Om ni nu tror att här är alldeles lugnt och stilla i detta hus eller denna familj, så då har jag ofrivilligt fört er bakom ljuset. Det är inte alls meningen att ge er en sådan bild av livet här på landet, fastän det kanske verkade så i mitt inlägg från igår.
Nej, här händer ett och annat, som ibland blir ofrivilligt komiskt eller dramatiskt. Hur som helst, igår var ju mr J på besök och trots att jag jobbade i rummet intill kunde jag inte undgå att höra vad han och dubbelmorfar diskuterade.
De började förstås med coronarestriktionerna, som nu är på alla människors läppar. Precis idag har vi bestämt med min överordnade att dra in närundervisningskurserna i april i västra grannstaden. Digicaféerna ännu längre bort västerut är redan indragna för april, så...
Från corona övergick männen till att skälla på styrande politiker, diskutera ishockey, mr J:s jobbsituation och sedan gick de över till sitt favoritämne, bilar. Båda karlarna är skickliga bilmontörer och har lärt sig en hel del genom årens lopp. Själv har jag dessvärre ofta fått höra att det är bara en liten grej, som behöver lagas, bytas, fixas och så är min utslitna Adam plåtlåda så gott som ny igen!
Igår så tänkte jag att nu får det vara nog och så sa jag:
– Jag har lite funderat. Jag tror att jag leasar en bil och gör mej av med allt gammalt skrot.
Det blev knäpptyst i köket. Tanken var helt omöjlig för karlarna att ta in. Skulle de inte få meka med min bil längre?
– Men varför, frågade till sist dubbelmorfar med skakig röst.
– Nå, för att jag är trött på bilar som knycker, rycker, inte öppnar låset i bakdörren, som har lampor som lyser och...
– Ja, men allt det där kan vi laga.
– När då, om jag får fråga.
Vid det här laget hade mr J samlat så mycket mod till sig att han vågade föreslå att jag skulle satsa på en ny cykel istället. Har ni hört någonting så knäppt förut? En cykel! Hur skulle jag någonsin hinna förflytta mej mellan de olika kursplatserna då? Det är 150 km tur retur till den kursplats som ligger längst bort! Jodå, motion är bra och hälsosamt, men någon måtta får det vara.
Nå, ingen fara nu just, för nu är det ju inte närundervisning, så det behövs liksom inte vare sig cykel eller bil.
Igår på eftermiddagen då dubbelmorfar kom hemvandrande från grannbyn, så gnuggade han sig i ögonen. Mitt på landsvägen gick en vitsvanshjort.
Han handlade snabbt och stoppade all trafik norrifrån medan en annan man stoppade trafiken söderifrån, för att förhindra en olycka. Tvärt svängde vitsvanshjorten av vägen och rusade med 150 km/h iväg över grannens gårdsplan. Hon störtade ut och frågade:
– Va var det som for förbi.
Innan nån av de inblandade riktigt han fatta vad som hänt hade vitsvanshjorten ångat tvärsöver åkern och försvunnit in i skogen. Allt gick till all tur bra och vare sig, djur människor eller bilar skadade sig.
Sent igår kväll då jag balanserade på ett ben (ja, alltså man ska göra så för att inte bli en rädd gammal tant som snavar på mattkanten på grund av dålig balans!) medan jag tvättade tänderna så fick jag en jättevådlig hostattack, så vådlig att jag tappade andan och höll på att dråsa i toalettstolen. Dubbelmorfar kom rusande med håret på ända:
– Vad håller du riktigt på med?
Jag hostade, harklade och tårarna sprutade, men jag fick inte fram ett vettigt ljud. det var svårt att få luft. Dubbelmorfar dunkade hjälpsamt i ryggen.
– Vad är det riktigt med dej?
Till sist lyckades jag hicka fram:
– Jag fick tandborsten i halsen.
Han stirrade på mej med vitt uppspärrade ögon.
– Du är int riktigt klok du.
– Nä, jag vet, viskade jag till svar.
Det var en ren och skär olyckshändelse. Jag tänkte på helt andra saker än tandborstning och råkade vingla till lite på mitt ena ben och vips for tandborsten iväg dit den inte alls skulle. Så min kräkreflex, som sitter rätt långt framme och som gör att till exempel svalgprov är mer eller mindre omöjliga, slog till med full effekt. Huuu! Tur att inget värre hände. I morse var det tandborstning utan balanserande! Får nog härefter lov att tänka lite annorlunda kring balansövningarna.
Här lever vi alltså rätt farligt i vår vanliga lunk, riktig vardagsdramatik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar