Till Vittis

Igår morse vid åttatiden startade bisin min och undertecknad på en liten tripp till Vittis. Han hade stämt träff med en gammal affärsbekant där, närmare bestämt vid den galna länken. Vädret var perfekt, moln, lagom varmt och inget regn.

För en gångs skull tänkte bisin min att vi skulle ta det lugnt och ha tillräckligt många pauser och så hade han ett överraskningsmål åt mej! Det lät riktigt lovande, eller hur?
Men nej, inte stannade vi i Riihimäki vid Ullan Pakari, som han först hade sagt.
– Det blir för långt att gå, resonerade han.
Jag hummade lite och tänkte att just så, here we go again, för så här brukar han ju göra. Köra förbi det ena stället efter det andra.
Följande stopp skulle då bli vid den där lilla bensinstationen i Loppis, där vi brukar stanna, för att den ligger bekvämt precis fast i vägen. Vi tog av från stora vägen, körde in på gårdsplanen och tog ett varv runt.
– Där är fullt av gubbar, här kan vi int stanna, konstaterade bisin min.
Och jag hummar tålmodigt igen, för vad annat kan jag göra. Det är inte jag som kör och bestämmer.

Till all tur behöver vi inte åka långt förrän det dyker upp en skylt där det står Riihikahvila (Bodkafé). Det ligger endast 900 meter från stora vägen.
Äntligen en bensträckarpaus efter två timmars färd.
– Jag tar bara en slät kopp kaffe, sa bisin min och spände ögonen i mej. Och jodå, jag förstod det ordlösa budskapet "här ska det snålas och inget köpas". Men se det struntade jag blankt i.

Så jag valde en mugg te och en bit britatårta, som vi faktiskt delade på. Gott med pinfärska jordgubbar och nybakt tårtbit.

Det var riktigt mysigt där i bodan.

Vackert dekorerat med pioner från ställets trädgård i en alldeles, alldeles ljuvlig färg.

Det fanns mycket intressant att se på.

Enda minuset var att toan var en baja-maja på baksidan av byggnaden och steget upp var så högt att jag inte klarade av det, för det fanns ingenting att ta tag i och dra upp sig.

Där på baksidan hittade jag också de här två sötnosarna.

Vedbacken var redan tom, endast en gammal traktor och spånorna stod kvar.
Vi köpte med oss inhemska goda ärter och jordgubbar. Bisin min fyndade dessutom två böcker från "varsågod-och-ta-lådan". Själv var jag fortfarande kissnödig, så jag hade tankarna på annat håll.

Bisin min var inte riktigt nöjd, för nu blev vi ju tvungna att stanna en gång till. Och det gjorde vi ju faktiskt vid nästa bensinstation och jag kunde äntligen lätta på trycket. På utvägen köpte jag två glasspinnar.
– Ja, du ska då alltid köpa något när du är in på vessan, sa han lite surt.
– Klart det, för det står ju på dörren att vessan är till endast för kunder, svarade jag glatt. Sen tystnade vi och njöt båda av glassen. Bisin min var orolig att vi inte skulle hinna fram inom utsatt tid när vi nu hade gjort två stopp istället för det ena planerade.

Men ingen som helst fara. Vi var framme precis klockan tolv, som bisin min hade lovat.

Och här ville bisin min äta lunch, ris och broilersås samt grönt på min tallrik, medan han slog på stort med både ris och potatis, broiler, en frestelse och ugnskorv. Här hade de minsann inte sparat på saltet och broilersåsen var rätt starkt kryddad med chili.
Vi handlade inget kött där i fabriksbutiken. Vi köpte två burkar senap och en salladssås samt två burkar inlagda gurkor, en burk inlagda rödbetor och två påsar semlor (frallor).

Mätta och belåtna skurrade vi vidare.

Ibland fanns det inte särskilt mycket att se på, men här är i varje fall tre vindmöllor där långt borta.

Och här en extra stor och bred tröska. Vi såg några livsfarliga omkörningar, men endast en polisbil på hela resan. Poliserna hade stoppat en Tesla-bilist.

Från och till så sov jag bort små stunder, för ibland var vägen så tråkig och det finns en gräns för hur många landskapsbilder jag kan ta in på en och samma dag. Bisin min skulle in på väg 230, så jag fick hjälpa honom att navigera. Sen slocknade jag igen och vaknade till när han gjorde en högersväng och hann se att det stod Nuutajärvi på skylten.

Hit hamnade vi, till Notsjö glasby. Här är gamla glasbruket. Huset är byggt i slutet av 1850-talet och planerat av arkitektbyrån G Th. Chiewitz. Om namnet verkar bekant, så jo, han har bland annat gjort upp stadsplanen för vår lilla stad. I tegelhuset ovan verkade ett sliperi, såg och snickeri samt metallverkstad. Här tillverkades formarna, som användes i den industriella tillverkningen av glas.

 

Där i glasbyn finns massor av intressanta saker att se på.

Både glaskonstverk och alster i metall.

I övre våningen fanns en pop-upp affär.
– Di e bara trasor och kläder, sa bisin min besviket då han kom ut härifrån.
Jag som hade läst ordentligt på skyltarna och satt utanför på en bänk och njöt, log ljuvt. Jag visste ju att bland annat Finlayson sålde där och jag visste att vi inget skulle ha.

Takolasi höll öppet.

Där fick man följa med glasblåsning.

Och förstås köpa unika handblåsta glasföremål. Glaslyktorna där uppe kostade 70 € per styck!

Vägg i vägg med Takolasi fanns en konstutställning med verk av Antti Kuikka och Janne Peltokangas. Här har smide förenats med handblåst glas. Ruohometsän kansaa 3, heter det här konstverket av Antti Kuikka.

Liftari av Antti Kuikka.

Ibland är konsten mer eller mindre konstig, inte sant? Det här verket, nummer 10, heter Voikoo vitutukseen kuolla? skapat av Antti Kuikka. Verk nr 7 heter Souldni No 1 och är gjort av Janne Peltokangas och verket längst borta heter Ruohonmetsän kansaa 2. Det är skapat av Antti Kuikka.

Ute på området finns som sagt mycket att se på.

Fancy Forest heter det här konstverket skapat av Janne Rahunen 2022.

I glasbyn finns många fina byggnader.

Här finns också ett hotell.

I Lintukoto finns Oiva Toikkas samling med glasfåglar. Men det kostade elva euro att gå in och titta, så det skippade bisin min omgående. Jag testade inte om presskortet skulle ha gett mej möjlighet till fri lejd.

Här är Duck with attitude II och Ant av Johannes Rantasalo. Hans verk har varit utställda i Bruket en sommar. Nånting kände vi alltså igen och kom till och med ihåg konstnären! Hoppas förresten att vi kom ihåg rätt.

– Om du ska börja fota allting kommer vi aldrig härifrån, konstaterade bisin min.
Jo, men hur ska man kunna välja? Det fanns så mycket fint, underbart, konstigt och ljuvligt att se på.

Jag skulle gärna ha de här glasballongerna hängandes i vardagsrumsfönstret. Solen skulle spegla sig i glaset och kasta prismor på väggen, men, men... nä, jag har inte råd med dem.

En rosa glaskanin skulle inte heller vara dumt. Men 900 € är nog för saftigt. Tänk hur många garnnystan jag skulle få för den pengen.

Nöjda och belåtna, nåja nöjda och nöjda, jag skulle gärna ha ätit våfflor där på det ena kaféet. Men det ville bisin min inte ens höra talas om. 
Vi styrde hemåt med matsäcken intakt och det var ju inte särskilt bra. Så någonstans på motorvägen från Tavastehus söderut stannade vi på en rastplats, grävde fram mackorna och drickorna från kylkassen och satt i bilen och åt ett litet mellanmål. Då hade vi redan delat på de goda inhemska ärterna, som jag köpte under vårt första stopp, bodkaféet på Syrjälän marjatila.

Hemma var vi igen klockan 19.15. Trötta, men glada för vår lilla tripp. Nu kan vi kryssa bort Notsjö, som ett av de ställen vi bara har kört förbi och sagt att "sen nästa gång".
Och förmånlig blev vår semestertripp, endast 108 € kostade hela resan. Jo, jag vet, vi är inte särskilt goda konsumenter, men... bäst att i dessa tider vara lite sparsam.

Till kvällsmål blev det jordgubbar också de från Syrjälän marjatila.

Men också från eget trädgårdsland, för bisin min hann skörda de här läckerheterna före regnet.

Och ja, det har regnat hela natten och det har regnat så mycket att regnmätaren svämmat över. Det är inte den enda översvämningen. Åkrarna ser mera ut som sjöar och vissa broar kan man inte ta sig över.
Inte särskilt trevligt väder alltså.
Jag har ägnat min dag åt att skriva en tidningsartikel och få iväg den före deadline. Tjohooo!
Och sen har jag suttit framför datorn och försökt sortera foton, så nu har jag både trötta ögon och sjuka axlar. Dessutom kanske total kaos i mitt system med de digitala fotona! 🙈

Jag hade också besök av yngsta sonen och vi fick oss en trevlig liten pratstund om hur hans semestertripp hade avlöpt. Äldsta sonen lagade middagen idag, pasta och höna, ja, det blev alltså broiler igen. Förmånlig och hoppeligen hälsosam mat. Nougatglass till efterrätt. Mums!

Nu är det hög tid för mej att stänga ner datorn och småningom lägga mej mellan lakanen. Disken får vänta tills i morgon.

Önskar er alla en riktigt fin onsdag.