En jättesmäll

Igår vid ett-tiden på dagen försvann bisin min österut. Någon minut senare hördes en jättesmäll. Jag rusar ut med hjärtat i halsgropen livrädd för att det har hänt, det som vi försöker akta oss för väldigt noggrant. Det att nån med väldigt hög fart har kört krock med bisin min. Vi lever nämligen farligt här med landsvägen inpå och en massa fartdårar som inte förstår vad hastighetsbegränsningen på 50 kilometer betyder. Antagligen borde de gå om bilskolan.

Den här gången handlade smällen om sprängning av ljudvallen. När jag stod ute på gården hördes flygplansljud och det syntes vita streck på himlen. Bisin min hade alltså, tack och lov klarat sig. Men jag kunde inte låta bli att fundera över hur farligt det här kunde/kan vara med tanke på vår oberäkneliga granne i öst. Försvarsmakten manade till lugn och intygade att det enbart var fråga om en rutinövervakningsflygning. Hoppas att det var så, men med tanke på alla gränskränkningar som sker stup i kvarten från öst, så känns det onekligen obehagligt.

Jag fick dock tankarna skingrade av en liten stadsfärd tillsammans med äldsta sonen. Det var riktigt bra, för annars skulle jag ensam ha fått sitta här hemma och grubbla. Eftersom bisin min var borta, beslöt vi med sonen att äta lunch ute på stan.

Jag valde Fylla, för där serverades lövbiff gjord på griskött. Riktigt gott. Ifall ni funderar var allt det gröna fanns, så det åt vi redan före. Det fanns minsann att välja på från det dignande salladsbordet. Från den här portionen åt jag nog upp allt det där "gräset" också. Men sen orkade jag inte med alla potatisar. Det blev liksom för stor portion. Den serverades till bordet, så jag borde ha kommit ihåg att begära mindre pommes frites.

Från restaurangen tog vi oss raka vägen till mataffären. Den här gången tyckte jag till och med att det var lite spännande på grund av den utökade garnhyllan. Men, men, ack och ve, hyllan gapade rätt tom ännu.
 

Dock inte tillräckligt tom, för jag kom hem med de här nystanen! 600 gram 🙈 Behöver jag mera sockgarn? Nej, absolut inte, men... ja just men. Nu har jag fått den galna idén i huvudet att jag ska sticka två par sockor samtidigt och då vill jag självklart ha två nystan från samma färgbad. Till råga på allt är jag nu så vågad att jag tänker använda naturvit som bottenfärg. Och jo, jo, jag funderade nog på att köpa endast ett nystan av varje färg och sen nysta upp i två delar. Men, garnet skulle tyvärr inte ha räckt till i alla färger. Nu har jag tagit det säkra före det osäkra. Och sockgarn kan man ju aldrig ha för mycket av, eller hur?
Till min stora glädje hittade jag såna här färgnyanser, som enligt mej går riktigt bra ihop.

Det här vackra nystanet låg rätt ensamt där i sin korg och ropade: "Kom och ta mej". Så då gjorde jag det förstås. 100 gram och ett par sockor. Till skillnad från Novitas garner, så är det här House, som är affärskedjans eget märke, tillverkat i Turkiet. Men ett utländskt nystan må vara förlåtet, eller hur?

Igår handlade stickrallyt26 om hemskaste garnet. Jag funderade en stund på det där, för när jag köper garn brukar jag inte direkt köpa hemska garner. Det är väl självklart att man köper sånt garn man tycker om? Att det sedan ibland visar sig att garnet till exempel är så mjukt och skönt att det delar på sig när man stickar är ju en helt annan sak.
Men så kom jag ihåg garn jag ärvt av min hulda moder.

Och bland dem fanns det här nystanet, som för mej nog är det hemskaste jag har i lagret. Det har snurrat på här nu i sex års tid utan att komma på stickorna. Fortfarande vet jag inte vad jag ska göra med det här nystanet. Kanske bara hastigt sticka ett par alldeles vanliga sockor modell mindre?

Igår kväll placerade jag mej glad i hågen i gungstolen framför TV:n. Nu skulle ju dartstävlingen börja. Bisin min steg in, hojtade att kanalen skulle bytas, för nu började nyheterna. Han hade varit borta hela dagen, för inget gick riktigt som planerat. Han fick inte alla bildelar, han behövde, så han var inte på sitt bästa humör precis.
Själv blev jag barnsligt upprörd över kanalbytet och betedde mej verkligt omoget, för jag började nynna högljutt medan han såg på nyheterna. Visst tycker ni synd om bisn min, som har råkat ut för en så omöjlig käring?

Efter sisådär tjugo minuter bytte han äntligen kanal och nu, nu skulle jag då få se på darts. Men... 

... snyft, snörvel, det var repris från torsdagsnatten. Jag var så ledsen och besviken att strumpstickorna knappt hölls i handen.
I morse då jag kollade resultatet från kvartsfinalen blev jag inte mycket gladare, för Gian van Ven förlorade. Visserligen väntade jag mej det, men ändå...
Ikväll måste jag försöka hålla mej i skinnet medan nyhetsdravlet pågår i TV. Måste påminna mej själv om att bete mej vuxet. Kanske det inte skulle vara så dumt med öronproppar ändå?

Nu är det dags för matlagning. Idag får det bli en helt vanlig makaronilåda.

Önskar er alla en fin lördagskväll. 

Månadens caféträff

Igår körde jag iväg till stan medan bisin min var på vedbacken i grannbyn. När han kom hem var gumman försvunnen utan att han visste vart hon tagit vägen. Fräckt, eller hur?

Jag var på månadens caféträff i Café Favorit. Drack grönt te med citron och ingefära. Njöt av räkfylld croissant, en bebé och trevligt sällskap. Vi filosoferade bland annat huruvida vi skulle ha gjort nånting annorlunda när vi var unga om vi skulle ha vetat det vi vet idag. Båda kom vi fram till att vi skulle ha jobbat mindre. När vi var unga var det viktigt att vara duktig och visa framfötterna. Det gällde både i hemmet och jobbet. Nu som pensionärer får vi vara hur lata som helst. Om vi får åtminstone en sak gjord per dag, så är det bra. Det skadar inte att vara lite ineffektiv och njuta av livet.

Under hösten och vintern finns det inte många caféer att välja mellan här i stan, vilket är lite synd. Men helt förståeligt, för antagligen räcker inte kunderna till. Det som däremot finns att välja är en massa godsaker från vitrinen. Jag valde räkor igen och det var riktigt gott. 

Där i caféet såg jag bland annat två stickade Lovisatröjor, tyvärr såg jag ingen Liljendaltröja. Några oktröjor, fladdrade förbi, men jag var inte säker på om de var hemstickade eller fabrikstillverkade.
Men sen då det var dags att återvända hem, då stod han där vid vitrinen, snyggingen med en superfin hemstickad oktröja i bruna nyanser. Ååååh, jag borde ha frågat vem som hade stickat och om han visste mönstret. Jag blev så tagen att, då han valde brittatårta ur vitrinen, så kom jag också hem med...

... tre bitar av den goda kakan. Bisin min var förstås kritisk och gnällig, för inte smakar den här så som "min" smakar. Och så fick jag höra att jag bakar mycket bättre. Men jag genomskådar allt bisin min, så nej, här blir inget kakbak. Det får räcka med de här godbitarna.

I söndag är det kanelbullens dag, så...

... jag köpte också med mej hem några bullar. Dock inte kanelbullar, utan helt vanliga hederliga runda bullar. Mums! Förstås en nostalgisk längtan till barndomen och doften av nybakade bullar som kändes i hela huset. Bäst var det när vi just fick runda bullar istället för de där flätade längderna, som var ett måste på kaffebordet förr.

Igår startade stickrally utmaningarna och jag hann faktiskt sitta utomhus en liten stund och sticka.

Socka nummer ett blev färdig, här är det bara några minskningar i tån kvar. Lite hyschpysch, så jag kan inte visa hela sockan! Resåren till socka nummer två är också upplagd och på god väg.

Det var allt tur att jag tog itu med den första utmaningen igår, för vädret var perfekt för utestickning. Stickrallyt är kravlöst med fokus på att ha roligt och njuta av det man gör. Jag skulle alltså ha kunnat välja vilken annan utmaning som helst från listan. Superbra, för då gör man det man känner för och orkar med just då.
Min stund där på vår så kallade terrass avbröts av kärt besök. Yngsta sonen tittade in ett varv och det var trevligt att träffa honom.

Kvällen, eller egentligen natten avslutades med darts. Men ack, ack, ack, det är inget för en med svaga nerver. Jösses så jag fick heja på Gian mitt i natten! Jag ropade och tjoade, så bisin min flög upp tre meter minst från soffan och undrade vad som hänt. Förtvivlat förklarade jag att Gian hade missat de tre första pilarna och nu låg rejält efter. Kom an Gian, nu ska du kasta 180, in med alla tre pilar i trippelboxen för 20. Jag lutade mej ivrigt framåt i gungstolen, så långt att jag nästan höll på att falla över soffbordet.
Sport kan inte vara hälsosamt, för jag var inte i säng förrän vid ett-tiden på natten! Och jag hade knip i magen av den olidliga spänningen. Jo, fint att de var så jämna, men tänk på mina stackars nerver.
Bisin min suckade och tyckte att jag skulle lugna ner mej, men hur skulle jag kunna det när det var så spännande?
Och hur gick det då?

Jo, Gian vann 3-2 över Ryan Searle. De var sista matchparet ut på podiet, därför blev det en sen natt.
Ikväll möter Gian James Wade i kvartsfinalen. Tyvärr är jag illa rädd att Gian åker ut, för James är som en maskin. Vet inte om jag alls vågar se på TV ikväll. Om nu alls kvartsfinalen sänds gratis på viaplaykanalen ikväll. Bisin min påstår det, men jag har inte kollat.

Nu är det igen dags för en liten stadsfärd för min del. Måste kolla den utökade garnhyllan i mataffären! Tjohooo!

Önskar er alla ett riktigt fint veckoslut!

Veckans bästa dag

Utan att nu riktigt veta vad resten av veckans dagar för med sig, utnämner jag onsdagen till veckans bästa. För min del började det bra igår med tidig uppstigning och en onsdag full av solsken.

Jag var iväg till stan på eftermiddagen på stickträff hos G-M.

Hon hade dukat så vackert med blåklintsporslin.

Och hon bjöd på idel godsaker, varma smörgåsar och blåbärspaj med lite jordgubbar i samt vaniljsås. Ni må tro att vi smorde kråset.

Medan vi stickade pratade vi om allt mellan himmel jord, allt från utlandsresor till så kallade kela-taxin, som inte alls fungerar. Det blev också tal om att ligga och dra sig i sängen efter att man vaknat. I det fallet är jag nog så konstig att jag sätter mej upp direkt. Om jag då är kvar i en dröm så kan jag sitta en liten stund och orientera mej. Vanligtvis är det nog upp och igång som gäller. Från en yogakurs jag gick nån gång i början på 1980-talet minns jag att läraren förespråkade att man ska väcka sina kroppsdelar långsamt på morgonen. Liksom hälsa på dem: Hej, stortån har du sovit gott? Sen vifta lite på tån och fortsätta med de andra tårna tills man har hälsat på hela foten och sen långsamt tar sig uppåt mot vristen, benet, låret, ryggen, magen osv. Glöm inte bort andra foten, för då kan den bli sur. På det här sättet landar man i sin kropp efter natten enligt läraren. Kanske jag härefter också ska ligga och dra mej istället för att yrvaket sätta mej på sängkanten. Men vad kallas tårna? Stortå, jo, men sen då? Tillerosa har jag stött på i korsord och fått det till tå. Men vilken tå i ordningen det är har jag inte en aning om. Lilltån känner jag förstås till. När tårna ska väckas blir det till att säga tån genast till vänster om stortån, andra tån till vänster om stortån... Hmmm, kanske bäst att jag inte ändrar på mina rutiner, ifall ni inte har nåt fiffigt tåförslag.

På hemvägen från G-M kurvade jag via lilla butiken.

Och till min stora glädje hittade jag en räksmörgås! Hela sommaren har jag längtat efter en sådan. Men då jag för det mesta varit ute och ätit tillsammans med mina söner på ställen där såna här läckerheter inte serveras, så har jag blivit utan. Och jo, kanske jag skulle kunna laga en sån här själv, men det blir inte av, eftersom jag är den enda i det här huset som äter räkor. Brödet kan man förstås köpa i affären, ägg går ju att koka flera stycken, sallad har vi fortfarande ute i odlingslådorna och citron finns ofta i vårt kylskåp, men räkor och majonnäs kräver inköp. För en person verkar det lite överdrivet, alternativt får jag föräta mej på delikatessen. Sen är det förstås inte gott längre och inget att längta efter.
I ärlighetens namn erkänner jag att jag nog var lite skeptisk, för kan en färdigt förpackad smörgås vara god? Till all tur kom mina misstankar på skam och det här var en delikat kvällssmörgås.

 

Räkmackan följdes av en klassiker, kamwienerbrödet. Ett sådant har jag inte ätit på flera herrans år, så det var riktigt gott och samtidigt lite nostalgiskt. Min hulda mor brukade bjuda på såna här.
 

Vid kassan där i lilla butiken fick jag syn på den här muminväskan. Och ni ser ju att jag bara måste köpa den, så ljuvlig färg och härlig bild. Bara sväva iväg på lilafärgade moln...

I bara farten fastnade den här lilla väskan också i nyporna. I ett snabbt förbiilande ögonblick tänkte jag att jag kan ju använda den som presentkasse. Men... ju mera jag ser på den här väskan, desto mer förtjust blir jag i den. Så om jag behöver en presentkasse blir det nog till att köpa en ny! 🙈

Veckans bästa dag kulminerade igår kväll med livesändning från World Grand Prix Darts 2026. Tjohooo! Det blev inte supermycket stickat förstås, för det var så spännande. Men snart har jag en socka färdig igen. Ikväll kastar Gian van Veen och enligt bisin min kommer också den här rundan live i TV. Tjohooo! Då blir det förstås inte mycket stickat, men kan inte hjälpas.

Idag börjar stickrallyt och första uppgiften är att sticka ute. Nu vet jag inte säkert om det menas utomhus eller ute bland folk. Men jag tänkte försöka hinna sitta ute en stund och sticka. Hoppas att det lyckas.

Nu önskar jag er alla en fin fortsättning på torsdagen!

Rör int

Igår kväll var jag i säng redan före klockan 23 och det mot min vilja. Jag skulle inte riktigt ha haft tid att lägga mej, för jag ville sticka. Men bisin min var mycket bestämd. Han skulle nämligen tidigt iväg i morse. Gissa vem som fick väcka honom? Nå, jo, förstås undertecknad. Bisin min påstår att han får tag på bästa sömnen först på morgonen. Själv fick jag ligga och vrida mej igår kväll minst en timme innan jag fick tag på sömnen. Läsa vågade jag inte, för då skulle minst halva natten ha försvunnit medan jag uppslukades av boken.

I kylskåpet hittade jag en burk igår. På den står det "Rör int".

Men va sjutton? Varför får jag inte ta lingonsylt på morgongröten? Det visade sig att lappen är till för svägerskans sambo och inte alls en uppmaning åt mej. Åh, skönt att veta. Men bisin min påstår ändå att jag inte får ta av hans sylt. Burken är en gåva av hans storasyster och inte menad åt mej. Snyft. Troligtvis måste jag ta mej ut i skogen och plocka av det röda guldet. Vem som sen ska koka sylt av bären får vi allt se. Just nu är min lust att klotta i köket minimal.

Innan läggdags igår kväll skrev jag ut en exceltabell åt bisin min. En tabell, som jag skapat riktigt själv med medeltalsfunktioner osv. på basen av de siffror han gett mej. Visst har han det bra när han inte själv behöver använda datorn? Tror ni att han alls inser det?
Medan jag höll på fick jag för mej att jag skulle beställa tid till säsongsvaccineringen. Jag tänker att det liksom för säkerhets skull är bäst, så jag inte får återfall och hamnar in på sjukhus igen. Åtminstone fick jag för ett år sedan uppmaning att ta influensavaccinet och den uppmaningen gäller troligtvis än.

Att beställa tid digitalt borde ju vara lätt, som en plätt med tanke på att hälsovårdsmyndigheten gärna vill att allt ska skötas digitalt. Men se nej, hur jag än försökte, så kunde jag inte identifiera mej. Jag kom alltid till testsidan och kunde aldrig logga in. Verkligt frustrerad stängde jag av datorn och muttrade argt. Jag var på vippen att skriva en ful harang i chatten. Till all tur besinnade jag mej i tid.
– Du kan ju ringa, sa bisin min bekymmerslöst när jag högljutt klagade min nöd.
Ha, ringa! Nu vet han inte vad han dillar om. Ringa till hälsovården kan man bara glömma, åtminstone om det gäller vanliga ärenden. Kanske man kommer fram utan väntan på återuppringning när det gäller influensavaccinet? Vad vet jag, men visst borde den digitala tidsbeställningen fungera utan krångel. Vad är det annars för idé att våra skattepengar går till dyra datasystem?

Igår kväll när jag låg i min säng och vred och vände, kom jag på att jag borde ha provat använda en annan webbläsare än Firefox. Så det andra jag gjorde i morse var att rusa hit till datorn, öppna den, använda Chrome och se på sjutton. Nu kom jag in i systemet och kunde boka en tid åt mej. Tjohoo! Hoppas att jag hålls frisk till dess och inte behöver boka om min vaccinationstid.

Förresten, vet ni vad det första jag gjorde i morse var? Nå, just precis, jag kollade hur det gick för Gian van Veen i World Grand Prix Darts tävlingen igår kväll. Bisin min suckade när jag glädjetjutande väckte honom med ett tjohooo, Gian är vidare. Nästa match är i morgon. Hoppas att han vinner då också. Visst håller ni tummarna?
 

Höstmorgnarna är så vackra med sol bakom dimman. Det är skönt att vara uppe redan före klockan sju. Hoppas att ni också hinner njuta av den här ljuvliga tiden. Ta hand om er och stressa inte!

36 rutor

Oj, att jag har sovit gott i natt, till och med så gott att jag kände mej alldeles mörbultad i morse. Jag lade mej före midnatt och vaknade inte förrän efter halv nio i morse. Bisin min blev lite orolig då jag låg så stilla och lugnt.

Igår på förmiddagen var jag iväg till stan. Där träffade jag E från Hyvinge, som oftast brukar förstöra mitt garnlager då hon minskar på sitt eget. Men nu just ryms här inte mera garn, för på stickfronten går det så evinnerligt långsamt för mej. Jag försökte övertala bisin min att börja sticka eller virka. Han stirrade på mej som om jag totalt hade tappat förståndet. Sen började han muttra något om att han skulle sätta upp ett torgstånd här på gården och bjuda ut garn gratis. Har ni hört nånting värre? Nä, inte jag heller. Jag vet åtminstone ett ställe dit jag kan föra överlopps garn, men vad är liksom överlopps? Jag skulle ju kunna gå in här i vårt garage och börja göra mej av med diverse obegripliga grejer, som enligt mej är överlopps. Då skulle bisin min få stora darren! Så om han lägger upp ett garnstånd lägger jag upp ett skrotstånd. Det är idealiskt för då får ju både han och hon orsak att kurva in här via. Genialt, inte sant?

Men alltså, den här gången fick jag...

... 36 virkade rutor av E. Hon hade tänkt göra en tröja åt sig själv och hade redan sytt fast rutorna. Men så tröttnade hon på färgerna och hela projektet, sprättade upp och frågade om jag ville ha rutorna. Jag tackade förstås ja och blev jätteglad över att hon körde ända hit till stan. Det var verkligen snällt!

Men nu är frågan, ska de här rutorna räknas in i mitt garnlager? 640 gram väger de. Och ja, vad ska jag göra av de här rutorna? En filt? En tröja? En sjal? En poncho? Jag tar tacksamt emot alla förslag.

Jag fick nämligen också de här resterna från projektet, Vuonue Pentti garn, 640 gram. Det grå garnet var tänkt att användas till att sy eller virka ihop rutorna. Det här är finländskt fårullsgarn med tencel. Det innebär alltså helt naturligt garn utan plast. MEN utan polyamid håller detta inte i sockor. Det är alltså lite knepigt om man vill vara en ekologisk stickerska.

Och apropå sockor, jag fick också den här tidningen med inspirerande sockmönster. Det kan hända att jag har den från förut, men då ger jag bort dubbletten. Det ordnar sig.

Jag hade tänkt vara extra snäll med bisin min igår och kurvade in via stora varuhuset.

På inköpslistan stod endast en sak, motorolja. Den brukar ta slut fortare än kvickt, så jag tänkte att nu är jag ute i god tid minsann. Döm om min förvåning då hyllplatsen gapade tom. Inte en endaste en dunk med den här motoroljan stod att finna, endast lappen om att oljan säljs till specialpris. När jag frågade fick jag höra att oljan kanske inte hade anlänt ännu. Suck och stön! Idag är jag inte så snäll att jag åker in till stan igen. Nån ordning får det ändå lov att vara.

Igår morse fungerade inte min skärm. Jo, den kom på och on-knappen lyste, men skärmen hade uppenbarligen tappat kontakten med min bärbara dator. Jag stirrade förskräckt på sladdtrasslet här på datorbordet, på de konstiga mackapärerna och diverse svarta lådor. Jag hade ingen aning om vad som hörde vart eller vilken sladd jag skulle dra ut och plugga i nån annanstans.

När jag blev pensionär köpte jag den bärbara av yngsta sonen, som inte längre behövde den "häftiga" datorn för sina studier. I princip behöver jag ingen häftig dator heller, för jag har trappat ner datoranvändningen rejält. Med stor sorg avstod jag från min stora stationära dator, som snällt hade tjänat mej i 15 års tid. Tyvärr klarade den inte längre av uppdateringen till dagens operativsystem. Jag borde ha övergått till Linux och nu ångrar jag lite att jag inte gjorde det. Men just då behövde jag ännu tillgång till Microsofts program, för jag hade kurser kvar på vårterminen.

Hur som helst, min nuvarande bärbara har ytterst få ingångar, så det gäller att komplettera med hubbar för att få kontakt med yttre skärm, tangentbord, mus och skrivare. Snällt nog, tog äldsta sonen hand om trasslet och fixade så kontakten mellan skärm och dator är återupptagen. Skönt att ha tillgång till expert.
Och eftersom jag fick bra teknisk hjälp gjorde jag också en teknisk hjälpinsats. Jag uppdaterade bisin mins bärbara, den han köpte när han blev pensionär. När jag uppmuntrade honom att börja använda den slog han ifrån sig med båda händerna och sa att han inte har tid. Hrmpf! Vad gör han med en dator då?

Sent på eftermiddagen försvann bisin min till grannbyn och vedhögen. Jag var inte glad för hit skulle komma en kille och byta elmätare.
– Äh, du klarar nog det, sa bisin min och smet iväg. Han tyckte att jag skulle stå bredvid den där killen och fråga en massa dumheter.
Till all tur var äldsta sonen här och tog emot mätarkillen och visade honom till mätaren i källaren. Medan vi väntade vågade jag inte göra så mycket, för det skulle ju bli elavbrott under mätarbytet. Jag började alltså sortera papper, som samlats högvis här på databordet. Svåra saker, för vad vågade jag kasta bort? Och vad skulle sparas? Jag hittade en forsedel för garn, som jag beställt från Lankamaailma i januari i år. Det var nödvändigt, för jag saknade ett nystan till den rosa sjalen. Förbluffad stirrade jag på forsedeln. Hade jag verkligen beställt det där sockgarnet? Det kan jag inte ha gjort. Det måste ha blivit något fel, för jag har inget minne av något sådant sockgarn. Kan jag ha blivit så glömsk? När jag riktigt ansträngde mina små grå kom jag på att jag hade gjort en gemensam beställning med stickväninnan V. Sockgarnen var alltså hennes. Tjohooo! Jag hade alltså inte tappat bort några nystan.

Nu har bisin min äntligen kört iväg till grannbyn, så nu ska jag dra fram allting, som behövs för adventskalendrarna. Hoppas att jag har tillräckligt med små grejer, påsar, tejp, nummerlappar och ja, kassar att förvara påsarna i. Spännande, inte sant? Kan hända att jag hamnar komplettera ännu. Hoppas att jag hittar alla små saker jag har samlat ihop under året.

Önskar er alla en skön fortsättning på tisdagen! 

Varannan dag

 Igår var jag igen iväg till stan. Den här gången tillsammans med äldsta sonen. Nu har vi alltså glass i frysen och yoghurt i kylskåpet. Men det här med att besöka mataffären varannan dag är inte alls hälsosamt för mej.
Igår kom jag igen hem med en...

 ... tidning! Och ni ser ju vad som lockade mej med den här pärmbilden!
Just det, katter!

Men jag är ju nu inte en sån där som kan det här med maskstygn, så kanske jag håller mej till de där gula sockorna istället. Det står nämligen att de är lättstickade och det passar mej betydligt bättre.

Igår dök nästyngsta sonen överraskande upp och han hade med sig...
 

... hembakta batonger. Mums! Nu är de åtminstone gjorda i grannbyn, så jag behöver inte fundera desto mera över ursprungsland eller läsa det finstilta.

Nu ska jag småningom ta mej till stan igen! Farligt, farligt, men den här gången på uppdrag av bisin min och så kanske, kanske något garnrelaterat...

Önskar er alla en fin ny vecka. Enligt väderspåmännen lär första oktober bli extra varm och solig, så passa på och njut!

Riktigt upprörd

Igår morse tänkte jag lyxa till frukosten med en sesambagel. Lite annorlunda mot mitt vanliga intag av rågbröd. Jag tog fram påsen jag handlade i fredags och lade bageln i brödrosten. Medan jag väntade att bageln skulle ploppa upp, kollade jag på brödpåsen.

 

Och jag blev riktigt upprörd. De här är bakade i Danmark! Va sjutton! Här försöker en arma stackare gynna inhemskt och lokalproducerat och så kommer Fazers bröd från Danmark! Det är inte klokt. Jag är så besviken och ledsen. Jag trodde att det går att lita på ett finländskt varumärke, men tydligen gör det inte det. Här försöker jag i mitt lilla hörn av världen vara en någorlunda god miljömänniska, sortera, ha kompost och undvika matsvinn så gott det går. Och så blir jag lurad av Fazer och en läcker förpackning i rosa! Morr!

På kvällen gjorde jag en liten bricka med kex och ost, det var ju ändå lördag.

Jag minns att jag var lite fundersam i affären när jag nappade de här kexpaketen. Cream Cracker förpackningen såg inte alls ut som den brukar, men en hel del förändras ju så det gäller att hänga med, eller hur?
Döm om min förvåning när jag undersökte förpackningarna. De här kexen är gjorda i Lettland. Nu var jag verkligen riktigt upprörd. Kantola är ju finländskt, men nu plötsligt är det inte alls så. Milda makaroner. Härefter får jag nog gå länge i mataffären och lusläsa allt det finstilta. Det är verkligen svårt att vara en ansvarskännande och miljömedveten konsument när det inte ens går att lita på inhemska varumärken.

På kvällen fick jag äntligen socka nummer två färdig efter att jag fäst alla trådar. När jag satt där med stoppnålen i min hand slog det mej, tänk om Novita också sviker mej. Med darrande fingrar tog jag fram Nallenystanet och...

... tack och lov, finska flaggan finns på banderollen. Nu kan jag lugnt sticka vidare...

Önskar er alla en skön fortsättning på söndagen!