Avigsidan

Kära nån, jag tror att jag har råddat igen med mitt lilla sjalbörjan. Suck! Se nu:

Det här borde vara avigsidan...

... och det här rätsidan. Men visst är avigsidan mycket snyggare? Jag kan väl använda den som rätsida, alltså avigan?
Till råga på allt har jag råddat med kanten, i den här bilden till höger, i övre bilden till vänster. Nu funderar jag om jag borde riva upp och göra om? Eller ska jag frejdigt fortsätta sticka och strunta i den felaktiga kanten? I princip får jag ju bestämma över min stickning utan att följa mönstret slaviskt. Men tänk om den där kanten harmar mej så mycket att jag inte alls använder den här sjalen sen?

Själva nystanet visade också avigsidan och trasslade ihop sig. Dubbelsuck. Varför blir det alltid så här? Ack, dessa stickvåndor! Bäst att lägga upp för en ny sockstickning och låta det här evighetsprojektet vila. Jag stickar sjalen med treans stickor så det kommer att ta låååååång tid innan jag ens har halva färdig!

Igår kväll visade jag upp min egen avigsida och hade lite oljud och många otåliga suckar.
– Varför är du så aggressiv, frågade bisin min och fortsatte:
– Håller du på att bli en sur gnällkärring.
Nå, jo nästan varje gång det kommer tians nyheter på reklamkanalen. Det är sånt onödigt tjafs. Igår kväll var det förstås analyser från förbundsdagsvalet i östra delen av Tyskland. Det fåniga med utrikeskorrespondenter, som rapporterar direkt, är att de alltid ställer sig i något livligt gathörn och vi tittare hör inte alls vad som sägs. Varför kan det inte rapporteras från något lugnt ställe?

Tians nyhetsprogram har blivit uruselt, för de plockar in en massa gammal skåpmat eller spekulerar i sånt som de ännu inte vet nånting om. Igår till exempel så fick en boss från kemi-industrin, manlig sådan förstås, säga sitt om pisa resultatet och han hade uppträtt redan i morgontv. Själva pisa resultatet tillkännagavs först idag, så vad sjutton var det för vits med gårdagens tjafs? Om inlägg inte plockas in från morgontv, så plockas de in från efter fem-programmet, alltså gammal skåpmat som tuggas om. Jag tycker att reklamkanalen kunde ta sitt nyhetsuppdrag lite mera på allvar. Varför inte bevisa hur nedskärningarna inom skolvärlden syns i pisa resultaten? Stora skolor, illamående unga, mobbning, hemmasittare, lång skolväg som tröttar ut, osv, allt detta inverkar ju. Men inte ett knyst hörde jag om detta igår. Det går utför, inte enbart i skolvärlden utan också för de här nyheterna.

Till råga på allt görs det en hel massa smygreklam för de egna programmen. Nu har det varit ett evinnerligt tjat om TTK, alltså dansa med stjärnorna. Men det är ju inte nyheter, precis. Den som är intresserad följer ju ändå med programmet. Kan vi inte få veta vad som till exempel händer i Afrika? När har vi senast fått ett inslag från den kontinenten, bortsett då från spanska enklaven Ceuta. Skulle inte Spanien ha varit europeiskt skulle vi knappast ha fått höra ett knyst därifrån. 

Det som ändå var lite roligt med tians nyheter förr var ju den där sista knorren eller kevennys, som det heter på finska. Då sändes en reporter ut i landet och rapporterade om udda företeelser. Numera visas någon videostump från utlandet, som antagligen är plockad direkt från social media.
Nästan till de värsta hör sedan den där rutan med klickrubriker som fladdrar förbi så snabbt att ingen hinner läsa vad det står. Förstås vill tv-bolaget att vi besöker webbplatsen och klickar in oss för att läsa mera. På köpet får vi sen en massa reklam. Men mej lurar ni inte, så behåll ert skrala innehåll.
Ni får säga vad ni vill, men det märks att svångremmen har dragits åt och resurserna har minskat på nyhetsredaktionen.

Jo, alltså nyheter och undertecknad går inte riktigt bra ihop. Stackars bisin min som alltså utsattes för min avigsida. Skulle det inte vara så skönt att sitta i gungstolen och sticka, så skulle jag ju lämna vardagsrummet och göra nånting annat istället. Men tyvärr är jag lite för lat. Ska försöka vara tyst som en mus ikväll, hur nu det ska gå till.

Som plåster på såren igår kväll letade bisin min upp min favoritkanal i vår TV, nämligen den med 1970-tals musik! Det går riktigt bra att lyssna på Status Quo och sticka. Och förstås tycker jag att musiken var bättre förr! 😊

Dags att lägga upp en ny sockstickning, tror jag...

Önskar er alla en fin onsdag! 

Se, men inte köpa!

Oj, vet ni, gårdagen var fylld med trevligheter. Det började med dotterns snabbvisit på förmiddagen och fortsatte med ett besök i den bästa stadsdelen. Jag ringde nämligen till Lillans mamma och frågade om hon ville komma med på loppisbesök. Nä, hon hade inte tid sa hon då.

Men till all tur ångrade hon sig senare, så plötsligt var vi här:

I Bergasloppiset hos Alice. Vi blev lite oroliga när vi såg en bil parkerad invid vägrenen och en annan på gräsmattan. Tänk om det var proppfullt på loppiset och det inte ens fanns parkeringsplats åt oss?
Men till all tur var det lugnt, så vi fick ha Alice helt för oss själva. Härligt. Vi startade inne i hennes kök, för vi hade var sitt syuppdrag åt henne. Skönt för oss att äntligen få bort tyger, som vi tänkt göra nånting av, men inte kommit igång med. Och tur att Alice blev ivrig då hon igen får låta kreativiteten flöda. Hon kan minsann hon.

Åååh, ser ni den där korgen med lock på. Visst borde jag väl ha köpt den? Eller en tvättbräda? Se, men inte köpa, för inte ska jag väl samla på mej flera grejer?

 

Så många fina saker och så trevligt ordnade. Labyrintspelet borde jag också ha köpt, inte sant? Då skulle vi ha haft en kul utmaning med barnbarnen. Men som sagt, se, men inte köpa.

I Alices "vävsal" var alla textilier samlade, bland annat juldukar, julgardiner och fina trasmattor. Jo, jag är svag för julgrejer, men på senare år har jag knappt plockat fram nånting alls. Kanske dags att skärpa mej i år? Behöver jag juldukar vet jag ju nu var de finns.
Ivrigt provade jag också två juliga klänningar, men tyvärr var de för trånga över bysten. Snyft!

Jag är stum av beundran inför den energi, som Alice har. Tänk att sätta igång med ett sånt här loppis. Visst är det strongt gjort?

Det där med att se, men inte köpa kan ni lugnt glömma, för visst kom jag hem med lite grejer, bland annat den här ljusserien. Jag hade faktiskt tänkt ge bort den, men hör och häpna, bisin min protesterade. Han vill ha den i vårt eget fönster. Nu är här bara ett litet, litet men, det står att den här ljusslingan är för utebruk. Kan vi alls ha den inomhus då? Ska jag fråga AI? Eller en elektriker? Eller ja, vet nån av er?
Det här är ett riktigt fint fynd, tack!

Stort TACK till Alice, ta det lugnt och sköt om dej! 

Medan jag roade mej på mitt håll, var bisin min iväg och tog upp potatis tillsammans med sin kusin J, hans mamma och hans son. En del av de här potatisarna försvann till stan igår och resten försvinner lite längre bort i morgon.

De plockade också äpplen. Tack för dem! Bisin min vill nu att jag bakar en sån där äppelbulla/kaka, som hans mamma alltid gjorde. Suck! För det första ska det vara just dom där äpplen från det där trädet i grannbyn för att få exakt samma konsistens. För det andra har vi inget eget vetemjöl, som malts i Andersby kvarn. Så bara glöm det. Det får väl bli nån annan sorts äppelgrej, om vi inte har ätit upp äpplena innan dess. Jag kan ju alltid hoppas, för jag har inte riktigt tid med bakning just nu. Det är program i dagarna tre från och med i morgon.

Igår kväll när jag satt helt koncentrerad på min sockstickning, för nu var det inte många varv kvar innan socka nummer två blev färdig. Då meddelar bisin min att jag ska följa med till stan. Jag är motvillig, för jag vill inte lämna tåhoptagningen. Det ska räknas varv och maskor, för att få det att stämma med socka numer ett. Ja, och vad kan man göra i stan en söndag kväll då bisin min inte ens klär om sig? Svar ingenting!

Det hela slutar med att bisin min lockar mej med att säga att jag får köpa glass från lilla butiken. Då följer jag snällt med, får förstås sitta i bilen i stan och vänta på honom innan jag kommer till butiken. Där köper jag min favoritglass, Aino tjinuski-tranbär. Mums filibabba! Tjinuski = kola.

När jag senare på kvällen faktiskt får mina sockor färdiga och alla garnändar fästade frågar bisin min:
– Ska jag gå till pysselrummet efter en kasse med halvfärdigt arbete åt dej?
– Jo, gör det du, svarar jag, väl medveten om att han inte kommer att resa sig ur gungstolen där han sitter och ser på en dokumentär om Led Zeppelin. Dessutom har jag redan tagit med mej en projektkasse, inte med halvfärdigt arbete precis, utan med ett planerat arbete. En sjal, som var tänkt att påbörjas redan i februari.

Så det blev ett pyttelitet sjalbörjan igår. Och tro det eller ej, men jag lyckades redan så här i början rådda mellan avigan och rätan, därför lade jag en liten säkerhetsnål där i snibben. Jag är inte riktigt säker på att jag får snygga kanter på det här. Men i värsta fall virkar jag en ny kant runt, få se.

I morse var här väldig aktivitet. Äldsta sonen och bisin min städade i pannrummet. Jag hade fullt sjå att se riktigt upptagen ut medan de höll på som värst. Nå, upptagen blev jag också, för plötsligt skulle bisin min igen ha en bildel beställd från nätet. Hans kompis J hade hittat en reservdelsfirma i Salo, som sålde just den delen. Jaha, få se nu. Och vad händer, jo ingen internetkontakt! Ah, varför är det alltid så?
Nå, det ordnade sig efter omstart av boxen och sen efter en stund omstart på datorn. Beställningen lyckades, hoppas jag och småningom kommer delarna.

Som belöning fick jag en örfil! Det var väl snällt?

Nu måste jag laga lite mat och det utan inspiration, så få se vad det blir. Åtminstone inte potatis!

Önskar er alla en fin tisdag!

Blev ändå sockstickning

Igår var det igen dags för veckans höjdpunkt, nämligen stickcaféet. Vi träffades hos G-M, som bjöd på jättegod baconpaj med både bönor och majs i. U hade bakat en delikat äppelkaka.
Jag hittade faktiskt projektväskan med sjalstickningen, men jag hade rivit upp det jag börjat på, så den väskan fick bli hemma.

Det blev alltså ändå sockstickning för min del igår. Ynka tolv varv resårstickning hann jag med. Men jag måste väl räkna med att jag avslutade första sockan och lade upp för den här andra. Ja, och sen satt vi vid bordet utan stickning! Vem hinner sticka när man äter och dricker?
Mitt ömma pekfinger skulle nog inte ha klarat mera stickande heller. "Tröskandet" tog på.

Jag fick med mej hem av den goda äppelkakan. Tack!

 

Jag fick två Marimekko nattlinnen, ett större och ett mindre , av U. Tack igen!

Och små fingervantar åt Lillan. Allting av U. Tack!
Det är farligt att vara på stickträff, då jag får så många saker. Men det är också roligt och energigivande att få träffas och samtala.

Igår kväll hade jag tänkt baka, men jästen var kvar i lilla butiken, som jag kurvade via på hemvägen. Kvar var också Allers, som jag hade tänkt köpa. Min Mästarkrysstidning är nu inne i ett dåligt skede. Det är bara några tomma rutor kvar, så jag behöver nya korsord att grubbla över.

Men nu ska jag inte grubbla mer, utan ta mej ut och kanske, kanske leta reda på skottkärran och mycket motvilligt ta itu med en trädgårdssyssla, som bisin min tjatat om länge nog. Alternativt sätter jag mej redan nu i gungstolen och börjar sticka...

Önskar er alla en fin fortsättning på torsdagen!

Vad ska det månne bli?

Jaa, hör ni, idag har vi klivit in i höstmånaderna. Nu kan vi definitivt säga att sommaren är förbi. Det har i och för sig köpmännen redan länge försökt tuta i oss genom att sälja höstblomster och pumpor i olika former, allt från glasdekorationer till grytor. Kunde de inte ha väntat till oktober och låtit oss njuta lite till? Från Tyskland fick jag hälsningar att de redan säljer julprylar! 🙈 Nej, nej, nej, vänta nu lite!
Från Body Shop fick jag reklam i e-postlådan att deras adventskalendrar nu säljs till specialpris. Det drar alldeles tydligt ihop sig till konsumtionshysteri.

Igår gjorde jag nästan ingen nytta alls och till råga på allt fastnade jag i den här virkningen. Vad ska det månne bli? Ett fantasidjur som inte existerar? Eller ska jag ännu virka öron och nån sorts svans? Ska den ha ben? Och hur får jag snyggt ihopsytt det där hålet?
Bisin min fnyser och tycker att jag är barnslig. Men det är väl bra att ha kvar barnasinnet?

Bra är det ju också att då och då försöka tömma restgarnsburken så den inte svämmar över.

I morse förbjöd jag bisin min att tala om saker som börjar på P och V. Det för att han håller på och dillar om potatis varje dag och nu har han dessutom börjat tjata om veden också. Jo, jag vet att jordkällaren behöver en ordentlig dörr för att vi ska kunna lagra potatisskörden. Men det är inte mycket jag kan göra åt det annat än att eventuellt hålla i verktygen och räcka dem åt bisin min. Alltså ämnet är slutbehandlat om ni frågar mej. I morse började han dessutom dilla om att han skulle fixa den gamla potatisupptagningsmaskinen, som vi inte har använt på minst 20 år. Jag undrar allt jag, för nu håller han på att svetsa på en bil och nästyngsta sonens bil väntar på en översyn innan besiktningen. Min bil borde få en ny vindruta och... ja, tiden räcker inte riktigt till för allt.

Och så är det veden. Nu borde det sågas/cirklas mera ved, för vem vet om den som finns faktiskt räcker till tre hushåll i vinter. Det vet faktiskt ingen, för vi är inga väderspåmän. Ingen av oss kan säga om det blir en svinkall eller en mild vinter. Jo, jag förstår oron, men det vore nog dags att byta skiva nu, om ni frågar mej.

– Du får inte prata om saker som börjar på G, S eller V, kontrade bisin min sårat.
– Öh, men...
– Ja, garn, stickning och virkning.
– Ja, men då får jag prata om Gian. Han kastar i Prag det här veckoslutet, sa jag ivrigt.
Bisin min stönade och tillade innan jag hann fortsätta:
– Och int om Vörå heller.
Det var lite prima, för han förbjöd ju mej inte att tala om KAJ! Heh, bisin min kanske inte kan alfabetet? Som ni kanske märker behöver vi nog lite intryck utifrån nu, så vi kan byta samtalsämnen och inte fastna i gamla tjatiga teman. Tur att det är stickträff i morgon.

Vet ni vad? Jo, efter klockan 16:30 fick jag igår ett samtal från hälsocentralen. Tjohooo, vilken lättnad. När damen, som ringde frågade mitt ärende, efter att ha kollat födelsetid, signum och adress, svarade jag att jag behöver min B12-injektion.
– Aj, kohemin då, frågade hon.
Jag svarade förstås ja, kohemin och tänkte tillägga "jag är inte så slängd i latin". Till all tur avhöll jag mej. Nu har jag i varje fall tid till en för mej ny hälsovårdare nästa veckas torsdag. Håhåjaaa, det skulle vara skönt med en egen, utifall att jag måste berätta halva min livshistoria igen. Men det ska väl knappast behövas, för jag ska ju bara ha ett litet stick. Skönt i varje fall att jag nu kan släppa det smått hysteriska taget om telefonen. Med tanke på att jag hade sagt att mitt ärende inte är brådskande, så ringde de snabbt tillbaka. Jag var beredd på att få vänta ända till fredag innan nån ringer.

Igår kväll när jag äntligen sent omsider satte mej i gungstolen med min sockstickning fick jag en dos med elände från TV. Som vanligt var det bisin min som hade makten över fjärrkontrollen. Så det började med ett inslag från krigstiden i Finland och radiospaningen samt flykten till Sverige, som olika personer var tvungna att göra då grannen i öst understödd av vissa finländare ville fängsla de här människorna. Verkligt svåra tider.
Sen zappade bisin min till National Geographic-kanalen och en lista med tio av de värsta olyckorna inom motorsporten! 🙈
Ny zappning när det där hemska programmet slutade och vi hamnade i Malå. Innan jag hann avsluta min socka fortsatte tv-programmet med Det stora postrånet. Inget av de här programmen är riktigt lämpligt att se på innan läggdags. Nej tack, ge mej nånting skojigt eller musik, men inga hemskheter innan jag ska i säng.

Men jo, jag fick en socka färdig. Nu har jag dock börjat tvivla på den. Jag tycker att skaftet är för smalt och foten för lång. 🫣 Suck! Definitivt ingen julklappssocka. Kanske den hamnar i bastu-ugnen, för jag är inte alls säker på att den passar på någon fot. Jag borde kanske riva upp den istället för att börja på socka nummer två?

För övrigt har jag försökt tämja Metas algoritm. Jo, jag gillar countrymusik också, men jag vill inte att mitt flöde svämmas över av Dolly Parton. Sen lades kung Haralds bortgång till och igår prinsessan Dianas dödsdag. Det blev lite för mycket, så envist klickade jag i Facebook på de tre lodräta prickarna och valde "Inte intresserad", för varje sorgligt inlägg. Snart överger jag helt den där sociala plattformen.

Kan inte påstå att jag är särskilt förtjust i Instagram heller, för inom loppet av en liten vecka har jag fått meddelande från två  falska profiler. Första gången handlade det om något bidrag jag kunde få från nån humanistisk fond. Jag roade mej med att svara galet på alla frågor, men tappade sedan intresset. Det var ju inte en riktig människa i andra änden, så det blev konstigt. Dessutom gick det åt onödig tid, så jag blockerade helt enkelt profilen. Igår fick jag igen ett meddelande från en liknande falsk profil. Den här gången med ett stulet foto från en människa jag verkligen känner. Och nu handlade det om att jag skulle ge mitt mobilnummer för nu kunde jag vinna en stor summa pengar i en tävling anordnad av det tyska kommanditbolaget. Jag svarade att jag inte har en mobil utan endast en fast telefonlinje, som inte fungerar längre, för linjen är kapad. Nå, maskinen i andra änden fortsatte oförtrutet på och insisterade. Då meddelade jag att jag inte vill understöda en tysk miljonär. Fick inte svar på det utan fortsatta försök att få mitt mobilnummer, Till sist tappade jag intresset, skrev "tack och hej, leverpastej" och blockerade även den här profilen. Så nästa steg för min del blir nog att se över mina inställningar i Instagram och skärpa dem betydligt. Dessvärre är det nog så att om fotot som används är från nån jag känner kommer jag väl ändå i hastigheten att godkänna kontaktförsöket. Jag vill ju inte vara direkt oartig heller.

Nu småningom faktiskt dags för lite matlagning.

Önskar er alla en skön fortsättning på tisdagen.

Två lappar

Stickandet har inte riktigt nappat just nu. Men jag har bestämt mej för att färdigställa halvfärdiga arbeten, för att lite variera sockstickandet.

Under veckoslutet har det alltså blivit två lappar. Och nej, nej, inte grytlappar. De här ska förvandlas till någon sorts amigurumidjur åt flickorna. M har ju stickat på lappen till vänster, medan A rätt fort insåg att virkandet inte riktigt är hennes grej. Skönt med lite enklare grejer mellan verserna. Hoppas att jag orkar få ihop lapparna idag. Perfekt regnväder för innesittande. Det är bara det att jag lovade städa sovrummet nästa gång det regnar. 🙈 Hoppas att bisin min inte minns den lilla detaljen.

Jag virkade lappen till höger igår medan bisin min såg på herrarnas VM i discgolf från det galna landet i väst. Här i landet har vi duktiga kvinnor, som vinner! Tjohooo!

Jag orkade inte se på det hela till slut utan kröp ner mellan lakanen. Innan jag somnade funderade jag på KAJ. Det är ju bäst att tänka på någonting roligt, så...
Vad jag funderade på var: Hur orkar de? Axel och Kevin har ju nyligen blivit pappor, ändå är de ute på spelningar. Jakob ska uppträda i musikalen Änglagård på Svenska Teatern. Och dessutom ska han och Axel medverka i På spåret. Inget av det här är sånt att man bara seglar in och sen utför sin grej. Nej, allting kräver övning, soundcheck, resande osv.
Hur kan de vara så kreativa? Skapa sånger och melodier, som fastnar i mitt huvud och antagligen många andras med? Och jo, jag vet att det finns människor, som inte alls kan med KAJ. Jag lever ju med en. Bisin min förstår inte alls storheten med de här tre killarna, utan blir märkbart irriterad då jag går omkring och gnolar på allt från Text-TV till Heimani i skick. Hur jag än vänder och vrider på deras sånger, så förvånar de här killarna mej med sin mångsidighet och sin konst att klä vardagliga saker i ord och melodi. En underbar förmåga helt enkelt om ni frågar mej. De är så kreativa och kunniga, tar sig skickligt an vilken musikstil som helst. Visst borde ju alla då hitta sin egen favorit, eller hur?
Sen funderade jag vidare på nånting, som jag kom ihåg att Lee Esselström sa, att hon varje gång hon designar en ny modell noggrant undersöker att det inte finns en sådan från förut.
Ute i världen finns hur mycket musik som helst och ett oöverskådligt antal låtar, hur kan alltså killarna i KAJ vara säkra på att de inte plagierar? Det måste ju vara oerhört svårt, för musiken omger oss överallt och vissa melodislingor fastnar som sagt i huvudet. Hmm... tror att jag får fortsätta att fundera.

Men nu är det nog dags för lite hushållsarbete.

Sköt om er och njut av dagens regn!

Inte alls roligt

Nu är det inte alls roligt! Igår fick jag äntligen maskstygnen broderade på traktortröjan. Sju traktorer gånger tre stygn/traktor. Jag klarade det efter lite trassel och en och annan svordom. Det var ju bra, men...

... nu är det som sagt inte alls roligt! Vem ska ta hand om alla de här garnändarna? Jag började faktiskt igår, men efter att lite på ett halvdussin var fästade gav jag upp. Jag orkade helt enkelt inte. Det är liksom mycket roligare att sticka. Förstås skulle det vara roligt att få den här tröjan färdig, men ingen frivillig fästare har dykt upp än.

Till råga på allt började bisin min igår fundera på den här tröjan:
– Är du säker på att ärmarna passar?
– Nä, jag vet inte. Jag har bara följt mönstret.
Ve och fasa, inte alls roligt om tröjan inte passar! Den får väl bli en motoroljetrasa då. Alternativt en alldeles för stor tröja åt en docka.

I morse kom jag på den geniala idén att jag helt enkelt gör mej av med allt garn och slutar sticka. När jag berättade det för bisin min blev han alldeles förskräckt.
– Men vad ska du göra då? Du har ju alltid stickat eller virkat, ända sen barndomen. Du kan inte plötsligt sluta nu.
Jaa, vad ska jag ersätta stickandet med? Mera korsord? Matlagning och bakning? Fågelskådning? Flänga runt på alla evenemang som ordnas? Bli en loppisnörd? Skriva en bok?  Åka på alla  KAJ spelningar? Eller satsa på att se Gian kasta pilar? Läsa alla böcker som finns i vår bokhylla?

Men inget av det här känns så där superlockande och inget annat än korsorden och böckerna är sånt som jag kan ta med mej på samma sätt som sockstickningen. Och om en famo/mommo inte stickar, vem ska då sticka? Kanske jag ännu måste överväga mitt hastiga beslut i morse?

Ja, och så måste jag nog nu ta mej i kragen och fästa åtminstone några garnändar till.

Önskar er alla ett trevligt veckoslut! Och nu ska ni faktiskt passa på att komma till byin, alltså nej hit till stan, för det här veckoslutet är det full rulle med allt från evenemang för barn, loppisar, samlarmässa och framförallt gamla hus. Välkomna!

Nästan färdigt skaft

Tänk, jag lyckades nästan få ett sockskaft färdigt igår på stickträffen hos C! Hon bjöd på idel godsaker både salta och söta.

Det var ett under att jag klarade mönstret med tanke på hur mycket vi skrattade och hur roligt vi hade. Diskussionerna handlade om allt från bisar som inte tankar bilen i tid till snygga entreprenörer. Förstås talade vi lite om stickning också, fattas bara annat. Två av oss stickade med fyrkantiga stickor, vilket var en nyhet för hälften av de närvarande. Lite funderingar var det också kring hur långa strumpstickor man vill sticka med och om de ska vara av metall, trä eller bambu. Gemensamt kom vi fram till att bambu är så mjukt att stickorna ofta blir missbildade. Själv tycker jag om känslan av trä i händerna, men vissa garnsorter löper helt enkelt bättre på stickor av metall.

Lite panikhicka fick jag igår då jag inte hittade senaste numret av Mästarkryss. Jag hade lagt tidningen på ett säkert ställe i nån hög, men var? Jag behöver ju mitt dagliga kryss för att må bra, så...
Tänk om jag måste börja städa på allvar och ta itu med de där högarna, som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med! 🫣 Ve och fasa!
På kvällen när jag riktigt ansträngde mina små grå kom jag på ett ställe, som jag ännu inte hade letat på och lättnaden var stor då jag hittade mitt Mästarkryss. Tjohooo!

Bisin min hade plockat in luddiga blommor från vår bakgård medan jag var på stickträff. I morse var det fullt av små svarta frön runt vasen. Inte alls kul. Tror att de här blommorna gör sig bäst utomhus, vad tror ni?

Igår kväll satte jag mej faktiskt i gungstolen och stickade på ett annat projekt än sockan ovan. Det var första kvällen den här veckan som jag hunnit sitta i gungstolen. Eftersom jag håller på med mönsterbården går det inte att ta med den stickningen till stickträffarna. Det går långsamt, ytterst långsamt, men säkert framåt. Nu börjar jag dock bli lite otålig och vill få projektet fort färdigt. Dagens plan är alltså att ta det riktigt lugnt och bara sticka. Men nyss hojtade bisin min att klockan 14 börjar darts i TV. Nu blir det bråttom att hinna lata sig med både stickning och TV!

Önskar er alla en skön fortsättning på torsdagen!

Dags att ge upp?

– Titta, titta, sa jag ivrigt igår kväll och viftade med min stickning framför ögonen på bisin min. Han hummade lite och tog knappt blicken från dumburken. Kanske lika så bra, för nu såg jag något förskräckligt!

 

Felet med stort F! Där saknas ett omslag! Snyft, snörvel! Tredje gången jag får riva i den här lilla stickningen med enkelt mönster. Kanske det är dags att ge upp? Jag funderade nog igår varför plötsligt maskantalet inte stämde i ena kanten. Men det kunde jag trixa med och jag fick mönsterbårderna på rätt plats. Jag trodde att jag hade tappat en maska, men det var värre en så. Nu blir det till att sticka bakåt igen. Jag tror att den här stickningen inte vill bli färdig. Vad tror ni?

Jag var rejält deppad när jag lade mej att sova. Och jo, jag vet att det finns Problem med stort P och att mitt problem med litet p mera är ett bekymmer än ett problem. Just nu skulle jag allra helst vilja få ens ett stickprojekt färdigt. Det är nog enklare sagt än gjort när redan en sån här liten stickning vållar bekymmer.

Jag funderade i morse på att dra fram några garnpåsar och sortera dem in i de där plastpåsarna jag köpte från Ikea. Det skulle kanske fungera som tröst? Men jag vill inte göra bisin min upprörd, vilket han alltid blir när jag drar fram några garnnystan. Kanske bäst att jag håller mej till sockstickning istället?

Önskar er alla en finfin ny vecka!

Sommarkafésäsongen inledd

Igår på eftermiddagen körde jag igen in till stan. Jag hade träff med en vän på Tuhannen Tuskan Kahvila. Ett kafé som ofta återfinns på listan över de bästa kaféerna här i landet. Då är det ju nog bäst att som lokalinvånare besöka det, eller hur?

Det var trevligt att sitta där ute på gården och filosofera över livet, åldrandet, husdjur, korsord och dagens digitala värld samt förstås barnbarnen och en hurudan omgivning de råkar ut för.

Och förstås åt vi riktigt gott. Jag valde sommardrickan, som bestod av vichyvatten och rabarbersirap. Slurp, så god och vacker. Jag åt upp alla bären också, ska ni veta. Till det valde jag nånting som på menyn heter "fylld semla" (fralla på rikssvenska). Men det var ju en mindre batong med ost, sallad, gurka och tomat. Fräscht och gott.

Till efterrätt delade vi på en bit rabarberpaj med toscatäcke. Mums! Gott som bara den och vackert dukat med blommigt porslin. Både lokala människor och turister fanns bland gästerna.
Jag är full av beundran inför den energin att du som pensionär startar ett kafé, bakar allting själv och dessutom har en prunkande trädgård. Jag känner mej alldeles matt enbart av tanken på ett sånt jobb. Borde kanske besöka kaféet lite oftare?

Igår kväll var jag så inspirerad och ville få färdigt det rosa fluffet, men...

... katastrofen var ett faktum. Jag hade redan sytt i halva ärmen när jag till min förskräckelse såg att jag hade sytt i ärmen felsvängd. Ärmen var avig! Gråt, tandagnisslan och mustiga svordomar på finska. Att sprätta upp sömmen var en mardröm utan like. Fluffet gjorde motstånd och jag var livrädd att jag skulle söndra maskor på ärmen eller bålen. Till all tur var bisin min inte hemma, för han skulle ha sagt att jag ska sluta med stickandet när jag blir så upprörd. Han tror inte alls på det där att stickningen får blodtrycket att sjunka. Nå, det här var ju inte stickning, utan efterarbete och det är en helt annan sak om man är en sån här klåpare som undertecknad.

Senare på kvällen tänkte jag att nu gör jag inga andra större arbeten än stickar en liten provlapp. Men det ville sig inte heller, för bomullsgarnet trasslade till sig så mycket att det blev mera att reda ut än att sticka. Suck!

Till råga på allt missade jag min dartfavorit Gian van Veen i den pågående världscupen. Suck igen. Så går det när man inte har tillräckligt koll på TV-programmen. Men som sagt, TV är nu inte riktigt min grej. Ibland råkar det förstås att jag ser nåt när bisin min sitter bredvid och zappar runt. Men oftast är jag fullt upptagen med min stickning och gör inget annat än lyssnar. Jag är inte så intresserad av de där bilprogrammen han gillar.

Tror ni att jag nu skulle våga mej på att försöka sy i fluffärmarna?
Kanske bäst att gå ut och ta lite luft först?

Önskar er alla en skön fortsättning på fredagen!

Ganska precist

Igår tillbringade jag eftermiddagen tillsammans med Lilleman. Visste ni att famo är ganska dum i huvudet? Det tycker åtminstone Lilleman. 

Plötsligt försvann han ur mitt synfält. Nu gällde det för mej att snabbt hitta honom, för man vet aldrig vad han hittar på. Han hade klättrat upp på skohyllan och stod och sträckte armarna högt upp över huvudet. Det var nånting han prompt skulle ha från hyllan däruppe. Jag såg ett par solglasögon, så kanske det var dem han var ute efter?
Han kom snällt ner från skohyllan när jag sa nej, där får han inte vara.

En liten stund lekte vi med traktorer och bilar. Roligast var det när skoplastaren fick fart och krockade mot allt möjligt. Plötsligt kommer Lilleman släpande på mina uteskor och stirrar befallande på mej. Famo är så dum att hon inget förstår utan för tillbaka skorna. En liten stund fortsätter vi leka, då Lilleman plötsligt kommer springande med sina egna uteskor. Vet ni vad den dumma famo säger då?
– Nej, vi kan inte gå ut, för det regnar.
Har ni hört nånting så dumt? Nä, det hade nog inte Lilleman heller, för nu kommer han dragandes med sina stövlar. Han är minsann så förståndig att han vet att det finns inga dåliga väder endast dåliga kläder. Det bästa Lilleman vet är att vara ute och greja, lyfta tunga stenar, kolla i vattenfyllda diken och titta på både små och stora djur.
Men, dumma famo ville inte gå ut i regnet, så nu hittade hon på att springa ikapp runt soffan. Det gäller att ha lite fantasi och avleda uppmärksamheten.

Igår kväll stickade jag flitigt. Bisin min fnyste ljudligt då jag vägrade gå och lägga mej. Igår var han på det humöret att stickning är det mest onödiga som finns. I morse tyckte han att jag ska ge bort allt mitt garn ivrigt påhejad av äldsta sonen. Båda vill tömma hobbyrummet. Hrmpf!

Men jag stickade alltså på det rosa fluffet, så nu är alla stickade delar färdiga.

Till min stora glädje räckte garnet ganska precist till. Tjohoo!
Men nu är den stora frågan hur jag ska få ärmarna ihopfogade med bålen. Sy med efterstygn? Går det i det där fluffet? Eller skulle det vara bättre att virka?
Bäst att ta med fluffet till eftermiddagens stickträff, för där får jag alltid goda råd.

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen.

Det går för fort

Nu vill jag stanna tiden, för allting går för fort. Dagarna rusar förbi och jag hinner inte njuta av allt, som jag vill. Carita räknar sommardagar som är kvar och bisin min suckar och säger att snart går vi mot mörkare tider igen. Stopp! Stanna! Jag vill inte räkna sommardagar som är kvar. Jag vill inte stressa med att hinna uppleva en massa saker, som bara sker under sommarmånaderna. Jag drömmer om långa sköna sommardagar utan farligheter och måsten, om det oändliga sköna och ansvarslösa somrarna jag hade som barn. Det räckte med att man var i träsket och simmade, så mycket annat krävdes inte. Visst fanns det lite sommarkalas, skogsutflykter, en gunga i syrenbersån hos farmor, bärplockning och kanske det mest spännande av allt att tälta hemma på gården och senare uppe på höloftet där man var under tak i skydd för regn och rusk. Men absolut roligast var ändå att simma och att delta i simskolan. Ibland undrar jag om vi har glömt bort det där enkla? Det att man inte alltid behöver jaga så mycket extra och stora upplevelser för att kunna njuta och ha roligt? På den tiden talades det inte om blågröna alger och inte heller om fästingar. Det var enbart huggormar man skulle akta sig för. Jag börjar bli nostalgisk.

I morse när jag äntligen öppnade min telefon hade jag hela 16 missade textmeddelanden från A. Tydligen hade hon tråkigt i väntan på att hennes dagsläger skulle börja. Jag fick ett sjå att svara på alla meddelanden. 💕

På förmiddagen hann jag ändå med att sticka några varv på det rosa fluffets ärm nummer två. Jag hann också få disken in i maskinen och sätta igång den innan jag körde iväg till grannbyn. Där hade jag en skön eftermiddag tillsammans med Lilleman medan hans mamma var på jobb och pappa var med storasyster i lekparken och på glass. Lilleman tog inga risker med famo. Han letade reda på cykelhjälmen och placerade den på huvudet. Man vet aldrig hur farlig famo kan bli! 😊
Det känns också som att barnbarnen växer så det knakar. Det är härligt att följa med, men det går för fort.

I grannbyn blommar både syren och midsommarros. Det är nog dem jag saknar allra mest här hos oss. Det hjälper inte att här finns annat som blommar. Här är ändå ingen doft av syren.

Idag har jag börjat följa Gian van Veen på Facebook. Han är en ung sympatisk dartspelare, rankad som världstrea. Han är också en nine-darter. Bisin min fnyser åt mitt nya intresse. Men det gör inget. Den här sporten tycker jag är mycket roligare än ishockey, där huvudskador verkar vara mera regel än undantag. Ja, och så får man ju lite retas med sin bisi, eller hur? Han satt nämligen igår kväll och såg på reprisen av matchen Finland - Schweiz. Nästa år är det förstås nytt VM. Då spelas matcherna i Tyskland. Finland ingår i grupp A som spelar i Mannheim medan grupp B spelar i Düsseldorf. Och hur vet jag det här? Jo, för att kunna bevisa det jag sagt åt bisin min hela tiden, att nästa år kommer ett nytt VM, så varför hetsa upp sig så för guldmedaljen i år?

Nu ska jag sticka vidare på det rosa fluffet, så jag småningom kan börja med rosa (eller är det korallrött?) bomullsgarn i stället.

Önskar er alla en fin ny vecka!

Dubbelt upp

Det blir bara värre...
I morse vaknade jag redan klockan fyra. Det är ju ljust ute nästan som mitt på dagen och fågelsången är intensiv. Jag lyckades på något underligt sätt somna om, för att vakna på nytt vid sextiden. Då gav jag upp och kravlade mej ur sängen. Bäst att inte ligga och vrida sig och få en massa konstiga drömmar i huvudet. Drömmar som känns så verkliga när jag sedan vaknar att jag tror på dem och måste kolla att allt är som det ska.

Sent omsider igår lyckades jag äntligen hitta tid till att sitta ute på balkongen och sticka. Tjohooo! Det lät så härligt under stickträffen då damerna berättade hur de sitter ute på sina balkonger och njuter av kaffe. Jag hade inget kaffe utan ägnade mej som sagt åt stickning. Inte riktigt läge för att duka upp nånting på balkongbordet, som är översållat med grönt frömjöl.

Jag tittade ut över åkern där kumminfältet blommar, lyssnade på lärkornas intensiva sång, duvornas kuttrande och göken som gol i väster. Den svartvita flugsnapparen satte sig i stora tallen strax utanför vår terass/balkong och försökte vilseleda mej på  väg till sin holk lite längre bort. Men mej lurar den minsann inte. Jag vet i vilken holk stararna håller till, likaså blåmesen. Jag har alltså koll på fåglarna häromkring.

Jag lade dubbelt upp för mitt gröna projekt. Det här ska bli ärmar och det är bäst att sticka dem tillika, så att både ökningar och senare minskningarna hamnar på samma varv i var sin ärm.
Det är länge sen jag har sysslat med ärmstickning, så det tog ett litet tag innan jag fick dem rätt placerade på min långa rundsticka. Sen lyckades jag förstås rådda till det och fick sticka bakåt igen. Men till all tur endast ett varv. Undrar om jag lyckas med det här projektet?

Nu ska jag sticka vidare!

Önskar er alla en skön fredag. Passa på att njuta nu, för i morgon har väderspågubbarna sagt att det blir regn och storm. Få se...

Lite deprimerande

Igår var jag på stickträff hos H och det var riktigt härligt. Hon bjöd på karelska piroger och ägg samt blåbärspaj och glass. Mumsfilibabba! Vi pratade och stickade. Jag hjälpte också värdinnan med ett korsord, som hon hade kört fast i. Hon fick två långa ord och så rättade vi ett fel hon hade. Hoppas att det nu lossnade för henne. Det är knepigt med korsord då man kör fast och faktiskt går inte de där roliga underfundigheterna att googla sig fram till. Nä, till all tur måste man använda hjärnan.

Jag fick en liten docka av H. Tack för den här gåvan. Få se vem av flickorna som vill ha den.

Igår kväll när jag satte mej i gungstolen för att fortsätta med stickandet blev jag lite deprimerad.

Jag hade stickat fel. Översta hålet, som skulle vara i mitten av mönstret hade plötsligt hamnat till vänster istället. Snyft! Så går det när man sitter och pratar och har trevligt. Jag var verkligen en sann optimist, som vågade ta med mej en mönsterstickning till stickträffen. Sockor är ju det enda som går att sticka när vi möts. Sockstickning ägnade de andra sig åt, klokt nog. Endast jag som var oförnuftig.

Nå, eftersom jag inte hade stor lust att sticka bakåt igår kväll, så bytte jag till min gröna stickning.
 

Lite deprimerande då det dyker upp såna här knutar i garnnystanet. Suck!
Lite deprimerande också att jag håller på så här och stickar på det ena och det andra och inte får nånting färdigt! Suck och dubbelsuck.

I morse vaknade jag lite över fem. Det var alldeles för tidigt, men lite deprimerande så hade jag fått ont i ryggen. Det är sviterna efter mitt besök på den smala britsen i Jorvs i tisdags. Suck!
Idag utför jag inga stordåd utan försöker hanka mej fram så gott det går och hoppas på en bättre dag i morgon. Det går säkert bra att lugnt sitta i gungstolen och sticka, eller vad tror ni?

Apropå Jorvs ännu, så trodde Mr J att jag hade varit där i tisdags tillika med Sauli Niinistö. Men se nej, han var där på kvällen och jag på morgonen. Undrar lite smått hur han blev mottagen där? Fjäskades det för honom? Eller behandlades han som vilken patient som helst?

Lite deprimerande är också det faktum att min smartklocka nu verkar lägga av helt och hållet. Den blinkar i ett med en svart urtavla, som visar tiden. Suck! Verkligt irriterande. Jag borde alltså ha köpt en ny i tisdags, men... 
... tja, behöver jag en smartklocka? Kanske inte direkt för att visa tiden, den får jag från telefonen. Som pensionär så får ju tiden ha sin gilla gång, förutom då när det finns tider att passa. Smartklockan visar förstås hur många steg jag tar, men det har inte varit särskilt viktigt för mej tidigare, först efter sjukhusvistelsen. Det som jag uppskattar klockan för allra mest är ju nog det att jag kan svara i den när det ringer. Jag släpar ju inte telefonen med mej överallt. Jag borde kanske ha fickor på alla mina plagg för att få med telefonen.

Nu, nu ska jag gå ut lite försiktigt en stund och njuta av sol och sommarvärme. Det blir nog bra det här ska ni se.

Önskar er alla en skön fortsättning på torsdagen. 

En liten hög

I morse kände jag hur det darrade till på min vänstra armled. Min smartklocka visade att nästyngsta sonen ringer. Jag tog min telefon och svarade.
– Vad gör du idag?
– Ingenting, svarade jag.
– Kan du komma hit till tretiden.
– Jo, det går bra.
– Jag hämtar en pizza från stan om du vill ha.
– Ja, tack, vi ses.

Nu kan jag se framemot en eftermiddag med Lilleman och pizzafredag! Tjohooo!
Och tack också till äldsta sonen, som i tiderna smått tvingade mej att införskaffa en smartklocka. Jag hade telefonen på tyst signal i morse för att inte väcka bisin min. Utan smartklockan hade jag inte reagerat på telefonsamtalet, för telefonen låg på matbordet och jag var i köket. Så frågar ni mej nu, var det nog en smart investering. Men som sagt, utan äldsta sonens envishet hade det inköpet aldrig blivit av.

Igår tog jag äntligen tag i saker och ting. Resultatet blev en liten hög:

Nu kan jag bocka av ytterligare en punkt på min att-göra-lista.

Det är det här som tar så evinnerligt lång tid att få färdigt. Att sticka går bra, men att fästa, ack nej. Jag vet att en del stickar in garnet och på så sätt fäster under stickningens gång. Men i det här projektet gick det inte att göra så. Ja, och det här är bara ena sockan, så ni får tänka den i dubbelupplaga.
Hur de här blev sen igår, får ni se en annan gång. Jag ska först ge bort dem.

Tjohooo! Här regnar det. Naturen tackar och tar emot och jag kan lugnt sitta inne. Jag hinner ju faktiskt sticka lite innan jag ska iväg till grannbyn.

Önskar er alla en trevlig fredag.

Börja inte sent på kvällen!

Kära vänner, nu ska ni lyssna på mej: Ni ska inte göra som jag gör utan som jag säger! För vad ni än gör, börja inte sent på kvällen med ett nytt stickprojekt! Det gjorde jag igår och hamnade i ett sånt flowtillstånd att jag inte var i säng förrän halvtvå i natt! Inte klokt alltså!

Tidigt på kvällen stickade jag förståndigt nog en provlapp. Måste ju kolla att masktätheten stämmer åtminstone något så när. Använder 7-bröder garn och funderar lite smått om det är för stickigt. Men det är nu det här garnet som jag har hemma, så det får duga.

Jag kunde inte genast sätta upp de 192 maskorna på rundstickan, för bisin min och mr J stegade in här hos oss. Till all tur räckte middagsmaten, pripelsås (köttfärs) och potatis åt båda karlarna. Mr J var riktigt nöjd, för nu behövde han inte laga mat hemma. Till efterrätt delade männen på det sagolikt goda sagowienerbrödet från Wi-box. Och på tal om Wi-box, jag glömde totalt bort att köpa skorpor när jag var där! 🙈 Men kanske lika så bra, för jag har slutat dricka kvällste. Och det är bra, för nu behöver jag inte springa på toan på natten!

Förutom att karlarna babblade och frågade en del, såg jag på darts på tv och då blir det lite si och så med att lägga upp maskor för en ny stickning. Tyvärr förlorade min favorit Gian van Veen mot Johnny Clayton. Men de var ganska jämna, för det blev 6-5 till Clayton. Van Veen måste skärpa sig lite när de där sista pilarna ska kastas, så att han vinner. Bisin min gruffade lite om att jag bara ser på unga killar. Nä, det är inte det, men Gian påminner mej om en högt älskad person och Gian verkar vara riktigt sympatisk. Jag tyckte om när han och Clayton kramade om varandra både i början och slutet av matchen. Dart är faktiskt en trevlig sport utan våld och slagsmål. Fy sjutton för sporter där man pucklar på varandra.

När pilkastningen var slut, gubbarna försvunnit och jag hade fyllt diskmaskinen var det äntligen dags att sätta upp maskorna. Så här långt kom jag med min stickning igår kväll/natt. Att jag inte kom längre beror dels på att det efter klockan 22:30 äntligen visades snooker i tv. Ja, och så förstås att jag är en långsam stickare. 
Men hur som helst, börja inte sent på kvällen med ett nytt stickprojekt ifall ni inte är nattugglor! Det är inte jag, för i morse var jag uppe strax efter sju och känner mej nu lite seg. Måste skärpa till mej, för snart ska jag iväg till grannbyn och ta hand om Lilleman. Men före det ska jag kolla lite vilka fyllningar, förutom skinka jag skulle kunna lägga i skinktårtan, som jag just fick en beställning på!

Önskar er alla en ny fin vecka!

Inte riktigt klok

Okej, vid det här laget vet ni ju redan att jag inte är riktigt klok. Det är liksom ingen hemlighet. Jag vet ju nu inte om jag ska skämmas för min dumhet eller om jag bara ska strunta i den. Jag lutar starkt åt det senare, för jag är gammal nog att inte bry mej. Jag tröstar mej med att jag inte är så totalt galen som den stora tokstollen i väst.

Jag tänkte använda det vita mjuka bambugarnet, som blev över från mitt lilla stickade sommarprojekt. Det som jag jagade knappar till igår. Jag virkade och rev upp redan en gång. Och så virkade jag på nytt, men garnet är för mjukt och "fintoffeln" ser inte riktigt klok ut, så igår rev jag upp alltihopa igen. Nu får det här virkandet vara ifall jag inte kan trolla fram lämpligt bomullsgarn.

Efter solnedgången igår kväll lade jag upp en ny liten sockstickning. Inte riktigt klokt med svarta stickor och svart garn i kvällsmörkret.
Inte riktigt klokt heller att börja på ett nytt projekt då jag har så många ofärdiga, som borde stickas färdigt. Det värsta är väl att jag längtar efter att börja på ett större projekt, vilket verkligen inte är riktigt klokt. Det som hittills har avhållit mej från stora projekt är min ovilja att sticka provlappar. Hur sockgarnen och sockstickorna fungerar för mitt handalag har jag nån sorts koll på, men för en tröja? Och med något annat garn? Det kan jag inte veta och då är ju en provlapp enda sättet att få reda på hur det ligger till. Hmmm...

Nu ska jag göra lite annat innan jag kör iväg till stickcaféet, som idag är hos H.

Önskar er alla en skön onsdag!

Utanför bekvämlighetszonen

Igår var jag iväg till stan på stickcafé. H hade bullat upp med karelska piroger, delikat tårta från Vöråpojken, flera olika kex och godis. När vi var inne på det där med Vörå berättade en av stickdamerna att hennes barnbarn hade fått träffa KAJ på Fazers! Ni må tro att jag blev avundsjuk. På hemvägen kom jag ändå på att det är nog bäst att beundra killarna på avstånd. Tänk om jag skulle bli ännu galnare än vad jag är om jag skulle få träffa dem? Och vad säger du åt KAJ, som varit både på det kungliga slottet i vårt västra grannland och suttit på bastulaven med vår nuvarande president? Just det, jag skulle vara utanför min bekvämlighetszon och helt enkelt vara alldeles förstummad.

Till stickcaféet tog jag med mej ett av mina sockstickningsprojekt.

De här ankelsockorna är nätt och jämnt innanför min bekvämlighetszon, för garnet är så tunt.

På kvällen hamnade jag totalt utanför bekvämlighetszonen.

Mitt lilla vita sommarprojekt ville sig inte alls. Jag lade upp 130 maskor, riktigt löst, för jag vill inte att kanten ska spänna. Men så här löst kan jag nog inte ha det. Suck! Den här stickade uppläggningen fungerade inte, så i morse rev jag upp alltihop. Får väl prova på en annan uppläggning och hoppas på det bästa. Om jag hamnar att riva upp många gånger ännu, så kommer ju garnet att till sist vara mera grått än vitt. Dubbelsuck!
I beskrivningen står inte heller hur lång rundsticka jag ska ha. Vem vet om den ska vara 40 cm eller 60 cm lång? Det skulle nog vara bäst att jag håller mej till idiotsäkra mönsterbeskrivningar. Det går bra att frivirka, men med stickning är det alltid besvärligare att riva upp. I virkningen har du ju endast en maska att fånga upp, men i stickningen kan flera stycken smita iväg.

Igår kväll blev det rätt hård ordväxling mellan gungstolarna framför tv:n. Bisin min ville prompt se på A-studio efter kvällsnyheterna och sportrutan. Jag vill inte se på det där aktualitetsprogrammet och inte heller på nyheterna, som jag igår lyckades undvika totalt. I A-studion sitter så kallade experter och gissar sig till det ena och det andra, vilket är helt meningslöst. Galningen i det stora så kallade drömlandet i väst är helt oförutsägbar. Det vet alla vid det här laget och därför är det helt bortkastad tid att sitta och gissa i en tv-studio. Innan situationen eskalerade till fullskaligt gräl om egentligen nonsens, besinnade jag mej och började småsjunga på Genom eld och vatten. Bisin min såg smått chockerad ut över denna kärleksförklaring och till all tur bytte han kanal. Vi såg istället på Virtanens och Kekkonen, en fiktiv dokumentär från 1993 med hög igenkänningsfaktor. Miljön är Sunila i Kotka, den helhet som Alvar Aalto planerade och designade. Funktionellt än idag. Vet inte om ni brukar se på det svenska programmet Muren, men där gick de bet på den finska arkitekten/formgivaren. Ja, likadant på ett finländskt landskap också för den delen! Alltid bra med bred allmänbildning, något som htyvärr håller på att försvinna från dagens skolvärld.

Jag övergav sommarstickningen till förmån för sockstickningen. Tycks vara det enda jag klarar av nuförtiden.

Tidigare på kvällen hade vi sett på Kape Aihinen i programmet där han övertar köket. Igår besökte han en fem personers familj i Forssa, som inte åt grönsaker alls. Det fina med Kape är att han inte kommer med några pekpinnar eller grälar på dem han besöker. Nej, istället uppmuntrar han dem att gå utanför sin bekvämlighetszon, våga pröva på nytt och smaka på sånt de är smått rädda för. Kape använder dessutom smör i stekpannan och kryddar med salt. Han har också enkla recept och inget invecklat, för han vill som sagt att vi ska kocka från grunden. I gårdagens program sa mamman att hon tycker att det går så mycket tid åt till matlagningen. Men Kape visade hur det kan gå snabbt och enkelt, i synnerhet om alla hjälps åt.

Nu önskar jag er alla en riktigt skön fortsättning på torsdagen!