lördag, juli 21, 2018

Några tokar

Igår på eftermiddagen styrde vi österut. Minstingen körde sin Adam plåtlåda och det var riktigt, riktigt skönt att sitta i den, för den har luftkonditionering. Vägskylten visade att temperaturen på vägen var +44! Inne i bilen hade vi knappa 20 grader. Sköööööööönt!

Första anhalten blev männens favoritvaruhus,
nämligen Motonet. Den här gången i den östliga grannstaden. Karlarna skulle ha något hundben (koiranluu, heter säkert någonting helt annat på svenska, men mina bilkunskaper är inte riktigt de bästa just nu. Jag är illa rädd att hettan gjort hjärnan till trögflytande slem!) och diverse andra delar. Morfar i huset hade nämligen gått igenom minstingens bil på dagen medan han, ägaren, jobbade på distans. Morfar i huset tvättade också minstingens bil samt min. Tack för det.

Jag fick inte följa med in till varuhuset, så jag fick nöja mej med att se en av Motonets unga gossar fixa en trasig bakblinkers på en Fiat Ducato Globetrotter. Det var ett äldre par som var ute på vift med sin husbil.

Sedan körde vi vidare till följande stad och en besiktningsstation där. De har både drive-in och tidsbeställning. Vi var där när klockan var lite över fyra och det var alldeles tomt. Så jag var säker på att de stänger klockan 16 under sommarmånaderna. Till all lycka var det inte så, utan det var bara att tuta och köra direkt till besiktningen. Och tuta i bokstavlig bemärkelse, för signalhornet kollas ju, likasom en massa annat. Bilen gick igenom, visserligen med en fellista, men nu behöver den inte besiktigas förrän efter två år. Jihaaa! En av fördelarna med nyare bilar. Dock, så svor morfar i huset ve och f-rbannelse över bilen när han skulle byta brännare i framlyktorna. Det var inte alls lätt och han hamnade nästan att ta loss framdäcken!!! Idag fortsätter morfar i husets bilservice, för nu skall oljan bytas och de där benen. Ev. skulle någonting annat också fixas. Men tillsvidare sover ännu far och son.

Efter utförd besiktning hamnade vi här
i ett rart litet köpcenter.  Vi skulle dock inte handla, utan äta.

Och det gjorde vi i Itäväylän Bensis. Helt okej standardmat med schnitzlar, hamburgare och dylikt. Bra omväxling mot alla ABC-ställen, som morfar i huset annars föredrar eftersom de är precis längs med vägen och det går inte onödig restid till spillo.

Under tiden, som vi hade varit borta, så hade det varit blixt och dunder i våra trakter och så missade vi morfar i husets kusin, som oanmäld tänkte komma på besök.
Blixten slog för övrigt ner i grannbyn, men den här gången klarade det sig utan desto större olyckor.

Den nästyngsta med sambo anlände på kvällen med både bastuved och bastukläder. De två bröderna eldade bastun och sen var det bara att njuuuuta. Visserligen ska man ju inte elda bastun nu just, för då blir det varmare inomhus. Men vi är några tokar här, som anser på äkta finländskt manér att man inte blir ren om man inte får gå i bastun. Så i morse då jag steg upp hade vi 26 grader inne och 19 ute.

Och nu, nu har mina karlar stigit upp, så nu sätter jag punkt för den här gången.
Ha en riktigt fin lördag!
Få se om vi orkar hitta på någonting här eller om vi tar det lugnt. Man vet aldrig!

fredag, juli 20, 2018

Hela natten

Äntligen, äntligen har temperaturen krupit ner till hanterbara nivåer. Och äntligen, äntligen fick jag regn i mätaren.


Som ni ser, 8 mm vatten kom det i natt och förstås ser ni ju också vems regnmätaren är, eller hur? :)
Nu kan jag delta i alla diskussioner om regnmängder. Tidigare har jag fått humma lite obestämt.

Hela natten hade jag på fläkten, för det är hett i sovrummet. Hela natten surrade den på och sövde mej. I morse när jag vaknade hade vi 27 grader inne och 19 ute. Så nu har alla dörrar och fönster fått stå öppna, så vi skulle få korsdrag. Tyvärr blåser det inte alls.

För övrigt så är det lyxigt att ha minstingen här. I morse fixade han bacon och ägg till frukost. Det ni!

Önskar er alla en riktigt trevlig fredag!

torsdag, juli 19, 2018

På huvudet

Vad hade jag då på huvudet i lördags när jag var på Roots'n Boots? 
Jo, den där hatten som var för stor åt väninnan. Det var fem före att min kusin fick riva upp den på fredagskvällen då hon anlände. Jag funderade nämligen på att förvandla den till en fruktkorg. Tur att jag inte gjorde det för nu kunde jag skydda mitt huvud mot den gassande solen. Eftersom hatten var för stor också för mej, så sköt jag den ganska långt bak i nacken med den påföljd att jag har gått omkring med illande röd näsa. Mötande människor har säkert trott att jag har pimplat rejält. Det har jag i och för sig också gjort, men då handlar det om minst två liter vatten eller mera.

Modell: Hatt á la Inge. 
Alltså inget mönster utan direkt från mitt huvud.
Material: Filona, finskt papperssnöre från Lappajärven värjäämö
Åtgång: 202 gram
Virknål: Nr 5

Visserligen är det här ingen cowboyhatt, men den passade ju bra ändå. Nästa gång jag använder den ska jag dra ner den rejält över pannan så näsan skuggas!

Idag är det slut på min frivilliga källarexil, för minstingen anländer och behöver gästrummet. För mej återstår nu att putsa fläkten i sovrummet och hoppas att den ger tillräcklig svalka i natt. Tur att vi ändå har fläktar, för de har tagit slut i affärerna.

Och nu, nu ska jag uppdatera en dator och sedan ska jag... hmm... ja, iväg igen. Måste jag? Jag vill ju allra helst sitta i källaren och virka!

onsdag, juli 18, 2018

Flyttat

- Va, tänker du bo där hela tiden nu, frågade den nästäldsta idag då han ringde och fick höra att jag hade flyttat.
- Jo, tills det blir bättre, svarade jag.

Vid halv fyra-tiden i morse gjorde jag mitt drastiska beslut. Tog mina dynor och lakan och lade mej i gästrummets säng. Och här stannar jag tills vädret blir mänskligt igen.

Morfar i huset försökte faktiskt sitt bästa. Han stängde ut värmen genom att knipa upp en bordduk framför sovrumsfönstret. Men det hjälper föga då gradstocken ändå visar 30 grader!
Men lyckliga, lyckliga oss, som har en källare.

Vi har för övrigt en gissningstävling på gång med morfar i huset. När slår de här blomknopparna ut?
Något pris har det inte varit tal om och jag tror att morfar i huset inte längre ens minns vad han har sagt. Så kanske bäst att glömma hela grejen.

Och nu ett skutt i duschen (får jag stå där resten av dagen?) innan vi ska iväg söderut på födelsedagskalas. Hoppas att det fläktar åtminstone lite där vid den alginvaderade stranden!

tisdag, juli 17, 2018

Full rulle hela veckoslutet

Nej, jag har inte dukat under för hettan, ännu. Jag har haft full rulle hela veckoslutet med trevligheter, så jag har tyvärr inte hunnit blogga. Men nu, nu sitter jag här i källaren och lever sällare! Jag jobbar så att säga på distans just nu, för i övre våningen går det inte alls att sitta framför datorn.

Men det var ju veckoslutet jag skulle berätta om. Vi fick kärt och efterlängtat besök av min kusin.

Morfar i huset höll ju på att städa som en galning. Bra så, men i morse var det kanske inte så lyckat med sådana här sommargardiner. Visserligen strömmar ljuset in i köket, men det gör värmen också!

Kusinen och undertecknad koncentrerade oss på det viktiga, nämligen vätskeintaget! Rosa, gott bubbel i glaset och färska jordgubbar att mumsa på.

Och ni ser, det är riktigt min färg. Gott är det också. Ska försöka minnas det om jag nu rör mig på sådana ställen som säljer sådant här!

På lördagsmorgonen vaknade vi pigga och nytra och efter att ha intagit frukost begav vi oss iväg norrut till grannkommunen. 

Där besökte vi ett gårdsloppis.

Det fanns många uthus fulla med allt möjligt och det fanns flera försäljare.

Och ser ni där långt borta? En säckpipsblåsare. Det ni! Lite annat än loppisarna i Sverige, minsann! Här bjöds både på kaffe med tilltugg och levande musik.

Kusinen fyndade ett par äkta mamelucker!
Och jag, jag hittade mina plastringar, som jag letat efter sedan i våras. Och så fick jag ge lite idéer åt den dam som försäljerskan kallade mormor. Hoppas att det bär frukt!

Och så kunde jag inte låta bli, måste ju bara ha lite knappar. Dem kan man nog inte ha för många av, fastän morfar i huset tror det.
Det fanns så många olika att det var riktigt svårt att välja.

Efter loppisbesöket var det dags för ett besök hos min hulda moder. Där stannande kusinen medan jag en stund senare fortsatte hemåt. Där hann jag slänga i mej en macka och packa kylväskan samt lilla projektväskan.

- Hjääälp, vad ska jag ta på huvudet, frågade jag av morfar i huset.
- Nå kan du int ta den där lila som blev för stor, undrade han.
- Njaa, jag vet nu int.
- Men prova nu om den passar.
- Men ska jag nu verkligen...
- Prova nu bara.
Och för en gångs skull var jag riktigt lydig. Och jodå, det kunde nog gå, så jag fäste två trådändar och så var huvudbonaden fixad.

Morfar i huset skjutsade mej snällt till stan, närmare bestämt till Bastion Ungern och Roots'n Boots, som nu arrangerades för fjärde gången. Och tänk, jag har faktiskt varit med alla gånger. Häääärligt, hääärligt! En riktigt fin musikmix som jag gillar, men var sjutton var alla ortsbor?

Först ut på scenen var Saltwater Jinx. De var överraskande bra. Lite synd tyckte jag allt om dem, för det är inte lätt att inleda en festival av det här slaget då människor lite håglöst ännu släntrar in. De spelade låtar av bland annat Grateful Dead, Dwight Yokam, Hank Williams, Kris Kristofferson,  B.B. King, Decemberists, Rolling Stones, Tom Petty och Lucinda Williams Real Live Bleeding Fingers and Broken Guitars Strings. Jag gillade den här blandningen av americana. En sorts rockig country med allt från klassiska låtar till sådant som kanske faller lite utanför den gränsen.

Nästa band på scenen var Jake's Blues Band. Det blev tunggung direkt, men jag vet inte riktigt. För mej blev det nog någonting att fattas för jag tände liksom inte direkt. De spelade bland annat Let me love you baby av Stevie Ray Vaughan och det är ju nog en riktigt bra bit. 

Ovannämnda trio ersattes av följande trio, nämligen Pete Boy Rock'n Roll Trio. De spelade klassisk 50-tals rock och det här var lite mera i min smak. Mest kanske för att jag är så förtjust i ljudet från kontrabasen. Det är så härligt fylligt. Det är också något så rent över den här sortens rock. De spelade också What'd I Say av Ray Charles.

Ismo Haavisto & Rhythm Tigers spelade rockabillymusik så att det stod härliga till. Dom spelade både klassiker och egna låtar. Lite annorlunda sound tack vare saxofonen. Vet inte riktigt vilken banduppsättning det här var, för de var utan keyboardist och hade samma trummis, Petteri Määttänen, som också spelade i Pete Boy Rock'n Roll Trio. Kanske det är samma i de här musikerkretsarna som här i det östnyländska musiklivet, om en kan spela och sjunga så är den personen med nästan överallt där det ges konserter.
Själv föll jag pladask för deras cover av Peter Greenes låt Need your love so bad, kanske för att jag alltid har gillat Fleetwood Mac

Larry Peninsula Band spelade country både på finska och engelska. Deras debutskiva kom ut i februari i år och de har legat etta på en amerikansk countrylista i nio veckor. Det ni! Utan tvekan ett namn att räkna med inom den finländska countrymusiken. De spelade både egna och andras låtar bland annat Alan Jacksons Mercury Blues  och The Fireman av George Strait.

Countrymusik blir det inte utan steel guitar. Jussi Salminen var första gången på liveuppträdande med de här gossarna och han klarade det galant.
Lägg alltså det här bandet på minne, för om de orkar kan de gå långt. Det kräver förstås massor av jobb och Finland är ganska litet, men heja Larry!

Gruppen Country Starlings underhöll publiken med dans. Det ser så lätt ut när de tar sina steg, men skenet bedrar. De var duktiga, som orkade hålla på i hettan.

Dagens absoluta höjdpunkt och stora dragplåster var utan tvekan Guitar Slingers. I lördags uppträdde de i originaluppsättning. De spelade både egna låtar och covers, bland annat Iron Maidens Doctor Doctor och de gjorde en ypperlig tolkning av Bostons AmandaBoston är också ett av mina favoritband, så ja, ni förstår resten.

Idel proffsiga killar. Här Ben Granfelt på gitarr. Han är superskicklig på gitarren. Guitar Slingers har varit förband åt Meatloaf år 2008. Det ni!
En helt fantastisk musikupplevelse än en gång. Och tänk i vår lilla stad! Stort TACK till arrangörerna, som orkar dra det tunga lasset år efter år.

Morfar i huset och min kusin hämtade upp mej före klockan 22. Vi körde längs Strandvägen hemåt även om morfar i huset starkt ogillar de där stora gupparna, som byggdes där förra året.


Säga vad man vill om vår lilla stad, men vacker är den.

Den här stadskatten strök sig kärvänligt längs mina ben och orsakade nästan trafikkaos när den långsamt och värdigt spatserade över gatan. Fin teckning. Men inget halsband. Tänk om den går vilse?

Den här katten var lite lurvig och mycket försiktig.

Båt är det man borde ha. Tänk att bege sig iväg ut och känna vindarna fläkta i håret.

Vi bongade också ett flygplan i viken. Inget som storfräsarna kom med i varje fall. Och som varandes en praktisk människa undrar jag lite grann hur man tar sig torrskodd i land härifrån?

Söndagsmorgon grydde och vid frukostbordet gjorde vi upp planer för dagens program.
Picknickkorgen åkte fram. Den har vi haft i några år, Alldeles ny och oanvänd. Den och lilla kylväskan packades och vi satte oss i bilen och körde iväg in till stan. På vägen ringde dottern och frågade om vi är hemma. Efter lite parlamenterande fram och tillbaka så kom vi till att jodå vi är förstås hemma och vill supergärna träffa lilla godingen M.
Så när vi hade hälsat på i servicehuset återvände vi hem via mataffären. Vi hann precis få bordet dukat innan våra gäster dök upp på eftermiddagskaffe. Den nästyngsta var också inbjuden och det blev en härlig söndagseftermiddag.

Gertrud satt dock ute och väntade otåligt, när ska vi riktigt åka. De gjorde vi senare på eftermiddagen.

Gertrud hamnade i Bruket och det gillade hon minsann.

Kyrkan var redan stängd, men Stallvinden med sina gallerier var öppen.

Luru Hirvas fågeltavlor är så vackra.



Vi var ju där med morfar i huset för en dryg vecka sedan, så vi trodde oss veta att kusinen skulle gilla utställningarna. Och det gjorde hon. Rauni Koivistos kotavlor fortsätter att förtjusa.

Vi hann också med ett besök i loppisen under Stallvinden, men vi köpte inget. Kusinen blev stormförtjust i Bruket, så vi måste nog ta oss dit med mera dit. Den här gången hastade vi vidare österut.







Pyttis kyrka är vacker och sevärd. Den stod färdig år 1460, imponerande att den har bevarats så väl. Och vi hade tur, en kvällskonsert hade just avslutats där, så kyrkvaktmästaren guidade runt medan han väntade att artisterna skulle packa ihop sina instrument.

Hjältegravarna manar till eftertanke och här liksom i Strömfors gick det att se hur unga gossarna var då de stupade, 19 år. Kusinen fotade och skall förklara ett och annat för svenskarna som varit besparade från krig under lång, lång tid.

Klockstapeln byggdes på 1820-talet.

Från Kyrkan reste vi vidare. Den här gången var resmålet en hemlig överraskning för kusinen.



Vi hamnade här, i Struka slussen eller Stråkaforsen, som den heter på svenska. Tyvärr var den ena porten sönder, så det gick inte att vare sig fylla eller tömma "bassängen".

Gertrud satt tålmodigt och väntade på en båt.

Kusinen å sin sida konstaterade att hon photoshoppar in en stor båt i sin älvbild.

Kraftverket ägs numera av det helsingforsiska elbolaget och det finns videokamera, som spelar in en om man gör några dumheter.

Men som ni ser där borta så sitter Gertrud och undertecknad helt lugnt på bänken och väntar på att morfar i huset och kusinen skall återvända från sitt lilla strövtåg.

Eftersom vi endast hade saft och lite kakor med oss så tog vi oss tillbaka västerut till stan. Och när vi nu en gång var på sightseeing, så måste vi ju bara köra genom Peyton Place. Nere vid Skeppsbron åt vi mat innan vi fortsatte söderut och först hälsade på morfar i husets stora syster och sedan hans lillasyster. De är småkusiner med min kusin och hur det kommer sig är en lång historia, nästan lika lång som Släktvisan.

Efter trevligt umgänge och lite förvånande studiekompiskopplingar var det dags att dra hemåt i den sena kvällen.

På hemvägen lyckades vi fånga den vackra solnedgången.

Igår åkte kusinen iväg och det blev tomt här igen. Men imorgon blir det kanske liv igen, möjligtvis.
Gertrud var sur igår då vi inte åkte på tur, men nån måtta får det allt vara på åkandet i värmen.

Nu ska jag ta mej bort från källaren och hoppas på att jag överlever i värmen i övre våningen. Morfar i huset har tagit fram en fläkt, så det ordnar sig kanske.
Ha det bra!