Nästan färdigt skaft

Tänk, jag lyckades nästan få ett sockskaft färdigt igår på stickträffen hos C! Hon bjöd på idel godsaker både salta och söta.

Det var ett under att jag klarade mönstret med tanke på hur mycket vi skrattade och hur roligt vi hade. Diskussionerna handlade om allt från bisar som inte tankar bilen i tid till snygga entreprenörer. Förstås talade vi lite om stickning också, fattas bara annat. Två av oss stickade med fyrkantiga stickor, vilket var en nyhet för hälften av de närvarande. Lite funderingar var det också kring hur långa strumpstickor man vill sticka med och om de ska vara av metall, trä eller bambu. Gemensamt kom vi fram till att bambu är så mjukt att stickorna ofta blir missbildade. Själv tycker jag om känslan av trä i händerna, men vissa garnsorter löper helt enkelt bättre på stickor av metall.

Lite panikhicka fick jag igår då jag inte hittade senaste numret av Mästarkryss. Jag hade lagt tidningen på ett säkert ställe i nån hög, men var? Jag behöver ju mitt dagliga kryss för att må bra, så...
Tänk om jag måste börja städa på allvar och ta itu med de där högarna, som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med! 🫣 Ve och fasa!
På kvällen när jag riktigt ansträngde mina små grå kom jag på ett ställe, som jag ännu inte hade letat på och lättnaden var stor då jag hittade mitt Mästarkryss. Tjohooo!

Bisin min hade plockat in luddiga blommor från vår bakgård medan jag var på stickträff. I morse var det fullt av små svarta frön runt vasen. Inte alls kul. Tror att de här blommorna gör sig bäst utomhus, vad tror ni?

Igår kväll satte jag mej faktiskt i gungstolen och stickade på ett annat projekt än sockan ovan. Det var första kvällen den här veckan som jag hunnit sitta i gungstolen. Eftersom jag håller på med mönsterbården går det inte att ta med den stickningen till stickträffarna. Det går långsamt, ytterst långsamt, men säkert framåt. Nu börjar jag dock bli lite otålig och vill få projektet fort färdigt. Dagens plan är alltså att ta det riktigt lugnt och bara sticka. Men nyss hojtade bisin min att klockan 14 börjar darts i TV. Nu blir det bråttom att hinna lata sig med både stickning och TV!

Önskar er alla en skön fortsättning på torsdagen!

Dags att ge upp?

– Titta, titta, sa jag ivrigt igår kväll och viftade med min stickning framför ögonen på bisin min. Han hummade lite och tog knappt blicken från dumburken. Kanske lika så bra, för nu såg jag något förskräckligt!

 

Felet med stort F! Där saknas ett omslag! Snyft, snörvel! Tredje gången jag får riva i den här lilla stickningen med enkelt mönster. Kanske det är dags att ge upp? Jag funderade nog igår varför plötsligt maskantalet inte stämde i ena kanten. Men det kunde jag trixa med och jag fick mönsterbårderna på rätt plats. Jag trodde att jag hade tappat en maska, men det var värre en så. Nu blir det till att sticka bakåt igen. Jag tror att den här stickningen inte vill bli färdig. Vad tror ni?

Jag var rejält deppad när jag lade mej att sova. Och jo, jag vet att det finns Problem med stort P och att mitt problem med litet p mera är ett bekymmer än ett problem. Just nu skulle jag allra helst vilja få ens ett stickprojekt färdigt. Det är nog enklare sagt än gjort när redan en sån här liten stickning vållar bekymmer.

Jag funderade i morse på att dra fram några garnpåsar och sortera dem in i de där plastpåsarna jag köpte från Ikea. Det skulle kanske fungera som tröst? Men jag vill inte göra bisin min upprörd, vilket han alltid blir när jag drar fram några garnnystan. Kanske bäst att jag håller mej till sockstickning istället?

Önskar er alla en finfin ny vecka!

Sommarkafésäsongen inledd

Igår på eftermiddagen körde jag igen in till stan. Jag hade träff med en vän på Tuhannen Tuskan Kahvila. Ett kafé som ofta återfinns på listan över de bästa kaféerna här i landet. Då är det ju nog bäst att som lokalinvånare besöka det, eller hur?

Det var trevligt att sitta där ute på gården och filosofera över livet, åldrandet, husdjur, korsord och dagens digitala värld samt förstås barnbarnen och en hurudan omgivning de råkar ut för.

Och förstås åt vi riktigt gott. Jag valde sommardrickan, som bestod av vichyvatten och rabarbersirap. Slurp, så god och vacker. Jag åt upp alla bären också, ska ni veta. Till det valde jag nånting som på menyn heter "fylld semla" (fralla på rikssvenska). Men det var ju en mindre batong med ost, sallad, gurka och tomat. Fräscht och gott.

Till efterrätt delade vi på en bit rabarberpaj med toscatäcke. Mums! Gott som bara den och vackert dukat med blommigt porslin. Både lokala människor och turister fanns bland gästerna.
Jag är full av beundran inför den energin att du som pensionär startar ett kafé, bakar allting själv och dessutom har en prunkande trädgård. Jag känner mej alldeles matt enbart av tanken på ett sånt jobb. Borde kanske besöka kaféet lite oftare?

Igår kväll var jag så inspirerad och ville få färdigt det rosa fluffet, men...

... katastrofen var ett faktum. Jag hade redan sytt i halva ärmen när jag till min förskräckelse såg att jag hade sytt i ärmen felsvängd. Ärmen var avig! Gråt, tandagnisslan och mustiga svordomar på finska. Att sprätta upp sömmen var en mardröm utan like. Fluffet gjorde motstånd och jag var livrädd att jag skulle söndra maskor på ärmen eller bålen. Till all tur var bisin min inte hemma, för han skulle ha sagt att jag ska sluta med stickandet när jag blir så upprörd. Han tror inte alls på det där att stickningen får blodtrycket att sjunka. Nå, det här var ju inte stickning, utan efterarbete och det är en helt annan sak om man är en sån här klåpare som undertecknad.

Senare på kvällen tänkte jag att nu gör jag inga andra större arbeten än stickar en liten provlapp. Men det ville sig inte heller, för bomullsgarnet trasslade till sig så mycket att det blev mera att reda ut än att sticka. Suck!

Till råga på allt missade jag min dartfavorit Gian van Veen i den pågående världscupen. Suck igen. Så går det när man inte har tillräckligt koll på TV-programmen. Men som sagt, TV är nu inte riktigt min grej. Ibland råkar det förstås att jag ser nåt när bisin min sitter bredvid och zappar runt. Men oftast är jag fullt upptagen med min stickning och gör inget annat än lyssnar. Jag är inte så intresserad av de där bilprogrammen han gillar.

Tror ni att jag nu skulle våga mej på att försöka sy i fluffärmarna?
Kanske bäst att gå ut och ta lite luft först?

Önskar er alla en skön fortsättning på fredagen!

Ganska precist

Igår tillbringade jag eftermiddagen tillsammans med Lilleman. Visste ni att famo är ganska dum i huvudet? Det tycker åtminstone Lilleman. 

Plötsligt försvann han ur mitt synfält. Nu gällde det för mej att snabbt hitta honom, för man vet aldrig vad han hittar på. Han hade klättrat upp på skohyllan och stod och sträckte armarna högt upp över huvudet. Det var nånting han prompt skulle ha från hyllan däruppe. Jag såg ett par solglasögon, så kanske det var dem han var ute efter?
Han kom snällt ner från skohyllan när jag sa nej, där får han inte vara.

En liten stund lekte vi med traktorer och bilar. Roligast var det när skoplastaren fick fart och krockade mot allt möjligt. Plötsligt kommer Lilleman släpande på mina uteskor och stirrar befallande på mej. Famo är så dum att hon inget förstår utan för tillbaka skorna. En liten stund fortsätter vi leka, då Lilleman plötsligt kommer springande med sina egna uteskor. Vet ni vad den dumma famo säger då?
– Nej, vi kan inte gå ut, för det regnar.
Har ni hört nånting så dumt? Nä, det hade nog inte Lilleman heller, för nu kommer han dragandes med sina stövlar. Han är minsann så förståndig att han vet att det finns inga dåliga väder endast dåliga kläder. Det bästa Lilleman vet är att vara ute och greja, lyfta tunga stenar, kolla i vattenfyllda diken och titta på både små och stora djur.
Men, dumma famo ville inte gå ut i regnet, så nu hittade hon på att springa ikapp runt soffan. Det gäller att ha lite fantasi och avleda uppmärksamheten.

Igår kväll stickade jag flitigt. Bisin min fnyste ljudligt då jag vägrade gå och lägga mej. Igår var han på det humöret att stickning är det mest onödiga som finns. I morse tyckte han att jag ska ge bort allt mitt garn ivrigt påhejad av äldsta sonen. Båda vill tömma hobbyrummet. Hrmpf!

Men jag stickade alltså på det rosa fluffet, så nu är alla stickade delar färdiga.

Till min stora glädje räckte garnet ganska precist till. Tjohoo!
Men nu är den stora frågan hur jag ska få ärmarna ihopfogade med bålen. Sy med efterstygn? Går det i det där fluffet? Eller skulle det vara bättre att virka?
Bäst att ta med fluffet till eftermiddagens stickträff, för där får jag alltid goda råd.

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen.

Det går för fort

Nu vill jag stanna tiden, för allting går för fort. Dagarna rusar förbi och jag hinner inte njuta av allt, som jag vill. Carita räknar sommardagar som är kvar och bisin min suckar och säger att snart går vi mot mörkare tider igen. Stopp! Stanna! Jag vill inte räkna sommardagar som är kvar. Jag vill inte stressa med att hinna uppleva en massa saker, som bara sker under sommarmånaderna. Jag drömmer om långa sköna sommardagar utan farligheter och måsten, om det oändliga sköna och ansvarslösa somrarna jag hade som barn. Det räckte med att man var i träsket och simmade, så mycket annat krävdes inte. Visst fanns det lite sommarkalas, skogsutflykter, en gunga i syrenbersån hos farmor, bärplockning och kanske det mest spännande av allt att tälta hemma på gården och senare uppe på höloftet där man var under tak i skydd för regn och rusk. Men absolut roligast var ändå att simma och att delta i simskolan. Ibland undrar jag om vi har glömt bort det där enkla? Det att man inte alltid behöver jaga så mycket extra och stora upplevelser för att kunna njuta och ha roligt? På den tiden talades det inte om blågröna alger och inte heller om fästingar. Det var enbart huggormar man skulle akta sig för. Jag börjar bli nostalgisk.

I morse när jag äntligen öppnade min telefon hade jag hela 16 missade textmeddelanden från A. Tydligen hade hon tråkigt i väntan på att hennes dagsläger skulle börja. Jag fick ett sjå att svara på alla meddelanden. 💕

På förmiddagen hann jag ändå med att sticka några varv på det rosa fluffets ärm nummer två. Jag hann också få disken in i maskinen och sätta igång den innan jag körde iväg till grannbyn. Där hade jag en skön eftermiddag tillsammans med Lilleman medan hans mamma var på jobb och pappa var med storasyster i lekparken och på glass. Lilleman tog inga risker med famo. Han letade reda på cykelhjälmen och placerade den på huvudet. Man vet aldrig hur farlig famo kan bli! 😊
Det känns också som att barnbarnen växer så det knakar. Det är härligt att följa med, men det går för fort.

I grannbyn blommar både syren och midsommarros. Det är nog dem jag saknar allra mest här hos oss. Det hjälper inte att här finns annat som blommar. Här är ändå ingen doft av syren.

Idag har jag börjat följa Gian van Veen på Facebook. Han är en ung sympatisk dartspelare, rankad som världstrea. Han är också en nine-darter. Bisin min fnyser åt mitt nya intresse. Men det gör inget. Den här sporten tycker jag är mycket roligare än ishockey, där huvudskador verkar vara mera regel än undantag. Ja, och så får man ju lite retas med sin bisi, eller hur? Han satt nämligen igår kväll och såg på reprisen av matchen Finland - Schweiz. Nästa år är det förstås nytt VM. Då spelas matcherna i Tyskland. Finland ingår i grupp A som spelar i Mannheim medan grupp B spelar i Düsseldorf. Och hur vet jag det här? Jo, för att kunna bevisa det jag sagt åt bisin min hela tiden, att nästa år kommer ett nytt VM, så varför hetsa upp sig så för guldmedaljen i år?

Nu ska jag sticka vidare på det rosa fluffet, så jag småningom kan börja med rosa (eller är det korallrött?) bomullsgarn i stället.

Önskar er alla en fin ny vecka!

Dubbelt upp

Det blir bara värre...
I morse vaknade jag redan klockan fyra. Det är ju ljust ute nästan som mitt på dagen och fågelsången är intensiv. Jag lyckades på något underligt sätt somna om, för att vakna på nytt vid sextiden. Då gav jag upp och kravlade mej ur sängen. Bäst att inte ligga och vrida sig och få en massa konstiga drömmar i huvudet. Drömmar som känns så verkliga när jag sedan vaknar att jag tror på dem och måste kolla att allt är som det ska.

Sent omsider igår lyckades jag äntligen hitta tid till att sitta ute på balkongen och sticka. Tjohooo! Det lät så härligt under stickträffen då damerna berättade hur de sitter ute på sina balkonger och njuter av kaffe. Jag hade inget kaffe utan ägnade mej som sagt åt stickning. Inte riktigt läge för att duka upp nånting på balkongbordet, som är översållat med grönt frömjöl.

Jag tittade ut över åkern där kumminfältet blommar, lyssnade på lärkornas intensiva sång, duvornas kuttrande och göken som gol i väster. Den svartvita flugsnapparen satte sig i stora tallen strax utanför vår terass/balkong och försökte vilseleda mej på  väg till sin holk lite längre bort. Men mej lurar den minsann inte. Jag vet i vilken holk stararna håller till, likaså blåmesen. Jag har alltså koll på fåglarna häromkring.

Jag lade dubbelt upp för mitt gröna projekt. Det här ska bli ärmar och det är bäst att sticka dem tillika, så att både ökningar och senare minskningarna hamnar på samma varv i var sin ärm.
Det är länge sen jag har sysslat med ärmstickning, så det tog ett litet tag innan jag fick dem rätt placerade på min långa rundsticka. Sen lyckades jag förstås rådda till det och fick sticka bakåt igen. Men till all tur endast ett varv. Undrar om jag lyckas med det här projektet?

Nu ska jag sticka vidare!

Önskar er alla en skön fredag. Passa på att njuta nu, för i morgon har väderspågubbarna sagt att det blir regn och storm. Få se...

Lite deprimerande

Igår var jag på stickträff hos H och det var riktigt härligt. Hon bjöd på karelska piroger och ägg samt blåbärspaj och glass. Mumsfilibabba! Vi pratade och stickade. Jag hjälpte också värdinnan med ett korsord, som hon hade kört fast i. Hon fick två långa ord och så rättade vi ett fel hon hade. Hoppas att det nu lossnade för henne. Det är knepigt med korsord då man kör fast och faktiskt går inte de där roliga underfundigheterna att googla sig fram till. Nä, till all tur måste man använda hjärnan.

Jag fick en liten docka av H. Tack för den här gåvan. Få se vem av flickorna som vill ha den.

Igår kväll när jag satte mej i gungstolen för att fortsätta med stickandet blev jag lite deprimerad.

Jag hade stickat fel. Översta hålet, som skulle vara i mitten av mönstret hade plötsligt hamnat till vänster istället. Snyft! Så går det när man sitter och pratar och har trevligt. Jag var verkligen en sann optimist, som vågade ta med mej en mönsterstickning till stickträffen. Sockor är ju det enda som går att sticka när vi möts. Sockstickning ägnade de andra sig åt, klokt nog. Endast jag som var oförnuftig.

Nå, eftersom jag inte hade stor lust att sticka bakåt igår kväll, så bytte jag till min gröna stickning.
 

Lite deprimerande då det dyker upp såna här knutar i garnnystanet. Suck!
Lite deprimerande också att jag håller på så här och stickar på det ena och det andra och inte får nånting färdigt! Suck och dubbelsuck.

I morse vaknade jag lite över fem. Det var alldeles för tidigt, men lite deprimerande så hade jag fått ont i ryggen. Det är sviterna efter mitt besök på den smala britsen i Jorvs i tisdags. Suck!
Idag utför jag inga stordåd utan försöker hanka mej fram så gott det går och hoppas på en bättre dag i morgon. Det går säkert bra att lugnt sitta i gungstolen och sticka, eller vad tror ni?

Apropå Jorvs ännu, så trodde Mr J att jag hade varit där i tisdags tillika med Sauli Niinistö. Men se nej, han var där på kvällen och jag på morgonen. Undrar lite smått hur han blev mottagen där? Fjäskades det för honom? Eller behandlades han som vilken patient som helst?

Lite deprimerande är också det faktum att min smartklocka nu verkar lägga av helt och hållet. Den blinkar i ett med en svart urtavla, som visar tiden. Suck! Verkligt irriterande. Jag borde alltså ha köpt en ny i tisdags, men... 
... tja, behöver jag en smartklocka? Kanske inte direkt för att visa tiden, den får jag från telefonen. Som pensionär så får ju tiden ha sin gilla gång, förutom då när det finns tider att passa. Smartklockan visar förstås hur många steg jag tar, men det har inte varit särskilt viktigt för mej tidigare, först efter sjukhusvistelsen. Det som jag uppskattar klockan för allra mest är ju nog det att jag kan svara i den när det ringer. Jag släpar ju inte telefonen med mej överallt. Jag borde kanske ha fickor på alla mina plagg för att få med telefonen.

Nu, nu ska jag gå ut lite försiktigt en stund och njuta av sol och sommarvärme. Det blir nog bra det här ska ni se.

Önskar er alla en skön fortsättning på torsdagen. 

En liten hög

I morse kände jag hur det darrade till på min vänstra armled. Min smartklocka visade att nästyngsta sonen ringer. Jag tog min telefon och svarade.
– Vad gör du idag?
– Ingenting, svarade jag.
– Kan du komma hit till tretiden.
– Jo, det går bra.
– Jag hämtar en pizza från stan om du vill ha.
– Ja, tack, vi ses.

Nu kan jag se framemot en eftermiddag med Lilleman och pizzafredag! Tjohooo!
Och tack också till äldsta sonen, som i tiderna smått tvingade mej att införskaffa en smartklocka. Jag hade telefonen på tyst signal i morse för att inte väcka bisin min. Utan smartklockan hade jag inte reagerat på telefonsamtalet, för telefonen låg på matbordet och jag var i köket. Så frågar ni mej nu, var det nog en smart investering. Men som sagt, utan äldsta sonens envishet hade det inköpet aldrig blivit av.

Igår tog jag äntligen tag i saker och ting. Resultatet blev en liten hög:

Nu kan jag bocka av ytterligare en punkt på min att-göra-lista.

Det är det här som tar så evinnerligt lång tid att få färdigt. Att sticka går bra, men att fästa, ack nej. Jag vet att en del stickar in garnet och på så sätt fäster under stickningens gång. Men i det här projektet gick det inte att göra så. Ja, och det här är bara ena sockan, så ni får tänka den i dubbelupplaga.
Hur de här blev sen igår, får ni se en annan gång. Jag ska först ge bort dem.

Tjohooo! Här regnar det. Naturen tackar och tar emot och jag kan lugnt sitta inne. Jag hinner ju faktiskt sticka lite innan jag ska iväg till grannbyn.

Önskar er alla en trevlig fredag.

Börja inte sent på kvällen!

Kära vänner, nu ska ni lyssna på mej: Ni ska inte göra som jag gör utan som jag säger! För vad ni än gör, börja inte sent på kvällen med ett nytt stickprojekt! Det gjorde jag igår och hamnade i ett sånt flowtillstånd att jag inte var i säng förrän halvtvå i natt! Inte klokt alltså!

Tidigt på kvällen stickade jag förståndigt nog en provlapp. Måste ju kolla att masktätheten stämmer åtminstone något så när. Använder 7-bröder garn och funderar lite smått om det är för stickigt. Men det är nu det här garnet som jag har hemma, så det får duga.

Jag kunde inte genast sätta upp de 192 maskorna på rundstickan, för bisin min och mr J stegade in här hos oss. Till all tur räckte middagsmaten, pripelsås (köttfärs) och potatis åt båda karlarna. Mr J var riktigt nöjd, för nu behövde han inte laga mat hemma. Till efterrätt delade männen på det sagolikt goda sagowienerbrödet från Wi-box. Och på tal om Wi-box, jag glömde totalt bort att köpa skorpor när jag var där! 🙈 Men kanske lika så bra, för jag har slutat dricka kvällste. Och det är bra, för nu behöver jag inte springa på toan på natten!

Förutom att karlarna babblade och frågade en del, såg jag på darts på tv och då blir det lite si och så med att lägga upp maskor för en ny stickning. Tyvärr förlorade min favorit Gian van Veen mot Johnny Clayton. Men de var ganska jämna, för det blev 6-5 till Clayton. Van Veen måste skärpa sig lite när de där sista pilarna ska kastas, så att han vinner. Bisin min gruffade lite om att jag bara ser på unga killar. Nä, det är inte det, men Gian påminner mej om en högt älskad person och Gian verkar vara riktigt sympatisk. Jag tyckte om när han och Clayton kramade om varandra både i början och slutet av matchen. Dart är faktiskt en trevlig sport utan våld och slagsmål. Fy sjutton för sporter där man pucklar på varandra.

När pilkastningen var slut, gubbarna försvunnit och jag hade fyllt diskmaskinen var det äntligen dags att sätta upp maskorna. Så här långt kom jag med min stickning igår kväll/natt. Att jag inte kom längre beror dels på att det efter klockan 22:30 äntligen visades snooker i tv. Ja, och så förstås att jag är en långsam stickare. 
Men hur som helst, börja inte sent på kvällen med ett nytt stickprojekt ifall ni inte är nattugglor! Det är inte jag, för i morse var jag uppe strax efter sju och känner mej nu lite seg. Måste skärpa till mej, för snart ska jag iväg till grannbyn och ta hand om Lilleman. Men före det ska jag kolla lite vilka fyllningar, förutom skinka jag skulle kunna lägga i skinktårtan, som jag just fick en beställning på!

Önskar er alla en ny fin vecka!

Inte riktigt klok

Okej, vid det här laget vet ni ju redan att jag inte är riktigt klok. Det är liksom ingen hemlighet. Jag vet ju nu inte om jag ska skämmas för min dumhet eller om jag bara ska strunta i den. Jag lutar starkt åt det senare, för jag är gammal nog att inte bry mej. Jag tröstar mej med att jag inte är så totalt galen som den stora tokstollen i väst.

Jag tänkte använda det vita mjuka bambugarnet, som blev över från mitt lilla stickade sommarprojekt. Det som jag jagade knappar till igår. Jag virkade och rev upp redan en gång. Och så virkade jag på nytt, men garnet är för mjukt och "fintoffeln" ser inte riktigt klok ut, så igår rev jag upp alltihopa igen. Nu får det här virkandet vara ifall jag inte kan trolla fram lämpligt bomullsgarn.

Efter solnedgången igår kväll lade jag upp en ny liten sockstickning. Inte riktigt klokt med svarta stickor och svart garn i kvällsmörkret.
Inte riktigt klokt heller att börja på ett nytt projekt då jag har så många ofärdiga, som borde stickas färdigt. Det värsta är väl att jag längtar efter att börja på ett större projekt, vilket verkligen inte är riktigt klokt. Det som hittills har avhållit mej från stora projekt är min ovilja att sticka provlappar. Hur sockgarnen och sockstickorna fungerar för mitt handalag har jag nån sorts koll på, men för en tröja? Och med något annat garn? Det kan jag inte veta och då är ju en provlapp enda sättet att få reda på hur det ligger till. Hmmm...

Nu ska jag göra lite annat innan jag kör iväg till stickcaféet, som idag är hos H.

Önskar er alla en skön onsdag!

Utanför bekvämlighetszonen

Igår var jag iväg till stan på stickcafé. H hade bullat upp med karelska piroger, delikat tårta från Vöråpojken, flera olika kex och godis. När vi var inne på det där med Vörå berättade en av stickdamerna att hennes barnbarn hade fått träffa KAJ på Fazers! Ni må tro att jag blev avundsjuk. På hemvägen kom jag ändå på att det är nog bäst att beundra killarna på avstånd. Tänk om jag skulle bli ännu galnare än vad jag är om jag skulle få träffa dem? Och vad säger du åt KAJ, som varit både på det kungliga slottet i vårt västra grannland och suttit på bastulaven med vår nuvarande president? Just det, jag skulle vara utanför min bekvämlighetszon och helt enkelt vara alldeles förstummad.

Till stickcaféet tog jag med mej ett av mina sockstickningsprojekt.

De här ankelsockorna är nätt och jämnt innanför min bekvämlighetszon, för garnet är så tunt.

På kvällen hamnade jag totalt utanför bekvämlighetszonen.

Mitt lilla vita sommarprojekt ville sig inte alls. Jag lade upp 130 maskor, riktigt löst, för jag vill inte att kanten ska spänna. Men så här löst kan jag nog inte ha det. Suck! Den här stickade uppläggningen fungerade inte, så i morse rev jag upp alltihop. Får väl prova på en annan uppläggning och hoppas på det bästa. Om jag hamnar att riva upp många gånger ännu, så kommer ju garnet att till sist vara mera grått än vitt. Dubbelsuck!
I beskrivningen står inte heller hur lång rundsticka jag ska ha. Vem vet om den ska vara 40 cm eller 60 cm lång? Det skulle nog vara bäst att jag håller mej till idiotsäkra mönsterbeskrivningar. Det går bra att frivirka, men med stickning är det alltid besvärligare att riva upp. I virkningen har du ju endast en maska att fånga upp, men i stickningen kan flera stycken smita iväg.

Igår kväll blev det rätt hård ordväxling mellan gungstolarna framför tv:n. Bisin min ville prompt se på A-studio efter kvällsnyheterna och sportrutan. Jag vill inte se på det där aktualitetsprogrammet och inte heller på nyheterna, som jag igår lyckades undvika totalt. I A-studion sitter så kallade experter och gissar sig till det ena och det andra, vilket är helt meningslöst. Galningen i det stora så kallade drömlandet i väst är helt oförutsägbar. Det vet alla vid det här laget och därför är det helt bortkastad tid att sitta och gissa i en tv-studio. Innan situationen eskalerade till fullskaligt gräl om egentligen nonsens, besinnade jag mej och började småsjunga på Genom eld och vatten. Bisin min såg smått chockerad ut över denna kärleksförklaring och till all tur bytte han kanal. Vi såg istället på Virtanens och Kekkonen, en fiktiv dokumentär från 1993 med hög igenkänningsfaktor. Miljön är Sunila i Kotka, den helhet som Alvar Aalto planerade och designade. Funktionellt än idag. Vet inte om ni brukar se på det svenska programmet Muren, men där gick de bet på den finska arkitekten/formgivaren. Ja, likadant på ett finländskt landskap också för den delen! Alltid bra med bred allmänbildning, något som htyvärr håller på att försvinna från dagens skolvärld.

Jag övergav sommarstickningen till förmån för sockstickningen. Tycks vara det enda jag klarar av nuförtiden.

Tidigare på kvällen hade vi sett på Kape Aihinen i programmet där han övertar köket. Igår besökte han en fem personers familj i Forssa, som inte åt grönsaker alls. Det fina med Kape är att han inte kommer med några pekpinnar eller grälar på dem han besöker. Nej, istället uppmuntrar han dem att gå utanför sin bekvämlighetszon, våga pröva på nytt och smaka på sånt de är smått rädda för. Kape använder dessutom smör i stekpannan och kryddar med salt. Han har också enkla recept och inget invecklat, för han vill som sagt att vi ska kocka från grunden. I gårdagens program sa mamman att hon tycker att det går så mycket tid åt till matlagningen. Men Kape visade hur det kan gå snabbt och enkelt, i synnerhet om alla hjälps åt.

Nu önskar jag er alla en riktigt skön fortsättning på torsdagen!

Mysko

Det här råkade jag få i mitt 7-bröder garnnystan:

Lite mysko med det där plastiga, eller hur? Hela nystanet har innehållit "ulltottar" längs med, så jag har försiktigt fått peta bort dem. Tyvärr kan jag inte reklamera, för det här nystanet har funnits en tid i min sockgarnsplastlåda. Jag minns inte när jag har köpt det. Urgammalt är det inte, för det är ett 100 grams nystan med den "nya" blandningen, det vill säga 80% ull och 20% polyamid.
Nå, jag får klippa bort den där missbildningen, så ordnar det sig.

Idag har jag stickat tummarna på de här vantarna, så nu skulle det vara dags för en fästfest. Men den får nog vänta till morgondagens stickcafé. Förra veckan gick det ju snabbt och smärtfritt att fästa medan jag satt och pratade. Bisin min tycker jag är knäpp som stickar vantar nu då all snö är borta. Jag tror bestämt att jag ska sticka en mössa som följande projekt. Så har han någonting nytt att himla sig över! 😊

Önskar er alla en fin onsdag!

På fästhumör?

Kära vänner, igår blev ni dessvärre utan mitt dagliga inlägg. Beklagar, men jag var så uppslukad av min sockstickning att jag glömde både tid och rum.

Och om jag nu själv vågar säga det, så var jag faktiskt riktigt duktig, för socka nummer två är färdigstickad. Nu undrar jag om nån av er är på fästhumör? Mitt eget fästande släpar tyvärr efter. Traktorvantarna är till exempel färdiga, så när som på just fästandet. Bäst att ta med de här sockorna till dagens stickcafé, så kanske jag får jobbet gjort.

Apropå vantar ännu, så tog jag itu med följande par vantar igår kväll. Måste ju få dem färdiga innan snön helt smälter bort. Tur förresten att jag inte behövde gissa väskinnehållet, för i den där gröna Normalkassen hittade jag förutom vanprojektet också två sockprojekt. Jag skulle alltså ha gissat helt fel! 🙈

Småningom ska jag sticka iväg till stan till G-M.

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen.

De sista

Skönt att i morse få vakna utan väckarklocka. Och vet ni vad? Jo, jag vaknade redan före klockan sju. Jag försökte inte ens somna om, utan steg långsamt upp och började den nya dagen.

Igår sände äldsta sonen mej en länk då jag satt här framför datorn. Jag vågade klicka på den och hamnade i Fazer store! Farligt ställe när man lite trött och småhungrig börjar scrolla och hittar godsaker. Jättelätt att klicka varor i kundkorgen utan att desto mera vare sig räkna eller tänka efter. 🙈 Plötsligt är jag på väg att beställa godis för dyra pengar. Farligt, farligt!
Till all tur lyssnade jag för en gångs skull på förnuftets röst och började klicka bort en massa godis från kundvagnen. Det som nu sen kommer hem är chokladplattor åt bisin min, lite påskgodis åt eventuella små häxor och en förpackning med mignonägg. För utan mignonäggen blir det nog ingen påsk. Nu gäller det bara att gömma dem, så de inte försvinner i nåns chokladhungriga mage före påsken.
Hur som helst, akta er noga för att beställa nånting från nätet. Det kan bli för mycket av det goda! 😊

Idag har jag inte hunnit med så mycket stickning bortsett från en tumme på den vänstra traktorvanten. Jag har ägnat dagen åt andra saker, så nu kan inte bisin min säga:
– Och du bara stickar och stickar.

Jag har dock startat de sista jyjy-26 projekten:

Nummer 19, en virkad väska till sommaren.

Nummer 20, en enkel trekantssjal i de ljuvligaste färger.

Och komplement till nummer fem, traktorvantarna. Det här ska småningom bli en traktormössa. Beklagar suddig bild.
Nu har jag så många projekt på gång att jag blir alldeles snurrig i huvudet. Men bra att ha olika att välja mellan. Hoppas att de hinner bli färdiga också.

Äldsta sonen var iväg till stan idag. Han tog ut sina två paket och passade samtidigt på att handla åt oss.

Jag fick den här tidningen och det var allt bra det, för jag har kört fast rejält i Mästarkrysset och behöver lite omväxling i korsorden.

På min begäran hämtade han också en ny hushållsvåg. Få se hur exakt den här är när jag ska väga mina garn! Men schhhh, säg inget åt bisin min om det. Han tror nämligen att jag ska börja baka riktigt på allvar och väga ingredienserna!

Igår kväll när vi satt i var sin gungstol, såg vi på Dejtande damer. I det här avsnittet gick damerna på blind date. När Erja skulle träffa Benny Uhlenius hojtade jag till.
– Minns du att vi var och såg på hans konst i Pyttis i Stockfors, frågade jag av bisin min.
Lite vagt mindes han. Själv kom jag ihåg att jag gjorde en telefonintervju med honom och att han verkade vara riktigt trevlig. Där i tv:n hade han ett riktigt ZZ Top-skägg.

Vi avslutade kvällen med att titta på snooker, en sport som vi båda gillar. Enda nackdelen är att det inte går så bra att sticka samtidigt som jag håller koll på de olika färgs bollarna på bordet.

Nu är det dags för mej att sticka vidare. Ikväll får det bli lite flätstickning.

Önskar er alla en skön lördagskväll.

Stugusittare

I morse steg jag igen upp före jag vaknat, för klockan ringde lite över sex. Hastigt fick jag kläderna på och slängde i mej en yoghurt och en smörgås. Sen iväg, men ack och ve, gårdsplanen var farligt hal och det verkade vara flera kilometer till "min" bil. Så fort jag steg ner från vårt lilla obefintliga trappsteg gled ena foten iväg. När jag på avstånd låste upp bildörren märkte jag att det blinkade till i fel bil. Jag hade fel nyckel!

Attans, instavande, ja, jag hade till all tur tagit stavarna med mej ut, tillbaka och byte av bilnyckel. Tyvärr en mängd osande svordomar åt bisin mins håll. I och för sig kan han ju inte rå för vädret, men lite hjälp skulle inte direkt ha varit fel...

Som genom ett under klarade jag mej till bilen och kunde försiktigt köra iväg till grannbyn. Där har jag tillbringat morgonen tillsammans med en trött Lilleman och en busig kattunge. När det var dags att återvända hem höll jag på att falla där på trappan hos nästyngsta sonen. En saftig svordom och stegrande puls. Till bilen klarade jag mej med kassar och allt. På hemvägen höll bilen sedan på att glida i diket i sista kurvan före landsvägen. Och det trots att jag kröp fram på tvåans växel. Men en kurva som lutar utåt är svår att forcera. Tur att jag insåg att ingen broms skulle ha hjälpt.

Här hemma fick kassen bli kvar på framsätet och jag stavade mej till garagedörren, alltså kortast möjliga sträcka. Och nu har jag bestämt mej för att jag blir en stugusittare! Jag rör mej inte utomhus i den här halkan förrän jag måste! Tja, senast i måndag ska jag iväg till stan, så det blir en rätt kort innesittarperiod trots allt. Frisk luft kan jag ta genom att öppna balkongdörren, så ingen fara.

Bisin min låg och snarkade ännu då jag kom hem.
– Det är bara bra att du är ute och kör i vinterföre, sa han sedan.
Morr! Jo, kanske men... ja, kan inte säga att jag precis gillar det. Självklart kör jag när det gäller att ta sig till barnbarnen. 💕Men resten av bilresorna får allt ligga på is ett tag.

Igår lade jag upp de två nästsista Jyjy-26 projekten:

Nummer 17 ska bli ett par vantar och...

... nummer 18 ska bli en liten trekantig huvudduk/sjal. Jag stickar så långt mina två nystan med Sointu-garnet räcker. Det här är lite mera somrigt än vantar och sockor.

Nu fattas endast två projekt, så har jag alla 20 påbörjade. Duktigt, inte sant? Nu gäller det att se till att få dem färdiga också. Jag skulle vilja sticka någonting spektakulärt, men, men det är nog bäst att jag håller mej till sockstickning, eller hur? Det är sånt som behövs och som de flesta blir glada av att få.

Nu dags att göra lite nytta i hushållet!

Önskar er alla en skön fredagskväll. Och gå nu inte och halka omkull.

Inte riktigt som på Strömsö!

I morse steg jag upp före jag vaknat, närmare bestämt redan klockan 5:45. Sådan arla tid är inte hälsosam för en pensionär, eller hur? Den tidiga timmen till trots tänkte jag ändå vara lite duktig och det var då jag upptäckte en alldeles ny ekologisk städmetod, tappa ett rått ägg i golvet! Oj, vad skinande blankt och fint köksgolvet blev där framför spisen. Borde jag kontakta marthorna och ge dem detta städtips? När jag var ung hette det att man skulle sätta ett rått ägg i håret, så det skulle glänsa. Men något sånt testade jag aldrig. Däremot har jag nog tvättat håret i regnvatten i min gröna ungdom. Men sådan tvätt tror jag att man nuförtiden ska undvika om man inte vill ha ett miljöförstört hår.

Jag hade fått för mej att jag snällt skulle koka ägg till frukosten. Men det var lite bråttom och jag råkade fälla ett ägg i golvet. Så kan det gå när man är sömndrucken. Jag hade lite tidsbrist, för jag skulle vara i grannbyn klockan sju. Ägg ska ju koka ett visst antal minuter. Nu höll jag inte riktigt koll på tiden, så resultatet blev ytterst löskokta ägg. Jag tyckte att de var goda, men bisin min var inte särskilt förtjust. När det nu inte riktigt gick som på Strömsö, kanske jag inte behöver koka ägg på ett tag!

Jag började alltså dagen med misslyckade ägg, fortsatte sen i grannbyn och tog hand om en febrig liten gosse och en busig liten kattunge. Vid halvtiotiden återvände jag hem, då hade fadern både återvänt och hunnit inta sin frukost.

Här hemma bankade det hårt på dörren. Jag hojtade åt bisin min att han skulle öppna. Men se, det kunde han då rakt inte, för han satt med Tufsen i sin famn. Och här i huset kan man absolut inte röra sig om katten har krupit upp i ens famn. 
Jag knallade alltså iväg till dörren öppnade den, stod på tröskeln och småhuttrade nyss utstigen från duschen iförd en gammal noppig fleecemorgonrock och håret insvept i en gammal mjuk Turtles handduk. Utanför vår trappa stod en ung kille, redan på väg bort, för att det tagit tid för mej att skyla min nyduschade och våta kropp. Jag riktigt såg hur killen hajade till innan han tog till orda och frågade "hur det står till i huset". "Nej, tack", svarade jag förskräckt när han började närma sig med en broschyr i högsta hugg. Sen stängde jag dörren kvickt som sjutton.
– Vem var det, frågade bisin min.
– En ung kille.
– Vad ville han?
– Hur ska jag veta det.
– Men du sku ha fråga av honom.
– Nä, jag var blöt och ville inte stå där i dörröppningen och bli kall. Och int vill jag ha in nån som kanske snokar runt efter dyrgripar att komma och stjäla senare.
– Men tänk om det var nån som erbjöd tjänster vi skulle behöva.
– Nå, du sku själv ha öppnat och pratat med honom då!
Hrmpf! Om jag blir förkyld nu efter detta så är det alltså två karlars fel, bisin mins och den där unga killens!

Idag kunde jag härligt nog, delta i stickcafé. Det hölls hos G-M och hon bjöd på jättegoda varma smörgåsar, blåbärskaka och ny sorts Fazers dominokex.

Jag hade med mej en kasse full av stickningar, två av dem var tänkbara för stickning under vår träff och två av dem hade jag frågor om. Som vanligt ställde C snällt upp och hjälpte mej, så att jag nu kommer vidare. Det är mycket jag inte skulle klara utan sällskapet i stickcaféet. Visst kan man kolla vissa grejer på Youtube eller fråga i stickgrupper på Facebook. Men bäst hjälp får jag av människor i närkontakt. ❤️

Nu dags för lite vantstickning innan jag stupar i säng.

Önskar er alla en skön torsdag!

Två nya projekt

Igår lade jag upp maskor för två nya projekt.

Det här är Jyjy-26 nummer 13. Mitt första försök med rundsticka nummer 3½ blev för brett, så jag lade upp maskor på nytt på rundsticka nummer 3. Få se om det blir något av det här.

Det här ska bli ett par sockor, jyjy-26 nummer 14. Perfect Premium är ett för mej nytt sockgarn, inhandlat i Kangaskeidas i Kotka. Min iver att sticka på just det här projektet är stor, men jag ska ännu hinna lägga upp maskor för ytterligare sex olika projekt.  Håhåjaa. Och nånting måste jag få färdigt också, för annars har jag inga lediga strumpstickor! Bisin min rullar med ögonen och förstår ingenting.
– Men du kan ju sticka färdigt så har du stickor igen. Ska jag ta fram dina stickkassar?
– Nä, nä jag måste ju börja på nya projekt före månadens slut.
Stackarn, det är svårt att hänga med i svängarna när gumman är sticktokig!

I morse vaknade jag redan före klockan fem med huvudet fullt av sticktankar. Tjohooo! Jag hade räknat fel igår, jag ska ju inte ha sju nya början endast sex stycken. Men vilka stickningar ska jag satsa på? Stora tröjor är uteslutet fastän det skulle vara skönt med ett litet större projekt mellan varven. Min hjärna maler på, trots att jag försöker tysta den och säger till på skarpen att den ska slappna av och sova!
Tänk om jag skulle satsa på ett par vantar i damstorlek? Hur skulle det vara med ett par rosa sockor? Och sockor i det där självrandande garnet? En topp i silkesgarn? Men då måste jag sticka en provlapp först. Och samma gäller för den där huvan i mohairgarn... Borde jag virka en sommarkasse i mormorsrutor? Ett par sommarsockor med kort spetsmudd i randigt Nallegarn? Det skulle vara roligt, men har jag randigt Nallegarn? Jag har ju den där vita sockgarnslådan och där finns ju randigt garn, men det är nog inte Nalle. Jag stickar ju sockor mest i 7-bröder.
Ja, så där höll min hjärna på i morse och det var fem före att jag skulle ha stigit upp och kollat i den vita sockgarnslådan. Men jag nöjde mej med ett toabesök och försökte sedan somna om, trots att hjärnan igen började mala på: "Men tänk om du skulle sticka en sjal..." För att få tyst på de små grå koncentrerade jag mej på andningen och började lugnt räkna andetagen. Nu fick min överhettade stickhjärna någonting annat att tänka på. Hur långt jag kom i räknandet vet jag inte, men somnade gjorde jag och vaknade inte förrän efter nio!

Det första jag gjorde i morse var förstås att kolla den vita sockgarnslådan, för det där med kortskaftade sommarsockor lockade. Och mycket riktigt innehöll lådan enbart 7-bröder garn. Jag har ju varit ordentlig när jag har sorterat mitt garn. Och det just för att det ska vara enklare att hitta rätt.
Jag kikade i en plastlåda med tunna sockgarner, men nej, där fanns bland annat Fabel och tyska sockgarner. Jag grävde i en kasse i hobbyrummet där det fanns enfärgade Nallegarner. Men nej, icke randigt Nallegarn. Däremot, till min stora förvåning, en liten stickad resårmudd. Vad hade jag tänkt med den månntro?

Nu lade jag pannan i djupa vecka och tog mej en ordentlig funderare. Troligtvis har jag inte randigt Nallegarn. Men jag skulle förstås ännu kunna kolla i den stora kombinerade restgarns- och sockgarnslådan i plast, som finns här i datarummet. I den finns allt möjligt och jo, till och med Nallegarn, men inget randigt. Om jag skulle säga åt bisin min att jag saknar randigt Nallegarn, så skulle han bli smått hysterisk. Bäst alltså att jag håller tyst om den saken, för han säger att det inte kan saknas garn här hos oss. Varför jag nu prompt fått för mej att det ska vara just randigt Nallegarn, vet jag inte riktigt. Det finns ju annat randigt tunnare sockgarn, som jag kan sticka i, inte sant?

Apropå bisin min ännu. Igår råkade jag höra när han talade i telefon: "Inge har slutat dricka". Jösses, jag hickade till, för det lät som om jag har smak för alkoholhaltiga drycker. Och jag som inte ens har tagit en GT. En öl till maten tog jag för nån vecka sedan, men det var då det och det hör nog till mina ovanor.
Vad bisin min menade är att jag har mer eller mindre slutat dricka kvällste och det för att inte behöva stiga upp mitt i natten och besöka toan.
Där ser man hur farligt det kan vara att ta meningar ur sitt sammanhang.

Nu ska jag ägna mej åt vantstickning resten av kvällen.

Önskar er alla en trevlig onsdag!

Pricken

Idag har jag tillbringat eftermiddagen i grannbyn tillsammans med son, sonson och den nya familjemedlemmen, Pricken:

Vi hade det riktigt mysigt, men nog gällde det att vakta på lillhusse. Han tyckte bland annat att Prickens vessa var mycket intressant och skulle gärna ha grävt ner fingrarna i kattsanden. Dessutom tyckte Lilleman att Pricken är mjuk och skön och hade lite svårt att styra klappningarna, som ibland kunde bli väl hårdhänta. Därtill gällde det att se till så Pricken inte började klösa när lekarna blev för vilda.

I morse tog jag mej i kragen och ringde till hälsocentralens tidsbeställning. Knappa två timmar senare fick jag ett samtal och har nu tid om en vecka till hälsosyster. Det är dags för min andra B12 injektion. Den här veckan ska jag försöka hinna till labbet också, för det är dags för kontroll och uppföljning.

Vad jag borde beställa tid till är hårklippning, men när och hur ska jag hinna med det?Tänk om jag hux flux behövs hos Lilleman?

Idag har jag lagt upp maskor för två nya stickningar, så nu är det inte många kvar att starta i mitt Jyjy-26- projekt, sju stycken och fem dagar. Det ska väl ordna sig?

Jag lade också upp maskor för traktorvante nummer två. Måste ju få nånting färdigt också. Nu ska jag sticka lite på andra vanten!

Önskar er alla en fin tisdag!

Stickning är farligt!

I morse när jag vaknade var allting, vitt, vitt. Ute virvlade snön omkring i blåsten och inte ens vilda hundar skulle ha fått ut mej i det vädret. Men till all tur tittade solen fram på eftermiddagen, fastän vinden inte var nådig.

Ni vet säkert att stickning är hälsosamt? Men den kan också vara farlig, för stickning är beroendeframkallande och kan ge svåra biverkningar! 
Biverkningarna består av: 

• För många startade projekt
• En gigantisk garnsamling
• En garderob fylld av hemstickade plagg
• Besatthet av att planera nya projekt
• Tom plånbok

En del klagar dessutom på styva skulderblad, ömma axlar och sjuka fingrar! Så långt har jag inte kommit ännu, för det finns alltid annat, som kommer emellan och då måste jag lägga stickningen åt sidan och får en välbehövlig paus.
Inte har jag heller fullt av hemstickade plagg i garderoben, för jag har gett bort nästan allt jag har stickat.

En traktorvante fick jag färdig idag på förmiddagen. Nu borde jag lägga upp maskorna för vante nummer två, men...

... jag lade upp maskor för ett nytt sockpar istället! Mera spännande med ett nytt mönster än det jag redan stickat!

Önskar er alla en bra start på den nya veckan, månadens sista!

Nytt på stickorna

Lördagseftermiddag och ute virvlar snöflingorna omkring i yster dans. Förmiddagen har gått åt till tråkigt, men livsnödvändigt hushållsarbete, disk, tvätt...
Till all tur gjorde jag en ordentlig sats med lasagne igår, så ingen matlagning för mej idag. Tjohoo!

På eftermiddagen när det var tyst och lugnt i huset fick jag för mej att sätta upp en ny liten stickning. Jag hoppas att det här nystanet räcker till för en mössa.

Förstås stövlade bisin min in så fort jag lagt upp de 30 första maskorna. Och förstås babblade han på trots att jag med hög och irriterad röst räknade: 31, 32, 33...
– Aj, du räknar, sa han förvånat då han fick syn på mej.
Suck och dubbelsuck! Nå, jag kom till all tur bra igång och kan nu välja mellan tre olika stickningar!
Vilken är min favoritfärg, månntro?

Äldsta sonen var och handlade åt oss idag. Jag vägrade envist att följa med till mataffären, för jag hade redan förlorat så mycket sticktid. Om jag verkligen ska delta i Jyjy-26, så ska jag lägga upp maskor för ytterligare tio projekt senast 28 februari. Det blir nog lite stress, för just nu är jag utan idéer. Det får inte bli för stora och omfattande projekt, för de ska vara färdiga till midsommaren. Nå, inte behöver man ta det så jätteallvarligt. Stickning ska vara kul.

Äldsta sonen hämtade goda fastlagsbullar från Hardom Bröd. Mums!
Snällt av honom.

Det här vantprojektet gick i stå. Måste sticka bakåt ett varv och sedan dela upp maskorna, så att det blir rätt antal/sticka, annars får jag aldrig minskningarna att fungera. Har redan stickat bakåt minst tre gånger utan att det stämmer och blir rätt. Men här krävs goda nerver och koncentration, så få se nu.

Igår räknade jag: "Vanlig våffel, vanlig våffel" i två varv. Sedan blev det "våffel, vanlig, våffel vanlig" i två varv. Enda sättet för mej att klara mönstret utan missöden. Och nu ska jag fortsätta med våffelstickningen.

Önskar er alla en skön lördagskväll.