Det där med restgarner

I veckan fick jag för mej att det var dags att ta itu med mina restgarner. Sagt och gjort, jag letade reda på en några år gammal mönstertidning, som lovade att min restgarnskorg skulle bli tom. Döm om min besvikelse då det behövdes 200 gram garn till alstren. 200 gram! Det är ju redan ett par sockor eller en halsduk. Det är inga restgarner, om ni frågar mej. Nej, så här ser mina restgarner ut:

Här finns inte 200 gram av samma färg eller kvalitet. Nu får jag allt lov att själv hitta på mönster eller helt enkelt härefter enbart sticka randiga sockor.

I går kväll såg jag igen på dart. Tyvärr visades inte när Gian van Veen kastade, för han gjorde det på dagen. Och ikväll visas ingenting av kastandet gratis på Viaplay. Snyft. Bisin min föreslog att vi skulle betala för kanalen och få se mera. Men när jag hastigt räknade ut att det skulle röra sig om 300 € på årsnivå tycker jag inte att det är värt det. Jag är inte intresserad av engelsk seriefotboll och dessvärre kommer snooker på en annan betalkanal. Slugt, inte sant? Alla vill ha mycket pengar. Jag får nöja mej med Youtubeklipp ifall längtan blir för stor.

Till det positiva med att jag inte fick se Gian kasta live igår kväll hör ändå att jag fick stickat nästan ett helt sockskaft färdigt. Varje moln har alltså sin guldkant. Ja, och ikväll får vi väl då satsa på På spåret istället.

Nu dags för lite annat än dart och TV. Bäst att njuta av det vackra höstvädret så länge det vara.

Önskar er alla en finfin ny vecka!

Jättesnällt

Igår var äldsta sonen iväg till stan och tog ut faderns paket. Det var jättesnällt, för jag slapp köra iväg. Fadern var tacksam ända tills han packade upp och såg att det nu inte var pansarplåten han hade beställt till bilen. Men det kunde vare sig undertecknad eller sonen rå för. Det är inte vi som packat beställningen i två kollin.
– Men de skrev ju att beställningen skulle komma samtidigt, grymtade bisin min.
Ja, men de skrev också att beställningen skulle komma först den femte oktober, så...

Jag har ingen aning om vad den där pansarplåten är för nånting och får igen innerligt hoppas att jag har lyckats beställa rätt del. När jag tänker på pansar så minns jag en semestertripp till Parola 2015 tillsammans med yngsta sonen. Han var verkligen insatt i pansarfordonen och dess historia och än idag är jag tacksam för att han ville tillbringa en av sina få semesterdagar tillsammans med mej. Det var jättesnällt av honom.

Jättesnällt var det också av äldsta sonen igår att köpa den här åt mej:

Bra Korsord nr 11 2026. Nu blir det lite hjärngymnastik.

Idag har jag inte lust att göra nånting alls, så kanske jag kan ta en ledig dag fastän jag är pensionär? Lite utevistelse behövs förstås och bäst att få den undanstökad medan vädret ännu är drägligt.

Önskar er alla en bra fortsättning på lördagen!

Åååh!

Igår var här minst sagt nyckfullt väder. Varje gång jag var färdig att bege mig ut på en liten runda och öppnade dörren ösregnade det. Så jag gjorde precis som vår katt Tufsen gör, vände om i dörröppningen. Så fort jag började göra nånting inomhus sken solen igen lockande och regndropparna glittrade i regnbågens alla färger i lövträden.

Det blev alltså inte riktigt som jag planerat. I och för sig är jag ju inte gjord av socker och skulle därför nog ha klarat av regnet, men det kändes inte riktigt lockande. Jag gick in i hobbyrummet istället, för där är det alltid lika spännande att gräva bland alla projektkassar. Så gjorde jag igår och hittade då min gamla jobbväska. Där fanns gamla kurspapper, näsdukar, ett munskydd från coronatiden och i en plastkasse:

Åååh! De här ljuvliga, ljuvliga garnen inhandlade från Lankamaailma i Åggelby för några år sedan. Tänk att jag hade gömt dem och glömt dem.
Jag hittade också ett radergummi och mitt rutiga häfte. Det sistnämnda väckte minnen till liv, för ordentligt hade jag skrivit upp kursplaneringar, anteckningar från fortbildningar jag deltagit i, hur vi flyttade på kurser under coronatiden och hur vi fick utföra kansliuppgifter när staden sparade och vi inte hade nån kurssekreterare, bland annat skulle vi godkänna reseräkningar för de timlärare vi hade ansvar för. Håhåjaaa, det var tider det, eller som engelsmännen skulle säga: "Those were the days". Som ni kanske förstår, så tog mitt sorterande/plocka undan ganska fort slut vid det här laget när jag fastnade nostalgiskt där i häftet. 

Jag slängde gammalt kursmaterial i pappersinsamlingen och tänkte lite vemodigt på hur många timmar jag hade ägnat åt att förbereda kurser och skapa eget material. Nu är förstås allting uråldrigt. Kanske det inte behövs papper heller, för allting finns ju på nätet. Det gäller bara att orka hänga där och försöka bena ut vad som är sant och vad som är falskt. Inte alltid så lätt att veta.
Häftet bränner vi nog upp i vedpannan. Det har ju ingen betydelse för nån annan än undertecknad.

Medan det regnade passade jag på att uppdatera, ta i bruk och konfigurera bisin mins nya smarttelefon. Ja, ni läste helt rätt. Han har blivit med smarttelefon! Utvecklingen har småningom också nått detta hus! Äldsta sonen var orolig för vad fadern skulle säga eller tycka. Till all tur accepterade bisin min att det nu är dags för hans del att själv börja leta efter sina bildelar, kunna skicka foton och kanske till och med lite smått börja använda e-post. Särskilt entusiastisk är han dessvärre inte, för han har inte ännu rört telefonen. Dock sa han att jag skulle knappa in J:s telefonnummer i kontaktuppgifterna, då jag berättade att här finns nu hans syrrors telefonnummer, likaså Mr J:s, E:s, familjens och till och med min telefonnummer.
När jag ivrigt ville visa bisin min hur han skulle söka på nätet, svarade han bara att han inte har tid för skärmar. Nä, nä, hur kommer det sig då att jag ska ha tid?

Det här kommer nog att kräva mycket tålamod från min sida och sätta alla mina pedagogiska förmågor på hårt prov. Redan nu råddar jag mellan hans och min pinkod för att öppna den här telefonen. Den är dessutom mycket nyare än min egen, så jag kan inte använda min föråldrade för att visa hur det ska se ut i telefonen.
Hur som helst, jag plockade bort de flesta apparna, laddade ner WhatsApp, Yr och framförallt Brave. Det får räcka så här till att börja med. Jag utgår från att när han blir varm i kläderna vill han också ha nyhetssidor, men det är inte säkert, för det är ju så smått att läsa där i skärmen. Rätt snabbt får han också lov att själv börja sköta navigeringen med hjälp av sin telefon. Antagligen får jag lov att ytterligare skaffa en billaddare eller så får han lov att använda vårt reservbatteri. Vilket påminner mej om att det nog är dags att ladda det. Måste bara hitta det först...

Åååh! Igår kväll gick det att se dart live från världsturnén i Amsterdam på Viaplay. Vilken lycka! Och Gian van Veen vann med 6-2. Tjohooo! Jag spände mej så för hans skull och jag sände många varma tankar och hurrarop. Bisin min tittade på mej från sin gungstol:
– Han hör inte när du hejar på honom. Du behöver inte ropa så.
Bisin min tyckte nog för sjuttioelfte gången minst att han har en helgalen fru. Jag iddes inte ens påminna honom om alla gånger vi brukar ropa högt åt deltagarna i tv-frågesporter när de ingenting alls kan. Darttävlingen jag såg på igår var ju ändå live, medan På spåret, Stadi vs lande och Haluatko miljonääriksi är bandade program.

Att se på TV är inte hälsosamt, åtminstone inte för mej. Igår tog mina axlar stryk just för att jag spände dem så för Gians skull.

Stryk tog också mitt stickande, för jag hann endast med ynka sju varv resårstickning! Kanske bisin min ändå har rätt i att det inte är bra att bli så engagerad i en sport. Å andra sidan, här förekommer ju inte våld eller tjuvnyp såsom i fotboll och ishockey. Och där finns ju riktigt fanatiska supportrar.

Men åååh, i morse såg jag att det arrangeras Darts Night i Lahtis 6.12 med bland annat Luke Humphries, Michael van Gerwen och Gerwyn Price. Tänk om... ja, tänk om nån skulle vilja följa med...

Nä, nu måste jag göra lite annat än sitta här och drömma.

Önskar er alla ett härligt veckoslut. Det finns en hel del höstmarknader att besöka i morgon, lördag.

Sillsmörgåsar!

Igår var det en riktigt fin dag här i mitt lilla hörn av världen.

Det började med att tidningen Mästarkryss fiskades upp ur postlådan. Tjohooo! Nu hann jag inte ens bli alltför arg på det viktiga meddelandet, som posten skickade ut till alla hushåll. I brevet stod det kryptiskt att posten kommer lite si och så. Verkar lite smått som om de inte alls vill dela ut nån post längre. Tydligen får vi gå till postlådan hela tiden, för ingen vet om posten kommer på måndagen, tisdagen, onsdagen, torsdagen eller fredagen. Plötsligt har en annan firma kört ut post och så kommer det viktiga brev på lördagen. Rena rama postvillervallan. Synd, för nu vill man inte prenumerera på tidningar eller skicka "riktiga" kort eller brev längre.

Gårdagens stickträff hölls hos G-M. Hon bjöd på sillsmörgåsar, karelska piroger med äggsmör och en jättegod morotskaka. Äntligen fick jag sillsmörgås, som jag har längtat. Hur kunde G-M veta det? Här hemma blir det inte av för mej att laga sillsmörgås, för jag är den enda i huset som äter sill. Rena rama festen för mej igår alltså.

En fest som fortsatte här hemma, för jag fick piroger med mej hem och...

... morotskaka. Mumsfilibabba! Tack G-M!

På hemvägen från gårdagens stickträff, kurvade jag via lilla butiken. Vi behövde bröd, mjölk och smörgåsmargarin. Jag kom ut med två fulla kassar! 🙈 Det tycks vara farligt att köpa mjölk också. Men härligt, ack så härligt att gå i en liten butik. Urvalet är förstås mindre, men servicen är kanon. Igår till exempel hjälpte damen i kassan mej att packa varorna i ena kassen. Och det vet ni, bara så där utan att jag ens frågade. Vi var på tumanhand i butiken och hon hade redan packat upp alla varor i butikshyllor, så istället för att stå och passivt hänga fick jag välkommen hjälp. Sånt här händer ju enbart i små butiker, eller hur?

På kvällen blev det ännu mera festligt då jag såg att KAJ vunnit en rockbjörn som årets grupp! Tjohooo! Stort grattis till de duktiga killarna.

Kvällen avslutades för min del strax efter klockan 23 med att jag fick en socka färdig. Tjohooo! Nu är jag jätteivrig på att få sätta igång med socka nummer två, men antar att jag måste göra lite annat först.

Önskar er alla en skön fortsättning på torsdagen!

Från väst till öst

Igår hade jag bra kunnat sjunga Alltid på väg, för det var jag bokstavligt talat. Dagen började med ett kontrollbesök klockan nio hos en sjukskötare på lungpolikliniken på Borgå sjukhus. Bisin min följde snällt med som chaufför, så nu blev Parkki-Pate, eller vem det nu är som vill åt ens slantar där på parkeringen, utan våra pengar. Jag var egentligen inte jättenervös eller orolig, så där som i höstas och vintras förra året. Allting har ju verkat mycket bättre nu, så...

Sjukskötaren var igen ny för mej, jättetrevlig och talade svenska. Hon förklarade lugnt och svarade på alla mina frågor. Hon tittade i skärmen och vände sig sedan till mej och sa att allting ser bra ut. Lungläkaren ska ändå idag titta på det senaste som hänt och hör sedan av sig brevledes. En stor sten föll från mina axlar när sjukskötaren sa att jag inte behöver göra nånting själv, utan årskontrollen sköts automatiskt. Tjohooo! Verkligen skönt att inte behöva kämpa med tidsbeställning och väntandet på återuppringningen, såsom det fungerar på hälsocentralen. Vad kan jag annat säga än att jag är i goda händer. Självklart ska jag ta kontakt om nånting akut händer, men det är en helt annan sak.

Från sjukhuset körde bisin min till Puuilo, för han hade glömt små pryttlar, vad för sorts nödvändiga små grejer det var, har jag ingen aning om. I en halv minut tänkte jag att jag kan sitta i bilen och vänta, för jag har inget ärende där i butiken och jag var ännu så tagen av det positiva poliklinikbesöket. Bisin min protesterade och tyckte att jag skulle följa med in, så då gjorde jag det.

Jag hittade några julklappar! Tjohooo! Bäst att liksom börja i tid, eller hur? Efter de där smått förbjudna impulsköpen, ja, för det ska ju inte vara några julklappar i år heller, så styrde jag stegen direkt till...

... garnhyllan! Där var ganska tomt i början av hyllan med en lapp som sa "tillfälligt slut". Sen var där en lapp som sa att alla DROPS garn var minus 30%. Men alla vet ju att jag inte ska köpa garn, så...

 

... jag kom hem med det här 150 grams nystanet. Jag kunde ju inte lämna det här nystanet alldeles ensamt där högst uppe i sin korg. Dessutom är det här faktiskt 150 gram, så det räcker riktigt bra till ett par sockor. Tjohoo!

Sen nappade jag ännu de här två chenillenystanen, 200 gram. Lite diffusa planer på vad de ska användas till. Om idéerna inte går att förverkliga, får jag helt enkelt ge bort det här garnet.

Från Puuilo körde bisin min raka vägen hem, för nu var det bråttom. Han skulle iväg till grannbyn och än en gång kolla nästyngsta sonens bil. Bromsarna skulle ställas in för att de ska ta jämnt och... ja, en hel del annat tekniskt mumbo jumbo, som jag inte orkade höra på. Jag förstår just inget ändå, för jag slår dövörat till. Det finns liksom gränser för hur mycket teknisk information min hjärna står ut med.

Det var lite osäkert vilken tid bisin min skulle återvända hem. Det där att meka med bilar är tidsmässigt en opålitlig hobby, för plötsligt krånglar nånting, en mutter, bult eller skruv vill inte lossna och tiden rinner iväg. Strax före klockan 15 var maten, ugnskorv och mos, ändå färdig och bisin min stormade in. Nu var det bråttom.
– Fem minuter till start, sa han medan han klädde om sig och åt på samma gång.
Tänk sån tur att maten var färdig då han dök upp här hemma.

Eh, vänta nu, vad då start? Jag hade ju nog planerat göra lite annat, men plötsligt befann jag mej här...

... i Fredrikshamn, där flaggan inte längre vajar och där diskussionen om vad som ska göras med den långa stången är livliga. Det lär ska vara dyrt att få den här rysktillverkade flaggstången nedmonterad. Den kanske blir en säkerhetsrisk, om den nu inte redan är det. Vem vet när stormen river ner hela stången eller den går av på mitten?

Jag var inne på Jysk medan bisin min uträttade sina ärenden. Han meddelade att jag skulle köpa en madrass åt honom. Öh, vänta nu, en riktig madrass eller en bäddmadrass? Det sa han inget om annat än att madrassen inte fick vara för mjuk. Så där hasade jag omkring på sängavdelningen och satte mej lite då och då på sängändarna och hoppade lite. Mycket klokare blev jag inte. Jag kollade också på bäddmadrasserna på andra sidan väggen och det med lika klent resultat. Hur skulle jag kunna veta vilken sorts madrass bisin min var ute efter?

Jag övergav madrasserna och stegade iväg till andra ändan av affären. Bland småpryttlarna såg jag billiga kopior av Aaltoliknande vaser samt en hel del annat mer eller mindre onödigt. Rätt många ungdomar var på jakt efter möbler, allt från skrivbord till köksstolar. Tydligen hade de flyttat in i studielägenheter. Kunderna kom och gick i en jämn ström.

Jag hittade två små mjuka dynor med djurmotiv, en uggla och en räv. Jag tänkte direkt på barnbarnen i grannbyn och nappade med mej dynorna. Sen hörde jag bisin mins röst, som svarade på kassapersonalens fråga om han behöver hjälp:
– Min fru borde vara här. Jag letar efter henne.
Jag klev fram till honom och visade sen var bäddmadrasserna fanns. Han hittade en han var nöjd med och flickan i kassan hjälpte oss att få ner madrassen från högsta hyllan.

På hemvägen kurvade vi ännu via barnbarnen, för bisin min hade ärende till nästyngsta sonen. Jag gav dynorna åt Lillan och Lilleman. Hon valde räven och han tog hand om ugglan. Lillan var dock inte riktigt nöjd med presenten:
– Jag vill ha leksaker, sa hon.
Tja, jag såg inte direkt andra leksaker än såna som var avsedda för hundar. Kanske jag skulle ha hittat mjukisdjur, men det finns redan i överflöd där i huset. Det är svårt med presenter till en smått kritisk fyraåring! 🙃❤️

När vi äntligen kom hem på kvällen tyckte bisin min att jag skulle bädda hans säng med den nya madrassen medan han försvann till potatislandet. Jag hade inte riktigt tid, för jag grejade med en maskin, fick in lite saker i garderoben i sovrummet och tog hand om dagens disk. Det blir ju dessvärre en hel del ogjort då man flänger omkring!

Nu småningom dags för mej att köra iväg till dagens stickträff hos G-M.

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen.

Virkat fantasidjur

Minns ni mina två lappar, den ena stickad och den andra virkad? De har legat på bordet och retat mej, men jag har liksom inte kommit mej för att ta itu med dem. Men så igår fick jag äntligen "stoppningshålet" ihopsytt och både öron och nån sorts svans påsydda. Nu har jag alltså ett virkat fantasidjur färdigt, tror jag...

Virkat fantasidjur

Start:    16.08.2026

Färdig: 14.09.2026

Garn: 7-bröder raita från Novita och lite andra restgarner

Åtgång: 26 gram
Virknål:  4 och 3½
Mönster: Eget påhitt

 Jag tänkte lämna ögonen och munnen ogjorda, för jag vet inte riktigt hur de borde se ut. Bisin min tycker att jag ska sy knappar, som ögon. Men jag vet verkligen inte. Jag skulle förstås kunna brodera nån slags ögon eller virka. Men fortfarande tvekar jag. Orkar jag med sånt där småpetande? Jag har ju ännu den stickade lappen kvar att ta hand om.

Igår kväll var jag och hälsade på gullisarna i grannbyn. Lillan blev lite besviken när allting i den stora plastkassen var åt pappa. Varför fick hon inget paket? Ja, det var verkligen slarvigt av famo. Lillan undrade också varför jag hade pyjamasen på, när hon såg min gamla noppiga svarta klänning med vita stjärnor på. För ser ni plagg med stjärnor och månar, det är nattkläder och inget annat! Antar att famo nästa gång måste satsa lite mer på sin klädsel och inte dra på sig vilka trasor som helst.

– Den här ska du få, sa Lillan när hon plötsligt kom rusande från köket. Tror ni att det är ett tecken på att famo borde baka chokokex?
Lillebror ville inte vara sämre, så han kom rusande med ett sockerpaket och en burk bakpulver. Han förde dem snällt tillbaka då famo tackade och bad honom hjälpa att returnera varorna. Korta stunder satt Lilleman i min famn, men för det mesta hade han fullt upp med att göra allting från att parkera en liten bil i ett "hus", som storasyster pysslat ihop, till att sparka på en liten mjuk boll.

Nu måste jag göra lite nytta, kanske röja i sovrummet, fast det märks ju ingenstans, eftersom jag inte brukar ha andra gäster i sovrummet än just Lillan. Men det kan vara lite farligt i sovrummet, för där finns ett och annat bortglömt och gömt, sånt som kan distrahera.

Önskar er alla en skön fortsättning på tisdagen.

Mönsterstickade sockor

I måndags, för en vecka sedan, fick jag ett par sockor färdiga. Faktiskt ett par mönsterstickade fastän jag tänkte avstå från allt mönsterstickande på grund av allt garnfästande när stickningen äntligen är färdig. Men det är roligare att sticka skaften om det finns mönster, så...

Mönsterstickade sockor

Start:    19.08.2026

Färdig: 06.09.2026

Garn: Perfect Premium

Åtgång: 82 gram
Stickor:  3½
Mönster: Kelta-mustat sukat, s. 7 i Käsityön ABC 11 Sukat, lapaset & asusteet

De här sockorna höll på att bli ett evighetsprojekt, för jag lade upp maskor redan i februari i år. Sen konstaterade jag att det inte blev bra och rev upp alltihop. Det blev flera rivningar innan jag äntligen förra månaden hittade rätt grovlek på stickorna.

Jag var osäker på storleken och på vems fot de här sockorna skulle passa. Garnet är inköpt i Kotka, från Kangas Keidas, som finns i Prisma. Och som vanligt har jag ju inte grundfärger såsom grått, svart eller vitt. Nej, jag fastnar alltid för färggranna nystan. Till saken hör att de här var reagarner, antagligen för att andra stickare väljer just grundfärgade nystan? Tur att jag då kommer och tar hand om de övergivna nystanen, eller hur?

Tur också att sockorna passade precis på M:s fot, så igår fick hon dem. Bisin min blev riktigt till sig och frågade varför jag inte gav dem i julklapp. Då fick jag förklara att jag ju inte med säkerhet visste om de skulle passa. Tänk vad tråkigt att sen sitta där på julafton och så passar inte sockorna. Då får jag ju skämmas, inte sant?

Jag hann inte blocka sockorna, trots att jag hade de här till hjälp. M blev superförtjust i dem och undrade om hon fick de här också med sig hem. Men då protesterade jag, för jag behöver dem nästa gång jag ska blocka små sockor.
Om jag förstod saken rätt så behövde M verkligen sockor just nu, så tur att mommo hade stickat.

Det där med barnbarnens storlek på fötterna är annars knepigt, för inte ens föräldrarna har riktigt koll. Det skulle ju vara bra för undertecknad om jag skulle kunna mäta foten under stickningens gång. Men till all tur, så om de här inte skulle ha passat på M så kanske de skulle ha passat på A, om de ännu varit för små för A, så kanske Lillan hade fått nya sockor osv. ända till lilla T. Det finns alltså alternativ, lyxigt värre.

Nu dags för lite tråkigt hushållsjobb.

Önskar er alla en skön fortsättning på måndagen!