– Sii, tjöt jag igår så dubbelmorfar höll på att ramla ur soffan där han lugnt satt och slötittade på TV och vi hade råkat på den finska dokumentären Rankka vuosi (Ett tungt (eller tufft) år) del 2.
– Öh, vad då?
– Nå, siir du int vad han håller på med? Han dricker Coca-Cola till frukost och han är överläkare!
– Va?
– Nå, jo, sii nu. Borde jag byta ut mitt gröna te till Coca-Cola?
– Nä, de e int hälsosamt.
– Men hur får den där läkarn då dricka det?
– Han håller sig säkert annars i trim.
– Höpö, höpö.
Och så hade alltså all min fokus hamnat på ett sidospår och jag följde inte alls med det där om coronan längre och hur olika människor uppfattade det hela, vad som hände med dem osv. Jag hade fastnat på överläkaren för Helsingfors hälsovårdscentral, som alltså drack Coca-Cola till frukost. Inget annat, åtminstone inte som han visade. Och eftersom det var en sorts videodagbok, så skulle jag liksom ha tänkt mej att han skulle ha visat ett vackert dukat frukostbord med en gröttallrik, alternativt en smörgås, te/kaffe, frukt eller ett glas juice. Men nej, han hällde Coca-Cola i en stor plastmugg. Kanske han åt frukost först på jobbet i personalmatsalen? Men det visades aldrig, så jag fick en lite dålig bild av honom.
Sen att det såg ut som om han hade en finne i nacken och ett sugmärke på halsen störde mej inte. åtminstone såg det så ut, men vem vet...
Antagligen skulle jag inte ha lagt märke till det heller om jag inte på grund av just coca-colan började stirra intensivt och koncentrerat på honom. Men det som definitivt fick nackhåren att resa sig på mej var när han drog på sig träningskläderna och skulle bege sig iväg till gymmet! Milda makter, han som läkare borde ju förstå hur stor smittorisken är där och han borde ju tänka på sina kolleger om han nu inte var rädd om sig själv. Och när han stiger upp där i början konstaterar han ju att han är trött och att det är tungt, att han varje morgon önskar att det skulle vara över. Och lägg nu märke till att det här var alltså i mars förra året!
Men strunt nu i det där. Här i Finland är vi lyckligast i världen! Inte illa med tanke på coronarestriktioner och rapporter om allt mera illamående bland befolkningen. Och Sverige med få, nästan inga restriktioner alls, kommer först på åttonde plats. Är inte det konstigt, så säg. Allting är ju så mycket bättre där i vårt västra grannland. För att nu inte tala om rika Norge, som kom på sjunde plats i den här oberoende mätningen, som bygger på olika statistiska fakta. Intressant, verkligen intressant. Nu är det dags för oss finländare att sluta gnälla, kavla upp ärmarna, kämpa på och vara lyckliga! För vi är lyckligast i världen. Det är liksom bevisat och då får vi tro på det.
Idag har vi Minna Canth-dagen, alltså jämställdhetsdagen. I vårt hus har vi inte firat den på annat sätt än att dubbelmorfar värmde maten och jag tog hand om disken. Jämställt, inte sant?
I onsdags var jag iväg till R-kiosken i stan och postade ett brev. Och förstås kom jag ut därifrån med den här:
Så när ska jag nu då baka till påsk?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar