Gynnade lokalt

Gissa vad det första jag sa åt bisin min i morse var?

Nä, nä inte "Go moron älskling", utan jag jublade:
– Han vann 5 - 2. Han kom upp i över 110 i medeltal.
Bisin min stönade och behövde inte ens fråga vad det hela handlade om. Ja, för vad annat kunde det väl vara än Gian van Veens först match i Grand Slam of Darts 2026.
Tänk, att bisin min känner mej så väl att han inte ens behöver fråga vem som vann.

Igår var jag iväg med yngsta sonen till stan. Egentligen skulle vi endast snabbt handla mat och så hem tillbaka, men... jag berättade att hans äldsta brorsa hade hittat en telefon åt mej. Och att den telefonen kanske skulle finnas i den lokala elektronikaffären, åtminstone om man fick tro lagerstatistiken på nätet.
– Vi kan åka och titta, sa yngsta sonen och så körde han till Gallerian.

Mycket riktigt, så fanns telefonen i butiken och den var 100 € förmånligare än i den stora webbaffären på nätet. Utan att fundera desto mera slog jag helt enkelt till och i ett huj hade jag gjort av med alla sparade medel jag skulle ha till julklappar. 🙈
Riktigt bra och vänlig service och det på svenska. Inget försök ens att sälja en massa tilläggsgrejer, utan endast ett stillsamt påpekande att i paketet finns enbart laddningssladd, men ingen kontakt. Dessutom en koll om jag kunde få ett förmånligare pris för min mobilanslutning, det vill säga om jag hade uppdaterat den. Det hade jag ju förståndigt nog gjort tidigare i höst, så inga åtgärder behövdes.

Jag måste ju ha varit en idealkund, som stegade in, visste precis vad jag skulle ha, betalade och var iväg igen. Förra gången jag köpte telefon var jag ju minst sagt osäker på vilken modell jag skulle ha och då föreslog försäljaren i västra grannstaden att jag skulle se på Dorotelefoner. Jösses! Jag är ännu förnärmad. Man ska inte döma digitanter efter utseendet. Skenet bedrar.
Den här gången gick det lätt att köpa telefon eftersom äldsta sonen höll spaning på en lagom häftig modell. Förstås skulle det ha varit kanonhäftigt med en tusen euros telefon, men det är bortkastade pengar om ni frågar mej.
Jag får tacka både V för inspirationen till att köpa ny telefon och äldsta sonen för hjälpen att välja telefonmodell. Utan de två skulle jag väl aldrig ha kommit till skott. Ska bli jättespännande att se vad V gör till följande som inspirerar mej till att vidta åtgärder.

När vi kom ut från Gallerian konstaterade jag att det skulle vara gott med pizza.
– Vill du äta lunch, frågade yngsta sonen.
– Ja, tack, svarade jag och så travade vi tvärs över gatan till Pizza Carneval.

Där åt vi varsin goda pizza på spröd botten. Jag valde Americana, för jag ville ha auraost. Jag orkade förstås inte med hela pizzan, så nu finns det lunch färdigt i kylskåpet till idag. Bisin min får värma höna och ris från i fredags. Om han är riktigt snäll kan jag koka risgrynsgröt på kvällen. Få se...

Det var intressant där i pizzerian. När vi kom in satt två karlar och väntade på sina pizzor, för övrigt var det tomt. Efter oss kom ett finsktalande pensionärspar in. Och därefter två pensionerade damer och ännu ett pensionärspar. De här fyra talade svenska med varandra högt och ljudligt, så sonen och jag hörde förstås allting de pratade om. Stackars son, som fick en rejäl pensionärsdos. Och nej, nej, vi tjuvlyssnade verkligen inte, men i det där lilla utrymmet och med deras ljudliga tonläge kunde vi inte undgå att höra vad de sa. Antagligen trodde de att sonen och undertecknad var finskspråkiga. Nå, mej såg de ju inte, för jag satt med ryggen åt dem. Inte förrän jag steg upp när vi gick iväg och då visste åtminstone den ena damen i sällskapet att jag är finlandssvensk! 

Och så blev det äntligen dags för mataffären. Jag plockade snabbt åt mej det jag skulle ha och vid kassan plockade jag åt mej, sånt jag inte precis skulle ha:

Kuriren nummer 15.

Där hittade jag bland annat den här inspirerande sidan. Här är exempel på olika förvaringsmöjligheter för ens kreativa material. Den där vagnen nere i högra hörnet skulle vara kanon. Bara att dra fram allting när man behöver stickor, garn, sytråd osv. Men, men, jag har inte stor lust att fara till Ikea. En sån där garnväska skulle inte alls vara dum. Men jag tror att jag fortsätter hålla mej till de projektväskor jag redan har. Inte skulle jag tacka nej till den där plastlådan nere på sidan heller, men den får nog vara för min del. Plastlådorna längst uppe till vänster finns enligt texten på Tokmanni.

Inspirerad av Carita plockade jag ännu med mig de här:

Lite färg i novemberdiset. HJ köpte jag förstås på grund av den där stickade snögubbsströjan, som jag kanske ändå aldrig stickar. I Allers är det förstås A-korsordet, som lockar. Det började jag på genast vid frukosten i morse.

I det här numret av Allers, nummer 46, finns stickextra. De här vantarna är stickade i 7-bröder garn, så de kan få bli mitt nästa projekt. Jag har ännu kvar av det där julglitter röda garnet och naturvitt finns i lagret. Men först ska ett par sockor i mindre storlek bli färdiga innan jag alls börjar på nånting nytt.

Idag på förmiddagen har jag fungerat som teknisk support åt mej själv. Jag har flyttat över allt från den gamla telefonen till den nya. Det gick förvånansvärt smidigt med Smart Switch. Det enda som var lite knepigt var när Meta ville att jag skulle skaffa mej ett nytt konto, ett konto som skulle gälla för både Facebook, Instagram och WhatsApp. Men det ville inte jag, för jag vill behålla alla tre kontona med separata lösenord och var för sig. För min del återstår nu finslipningen, det vill säga att gå igenom alla appar och ta bort allting som är onödigt, likaså gå igenom aviseringarna, koppla smartklockan till den nya telefonen och identifiera mej i bankappen. Ja, och så förstås kolla uppdateringarna. Huh, det blir mycket skärmtid idag alltså.

Önskar er alla en fin ny vecka!

Senaste loppisfynd

Tjohoo! Igår på eftermiddagen fick vi sol här hos oss och det var riktigt bra, för det började likna en insjö på åkern nedanför vårt hus. På kvällen regnade det igen, men idag på morgonen har vi  haft sol. Det ser alltså ljust ut.

Vet ni, jag har alldeles glömt bort att visa mina senaste loppisfynd:

De där översta två finska virktidningarna har jag ingen aning om vad jag ska göra med. Knappast kommer jag att nånsin virka till exempel gardinspetsar. Men man ska aldrig säga aldrig.
De två virkalbumen från Allers är rena rama nostalgin, för några såna hade min mormor i sin ägo. Det var alltid lika spännande att bläddra i dem och drömma. En dag skulle jag minsann också virka nånting extra vackert. Få se när den dagen kommer.
Apropå Allers, i min gröna ungdom fanns det en virkbilaga i veckotidningen. Jag minns inte hur ofta den förekom, bara att den alternerade med en stickbilaga. Min lycka var gjord de gånger mormor gav bilagan åt mej. Ordentligt samlade jag dem i en pärm. Det var en riktig mönsterskatt. Tyvärr tappades pärmen bort i någon av våra flyttningar. Jag lutar lite åt att bisin min var trött på att bära, kollade i pärmen och såg gamla tidningsbilagor och sen helt kallt slängde iväg alltihopa. Till hans försvar ska dock sägas att det fanns en tid då jag inte alls handarbetade annat än lappade småbarnskläder.

Igår kväll var jag riktigt envis och gav mej inte. Jag satt ända till halvtolv på natten och fäste garnändar i ett par små julklappssockor. Tjohoo! Nu har jag ännu ett sockpar färdigt stickade. Påminn mej nu sedan vänligt att jag inte ska mönstersticka små barnsockor. Det blir för mycket pillande.

Nu måste jag ta hand om disken, som jag struntade i igår i min iver att få sockorna färdiga.

Önskar er alla en fin lördag! 

För stora?

Vad kan man göra en regnig torsdag i november? Jo, man kan glädja sig med att paketera lillajulsklappar!

– Du är inte klok. Det där är för stora paket, sa bisin min förskräckt när han fick syn på de här lillajulsklapparna.
– Det skulle ha räckt med en liten påse med ett äpple, en pepparkaka och en rönnbärskaramell, fortsatte han.
Höh! Nu mindes han gamla folkskoletider och påsen vi fick från skolan på julfesten. Pepparkakan var alldeles mjuk på grund av äpplet i påsen.
– Men barnen gillar inte rönnbärskarameller nuförtiden, försökte jag försvara mej. Dessutom, vem vet hur liten grej som finns i de här paketen. Jag kan ju skoja till det lite hur som helst. För säkerhets skull kollade jag med äldsta sonen och han gav grönt ljus, så jag utgår att det är okej.

Firar ni lillajul hos er? Det gör vi här i vårt avlånga land åtminstone bland finlandssvenskar. När jag var liten tog man in en lillajulsgran. Under den fanns sen en liten presentpåse, en lillajulsklapp. Det var liksom en liten försmak av kommande julafton. Det kunde också vankas risgrynsgröt och/eller glögg och pepparkaka. Men mat och dryck var inte så intressant när jag var liten. Lillajulstraditionen förde åtminstone jag vidare i vårt hem. Nu med enbart vuxna i huset så blir det förstås inte riktigt samma sak. Men glögg och pepparkaka passar ännu riktigt bra på lillajulsafton.

Nu ska ni sen inte blanda med de finskspråkigas pikkujoulu (lillajul). När de pratar om sin lillajul och festligheter menar de helt enkelt firmans julfest och inget annat.
Igår lyssnade jag med ett halvt öra på TV då bisin min såg på ett av morgonprogrammen. Där talade en kvinnlig modeguru om hur vi ska klä oss just på den här julfesten. Hon grälade lite på finländarna och sa att vi inte klär upp oss ordentligt till fester. Hon sa att vi borde satsa på festblåsan, köpa en liten handväska, skor och smycken som passar till vår klänning. Jag blev lite upprörd. Vet hon alls hur verkligheten ser ut? Vet hon hur många arbetslösa vi har här i landet? Hur många som just nu är med i omställningsförhandlingar? Alltså människor som inte alls har nån firmajulfest att gå till. Har hon nån aning om klädberget som tär på jordens resurser? Ska man verkligen köpa nånting nytt om man använder det endast en gång?
Jag vet inte riktigt hur det här med mode fungerar annat än att snabbmode är av ondo. Bäst är väl att satsa på nånting hållbart och klassiskt, second hand eller omsytt. Sen gör det väl inget om man har en rosa liten aftonväska till en svart klänning? Huvudsaken är väl att man trivs i sina kläder och att de sitter bra på en?

Annat som tutades ut i alla inhemska kanaler igår, var förstås förra årets skatteuppgifter. Förstås bra med öppenhet, men det finns alltid de som kan skatteplanera och därför ändå inte syns.

Själv ägnade jag mej, som sagt åt små saker här i min lilla vrå av världen. De här adventskalenderkassarna är nu undangömda i väntan på leverans.

Och nu, låt mej som varje ordentlig pensionär visa er en matbild! 😊

 

Igår blev jag nämligen inspirerad av V och tog på kvällen fram min inköpta salladslåda. Den var egentligen tänkt som nödlunch nån dag då jag inte alls har lust eller ork. Men igår fick den alltså ersätta kvällsteet och kvällssmörgåsen.
– Din sallad har möglat, utropade bisin min förskräckt då han fick syn på min kulinariska skapelse.
Det här är alltså nånting som numera heter fetaostsallad och inte grekisk sallad så som tidigare. Numera finns här inte heller körsbärstomater och inte fanns här rödlök. Jag piffade alltså upp salladen med lite aura mögelost och gröna vindruvor. I och för sig skulle jag ha kunnat göra en sallad på vår egenodlade, för vi har både gurka och paprika hemma. Men vi har inte vare sig oliver eller fetaost. Antagligen skulle det ha gått riktigt bra utan de ingredienserna, för jag hade som sagt mögelost och druvor.
Stort tack till V för inspirationen.

Idag är det fredagen den trettonde, så det är väl bäst att hålla sig stickande i gungstolen hela dagen? Ute regnar det och på landsvägen kör grusbilarna skytteltrafik till datacenterbygget öster om stan. De kör tyvärr överhastighet så det gäller att vara försiktig. De kör också sönder landsvägen, så vem ska stå för de kostnaderna?

Nu ska jag samla ihop alla tomma lådor jag hittar här i vårt hus. De kan vara bra att paketera mjuka hemstickade alster i när jag hjälper julgubben lite. Nissarna kan ju inte hinna med allt i tomteverkstaden.

Önskar er alla ett riktigt skönt veckoslut! 

Min fästplats

Igår tillbringade jag eftermiddagen i trevligt sällskap hos C. Vi var färre stickerskor än vanligt på plats, för ytterligare en tredje uteblev. Så här i influensatider går ingen säker.
Värdinnan bjöd på varma smörgåsar, delikat blåbärspaj och glass, samt hembakta goda småbröd.

Jag stickade inget på stickträffen, för jag fäste igen garnändar. Stickträffen har alltså blivit min fästplats. Det var nu tredje gången jag satt i lugn och ro och fäste garnändar på vår träff. Nu är alltså mina vantar färdiga. Jag ska bara väta ner dem och lägga dem mellan handdukar, så kan jag kanske visa dem sen.

När jag kom hem från stan hade jag sån tur att bisin min hade kokat potatis och rivit morötter. Han åt fisk och jag fick värma gamla köttbullar åt mej. Tänk att få komma hem till varm mat utan att själv behöva laga den. Det sker minsann inte varje dag.

Från postlådan hade bisin min fiskat upp den här:

Och mycket riktigt, den är inte alls dubbelt så tjock, som den borde vara för att den saluförs som dubbelnummer. Jag hittade inte heller riktigt nånting som genast skulle ha inspirerat mej att ta tag i stickorna, för att nu inte tala om att dra fram symaskinen!
En huvudbonad lockade lite, men jag har inte alls sånt garn i mitt lager. Tyvärr vägrar bisin min köra till Kauhava och besöka Lankava på nytt. Själv tycker jag att det inte är nån idé att beställa två nystan på nätet. Det blir liksom för dyra nystan och dessutom så ska jag inte ha mera garn. Bäst att jag håller mej till sockstickningen.
 

Det positiva är, att med tidningen följde den här handarbetskalendern. Tjohoo!

Varje månad har sin egen utmaning. I till exempel februari gäller det att använda restgarner. Andra utmaningar är bland annat att sticka färdigt nånting som blivit liggande, lära sig en ny teknik osv. Sånt här går jag igång på och tycker det är riktigt kul. Det jag lite saknar är förstås de finlandssvenska namnsdagarna. Det är svårare att hålla reda på dem med en finsk kalender.

 

Till min stora förvåning fick jag också den här tidningen igår. Det är ett gåvonummer. Förstås vill förlaget att man ska prenumerera på tidningen, men nej, tack. Jag läser den här och så får det räcka.

Nu ska jag paketera två lillajulsklappar, gömma ännu två adventskalendrar nånstans och sedan blötlägga vantarna.

Önskar er alla en fin fredag! 

Rensat bordet

Jösses, i morse vaknade jag först klockan tio! Tydligen tar det här med adventskalendrar på. Eller förresten, heter det julkalender? Tydligen kan man använda båda. Nå, så var den språkfrågan löst.

Igår kväll när jag satt framför TV:n och stickade vanttummarna bad jag bisin min gissa hur många påsar jag hade packat till julkalendrarna. Jag tipsade att det var 24 påsar i varje kasse och en kasse/barnbarn. Han började räkan 25+25 = 50, 50+50 = 100, 100-4 = 96. Joo, men jösses, det där var för invecklat för mej. Själv räknade jag 20*4 = 80, 4*4 = 16, 80+16 = 96. Bisin min stirrade på mej och undrade varför jag valde gånger. Lite svårt för mej att svara på, men jag tycker att det på något sätt är lättare. Det enda som behövs är att man kan sin multiplikationstabell och den fick man minsann lära sig när jag gick i skolan. Jag kunde den faktiskt utantill och mycket av den kunskapen sitter kvar i ryggmärgen ännu. Så en och annan psalmtext finns också bevarad, men dessvärre så har ju de texterna moderniserats. Inte alls säkert att jag sjunger rätt text längre.
Apropå att sjunga, om man inte vill sjunga själv, så kan man ju alltid lyssna på Julradion.

Igår rensade jag bordet och nu fick jag lite ordning.

Jag sorterade upp grejerna så att jag nu har en låda med vanligt förpackningsmaterial, en låda med handarbetsrelaterat som jag kan grabba tag i och ta med mej ner till soffbordet, en låda med diverse osv. Julgrejerna packade jag tillbaka in i förrådet, men nu när jag har rensat bordet kan jag ju lite smått börja paketera in de julklappar, som jag har färdiga. Få se vad bisin min säger om jag börjar dra fram julpappersrullar, paketsnören och juletiketter. Tror ni han blir glad?

Nu dags att småningom köra iväg till stan och stickträffen hos C. Tyvärr har redan två stickvänner meddelat att de uteblir. Snyft!

Önskar er alla en fin torsdag.

Julgalen

Kära vänner, igår blev ni tyvärr utan mitt dagliga blogginlägg. Lugn, bara lugn, det har inte hänt nånting värre här. Det var bara det att jag helt enkelt inte hade tid igår med annat än kärt adventsbesvär.

– Du är julgalen, morrade bisin min och skakade förtvivlat på huvudet när han såg min framfart på matbordet.

Det hela började lite oskyldigt med endast lite grejer.

Men för att få ihop till 4 gånger 24 så behövs det rejält med julpåsar. Ja, det behövs förstås grejer också att sätta i påsarna, så alla gömda saker drog jag fram från förrådet. Jag var rädd att grejerna skulle ta slut innan alla påsar var fyllda, för inte hade jag ju alls räknat dem. 96 påsar skulle fyllas. Mamman i grannbyn hade bett om likadana grejer åt båda barnen, men det klarade jag inte av. Hur skulle jag ha hittat annat än julpynt åt både en tvååring och en fyraåring. Och inte kunde jag paketera 24 påsar med julpynt. Det skulle just ha sett ut det. Här fick jag verkligen gnugga geniknölarna och försöka använda min fantasi på bästa sätt.

Mitt i mitt skapande dök äldsta sonen upp och sa att han kommer med och veckohandlar. Suck, stön, stånk. Jag skulle verkligen inte ha haft tid, men vi var utan både mjölk, ägg, toapapper och bröd, så det var bara att snällt följa med till stan på eftermiddagen.

Sen jobbade jag intensivt på, tog endast paus för att vila en timme och se på Den stora keramiktävlingen. Ett TV-program, som jag gillar fastän det är tävling. Jag tycker om att se skaparkraften, den kreativa fantasin och hur de tävlande utvecklas. Lera är ett ömtåligt material, som det gäller att handskas försiktigt, men bestämt med. Värst är när det blir sprickor i bränningen och hela arbetet kan gå förlorat.

Klockan ett i natt hade jag packat sista påsen. Två fick jag försiktigt ta upp på nytt, för jag hade glömt kvar prislappen och det är bäst att ingen ser den! Det märks liksom att jag inte är nån nattuggla då jag inte kunde hålla ordning och reda på allt. Nu måste jag ännu rada om alla påsar så att nummer 24 kommer underst. Lite onödigt kanske, men jag vill kolla att alla påsar har gått i rätt kasse, att det faktiskt finns 24 påsar där och framför allt att tejpen ännu håller. Tyvärr använde jag ett tejp av den förmånligare sorten och det är inte bra. Härefter får nog tejpen kosta lite mera om den håller bättre. Billigt har aldrig varit bra.

Jag lovade nästan åt bisin min att i år är nog sista gången jag gör adventskalendrar, men...

... jag har lagrat en massa nummerdekaler, så... ja, jag antar att om ett år sitter jag där igen.

Jag borde ännu ha gjort en femte kalender. När jag sa det åt bisin min försökte han tala förstånd med mej:
– T är ännu så liten. Hon förstår inte.
Hur kan han veta det? Hon kanske tycker om att prassla med julpåsar och kolla vad som hittas i dem? Det som effektivt avhöll mej är att det är svårt att hitta smågrejer åt en som inte riktigt hunnit fylla ett år ännu. Vad hittar man på i 24 påsar, som inte kan stoppas i mun och sväljas? Blöjor? Salva och olja? Men det är väl inte särskilt roligt?

En av mina vänner föreslog förresten att jag skulle ge en gemensam kalender per familj så att barnen skulle få en påse varannan dag. I ungefär tio sekunder funderade jag på det. Men sen mindes jag hur trist det var på julafton då vi alla fyra barn fick likadana paket. När man såg att lillbrorsan hade öppnat sitt och hittat ett par sockor i paketet, så visste jag att aha, nu ska jag skynda mej att ta ett annat. Det var liksom ingen överraskning annars. Jag förstår precis hur min mamma tänkte, det skulle vara rättvist. Alla barn skulle få lika. Riktigt bra, men paketen borde nog ha varit olika så skulle det ha blivit mer spännande. En annan av mina vänner tyckte att adventskalendern kunde bestå av lite större saker endast på söndagarna. Alla andra dagar kunde man liksom hoppa över. Hmmm, kanske för en vuxen, men som barn är det väl ändå roligare att få nånting spännande varje dag?
Själv lekte jag lite smått med tanken att till exempel paketera en strumpa i en påse och först nästa vecka skulle strumpa nummer två dyka upp. Men... ja, den idén skippade jag rätt fort. Det är inte roligt med endast en strumpa. Vete fåglarna om det överhuvudtaget är roligt med kläder?

För min del återstår nu att röja upp i kaoset jag lämnade efter mej i natt. Bisin min påstår att det här kommer att ligga kvar på bordet i två veckors tid. Men se nej, det kommer det då inte att göra, hoppas jag åtminstone. Jag kunde ju börja slå in julklapparna allt meddetsamma, åtminstone lillajulsklapparna som kommer överst i adventskalenderkassen. Måste också fundera vart jag ska gömma alla fyra kassar och när ungefär jag kan leverera dem.
Hoppas innerligt att påsarna bringar glädje. Dagens barn är inte alltid lätta att tillfredsställa.

Nu alltså lite röjning och hoppeligen hinner jag också sticka lite idag. Det hann jag inte alls med igår. Och ja, ja, jag vet, jag är galen, men...

Önskar er alla en riktigt fin onsdag!

Endast tummarna saknas

Tjohooo,  nu har jag verkligen slagit mej själv med häpnad. Jag har nästan stickat ett par vantar:

Endast tummarna saknas. Med tanke på att jag började på de här för en vecka sedan och redan är så här långt, så gissa om jag är glatt överraskad. Jag har ju också stickat lite på ett par sockor, så nu har det blivit stickat minsann.
 

Den här färgkombinationen fungerar riktigt bra, så stort tack till U för förslaget. Nu fick jag genast användning för det julglitterröda nystanet jag köpte i tisdags. Och vet ni vad? Jo, jag tänker vara så förnuftig att jag fäster garnändarna i vantarna innan jag i morgon börjar med tummarna. Blir liksom mindre att fästa då och vantarna blir fortare färdiga. Kanske jag ska börja sticka vantar istället för sockor? Det gick förvånansvärt bra att ha mönstret i surfplattan istället för utskrivet på papper. Kanske jag småningom kommer in i digiåldern på allvar? 😊

Nu ska jag fästa lite. Ikväll får det nog bli sockstickning igen.

Önskar er alla en skön söndag vare sig ni firar farsdag eller ej.