Igår var jag ju iväg till stan med yngsta sonen. Att umgås med honom är att verkligen vidga sina vyer, för varje gång uppstår intressanta diskussioner. Vid vår sena lunch igår berättade jag lite om min spanska kurs för honom, att vi hade repeterat frågeord och att jag hade frågat "varför är himlen blå" på spanska. En alltför svår fråga att besvara förstås där och då, men det var en fråga jag åtminstone kunde ställa och få allting rätt enligt spansk grammatik.
Döm om min förvåning då sonen börjar förklara himlens blåa färg! Jag är djupt imponerad. Hur kunde han komma ihåg det där från fysiken?
Och nej, lugn, bara lugn, jag ska inte tråka ut er med en vetenskaplig förklaring om himlens blåa färg.
Yngsta sonen var lite nyfiken:
– Tänker du alltså åka till Spanien, frågade han.
– Nä, det ska jag nog inte.
– Varför inte?
– Nå, det är nog för turistigt för mej och dessutom kan jag inte tillräckligt med spanska. Dessutom skulle jag vilja stanna lite längre än en vecka och helst i nån liten vänlig by.
– För mej är det för varmt, konstaterade han.
Från spanska övergick vi till att tala böcker och plötsligt hade vi glidit in på Harry Potter. Yngsta sonen förhåller sig ytterst kritiskt till författaren J.K. Rowling.
– Alla feta och fula människor är per definition elaka och onda, sa han.
– Det har jag inte tänkt på.
– Och bankirerna, alltså de som äger bankerna, är som en nidbild av judar, fortsatte han.
– Oj, då.
– Harry Potter saknar dessutom helt karaktär. Det finns inget som utmärker honom mer än att han är hemligt rik och är den utvalde.
– Det har jag aldrig tänkt på.
Lite tillplattad och naiv kände jag mej allt, för så där djup analys av böckerna har jag aldrig gjort. Jag minns att jag läste de tre första böckerna och sen fick jag nog. Men jag var riktigt, riktigt glad över att de två yngsta sönerna läste böcker och kände stor tacksamhet gentemot författaren. Tänk att hon fick killar att läsa! Och så var jag liiite liite avundsjuk på henne, för tänk så roligt hon måste ha haft när hon skapade sin fantasivärld. Jag tänkte inte alls på att hon vävde in sina fördomar i den världen och följaktligen då också i böckerna.
Så nu kan det ju bli lite knepigt, vågar jag alls sticka något från den där Harry Potter mönsterboken, som jag fyndade på FB-loppis förra året?
Från Harry Potter övergick vi till att tala om fenomenet Quiet quitting, alltså nedtrappning och vad det kan leda till i långa loppet. Riktigt hur man borde förhålla sig till det här förblev höljt i dunkel. Å ena sidan... å andra sidan...
– Det är mina rundstickor ser du väl?
– Klart det, svarade jag och påbörjade en liten föreläsning om rundstickors grovlek och längd. Bisin min himlade med ögonen och tyckte att det är rena rama nonsens.
– Man klarar sig med två rundstickor, konstaterade han. Då fick han en föreläsning om garnets grovlek och varför man måste ha en viss sorts sticka till just den garnsorten.
– Du vill ju inte att det stickade blir glest som ett nät eller styvt som ett pansar, mässade jag.
Bisin min skakade bara på huvudet och insåg att han mött sin överkvinna. Plötsligt fick han syn på plastlådan med mina bomullsgarner och sken upp:
– Vill du att jag hämtar upp flera lådor från källaren, frågade han.
– Nej, absolut inte, stönade jag och fortsatte sticka.
- Sovmorgon och jag var uppe före klockan åtta.
- Lång skön frukost och Allers A-korsord nr 7 saknar nu endast en ynka liten tom blindruta, som jag går bet på. Vem kan hjälpa?
- Jag var ensam hemma mitt på dagen och kunde njuta av stillhet och stickro.
- Fick på tvättmaskinen två gånger och den andra gången hängde äldsta sonen upp tvätten.
- Han ryckte också ut på ett datahjälpprojekt istället för mej. Tack för det, verkligen tack, så hann jag sticka lite mera.
- Äldsta sonen hjälpte till i köket när vi kockade middag.
- Vi fick inbjudan till födelsedagskalas. Tjohooo!
