Duktig också utomhus

Dubbelmorfar är inte enbart duktig i köket. Nej, han är också en hejare på blommor utomhus. Han har gröna fingrar och har skött om våra få planteringar med den äran. Jag tycker att det har varit riktigt skönt, för jag har inte behövt göra någonting alls på den fronten.

Det hela började med att han tidigt i våras köpte pelargoner och planterade dem i balkonglådorna nedanför fönstren. Jag var skeptisk. Skulle de där stackars blommorna överleva kölden? Tänk om det blev frost?
– Äsch, dom klarar sig nog. Dom har det varmt nära husväggen, sa dubbelmorfar. Och rätt hade han, för de har blommat rikligt hela sommaren och fortfarande kommer det nya knoppar. Dubbelmorfar säger att det beror på att han pratar med dem varje dag. Kanske det, men jag fick höra av en pelargonentusiast att pelargonerna har trivts ovanligt bra i år, för att det har regnat så lite. De vill nämligen inte få vatten på sina blad.

Från torget i stan köpte han den här präktiga hängbegonian i början av sommaren. Den har blommat helt fantastiskt hela sommaren och är fortfarande full av knoppar. Den har trivts bra i det gassande solskenet. Jag tycker mycket om den här färgen, som lyser upp hela gårdsplanen.

I månadsskiftet juli - augusti fick dubbelmorfar för sig att han skulle rädda de stackars slokande sommarblommorna från stora varuhuset i stan. Han köpte in blommorna för 50 cent/styck och pysslade om dem.

Nu har vi också en ampel vid dörren. Den här pratar jag med varje gång jag går ut eller in. Och jag gillar också den här färgen, som inte precis är den vanligaste.

Av de där slokande halvdöda exemplaren trollade dubbelmorfar fram fina blomsteruppsättningar.

Han kan minsann det här med blommor. En del av dem hamnade sedan i potatislandet på baksidan av huset. Visst är han snäll, som räddade blommorna?
Och ja, det är nog super att ha en så här händig karl!

Och nu är det dags för mej att förbereda lite inför i kväll och framförallt inför nästa vecka, för då startar jag upp tre nya kurser. Idag ska jag ännu hinna med två kurser, så nu får jag sätta lite fart under.

Ha en riktigt skön fortsättning på torsdagen.

 

Stickpanik

I onsdags för en vecka sedan drabbades jag av stickpanik och sånt är farligt. Vi = mina kolleger och undertecknad, höll vårt veckomöte ute på landet och jag släpade inte med arbetsdatorn. Detta för att jag var skeptisk till hur det trådlösa nätverket skulle fungera. MEN, ve och fasa, jag hade ingen lämplig mötesstickning. Bilstickningen från början av månaden var inte gångbar. Muddarna var alldeles för breda, så det blev att göra om och göra rätt, precis som med barnsockorna. 

Jag rev alltså det blårandiga sockskaftet och i vild panik lade jag upp 56 maskor på tunnare stickor. Hann endast sticka ett varv innan det var dags att susa iväg till mötet. Jag var några minuter försenad. Puuust! Morgonstickning är inte bra om man vill komma i tid till jobbet.

Så här långt hann jag för en vecka sedan. 

Alltså lite längre än på det skaft, som jag rev upp!

– Du skriker int och int bromsar du heller, sa dubbelmorfar förvånat i söndags då vi var ute på vift.
– Nä, för jag har ju stickningen. Det finns inget, som är så lugnande som att ha en sockstickning för händerna.
Dubbelmorfar hummade bara lite till svar. Men nu börjar han inse fördelen med att gumman sitter och stickar i bilen. 

Jag stickade endast på ditvägen, för jag tappade räkningen på varven i hällappen och vågade inte fortsätta. Skulle ha sett bra konstigt ut om hällappen skulle ha blivit flera kilometer lång.

I morse drabbades jag igen av stickpanik, då jag insåg att också nu var jag utan en lämplig mötesstickning. Kvickt som ögat satte jag igång och sticka hälen. Och jag fick den färdig innan det var dags att åka iväg till stan och delta i mötet. Jag hann i tid och jag hade en mötesstickning, så frid och fröjd och lugna puckar. 

Nu ikväll kan det förstås bli annan sorts stickpanik, då jag måste bestämma mej för vilken sockstickning jag ska fortsätta på... eller kanske jag borde virka lite istället?

Önskar er alla en riktigt skön fortsättning på onsdagskvällen.

Själv måste jag nog ta mej till köksregionerna. Dubbelmorfar har beställt middag till klockan 18. Suck! Jag som vill göra helt andra saker och fortfarande har datorjobb kvar. Men det är ju en dag i morgon också.

Arbetsmiljö

 Här har jag tillbringat min arbetsdag från klockan 9 - 19 idag:

Här trivs jag riktigt bra bland splitternya datorer och stora skärmar, i synnerhet nu då det igen går att skriva ut. Här i västra grannstaden fungerar saker trots allt. Men om ni tror att det är maskinerna, som lockar mej, så glöm det. Nej, det är kursdeltagarna, som gör det värt att jobba här. Och förstås kollegerna. När dessutom det tekniska fungerar, så är det enklare att upprätthålla kvalitén.

Ekenäs tur retur

– Va har du riktigt hållit på med i syrummet i natt, frågade dubbelmorfar i morse när jag vaknat. Han kallar hobbyrummet för syrum, trots att jag inte syr.
– Ingenting, hur så?
– Nå, det var ljust hela natten ända tills jag steg upp klockan två och lade mörkt.
– Oj, sa jag helt förskräckt.
– Jag tog den där sockstickningen därifrån igår och måste ha glömt att släcka.
Oj, nej, oj, nej ändå. Hur kan jag vara så glömsk och okoncentrerad hela tiden? Nå, igår kan jag nog ursäkta mej med att vi var iväg till Ekenäs tur retur.

Vi intog en överraskningsfödelsedagslunch i Santa Fe och det var riktigt, riktigt härligt och gott. Födelsedagsfiraren blev glatt överraskad och det var ju det som var huvudsaken. Tiden gick fort i trevligt sällskap.

Förstås skulle det vara dessert till den goda pepparbiffen. Chokladexpressen heter den här desserten, som tog slut alldeles för fort.

Det var en så fin höstdag igår att vi tog oss till Skeppsträdgården. Jag äntligen hade repat mod till mej och nu skulle jag ringa i Schjerfbeckklockan!

Men vad nu? "Ur bruk" stod det på en lapp där man skulle trycka för att klockan skulle ringa. Vad sjutton är det för sätt? Här har vi åkt långa vägar från östra delen av landskapet för att ringa och så går det inte!

Vem i Ekenäs tror ni att har hand om den här klockan? För visst måste ju ett klagomål inlämnas med det snaraste.

Och om ni undrar varför Helene Schjerfbeck hedrats med en klocka just här i Skeppsträdgården, så beror det på att hon ofta satt just här och målade.

Det var en så underbar höstdag med strålande sol och det var så skönt att sitta där i gungan vid vattnet. Superfint av staden att ha ordnat det så. Det var många människor ute och njöt, till och med äldre med rollatorer. De trivdes bra i trädgårdsgungorna. En tant gick fram och tillbaka med stavar, satte sig och vila emellanåt och så upp och gå igen. Beundransvärt.

Den här fågeln hade mycket att säga. Vi svarade dock inte. Lite oartigt av oss, men vi klarade inte av dialekten!

Plötsligt hade fågeln fått sällskap och då tystnade den.

Det var inte enbart fåglar i vattnet, utan också i luften. De här hörde vi på långt håll. Men det var svårt att få syn på dem då de befann sig högt, högt uppe i luften på jakt efter termikvindar.

Fåglarna fick sällskap av ett flygplan.

I Skeppsträdgården finns olika minnesmärken och skulpturer. Vad den här föreställer, vete fåglarna!

Ett sådant där grannrött träd vill jag också ha på gården. Men vad månne det är för sort?

Tiden går alltid fort när man har trevligt och det blev dags för oss att återvända österut medan det ännu var ljust. Dubbelmorfar ville inte köra i mörkret.

Ett stort tack till alla som var med! Det gör vi om, men då stannar vi över natten och flänger inte fram och tillbaka som jehun.

Vidgat vyerna

Igår på eftermiddagen var jag iväg till västra grannstaden tillsammans med dubbelmorfar. Där mötte vi hans tyska släkting, som är på besök i huvudstaden, men nu turistade i Borgå. Han hoppade in i vår bil på domkyrkans parkeringsplats och sedan susade vi iväg österut, för vi skulle iväg och äta. Enligt beskrivningen på hemsidan skulle det ta 15 minuter från Gamla stan, men... tja, det tog nog lite längre tid att köra dit, men det var absolut värt det.

Vi åt alltså i Bosgård, en ekologisk gård med charloiskor.

Små runda bord på gråmålade mjölkkannor. Nånting för inredare att ta efter?

Maten var riktigt god och jag var så hungrig att jag aldrig hann fota den.

Till efterrätt valde jag en bit chokladkaka. Alternativet skulle ha varit glass.
Dubbelmorfar och jag har aldrig tidigare varit på Bosgård och ätit. Jag hade hört om det och fått det rekommenderat som matställe, men visst var det ju ändå något av en risk att fara till ett helt nytt ställe med en utländsk gäst. I synnerhet med tanke på att han själv är en hejare på att laga mat.

På gården fanns utmärkta naturstigar av olika längd och på ett ställe skulle man ha fått mata fåren, men så långt kom vi aldrig.
Nu har vi då vidgat vyerna med dubbelmorfar och det var garanterat inte sista gången vi besöker Bosgård. Vi var dessutom i gott sällskap då min Opel stod parkerad vid sidan av Porschebilar. Det ni!

Vi susade tillbaka in mot stan och dubbelmorfar tog oss till västra sidan av ån, förbi Kokon och Sakta Farten till ett ställe, som vi inte alls visste någonting om. Men efter lite googlande nu i morse, så fick jag reda på att det är fråga om en folkpark.

Serveringspaviljongen är en donation av frivilliga brandkåren och paviljongen flyttades hit 1901. Jag undrar så vad här har ordnats för fester eller danser.

För mej var det här en helt ny plats, så nu vidgade jag ytterligare mina vyer.

Ån flyter alldeles nedanför folkparken. 

Många olika sorters båtar finns ankrade där. Många fiskare såg vi också längs åstranden, men de här killarna på östra sidan flög med en drake.

Det var många som trivdes vid ån, så också den här svanen.

Höstfärgerna i naturen är vackra, luften hög och klar. Det var riktigt skönt att få vara ute och sträcka på benen.

Vi skjutsade den tyska släktingen till busstationen för hans färd tillbaka till huvudstaden. Och om ni tror att dubbelmorfar eller jag kan tyska, så glöm det. Den här killen talar både finska och lite svenska samt engelska. Vi klarade oss riktigt bra på finska.

Jag hade ett mycket viktigt ärende till Citymarket, för jag skulle ha tag på en grej, som endast finns där. Dubbelmorfar var inte särskilt glad över att behöva köra in i parkeringsgrottan, men han gav med sig till sist.

– Du e int sen läng, sa han innan jag ens hunnit ta av mig bilbältet.
– Börja int nu igen. Jag är precis så länge det behövs, svarade jag frostigt. Jag har ju inte varit i det där varuhuset på flera år, så hur skulle jag veta hur lång tid det tar att hitta det jag var ute efter?

När jag kom upp på andra våningen med min kundkärra började jag genast undersöka reflexerna, som fanns där utmed gången.
– Hej, hördes en glad röst och där stod svärsonen med döttrarna. De var och handlade medan modern var ute på vift. M var riktigt glad för i kärran fanns förutom kattmat en förpackning med en Barbie, som hade fina skor, kläder och väskor. Priset på den var rejält nedsatt. De skulle fortsätta till nedre våningen på matuppköp.
– Vi ska köpa chips och dipp, förkunnade M. Huruvida det kan anses vara mat, vet jag inte, men det lät så gott att jag för en halv sekund funderade på om jag också borde köpa samma sak.

Jag irrade på där i övre våningen en stund och hittade först inte det jag skulle ha. Tiden gick och jag började bli desperat. Det var farligt att befinna sig där bland allt det där rosa. Det är sådana tider i affärerna nu med Rosa bandet insamlingen. Förutom själva bandet, så är det många företag, som hakat på den här insamlingen och säljer rosa produkter. In i min kundvagn hoppade bland annat en rosa teleskopsnöborste och en rosa slev. Allt mycket nödvändigt, men rosa är inte precis dubbelmorfars färg!

Fortfarande hittade jag inte det jag letade efter, så jag började se mej om efter personal. Där, där fick jag syn på en dam, som möjligtvis kunde hjälpa mej. Jag började gå fram till henne och öppnade just munnen då jag såg att hon minsann också hade en kundvagn. Tur att jag inte hann fråga någonting och tur att jag bar munskydd, så hon inte såg att jag stod och gapade!

Till sist hittade jag det jag absolut skulle ha och fortsatte till nedre våningen. Jag skippade chipsen och satsade istället på en bit Aura. Mycket fiffigare, för den får jag ha ifred.
På något konstigt sätt, så hamnade jag framför tidningshyllan, som är placerad längst borta. Där fanns också en kassa med kortaste kön. Men tidningshyllan är farlig.

Och mycket riktigt, den här jultidningen hoppade i min kundvagn på något konstigt sätt.

I tidningen finns mycket intressant att sticka och virka inför jul, bland annat den här adventskalendern:

Många olika mönster i de stickade rutorna. Skulle vara kul att pröva på. Borde jag göra en åt dubbelmorfar? Fast vad ska jag då sätta i de där små fickorna? Redskap eller hans favoritgodsak Fazers blå?

Nu önskar jag er alla en riktigt skön söndag.
Själv ska jag snart bege mej av västerut igen, men den här gången betydligt längre bort än till grannstaden. Där har jag för övrigt varit alla dar i den gångna veckan utom i torsdags.

Postlycka

Igår blev ni utan blogginlägg och det beror förstås igen på en karl. Den här gången dock inte på dubbelmorfar utan på en man i sina bästa år, fastän han ville framhålla att han är en gammal gubbe. Haaa, gammal är man väl i dagens läge när man är 90+, eller hur?

Vi hade kommit hem från västra grannstaden där jag hade avslutat en kortkurs om smarttelefoner. Kursdeltagarna var glada och tacksamma och gav mej så bra feedback att mina öron fortfarande är röda. Omdömet var att det lönade sig att delta i kursen och så fick jag tack för mitt lugn och tålamod. Dubbelmorfar hade följt med till västra grannstaden, för han skulle ha ytterligare reservdelar och verktyg från en av sina favoritbutiker, Puuilo.

På hemvägen var vi ett varv via Ruskis, men vi såg inte till några flyttfåglar. Dem har vi förstås till en del också här i omgivningen på åkrarna, men inte fåglar som enkelbeckasiner och dylika. Innan vi var hemma så körde dubbelmorfar ännu via en kille, som behövde en del av de inköpta delarna.

Väl hemma satte sig dubbelmorfar vid köksbordet och undersökte sin nyaste "leksak" (fast han kallar det förstås ett redskap) och jag bytte om från jeans till klänning och skulle just kavla upp ärmarna och ta itu med lite hushållssysslor då det knackade på dörren. Utanför stod en karl, som glatt sa:
– Där e du ju, när han fick syn på mej.
Jag bad honom stiga in, bjöd på nybryggt kaffe, bulle ville han inte ha och så var vi igång med hans telefon. Den fungerade exemplariskt i vårt kök, så antagligen är nätkontakten varierande beroende på var han befinner sig.

Sen började vi prata om allt från döden till motorcyklar och hur livet för en in på olika banor. Tiden flög iväg på lätta vingar och plötsligt hade det gått över tre timmar och han tackade för sig och bröt upp.
Det var trevligt att träffas och lyssna.

Efteråt drack vi kvällste med dubbelmorfar och jag orkade bara inte öppna min dator. Nej, jag gick istället in i hobbyrummet och började leta efter en påbörjad sockstickning från hösten 2018. Tänkte att nu vill jag få den andra sockan färdig, så att jag åtminstone får någonting gjort.
MEN, ve och fasa, dubbelmorfar hade varit där för en vecka sedan och flyttat om precis allting, så nu hittade jag inte sockstickningen. AAARGH! Jag har ordning i mitt eget kaos och hittar riktigt bra, men andras kaos klarar jag inte av. Suck!
Nej, ingen stickning eller virkning. Jag avslutade kvällen med lite hjärngymnastik istället, det vill säga jag löste korsord.

I måndags var här rena rama postlyckan, för när jag kom hem från jobbet väntade de här på mej:

Tre tidningar på en gång! Och alla till mej! Jippii! Allers A-korsord har jag redan gett mej i kast med.
Marthatidningen har jag läst lite smått i och jag baxnar. Så duktiga, ordentliga och präktiga. Låneekonomi i all ära, men ingen vill låna mina utslitna kläder. Det är jag alldeles säker på!
I mästarkrysset kände jag igen åtminstone en person, som skulle lösas fram, men lösandet får allt vänta till senare då jag har mera tid.

Nu önskar jag er alla en riktigt skön fortsättning på veckoslutet.
Själv ska jag ut på vift med dubbelmorfar både idag och imorgon. Och jag som tycker att jag lever ett så stillsamt och lugnt liv...

En lång pink halsduk med priplor

Nu har ni fått vara utan inlägg i dagarna två igen. Den här gången är det dubbelmorfars "fel" att jag inte har hunnit. I tisdags råkade vi båda komma hem samtidigt vid åttatiden på kvällen. Han från grannbyn och jag från undervisningen i västra grannstaden. Han var frusen och trött och själv var jag sådär lagom mosig efter en lång och intensiv arbetsdag, där bland annat uppdateringarna i datasalen gjorde att det inte gick att skriva ut längre. Minst sagt bekymmersamt då jag hade Word-kurs och att kunna skriva ut med olika inställningar hör till grundkunskaperna. Nå, saken är hoppeligen åtgärdad till nästa veckas tisdag.

Alltnog, vi intog vårt kvällste på tisdagskvällen samtidigt som dubbelmorfar sprang ner i källaren med jämna mellanrum. Han eldade nämligen bastun. Och det var så skönt att sitta där på laven, så det blev rätt sent. Självklart orkade jag inte då öppna datorn och börja blogga.

Igår hade jag egentligen endast ett möte på jobbet här i stan. Eller nåja, egentligen inte i stan utan vi var betydligt närmare här till ett ställe där vi stod bakom låsta dörrar. Ingen från det husets sida hade kommit ihåg att vi skulle vara där. Det betydde förstås att vi blev utan vår mötesfrukost också och vi som ändå hade fått välja mellan två sorters semlor (frallor); Ost eller skinka. Tji fick vi. Tevattnet var dessutom iskallt. Tur att jag inte lade i en tepåse när jag märkte att muggen kändes kall! Det blev inga pluspoäng där inte.

Det första jag gjorde när jag kom hem igår efter klockan 12.30 var att koka te. Mitt i tedrickandet dök dubbelmorfar upp och skulle iväg västerut, kanske...
ÖÖh, vänta nu lite, jag måste först fixa lite grejer på datorn. Jag hann stänga av och börja rusta iväg mej, då min arbetstelefon ringde och jag fick ett nytt uppdrag, som skulle fixas. Så först ringa två telefonsamtal sen på med datorn, kolla lite, ändra lite och så skicka iväg e-post med bilagor. Ibland känns det som om det här arbetet aldrig blir färdigt. Det är alltid något nytt som ska tas hand om.

Ringde ett samtal till och överraskade säkert den människan rejält. Nå, dubbelmorfars fina planer om att åka ända till Hertonäs i huvudstaden gick om intet. Han fick nöja sig med Motonet i västra grannstaden. Och jag som hade reserverat tid på eftermiddagen för att äntligen få halsduken färdig, fick ta med den i bilen, fästa trådar och försöka sy i "priplorna". Det tog lite tid innan dubbelmorfar insåg att sådant handarbete utförs bäst på motorvägen, inte kurviga och backiga småvägar.

Vi passade på att äta på dubbelmorfars favoritställe. Vi har inte varit där sedan förra hösten, då allting under vårterminen gick på distans. Tur var det att jag fått mat i magen då dubbelmorfar drog mej med till Motonet. Det är så tråååååkigt att gå där.
– Såg du att de sålde alla Boschmaskiner billigt, frågade han då vi äntligen kom ut därifrån.
– Nääe, svarade jag med eftertryck. Jag försökte få tiden att gå mellan de där datatekniska hyllorna, men jag kunde ju inte stå där stirrande och blockera gången helt. Så jag vandrade lite omkring, men det finns inte mycket för mej att se där. Dessvärre fick dubblemorfar inte alla delar han behövde, så vi kurvade ännu via Puuilo innan det var dags att leverera en lång pink halsduk. I detta skede ännu utan de flesta priplorna, som jag fick sy i under överinseende av M.

Modell: Ribbstickad halsduk, mönster från eget huvud

Garn: Bonus Glitter från Hayfield

Åtgång: 74 g

Stickor: Nr 4½

Priplorna är olika knappar, som jag hittade i mina gömmor. Blomknapparna är från Sinelli. Stickväninnan B övertalade mej att inhandla garnet då vi var iväg på en garnutflykt för något år sedan. Och tur var det ju att hon lyckades med övertalningen för nu kom det till användning.

Ni skulle ha sett M:s förundrade och lyckliga min. Hennes mommo hade faktiskt stickat en halsduk med priplor. Tänk att mommo kan göra sånt! Nu får vi hålla tummarna att priplorna hålls kvar. Om inte, så får M:s mamma sy i dem på nytt.

Och visst är det härligt då M konstaterar:
– Den är fin!
Det finns alltså någon, som förstår att uppskatta hantverk.

Alltnog, vi kom hem igår kväll sent omsider, så sent att jag sen inte alls hade lust att öppna datorn, så därför blev det inget blogginlägg igår heller. Idag börjar jag jobba först senare på eftermiddagen, så nu stal jag lite bloggtid åt mej innan jag fortsätter med kursförberedelser inför morgondagen och inför nästa vecka. Men först måste jag försöka få tag på den ena och den andra via telefon. Håll tummarna att det lyckas.

Långare

Så där ja, nu börjar dagens arbete småningom vara över för denna gång. Lite borde jag kanske ännu dubbelkolla, men det får nog vara nu för min del. Jag kan inte sitta framför datorn hur länge som helst. Jag kom hem för en timme sedan i den vackraste solnedgången, som jag sett på länge.

I onsdags fick jag ju en beställning av M, pink halsduk skulle det vara. Och oj, så jag har fått leta efter ett tillräckligt mjukt garn i rosafärg. Till sist föll valet på det här nystanet:

– Det där är int pink, utropade dubbelmorfar förskräckt.
– Men jag hittar inget annat och jag måste få halsduken färdig nu.

Hur det nu var, så när jag besökte mataffären i lördags var jag tvungen att köpa de här nystanen:

Och det här garninköpet är helt och hållet dubbelmorfars fel. Men inte är nu det här pink? Det här är ju ljusrosa. Hmm...

Till all tur fick jag expertutlåtande av vår gäst i lördags: Det ursprungliga nystanet är pink, inget snack om saken.

I lördags frågade M hur det riktigt var med den där halsduken och då skickade jag iväg den övre bilden via WhatsApp. Svaret kom som ett ljudmeddelande:
– Mommo, kan du göra den långare?
Så jo, nu har mommo stickat och stickat. Jag stickade till och med i bilen idag, då jag fick åka med min kollega till Sibbo. Borde ju få halsduken fort färdig innan det blir alltför kallt.
Nu gäller det då att klura ut hur jag ska få "priplor" i halsduken. Har ni några idéer?

Umgänge med stort U

Kära vänner, nu har ni fått vara i fred här i dagarna två, för jag har inte hunnit med bloggen alls, eftersom livet har fört mej. Och det har varit mycket, så här i verkligheten. I fredags var jag helt utslagen efter den gångna intensiva arbetsveckan, så det var inte tal om att ens öppna datorn på fredagskvällen.

Igår blev det inga skriverier heller för vi fick en kär och efterlängtad nattgäst. Vi satt uppe och ugglade till klockan 00.30. Det handlade om umgänge med stort U. Så härligt att kunna träffas igen efter allt det här med covid-19. Vi hann med en delikat lunch på Bistro Kronan, se oss omkring i bygden, besöka gravgårdar och köra ut till havet. Och som sagt, umgås. Idag blev tiden alltför kort innan det var dags att ta bussen västerut från vår lilla stad. Tiden gick alltför fort, som det gör när man njuter och har det trevligt.

Vi hann aldrig öppna den här flaskan igår kväll, som gästen hade med som gåva. Vi tömde istället ginflaskan och drack var sitt glas med GT. I de glasen fanns det mera tonic än gin, men bra så.

Nu borde jag egentligen gå ut och njuta av det fina septembervädret, MEN här ska lagas mat och så borde jag ta itu med lite förberedelser inför morgondagen och... ja, så vill jag ju sticka, bara sitta och sticka.

Önskar er alla en riktigt bra ny vecka.

Ätbar?

Efter mitt dörrbankande igår, så har dubbelmorfar nu överlåtit sin husnyckel åt mej. Det är ju jättesnällt, inte sant? Det jag har lite svårt att förstå är varför det inte skulle gå att göra en dubblett så att vi båda skulle ha var sin. Det borde ju inte vara så svårt, förutsatt alltså att det är en tjänst man får här i stan.

I morse hade jag sovmorgon och då var jag förstås uppe redan före klockan sju. Dubbelmorfar stönade och stånkade över den tidiga morgonen, men han hade så mycket program idag att det var allt bäst för honom att masa sig upp.

När man rör sig utomhus, så hittar man allt möjligt.

Tror ni att den här går att äta? Är det Stolt fjällskivling?

Vinsten kom

– Bank, bank, lät det på vår ytterdörr i morse. Jag bankade förtvivlat hårt på dörren, så hårt att det gjorde ont i näven. Jag måste ha tag på dubbelmorfar omedelbart. Han stapplade yrvaket till dörren och undrade:
– Vad håller du på med?
– En gul lampa lyser i bilen. Det står EPS. Vad ska jag göra? Kan jag ta bilen till stan?
– Nå, vad har du gjort?
– Ingenting. Jag startade den bara och började backa.
– Är du säker på att du inte började veva med ratten när bilen stod stilla?
– Nä, det gjorde jag inte!

I det här läget suckade dubbelmorfar djupt och drog badrocken tätare om sig.
– Försök att starta den på nytt och se vad som händer.
Jag gick ut, startade bilen och...

... se på sjutton, ingen lampa lyste längre. Hurra! Dubbelmorfar hade tagit sig ut i snålblåsten för att kolla att allt var okej med bilen och hans tossiga fru. Stackarn, han har nog att dras med.

Själv körde jag iväg lite småstressad till stan, fort och handla och sedan duka kaffebordet inför veckomötet på jobbet. Jag dukade upp en rejäl frukost med fyra olika sorters bröd, flera olika pålägg och förstås gurka, tomat och sallad. Man behöver rejäla insatser för att orka.

I måndags då jag sent omsider kom hem från jobbet, så låg den här på matbordet och väntade på mej:

Hurra! Jag hade äntligen, äntligen fått min korsordsvinst. Jag trodde redan att kryssredaktionen hade glömt bort mej! Tidigare den här månaden funderade jag faktiskt om jag borde kontakta Allers, men sedan glömde jag bort det hela igen. Och idag vet ni, idag kom ett litet brev från Allers där jag fick uppmaning att fortsätta min prenumeration. Haaa! Jag ska ju få fyra nummer av tidningen och inte bara ett, så få se nu om de andra kommer. Det blir spännande i nästa vecka.

Idag på eftermiddagen var det meningen att jag skulle ha deltagit i stickcaféet. Tyvärr gick inte det, för jag var tvungen att följa med dubbelmorfar till västra grannstaden, där han plockade upp reservdelar. Delarna skulle betalas och det duger jag ju riktigt bra till. Den där firman tar inte emot kontanter, det enda betalningsmedlet dubbelmorfar använder. I dessa fall är han mycket principfast och det drabbar tyvärr mej.

– Vi tar min bil, så får du tanka, sa jag så där smålistigt.
– Jo, vi gör så.
Och se på sjutton. När dubbelmorfar startade bilen, så lyste samma gula lampa och ratten blev underligt styv och svår att vända på. Dubbelmorfar startade om bilen och lampan slocknade och allting var okej igen.
– Haaa, där ser du, jag gjorde ingenting fel alls, precis så där var det i morse också, konstaterade jag triumferande.

Idag har jag fått en ny beställning av M. Nu vill hon ha en rosa halsduk med "priplor", men den ska inte vara randig som lillasysters. Ååh, kära nån, jag har ju inte alls hunnit med den förra beställningen ens! Och de där priplorna är små mjuka leksaker, som fanns i det där garnet, som jag hade enbart i mörkblå och vit färg. Ack, ack! Nu gäller det att hitta mjukt rosa garn och sedan virka i lite olika små grejer. Kanske bäst att göra det enbart i halsduksändarna. Det ska ju vara mjukt mot halsen utan vassa grejer. Just nu jagar jag en gul plastlåda, som borde innehålla mjukt rosa garn med priplor. Men riktigt var jag ska hitta det garnet vet jag inte nu just. Kanske bäst att sova på saken.
 

Äntligen hos bröderna

Kära vänner, igår blev ni utan inlägg och det beror enbart på att jobbet stör fritiden! Det vill säga, jag hade så lång arbetsdag att jag inte orkade öppna datorn, när jag äntligen kom hem. Idag har jag åkt hemifrån vid åtta-tiden på morgonen och återvänt vid 20-tiden på kvällen. Lång arbetsdag alltså, nästan lika lång som igår, för då åkte jag också iväg vid åttatiden på morgonen, men då återvände jag en halv timme tidigare.

Arbetsdagarna har dock varit både intressanta och givande. Känns som att jag nu är igång på allvar. Första veckan är alltid lite trevande, men redan andra veckan är det bättre flyt.

Det bästa med gårdagen var nog att jag äntligen kunde njuta av en god lunch tillsammans med kollegan och då besökte vi bröderna i Sibbo, för vi var på jobb i Söderkulla bibliotek på förmiddagen.

Lunchen är supergod här och salladsbordet helt fenomenalt. Jag skulle faktiskt klara mej enbart på det. Sen finns det alltid efterrätt, ofta något spännande bakverk. Härligt att kunna njuta igen, som före coronan.

Nu går mina ögon i kors, sängen väntar, men först ska jag bara...

Gör om gör rätt

Vad kan man göra en regnig söndag i september? Jo, på förmiddagen kan man lugnt jobba på datorn och få bort måsten, som legat på.

Och sen när man äntligen är ledig, efter att ha tagit ner den rena tvätten från torkställningen, då, ja då kan man dra fram sin sockstickning. Och till sin fasa upptäcka att...

... det här går inte. Mönstret kan inte bli och se ut så där. Hu så hemskt! Återstår endast att...

... dra ut stickorna och riva upp de första 15 mönstervarven jag hunnit sticka. Suck, stön, stånk och tandagnisslan. Och ett sånt trassel att reda ut. Huuu!

I med strumpstickorna igen, plocka upp maskor som nästan tänker rymma, sticka ett extra varv för att kolla att allt är okej innan mönstervarvet påbörjas igen. Och den här gången: Gör rätt! Jag ska försöka på ett nytt sätt, men först måste jag vänta att dubbelmorfar och mr J försvinner ut ur köket. Inte bra om de får höra mej svära som en borstbindare om min nya strategi inte fungerar.

Hoppas att ni alla har en skön och fin söndag!

Nattarbete

Lagom molnigt idag, så att jag med gott samvete kan sitta inne och sticka eller läsa. Jag hade tänkt vara ordentlig och duktig, men tappade lite fart tidigt på förmiddagen då vi fick kärt besök av minstingen. Det var längesen jag pratat ordentligt med honom, så nu hade vi massor att avhandla. Och vi pratade också om böcker, mest klassiska, böcker vi hade läst, böcker vi vill läsa och böcker vi tycker att vi borde läsa. Kanske Kalevala skulle vara nästa epos? Själv har jag ju läst nästan enbart deckare i sommar och då max en per månad. Läsandet har gått trögt, nästan lika trögt som mitt sockstickande. Huu!

I sex och en halv timmes tid höll dubbelmorfar på igår kväll/natt. Han kokade mera lingonsylt.

Den här gången fick han be om tomma glasburkar, för våra tog slut förra gången. Det är så det brukar gå när man förivrar sig och för iväg sin samling med glasburkar till glassinsamlingen. Först efter midnatt var dubbelmorfar färdig med syltkokningen och det doftade så gott av nykokt lingonsylt i hela huset. Doften kittlade i mina näsborrar och jag började längta efter nykokt potatisgröt med lingonsylt och smöröga. Mums! Men hur ska jag få det nu då min hulda moder inte längre finns bland oss? Och ingen höutandag i sikte i grannbyn. Där serverades stekt potatisgröt med lingonsylt.  Voi nej, ändå, nu får jag nöja mej med att längta. Får testa lingonsylten på någon annan gröt i stället. Men tänk, potatisgröt...

Ha en riktigt skön fortsättning på lördagen.

Konstig kropp

Äntligen fredag! Den här veckan har den inte kommit en dag för tidigt. Det har varit rätt mycket jobb, jag har startat upp fem nya kurser, skött en hel del övrigt jobb och därtill haft olika handledningar både på distans och i verkliga livet. Känns lite som om tiden inte riktigt skulle räcka till. Ändå har inte allt som planerats blivit av och tur är väl det?

Som sagt, skönt med fredag, för nu stundar ett ledigt veckoslut. Ett veckoslut då jag inte kommer att göra så värst mycket nytta, trots att jag borde. Men nej, det här veckoslutet ska jag satsa på stickning!

För en vecka sedan hade vi glädjen att få besök av flickorna. M är skarpögd och fick syn på ett av mina ofärdiga virkprojekt.
– Mommo, vad e de här, frågade hon då hon tog tag i den virkade klumpen.
– Det ska bli ett konstigt djur.
– Nä, nu skojar du.
– Nej, titta här är ett ben, svarade jag och viftade med det tredje benet, som jag höll på att virka. M såg begrundande på klumpen, kände och klappade på den. Sedan spände hon ögonen i mej:
– Sen när du och moffen kommer och hälsar på nästa gång tar du djuret med dej.
Jag mumlade bara till svar, för i sanningens namn vet jag inte riktigt vad jag ska göra med den här konstiga kroppen:

Jag har virkat ett huvud, som är nästan lika stort, som kroppen och jag håller på att virka det tredje benet av fyra, men...
Och vad lär jag mej av detta? Jo, virka inte utan mönsterbeskrivning!
Å andra sidan, det finns ju fantasidjur, inte sant?

Nu önskar jag er alla ett riktigt trevligt veckoslut!
Och så parkerar jag mej i fåtöljen med sockstickningen i högsta hugg. Om dubbelmorfar protesterar, så hänvisar jag till M, som är utan yllesockor. Då kan han nog inte säga så mycket, eller hur?

Sockextra

Här sitter jag nu ikväll och känner mej lite ledsen. För andra gången inom loppet av någon vecka upptäcker jag att samma människa har lovat mer än hen kan hålla. Och tyvärr drabbar det mitt jobb och jag tycker inte alls om det. Jag vill inte göra ett dåligt jobb. Det är nu bara så. 

Nå, det gäller för mej att kämpa på lite hårdare, bita ihop och försöka klara mej på något sätt. Allting är alltså nästan precis som vanligt på den punkten. Hoppas att det finns utrymme och att tekniken fungerar då när den ska i fortsättningen. Det finns förstås inga garantier för det, tyvärr.
Nå, i morgon är det fredag och det ska bli riktigt, riktigt skönt.

Och vet ni, idag blev jag inte ens glad då den här dök upp i postlådan:

Och det trots att det med stora bokstäver står SOCKEXTRA på pärmen! Nu blev jag liksom påmind om det jag har glömt att göra, nämligen avbeställa prenumerationen. Oj, voj. Och vet ni, trots att jag som prenumerant borde få ett extra sockmönster designat av Niina Laitinen, så saknas det i detta nummer. Vad är nu det för ett sätt? Verkar som om ingenting fungerar idag. Bäst att krypa ner i säng och ta nya tag i morgon.

Tålmodigt väntande

Igår blev ni tyvärr utan blogginlägg. Det beror på en låååång arbetsdag. Strax efter klockan åtta körde jag iväg igår till västra grannstaden. Vid 20-tiden var jag hemma igen. Och då, då var jag rätt medtagen och mosig i huvudet, så mosig att jag inte orkade öppna hemdatorn en gång. Redan klockan 21.30 ville jag lägga mej, men jag vågade inte. Tänkte att det inte blir bra, för då kommer jag säkert att vakna vid femtiden och sen är jag trött resten av dan. En timme senare låg jag i min säng och förstås vaknade jag halvfem i morse. Det fanns inte en chans i världen att jag skulle stiga så tidigt upp, så jag vände på mej och somnade om.

Idag har det knackat på dörren här hos oss. När äldsta sonen, som var ensam hemma öppnade, stod det en man på gården och såg lite villrådig ut. Han frågade efter mej! Sonen var smått förbryllad och funderade: Vad ska den där karln med mamma?

Nå, gissa?
Jo, förstås behövde han teknisk hjälp med smarttelefon och han hade hört att Inge kan nog och visste var jag bor. Det ni, nu kan jag börja ha mottagning här hemma! Jag var på jobb, så äldsta sonen fick rycka in och hjälpa. Verkligt tur att jag inte var hemma för det var smärre kaos i köket efter dubbelmorfars syltkokeri. Jag skulle ha skämts ögonen ur mej och varit så generad att jag inte vet om jag alls skulle ha kunnat koncentrera mej på nån smarttelefon.

Oj, så jag har väntat på den svenska tidningen. Nästan så att mitt tålamod började tryta. Men så i måndags damp den ner i postlådan:

Men nu har jag då sedan inte haft tid att titta ordentligt i den, utan endast hunnit bläddra. Jobbet kräver liksom sin kvinna!

Idag när jag kom från jobbet, så var jag tvungen att kurva via stora varuhuset och inhandla lite...

... garn, för jag hade förstås inte rosa, förlåt pinkfärgat garn hemma i lager. Kanske lite blek nyans, men det fanns inget annat än det här i den där tjockleken, som jag vill ha. Det där mintgröna är för säkerhets skull liksom, för det fanns inte heller gul färg, som jag också skulle ha velat ha. M beställde ju sockor i gult och blått åt sin lillasyster.

Nu får ni ha en riktigt skön onsdagskväll. 

Själv ska jag fortsätta på den här nya sockstickningen, så länge jag orkar. Kanske jag stupar i säng tidigt i kväll också.

Duktiga, duktiga dubbelmorfar

I natt har det sagt plopp med ett metalliskt ljud i köket. Det är dubbelmorfar, som har varit framme. Mitt i natten tog han hand om hemleveransen, det vill säga, det ena lingonämbaret. Han kokade alltså lingonsylt.

Och så här såg det ut i morse då jag steg upp. Duktiga, duktiga dubbelmorfar! Jag är lättad att jag slapp både sottet och klottet.

Igår kväll ringde M till mej. Hon hade ett mycket viktigt ärende: Hon behöver yllesockor! Oj, tänk så slarvig stickande mormor det stackars barnbarnet har. Mormor borde ha stickat sockor hela sommaren istället för barbiekläder.

Nu duger det förstås inte med vilka sockor, som helst. Nej, det skall vara pink och lila och med en enhörning på. Oj, oj, oj, nu blir det nog lite tänka på för mormor. Mönsterstickning och har jag ens de där färgerna? Eller måste jag köpa nytt garn?

M beställde samtidigt också sockor åt lillasyster. De skulle få vara gul och blå. Modern sa dock att lillasyster har sockor så hon klarar sig. Ikväll har jag bråttom hem från jobbet för jag måste ju lägga upp en ny sockstickning. Spännande!

Kysskokare

Igår tjuvlyssnade jag på dubbelmorfars telefonsamtal med mr J. Jo, jo, jag vet att det är fult att tjuvlyssna, men då jag hörde mitt namn nämnas var jag ju tvungen att spetsa öronen lite extra. Och allt ska jag då få höra! Karlarna planerade för min pension och vad de ska göra med mina pensionspengar! Milda makter. De har totalt missförstått hela saken, för det första så ska nog inte min pension gå åt till diverse reservdelar, som behövs för diverse maskiner och för det andra så ska jag INTE stå och hjälpa dem i något garage. Nej, jag kommer att ha fullt upp med helt andra saker och det enda min lilla pension ska gå till är garn och havregrynsgröt och därmed basta! Nåja, kanske jag måste betala lite boendekostnader och skatt också.

Till all tur hörde jag dubbelmorfar säga (han sa det på finska, men jag återger det här på svenska för enkelhetens skull):
– Men Inge är nog så tokig att hon kommer att jobba tills hon stupar på sin post. Hon älskar sitt jobb. Konstig typ, sa han i telefon.
Heh, dubbelmorfar tycks känna mej lite grann i alla fall. Både han och mr J tycker det är skumt att det finns sådana människor, som inte sliter och släpar med svett och möda. Det verkar som om de tror att jobbet ska vara ett tungt måste, inte något som man trivs med och gillar.

Nå, karlarna får fortsätta spekulera medan jag jobbar vidare och trivs med min uppgift. Visserligen drabbades jag idag av den där vanliga söndagspaniken: "Hjälp vad ska jag undervisa i morgon och i tisdag. Nu måste jag förbereda". Som vanligt känns det som om jag inget kan och inte har material till någonting. Jag har dock ägnat förmiddagen åt att plocka ihop kursmaterial och övningar, så att jag kan ägna mej åt annat resten av min lediga dag. Hoppas att allting sedan fungerar som det ska. I teknikens underbara värld, så vet man aldrig.

Och vet ni, jag började faktiskt fundera på om jag kanske borde byta bransch, för visst skulle det vara häftig att vara en kysskokare!

Men sen började jag fundera vidare. Tänk om jag skulle föräta mej på Brunbergs kyssar? Börja må så illa att jag inte skulle kunna vara på jobb?

Nä, det är nog bäst att hålla sig till tekniken ändå och köpa färdigt kokta kyssar!

Ha nu en riktigt bra fortsättning på söndagen!

Hemleveranser

I morse när jag vaknade var jag så utvilad att jag inte ens visste vad det var för dag. Det tog liksom en stund innan jag kunde orientera mej till verkligheten. Så skönt att ha en sovmorgon mellan verserna.

Igår och idag har det duggat tätt med leveranser till vårt hus. Det började igår med ett telefonsamtal på morgonen:
– Hej, det är S från posten är ni hemma?
– Jovisst, svarade jag glatt.
– Då kommer jag om 20 minuter.
– Välkommen!

Och så kom han och flickorna nästan tillika. Han hade ett tungt paket med sig från Fiksuruoka. Jag hade alltså fått för mej att jag i bästa rädda miljön-stil skulle hjälpa till att stoppa matsvinnet och beställt diverse matvaror. Paketet var tungt för det innehöll präktiga glasflaskor med smoothies. M tyckte att det var jätteroligt att packa upp det stora paketet. Tillsammans tog vi bort det viktigaste från kartongen.  Morbror D fick sen ta hand om resten och föra allt det till matkällaren, som skulle dit.

Tur för mej att M inte förstod sig på den här godsaken. Dubbelmorfar menar att det här inte har någonting alls med matsvinnet att göra. Kanske jag delvis måste ge honom rätt, men visst vore det synd att kasta hallonsnören! Dock har de här ett bäst före datum långt in på nästa år.

Igår när vi satt vid lunchbordet knackade det på dörren.
– Stig in, ropade jag med hög röst, för jag trodde att det var dubbelmorfar, som ville skoja med flickorna. En främmande röst hördes då dörren öppnades. Det var K, som kom direkt från Hirvensalmi, där han hade varit och plockat lingon. Han lämnade ett helt ämbar fullt med lingon här. Jag betalade dubbelt upp mot vad han begärde, för jag blev så glad. Dubbelmorfar är nämligen nu inne på sista lingonsyltsburken från förra årets kok.

Idag har jag haft herrbesök igen medan dubbelmorfar var i grannbyn. K hade fått så dåligt samvete, så han hämtade ett ämbar till fullt med lingon.

Nu har dubbelmorfar fullt upp i morgon med att rensa och koka. Undrar om jag borde köra iväg till stan efter socker idag eller får det bli morgondagens bekymmer?

Så tacksam för att jag inte behöver gå i skogen och kämpa med älgflugor och annat otyg. Så jag betalar gärna en slant för sådan här fin hemleverans.

Idag har jag njutit av eftermiddagste och det var riktigt gott.

Jag smakade på det här gröna teet, som jag fick i somras av minstingen.

Kanske dags att nu sälla sig till dubbelmorfars sällskap. Jag kan ju sitta och virka medan han glor på finnkampen i TV.

Önskar er alla en riktigt skön lördagskväll.