Friluftsgudstjänst

Kära vänner, igår blev ni tyvärr utan mitt dagliga blogginlägg. Det beror på hettan, min allmänna slöhet efter att flämtande ha suttit i gungstolen utan att göra nånting och att jag fastnade i en deckare skriven av Anna Jansson.

Att hettan har tagit på och gjort min hjärna till en mosig massa upptäckte den uppmärksamma läsaren i fredags då jag önskade alla en skön torsdag, fastän det redan var fredag! 🙈 Ve och fasa! Jag vet inte ens vad det är för dag längre!
Igår var jag för övrigt så medtagen att jag orkade inte ens bädda rent i sängen, utan lade bara ett rent underlakan utanpå det gamla. Håhåjaa... så kan man ju förstås också göra, men...

Det finns ju alltid lösningar på allt, så nu har vi tagit fram hela tre fläktar från garderoben och den största blåser nu här i datarummet. Tornfläkten får göra mej sällskap i sovrummet i natt, för nu är jag innerligt less på den här hettan.
Det går alltså att sitta framför datorn igen utan svettas ihjäl. Tjohooo!

Idag är det söndag och det vet jag alldeles bestämt, för i morse var jag iväg på friluftsgudstjänst vid Sockenstugan.

Vi satt ute i skuggan av den stora tallen och det kom sköna vindpustar då och då. Jag blev alltså ingen sjusovare.

Det var svalt och skönt i bilen, så skönt att jag gärna skulle ha stannat kvar där en låååååång stund. Men från Sockenstugan körde jag vidare till Sockengården i Liljendal, som höll öppet hus idag.

Där fanns mycket att se, i vävsalen fanns medborgarinstitutets kursdeltagares alster utställda.

En fin stor matta.

Det här blir en vacker duk.

De flesta vävstolar är tomma nu under sommaren. Tror inte nån orkar väva i den här värmen.

Det fina med vävningen är att man kan ta till vara alla möjliga trasor.

200 kaffekoppar hade Britta Heino ställt ut inne i själva Sockengården. Jag blev lite yr i huvudet av att försöka upptäcka alla olika sorter.

Ute på gräsplanen fanns de fina modellhusen, snickrade av Sten Blomqvist, utställda. Ingen visste om att han höll på med de här snickerierna.

Och ja, nu har jag inte sagt ett ord om slöjdstugan, som också var öppen. 

Om ni missade Liljendal hembygdsförenings öppet hus på Sockengården idag, så får ni allt snällt vänta ända till nästa år, för det här händer endast en gång per sommar!

Det sociala är också viktigt, så jag satt länge ute där på Sockengårdens stora skuggiga terrass och pratade med en massa bekanta. Jag har alltså tillbringat hela dagen utomhus idag. Det tycker bisin min att är riktigt bra. Han började bli lite orolig över mitt ständiga gungstolssittande. Men det ordnar sig, sakta men säkert.

Önskar er alla en bra start på den nya veckan.

Fame

Igår gick det som det gick med min passansökan. Polisen vill träffa mej! Eller nåja, polisen och polisen, men jag ska iväg till polisstationen i västra grannstaden i måndag. Tyvärr vill ingen följa med mej dit. Snyft! Och jag kommer inte att klara mej utan nån som parkerar. Suck! Vet knappt om jag orkar ta mej till västra grannstaden i den här hettan.

Igår kväll var jag iväg till grannbyn och såg på Fame.  Vet inte riktigt vad jag ska säga, annat än att det är endast fem föreställningar kvar, så om ni vill se musikalen ska ni skynda er. Vi satt på första raden och tyvärr fick K högtalaren rakt i vänstra örat. Det måste man komma ihåg till nästa gång, ta andra raden om du sitter på ena sidan längst framme. Å andra sidan var där gott om plats.

Det var fart och fläkt, mycket dans och högljudd musik. En del skådespelarprestationer var klart bättre än andra. Visserligen såg jag tv-serien då när det begav sig, men musikalen har jag varken hört eller sett tidigare. Jag saknade allra mest "vettiga" sånger eller snarare sånger att känna igen. Den enda sången jag kände igen var just Fame.
Det goda med den här produktionen är utan vidare det att här är många unga med, så återväxten är förhoppningsvis tryggad.

I pausen satt jag kvar på bänken och vaktade de andras grejer. Och vet ni vad? Jo, då kom en karl fram till mej och frågade om jag ville ha nånting och började räkna upp alternativen: Kaffe, lemonad, osv. Jag fastnade för korvar med senap och frågade vad de kostar. 2, 50 euro fick jag till svar och började dra fram min plånbok.
– Nej, nej, det där är onödigt, jag bjuder, sa han. Och så fick jag två goda korvar. Jag blev så glad över vänligheten.

På Lurens ser man alltid vänner och bekanta. Gårdagskvällen var inget undantag. De första jag fick syn på när jag steg ur bilen var min svägerska med sin man.
En trevlig kväll, lagom varmt och inga myggor. Tack till H och K, som snällt tog mej med. Fotot ovan är taget av H. Jag var så slö att jag bara satt och njöt. Det hände mycket på scenen hela tiden.

Före vi for till Lurens stärkte vi oss här hemma med kaffe, saft, karelska piroger med äggsmör, äppelwienerbrödskammar och viborgs kringla.

H och K hade med sig en gåvokasse åt mej med härligt innehåll:

Ett plommonfärgat paraply, bäst att vara väl förberedd inför höststormarna.

Och kolla så fina och behändiga drickburkslock.

Och mitt favoritgodis. En del Ålandsresenärer minns mej och köper hallonbåtar. Det är snällt gjort. Stort TACK till H och K för den fina gåvan.

Min plan för idag är att göra precis ingenting. Jag kan gå från kylskåpet till matbordet eller snarare jag skulle kunna göra det. Men jag har ingen som helst matlust. Det längsta jag tänker gå idag är till gungstolen och därifrån sen till toan när det blir trängande behov. Det blir det till all tur inte så ofta i den här hettan. Jag borde kanske dricka mera?

Önskar er alla en riktigt skön torsdagskväll.

Hinkaböle

Kära vänner, igår blev ni utan mitt dagliga blogginlägg och det beror på Hinkaböle, hettan och min allmänna lättja. När klockan blev 22.30, så orkade jag bara inte öppna datorn längre. Beklagar.

Igår var jag iväg över landskapsgränsen österut tillsammans med bisin min. Vi var ända till Hinkaböle.

Och där finns en hel del att se!

En loftboda...

... en kvarn, en av de två som finns kvar i Kymmenedalen.

I själva hembygdsgården finns det saker, som har samlats från hela ön Mogenpört. Kolla så liten säng!

Det här är köket, här lagades maten över öppen eld.

Här eldades för att få värme i kammaren.

Inne i hembygdsgården finns hur många grejer som helst. Vet ni vad det här är?

Här under ekens skugga satt jag igår och sjöng allsång. Jag fick blodad tand på släpärtskalaset. Till höger hembygdsgården, en liten stuga på ett rum och kök.
Jag satt alltså ute hela dagen igår och fick säkert friskluftschock.

Jag tycker om när människor anstränger sig lite extra för att göra det fint. Hembygdsgården i Hinkaböle har öppet endast en dag på sommaren och det var igår. Nu får ni vänta ända tills nästa sommar.

På hemvägen kurvade vi via Bruket i Strömfors. Det gick inte att köra på motorvägen, för tunneln var avstängd, så vi fick köra gamla vägen.

Vi åt lövbiff på Ruukin Herkku. Vi var de enda matgästerna där. Jag var inte riktigt nöjd, biffen var kall och pommesfrites, som var under biffen var alldeles slemmiga. Brrr!
Jag borde förstås ha klagat direkt, alternativt valt sallad från menyn.

Jag köpte tre munkringar med hem till efterrätt, för de såg så goda ut. Men de var inte heller något vidare goda. Suck!
Lär dröja innan jag besöker det stället på nytt.

Här hemma har bisin min fortsatt sitt vansinnestvättande ivrigt påhejad av äldsta sonen. Båda karlarna har fått städdille och tjatar på mej att jag ska städa hobbyrummet, sovrummet och...
Men jag vill inte just nu och jag hinner inte.

Sent igår kväll försökte jag starta ett nytt virkprojekt, men jag klarade inte av det. Fattar inget av beskrivningen. Tror jag börjar på ett helt annat virkprojekt ikväll, för virka vill jag göra.

Önskar er alla en bra start på den nya veckan!

Släpärtskalas

Kära vänner, igår blev ni utan mitt dagliga blogginlägg. Det beror på åska, värmen och min allmänna lättja. Jag beklagar! Åskan var det värsta, för jag hade just fått igång datorn när det blixtrade och innan jag ens hann räkna till tre hördes en så förskräcklig smäll att det skakade i hela huset. Samtidigt med smällen slocknade min dator och skärm. Mitt hjärta flög upp i halsgropen och jag tänkte att: "Jahapp, dit for min maskin" Började i huvudet kalkylera, dels vad ny utrustning skulle kosta, men allra mest på när jag senast har gjort en säkerhetskopia! Gissa om det blir katastrof ifall göktytefotona försvinner! 🫣

Strömspiken räckte några sekunder, molnen skockade sig fortfarande mörka och hotfulla. Jag stängde av datorn, som hade startat upp på nytt då den fick el igen. Sedan fick datorn vila i lugn och ro, tills nu idag.

På onsdag kväll var bisin min och undertecknad iväg på släpärtskalas i ladugårdsruinen på Kycklings. 

Kvällen var vacker och stenfoten svalkade skönt då sången steg mot skyn. Fullt av publik, längst framme sitter kören Sångargillet i Lappträsk, stående deras dirigent Janne Slätis. Allsång, körsång, duett och kompande orkester var en riktigt fin kombo.

Släpärterna hade god åtgång. Det smälta smöret serverades i snapsglas.

Kycklings hembygdsgård är en donation av Sara Hastig. Gården är väl värt ett besök.

Trädgården är vacker och den är alltid öppen.

Byggnaderna på gården är väl bevarade.

Före vi körde norrut, tog vi en liten avstickare söderut, till stan. Vi levererade en bit blåbärsbulle åt mr J och så var vi iväg till stora varuhuset efter paket med både fågelmat och kattmat. Äldsta sonen hade upptäckt ett supererbjudande på nätet!

Själv passade jag på att beställa de här två garnnystanen. Projektet har jag helt klart för mej och det ska bli riktigt kul att testa det här för mej nya garnet. Bisin min var inte alls glad fastän det här är ynka två nystan, alltså endast 100 gram.
– Ska jag hämta opp dina garnlådor från källaren, frågade han med frost i rösten.
– Nej, det behövs ju inte nu, kvittrade jag glatt till svar.

Igår var det rena rama lyxmiddagen igen med nypotatis från landet, likaså dill, sallad och...

... den dagliga jordgubbsskörden. Mums!

Jag hade redan till morgonmålet lyxat till det med rädisor på frukostmackan. Vet inte om de är hälsosamma, men goda är de och det får räcka för min del.

Det var inte enbart ätbart bisin min plockade in från trädgården igår. Jag fick också de här vackra blommorna, som jag tyvärr inte nu kommer ihåg vad de heter.

Igår efter den tidiga middagen eller sena lunchen, hur man nu ser på den saken. Så slocknade bisin min i soffan då han bara skulle vila lite på maten. Det var tyst i hela huset, så jag tog fram min Anna Jansson-deckare och satt i gungstolen och läste medan bisin min snarkade. Men schhh, säg inte åt bisin min att jag satt och läste. Han tror att jag satt i gungstolen och sov! Minst sagt befängt, eller hur?

Senare på kvällen satt jag ännu i gungstolen medan han såg på friidrott och jag virkade.

Och kan ni tänka er? Jo, solfjäderskanten är färdig! Tjohoo! För att jag satt och virkade på den, rev upp ibland och fortsatte oförtrutet på, blev ju allt annat ogjort. Klockan 23 fick jag äntligen igång diskmaskinen och efter det stupade jag i säng. Så därför inga bloggskriverier igår!

Bisin min fick sin årliga "måste-byka"-knäpp igår. Maskin efter maskin med lakan, dynvar, handdukar, strumpor, kalsonger... Snart är allting nytvättat i skåpen om nu bara nån orkar få in det tillbaka i skåpen. Eller nåja, tillbaka och tillbaka, högarna hittades längst inne i ett hörn i gästrummet, vems de är vet ingen, inte ens äldsta sonen, som återvände från semestern idag. Gästrummet är i källaren, så där har han det svalt och skönt.
Bisin min tvättade så flitigt igår att tvättmedlet tog slut. Och under över alla under, han körde iväg till stora varuhuset i stan och köpte ett nytt stort paket tvättpulver!!! Och ja, enligt honom ska det vara pulver och inte flytande tvättmedel. Till det säger jag inte så mycket, utan nickar bara instämmande. Bäst att hålla tyst, så länge han sköter tvätten och bara blunda för det faktum att han inte har den blekaste aning om att smutstvätten ska sorteras både enligt färg och grader. Han stoppar allting i maskinen, gör en kompromiss och kör på 50 grader. 🙈
Förr eller senare hamnar vi att förnya våra textilier, med den här takten tror jag mera på förr än senare.

Jag borde jobba lite ännu idag, men det får räcka om jag orkar fästa de här garnändarna och får toppen under en våt handduk. Kommer inte att vare sig ånga eller pressa den desto mera.

Den här härvan borde jag nysta upp och sedan fortsätta med ett nytt virkprojekt. Jag känner redan hur det kliar i fingrarna, men få se hur långt orken räcker. Ingen panik!

Önskar er alla en riktigt skön fredagskväll.

Till Vittis

Igår morse vid åttatiden startade bisin min och undertecknad på en liten tripp till Vittis. Han hade stämt träff med en gammal affärsbekant där, närmare bestämt vid den galna länken. Vädret var perfekt, moln, lagom varmt och inget regn.

För en gångs skull tänkte bisin min att vi skulle ta det lugnt och ha tillräckligt många pauser och så hade han ett överraskningsmål åt mej! Det lät riktigt lovande, eller hur?
Men nej, inte stannade vi i Riihimäki vid Ullan Pakari, som han först hade sagt.
– Det blir för långt att gå, resonerade han.
Jag hummade lite och tänkte att just så, here we go again, för så här brukar han ju göra. Köra förbi det ena stället efter det andra.
Följande stopp skulle då bli vid den där lilla bensinstationen i Loppis, där vi brukar stanna, för att den ligger bekvämt precis fast i vägen. Vi tog av från stora vägen, körde in på gårdsplanen och tog ett varv runt.
– Där är fullt av gubbar, här kan vi int stanna, konstaterade bisin min.
Och jag hummar tålmodigt igen, för vad annat kan jag göra. Det är inte jag som kör och bestämmer.

Till all tur behöver vi inte åka långt förrän det dyker upp en skylt där det står Riihikahvila (Bodkafé). Det ligger endast 900 meter från stora vägen.
Äntligen en bensträckarpaus efter två timmars färd.
– Jag tar bara en slät kopp kaffe, sa bisin min och spände ögonen i mej. Och jodå, jag förstod det ordlösa budskapet "här ska det snålas och inget köpas". Men se det struntade jag blankt i.

Så jag valde en mugg te och en bit britatårta, som vi faktiskt delade på. Gott med pinfärska jordgubbar och nybakt tårtbit.

Det var riktigt mysigt där i bodan.

Vackert dekorerat med pioner från ställets trädgård i en alldeles, alldeles ljuvlig färg.

Det fanns mycket intressant att se på.

Enda minuset var att toan var en baja-maja på baksidan av byggnaden och steget upp var så högt att jag inte klarade av det, för det fanns ingenting att ta tag i och dra upp sig.

Där på baksidan hittade jag också de här två sötnosarna.

Vedbacken var redan tom, endast en gammal traktor och spånorna stod kvar.
Vi köpte med oss inhemska goda ärter och jordgubbar. Bisin min fyndade dessutom två böcker från "varsågod-och-ta-lådan". Själv var jag fortfarande kissnödig, så jag hade tankarna på annat håll.

Bisin min var inte riktigt nöjd, för nu blev vi ju tvungna att stanna en gång till. Och det gjorde vi ju faktiskt vid nästa bensinstation och jag kunde äntligen lätta på trycket. På utvägen köpte jag två glasspinnar.
– Ja, du ska då alltid köpa något när du är in på vessan, sa han lite surt.
– Klart det, för det står ju på dörren att vessan är till endast för kunder, svarade jag glatt. Sen tystnade vi och njöt båda av glassen. Bisin min var orolig att vi inte skulle hinna fram inom utsatt tid när vi nu hade gjort två stopp istället för det ena planerade.

Men ingen som helst fara. Vi var framme precis klockan tolv, som bisin min hade lovat.

Och här ville bisin min äta lunch, ris och broilersås samt grönt på min tallrik, medan han slog på stort med både ris och potatis, broiler, en frestelse och ugnskorv. Här hade de minsann inte sparat på saltet och broilersåsen var rätt starkt kryddad med chili.
Vi handlade inget kött där i fabriksbutiken. Vi köpte två burkar senap och en salladssås samt två burkar inlagda gurkor, en burk inlagda rödbetor och två påsar semlor (frallor).

Mätta och belåtna skurrade vi vidare.

Ibland fanns det inte särskilt mycket att se på, men här är i varje fall tre vindmöllor där långt borta.

Och här en extra stor och bred tröska. Vi såg några livsfarliga omkörningar, men endast en polisbil på hela resan. Poliserna hade stoppat en Tesla-bilist.

Från och till så sov jag bort små stunder, för ibland var vägen så tråkig och det finns en gräns för hur många landskapsbilder jag kan ta in på en och samma dag. Bisin min skulle in på väg 230, så jag fick hjälpa honom att navigera. Sen slocknade jag igen och vaknade till när han gjorde en högersväng och hann se att det stod Nuutajärvi på skylten.

Hit hamnade vi, till Notsjö glasby. Här är gamla glasbruket. Huset är byggt i slutet av 1850-talet och planerat av arkitektbyrån G Th. Chiewitz. Om namnet verkar bekant, så jo, han har bland annat gjort upp stadsplanen för vår lilla stad. I tegelhuset ovan verkade ett sliperi, såg och snickeri samt metallverkstad. Här tillverkades formarna, som användes i den industriella tillverkningen av glas.

 

Där i glasbyn finns massor av intressanta saker att se på.

Både glaskonstverk och alster i metall.

I övre våningen fanns en pop-upp affär.
– Di e bara trasor och kläder, sa bisin min besviket då han kom ut härifrån.
Jag som hade läst ordentligt på skyltarna och satt utanför på en bänk och njöt, log ljuvt. Jag visste ju att bland annat Finlayson sålde där och jag visste att vi inget skulle ha.

Takolasi höll öppet.

Där fick man följa med glasblåsning.

Och förstås köpa unika handblåsta glasföremål. Glaslyktorna där uppe kostade 70 € per styck!

Vägg i vägg med Takolasi fanns en konstutställning med verk av Antti Kuikka och Janne Peltokangas. Här har smide förenats med handblåst glas. Ruohometsän kansaa 3, heter det här konstverket av Antti Kuikka.

Liftari av Antti Kuikka.

Ibland är konsten mer eller mindre konstig, inte sant? Det här verket, nummer 10, heter Voikoo vitutukseen kuolla? skapat av Antti Kuikka. Verk nr 7 heter Souldni No 1 och är gjort av Janne Peltokangas och verket längst borta heter Ruohonmetsän kansaa 2. Det är skapat av Antti Kuikka.

Ute på området finns som sagt mycket att se på.

Fancy Forest heter det här konstverket skapat av Janne Rahunen 2022.

I glasbyn finns många fina byggnader.

Här finns också ett hotell.

I Lintukoto finns Oiva Toikkas samling med glasfåglar. Men det kostade elva euro att gå in och titta, så det skippade bisin min omgående. Jag testade inte om presskortet skulle ha gett mej möjlighet till fri lejd.

Här är Duck with attitude II och Ant av Johannes Rantasalo. Hans verk har varit utställda i Bruket en sommar. Nånting kände vi alltså igen och kom till och med ihåg konstnären! Hoppas förresten att vi kom ihåg rätt.

– Om du ska börja fota allting kommer vi aldrig härifrån, konstaterade bisin min.
Jo, men hur ska man kunna välja? Det fanns så mycket fint, underbart, konstigt och ljuvligt att se på.

Jag skulle gärna ha de här glasballongerna hängandes i vardagsrumsfönstret. Solen skulle spegla sig i glaset och kasta prismor på väggen, men, men... nä, jag har inte råd med dem.

En rosa glaskanin skulle inte heller vara dumt. Men 900 € är nog för saftigt. Tänk hur många garnnystan jag skulle få för den pengen.

Nöjda och belåtna, nåja nöjda och nöjda, jag skulle gärna ha ätit våfflor där på det ena kaféet. Men det ville bisin min inte ens höra talas om. 
Vi styrde hemåt med matsäcken intakt och det var ju inte särskilt bra. Så någonstans på motorvägen från Tavastehus söderut stannade vi på en rastplats, grävde fram mackorna och drickorna från kylkassen och satt i bilen och åt ett litet mellanmål. Då hade vi redan delat på de goda inhemska ärterna, som jag köpte under vårt första stopp, bodkaféet på Syrjälän marjatila.

Hemma var vi igen klockan 19.15. Trötta, men glada för vår lilla tripp. Nu kan vi kryssa bort Notsjö, som ett av de ställen vi bara har kört förbi och sagt att "sen nästa gång".
Och förmånlig blev vår semestertripp, endast 108 € kostade hela resan. Jo, jag vet, vi är inte särskilt goda konsumenter, men... bäst att i dessa tider vara lite sparsam.

Till kvällsmål blev det jordgubbar också de från Syrjälän marjatila.

Men också från eget trädgårdsland, för bisin min hann skörda de här läckerheterna före regnet.

Och ja, det har regnat hela natten och det har regnat så mycket att regnmätaren svämmat över. Det är inte den enda översvämningen. Åkrarna ser mera ut som sjöar och vissa broar kan man inte ta sig över.
Inte särskilt trevligt väder alltså.
Jag har ägnat min dag åt att skriva en tidningsartikel och få iväg den före deadline. Tjohooo!
Och sen har jag suttit framför datorn och försökt sortera foton, så nu har jag både trötta ögon och sjuka axlar. Dessutom kanske total kaos i mitt system med de digitala fotona! 🙈

Jag hade också besök av yngsta sonen och vi fick oss en trevlig liten pratstund om hur hans semestertripp hade avlöpt. Äldsta sonen lagade middagen idag, pasta och höna, ja, det blev alltså broiler igen. Förmånlig och hoppeligen hälsosam mat. Nougatglass till efterrätt. Mums!

Nu är det hög tid för mej att stänga ner datorn och småningom lägga mej mellan lakanen. Disken får vänta tills i morgon.

Önskar er alla en riktigt fin onsdag.