Ganska precist

Igår tillbringade jag eftermiddagen tillsammans med Lilleman. Visste ni att famo är ganska dum i huvudet? Det tycker åtminstone Lilleman. 

Plötsligt försvann han ur mitt synfält. Nu gällde det för mej att snabbt hitta honom, för man vet aldrig vad han hittar på. Han hade klättrat upp på skohyllan och stod och sträckte armarna högt upp över huvudet. Det var nånting han prompt skulle ha från hyllan däruppe. Jag såg ett par solglasögon, så kanske det var dem han var ute efter?
Han kom snällt ner från skohyllan när jag sa nej, där får han inte vara.

En liten stund lekte vi med traktorer och bilar. Roligast var det när skoplastaren fick fart och krockade mot allt möjligt. Plötsligt kommer Lilleman släpande på mina uteskor och stirrar befallande på mej. Famo är så dum att hon inget förstår utan för tillbaka skorna. En liten stund fortsätter vi leka, då Lilleman plötsligt kommer springande med sina egna uteskor. Vet ni vad den dumma famo säger då?
– Nej, vi kan inte gå ut, för det regnar.
Har ni hört nånting så dumt? Nä, det hade nog inte Lilleman heller, för nu kommer han dragandes med sina stövlar. Han är minsann så förståndig att han vet att det finns inga dåliga väder endast dåliga kläder. Det bästa Lilleman vet är att vara ute och greja, lyfta tunga stenar, kolla i vattenfyllda diken och titta på både små och stora djur.
Men, dumma famo ville inte gå ut i regnet, så nu hittade hon på att springa ikapp runt soffan. Det gäller att ha lite fantasi och avleda uppmärksamheten.

Igår kväll stickade jag flitigt. Bisin min fnyste ljudligt då jag vägrade gå och lägga mej. Igår var han på det humöret att stickning är det mest onödiga som finns. I morse tyckte han att jag ska ge bort allt mitt garn ivrigt påhejad av äldsta sonen. Båda vill tömma hobbyrummet. Hrmpf!

Men jag stickade alltså på det rosa fluffet, så nu är alla stickade delar färdiga.

Till min stora glädje räckte garnet ganska precist till. Tjohoo!
Men nu är den stora frågan hur jag ska få ärmarna ihopfogade med bålen. Sy med efterstygn? Går det i det där fluffet? Eller skulle det vara bättre att virka?
Bäst att ta med fluffet till eftermiddagens stickträff, för där får jag alltid goda råd.

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen.

Små pandasockor

I maj fick jag ett par små pandasockor färdiga:

Stickade små pandasockor

Start:    21.04.2026

Färdig: 21.05.2026

Garn: Nalle från Novita

Åtgång: 36 g
Stickor: 3

Virknål: 3
Mönster: Pandasukat s. 5 i Käsityön ABC 8 Sukat, lapaset & asusteet

Designer: Kikki Virolainen

Tänk att det tog en hel månad att få de här små sockorna färdiga. Inte klokt! 🙈

Men fästandet är fortfarande min stötesten. Det tar liksom längst tid. Det är så roligt att sticka, men sen ska nån göra efterarbetet också.

När Lillan såg de här sockorna trodde hon att de var till lillbrorsan. Men så var de inte, för sockorna gick till en liten sötis i lördags. ❤️

I morse vaknade jag till ett ljuvligt textmeddelande i min telefon: "Jag tykär so myket om dej". Gissa om det smälter mommos hjärta? 💕

Programmet för idag ändrades först en gång igår. Det är inte riktigt läge att sitta ute på ett sommarkafé när regnet öser ner. Så den träffen är nu uppskjuten till torsdag.
I morse ändrades mitt program igen, för då ringde nästyngsta sonen och frågade om jag kunde komma dit på eftermiddagen. Det kan jag förstås, så nu blir det nytt umgänge med Lilleman. Tjohooo!
Kanske famo inte är så farlig idag att han behöver cykelhjälmen igen? 😊

Nu ska jag gräva lite i hobbyrummet på jakt efter en påbörjad sockstickning, för jag vågar inte ta med mej någon mönsterstickning till morgondagens stickträff.

Önskar er alla en skön fortsättning på tisdagen.

Det går för fort

Nu vill jag stanna tiden, för allting går för fort. Dagarna rusar förbi och jag hinner inte njuta av allt, som jag vill. Carita räknar sommardagar som är kvar och bisin min suckar och säger att snart går vi mot mörkare tider igen. Stopp! Stanna! Jag vill inte räkna sommardagar som är kvar. Jag vill inte stressa med att hinna uppleva en massa saker, som bara sker under sommarmånaderna. Jag drömmer om långa sköna sommardagar utan farligheter och måsten, om det oändliga sköna och ansvarslösa somrarna jag hade som barn. Det räckte med att man var i träsket och simmade, så mycket annat krävdes inte. Visst fanns det lite sommarkalas, skogsutflykter, en gunga i syrenbersån hos farmor, bärplockning och kanske det mest spännande av allt att tälta hemma på gården och senare uppe på höloftet där man var under tak i skydd för regn och rusk. Men absolut roligast var ändå att simma och att delta i simskolan. Ibland undrar jag om vi har glömt bort det där enkla? Det att man inte alltid behöver jaga så mycket extra och stora upplevelser för att kunna njuta och ha roligt? På den tiden talades det inte om blågröna alger och inte heller om fästingar. Det var enbart huggormar man skulle akta sig för. Jag börjar bli nostalgisk.

I morse när jag äntligen öppnade min telefon hade jag hela 16 missade textmeddelanden från A. Tydligen hade hon tråkigt i väntan på att hennes dagsläger skulle börja. Jag fick ett sjå att svara på alla meddelanden. 💕

På förmiddagen hann jag ändå med att sticka några varv på det rosa fluffets ärm nummer två. Jag hann också få disken in i maskinen och sätta igång den innan jag körde iväg till grannbyn. Där hade jag en skön eftermiddag tillsammans med Lilleman medan hans mamma var på jobb och pappa var med storasyster i lekparken och på glass. Lilleman tog inga risker med famo. Han letade reda på cykelhjälmen och placerade den på huvudet. Man vet aldrig hur farlig famo kan bli! 😊
Det känns också som att barnbarnen växer så det knakar. Det är härligt att följa med, men det går för fort.

I grannbyn blommar både syren och midsommarros. Det är nog dem jag saknar allra mest här hos oss. Det hjälper inte att här finns annat som blommar. Här är ändå ingen doft av syren.

Idag har jag börjat följa Gian van Veen på Facebook. Han är en ung sympatisk dartspelare, rankad som världstrea. Han är också en nine-darter. Bisin min fnyser åt mitt nya intresse. Men det gör inget. Den här sporten tycker jag är mycket roligare än ishockey, där huvudskador verkar vara mera regel än undantag. Ja, och så får man ju lite retas med sin bisi, eller hur? Han satt nämligen igår kväll och såg på reprisen av matchen Finland - Schweiz. Nästa år är det förstås nytt VM. Då spelas matcherna i Tyskland. Finland ingår i grupp A som spelar i Mannheim medan grupp B spelar i Düsseldorf. Och hur vet jag det här? Jo, för att kunna bevisa det jag sagt åt bisin min hela tiden, att nästa år kommer ett nytt VM, så varför hetsa upp sig så för guldmedaljen i år?

Nu ska jag sticka vidare på det rosa fluffet, så jag småningom kan börja med rosa (eller är det korallrött?) bomullsgarn i stället.

Önskar er alla en fin ny vecka!

Livfull lördag

I morse vaknade jag vid femtiden av att min vänstra fot frös. I gryningsljuset sträckte jag på benet och upptäckte att nattsockan hade glidit av. Det var bara att pallra sig upp ur sängen och försöka hitta sockan. Den gömde sig i fotändan inne i påslakanet. Tydligen hade jag på något sätt traskat omkring i sängen i sömnen.
När jag nu en gång var vaken passade jag på att göra ett för-säkerhets-skull-toabesök, för att sedan återvända till bädden. det är sånt man gör i den här åldern.

Jag tänkte jag skulle sova en liten stund till. Gissa när jag vaknade nästa gång?
Jo, klockan tio. Jag hade lyckats sova bort halva förmiddagen. Men, det var riktigt, riktigt skönt att få sova ut. Och idag är det söndag och då måste jag inte göra nånting alls, eller hur? Jag behöver inte ens laga mat, för det finns rester i kylskåpet. Tjohooo!

När jag somnar om på morgonnatten brukar jag vanligtvis drömma konstiga drömmar, så också i morse. Jag drömde att jag tillsammans med ett gäng kompisar träffade en tysk som hade flyttat till Finland. Han bodde i ett litet rött hus med vita knutar tillsammans med sin hustru och två söner i tonårsåldern. Den yngste hette Jimmy och familjen hette nånting med Dramm i efternamn. Mannen var en hejare på brädspel och det var det han sysselsatte oss gäster med. Vi satt vid tre olika bord och spelade lite olika spel. Ett handlade om att gömma brickor och vad de andra spelen gick ut på vet jag inte riktigt, för då vaknade jag redan. Lite synd, för jag kunde kanske ha lärt mej nånting nytt.

Igår, på lördagen fanns det många evenemang att välja på här i vår landsända. I stan, eller rättare sagt ute på vattnet pågick FunRun 2026, i Bruket ordnades Finlands största bluegrass festival. Där uppträdde Finlands bästa bluegrassband, Jussi Syren and The Groundbreakers. I norra grannkommunen hölls hembygdsdag på Kycklings.
Men jag deltog inte i ett enda av de här evenemangen. Det berodde inte alls på regnet, utan på att jag helt enkelt skulle iväg på äldsta barnbarnets 9-årskalas. Egentligen riktigt skönt att inte behöva välja mellan de olika evenemangen. Om jag hade varit tvungen, så skulle båttävlingen ha fallit bort och jag skulle ha besökt både Kycklings och Bruket.

Istället blev det en färd till västra grannstaden och ett härligt kalas. Barn och barnbarn går alltid före allting annat för mej. Jag fick skjuts till kalaset med yngsta sonen. Bisin min ligger fortfarande däckad i soffan och jag tyckte att det är onödigt med tre bilar härifrån istället för två, som det blev nu.

Det bjöds på mycket gott på kalaset, två sorters pinsa, olika kex, olika sorters chips med dipp, fruktfat, en supergod stor britatårta samt rabarberpaj med vaniljsås. Mumsfilibabba! Fruktfatet var en succé, i synnerhet om ni frågar Lilleman som åt upp de sista melonbitarna.

Många spännande födelsedagspresenter fick jubilaren och en och annan gåva fick också lillasystern. Härligt att träffa alla igen.
Och bra att jag kunde prova det rosa fluffet på dottern innan hon igen hamnade att springa efter Lilleman. Han hittade nämligen massor av intressanta saker. De flesta tyvärr se-men-inte-röra-grejer.

Med mej hem fick jag 200 gram garn. Tack för de här nystanen. Lilla T behöver en solhatt, så nu blir det först provlapp och sen sticka av. Visst får jag börja på ett nytt projekt redan idag? Eller måste jag få något pågående projekt färdigt först? Kanske rosa fluffet, för det borde ju gå snabbt.

Jag fick åka hem med nästyngsta sonen. Vi kurvade via Biltema. Genast när Lillan såg den blåvita byggnaden sa hon att vi skulle till Biltema, fastän hon aldrig varit där tidigare.
Det ösregnade då vi gick från parkeringen till affären. Lillan höll i det stora paraplyet, så jag blev våt. Men sånt smälter jag inte av.

– Kom famo, här är leksakerna, ropade Lillan glatt.
Hon navigerade som ett proffs och hittade genast fram till rätta hyllor. Hon kände igen gräsklipparen, som lillbrorsan hade fått av famo. Fadern sa att de inte behövde två av den varan då Lillan tyckte att hon nog också borde få en, i rättvisans namn liksom. Sen hittade hon en radiostyrd bil där i leksakshyllan. Den skulle hon minsann ha. Famo blev lite fundersam och visste inte riktigt hur hon skulle tackla detta, men kom på att det stod 6+ på förpackningen.
– Ser du här, det är för äldre barn. Här står 6+. Vi måste nog fråga din pappa först, sa famo mycket förnumstigt och trodde att hon hade klarat sig ur knipan.
Det tog inte länge förrän Lillan kom med en annan bilförpackning hårt tryckt mot bröstet.
– Här står 3+ och jag, L är fyra år, sa den lilla damen triumferande. Nu hade hon löst famos problem på ett klipskt sätt.
Håhåjaa, famos hjärta smälte, förstås måste ju Lillan få den där bilen, trots att fadern knappast skulle bli glad. Hela vägen genom alla gångar bar Lillan sin bil hårt tryckt mot bröstet. Ingen skulle få ta dyrgripen ifrån henne.
 

Med tanke på kommande pysselstunder här i huset köpte jag ett målarset. De förra färgpennorna har försvunnit på något mystiskt sätt. Nu finns här då både färgpennor, vässare, radergummi, tuscher och kritor. Hoppas att det räcker till.

Jag köpte också en träningsmatta. Inte för att jag precis ska börja träna. Nej, nej, de här ska inte placeras på golvet, utan på bordet. De skall alltså inte heller användas som pussel, utan som underlag för stick- och virkprojekt som ska spännas ut till sin rätta storlek, vattnas och få torka. Kort sagt, de ska användas för blockning och inget annat. Bäst att jag gömmer dem i hobbyrummet.

Och när man nu en gång är i Biltema, så då bara måste jag passa på att köpa lite hallonbåtar. Det var ju svenska nationaldagen igår, så lite blågult kanske inte är helt fel ibland.

Nu ska jag iväg ut och njuta.

Önskar er alla en skön fortsättning på söndagen!

En fot i ryggen

Inte en endaste maska stickade jag igår, för vi har haft Lillan som nattgäst. Och då vet ni, då är det fullt program hela tiden, spel, pussel, fantasilekar, pyssel och jag vet inte allt vad. Intensivt så det förslår och förstås riktigt, riktigt härligt.

Till all tur hann jag få dagens födelsedagsgåvor paketerade igår på förmiddagen innan Lillan anlände med fadern och lillebror.
Det blev kanske lite mycket paket igen, men... ja, det är ju så roligt att ge. Och ibland råkar jag hitta ett och annat och då blir det så här. Jag tänker alltid att jag ska skärpa mej, men det är lättare sagt än gjort. Dessvärre blir det väl snart ändå så att barnbarnen är så stora att det enda som räknas är pengar.

Lillan sov med mej i dubbelsängen, så vi bytte lakan tillsammans igår kväll. Det var roligt tyckte hon och var riktigt hjälpsam. Men täcke ville hon inte ha. Själv blev jag tvungen att linda ett påslakan runt min dyna, för jag hittade inget dynvar. De jag fick tag på var antingen för små eller trasiga. Vad de då gör i vårt linneförråd övergår mitt förstånd. Är det lättjan som visar sig? Jag försökte gräva i den enorma osorterade högen med nytvättat, men hittade inga dynvar. Bisin min blev lite nervös och tyckte att jag skulle gå ner till källaren och gräva i den allra färskaste ren-tvätt-högen. Men nä, dit gick jag inte, så det fick bli en nödlösning med ett påslakan istället.

På natten vaknade jag av att det kändes knöligt under högra skulderbladet. Jag mumlade och muttrade lite smått medan jag funderade hur jag hade varit så slarvig med bäddandet att det blivit knöligt.
När jag undersökte saken på riktigt, hittade jag en mjukis ko i min säng!

Jag hade just hunnit somna om när jag kände en liten fot i ryggen. Lillan hade lagt sig tvärsöver sin sänghalva. Försiktigt vände jag på henne, så att ryggen min fick vara i fred.
Lillan sov riktigt gott hela natten och i ärlighetens namn var jag lite avundsjuk på henne, för själv vaknade jag med jämna mellanrum bara för att kolla att allt var okej. Galet, eller hur?

I morse hann Lillan pyssla två kort, ett åt var sin kusin. Riktigt bra att kunna sitta inne och pyssla då det ösregnar utomhus.

Vid niotiden hade Lillan fått nog av famo och fafa, nu ville hon hem. Alla leksaker och pussel var genomgångna, så det var dags.

Fadern hämtade den här chokoplattan åt mej. Ska bli spännande att smaka på den här nyheten.

Nu är det dags för dusch och sen iväg på kalas.

Önskar er alla en fin lördag. Hoppas att regnet inte sätter käppar i hjulet för er!

Dubbelt upp

Det blir bara värre...
I morse vaknade jag redan klockan fyra. Det är ju ljust ute nästan som mitt på dagen och fågelsången är intensiv. Jag lyckades på något underligt sätt somna om, för att vakna på nytt vid sextiden. Då gav jag upp och kravlade mej ur sängen. Bäst att inte ligga och vrida sig och få en massa konstiga drömmar i huvudet. Drömmar som känns så verkliga när jag sedan vaknar att jag tror på dem och måste kolla att allt är som det ska.

Sent omsider igår lyckades jag äntligen hitta tid till att sitta ute på balkongen och sticka. Tjohooo! Det lät så härligt under stickträffen då damerna berättade hur de sitter ute på sina balkonger och njuter av kaffe. Jag hade inget kaffe utan ägnade mej som sagt åt stickning. Inte riktigt läge för att duka upp nånting på balkongbordet, som är översållat med grönt frömjöl.

Jag tittade ut över åkern där kumminfältet blommar, lyssnade på lärkornas intensiva sång, duvornas kuttrande och göken som gol i väster. Den svartvita flugsnapparen satte sig i stora tallen strax utanför vår terass/balkong och försökte vilseleda mej på  väg till sin holk lite längre bort. Men mej lurar den minsann inte. Jag vet i vilken holk stararna håller till, likaså blåmesen. Jag har alltså koll på fåglarna häromkring.

Jag lade dubbelt upp för mitt gröna projekt. Det här ska bli ärmar och det är bäst att sticka dem tillika, så att både ökningar och senare minskningarna hamnar på samma varv i var sin ärm.
Det är länge sen jag har sysslat med ärmstickning, så det tog ett litet tag innan jag fick dem rätt placerade på min långa rundsticka. Sen lyckades jag förstås rådda till det och fick sticka bakåt igen. Men till all tur endast ett varv. Undrar om jag lyckas med det här projektet?

Nu ska jag sticka vidare!

Önskar er alla en skön fredag. Passa på att njuta nu, för i morgon har väderspågubbarna sagt att det blir regn och storm. Få se...

Lite deprimerande

Igår var jag på stickträff hos H och det var riktigt härligt. Hon bjöd på karelska piroger och ägg samt blåbärspaj och glass. Mumsfilibabba! Vi pratade och stickade. Jag hjälpte också värdinnan med ett korsord, som hon hade kört fast i. Hon fick två långa ord och så rättade vi ett fel hon hade. Hoppas att det nu lossnade för henne. Det är knepigt med korsord då man kör fast och faktiskt går inte de där roliga underfundigheterna att googla sig fram till. Nä, till all tur måste man använda hjärnan.

Jag fick en liten docka av H. Tack för den här gåvan. Få se vem av flickorna som vill ha den.

Igår kväll när jag satte mej i gungstolen för att fortsätta med stickandet blev jag lite deprimerad.

Jag hade stickat fel. Översta hålet, som skulle vara i mitten av mönstret hade plötsligt hamnat till vänster istället. Snyft! Så går det när man sitter och pratar och har trevligt. Jag var verkligen en sann optimist, som vågade ta med mej en mönsterstickning till stickträffen. Sockor är ju det enda som går att sticka när vi möts. Sockstickning ägnade de andra sig åt, klokt nog. Endast jag som var oförnuftig.

Nå, eftersom jag inte hade stor lust att sticka bakåt igår kväll, så bytte jag till min gröna stickning.
 

Lite deprimerande då det dyker upp såna här knutar i garnnystanet. Suck!
Lite deprimerande också att jag håller på så här och stickar på det ena och det andra och inte får nånting färdigt! Suck och dubbelsuck.

I morse vaknade jag lite över fem. Det var alldeles för tidigt, men lite deprimerande så hade jag fått ont i ryggen. Det är sviterna efter mitt besök på den smala britsen i Jorvs i tisdags. Suck!
Idag utför jag inga stordåd utan försöker hanka mej fram så gott det går och hoppas på en bättre dag i morgon. Det går säkert bra att lugnt sitta i gungstolen och sticka, eller vad tror ni?

Apropå Jorvs ännu, så trodde Mr J att jag hade varit där i tisdags tillika med Sauli Niinistö. Men se nej, han var där på kvällen och jag på morgonen. Undrar lite smått hur han blev mottagen där? Fjäskades det för honom? Eller behandlades han som vilken patient som helst?

Lite deprimerande är också det faktum att min smartklocka nu verkar lägga av helt och hållet. Den blinkar i ett med en svart urtavla, som visar tiden. Suck! Verkligt irriterande. Jag borde alltså ha köpt en ny i tisdags, men... 
... tja, behöver jag en smartklocka? Kanske inte direkt för att visa tiden, den får jag från telefonen. Som pensionär så får ju tiden ha sin gilla gång, förutom då när det finns tider att passa. Smartklockan visar förstås hur många steg jag tar, men det har inte varit särskilt viktigt för mej tidigare, först efter sjukhusvistelsen. Det som jag uppskattar klockan för allra mest är ju nog det att jag kan svara i den när det ringer. Jag släpar ju inte telefonen med mej överallt. Jag borde kanske ha fickor på alla mina plagg för att få med telefonen.

Nu, nu ska jag gå ut lite försiktigt en stund och njuta av sol och sommarvärme. Det blir nog bra det här ska ni se.

Önskar er alla en skön fortsättning på torsdagen.