Kära vänner, igår blev ni utan mitt pladder och det beror enbart på att jag på kvällen satt framför tv:n och gungade i kapp med bisin min. Nåja, i sanningens namn, så satt han stilla i sin gungstol medan jag hade lagom hård fart på min. Han satt och glodde på dumburken medan jag stickade så länge dagsljuset räckte till. När det blev för mörkt tog jag fram min telefon och bläddrade lite grann i den. Plötsligt hade klockan hoppat fram till 23 och då orkade jag inte längre öppna datorn. Lessen, jag ska försöka skärpa mej, men det innebär nog att jag härefter ska försöka skriva inläggen på morgonen eller förmiddagen.
– Vad är det som piper, frågade bisin min plötsligt då vi satt där i allsköns ro. Jag höll andan och var tyst som en mus.
– Jag hör inget, svarade jag och andades in och ut.
– Jo, nu är det där igen, det där pipande ljudet. Igen höll jag andan, inte ett knyst hördes.
– Kan det vara en mus, som nån av katterna har släpat in, frågade jag alltmedan jag funderade om jag fått fel på öronen eller om bisin min hade fått hörselvillor.
– Nä, det är svagare pip, svarade han och försökte beskriva det pipande ljudet. Hmmm, konstigt, verkligen konstigt.
– Det försvinner emellanåt, fortsatte han konfunderat.
Jag orkade inte fundera mera på det där ljudet, utan stickade lugnt vidare.
– Det är du, skrek bisin min plötsligt så häftigt att katten Tufsen förskräckt hoppade ner från husses famn.
– Vad yrar du nu?
– Det är du som har det där pipljudet!
– Nå, nej.
– Joho, hör själv. Andas vanligt, så får du höra, fortsatte han envetet.
Jag gjorde så och jovisst, det hördes ett visslande i min näsa. Ve och fasa!
Men, efter en stunds funderande kom jag till att det nog inte är så farligt, som det kanske låter. Inte var det precis något pipande och inte rosslade det i lungorna heller. Det var tydligen min täppta näsa, som roade sig med att vissla till lite då och då.
Om ni nu tror att vi satt där sida vid sida framför tv:n i bästa samförstånd, så glöm det. Bisin min är nyhetsknarkare, så vi går inte så bra ihop just nu. Jag vill inte ha allt det där eländet på näthinnan innan jag lägger mej. Och tyvärr, tyvärr, när jag faktiskt fastnade för den där förskräckliga nyheten om 120 000 personers uppgifter, som är ute på vift, vad gör bisin min då? Jo, han babblar förstås på den nyheten, så att jag inget hör. Morr!
Jag blir så arg och ledsen över slarvet. Personuppgifterna ska ju skyddas på alla sätt och vis. Det bästa skulle vara om man inte alls behövde vara med i ett endaste ett register. Har ni sett filmen Harens år från 1977? Där försökte ju huvudrollsinnehavaren Kaarlo Vatanen spelad av Antti Littja, radera sina personuppgifter för att försvinna ut i ödemarken. Då handlade det om stora magnetband, så det var inte precis lätt att hitta rätt uppgifter.
Bra saker:
- Fick iväg både text och foton i god tid före deadline igår. Skönt!
- Jag har världens snällaste och godaste vänner, så tacksam för att de här människorna finns! Och vet ni vad? Jo, snällhet är trendigt!
- När jag hade lagt upp bild på en whiskyskvätt och ett meddelande i vår WhatsApp-grupp igår om att jag inte kan besöka stickcaféet idag på grund av min hosta, så kom stickväninnan B genast till min undsättning. Hon hämtade hostmedicin åt mej på direkten. Stort TACK för hjälpen! Och tack för omtanken. Den värmer och återger mej tron på mänskligheten.
- I natt hade jag endast två större hostattacker, så tydligen har medicinen hjälpt. Skönt att få sova ostört.
- Nu har äldsta sonen kört iväg till stan för att både tanka faderns bil, ladda hans telefonkort, besöka mataffären, apoteket och ännu utföra tre andra ärenden.
- Fick ett trevligt telefonsamtal idag på dagen. Äntligen, äntligen kommer kolleger och vänner från mitt förra arbetsliv på besök. Ska bli riktigt, riktigt roligt i nästa vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar