Årets semestertripp

– I morgon tar vi semester, sa bisin min plötsligt i torsdags på kvällen.
– Åhå, svarade jag högeligen förvånat, för det här kom som en blixt från klarhimmel.
– Jo, vi har ju inte varit nånstans på hela sommaren.
– Jaha och vart tänkt du då att vi ska fara, frågade jag smått misstänksamt och anade med rätta ugglor i mossen.
– Till Kauhava.

Igår morse var det uppstigning halvtre på natten och vi startade hemifrån klockan 3:52.

Det var beckmörkt när vi begav oss iväg. Till och med vägbelysningen här utanför på landsvägen var släckt.
 

Någonstans före Tavastehus randades gryningen och när vi susade förbi Ideapark i Lempäälä började det redan ljusna ordentligt.

I Ikalis stannade vi och tankade och tog en liten kisspaus. Den servicestationen hade öppnat klockan sex. Innan hann vi besöka två andra kallstationer, den ena erbjöd endast möjlighet till laddning för elbilar och den andra hade slut på bensinen.
Vi stannade ytterligare en gång, då för att äta smörgåsarna jag hade fixat sent på torsdagskvällen och igår morse packat i kylväskan tillsammans med yoghurt och drickor. Det var skönt att få stiga ur bilen och få röra på sig lite.

Det här var målet för vår färd till Kauhava i södra Österbotten, en äldre farbror, som enligt annonsen reparerar startmotorer och dylika tingestar. Bisin min hade hittat annonsen i tidningen Vanhat koneet och var i desperat behov av en fungerande startmotor till skoplastaren. När bisin min hade ringt till reparationsgubben var han inte direkt pigg på att ta emot ett besök. Njaa, nääe han ville inte stiga tidigt upp och på fredagseftermiddagen skulle han till läkare och... till sist lyckades bisin min ändå få till att vi skulle vara där i Kauhava mellan klockan 10 - 11 på fredagsförmiddagen.

Sen var det nu inte riktigt så som annonsen utlovat och gubisen sagt i telefonen, för hör och häpna, den expert han använt sig av, det vill säga gubben som kunde reparera startmotorer, hade dött. Och den här reparationsgubben vi besökte var inte en expert av samma kaliber. Det hela slutade med att bisin min fick ta hem tillbaka den trasiga startmotorn, för den kan han eventuellt reparera själv. Gubisen åtog sig i varje fall inte en sådan reparation. Bisin min köpte en annan färdigt reparerad startmotor, som han hoppas att fungerar. Det är lite svårt att få igång maskinen utan startmotor. Smått besviken var bisin min, stackare.
Gissa vad jag fick av den där gubisen? Jo, andlig väckelselitteratur i form av en tidning och några broschyrer! Tydligen såg jag ut att vara i behov av sådan andlig spis där jag lugnt satt i bilen och väntade på att karlarna skulle komma ut genom den där vita dörren, som ni ser till vänster i fotot ovan. Jag hade inte ens min sockstickning med mej, utan jag bara satt och njöt av solskenet i det vackra höstvädret.
Eftersom vi befann oss i Österbotten visade det sig mycket riktigt, när vi senare kollade här hemma, att det var fråga om Læstadianism. Strunt nu i det, för...
På något sätt tror jag att den där gubisen inte riktigt förstod varifrån vi kom och hur långtifrån.

Sen hamnade jag här, i garnhimmelriket! Kan ni tänka er! Det här besöket hade vi kommit överens om redan på torsdagskvällen, så bisin min satt snällt i bilen och väntade på mej. Han stärkte sig med en smörgås och lite choko!

Och nu kära vänner, om ni är allergiska för garn, så är det bäst att ni snabbt bläddrar förbi alla mina garnbilder. Det här är liksom inget för såna med svaga garnnerver!

Redan när jag steg innanför dörren var jag såld. Till vänster hittade jag den här myshörnan och till höger...

... den här fåtöljen och kappsäcken där det i ena pratbubblan står att man aldrig kan ha för mycket garn. Och det är ju sant, eller hur?

I den här vackra rosenförsedda ramen, står det "som ett barn i godisaffären". 

Och ja, alltså här var det ljuvligt att vara. Kan en garngalning lyckligare bli? Hyllmeter efter hyllmeter, med det ena garnet ljuvligare än det andra.
Alla garn fanns i plastpåsar, som tydligen kom direkt från lagret, för personalen hämtade in garnpåsarna i jämn ström. Fiffigt att ha dem i påsarna, för det sparar ju tid och arbete när påsarna inte behöver packas upp. Garnet hålls dessutom dammfritt och kunden kan vara säker på att få sitt garn från samma färgbad. Nog för att personalen vid kassan alltid noggrant kollade färgbaden.
 

Det fanns massor av inspiration i form av stickade provplagg.

 

Lockande arrangemang vid hyllornas kortsidor. Mycket som sagt att bli inspirerad av.

Jag hade ingen direkt plan och ingen inköpslista, för den här affären var ungefär tre gånger större än jag förväntat mej. I bakhuvudet fanns att jag självklart borde köpa Lankavas egna garn, såsom till exempel Mainio och Lysti. Men så blev det nu inte, för jag frestades av helt andra garner.

Jag kom ut från garnhimmelriket med den här kassen full + en garnpåse. Och håll i er nu, bisin min sa inte ett ord! Ja, det är alldeles sant. Och vet ni varför han var riktigt tyst över mitt garninköp? Jo, för att han hade sett en hel del damer som kommit ut från affären med jättestora kassar fulla med garn. Gissa om han var nervös medan han väntade på mej! Till sin lättnad såg han att jag bara hade lite garn i jämförelse med storkonsumenterna!
Den här flergångskassen fick man på köpet för inköp över 50 euro. Bra med ny fin projektkasse, men nu borde jag nog börja gå igenom alla kassar och tömma dem som innehåller restgarner efter färdiga stickprojekt. Det finns en hel del av de kassarna här i vår villervalla.

Och vad köpte jag då?

Jo, färggranna sockgarner, 900 gram. Tydligen är jag i stort behov av granna färger just nu. Och ni ser ju genast att jag igen totalt verkar ha glömt bort det där med grundfärger. Ja, och att jag faktiskt har karlar att sticka åt också!

Det här garnet har stått på min att-köpa-nästa-gång-lista. Jag gillar det här sockgarnet där ena randen blir som blommor, 200 gram.

Det här var rena rama impulsköpet och ni ser ju varför jag föll för det här garnet, 200 gram.
I kassan frågade jag om den här mängden räcker till en sjal. Hon som betjänade mej, tittade smått förskräckt på sjalen jag hade över axlarna och sa att nej, till en så stor sjal räcker det inte. Då skyndade jag mej att säga nej, nej, det ska bli en betydligt mindre sjal, för det här garnet är inget värmande i vinter. Det här nog mera om man vill ha en extra piff på sin klädsel.

Velourgarn har jag gått och tittat på redan en längre tid, både i Tokmanni och Puuilo. Men jag har aldrig köpt fastän jag sett en massa söta amigurumis i den garnkvaliteten. Men nu såg jag en uppvirkad  figur där i affären och plötsligt hade jag 600 gram sammetsgarn i kundvagnen. Mönstret skrev de snällt ut i kassan, så nu är det bara att ta fram virknålen och sätta igång. Nu har jag minsann att göra hela långa vintern. Bra att ha färggranna garner istället för mörka och murriga färger.
 

Det fanns hur många olika stickor som helst från olika firmor, hyllmeter efter hyllmeter. Jag valde de här strumpstickorna, för jag gillar nu just bäst att sticka med 15 centimeter långa stickor när det är fråga om sockor och vantar.
Sen passade jag på att fynda säkerhetsögon och en väskbygel från lådan med förmånliga grejer. I morse när bisin min såg den där bygeln tyckte han att jag gjort ett onödigt inköp.
– Du kunde ju ha sprättat bort från en trasig väska, var hans argument.
Det var så dumt att jag orkade inte ens kommentera. Det är högst osäkert om jag nånsin kommer att använda den där bygeln, men i såna fall kan jag ju alltid ge bort den.

När jag kom ut till bilen, suckade jag lyckligt och sa:
– Jag tror jag flyttar till Kauhava.
Bisin min tittade skeptiskt på mej. Han vet ju att jag inte skulle klara mej utan mina barn och barnbarn.
Jag beklagade mej också över att teeteeshop inte längre finns i västra grannstaden. Det är så härligt att få gå i en garnaffär, att träffa likasinnade, få inspiration till nya projekt och framförallt få fråga råd av kunnig personal.
Och vad jag önskar att mina stickväninnor hade fått vara med där i Lankava. 💕

Jag klarade mej riktigt bra, för inköpen hölls just under två kilo, alltså 1 900 gram. Nog för att det är förskräckligt för mitt alldeles för stora garnlager, men...
Dessutom, så var faktiskt mina inköp i euro räknat betydligt lägre än bisin mins ja och lättare också i kilomängd.

Lankava är verkligen stort och här skulle jag nog ha kunnat stanna några timmar. 
Här finns en lekhörna för barnen, men ingen gubbhörna.
Verkligen synd att det är så långt borta. 

Snett emot Lankava hade bisin min fått syn på en överfull gårdsplan med allt möjligt, ett antik- och skrotloppis.

Jag som fortfarande var lycksalig av mitt besök i Lankava hade inget behov att stiga ut ur bilen och gå in här. Nej, nu kunde vi lugnt åka hemåt utan större stress. Det gjorde vi och satte kurs mot Jyväskylä.
Vi körde på Blå vägen och det var verkligen vackert med alla sjöar längs rutten.

Halvtolv meddelade bisin min att det började bli dags för lunch, någonting har jag alltså lyckats lära honom, det vill säga att man måste stanna och äta. Han planerade att vi skulle äta vid tolvtiden, men hur vi än spanade så var det skog och ödebygd. När det gått över en timme kom vi fram till Saarijärvi. Det "fina" matstället där hade leversås och broiler med auraostsås på lunchmenyn, så det förkastade bisin min direkt.

Så när vi kom fram till HalpaHalli i Saarijärvi och såg att där serverades lunch stannade vi och åt grillbiff från buffén. 
Själva affären är lite som Tokmanni i Gammelby, men i betydligt mindre skala. Till bisin mins förtrytelse nappade jag med mej lite varor:

En rosa bandet brödkasse... 

... och en påse apelsin mariannekarameller samt rosa bandet schampo. Allt sånt som behövs, i synnerhet den rosa kassen. Nu finns det alltså ytterligare rum för nya projekt.

De rosa bullarna, som fanns i kassen, är kanske inte lika nödvändiga, men...

Matstället var strategiskt placerat långt inne i affären, så man blev tvungen att gå förbi alla frestande erbjudanden. Detsamma gällde för att kunna gå ut via kassorna, ytterligare en lång vandring mellan hyllorna. Fiffigt, mycket fiffigt.

Bisin min körde hemåt via Heinola.

Sent på eftermiddagen stannade vi på en parkering vid en liten insjö, för det var igen dags för en liten smörgåspaus.

Medan bisin min satt i bilen och åt skuttade jag runt ett varv utomhus. Det behövs lite stretching i min ålder om jag ska orka sitta stilla en hel dag. Det var i något skede meningen att vi skulle byta chaufför, men bisin min tyckte att han orkade så bra och körde därför hela sträckan.

Vi kom hem via Kuusankoski klockan 18:06. Då hade vi varit på resa sedan 3:52 och tillryggalagt 878 kilometer. Huhuh! Årets semesestertripp eller ska vi säga vansinnestripp, är nu överstökad. Den var häftig, kanske för häftig? Vädret var riktigt bra, strålande sol på förmiddagen, molnigare på eftermiddagen. Några droppar regn, men inte så mycket att vindrutetorkarna behövde vara igång. Inte mycket trafik vare sig på vägen till eller från Kauhava, alltså bra tidpunkt både på dygnet och året att vara igång. Alla sommarställen var förstås stängda, men det gjorde inte oss så mycket.

På vägen såg vi flera (eller heter det mera?) hästar än kor, liggsäd i blöta åkrar och björkar som var mycket gulare än här nere i södern. Vi såg majsodlingar och vita blommor, som vi tror att var koriander. Än en gång kunde vi konstatera att vårt land är vackert och rätt glesbebyggt, att det fanns många stora övergivna ladugårdar och förfallna hus, men också fina gårdar och hus med heimani i skick. Bisin min såg dessutom en hel del skrotager och gårdar med många maskiner och bilar.

Igår kväll satte jag mej i gungstolen med min stickning och tänkte faktiskt se på snooker. Men när jag kom till ett mönstervarv på sockskaftet och ögonen började falla ihop var det dags att krypa ner mellan lakanen. Vid det laget hade redan bisin min slocknat i soffan. Jag stängde TV:n och kröp under täcket före klockan 22:30. Verkligen skönt att få sova i sin egen säng.

Nu dags för lite stillsam stickning efter gårdagens äventyr. 

Önskar er alla en riktigt skön söndag!

Full burk

Ni vet inte vilken tur bisin min hade igår då han kom hem från grannbyn. Jag höll faktiskt på att laga mat då han steg in genom dörren! Det konstigaste var att han för en gångs skull var i tid. Han har liksom ingen som helst koll på klockan. Bisin min använder inte armbandsur, för det skulle vara i vägen då han jobbar. Och inte drar han fram sin knapptelefon i tid och otid heller. Bisin min är alltså ingen slav under tiden, så jag tog honom inte riktigt på allvar då han sa att han återvänder vid tvåtiden för att äta. Det behövs endast att nånting krånglar i hallen, att nån ringer eller att han träffar nån och stannar och pratar. Men undrens tid är inte förbi, för igår kom bisin min hem klockan 13:50, alltså hela tio minuter före utlovad tid. Han fick vänta lite på maten, knackkorvssås och potatis. Det blev tyvärr ingen mos, för vi var båda jättehungriga och gav oss inte tid att stampa fram moset. Annan sås än kycklingssås har vi inte haft på menyn på flera månader, så det var riktigt gott med "vanlig" mat.

Bisin min brukar ge order åt mej innan han försvinner till grannbyn. Det finns en massa saker, som han tycker att jag borde göra medan han är borta hemifrån. För det mesta hummar jag lite till svar och gör ändå det jag själv känner för. Jag kan räkna upp en längre lista på vad jag inte gör än vad jag uträttar av de där befallningarna.

Sent igår på eftermiddagen drog bisin min fram kumminriset, som han hade samlat och så fick jag order om att "tröska" det. Suck, stön, stånk! Där satt jag sen hela kvällen ända fram till klockan 23. Och nu har jag fått en yrkesskada, mitt högra pekfinger är så sjukt att jag inte vet om jag alls kan sticka eller virka idag!
 

Men det bryr sig bisin min inte om. Han är nöjd när vi nu har en full burk med kummin. Nu har han då satt igång med följande kampanj, han vill att jag ska baka kumminsemlor (frallor) igen.
– Dom var så goda, försöker han smickra.
Men se nej, det går jag inte på nu, för igår stickade jag inte en endaste maska. Jag satt och slet nästan så fingrarna blödde, medan han såg på Vera - zigenerskan på TV. Jag fick endast höra Kipparikvartetti, men såg inte alls på TV igår.

Jag kan till min glädje rapportera att mitt Facebookflöde nu översvämmas av Stolthet och fördom istället för dödsfallen i slutet av augusti. Tjohoo! Det lönade sig att vara lite envis för att få bukt med Metas egna förslag på vad jag borde vara intresserad av. Nu gäller det att inte klicka gilla på annat än stickning och virkning och kanske något lokalt innehåll. Få se hur länge Meta håller sig i skinnet.

Dags för mej att rota fram någon stickning, som jag vågar ta med till dagens stickträff. Kanske en enkel sjal skulle fungera? Den kan behövas nu till hösten.

Ha en riktigt fin fortsättning på onsdagen!

Vid vattnet

I natt drömde jag att jag köpte en avatar, alltså en sån där figur som man kan ha i datavärlden. Lite oklart vad jag skulle göra med den och jag hann vakna innan jag fick reda på det. Det jag med säkerhet minns var att ett av mina villkor för köp, var att figuren skulle vara skapad av en riktig människa istället för AI.

Drömmen var ett skönt avbrott från mina ordinarie drömmar, som ofta handlar att jag och min familj eller mitt sällskap blir jagade av skumma typer. Ofta befinner vi oss i ett stort hus eller ett jättestort sovrum och ofta är jag på något sätt på fel plats vid fel tid. Lite konstigt egentligen, för nu som pensionär behöver jag inte följa strikta tidsramar. Det skulle ju vara mycket trevligare att drömma om en eldig man med mörkt hår och bruna varma ögon. Ni vet, så där som Colin Firth i Mr Darcy. Ååååh! Men se nej, det går inte att styra sina drömmar. Dock tror jag att jag har kommit på ett litet knep, jag skaffar mej helt enkelt boken Stolthet och fördom, och så läser jag om Mr Darcy varje kväll. Det ska väl göra susen, eller vad tror ni?

Igår var bisin min igen försvunnen hela dagen och det så länge att jag faktiskt började bli rejält orolig. Han försvann vid halvelvatiden och sa att han bara skulle iväg till potatislandet för att ta upp några potatisar. Sen såg jag inte skymten av honom och hörde inget heller. Hem kom han först efter halvfyra och vid det laget hade jag hunnit både äta och nästan efterlysa honom. Tänk om han låg medvetslös i potatislandet?
Nå, till all tur hade han inte gjort det i alla fall. Nej, han hade suttit både hos P och senare hos J, pratat och förstås tappat allt grepp om tiden. Och när han kom hem var det lika oklart som på morgonen: Skulle vi iväg söderut på kvällen eller inte?

Efter några telefonsamtal visade det sig att hit skulle vi, närmare bestämt till Vårdö. Jag fick mitt hår lite klippt av multitalangen I. Hon kan nästan vad som helst, allt från att laga mat, baka, sticka, virka och sy till att åka vattenskidor, måla tavlor, fixa naglar, klippa hår och hantera både bil och båt. Ja, och så springer hon halvmaraton och kan sjunga. Det är att vara begåvad, inte sant?
 

Efter klippningen gick vi ner till stranden. Det var meningen att jag skulle fota yngsta sonens fina norska båt från 1960-talet, men...
... det blev ett foto på faderns kompis där i strandkanten...

... och på katten, som balanserade farligt på båtkanten för att få tag på andsteken.
När vi återvände till huset slog det mej att jag hade ju alldeles glömt bort att fota den vackra båten! 🙈

Det var en riktigt skön kväll och jag satt där ute och stickade på min socka. Jag fick faktiskt börja på den här sockan fyra gånger innan jag var nöjd. Det gick inte att sticka med de där ljusa trästickorna, nummer fyra, så det skaftbörjandet rev jag upp två gånger. Sen lyckades jag rådda med aviga och räta på de där mörkare fyrkantiga stickorna, 3½. Det blev alltså att riva upp en tredje gång. Tänk, först fjärde gången lyckades jag komma igång. Håhåjaa... kanske stickning inte alls är min grej, vad tror ni?

Vi avslutade kvällen inomhus med lite saft, rågbrödsmörgås och smakprov av I:s jättegoda bakverk. När vi körde hem efter halvnio höll solen på att gå ner.
Hem kom vi med ett litet ämbar blåbär och...

... och jag fick dessutom det här fina armbandet. Stort TACK för gåvorna och hårklippningen. Ja, och förstås för en trevlig kväll.

Nu ska jag småningom börja samla ihop mej och min stickning inför dagens stickträff hos C.

Önskar er alla en fin fortsättning på onsdagen!

Barnbarn och solglitter

Gårdagen var full av aktiviteter. Vi hade en riktigt trevlig söndag och hann både med barnbarn och en liten uppfriskande utflykt.

När jag igår satt vid frukostbordet med mitt korsord, ringde telefonen. Dottern frågade om hon fick parkera sina döttrar hos oss medan hon själv gick till skogs för att plocka blåbär. Jag svarade förstås ja, det går riktigt bra och det dröjde inte länge förrän flickorna var här.

Det var mycket tal om marsvin och att det är 14 veckor kvar till julen. M ville sticka ett marsvin och då ville förstås A virka ett marsvin. Mommo grävde fram restgarner ur en plastlåda och försökte fundera vilken färg marsvin har.
– Jag har sen aldrig stickat, sa M, så mommo lade upp maskor på långa stickor (eller jumperstickor om du vill kalla dem för det) och stickade första varvet.

Sen tog M över och det gick faktiskt riktigt bra, för hon kom underfund med hur man ska göra.
A testade på att virka, men det var knepigt att få garnet att följa med på virkkroken, så hon tyckte att mommo kunde ta hand om det hela istället. Både stickningen och virkningen lämnades kvar här, för se mamma klarar inte av det här, sa båda flickorna.
– Nä, hon vill bara chilla, konstaterade A.

Vi talade om musik med M. Hon berättade att sången Lasse, Lasse liten finns i sångboken och att de sjunger den i skolan. Jag blev glatt överraskad. Tänk att den ännu sjungs i skolan!
Sen undrade M vad jag småsjöng på för sång, "en Stracciatella ja vill beställa". Åh, kära nån, hon visste inte vem KAJ är! Å andra sidan hade jag ingen aning om vem eller vad M:s favoriter Katseye är. Vi såg ännu på videon med Still loving you av Steve'n'Seagulls. Det där skulle vi ha kunnat fortsätta med längre, alltså olika musikvideos. Men vi gick ut och kastade frisbee istället.
– Du går alltid bakåt när du kastar, sa M.
Oj, hups, det var sant. Inte konstigt att jag fick endast en disc i korgen. Jag borde ju ha gått närmare istället för längre bort.

A å sin sida såg på när Alisa Vainio knep guldmedaljen i maraton. A hade långa överläggningar med moffen om huruvida hon skulle få låna hem de två små leksakskatterna, som hon hade spanat in i bokhyllan. Gissa vem som gick segrande ur den diskussionen?

Det var härligt att ha flickorna här några timmar. Innan de lämnade oss sa A att jag inte behöver stressa med marsvinsvirkningen. Skönt, kanske djuren inte behöver bli färdiga ännu denna vecka. Och hoppeligen hittar jag något mönster, så jag får lite ordning på proportionerna.

Igår var det min tur att stå för lunchen här hemma och jag tog till snabbmat. Bisin min påstår att jag äter lingonsylt med blodplättar och inte tvärtom. Han är snål med lingonsylten, för sista burken tar snart slut, så nån borde ut i skogen och plocka. Titta inte på mej, för jag är ingen hurtbulle! 😁

På eftermiddagen körde vi längs med skärgårdsvägen söderut, ända tills vägen tog slut. Där möttes vi av underbart solglitter.

Och endast de här två fåglarna.

Den ena, antagligen föräldern, var en riktig hejare på att fiska. Ungen på stenen bara satt där och väntade på nästa munsbit. Beklagar fotonas kvalitet, men jag har inte tillräckligt häftigt objektiv. Och tja, jag tänker inte köpa ett heller, för det kostar mera än själva kamerahuset. Med ett större objektiv skulle jag dessutom då behöva stativ och större väska för all utrustning. Ja, och så borde jag faktiskt vara en aktiv fågelskådare.

Jag satte mej aldrig på bänken där nere vid stranden. Inte precis för att nån hade kalasat där och lämnat kvar resterna. Nej, utan mera för att bisin min satt i bilen och väntade på mej. Han tyckte att det blåste för mycket för att han skulle gå ut.

Härligt sommarväder med den blåaste blå himmel man kan tänka sig.

Om man står på ett berg en bit härifrån så lär man kunna se ända till Hogland. Vi nöjde oss igår med den här utsikten. Lite skrämmande att den numera ryska ön ligger så nära.

På hemvägen frågade bisin min om vi skulle åka iväg och hälsa på småttorna. Jo, det tyckte jag att var en verkligt bra idé, så vi kurvade via Drottningsstrandens lilla matbutik. Där köpte jag ett paket med glasspinnar, som jag sedan gav åt Lillan. Perfekt efterrätt till texmexen, som nästyngsta sonen hade fixat. Härligt att se de yngsta barnbarnen, som var fulla av energi. Lilleman har hunnit vara en hel vecka på dagis och där trivs han riktigt bra.

Det blev en fin söndag med barnbarn och en liten solglittrande utflykt. Någon stickning orkade jag inte med sedan på kvällen, får göra ett nytt försök ikväll. Men först borde jag göra mormors gurka. Det är bara det att nu regnar det och då kan jag nog inte gå ut och plocka dill, eller hur?

Önskar er alla en skön måndagskväll med eller utan stickning!

Ser ni den?

Igår satt jag ute och njöt av det vackra vädret och min stickning. Jag hade sällskap av ettriga flugor, vackra fjärilar och en guldskimrande trollslända. Fjärilarna hann jag aldrig fota, en del av dem satte sig faktiskt på min klänning. Trollsländan ville jag gärna fota men...

... ser ni den? 

Den satt länge här på en tallgren, men ser ni den?

Där, där är den ju. Men ack så dåligt foto. Jag måste nog få en bättre kameratelefon, eller hur? Förstås skulle jag ha kunnat gå in efter den riktiga kameran, min Nikon, men det var så skönt där ute på bänken och jag ville inte lämna min stickning vind för våg.
 

Bisin min var iväg flera hundra kilometer bort tillsammans med sin kompis E och plockade svarta vinbär. De är riktigt goda. Få se vad bisin min tänker göra med de här.

Och nu ska jag berätta en hemsk sak: Jag har tröttnat på mina stickningar! Jag vill börja på en ny. Ve och fasa, ingenting kommer att bli färdigt med den här takten. I mitt lilla tröjprojekt, som borde ha varit färdigt redan igår, har jag en ärm och oket kvar. I ett större tröjprojekt har jag en och en halv ärm och två fickor kvar, jag har också några sockor som skulle behöva en och en halv till för att bli färdiga. Men inget av de här projekten intresserar just nu. Får jag börja på nånting nytt då? 🙈

Önskar er alla en fin tisdag!