Igår blev ni tyvärr utan blogginlägg. Det beror på en låååång arbetsdag. Strax efter klockan åtta körde jag iväg igår till västra grannstaden. Vid 20-tiden var jag hemma igen. Och då, då var jag rätt medtagen och mosig i huvudet, så mosig att jag inte orkade öppna hemdatorn en gång. Redan klockan 21.30 ville jag lägga mej, men jag vågade inte. Tänkte att det inte blir bra, för då kommer jag säkert att vakna vid femtiden och sen är jag trött resten av dan. En timme senare låg jag i min säng och förstås vaknade jag halvfem i morse. Det fanns inte en chans i världen att jag skulle stiga så tidigt upp, så jag vände på mej och somnade om.
Idag har det knackat på dörren här hos oss. När äldsta sonen, som var ensam hemma öppnade, stod det en man på gården och såg lite villrådig ut. Han frågade efter mej! Sonen var smått förbryllad och funderade: Vad ska den där karln med mamma?
Nå, gissa?
Jo, förstås behövde han teknisk hjälp med smarttelefon och han hade hört att Inge kan nog och visste var jag bor. Det ni, nu kan jag börja ha mottagning här hemma! Jag var på jobb, så äldsta sonen fick rycka in och hjälpa. Verkligt tur att jag inte var hemma för det var smärre kaos i köket efter dubbelmorfars syltkokeri. Jag skulle ha skämts ögonen ur mej och varit så generad att jag inte vet om jag alls skulle ha kunnat koncentrera mej på nån smarttelefon.
Oj, så jag har väntat på den svenska tidningen. Nästan så att mitt tålamod började tryta. Men så i måndags damp den ner i postlådan:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar