I morgon börjar våren. Det tror förstås inte dubbelmorfar på:
– Man kan int gå så där enligt kalendern. Man måst se på väderleken.
– Jo, men det var ju fågeldrill och takdropp redan idag.
Hur det nu än är så räknas ju mars till vårmånad och då får vi tro på det, inte sant? Sol har vi haft idag och nu, nu har vi...
– Va ska du göra, frågade dubbelmorfar häromdagen då han fick syn på mej iklädd badrock och med en handduk i högsta hugg hastande till tvättrummet.
– Duscha förstås.
– Men varför det? Int ska du ju iväg nånstans.
– Nä, men jag vill vara ren och inte lukta surt.
Lite senare när jag klivit ur duschen och gick korridoren fram iförd badrock och handduksturban på huvudet dök äldsta sonen upp:
– Va ha du gjort?
– Duschat.
– Varför det? Ska du fara nånstans?
– Nä, int vad jag vet, men jag vill vara ren.
Håhåjaa, Spede må skoja om den kvinnliga logiken, men i det här fallet förstår jag nog inte den manliga. Ska man alltså gå omkring skitig bara på grund av alla covid-19 restriktioner? Och är det enbart då man ska iväg nånstans, som man får använda varmvattnet och duscha?
Jag vägrar missköta hygienen på grund av coronan, så det så. Sen får karlarna säga vad de vill. Man kan ju inte låta precis allting klappa ihop heller. Lite ordning och reda om jag får be.
Med jämna mellanrum utsätter dubbelmorfar mej för prövningar.
Lugn bara lugn, det handlar mest om utmaningar för mina små grå och det är ju alltid bra med hjärngymnastik. Tyvärr vägrar han spela Alfapet, Geni eller Trivial Pursuit med mej. Tråkigt, tråkigt... Inte ens spelet Vem vet mest vågar han utmana mej i. Jag kan förstås roa mej med svenska Yle:s musiktest, men i längden blir det lite tråkigt...
Dock dubbelmorfar gör som sagt sitt till för att mina små grå ska få lagom med utmaningar. Ibland spelar han på gitarr intro till nån låt, som jag sedan ska gissa. Ibland får han själv dock saker om bakfoten, som häromdagen när han frågade i vilket band Joan Jett uppträdde.
– Öh, jag minns int, svarade jag medan jag tänkte så det knakade.
– Det var Blackbyrds, sa dubbelmorfar triumferande och jag började skratta.
– Nå, det var det nu int, för det var endast svarta killar i det bandet. Minns du int?
Nu blev dubbelmorfar lite osäker, men mest purken. Det är liksom inte roligt att umgås med nån som ofta har rätt. Den här gången var jag tvungen att kolla på Youtube för visst hette bandet något med Black, men vad?
Jo, Blackhearts!
Häromdagen så gjorde han på ett helt annat sätt. Han öste ut en låda på matbordet.
I morse var det tidig väckning. Vi skulle iväg till stan och det innan sporten började i TV! Alltså det där VM någonstans ute i Europa (?) där snön smälter bort fortare än kvickt och vallandet är knepigt värre om jag har förstått saken rätt.
I varje fall, så var jag i R-kiosken redan före klockan åtta och postade ett brev. Och jag var helt allena där. Innan jag gick in kom en dam ut och när jag kom ut gick följande dam in. Så vi höll minsann avstånden. Värre var det att slira omkring på trottoaren då sanden hade smultit in under isen. Jag vaggade fram som en pingvin.
Efter kiosken blev det en tur till biblioteket där jag lämnade in den underbara Sommarboken skriven av Tove Jansson. En helt ljuvlig klassiker, som jag varmt kan rekommendera. Jag hade glömt att Tove skrev så bra. Och nu kan jag nog förstå att hon blev irriterad på att förknippas mest med Mumintrollet. Hon hade ju så många fler strängar på sin lyra.
Hem via mataffären, där det doftade förföriskt gott av nybakat bröd och bullar, men inget ännu fanns till salu. Bra så, för dubbelmorfar tjatar hela tiden att vi inte ska äta sånt och följaktligen liksom inte heller köpa bullar.
Här hemma hade vi idag en liten gissningstävling. När kommer denna överhängande snömassa ner från taket?
– Har du sett mina borrbett, frågade dubbelmorfar med någonting desperat i rösten i morse.
– Nu e du rolig, svarade jag skrattande.
– Det är inget att skratta åt.
– Men till vad skulle jag ha använt dina borrbett? Och hur skulle jag ha reda på dem?
– Jo, men jag måste nog hålla ordning på dina virknålar.
– Ja, men det var ju bara då när jag flyttade den där asken med virknålar till ett säkert ställe. Om vi är två som vet var lådan med virknålar finns, så är det ju större chans att nån av oss kommer ihåg sen, sa jag med strålande kvinnlig logik.
För en gångs skull tystnade dubbelmorfar. Han begav sig istället ut på jakt efter sina borrbett. Han hade fått en strålande idé på natten, som han nu skulle förverkliga. Borrbetten hittades och borrningen påbörjades på... ja, gissa var?
Jo, förstås på köksbordet.
– STOPPP, hojtade jag i falsett.
– Jag borrar bara lite.
Jo, just, låter ju snyggt med att borra lite. Det blir ju hål likafullt ändå. Och det är nog värre med hål i köksbordet än att jag breder ut mej på matbordet!
Tur ändå att jag röjde matbordet igår, för vi fick rart kvällsbesök av B & B. Vi har inte setts sedan november och en hastig hejdå i dörrspringan i december.
– Du breder ut dig, sa dubbelmorfar igår med en djup suck.
– Gör jag, frågade jag smått förvånat och började granska mitt magomfång.
– Ja, du har kanske rätt, fortsatte jag i min tur med en djup suck.
– Stillasittandet utan närundervisning börjar ta på, fortsatte jag.
Dubbelmorfar tittade förvånat på mej:
– Vad dillar du om nu?
– Du sa ju att jag har brett ut mej.
– Men jag talar ju om det här, sa han och svepte med handen över matbordet...
Första lediga dagen på sportlovet, sovmorgon och vad händer? Jo, jag vaknar före halv sex. Men så tidigt kan man ju inte stiga upp då man är ledig, eller hur?
En och en halvtimme senare hör jag dubbelmorfar prata högljutt med nån, så jag kravlar mej ur sängen och klär på mej i rasande fart, för att kolla vad som händer.
ARGH! Han har talat med katterna och det högljutt, för att få upp mej. Suck, suck och ännu mera suck. Han tycks inte riktigt ha koll på det här med ledigt och sovmorgon.
H körde iväg västerut här på förmiddagen. Det blev så tyst och tomt...
... så jag beslöt att fortsätta med virkandet, men...
Härliga söndag med besök av flickorna och senare söndagsmiddag tillsammans med sönerna samt L och H. Känns som en riktigt bra start på inkommande vecka.
Nu på kvällen var det meningen att vi skulle titta på någonting från Netflix, men vi hann aldrig så långt. Vi fastnade i våra gemensamma handarbetsprojekt.
– Vad har du skurit med den här kniven, brukar dubbelmorfar fråga och med ytterst misstänkt min undersöka kniven och skärbrädet. För det mesta svarar jag helt snällt, men ibland tröttnar jag på den där misstänksamheten.
Tyvärr har dubbelmorfar själv inte riktigt koll. Han har gladeligt skurit vad som helst med min tomatkniv. Och jag har förstås varit olycklig, för just den kniven är alldeles perfekt för just tomater. När jag påpekar att han inte ska använda den till annat än tomater, så mumlar och muttrar han någonting om "tokiga kärringar".
Med ostkniven skär han också allt möjligt, t o m skinka om det vill sig. Varje gång han använder den till annat än det kniven är ämnad för, så gnisslar jag tänder och försöker låta bli att tjata. Dubbelmorfar tycker att kniven är märklig med sina vassa piggar i ändan och jag har minst femtioelva gånger förklarat att med dem lyfter man osten från brickan till sin assiett. Till saken hör alltså att dubbelmorfar inte äter vare sig tomat eller ost.
Dottern tröttnade på faderns tjat om vad som skurits med vilken kniv, så jag fick en fin julklapp av henne förra året:
... på något gott får ibland vänta alldeles för länge. Åtminstone kändes det så för mej, som väntade och väntade och väntade och väntade på den svenskspråkiga versionen av senaste numret av tidningen Novita. Jag kastade ilskna blickar på den finska versionen i tidningshyllan, men vad hjälpte det.
Men äntligen, äntligen i onsdags var den här:
– Här har du, sa dubbelmorfar i måndags och slängde posthögen nästan i famnen på mej där jag satt helt oskyldigt och jobbade på datorn. En viss irritation kunde höras i hans röst, så jag visste att det fanns något intressant i postlådan.
Och mycket riktigt, kolla vad jag fick:
Och nu om ni tror att jag sitter här mitt i natten, så tror ni... ja, tyvärr helt rätt. Jag har av olika orsaker inte riktigt hunnit bli färdig med jobbet än...
Idag ringde jag den nästyngsta strax efter klockan 16 då jag avslutat min kurs på distans. Jag ville veta om han var på ingående tillsammans med sin lillebror. Detta för att fadern lovat steka plättar dagen till ära och jag ville kunna överräcka födelsedagspresenten.
– Vi kommer om fem minuter och då ska vi ha kaffe, fick jag till svar.
– Här finns också skinkpaj som ni kan äta.
– Låter bra. Vi har sen O med oss.
För mej blev det bråttom att röja av bordsändan. Jag har ju lagt beslag på matbordet och sorgfritt brett ut alla mina egenhändigt gjorda kurskompendier. Det är liksom vid matbordet jag sitter då jag håller mina kurser och där ser verkligt råddigt ut med dator, papper, böcker, garn, stickor och jag vet inte allt vad. Efter distanskursen i fredag ska jag röja undan, har jag lovat mej själv. Men schhh, inte ett knyst om det till dubbelmorfar, för då kommer han bara att tjata och tjata.
Gossarna kom, O hade med sig massor av godsaker, plättar åts och verkligt givande och intressanta diskussioner fördes om allt från Corona till depression, mediciner, historia och religion. Givande umgänge, som verkligen behövs nu i dessa eremittider. Och lugn, bara lugn vi var endast sex personer på plats och vi tror att ingen av oss hör till riskgruppen. Fast, tja vi har inte kollat. Härligt i varje fall att helt ex tempore få fira lite födelsedag. Det behövs lite vardagsglädje just nu.
Klockan är läggdags för mej, som har relativt tidig väckning i morgon efter flera sköna sovmorgnar. Men inte kan jag lägga mej precis nu, då jag nu ikväll fick glädjande nyheter: Vi ska få kärt besök. Jippiii! Det ser vi verkligen framemot och det piggar upp. Nu håller vi tummarna att inget kommer emellan.
Hur kan en helt vanlig tisdag försvinna så fort? Och hur kan det bli så att inte ens en bråkdel av allt det där jag tänkte göra ännu är gjort? Kan det bero på att morgonen var så ostrukturerad och splittrad? Att det som skulle ha tagit max 35 minuter i anspråk, tog över en timme på grund av alla avbrott? I ärlighetens namn blev jag nog lite vilsen och visste till sist inte riktigt vad jag gjorde. Och det värsta som kan hända då, är att jag glömmer någonting viktigt, någon liten avgörande detalj.
I varje fall, tisdagen har rusat iväg med sån fart att jag inte vet vart den försvann.
Måndagen nästan avklarad. En liten grej kvar att göra ännu, innan det är dags för disk och lite stickning.
Idag tittade solen fram ett litet tag. Och vet ni vad? Jo, dagens längd är redan över 9 timmar. Märker ni hur vårkänslorna småningom börjar spritta i hela kroppen?
Dubbelmorfar är som känt en sann djurvän. Så när ett ynkligt och fruset jamande hördes utanför vår dörr i förra veckan, tog han in en stackars katt, som hade ett öppet sår på ena benet. Det var nästan 20 grader kallt ut, så det hjälpte ju inte annat.
Hoppas att ni har haft en fin vändag idag eller Alla hjärtans dag. Vändag är det ju alla dagar har jag fått lära mej idag. Och det är ju så sant, som det är sagt.
Häromsistens då jag vaknade redan klockan fyra och hade svårt att somna om, så kom jag på den briljanta idén att börja räkna. Ni vet sådär som det finns många skämt om, där den sömnlöse räknar får.
Så vad skulle jag då räkna? Får? Nää, för jobbigt. Tänk om de inte lyckas hoppa över stättan?
Böcker? Hmm... tveksamt, troligtvis skulle jag tappa bort mej bland alla olästa titlar och bli lite småstressad över alla böcker, som finns på min att-läsa-lista.
Heureka, jag hade det: Jag ska räkna nystan!
Så jag började helt tufft: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7... men hej vänta nu, räknar jag de gamla 7-bröder nystanen på 150 g eller de nya på enbart 100 g? Och hur många har jag av den nya vikten?
8, 9, 10... men så har jag ju också nystan på 50 g, hur många? Har jag jättestora nystan på 200 g? Hur stora nystan kan det liksom finnas...
Ajjo, jag skulle ju räkna, var blev jag nu igen? Kanske bäst att börja om från början: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7... men alla små nystan då? För visst har jag såna där ljuvligt mjuka mohairnystan på 25 g? Finns det förresten nystan på 75 g?
8, 9, 10... men vänta nu, vad ska jag göra med alla garnhärvor? Ska de räknas som nystan...
Var var jag nu igen? Oj, nej, nu måste jag börja om från början...
Oj, så glad jag blev igår då dubbelmorfar kom hem från sin kvällsrunda. Ja, alltså förstås för att han överhuvudtaget kom hem. Alltid rädd att han blir överkörd, överfallen av en björn eller vildsint hund, faller osv.
Men den här gången blev jag nog allra mest glad för det han hämtade från postlådan.
Önskar er alla ett riktigt trevligt veckoslut!
Väcktes i morse av dubbelmorfar. Detta trots att jag varnat honom på förhand och berättat att jag har sovmorgon.
Nå, ingen större skada skedd. Jag fick uppleva den vackra soluppgången.
HUPS! En tidning slank med mej hem idag då jag var iväg till kiosken och postade ett brev. Jag är alltså fortsatt olydig...
Och nej, jag tänker INTE lova bot och bättring...
Ibland undrar jag lite smått om jag går igen i barndomen. Jag är nämligen omringad av så många förbud. En del är ju helt förståeliga med tanke på covid-19. Men andra är mera obegripliga. Dubbelmorfar tjatar jämnt om saker som jag inte får göra eller köpa, likadant med barnen.
På något sätt tycker jag att jag ändå är så pass vuxen att jag kan få bestämma helt själv. Och vet ni, det gjorde jag idag!
Så har måndagen försvunnit i arbetets tecken. Jag skickade idag ut länkar till hela fyra olika Teamsmöten. Rädd för att jag kommer att rådda ihop dem, för jag ska skicka ut tre ännu den här veckan.
Idag hade jag lovat mej själv att inte sitta framför datorn längre än till klockan 14, innan det var dags för en halvtimmes paus. Efter det tog kvällspasset vid. Och gissa vad som hände då det var slut? Nå precis. Jag fortsatte jobba ända till klockan 21. Som sagt, det där med distans är inte riktigt hälsosamt för mej.
Jag har lovat dubbelmorfar bot och bättring. Han bara stirrade på mej och skakade medlidsamt på huvudet och sa:
– Jag känner dig. Du älskar ditt jobb och säger alltid att du ska ta det lugnare.
- Jo, jo, det ska jag. Snart är det ju sportlov.
Oj, ni skulle ha hört hans skratt.
– Du hinner nog hitta på något till dess också, sa han.
För att ni nu inte ska tro att jag inte alls stickar, så låt mej få presentera Hedwigsockorna, som blev färdiga för över en månad sedan.
I morse väcktes jag av livlig diskussion i köket. Det var dubbelmorfar och äldsta sonen, som väckte mej mitt i en skön dröm om en röd stuga med vita knutar vid en liten insjö med skog runtomkring och inte en granne så långt ögat nådde. Jag skulle förstås gärna ha fortsatt sova och drömma vidare för att få reda på var en sådan stuga eventuellt skulle finnas. Men som sagt, de båda karlarna förde sånt oväsen att det var omöjligt.
– Nästa gång när jag vaknar klockan fem stiger jag upp och drar omkring med dammsugaren, morrade jag argt och hämndtörstigt.
– Det tror ja int, svarade dubbelmorfar och flinade.
Resten av dagen har han tjatat om att jag lovade dammsuga idag. Ni märker att vår kommunikation går i kors och att han inte alls lyssnade på mej. Idén är ju den att när han sover, så ska jag föra oväsen med dammsugaren så att han vaknar. det var liksom inte meningen att jag skulle dammsuga precis idag. Jag skulle ju tacka ja till allt som gör livet gladare och då hör nog tyvärr inte dammsugning till tio i topp.
Idag är det teets dag, som jag dessvärre inte har uppmärksammat desto mera än att dricka mitt vanliga morgonte. Eller nåja vanliga och vanliga, jag har en del att välja mellan. Tack för det!
Det är också samernas nationaldag. Dom har det tufft i coronatider med stängda gränser. I kväll kan jag ju njuta av te, karelska piroger och en underbar jojk. Men senare i kväll är det helt andra toner som ljuder då Mello drar igång kl. 21 finländsk tid.
Så har igen en vecka gått och som vanligt har den runnit iväg alldeles för fort. Idag är det Runebergsdagen, men jag har inte bakat en endaste en runebergstårta. Inte köpt någon för den delen heller.
Men jag har nog ätit en, för så här fin bjudning var det i morse på jobbet:
Nu talar jag alltså inte om politiska val eller Venla val, utan om alla dessa vardagliga små val, som vi gör dagligen.
Det börjar redan på morgonen när jag knappt har vaknat: Ska jag stiga upp klockan halv fem eller sova lite till?
Själva uppstigningen är sedan inget problem, inte heller att välja kläder, eftersom jag sliter ut ett plagg i gången.
MEN sen blir det knepigt.
Dagen har igen försvunnit i rasande fart och jag har hunnit med en hel del, men tyvärr ingen stickning. Så ni kan glömma Strömsötröjan för min del.
"Havregrynsgröten" från igår hade strykande åtgång, och bra så. Jag bjöd också på bröd, tre olika sorters smältost, äppeljuice och så blodapelsiner. En rätt bra andra frukost för dem som tidigt hade begett sig iväg till jobbet i morse.
Det har blivit mycket datorjobb idag igen och det är inte så hälsosamt för vare sig kroppen eller knoppen! Glädjande nog kan jag meddela att de sex ugglorna åkte iväg i ett kuvert till västra grannlandet idag. Inte för att jag vet om korsordet alls kommer fram i tid och inte för att jag nu tror att jag skulle vinna ens, utan mest för att jag lyckades lösa krysset!
Glädjande nog kan jag också meddela att jag hann fånga en solgnutta idag!
I morgon är det min kaffetur på jobbet, så det blev till att fundera lite. Har haft rätt mycket annat att göra idag, så sent omsider fick jag den här kakan färdig:
Årets första månad försvann i ett huj igår. Vart tog den vägen? Jag bara undrar.
Årets andra månad fick en underbar start, då det knackade på dörren idag. Dubbelmorfar öppnade, för jag satt tyvärr fast i telefon. Och vet ni vad?
