Osannolik kombination

Oj, så det regnade i natt. Det öste ner och med sådant oljud att jag vaknade och undrade vad som stod på. Det var bara regnet. Så skönt det var att krypa djupare ner under täcket och bara njuta. I morse när väckningen slog på, så var jag inte alls pigg på att stiga upp, för då regnade det fortfarande och var ganska mörkt. MEN nu har nästan all snö regnat bort. Tjohooo!

Eftersom det är onsdag idag, så kommer här veckans frukostbild,

En osannolik kombination med croissant, Auraost, gröna vindruvor, blåbärssmoothie, dominokex och memma! Inte riktigt klokt, eller hur?

Nu ska jag försöka dra mej bort från datorn och koppla av med en liten, liten stickning.

Påskblommor

Igår blev ni tyvärr utan blogginlägg (eller vem vet, ni kanske säger tack och lov?) och det är EU:s fel. Ja, ni läste rätt, det är EU:s fel! Det var dom som inte lät oss finländare sluta trixa med tiden och klockorna fram och tillbaka. Vid det här laget skulle vi ha haft helt rätt tid, men si jo nej, EU vägrade rucka på sina principer och Finland som den lydigaste eleven i klassen, tackade och tog emot, så vi flyttar fortfarande tiden.

Det är alltså så, att ju äldre jag blir, desto svårare får jag med det här att byta mellan sommartid och vintertid. Söndag kväll gick jag snällt i säng vid 22.30-tiden, trots att kroppen skrek: "Hallå, e du galen, klockan är ju bara 21.30". Nå, jag somnade nog, men vakande före halv ett och var pigg som en mört mitt i natten, för kroppen fattade liksom ingenting. Sedan blev det ett enda vridande och vändande i sängen och när klockan visade halvfem tänkte jag att nu måste jag nog stiga upp. Då hojtade kroppen igen: "E du galen, klockan är ju bara halvfyra int kan du stiga upp nu, då orkar du int hela dagen". Ja, ja, så jag fick förstås ge mej och försöka somna om. Särskilt glad var jag förstås inte.

Nå, igår tänkte jag, skam den som ger sig. Nu ska jag vara uppe till 23.30, för då vet kroppen att klockan är min sovtid. Och jodå, allt gick bra, bortsett från att jag jobbade framför datorn hela långa dagen och skickade min sista e-post för dagen just halvtolv på natten. Sen var det tyvärr inte läge för blogginlägg längre utan det vara raka spåret i säng och snarkelisnark, som gällde.

– Här får du påskblommor, sa dubbelmorfar glatt häromsistens när han kom hem.
– Oj, tack, sa jag och tänkte på gula påskliljor, rosa tulpaner eller...

Det här var vad jag fick! Mycket snällt, inte sant?

Och nu är det dags för mej att överge datorn. Det kan bli för mycket av det goda och det är inte alla gånger bra!

Tjuvstartat

Kära vänner, nu har jag lagt mej till med en ful ovana: Jag sitter och glor på TV mitt i natten! Det är inte bra, inte alls bra. I natt tog det ända till klockan 00.30 innan jag kom i säng, för det var så intressant att se dokumentären om Chuck Berry.

Idag när dubbelmorfar zappade runt i jakten på sportprogram, så vet ni vad? Jo, gårdagens sena program kom i repris idag på dagen! Mummel, mutter. Dessutom, så kunde jag ju ha kollat på programmet från Arenan istället för att sitta och uggla i mitt i natten. Men så där är det, hjärnan blir avtrubbad av tv-tittandet, åtminstone min och så blir jag så slö att jag inte ens orkar ta mej till sängen.

Idag är det palmsöndag och jag har tjuvstartat.

Jag åt redan nu lite memma och det var riktigt, riktigt gott. Hur hälsosamt det är vet jag inte, men fiberrikt är det, för memman innehåller råg!

Idag har jag hunnit träffa sönerna och den enas sambo i nästan 20 minuter och på behörigt avstånd. Mesta delen av dagen har gått åt till datorjobb, men ett utevarv hann jag också med. Lite kallt blåste det. Snön smälter i rasande takt och tofsviporna har samlats här nedanför på åkern. De ropar högljutt. Andra som ropar är ugglorna. Igår hörde jag en mitt på dagen. Våren är alltså på väg med stormsteg.

Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan, påskveckan.

Själv ska jag ännu försöka hinna få iväg en e-post innan jag stänger datorn och tar ledigt.

Dubbelt upp

Igår kväll på bastulaven funderade jag lite grann, hur skulle man klara sig utan bastu? Man skulle aldrig liksom bli riktigt ren och musklerna skulle aldrig bli så där skönt avslappnade. Efter varje bastubad känner jag mej som en ny människa. Det är så skönt.

Bastukvällen avslutades igår med lite tv-häng. Utbudet på våra gratiskanaler en fredagskväll är inte stort och inte särskilt lockande heller, men vi fastnade framför Soffpotatisarna. Det ger en snabbrepris av programmen som gått i veckan och hur olika människor har reagerat på de programmen. Det ger också sentimentala återblickar på hur det var förr då familjen faktiskt bänkade sig framför tv:n och tillsammans tittade på programmen. Det jag reagerar på är att alla nästan alltid tycks äta och dricka någonting. Men vad, det skulle jag bra gärna vilja veta. Och så förstås handarbetandet, alla som stickar.
– Oj, så mycket sockor dom stickar, sa jag åt dubbelmorfar.
– Mmm.
– Hur många är det riktigt som stickar i det här programmet. Kan du räkna?
– Nä, int vet jag. Du får sii själv.
– Jag borde också börja sticka framför tv:n.
– Men du sir ju int på tv.
– Det är just det, jag kanske måst börja nu.
– Nä, jag tror int att det lönar sig, fick jag till svar och så stannade samtalet av en stund.

– Siii, ropade jag och hoppade upp och ner i gungstolen, hon stickar en puppesocka.
– Lugna dej. Du behöver int bli så upphetsad.
– Men sii nu så fin den e.
– Mmmm.
– Och siii hon den där behöver int alls sii på sin stickning. Oj, nej ändå, nu måst nog ...
– Ta det lugnt nu.

Det var rätt givande att få se alla stickningar, men inte orkade jag ta mej upp från gungstolen och gå efter mitt eget lilla projekt, ett projekt som nu inte riktigt blev som jag ville. Måste göra rätt och göra om och förvandla "felet" till någonting användbart.

Idag har jag varit iväg till stan på ett tidningsuppdrag. Någonting som jag inte har gjort på jättelååång tid. Och jag träffade en verkligt passionerade stickerska. Kul!

På eftermiddagen satt jag en stund på vår balkong och njöt av solen och Mästarkrysset. Och jodå, jag började med Carl-Unos och övergick sedan till Startskottet. En del tomma rutor kvar, som får mogna lite.

I torsdags då jag var iväg på vårt veckovisa uppköp, så kom jag hem med hela två dubbelnummer.

Det här blir ju dubbelt upp inte sant? Alltså, fyra tidningar istället för två eftersom det är dubbelnummer. Dubbelmorfar var som vanligt lite sur:
– Här är ju bara annonser, ingenting att läsa och inga serier och tänk så mycket kattmat du skulle ha fått för dom här pengarna.
Bah! Jag skulle nog ha köpt helt andra saker än kattmat för den eventuella sparade slanten. Och gissa vad jag skulle ha satsat på istället?

Det enda som är lite oroande med de här dubbelnumren är ju frågan för vilken vecka "Veckans horoskop" gäller. Kan det liksom gälla för två veckor?

Ikväll ska det igen vara mörkt på lampor i earth hour. Nu minns jag inte om vägbelysningen här utanför också kommer att släckas. Och i morgon vet ni, så kommer det att vara svårt att hålla reda på tiden, som igen ska flyttas. Tur i alla fall att det är söndag...

Ha en riktigt skön fortsättning på lördagskvällen.

Gårdagens post

Igår kväll eller nåja, snarare natt, så begick jag ett fatalt misstag. Det var rätt sent, ja alltså för min del, efter klockan 22.30, som jag hörde hur dubbelmorfar satt framför tv:n och skrattade.
– Kom hit och se. Det är stand up, ropade han.
Och eftersom jag satt och lite slött bläddrade i tidningen, så lydde jag honom.
Där satt vi sedan tillsammans och såg på Jimmy Carrs mycket politiskt okorrekta skämt. Ofta fastnade nog skrattet i halsen.

Dubbelmorfar tycker om att zappa, så plötsligt befann vi oss mitt i en mordutredning. Jag vågade inte gå och lägga mej innan seriemördaren blivit fast och dömd. Att på morgonen fråga dubbelmorfar hur det gick är inte lönt, för han somnar på soffan och har inte en aning om hur det hela slutade, så jag höll segt ut. Och plötsligt var klockan ett på natten! Hela två timmar efter min gå-och-lägg-dig-tid. Gissa om jag hade svårt att somna? Och ack, så trögt det var i morse att stiga upp!

Gårdagens post innehöll två riktiga tidningar, den jag satt och bläddrade i och så den här:

Mästarkryss nr 2 2021. Tänk att jag får den fortfarande! Helt fantastiskt. Tack till H!

Nu är påsklovet räddat! Jag kan bra sitta hemma med kryssen i högsta hugg!

Störst bekymmer vållar valet var jag ska börja, vilket korsord ska jag lösa till först?

Ska jag välja tidningens första korsord, Startskottet? Vanligtvis brukar det vara en bra uppvärmning, för jag brukar kunna lösa det.

Men den här gången skulle jag kanske satsa på Flätan istället. Omväxling förnöjer och de här flätade korsorden är knepiga och roliga att lösa.

På påsklovet skulle man ju förstås kunna satsa lite extra och ta itu med det här svåra korsordet, Genialen.

Å andra sidan är det kul med Carl-Unos kryss där man verkligen får testa sin allmänbildning och jag vet redan svaret på åtminstone en fråga!

Idag har dubbelmorfar varit mycket sur, arg, bitter och tvär.
– Vi flyttar från stan, deklarerade han då han tagit del av dagens nyheter.
– I den här stan där dom förstör allting kan ingen bo, fortsatte han.
– Nå, vart sku du flytta då, frågade jag lite försiktigt, för det finns ju inte så många alternativ.
– Int vet jag, men bort härifrån eller så ska jag ha de gamla kommunerna tillbaka, gormade dubbelmorfar.
– Du vet ju att jag int vill flytta långt bort från barnbarnen.
– Jo, men vi kan nog bo på andra sidan Borgå, fick jag till svar.
Han lugnar väl ner sig så småningom och resignerar. Utvecklingen här på landet är eländig, minst sagt. Varför allting prompt ska koncentreras till centrum är en gåta. Nästan all service har försvunnit från byarna. Inte bra, inte alls bra.

Men nu, nu är det fredag och då ska vi väl göra som Lurvinge,

Ta det lugnt och njuta!

Önskar er alla ett riktigt trevligt veckoslut.

Själv ska jag nu njuta av bastubad.

Råg i ryggen

I tisdags, då vi var iväg på en liten tripp med dubbelmorfar, så hade jag sådan tur att han på hemvägen stannade vid lilla bybutiken. Och därifrån får man köpa mitt absoluta favoritbröd!

Så glad att det går att få tag på i lilla bybutiken.

Det innehåller inga konstigheter, utan är bakat på rot av ekologiskt rågmjöl tillsatt vatten och salt. Hur kan det bli så himla gott med så enkla ingredienser? Den hemligheten känner endast bagaren till!
Det som dessutom är bra med det här brödet är förstås att det är handgjort i ett litet bageri här i stan. Känns alltid bra att stöda lokala småföretagare istället för stora kedjor.

Jag har redan hunnit göra slut på ett rågbröd. Så nu har jag råg i ryggen och det kan minsann behövas i dessa konstiga tider.
Har ni något favoritbröd?

Påskkakor

För att fortsätta på det där med dramatik.
I natt vaknade jag alldeles kallsvettig klockan tre med en enda ryslig tanke i huvudet: Jag hade glömt att intervjua en person och skicka in artikeln till morgondagens tidning! Fy sjutton, hur kan jag vara en så dålig och slarvig person. Idag fanns det inte skuggan av en chans att jag skulle hinna vare sig intervjua eller skriva någonting, för jag jobbade från klockan 10 - 18 (med två matraster under dagens lopp).
Jag var skakad och led alla misslyckandets kval, så jag tassade runt ett varv i huset medan jag slet mitt hår. Jag kom på att det inte fanns så mycket att göra åt saken mitt i natten, så jag lade mej mellan lakanen och tänkte att nu kan jag nog inte somna om. Men, jag tömde huvudet på tankar och varvade ner och innan jag visste ordet av sov jag riktigt gott.

Tidigt i morse rusade jag iväg till datorn och sände iväg en e-post till chefredaktören med många ursäkter och i bara farten skapade jag efter det en ny distanskurs till april. Det var snabbt marscherat, må jag säga. Men jag var tvungen att få tänka på annat före dagens första distansmöte.

Från chefredaktören hann jag få lugnande svar per e-post, men sen ringde hon dessutom vänligt nog och sade att jag kan vara alldeles lugn. Jag har inte glömt någonting. Artikeln ska vara inne först i april. Puuuh! En sån lättnad. Resten av dagen har ju sedan gått som på räls.

Igår på eftermiddagen var jag iväg på ett mycket snabbt varv till den västra grannstaden tillsammans med dubbelmorfar. Och vet ni vad? Jo, jag var iväg till garnaffären och löste ut mitt gåvokort!

Så jag kom hem med tre ljuvliga påskkakor och tre stickbeskrivningar för sjal, men...
Ja, alltså jag vet inte riktigt hurudana sjalar jag vill sticka, så... tja, nu börjar igen jakten på det perfekta sjalmönstret.
Jag är tacksam för alla tips ni har.
Garnet längst till vänster är en blandning av bomull och ylle, 200 g/680 m för stickor 4 - 5. Garnet i mitten är en blandning av akryl, polyamid och mohair, 150 g/500 m för stickor 5 - 6. Garnet längst till höger är en blandning av bomull och akryl, 150 g/600 m för stickor 4 - 5.
Jag hade tur, för de här garnkakorna såldes till specialpris, så nu fick jag hela 500 g garn till i mitt garnlager. Dubbelmorfar tycker förstås inte att det är tur, men eftersom det är en gåva, så kan han ju inte säga så mycket! Och det gjorde han för en gångs skull inte då jag kom ut till bilen med min pyttelilla garnkasse. Han hade säkert befarat att jag skulle ha släpat ut stora säckar med garn!
Stort, stort TACK till T för den fina julgåvan.

Vårt egentliga ärende igår var att dubbelmorfar behövde lite skyddsutrustning till bilsvetsandet, så vi besökte liksom hans "varuhus". Här finns en hel del annat än verktyg och jag skulle ha velat kolla runt lite, för det är jättelänge sedan jag besökt den här sortens affärer. MEN, när dubbelmorfar hade hittat det han skulle ha, så gick han bredvid mej och gnällde:
– Kom nu, vi är färdiga.
– Men vänta lite jag ...
– Kom nu, vi ska int ha någo.
– Men jag vill ännu sii på den där...
– Nä, kom nu, jag orkar int trava här längre.
Så med en djup suck gav jag helt enkelt upp. Nu kom jag plötsligt ihåg varför jag vägrade följa med honom förra gången han besökte det här varuhuset. Den här gången fick han mej medlockad endast genom att vifta med garnkortet!

Vardagsdramatik

Om ni nu tror att här är alldeles lugnt och stilla i detta hus eller denna familj, så då har jag ofrivilligt fört er bakom ljuset. Det är inte alls meningen att ge er en sådan bild av livet här på landet, fastän det kanske verkade så i mitt inlägg från igår.

Nej, här händer ett och annat, som ibland blir ofrivilligt komiskt eller dramatiskt. Hur som helst, igår var ju mr J på besök och trots att jag jobbade i rummet intill kunde jag inte undgå att höra vad han och dubbelmorfar diskuterade. 

De började förstås med coronarestriktionerna, som nu är på alla människors läppar. Precis idag har vi bestämt med min överordnade att dra in närundervisningskurserna i april i västra grannstaden. Digicaféerna ännu längre bort västerut är redan indragna för april, så...

Från corona övergick männen till att skälla på styrande politiker, diskutera ishockey, mr J:s jobbsituation och sedan gick de över till sitt favoritämne, bilar. Båda karlarna är skickliga bilmontörer och har lärt sig en hel del genom årens lopp. Själv har jag dessvärre ofta fått höra att det är bara en liten grej, som behöver lagas, bytas, fixas och så är min utslitna Adam plåtlåda så gott som ny igen!
Igår så tänkte jag att nu får det vara nog och så sa jag:
– Jag har lite funderat. Jag tror att jag leasar en bil och gör mej av med allt gammalt skrot.
Det blev knäpptyst i köket. Tanken var helt omöjlig för karlarna att ta in. Skulle de inte få meka med min bil längre?
– Men varför, frågade till sist dubbelmorfar med skakig röst.
– Nå, för att jag är trött på bilar som knycker, rycker, inte öppnar låset i bakdörren, som har lampor som lyser och...
– Ja, men allt det där kan vi laga.
– När då, om jag får fråga.
Vid det här laget hade mr J samlat så mycket mod till sig att han vågade föreslå att jag skulle satsa på en ny cykel istället. Har ni hört någonting så knäppt förut? En cykel! Hur skulle jag någonsin hinna förflytta mej mellan de olika kursplatserna då? Det är 150 km tur retur till den kursplats som ligger längst bort! Jodå, motion är bra och hälsosamt, men någon måtta får det vara.
Nå, ingen fara nu just, för nu är det ju inte närundervisning, så det behövs liksom inte vare sig cykel eller bil.

Igår på eftermiddagen då dubbelmorfar kom hemvandrande från grannbyn, så gnuggade han sig i ögonen. Mitt på landsvägen gick en vitsvanshjort.
Han handlade snabbt och stoppade all trafik norrifrån medan en annan man stoppade trafiken söderifrån, för att förhindra en olycka. Tvärt svängde vitsvanshjorten av vägen och rusade med 150 km/h iväg över grannens gårdsplan. Hon störtade ut och frågade:
– Va var det som for förbi.
Innan nån av de inblandade riktigt han fatta vad som hänt hade vitsvanshjorten ångat tvärsöver åkern och försvunnit in i skogen. Allt gick till all tur bra och vare sig, djur människor eller bilar skadade sig.

Sent igår kväll då jag balanserade på ett ben (ja, alltså man ska göra så för att inte bli en rädd gammal tant som snavar på mattkanten på grund av dålig balans!) medan jag tvättade tänderna så fick jag en jättevådlig hostattack, så vådlig att jag tappade andan och höll på att dråsa i toalettstolen. Dubbelmorfar kom rusande med håret på ända:
– Vad håller du riktigt på med?
Jag hostade, harklade och tårarna sprutade, men jag fick inte fram ett vettigt ljud. det var svårt att få luft. Dubbelmorfar dunkade hjälpsamt i ryggen.
– Vad är det riktigt med dej?
Till sist lyckades jag hicka fram:
– Jag fick tandborsten i halsen.
Han stirrade på mej med vitt uppspärrade ögon.
– Du är int riktigt klok du.
– Nä, jag vet, viskade jag till svar.

Det var en ren och skär olyckshändelse. Jag tänkte på helt andra saker än tandborstning och råkade vingla till lite på mitt ena ben och vips for tandborsten iväg dit den inte alls skulle. Så min kräkreflex, som sitter rätt långt framme och som gör att till exempel svalgprov är mer eller mindre omöjliga, slog till med full effekt. Huuu! Tur att inget värre hände. I morse var det tandborstning utan balanserande! Får nog härefter lov att tänka lite annorlunda kring balansövningarna.

Här lever vi alltså rätt farligt i vår vanliga lunk, riktig vardagsdramatik.

Se vad jag hittade i restgarnspåsen idag. Byxor åt Ken och halvkjol åt Barbie, inte sant?

Ingenting att skriva om

– Va, ska du int blogga i kväll, frågade dubbelmorfar bestört då jag inte ännu släpat mej hit till datorn.
– Nä, jag tror int det. Jag har ingenting att skriva om.
– Men du kan ju skriva om det som har hänt idag, sa dubbelmorfar stöttande.
– Men det har ju int hänt något annat än att jag igen har jobbat hela dan.
– Så skriv om det då.
– Men ingen e intresserad av att höra hur jag fick sitta ensam och vänta i mitt Teamsmöte medan deltagaren som beställt digistöd på distans hade glömt bort mej och befann sig utomhus och njöt av det vackra vädret.

Ja, alltså jag har igen suttit mer eller mindre hela dagen framför datorn. Lite skraj blev jag vid lunchtid då det knackade på dörren och innan jag ens hade hunnit säga: "Stig in", så klev mr J in genom dörren. Han och dubbelmorfar satt sen i köket (var annars så här på landet?) och pratade medan jag jobbade vidare. 

Och vad gjorde jag då som tog sådan tid? Jo, först svarade jag på all e-post som samlats under veckoslutet och på eftermiddagen och kvällen hade jag alltså undervisning. Jag hann också byta lösenord till en hel del tjänster. Sånt ska ju göras med jämna mellanrum och nu på kvällen satsade jag ännu lite tid på att skriva en tre sidors steg-för-steg-guide. Inte för att jag vet om det har någon betydelse, för det verkar som om min två sidors guide för hur man ansluter till Teams-möte är obegriplig. Kanske det ändå behövs någon som är närvarande och förklarar allting klart och tydligt?

Begränsningarna i rörelsefriheten på grund av covid-19 pandemin har stötts och blötts av vår regering idag. Restaurangerna kommer fortsättningsvis att vara stängda och det till den 18.4 om förslaget går igenom i riksdagen. Säkert ramaskri för dem som är trötta på pandemin och för dem som tycker att det inte finns andra människor i världen än just jag själv, som måste få göra precis som jag vill. Strunt nu i att andra utsätts för smitta på grund av oansvarigt, själviskt beteende, här ska demonstreras. Suck!

Och jo, visst känns det lite trist att inte kunna bege sig ut på äventyr, men i ärlighetens namn, så är det inte värt att utsätta sig för onödig fara. I lördags sent på eftermiddagen frågade dubbelmorfar om vi skulle göra nånting. Vad då, frågade jag och så beslöt vi oss för att ta en liten åktur. Vädret var inte det bästa, så vi steg aldrig ur bilen och inte hade vi lust att gå in nånstans heller. Så vi tog en liten biltur och höll oss hela tiden inom stadens gränser. Inte såg vi till många andra bilar, inga djur och inte just människor heller. Men det var ändå riktigt skönt att komma lite bort hemifrån.

Från det ena till det andra, sa hon som ingenting har att skriva om, jag går nu och dreglar över en ljuvlig morgonrock från Novita. Den där i ljuslila färg... åååh, men jag vågar inte börja på ett sådant evighetsprojekt. Det står dessutom att mönstret är haastava, alltså utmanande. Men åååh, precis vad jag skulle behöva för att ersätta min över 20 år gamla noppiga fleecemorgonrock, som är på tok för varm om somrarna.

Och plötsligt har jag drabbats av ett enormt habegär, för jag skulle också vilja ha Laine Magazines 52 Weeks of Shawls. Men, men... kanske jag nu snällt håller mej till barbiekläder... och gratis mönster från nätet.

Det har varit en underbar solig marsdag. Jag räknar med en likadan i morgon och då ska jag minsann lämna datorn åt sitt öde efter förmiddagens undervisning.

Lämna datorn ska jag göra nu också, men först ska jag bara skriva ut lite dokument...

Du borde...

I morse då jag vaknade, så var dagens plan glasklar, om solen lyser ska jag ut. Det är ju ändå söndag och jag är ledig. Och jodå, solen lyste tidigt i morse ännu medan jag intog min frukost och njöt av korsorden. Men sen kom molnen och blåsten och...

... ja, jag fastnade först i disk och tvätt och sedan framför datorn.
– Va gör du, frågade dubbelmorfar.
– Jag jobbar.
– Men det är ju söndag!
– Jo, men...
– Du borde sticka Barbiekläder.

Suck, borde och borde. Men om solen lyser i morgon så kan jag gå ut mitt på dagen innan undervisningen börjar på eftermiddagen. Men stickat vet jag inte om det blir.

Nu på kvällen fick jag höra:
– Du borde gå ut och promenera.
– Ja, men det blåser så och jag vill inte gå här som är öppet. Jag tar bilen till skogen och...
– Nej, det gör du int. Du får gå fram och tillbaka här på gården.
Höh, jag gick ner i källaren, för jag kände att jag borde hänga tvätten istället!

Lite osäker på det här, mitt nya projekt. Få se om det blir det som beställts eller om det blir någonting helt annat. Ni kanske minns hur det gick då skräddaren skulle sy en kostym?

Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan.

Nu ska jag stänga datorn. Det borde jag nog, för det är ju ändå söndag...

Tunika med storpolo

I morse då jag svävade mellan dröm och vakenhet var jag tvärsäker på att jag hörde M:s röst, att hon var här och pratade med dubbelmorfar. En stund låg jag och spände hörseln till det yttersta, men det var riktigt tyst i huset, så jag vände på mej och somnade om.

Nej, M var inte på besök, men jag talade med henne i telefon igår. Hon pratar så snabbt att det är svårt för mej att hänga med. Så mycket fick jag reda på att hon hade varit till affären och att hon hade fått ett nytt mjukisdjur. Då jag sa, men du har ju så många mjukisdjur redan, så svarade hon förstås nää och på frågan hur många hon har, så räknade hon ända till tolv stycken. Jag är rätt säker på att hon glömde bort ungefär hälften!

M hade lite tråkigt igår, för hon ville gå ut, men lillasyster ville stanna inne och leka. Lilla A tycker det är supertråkigt utomhus för kläderna är i vägen och inget kan man göra med handskar/vantar på händerna. Det är inte lätt.

Apropå påskbakning ännu, jag kom på i natt att det är ju totalt onödigt, för man får ju ändå inte ha gäster. Men kanske en? Två? Tre? Häxbesök kan man nog glömma, för tänk hur smittsamt det skulle vara med häxor, som springer runt i alla hus!

Igår tog jag mej i kragen och fick färdigt ett pyttelitet projekt, som jag nu vågar sätta upp här på bloggen, för M surfar knappast hit till min blogg och får syn på det, som ska bli hennes... ja, gissa vad?

Modell: Tunika med storpolo, modell nr 15 - 15 från Järbo Garn

Garn: Restgarner i ylle

Åtgång: 18 g

Stickor: Nr 2,25 och 3

Det var riktigt roligt att sticka det här lilla plagget. Det ljusblåa matchar precis med hennes ögonskugga. Den här dockan är inte M:s utan den finns här i huset och bra det, så jag har någon att kolla måtten på. Den där mönsterstickningen var också trevlig. Ett mönster, som man kunde anpassa till någonting annat, som t ex sockskaft, sjal osv.
Det goda med de här småprojekten är ju förstås det att hit försvinner de allra minsta restgarnsnystanen, de där små bollarna. Jippiii!

Det som däremot inte var roligt var det här: Allt fästande! Det skulle kanske inte blivit så mycket om inte det ljusblåa garnet skulle ha tagit slut och jag fick skarva i med annat. Å andra sidan så skulle man faktiskt ta av garnet och sticka var sida om polokragen för sig. Och det var just fästandet, som tog sin lilla tid.

Baksidan blev så här. Jag har bett dubbelmorfar att fixa en liten galge av ståltråd, men han stirrar bara på mej med något vilt i blicken. Jag fattar inte varför, för han är så händig. Och plagget behöver ju hänga i garderoben. 

Själv fattade han inte varför jag tog bort tunikan från Barbiedockan, då jag hade haft sånt sjå att få den på henne. Hon var minsann styv i armarna. Kanske hon skulle behöva lite yoga eller pilates?

– Nu måst du sticka byxor åt Ken, konstaterade dubbelmorfar idag.
Jodå, det gör jag så gärna, för titta vilken guldgruva jag hittade med fantastiska mönster! Nu kommer jag nog inte att ha tid med något annat än Barbiekläder...

Men först måste jag få ett litet beställningsjobb färdigt...

 

Baka till påsk?

– Sii, tjöt jag igår så dubbelmorfar höll på att ramla ur soffan där han lugnt satt och slötittade på TV och vi hade råkat på den finska dokumentären Rankka vuosi (Ett tungt (eller tufft) år) del 2.
– Öh, vad då?
– Nå, siir du int vad han håller på med? Han dricker Coca-Cola till frukost och han är överläkare!
– Va?
– Nå, jo, sii nu. Borde jag byta ut mitt gröna te till Coca-Cola?
– Nä, de e int hälsosamt.
– Men hur får den där läkarn då dricka det?
– Han håller sig säkert annars i trim.
– Höpö, höpö.

Och så hade alltså all min fokus hamnat på ett sidospår och jag följde inte alls med det där om coronan längre och hur olika människor uppfattade det hela, vad som hände med dem osv. Jag hade fastnat på överläkaren för Helsingfors hälsovårdscentral, som alltså drack Coca-Cola till frukost. Inget annat, åtminstone inte som han visade. Och eftersom det var en sorts videodagbok, så skulle jag liksom ha tänkt mej att han skulle ha visat ett vackert dukat frukostbord med en gröttallrik, alternativt en smörgås, te/kaffe, frukt eller ett glas juice. Men nej, han hällde Coca-Cola i en stor plastmugg. Kanske han åt frukost först på jobbet i personalmatsalen? Men det visades aldrig, så jag fick en lite dålig bild av honom.

Sen att det såg ut som om han hade en finne i nacken och ett sugmärke på halsen störde mej inte. åtminstone såg det så ut, men vem vet...
Antagligen skulle jag inte ha lagt märke till det heller om jag inte på grund av just coca-colan började stirra intensivt och koncentrerat på honom. Men det som definitivt fick nackhåren att resa sig på mej var när han drog på sig träningskläderna och skulle bege sig iväg till gymmet! Milda makter, han som läkare borde ju förstå hur stor smittorisken är där och han borde ju tänka på sina kolleger om han nu inte var rädd om sig själv. Och när han stiger upp där i början konstaterar han ju att han är trött och att det är tungt, att han varje morgon önskar att det skulle vara över. Och lägg nu märke till att det här var alltså i mars förra året!

Men strunt nu i det där. Här i Finland är vi lyckligast i världen! Inte illa med tanke på coronarestriktioner och rapporter om allt mera illamående bland befolkningen. Och Sverige med få, nästan inga restriktioner alls, kommer först på åttonde plats. Är inte det konstigt, så säg. Allting är ju så mycket bättre där i vårt västra grannland. För att nu inte tala om rika Norge, som kom på sjunde plats i den här oberoende mätningen, som bygger på olika statistiska fakta. Intressant, verkligen intressant. Nu är det dags för oss finländare att sluta gnälla, kavla upp ärmarna, kämpa på och vara lyckliga! För vi är lyckligast i världen. Det är liksom bevisat och då får vi tro på det.

Idag har vi Minna Canth-dagen, alltså jämställdhetsdagen. I vårt hus har vi inte firat den på annat sätt än att dubbelmorfar värmde maten och jag tog hand om disken. Jämställt, inte sant?

I onsdags var jag iväg till R-kiosken i stan och postade ett brev. Och förstås kom jag ut därifrån med den här:

Och tänka sig, dubbelmorfar sa inte ett knyst! Idag är det 2 veckor kvar till påsk och här får man nu en uppmaning om att baka till påsk. Hur gärna jag än skulle vilja göra det så går det inte. Vår minimala frys är redan proppfull...
Så när ska jag nu då baka till påsk?

Finns det något här?

Det märks minsann att dagarna har blivit längre. I morse var det så ljust i sovrummet vid sextiden att jag vaknade, steg upp och gick ett varv. Jag insåg dock att det nog var bäst att lägga sig igen och sova lite längre än sex timmar. Så jag kröp ner tillbaka mellan lakanen rätt övertygad om att jag inte skulle somna, utan att jag skulle få ligga och vrida och vända mej och sedan ändå vara tvungen att till sist stiga upp. Men tji fick jag, knappt hade jag fått huvudet på dynan, så var jag i drömmarnas värld och sov ända till klockan nio! Skönt!

Men jag tror nog att det på allvar skulle vara bäst att överväga ett inköp av mörkläggningsgardin. Nödlösningen, som dubbelmorfar hittade på verkar inte riktigt fungera. Det är liksom inte tillräckligt mörkt i rummet.

Våra vänner småfåglarna har fullt upp med att äta under dagens ljusa timmar.

Hallå, finns det något här? Eller har dom glömt att lägga ut frön?

Oj, här finns läckerheter, men hjälp, jag tappade min!

Leka med maten?

Igår blev ni utan blogginlägg och det för att jag helt enkelt inte kunde sitta framför dataskärmen. Så jag stängde av datorn redan klockan 16 och fick hemskt nog för mej att jag skulle röja lite i sovrummet. Kära nån, så många dammråttor jag hittade. Och så stora högar med kläder det fanns att gå igenom. Inte konstigt att jag inte har hittat någonting i garderoben!

Tråkigt jobb, men det tog åtminstone inte på mina ömmande axlar. Och det bästa av allt, jag hittade en påse karameller, som jag visserligen gav bort redan idag, men ändå... Jag hittade också min favoritchoko och den har jag nu gömt på nytt, så att den finns när nöden är stor.
Dubbelmorfars stora klädhög har jag inte alls rört. Den får han själv ta hand om, så det så.

Igår låg han lojt på soffan medan jag ångade förbi med dynor och täcken, som skulle ut på balkongen och dammas och vädras.
– Jag tänkte fara ut på min kvällsrunda, så dubbelmorfar plötsligt. Då stirrade jag med mörk blick på honom och sa:
– Det gör du int alls heller. Om du int orkar damma sängkläderna, så orkar du int ränna runt i byn heller.
Han blev förstås purken och tyckte att jag ju inte alls hade behövt hålla på med sovrumsstädning just då. Själv tror jag att det inte hade gjort nån skillnad vilken dag jag hade gjort det, för han skulle knappt ha engagerat sig ändå. I morse tyckte han att det var konstigt att jag inte hade gått omkring med snabeldraken i hela huset. Mummel, mutter, tur att jag kunde hålla tyst.

Ni missade väl inte nyheterna igår? Det gjorde jag, så tur att det finns Arenan, så jag kunde kolla hur det ser ut i nästan grannbyn! Och jo, kom hit till landet nu bara, för här är det trevligt, lugnt och skönt att leva. MEN förlita dig inte på allmänna kommunikationsmedel, bil och körkort är nog ett måste för att överleva.

Sen vet ni ju att allting man behöver finns på Youtube? Ja, nästan allting. Där hittade jag sköna yogarörelser för mina onda axlar. Sen är det ju en annan femma att jag slog knäet i sängkanten igår...

Och eftersom det är onsdag idag, så låt mej få bjuda på veckans frukostbild.

Frågan är: Får man leka med maten? På något sätt gör ju nog de här mackorna en lite piggare genast från början!

Och nu, nu måste jag bestämma mej för vad jag ska göra resten av kvällen innan jag får krypa ner mellan lakanen. Sticka färdigt ett litet projekt, en UFO? Titta på TV? Läsa? Lösa korsord? Titta på Arenan? Börja virka påsksaker? Alltså alltid alla dessa svåra val... 

Babyhalsduk

 Aj, aj, aj, idag har mina axlar igen fått ta stryk. Undrar när jag ska lära mej att lagom också duger?
Strängt taget borde jag inte alls sitta här nu, men jag ska bara skriva ut en grej, så jag är fix och färdig inför morgondagens distanskurs.

Det var inte bara bakning och mello, som gällde i lördags. Nej, jag var på fästhumör och fick en pytteliten halsduk färdig.

 Modell: Babyhalsduk, modell nr 2216 från Svarta Fåret

Garn: Baby Merino från Novita

Åtgång: 26 g

Stickor: Nr 3,25

Det där garnet är väldigt drygt, så det finns kvar till nästan en halsduk ännu, men jag vet inte. Nu har jag ju hållit på med enbart små projekt, så det skulle vara på tiden att ta itu med lite annat, men idag blir det nog inget stickat med de här axlarna inte. Dessutom, så hittade jag igår i en av mina projektkassar ett påbörjat sockskaft. Oj, ack, nej och voj. Jag skulle ju börja på en beställning och inte ägna mej åt mina UFO:n, alltså min ofärdiga arbeten...

Lördagsgodis

 – Visste du att Tusse vann, frågade dubbelmorfar med något stolt i rösten i morse.
– Jo, förstås. Jag såg ju på det igår.
– Sjöng hon bra?
Oj, så jag skrattade. Där försökte han bräda mej och hade kollat på text-TV! Och så skrattar jag. Han visste ju inte, för han hade inte sett hela människan! För att då inte tala om att ha hört låten.

Finalen i Melodifestivalen igår var riktigt lördagsgodis. Synd bara att dubbelmorfar vägrar se på den. Tack och lov för Arenan, som sände den i realtid igår, så jag kunde njuta av den med hörlurar på framför min stora dataskärm. Oskyldig och glad underhållning med högklassiga artister, vad mera kan man begära en lördagskväll i mars? Tja, kanske lite vin? Jag nöjde mej med vindruvor och vatten.

Det var många danslåtar igår och det var riktigt kul. Så skönt att lyssna på Arvingarna och smittas av deras glädje. Det är ju just det där att kunna festa igen eller nja, framförallt kunna träffas, som vi alla längtar efter allra mest just nu. Om rätt låt vann? Tja, kan jag inte uttala mej om. Den var bra, likaså många fler låtar. Så det spelade inte så stor roll. Sämst tyckte jag om powerballaden Still Young med Charlotte Perelli. Den kändes gammalmodig och töntig. Då föredrar jag nog Clara Klingenström och Paul Rey. Eric Saade var ju också i en klass för sig. Men den stora frågan är: Var finns mönstret till hans stickade slipover/väst? Såg att den redan har dykt upp i ett svenskt stickforum. Men inget svar där inte.

I morse försvann dubbelmorfar!
– Jag far bara ut ett litet tag, sa han och stack iväg innan jag riktigt hade hunnit vakna till mej.
Jag trodde faktiskt att han var här utanför och grejade någonting på gården, men när jag tittade efter så var både min kamera och min Adam plåtlåda försvunna. Får man göra så?

 Att jag på natten har oroat mig för honom beror på att han var ute i snöröjningen två nätter i rad här i veckan och då vet man aldrig riktigt vad som kan hända. Så jag oroar mej både när han ligger och sover och det är snöoväder ute. Då måste jag liksom vakna med jämna mellanrum och kolla om han har farit iväg för att slunga grannbyns väg. Och när han är och slungar så alla kommer både till och från jobbet oberoende av tiden på dygnet, så då oroar jag mej tills jag vet att han har återvänt hem och ligger sover. Så ni märker, det är inte lätt!

Idag har jag varit duktig och avhållit mej. Jag har enbart jobbat från klockan 10 - 14 med kursförberedelser. Och det får jag fortsätta med i morgon. Men jag ska inte längre sitta hela långa dagen framför datorn och skaffa onda axlar.

Igår bakade jag lördagsgodis.

Så idag hade vi haft efterrätt, söndagen till ära. Ja, och till mr J:s stora glädje igår!

Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan.

Själv fick jag färdigt ett litet stickprojekt igår och nu skulle jag behöva hitta mönstret till följande beställningsjobb. Var, ack var kan jag ha lagt den där plastfickan med... suck...

Färgrik och god

Hallå, har ni märkt att det har blivit ljusare ute? Skönt på kvällarna, men morgnarna är ett kapitel för sig. Nu har jag börjat vakna klockan sex istället för klockan sju och det är inte alltid så lyckat. I natt vaknade jag dock strax efter klockan 2, kollade att dubbelmorfar var hemma och drog upp täcket igen och sov ända till halvåtta.

Vi har haft många besök här idag. Jag hade inte ens hunnit bita i min frukostmacka i morse, då jag hörde en bildörr slå igen och strax efter det, en till. Jag skulle just öppna dörren då jag hörde en liten knackning och där stod M glatt leende bakom dörren, efter följde hennes mamma.
– Var e lillasyster, frågade jag förvånat.
– De e bara ja o mamma, fick jag till svar.
M skulle alltså ensam ut på äventyr med mamma, medan lillasyster fick vara på tumanhand med pappa.
En stund var mor och dotter här innan de drog vidare till stan för att shoppa loss.

Knappt hann jag börja fundera vad jag skulle ta itu med till nästa innan det knackade på dörren och minstingen steg in. Det var fint att träffa honom och få lite uppdatering om vad som händer i hans liv. Han fick med sig en lista till stan och levererade sedan take-away-lunch åt oss. Tack, för det.

När jag just hade fått smeten färdig och skulle slå den i långpannan dök B och L upp. Vantarna åkte iväg och ska småningom levereras. Få se hurudant mottagandet blir.
B verkade stressad och ville inte vänta på kakan, så han tog L med sig och åkte iväg till stan för att handla mat åt dem.

Precis när jag skulle till att ta ut kakan, så steg mr J och dubbelmorfar in genom dörren.
– Vilken tur, nu får vi nybakad kaka, utropade dubbelmorfar glatt.
Och jo, det fick ju karlarna. Och kaffe därtill. Rena rama folkvandringen, eller hur? Men ack. så roligt att träffa alla, att ha lite närkontakt på lagom avstånd.

Igår satt jag ju fast hela dagen på distans. Vi hade lite så där på skoj fått order om att vi skulle ha en färgrik, god, hälsosam och tillräcklig, alltså mättande lunch. Vi kunde ju inte äta tillsammans utan var och en på sitt håll.

Som vanligt var jag mycket lydig och fixade en sån här lunch åt mej. Den var både färgrik och god, samt mättande. Det där med hälsosamheten kan man kanske diskutera. Stekta nötfärsbiffar kanske inte... men... huvudsaken att jag fick nånting i mej, så att jag orkade planera på eftermiddagen.

Kvällens stora fråga:

Se på eller strunta i Melodifestivalens final?
Hmmm...

Önskar er alla en skön fortsättning på lördagskvällen.

Många små

I fredags för en vecka sedan var här fäst. Jo, alltså riktigt på riktigt fest med ä! Jag fick nämligen de sista garnändarna fästade i ett evighetsprojekt. Det som skulle bli två par små vantar blev plötsligt fyra par. Så tokigt kan det gå när jag är i farten.

Modell: Babyvantar, modell från tidningen Käsityön ABC nr 19

Garn: Baby Merino från Novita

Åtgång: 56 g

Stickor: Nr 2,25 och 2,75

Om jag skulle ha följt beskrivningen till punkt och pricka, så skulle det inte ha blivit så här tokigt. Men plötsligt hade jag liksom en bred vante och en smal, så det blev liksom att sticka några vantar till.

Och fäst var det minsann! Ordentligt hade jag nog dragit streck för varje varv på ett papper, men vad hjälpte det då antalet maskor skenade iväg. Tänk så galet det kan bli ibland.

– Aj, e dom färdiga nu, frågade dubbelmorfar då han fick syn på den här högen. Sen dess har han roat sig med att rada vantarna om vartannat. Bäst att jag med det snaraste får iväg de här till beställaren.

Skattebjörnen kan vara riktigt lugn, här är det inte fråga om att jag skulle ha sålt nånting och förtjänat. Nej, jag fick garnet och choklad och bra så. Beställningsjobb är nog inte riktigt min grej, för det tar alltför lång tid att få projekten färdiga.

Nu önskar jag er alla ett riktigt skönt veckoslut.

Själv ska jag stänga av datorn och ta det lugnt. Mina axlar är fortfarande sjuka, så datorjobbet får bero. Dessutom är klockan redan efter fyra och det är fredag, så nu får jag nog kasta loss, inte sant? Har suttit framför skärmen sedan 9.30 i morse och sakta, men säkert börjar nu nästa läsårs kurser klarna trots många frågetecken och osäkerhetsmoment. Så allting är nästan precis som vanligt, ingen ordning på nånting.

Dagens post

 Aj, aj, aj, nu värker mina axlar efter gårdagens långa arbetsdag framför den bärbara datorn. Två kurser och ett möte blev lite för mycket. Idag har jag fortsatt med ett möte och en kvällskurs och imorgon igen hela arbetsdagen framför datorn. Huhuh! Blir inget stickande för mej i kväll inte.

Från det ena till det andra, dubbelmorfar har försökt få mej att få dåligt samvete efter att ha sett på Spotlight om hur det går för kläder beställda via nätet. Det är förstås förskräckligt jo, men mitt samvete är rent. Det senaste jag har köpt i klädväg är tre par trosor och två par strumpor och dem köpte jag riktigt lokalt utan inblandning av nätet. Jag är inte särskilt bra på det här med att köpa kläder, för jag är inte intresserad helt enkelt. Nu i distansarbetets tidevarv går det bra, för ingen ser ju hur slitna och lappade trasor jag har på mej, men sedan då det blir närundervisning igen, så gäller det nog för mej att se över min garderob. Och som det nu ser ut, så nej, inte kommer jag då heller att beställa via nätet. Åtminstone tror jag det nu. Jag vill känna på kvaliteten och helst också prova före köpbeslutet.

Och nu, om vi får tro klimatexperten i Vasa, så ska vi sluta dela kattvideor. Om vi inte gör det, så kan det uppstå elbrist! Huuu, tur att jag enbart har delat kattbilder och inte videor här på min blogg!

I postlådan idag hade vi lokaltidningen och så den här:

Senaste numret av Suuri Käsityö. Och kan ni tänka er, dubbelmorfar sa inte ett knyst om den här tidningen. Han som annars brukar klaga i högan sky över onödiga skräptidningar!

Själv ska jag nu placera mej i gungstolen, vila mina axlar och bläddra i dagens post.
Ha det bra!

Fixade till det

Ifall ni undrar, så jo, A-korsordet i Allers nr 10 är löst! De sista rutorna fyllde jag i i morse. Det jag glömde bort att berätta igår är att det korsordet där Ronnie O'Sullivan fanns i, inte alls handlade om honom. Bläää! Lite synd, för jag kände ju igen honom. Korsordet handlade inte ens om snooker...

Efter lite diskussion med dubbelmorfar kom vi fram till att det skulle vara förmånligare att prenumerera på Allers och få 10 nummer för 22 €, istället för att skicka in korsordslösningar och aldrig vinna någonting. Inte har jag ju skickat in det senast lösta A-korsordet nu heller och jag vet inte om lösningen hinner fram på en vecka härifrån till Malmö. Kan man alls lita på posten längre?
Sen vet jag inte heller med prenumeration, köper jag lösnummer, så kan jag ju när som helst låta bli att köpa följande och följande...
Å andra sidan, just nu är jag smått beroende av A-korsordet.

I morse fixade jag till det lite:

Frukosten blev så hälsosam att jag var tvungen att lätta upp den lite med Dajm! Det jag saknar här är min yoghurt, men jag får skylla mej själv då jag glömde köpa den senast jag var i mataffären.

Och ja, nu börjar jag faktiskt bli som alla andra som fotar sin mat och rapporterar om den. Men lugn, bara lugna, dagens bildskörd var för mina kollegers skull. Vi har ju ingen "mötesbulla" nu då vi möts på distans, så jag var ju tvungen att lägga upp en bild i vår WhatsApp-grupp. Som svar fick jag en bild på hundmat!

Smyger sig in

I kväll var det snudd på panik i detta hus. Dubbelmorfar var till all tur inte hemma, så han behövde inte bevittna mitt smått desperata letande. Plötsligt var den helt enkelt bara borta, just precis den filen, som jag skulle skicka iväg tillsammans med inbjudan till morgondagens kvällskurs. Ve och fasa, mitt huvud värkte och jag hade inte vare sig lust eller tid att göra om ett arbete som redan var färdigt.

Efter förtvivlat letande hittade jag till sist pdf-dokumentet i molnet! Hur sjutton fanns det enbart där och inte på någon av mina datorer? För att nu inte tala om något USB-minne? ARGH! Inte konstigt att mitt hår grånar i rekordfart. Verkligt förtretligt då man vet att man har förberett kursen och sedan plötsligt är materialet borta. Tack och lov, så löste det sig, men inte blir det ju mycket sticktid kvar med den här takten inte.

I lördags fick jag förresten frågan:
– Är int du nu permitterad när allt är nedstängt.
På det svarade jag snällt att nej, men jösses alltså. Jag jobbar från morgon till kväll och det känns som om jag inte riktigt hinner med.  Kanske den där människan som frågade inte vet vad distansarbete är? Eller liksom att det finns någonting sådant?

I morgon har jag distansmöte på förmiddagen, Excelkurs på distans på eftermiddagen och så då kvällskurs på distans. Så inte sitter jag precis sysslolös hemma inte. På torsdagen planeringsmöte på förmiddagen och kvällskurs och på fredagen utbildningsdag på distans. Däremellan e-post och telefon. Någonstans i det här schemat borde jag också hinna med att planera nya kurser inför nästa läsår...
Så ja, permitterad? Hur skulle det då gå? Jobba dygnet runt sen i april - maj? Hmm...

Har ni förresten märkt hur olika saker, eller nåja egentligen ord, smyger sig in i  korsorden nuförtiden? Det är en hel del datarelaterade termer, allt från den här krumeluren @ till konstgjord intelligens.

Döm om min förvåning då Ronnie O'Sullivan dök upp i förra veckans Allers-korsord! På veckoslutet var det ju snookertävling! Han var nog inte där, tror jag. Om jag har förstått saken rätt så har han redan förtjänat så mycket och vunnit så många titlar att han inte är så hungrig längre och villig att delta i allsköns tävlingar. Tvärtom, arrangörerna får betala för att få med honom. Han är skicklig och det är härligt att se honom, ja att överhuvudtaget se på snooker. Tänk att få den där vita bollen att träffa en färgad boll, och de ska träffas i rött ordning, och sedan via vallen, alltså bordskanten, hamna precis rätt inför nästa slag. En del har sådan otrolig precision. Och i den här sporten är man gentleman, ja eller kvinna. Här skuffar man inte eller trängs, inte tacklar man heller. En sport som därför passar riktigt bra att se på, om ni frågar mej.

– Nu har hon vunnit igen, ropade dubbelmorfar triumferande idag då han bläddrade i dagens Allers, alltså den nyaste, som följde med mej hem från mataffären. Han syftar på en flitig korsordslösare från stan.
– Varför kan du inte vinna, så sku du få 4 nummer av Allers och int behöva köpa den.
– Men man måst ju skicka in lösningarna för att det ska vara möjligt.
– Men varför gör du inte det då?
– Och när sku jag hinna med det?
Håhåjaa, kanske jag borde ta korsordslösandet lite mera på allvar? Åtminstone om jag ska göra som dubbelmorfar vill. Så vem åker till stan i morgon och postar lösningen ifall jag lyckas lösa A-korsordet i natt?

Lever farligt

Hoppas att ni alla har haft en fin kvinnodag! Kanske ni har fått blommor? Och kanske lite extra uppmärksamhet? Dubbelmorfar, som inte är så mycket för firande, slog ändå på stort idag och stekte plättar, dagen till ära.

Själv är jag nu just mera bekymrad över våra småfåglar, som lever minst sagt farligt.

Dom ska inte sprätta ner fröna från fågelbrädet! Och dom ska framför allt inte sitta på marken då Lurvinge är i farten. Hon är ett rovdjur, så tam hon är. Nån som kan kvitterspråket och förklara det här för småfåglarna som lever farligt?

Ett sånt jamande

I morse var det ett förskräckligt jamande utanför dörren. Eftersom det har kommit stormbyar med stora flingor från och till under nästan hela dagen, så trodde jag att katterna ville in fortare än kvickt.

Men nej, det var Lurvinge som ville bjuda på frukost! Trots att musen är en pytteliten stackare, så var vi tvungna att berömma katten i alla tonarter, för hon hade ju varit sååå duktig! Själv föredrar jag nog en lite annorlunda frukost, en sån jag hade i onsdags!

Dubbelmorfar har haft jättebråttom idag, för han har varit riktigt sportig. Det började redan i morse kl. 8.30 då han skidade Vassaloppet, sedan tog han sig an damernas skidskyttesprint. Tyvärr berättade han aldrig för mej hur det gick för Tiril. Han struntar liksom i det där med garn och stickdesign.

Han hann faktiskt ut och iväg till grannbyn ett varv innan han började skida 50 km i VM. Och i kväll byter han sport helt och hållet, för då är det dags för snooker. Jag misstänker att han har missat inomhus-EM?

Håhåjaa, det är stressigt att vara bänkidrottare.

Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan.