.

Innan vi kom hem igår var vi ännu ett snabbt varv i mataffären. Nu finns det alltså mjölk igen i vårt kylskåp. Vi skötte också om en snabb specialleverans på hemvägen. Dessvärre hade vi inte tid att stanna för en liten pratstund eftersom vi hade glass i bilen.

Nu ska jag gå och bläddra i Pernå sockens historia innan jag småningom tar mej till stickträffen hos H. Idag blir det åtminstone lite stickat i alla fall, hoppas jag.

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen!

Var är min finska kokbok?

Oj, söta öde ändå, har ni sett den? Min finska kokbok? Den är ute på villovägar. Full av energi och inspiration gick jag igår till köksskåpet där kok- och bakböckerna finns, för nu skulle det bakas. Men vad nu då, ingen finsk kokbok! Ve och fasa, vad skulle jag göra nu? Utan den kokboken klarar jag inte av att göra den där bulldegen.

Jag letade i hyllan där jag har mina mer eller mindre lösryckta recept. I rena frustrationen slängde jag till och med en del receptbilagor i pappersinsamlingen. Ingen finsk kokbok. Tre gånger till kollade jag i köksskåpet, för tänk om boken liksom hamnat bakom de andra böckerna. Men nej, kokboken stod inte att finna. Smått stressad och gråtfärdig satte jag mej ner och lade pannan i djupa veck, funderade och mediterade. Vart i hela världen hade kokboken hamnat? Har jag lånat ut den åt nån? Har bisin min slängt den? Har jag satt på den ett säkert ställe? Ve och fasa, då kommer jag aldrig att hitta den igen!
Eller har den helt enkelt hamnat i nån obestämd hög när vi har panikstädat?

Nej, jag fick ge upp hoppet, tog fram telefonen och började leta efter recept istället. Men att leta efter blåbärsbullsrecept på svenska var inte särskilt förnuftigt av mej. Inte vet svenskarna hur en finländsk blåbärsbulle ska smaka. De har alla möjliga och omöjliga ingredienser i sin bulldeg. Brrr! Dessutom bakar de oftast runda bullar. Nä, nä, jag vill ha en hel plåt med blåbärsbulle och enbart ett enkelt recept på en smidig bulldeg, så det så. Om jag skulle vara en van bullbagare, så skulle det förstås inte vara nån konst. Men jag bakar ju enbart blåbärsbulle en - två gånger per år och då alltid enligt receptet från den finska kokboken. Det fungerar bäst för mej.

Till sist hittade jag ett recept i bloggen Emilias mat & bak. Det här kunde jag pröva, för det här är just utan alla konstiga ingredienser. Jag satte igång med stor energi. Degen kändes smidig och bra, jäsningen lyckades, men...

... alldeles för sent insåg jag att jag hade för mycket, alldeles för mycket deg. Jag borde ha tagit en halv sats istället för en hel. Suck! Till all tur är bullen mjuk och god. Bisin min föreslog i morse att vi skär bort en del av kanterna och gör fattiga riddare på dem. Bra idé, jo, men nu just har vi ingen mjölk hemma, så då går det ju inte att göra vare sig rika eller fattiga riddare.

Det var inte precis nån lyckad förmiddag för bisin min heller igår. Han körde iväg till stan tillsammans med J. De hade tänkt fynda rejält på en utförsäljning, som enligt annonsen startade igår. Men vilken besvikelse. Det fanns just inget att fynda. Verktygen var dyrare än de du får från Motonet och inget av de bisin min behövde fanns.
Till all tur hade J bjudit på glass i Mattssons kiosk nere vid stranden och där råkade de på vår dotter med döttrar. De tittade sedan in ett hastigt varv här hos oss innan de körde vidare.

Karlarna hann ännu med ett varv i Suurkirppis innan hemfärd. Bisin min kom hem med Henry Hippo, som jag fick. Fin gåva, inte sant? Annat köpte bisin min inte från loppiset, tyvärr ska jag väl tillägga, för han såg en historik från min barndomsby. Den boken köpte han inte, för han trodde att vi redan har den i vår bokhylla. Men så är inte fallet. Jag borde kanske själv ta en loppisrunda, vad tror ni?

Henry Hippo är väldigt snål på blåbärsbulle.

Men han fick snällt lov att nöja sig med sallad.

Igår kväll "tröskade" jag lite. Nu skulle det då gälla att hitta ett lämpligt förvaringskärl. Har ni några förslag? Plåtburk? Kryddburk av porslin eller glas? Knappast av plast, väl?
Borde jag kolla på loppis, för vi har fört det mesta till avstjälpningen. 🙈

Och nu en liten varning, om ni lider av arachnofobi, alltså är rädd för spindlar, så ska ni sluta läsa här! Bilden är alltså inte för spindelkänsliga personer.

 

 

 

 

Igår flyttade den här lilla krabaten in i vårt hus. Bisin min kallar den för herr Lindström efter en matvits där restauranggästen hittade en spindel på sin Lindströms biff och kallade på servitören. Gästen bad servitören ta bort herr Lindström.
Jag kan inte precis påstå att jag är en supervän av spindlar, men jag dödar dem inte. Jag skulle gärna ha fört ut den här från huset, men spindeln är ett nyttodjur, så välkommen in.

Nu måste jag småningom ta mej till stan, för mjölken är som sagt slut.

Önskar er alla en skön fortsättning på tisdagen!

Ut på äventyr

Förmiddagens hushållsbestyr är undanstökade, middagen aväten och diskmaskinen surrar. Och gissa vad? Jo, bisin min är förstås ute på vift igen.

Ut på äventyr var jag med bisin min igår. Han lovade mej guld och gröna skogar, så jag följde glatt och villigt med till Fredrikshamn. Vi var på jakt efter en reservdel till Zafiran, som råkat ut för ett litet missöde. Mr J hade hittat en kille som sålde delen, så bisin min ringde och bestämde träff för avhämtning igår.

Jag navigerade felfritt med min smarttelefon och vi kom fram till Uusi-Summas industriområde (Uusi = nya).

Inte ens med bästa vilja i världen, kan jag säga att utsikten här var hisnande. Men det är oftast såna här ställen jag hamnar till då jag följer med bisin min.

Efter avklarat köp hade jag blivit lovad ett besök på kaféet vid torget. Men plötsligt kom bisin min på att det var Tattooveckoslut, så vi kunde absolut inte åka in till stadskärnan.

Så det fick bli Bensis istället. Det var absolut inget fel på det, för de har verkligen goda bakverk där och det är jättesvårt att välja vad man ska äta. Den här gången blev det en saftig toscakakbit. Där finns också en liten reservdelshylla och bisin min hittade den del han behöver för att billyktan igen ska lysa.

Jag hade blivit lovad ett besök i Bella loppis i Kotka på hemvägen. Men eftersom vi nu hade alla delar vi behövde till Zafiran, så susade bisin min elegant förbi och hemåt med fart. För att lite kompensera sitt brutna löfte hittade han på att vi tittar in som hastigast hos Lillan och Lilleman. Och det uppskattade jag förstås.

En knapp timme hann vi vara hemma då bisin min frågade:
– Har du simpparen (baddräkten) färdig? Vi ska till skären vid tvåtiden.
Oj, jösses. Det ska bli riktigt skönt att simma i saltvatten och det är dessutom hälsosamt och bra för huden.
Men var sjutton har jag lagt min baddräkt? Och är den ens gångbar längre? När har jag senast använt den?

– Du ska sen ha vardagskläder på och inga de där du har till stan, hojtade bisin min precis då jag bestämt mej för vilken klänning som skulle passa i skärgården. Nu blev det lite panik att fundera om alltihopa. Mina trasiga vardagskläder kunde jag absolut inte ha. Och tänk om jag måste vandra i högt gräs, då behöver jag nog långbyxor för säkerhets skull. Jag vill inte ha fästingar på mej. Brrr!

Jag hittade inte baddräkten, så jag tänkte att jag får nog lov att skippa simmandet trots allt.

Det var nu inte precis en skärgård vi hamnade i, utan vi satt bänkade vid åstranden. Vackert väder och trevligt sällskap i form av bisin mins kusin J, hans mamma och hans dotter. Vi åt de mogna krusbären och blev bjudna på riktigt god vinbärspaj.

Nu var det tredje löftet, som bisin min inte höll. Visserligen var det här med skären på skoj, men han borde veta att man inte skojar med mej om simmande. 

Min glädje var dock stor då jag fick köpa tio liter nyplockade blåbär av kusinens dotter. Lite blev det att rensa igår kväll, men hon hade verkligen plockat ganska rent, tack och lov.

Nu har vi alltså lokalt plockade blåbär i frysen. Mumsfilibabba! Och tänk vilken tur jag hade, som hade funderat hur jag skulle få tag på de goda bären.
Idiotiskt nog slängde vi de flesta plastlådorna vid skåpstädningen i juni, så nu fick jag verkligen leta efter förvaringsalternativ. Lite lådor borde vi nog ha sparat, eller hur?

Lilla kvällsbiten var extra delikat igår. Mums! 😋

Bisin min hade lovat mej att vi skulle bada bastu igår kväll, men sen var han ju försvunnen hela kvällen och kom inte hem förrän vid 22-tiden. Så ingen bastu mera igår kväll och det fjärde brutna löftet. Bisin min kan absolut inte sjunga Du kan lita på mej! Lova runt och hålla tunt var det som gällde igår.

Nu ska jag "tröska" lite och kanske jag ännu hinner sticka lite ikväll. Håll tummarna!

Önskar er alla en skön tisdag!