Kära vänner, igår blev ni utan blogginlägg och det för att jag var trött, ledsen och nedstämd. Och det värsta av allt, var att jag hade endast mej själv att skylla på då jag blev grundlurad. Idag har världen snurrat på rätt led igen och jag inser efter en god natts sömn, att det finns mycket värre saker här i världen: Drunkningsolycka i natt i stan, tidtabellsstrul för en kär kollega, för att nu inte tala om oroligheterna med skjutningar dagligen och slukhålet i Sverige osv. osv.
Ja, alltså i jämförelse med allt det där och mycket därtill, så har jag nog inget att hänga läpp för. Bäst bara att godkänna att jag är en jubelidiot. Funderade lite smått igår om jag alls ska skriva om min idioti. Kom fram till att det är bäst att göra det, så kan ni ta mej som varnande exempel. Ja, och så märker ni att jag minsann inte alls målar upp en glansbild här i bloggen!
Men låt oss ta det hela från början.
Igår startade fredagen med jobb i stan från klockan nio till ett. Vanligtvis har jag ledig fredag, eftersom jag ju jobbar enbart 60 %. Men ibland råddar veckoschemat till sig lite grand. Helt okej för min del, för jag är snällt flexibel och ställer upp.
Från jobbet skyndade jag mej hem, hann fånga en vattenflaska från kylskåpet och så iväg till huvudstan, för nu hade vi äntligen kommit till skott med svägerskans födelsedagspresent. Den skulle avhämtas från Mechelingatan.
Vi hittade tursamt nog en parkeringsplats på tvärgatan, men sen började det som bisin min kallar för digihelvetet. Det gick ju inte att betala parkeringsavgiften med pengar och jag hade förstås ingen fungerande parkeringsapp i min telefon. Jag har ju liksom inte tänkt att en sån här lantlolla nånsin skulle behöva någonting sånt. På landet finns det ju alltid plats för alla och envar. Det skulle ha gått att fixa med sms, men när jag vandrade till den där invecklade parkeringsautomaten hade jag endast plånboken med mej och tiden började ta slut, så vi fick lämna bilen på vinst och förlust. På vägen till våningen där vi skulle möta försäljaren hann jag tänka att detta blir nog den dyraste present svägerskan nånsin kommer att få om jag ännu ska betala parkeringsböter.
Allt gick bra vid överlämnandet, verket fungerade, skildes åt och packades försiktigt ner i en låda. Kontanter överräcktes och så iväg ner med den gammaldags hissen där man måste komma ihåg att stänga gallergrinden ordentligt efter sig. Charmigt med de här hissarna. Tyvärr tas de här gallergrindarna bort i det skedet då hissarna renoveras.
Lite nostalgisk blev jag allt, för i huset mittemot på andra sidan gatan, bodde jag som underhyresgäst hos en gammal dam medan jag studerade i storstan. Hissen var likadan i det vackra stenhuset.
Fort rusa iväg till bilen med andan i halsen. Ingen synlig lapp på vindrutan, men tar de månne foto och skickar sedan böteslappen hem? Hmmm...
Bisin min är en hejare på att köra i huvudstan, så vi susade vidare på väg efter svetsen, som vi lämnade in på vård förra veckan.
Vi körde bland annat förbi Nordis, HIFK:s ishall.
Svetsen stod inte att rädda, så den blir väl metallskrot? Den hade nått vägs ände och var utarbetad och trött. Bisin min har några andra, som ännu är användbara, så han kan till all tur fortsätta svetsa.
Från Malm ville han iväg till Tattarmossen och ett bilskroteri i jakt på användbara bildelar till ett av hans bilprojekt. Nej, inget hittades där, så nu ville bisin min prompt iväg till antikaffären.
Jag skulle inte ha nånting alls som vanligt, så jag slötittade mej omkring medan bisin min grävde på sitt håll. Han fyndade en verktygsback full med användbara raspar och en hammare från rompetori längst bak i hallen.
Själv såg jag två Festivo ljusstakar till verkligt låga priser. När jag tog den ena i handen ringde det, så jag lade försiktigt ner den och gick lite i skymundan för att prata. När jag återvände var bisin min redan lite otålig, så jag nappade ljusstakarna och vi gick till kassan.
– Nej, jag behöver inte kvittot, svarade jag på den ständiga frågan man får vid kassorna nuförtiden.
– Det gör inget, de går ju att använda ändå, det är ju bara du som ser felen, försökte bisin min trösta.
– Buäääh, nää, grät jag nästan som en barnunge och hade lust att banka mitt huvud i väggen ett antal gånger. Det är ju som vilken fel maska som helst i stickningen, andra kanske inte ser den, men ack vad den irriterar en själv och den hoppar förstås alltid fram i ens eget synfält.
– Ska du nu göra som Mr J när han blev arg, frågade bisin min då jag fortfarande grälade på mej själv för att jag varit en sån jubelidiot och låtit mej grundluras.
– Göra vad då?
– Jo, han sa att han säljer bort alla sina bilar, ägodelar och huset. Sen flyttar han in i en etta och lever på bidrag, svarade bisin min. (Krångel på arbetsplatsen!)
– Jo, jag säljer allt, jag ska ändå inget ha. Men bidrag går det nog inte längre att leva på, så jag får allt lov att jobba lite ännu.
Det blev en lite smådyster kväll, där jag faktiskt satt rakt upp och ner och glodde på TV. Jag orkade inte ens sticka! Och jag var i säng redan klockan 22! Försökte tappert läsa, men kom inte långt, för jag var så okoncentrerad och trött.
– Int ska du sörja, sa bisin min i morse då han såg att jag stirrade på de där ljusstakarna och nu först kollade om där stod T S i bottnen. Och jodå, det gjorde det, så visst är de äkta vara, men defekta. Vet inte vad jag ska göra med dem. Söndra dem? Föra dem tillbaka? Donera dem?
Det är nog bäst att jag inte köper flera ljusstakar och håller mej till de tre jag redan har.
Bra saker igår:
- Veckans sista arbetsdag gick snabbt.
- Vi bjöds på prinsesstårta, efterdyningar från kronprinsessans besök.
- Klarade av egen föredragning av "mitt" projekt och höll tidtabellen.
- Fick delta i en intressant föreläsning på distans.
- Hann påbörja herrsocka nummer två och få resåren färdig.
- Blev bjuden på lunch hos nepalesen.
Nu är det dags för mej att ta itu med förberedelserna inför måndagens föreläsning, som handlar om digitala begrepp. Tur att det regnar ute, så är det lättare att jobba här på datorn.
Önskar er alla en riktigt fin lördagskväll.
