Iväg igen

– Vi ska fara nu, sa bisin min i morse då jag satt och jobbade i allsköns ro på datorn. Jo, alltså jag har smygstartat lite, trots att semestern officiellt tar slut först nästa vecka. Tänkte liksom få undan sånt där smått, som jag lovat fixa då jag träffat människor i vimlet. Bäst liksom att få det undanstökat innan jag glömmer.

Vi skulle alltså iväg igen, så det var bara att stänga datorn, klä om sig, ta med vattenflaskan och... ja så iväg till grannbyn, byta till yngsta sonens bil. Tyvärr fick jag den något otacksamma uppgiften att kolla belysningen på bilen och bromsljusen. Inte det lättaste, då solen sken så starkt och skönt.

Iväg kom vi och bisin min rattade vant österut.

Och ja, jag hade glömt mitt handarbete hemma! Ack, ack, så den här gången gick jag faktiskt till bisin mins stora förskräckelse in i Jysk, medan yngsta sonens bil kollades på alla tänkbara sätt. Jag hann till all tur inte handla så mycket, kom dock hem med två tempurdynor, som var på rea. Det innebar att jag betalade mindre för två än vad en skulle ha kostat! Och det var ju en bra affär, eller hur?

Köpte också de här "malmedlen" av cederträ. Vet inte om de fungerar, men tänkte att jag kan ju alltid testa. Jag vill ju inte ha objudna gäster ihop med mitt garnlager.

För övrigt så fick jag grälor, dels förstås för att jag handlat, men allra mest för att jag inte hade kollat det tredje bromsljuset! Det som förstås inte lyste, alltså ni vet, det som finns där bak högst uppe i mitten. Det som jag inte ens tänkte på och inte ens kollade. Ack, ja, jag är en veritabel klåpare!

När vi var på väg hem, så fick vi syn på den här Fleetwood Cadillac amerikanaren. Vi följde efter den i rondellen och ner till Tervasaari. Vi väntade ivrigt att den skulle parkera där nere i hamnen, så vi skulle ha fått ta ett ordentligt foto av den, fråga om motorn, årsmodell och andra teknikaliteter. Men se nej, bilen körde ett varv och sen upp igen till rondellen och så iväg åt ett helt annat håll än dit vi skulle.

Bisin min tröttnade på att leka följa john, så han styrde västerut. Och här på bron vajar flaggorna. Fredrikshamn är nog en riktig flaggstad.

Vi körde vidare till nästa stad, Kotka och där var det bisin mins tur att handla i sin favoritaffär, Motonet. Han skulle ha olja och filter och.... Ja, jag skulle förstås inte ha någonting alls, för där finns ju inte vare sig garn, stickor eller virknålar.

Som tröst hittade bisin min på att vi skulle köra vidare på den där gatan och då hamnade vi här:

På Kafé Dagmar! En ny upplevelse igen. Langinkoski har vi besökt många gånger och där är riktigt, riktigt skönt och fint. Men det här caféet var nytt för oss!

I matsalen var det riktigt mysigt inrett med gamla prylar.

När jag såg den här radion blev jag lite nostalgisk och mindes hur vi hade en liknande hemma på spegelbordet ute i korridoren/hallen i mitt barndomshem. Via den lyssnade vi på En gåva i toner tillsammans och kunde ta ett eller annat danssteg. Tänk så annorlunda mot idag då var och en sitter framför sin egen skärm i sitt eget rum.

Det skulle ha funnits sopplunch, men bisin min tyckte att han klarar sig med kaffe. Själv var jag rätt hungrig, så jag satsade på en bagel med rostbiff, sallad, rödlök och där i hålet sweet chilisås. Till efterrätt en riktigt god rabarbertoscabit.

På bordet bakom oss hade en stickning parkerat! Intressant. Och ser ni, jag som sörjde över min söndriga projektkasse, caféägarinnan kör med papperskasse! Det här är alltså Tanja Aaltonens stickning. Hon säljer sitt hantverk där på caféet, men vet inte om den här oktröjan kommer till salu.

När vi steg ut från caféet så träffade vi på en av mina före detta kolleger, som numera jobbar på institutet i Fredrikshamn, där hon också bor med sin familj. Tänk så liten världen är!

Sedan tog vi oss förstås till den forsande älven och satt och njöt en god stund. Plötsligt kom en tysk man och schasade bort mej. Det tog en liten stund innan jag förstod att han ville att hans fru skulle ta ett foto av honom just precis på den plats jag satt. Så på min obefintliga tyska stammade jag fram ett Endshuldigen (förlåt).

Å ena sidan, å andra sidan, jag satt ju faktiskt där först! På hemvägen började jag fundera att:
a) jag skulle gärna vilja kunna flera språk, tyska, franska, spanska, italienska...

b) klarar man sig som turist i Finland med enbart tyska? Måste man inte kunna lite engelska i varje fall?

– Jo, vi kan köra via lilla mataffären, sa jag åt bisin min då vi närmade oss stan.
– Jag har en handlingskasse i bilen, fortsatte jag glatt.
När vi kom fram till affären och jag steg ut, öppnade bakdörren och skulle ta kassen insåg jag att vi hade inte min bil alls. Den hade jag lånat åt äldsta sonen, så ingen kasse! Milda makter, så rörigt det är med så många olika personers bilar. Bisin mins stod parkerad på den yngstas gårdsplan och inte heller där skulle ha funnits nån kasse att sätta matvarorna i. Slarvigt, slarvigt, Varje bil borde ju ha en kasse, inte sant?

Dagens bottennapp, ringde i morse genast klockan åtta till tidsbeställningen för fjärde coronavaccinationen. Och farbrodern i luren sa att dom ringer upp mej och rabblade upp min nummer. Tror ni att dom gjorde det? Jo, nej, som karisbon säger. Ingen har hört av sig! Och det är jobbigt, för nu måste jag ha telefonen med mig överallt där jag går och står. Och nu vet jag ju då inte om jag ska ringa till tidsbeställningsnumret i morgon igen eller om jag snällt ska vänta på att bli uppringd. Hur skulle ni göra?
Jag vill ju ha min boostdos innan undervisningen börjar och jag är ju 60 plussare, så...

Bra saker idag:

• Ännu ett äventyr, som förgyller vardagslivet.
  
  
• Yngsta sonens bil gick igenom besiktningen!
  
  
  
• Stickade en provlapp av det där mjuka sköna Bambinogarnet, som jag köpte från Lankamaailma.
  
  
• Ringde stickväninnan B och fick hjälp med stickfunderingar och dito utmaningar och en riktigt trevlig pratstund. Tack för det.

Ha det riktigt bra!