Årets semestertripp

– I morgon tar vi semester, sa bisin min plötsligt i torsdags på kvällen.
– Åhå, svarade jag högeligen förvånat, för det här kom som en blixt från klarhimmel.
– Jo, vi har ju inte varit nånstans på hela sommaren.
– Jaha och vart tänkt du då att vi ska fara, frågade jag smått misstänksamt och anade med rätta ugglor i mossen.
– Till Kauhava.

Igår morse var det uppstigning halvtre på natten och vi startade hemifrån klockan 3:52.

Det var beckmörkt när vi begav oss iväg. Till och med vägbelysningen här utanför på landsvägen var släckt.
 

Någonstans före Tavastehus randades gryningen och när vi susade förbi Ideapark i Lempäälä började det redan ljusna ordentligt.

I Ikalis stannade vi och tankade och tog en liten kisspaus. Den servicestationen hade öppnat klockan sex. Innan hann vi besöka två andra kallstationer, den ena erbjöd endast möjlighet till laddning för elbilar och den andra hade slut på bensinen.
Vi stannade ytterligare en gång, då för att äta smörgåsarna jag hade fixat sent på torsdagskvällen och igår morse packat i kylväskan tillsammans med yoghurt och drickor. Det var skönt att få stiga ur bilen och få röra på sig lite.

Det här var målet för vår färd till Kauhava i södra Österbotten, en äldre farbror, som enligt annonsen reparerar startmotorer och dylika tingestar. Bisin min hade hittat annonsen i tidningen Vanhat koneet och var i desperat behov av en fungerande startmotor till skoplastaren. När bisin min hade ringt till reparationsgubben var han inte direkt pigg på att ta emot ett besök. Njaa, nääe han ville inte stiga tidigt upp och på fredagseftermiddagen skulle han till läkare och... till sist lyckades bisin min ändå få till att vi skulle vara där i Kauhava mellan klockan 10 - 11 på fredagsförmiddagen.

Sen var det nu inte riktigt så som annonsen utlovat och gubisen sagt i telefonen, för hör och häpna, den expert han använt sig av, det vill säga gubben som kunde reparera startmotorer, hade dött. Och den här reparationsgubben vi besökte var inte en expert av samma kaliber. Det hela slutade med att bisin min fick ta hem tillbaka den trasiga startmotorn, för den kan han eventuellt reparera själv. Gubisen åtog sig i varje fall inte en sådan reparation. Bisin min köpte en annan färdigt reparerad startmotor, som han hoppas att fungerar. Det är lite svårt att få igång maskinen utan startmotor. Smått besviken var bisin min, stackare.
Gissa vad jag fick av den där gubisen? Jo, andlig väckelselitteratur i form av en tidning och några broschyrer! Tydligen såg jag ut att vara i behov av sådan andlig spis där jag lugnt satt i bilen och väntade på att karlarna skulle komma ut genom den där vita dörren, som ni ser till vänster i fotot ovan. Jag hade inte ens min sockstickning med mej, utan jag bara satt och njöt av solskenet i det vackra höstvädret.
Eftersom vi befann oss i Österbotten visade det sig mycket riktigt, när vi senare kollade här hemma, att det var fråga om Læstadianism. Strunt nu i det, för...
På något sätt tror jag att den där gubisen inte riktigt förstod varifrån vi kom och hur långtifrån.

Sen hamnade jag här, i garnhimmelriket! Kan ni tänka er! Det här besöket hade vi kommit överens om redan på torsdagskvällen, så bisin min satt snällt i bilen och väntade på mej. Han stärkte sig med en smörgås och lite choko!

Och nu kära vänner, om ni är allergiska för garn, så är det bäst att ni snabbt bläddrar förbi alla mina garnbilder. Det här är liksom inget för såna med svaga garnnerver!

Redan när jag steg innanför dörren var jag såld. Till vänster hittade jag den här myshörnan och till höger...

... den här fåtöljen och kappsäcken där det i ena pratbubblan står att man aldrig kan ha för mycket garn. Och det är ju sant, eller hur?

I den här vackra rosenförsedda ramen, står det "som ett barn i godisaffären". 

Och ja, alltså här var det ljuvligt att vara. Kan en garngalning lyckligare bli? Hyllmeter efter hyllmeter, med det ena garnet ljuvligare än det andra.
Alla garn fanns i plastpåsar, som tydligen kom direkt från lagret, för personalen hämtade in garnpåsarna i jämn ström. Fiffigt att ha dem i påsarna, för det sparar ju tid och arbete när påsarna inte behöver packas upp. Garnet hålls dessutom dammfritt och kunden kan vara säker på att få sitt garn från samma färgbad. Nog för att personalen vid kassan alltid noggrant kollade färgbaden.
 

Det fanns massor av inspiration i form av stickade provplagg.

 

Lockande arrangemang vid hyllornas kortsidor. Mycket som sagt att bli inspirerad av.

Jag hade ingen direkt plan och ingen inköpslista, för den här affären var ungefär tre gånger större än jag förväntat mej. I bakhuvudet fanns att jag självklart borde köpa Lankavas egna garn, såsom till exempel Mainio och Lysti. Men så blev det nu inte, för jag frestades av helt andra garner.

Jag kom ut från garnhimmelriket med den här kassen full + en garnpåse. Och håll i er nu, bisin min sa inte ett ord! Ja, det är alldeles sant. Och vet ni varför han var riktigt tyst över mitt garninköp? Jo, för att han hade sett en hel del damer som kommit ut från affären med jättestora kassar fulla med garn. Gissa om han var nervös medan han väntade på mej! Till sin lättnad såg han att jag bara hade lite garn i jämförelse med storkonsumenterna!
Den här flergångskassen fick man på köpet för inköp över 50 euro. Bra med ny fin projektkasse, men nu borde jag nog börja gå igenom alla kassar och tömma dem som innehåller restgarner efter färdiga stickprojekt. Det finns en hel del av de kassarna här i vår villervalla.

Och vad köpte jag då?

Jo, färggranna sockgarner, 900 gram. Tydligen är jag i stort behov av granna färger just nu. Och ni ser ju genast att jag igen totalt verkar ha glömt bort det där med grundfärger. Ja, och att jag faktiskt har karlar att sticka åt också!

Det här garnet har stått på min att-köpa-nästa-gång-lista. Jag gillar det här sockgarnet där ena randen blir som blommor, 200 gram.

Det här var rena rama impulsköpet och ni ser ju varför jag föll för det här garnet, 200 gram.
I kassan frågade jag om den här mängden räcker till en sjal. Hon som betjänade mej, tittade smått förskräckt på sjalen jag hade över axlarna och sa att nej, till en så stor sjal räcker det inte. Då skyndade jag mej att säga nej, nej, det ska bli en betydligt mindre sjal, för det här garnet är inget värmande i vinter. Det här nog mera om man vill ha en extra piff på sin klädsel.

Velourgarn har jag gått och tittat på redan en längre tid, både i Tokmanni och Puuilo. Men jag har aldrig köpt fastän jag sett en massa söta amigurumis i den garnkvaliteten. Men nu såg jag en uppvirkad  figur där i affären och plötsligt hade jag 600 gram sammetsgarn i kundvagnen. Mönstret skrev de snällt ut i kassan, så nu är det bara att ta fram virknålen och sätta igång. Nu har jag minsann att göra hela långa vintern. Bra att ha färggranna garner istället för mörka och murriga färger.
 

Det fanns hur många olika stickor som helst från olika firmor, hyllmeter efter hyllmeter. Jag valde de här strumpstickorna, för jag gillar nu just bäst att sticka med 15 centimeter långa stickor när det är fråga om sockor och vantar.
Sen passade jag på att fynda säkerhetsögon och en väskbygel från lådan med förmånliga grejer. I morse när bisin min såg den där bygeln tyckte han att jag gjort ett onödigt inköp.
– Du kunde ju ha sprättat bort från en trasig väska, var hans argument.
Det var så dumt att jag orkade inte ens kommentera. Det är högst osäkert om jag nånsin kommer att använda den där bygeln, men i såna fall kan jag ju alltid ge bort den.

När jag kom ut till bilen, suckade jag lyckligt och sa:
– Jag tror jag flyttar till Kauhava.
Bisin min tittade skeptiskt på mej. Han vet ju att jag inte skulle klara mej utan mina barn och barnbarn.
Jag beklagade mej också över att teeteeshop inte längre finns i västra grannstaden. Det är så härligt att få gå i en garnaffär, att träffa likasinnade, få inspiration till nya projekt och framförallt få fråga råd av kunnig personal.
Och vad jag önskar att mina stickväninnor hade fått vara med där i Lankava. 💕

Jag klarade mej riktigt bra, för inköpen hölls just under två kilo, alltså 1 900 gram. Nog för att det är förskräckligt för mitt alldeles för stora garnlager, men...
Dessutom, så var faktiskt mina inköp i euro räknat betydligt lägre än bisin mins ja och lättare också i kilomängd.

Lankava är verkligen stort och här skulle jag nog ha kunnat stanna några timmar. 
Här finns en lekhörna för barnen, men ingen gubbhörna.
Verkligen synd att det är så långt borta. 

Snett emot Lankava hade bisin min fått syn på en överfull gårdsplan med allt möjligt, ett antik- och skrotloppis.

Jag som fortfarande var lycksalig av mitt besök i Lankava hade inget behov att stiga ut ur bilen och gå in här. Nej, nu kunde vi lugnt åka hemåt utan större stress. Det gjorde vi och satte kurs mot Jyväskylä.
Vi körde på Blå vägen och det var verkligen vackert med alla sjöar längs rutten.

Halvtolv meddelade bisin min att det började bli dags för lunch, någonting har jag alltså lyckats lära honom, det vill säga att man måste stanna och äta. Han planerade att vi skulle äta vid tolvtiden, men hur vi än spanade så var det skog och ödebygd. När det gått över en timme kom vi fram till Saarijärvi. Det "fina" matstället där hade leversås och broiler med auraostsås på lunchmenyn, så det förkastade bisin min direkt.

Så när vi kom fram till HalpaHalli i Saarijärvi och såg att där serverades lunch stannade vi och åt grillbiff från buffén. 
Själva affären är lite som Tokmanni i Gammelby, men i betydligt mindre skala. Till bisin mins förtrytelse nappade jag med mej lite varor:

En rosa bandet brödkasse... 

... och en påse apelsin mariannekarameller samt rosa bandet schampo. Allt sånt som behövs, i synnerhet den rosa kassen. Nu finns det alltså ytterligare rum för nya projekt.

De rosa bullarna, som fanns i kassen, är kanske inte lika nödvändiga, men...

Matstället var strategiskt placerat långt inne i affären, så man blev tvungen att gå förbi alla frestande erbjudanden. Detsamma gällde för att kunna gå ut via kassorna, ytterligare en lång vandring mellan hyllorna. Fiffigt, mycket fiffigt.

Bisin min körde hemåt via Heinola.

Sent på eftermiddagen stannade vi på en parkering vid en liten insjö, för det var igen dags för en liten smörgåspaus.

Medan bisin min satt i bilen och åt skuttade jag runt ett varv utomhus. Det behövs lite stretching i min ålder om jag ska orka sitta stilla en hel dag. Det var i något skede meningen att vi skulle byta chaufför, men bisin min tyckte att han orkade så bra och körde därför hela sträckan.

Vi kom hem via Kuusankoski klockan 18:06. Då hade vi varit på resa sedan 3:52 och tillryggalagt 878 kilometer. Huhuh! Årets semesestertripp eller ska vi säga vansinnestripp, är nu överstökad. Den var häftig, kanske för häftig? Vädret var riktigt bra, strålande sol på förmiddagen, molnigare på eftermiddagen. Några droppar regn, men inte så mycket att vindrutetorkarna behövde vara igång. Inte mycket trafik vare sig på vägen till eller från Kauhava, alltså bra tidpunkt både på dygnet och året att vara igång. Alla sommarställen var förstås stängda, men det gjorde inte oss så mycket.

På vägen såg vi flera (eller heter det mera?) hästar än kor, liggsäd i blöta åkrar och björkar som var mycket gulare än här nere i södern. Vi såg majsodlingar och vita blommor, som vi tror att var koriander. Än en gång kunde vi konstatera att vårt land är vackert och rätt glesbebyggt, att det fanns många stora övergivna ladugårdar och förfallna hus, men också fina gårdar och hus med heimani i skick. Bisin min såg dessutom en hel del skrotager och gårdar med många maskiner och bilar.

Igår kväll satte jag mej i gungstolen med min stickning och tänkte faktiskt se på snooker. Men när jag kom till ett mönstervarv på sockskaftet och ögonen började falla ihop var det dags att krypa ner mellan lakanen. Vid det laget hade redan bisin min slocknat i soffan. Jag stängde TV:n och kröp under täcket före klockan 22:30. Verkligen skönt att få sova i sin egen säng.

Nu dags för lite stillsam stickning efter gårdagens äventyr. 

Önskar er alla en riktigt skön söndag!

Bokfynd

God morgon! När du läser detta är jag nånstans ute på vägen på årets semesterresa. Nå, förstås lite beroende på om du läser det här på fredagen, för på lördag borde jag nog vara hemma igen. Och om du tror att det handlar om att införskaffa en reservdel till en maskin, så tror du helt rätt. Vad annat skulle få igång bisin min?

Igår, på torsdagen, var jag igen iväg till stan. Den här gången tillsammans med äldsta sonen, som hade eget ärende att uträtta. Vi passade på att samåka. Jag steg ut vid hälsocentralen och har nu fått min B12 injektion, alltså kohemin. Allt gick snabbt och bra, till och med smärtfritt och på svenska. Inget annat frågades efter än mitt socialskyddssignum. Efter tre månader är det dags för följande spruta.

Sonen körde via lilla butiken och nu kom jag äntligen ihåg att jag skulle köpa smör! I butikens vindfång gjorde jag ett riktigt trevligt bokfynd:

Den här boken har många i Babels bokklubb på Facebook skrivit så mycket gott om, att jag tänkte ta mig till biblioteket för att låna den. Tänk, så stod den där i bokbytarhörnet och bara väntade på mej! Vilken tur! Tur var det också att bisin min inte satt i bilen och väntade på mej. Han skulle garanterat ha fått nervösa ryckningar om han sett mej ta böcker med hem!

I rena glädjen tog jag också de här deckarna. Jag tror dock att jag redan har läst den där boken till höger. Men om jag inte kommer ihåg vem mördaren är, så kan jag kanske läsa om boken, eller hur?

På hemvägen kurvade vi ännu via Corint.

Visst måste jag ju få en berlinermunk när jag varit så duktig och tagit en spruta? Jag fick ju inget klistermärke!

Önskar er alla en riktigt fin fredag. Ta hand om er!

Så ivrig

Trots att jag faktiskt fick riva mitt sockbörjan en tredje gång igår morse, var jag så ivrig igår då jag äntligen kom igång, att jag nästan glömde att åka in till stan. Men inte kunde jag avstå från veckans höjdpunkt, så jag körde iväg till G-M och veckans stickträff. Hon skämde bort oss rejält med varma smörgåsar, himmelskt god äppelpaj och vaniljglass.

När vi ätit färdigt placerade vi oss bekvämt framför TV:n och följde med kungabegravningen i Norge. Jag kan inte påstå att jag såg så jättemycket på TV, för jag var så ivrig med min nya sockstickning. Hälften av stickdamerna lyste med sin frånvaro. Pensionärer tycks alltid ha jättebråttom.
Igår blev det förstås mycket tal om de nordiska kungahusen, men också om det senaste från Skeppsbron i stan. 

Kan ni tänka er, jag köpte för lite garn i tisdags! Ja, det är riktigt sant, för jag skulle ha behövt gult Nallegarn till de här clownsockorna.

 

 

Tjohoo! Jag stickade resåren färdig igår under stickträffen. På kvällen var jag sedan så ivrig med mönsterstickningen på sockskaftet, att jag inte riktigt skulle ha haft tid för sängen. Men när ögonen gick i kors fick jag allt vackert ge mej och krypa ner mellan lakanen. Nu är det igen roligt med sockstickning och jag är så ivrig att jag inte ens bryr mej om när bisin min tycker att jag borde vara mera ute istället för att sitta inne och sticka!
Och nej, det här blir förstås inte clownsockor, för jag har som sagt inte gult Nallegarn. Vad det riktigt ska bli får ni se lite senare. Spänningen stiger...

Nu ska jag småningom iväg in till stan igen.

Önskar er alla en fin fortsättning på torsdagen!

Ändrade planer

I måndags satt bisin min och undertecknad vid frukostbordet och planerade allt vi behövde från Puuilo i västra grannstaden. Han skulle ha en sex meter lång rundstång och tja, jag skulle förstås inte ha nånting alls. Bisin min sa att det är bäst att jag sitter ute i bilen och väntar. Men då protesterade jag och sa att jag vet var de där bruna påsarna som han vill ha finns.

Det egentliga ärendet jag hade i västra grannstaden igår var ett årskontrollbesök hos sjukskötare på lungavdelningen. Men det blev ändrade planer. En sekreterare från sjukhuset ringde och sa att min tid var inhiberad, för sjukskötaren var sjuk. Jag fick en ny tid till nästa veckas tisdag klockan nio.
– Använder du Maisa, frågade sekreteraren.
– Nej, svarade jag och låtsades vara helt vilse i den digitala djungeln.
– Men det hinner inte komma brev med kallelse per post, sa sekreteraren helt förskräckt.
– Nå, det gör inget. Det går bra med textmeddelande, svarade jag och tyckte att det var lite konstigt att telefonsamtalet inte räckte. Jag hade ju redan fått en ny tid. Innan vi avslutade samtalet så plingade det redan till i min telefon och meddelandet var framme. Det går ju med en enkel knapptryckning för deras del. Och nej, jag vill inte ha flera appar eller webbplatser att logga in på och hålla reda på, så glöm Maisa. Om ni tror att telefonsamtalet gick på finska, så tror ni helt rätt. Till min stora förvåning var dock tidsbokningsbekräftelsen på svenska. Tjohooo!

Bisin min blev besviken över den inhiberade Borgåfärden. Nästa vecka får han ta igen det, för då är han chaufför till sjukhuset hela två gånger. På måndagen med sin kompis och på tisdagen med undertecknad. Jag borde kanske inte ha gått med på så tidig tid, men för min del bäst att få besöket ur världen, så att jag har resten av tisdagen ledig. Hoppas bara att jag får igång bisin min i tid på morgonen.

Tack vare de ändrade planerna var jag istället iväg till stan igår tillsammans med äldsta sonen. Vi inledde med besök i röda varuhuset och håll i er nu, för jag...

 

... köpte sex nystan Nallegarn! Alltså 600 gram. 🙈 Till mitt försvar kan sägas att priset var nedsatt med en euro/nystan, att det här är grundfärger, som jag behöver, för att de går att kombineras med andra färger och att här ska minsann nu stickas sockor!

Och sitter ni stadig nu? För jag köpte också...

 

... ett gummiband! Vad jag ska göra med det? Ingen aning. Bisin min föreslog att vi ska dra i gummibandet åt var sitt håll på kvällarna när vi sitter i våra gungstolar bredvid varandra. Men det kan vi väl inte göra? Ska man inte sträva åt samma håll när man är ett par?
Till all tur finns Youtube, för där hittade jag perfekta övningar när jag pausar från sockstickningen!

Från röda varuhuset körde sonen till Olympos. Där intog vi en lätt lunch.

Han valde sallad med höna (broiler) och jag valde med fetaost.

Hem via mataffären och jag kunde inte låta bli en tidning...
 

... som sen blev till två, då sonen tyckte att jag behöver nyaste numret av Kuriren också. På korsordstidningens pärm hittas Edward af Sillén. Vet ni vem han är? Jo, en svensk regissör och manusförfattare. Det är han som skrivit manuset till musikalen Änglagård, som snart har premiär på Svenska Teatern med Jakob i en av rollerna.

Genast när jag hade kommit hem igår tog jag itu med mitt favoritkryss i tidningen, nämligen Takt & ton. Oj, vad det finns mycket bra musik i det här korsordet, eller vad sägs om Del Shannon i Runaway från 1961? Och en hel del andra låtar och artister, men jag ska nu inte lösa hela krysset för er. Ni måste ju få ha lite roligt själva också.

Igår kväll efter att jag fått disken undanstökad satte jag ivrigt upp för en ny sockstickning med Nallegarnet. Men första försöket gick inte så bra. Jag har ju inte på en tid använt Nalle, så jag borde förstås ha stickat en provlapp. Men vem har nu tid för sånt? Efter nio varv med resårstickning insåg jag att det blev på tok för stort. Jag lade upp på nytt med åtta maskor mindre. Det såg redan bättre ut, men nu lyckades jag rådda så att jag hade räta och aviga maskor om vartannat. Det gick inte så bra att se på TV och spännande ingenjörskonst där danskarna bygger en förbindelse till Tyskland under vattnet. Den ska stå färdig 2027. Tänk, då kan man köra övre vägen till Sverige, via Öresund till Danmark och därifrån vidare till Tyskland utan att använda en endaste färja. Visst låter det spännande?

Nu ska jag se om jag lyckas få igång min sockstickning så jag har nånting att ta med till dagens stickträff.

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen!

Avigsidan

Kära nån, jag tror att jag har råddat igen med mitt lilla sjalbörjan. Suck! Se nu:

Det här borde vara avigsidan...

... och det här rätsidan. Men visst är avigsidan mycket snyggare? Jag kan väl använda den som rätsida, alltså avigan?
Till råga på allt har jag råddat med kanten, i den här bilden till höger, i övre bilden till vänster. Nu funderar jag om jag borde riva upp och göra om? Eller ska jag frejdigt fortsätta sticka och strunta i den felaktiga kanten? I princip får jag ju bestämma över min stickning utan att följa mönstret slaviskt. Men tänk om den där kanten harmar mej så mycket att jag inte alls använder den här sjalen sen?

Själva nystanet visade också avigsidan och trasslade ihop sig. Dubbelsuck. Varför blir det alltid så här? Ack, dessa stickvåndor! Bäst att lägga upp för en ny sockstickning och låta det här evighetsprojektet vila. Jag stickar sjalen med treans stickor så det kommer att ta låååååång tid innan jag ens har halva färdig!

Igår kväll visade jag upp min egen avigsida och hade lite oljud och många otåliga suckar.
– Varför är du så aggressiv, frågade bisin min och fortsatte:
– Håller du på att bli en sur gnällkärring.
Nå, jo nästan varje gång det kommer tians nyheter på reklamkanalen. Det är sånt onödigt tjafs. Igår kväll var det förstås analyser från förbundsdagsvalet i östra delen av Tyskland. Det fåniga med utrikeskorrespondenter, som rapporterar direkt, är att de alltid ställer sig i något livligt gathörn och vi tittare hör inte alls vad som sägs. Varför kan det inte rapporteras från något lugnt ställe?

Tians nyhetsprogram har blivit uruselt, för de plockar in en massa gammal skåpmat eller spekulerar i sånt som de ännu inte vet nånting om. Igår till exempel så fick en boss från kemi-industrin, manlig sådan förstås, säga sitt om pisa resultatet och han hade uppträtt redan i morgontv. Själva pisa resultatet tillkännagavs först idag, så vad sjutton var det för vits med gårdagens tjafs? Om inlägg inte plockas in från morgontv, så plockas de in från efter fem-programmet, alltså gammal skåpmat som tuggas om. Jag tycker att reklamkanalen kunde ta sitt nyhetsuppdrag lite mera på allvar. Varför inte bevisa hur nedskärningarna inom skolvärlden syns i pisa resultaten? Stora skolor, illamående unga, mobbning, hemmasittare, lång skolväg som tröttar ut, osv, allt detta inverkar ju. Men inte ett knyst hörde jag om detta igår. Det går utför, inte enbart i skolvärlden utan också för de här nyheterna.

Till råga på allt görs det en hel massa smygreklam för de egna programmen. Nu har det varit ett evinnerligt tjat om TTK, alltså dansa med stjärnorna. Men det är ju inte nyheter, precis. Den som är intresserad följer ju ändå med programmet. Kan vi inte få veta vad som till exempel händer i Afrika? När har vi senast fått ett inslag från den kontinenten, bortsett då från spanska enklaven Ceuta. Skulle inte Spanien ha varit europeiskt skulle vi knappast ha fått höra ett knyst därifrån. 

Det som ändå var lite roligt med tians nyheter förr var ju den där sista knorren eller kevennys, som det heter på finska. Då sändes en reporter ut i landet och rapporterade om udda företeelser. Numera visas någon videostump från utlandet, som antagligen är plockad direkt från social media.
Nästan till de värsta hör sedan den där rutan med klickrubriker som fladdrar förbi så snabbt att ingen hinner läsa vad det står. Förstås vill tv-bolaget att vi besöker webbplatsen och klickar in oss för att läsa mera. På köpet får vi sen en massa reklam. Men mej lurar ni inte, så behåll ert skrala innehåll.
Ni får säga vad ni vill, men det märks att svångremmen har dragits åt och resurserna har minskat på nyhetsredaktionen.

Jo, alltså nyheter och undertecknad går inte riktigt bra ihop. Stackars bisin min som alltså utsattes för min avigsida. Skulle det inte vara så skönt att sitta i gungstolen och sticka, så skulle jag ju lämna vardagsrummet och göra nånting annat istället. Men tyvärr är jag lite för lat. Ska försöka vara tyst som en mus ikväll, hur nu det ska gå till.

Som plåster på såren igår kväll letade bisin min upp min favoritkanal i vår TV, nämligen den med 1970-tals musik! Det går riktigt bra att lyssna på Status Quo och sticka. Och förstås tycker jag att musiken var bättre förr! 😊

Dags att lägga upp en ny sockstickning, tror jag...

Önskar er alla en fin onsdag! 

Se, men inte köpa!

Oj, vet ni, gårdagen var fylld med trevligheter. Det började med dotterns snabbvisit på förmiddagen och fortsatte med ett besök i den bästa stadsdelen. Jag ringde nämligen till Lillans mamma och frågade om hon ville komma med på loppisbesök. Nä, hon hade inte tid sa hon då.

Men till all tur ångrade hon sig senare, så plötsligt var vi här:

I Bergasloppiset hos Alice. Vi blev lite oroliga när vi såg en bil parkerad invid vägrenen och en annan på gräsmattan. Tänk om det var proppfullt på loppiset och det inte ens fanns parkeringsplats åt oss?
Men till all tur var det lugnt, så vi fick ha Alice helt för oss själva. Härligt. Vi startade inne i hennes kök, för vi hade var sitt syuppdrag åt henne. Skönt för oss att äntligen få bort tyger, som vi tänkt göra nånting av, men inte kommit igång med. Och tur att Alice blev ivrig då hon igen får låta kreativiteten flöda. Hon kan minsann hon.

Åååh, ser ni den där korgen med lock på. Visst borde jag väl ha köpt den? Eller en tvättbräda? Se, men inte köpa, för inte ska jag väl samla på mej flera grejer?

 

Så många fina saker och så trevligt ordnade. Labyrintspelet borde jag också ha köpt, inte sant? Då skulle vi ha haft en kul utmaning med barnbarnen. Men som sagt, se, men inte köpa.

I Alices "vävsal" var alla textilier samlade, bland annat juldukar, julgardiner och fina trasmattor. Jo, jag är svag för julgrejer, men på senare år har jag knappt plockat fram nånting alls. Kanske dags att skärpa mej i år? Behöver jag juldukar vet jag ju nu var de finns.
Ivrigt provade jag också två juliga klänningar, men tyvärr var de för trånga över bysten. Snyft!

Jag är stum av beundran inför den energi, som Alice har. Tänk att sätta igång med ett sånt här loppis. Visst är det strongt gjort?

Det där med att se, men inte köpa kan ni lugnt glömma, för visst kom jag hem med lite grejer, bland annat den här ljusserien. Jag hade faktiskt tänkt ge bort den, men hör och häpna, bisin min protesterade. Han vill ha den i vårt eget fönster. Nu är här bara ett litet, litet men, det står att den här ljusslingan är för utebruk. Kan vi alls ha den inomhus då? Ska jag fråga AI? Eller en elektriker? Eller ja, vet nån av er?
Det här är ett riktigt fint fynd, tack!

Stort TACK till Alice, ta det lugnt och sköt om dej! 

Medan jag roade mej på mitt håll, var bisin min iväg och tog upp potatis tillsammans med sin kusin J, hans mamma och hans son. En del av de här potatisarna försvann till stan igår och resten försvinner lite längre bort i morgon.

De plockade också äpplen. Tack för dem! Bisin min vill nu att jag bakar en sån där äppelbulla/kaka, som hans mamma alltid gjorde. Suck! För det första ska det vara just dom där äpplen från det där trädet i grannbyn för att få exakt samma konsistens. För det andra har vi inget eget vetemjöl, som malts i Andersby kvarn. Så bara glöm det. Det får väl bli nån annan sorts äppelgrej, om vi inte har ätit upp äpplena innan dess. Jag kan ju alltid hoppas, för jag har inte riktigt tid med bakning just nu. Det är program i dagarna tre från och med i morgon.

Igår kväll när jag satt helt koncentrerad på min sockstickning, för nu var det inte många varv kvar innan socka nummer två blev färdig. Då meddelar bisin min att jag ska följa med till stan. Jag är motvillig, för jag vill inte lämna tåhoptagningen. Det ska räknas varv och maskor, för att få det att stämma med socka numer ett. Ja, och vad kan man göra i stan en söndag kväll då bisin min inte ens klär om sig? Svar ingenting!

Det hela slutar med att bisin min lockar mej med att säga att jag får köpa glass från lilla butiken. Då följer jag snällt med, får förstås sitta i bilen i stan och vänta på honom innan jag kommer till butiken. Där köper jag min favoritglass, Aino tjinuski-tranbär. Mums filibabba! Tjinuski = kola.

När jag senare på kvällen faktiskt får mina sockor färdiga och alla garnändar fästade frågar bisin min:
– Ska jag gå till pysselrummet efter en kasse med halvfärdigt arbete åt dej?
– Jo, gör det du, svarar jag, väl medveten om att han inte kommer att resa sig ur gungstolen där han sitter och ser på en dokumentär om Led Zeppelin. Dessutom har jag redan tagit med mej en projektkasse, inte med halvfärdigt arbete precis, utan med ett planerat arbete. En sjal, som var tänkt att påbörjas redan i februari.

Så det blev ett pyttelitet sjalbörjan igår. Och tro det eller ej, men jag lyckades redan så här i början rådda mellan avigan och rätan, därför lade jag en liten säkerhetsnål där i snibben. Jag är inte riktigt säker på att jag får snygga kanter på det här. Men i värsta fall virkar jag en ny kant runt, få se.

I morse var här väldig aktivitet. Äldsta sonen och bisin min städade i pannrummet. Jag hade fullt sjå att se riktigt upptagen ut medan de höll på som värst. Nå, upptagen blev jag också, för plötsligt skulle bisin min igen ha en bildel beställd från nätet. Hans kompis J hade hittat en reservdelsfirma i Salo, som sålde just den delen. Jaha, få se nu. Och vad händer, jo ingen internetkontakt! Ah, varför är det alltid så?
Nå, det ordnade sig efter omstart av boxen och sen efter en stund omstart på datorn. Beställningen lyckades, hoppas jag och småningom kommer delarna.

Som belöning fick jag en örfil! Det var väl snällt?

Nu måste jag laga lite mat och det utan inspiration, så få se vad det blir. Åtminstone inte potatis!

Önskar er alla en fin tisdag!