En erfarenhet rikare

Ni kan inte ana var jag har varit idag på morgonen! 

Nå, just precis jag/vi har varit iväg till västra grannstaden igen.

Här befann vi oss i morse före klockan halv tio, alltså i ishallen. Vi såg när M tävlade i konståkning och det var riktigt fint. Första gången, som jag är på plats och ser på konståkningstävling. En erfarenhet rikare alltså. Duktiga var alla flickor. M förklarade att de tre bästa får pokal och alla andra får medalj. Riktigt hur de där klasserna delas in vet jag inte och inte heller om det har med åldern att göra. M har åtminstone en tävling till nu under vårvintern, så det gäller för henne att ligga i hårdträning.

Vår dotter stod i buffén och sålde både saltigt och sött. Jag valde en verkligt god morotskaka och bisin min åt en mockaruta. På bordet ligger blommorna, som vi gav åt M. De andra kastade in mjukisdjur på isen trots att man inte fick göra det. Bisin min sade nog att det är så man ska göra, men vi hade blommor och en hemstickad mössa. Vi är lite tvärtom eller ska vi säga att vi är lanttisar! Å andra sidan var vi ju lydiga, som inte kastade in nånting på isen.

Vi träffade också lillasyster A och fadern. Härligt att få en kram av A, som blev glad då hon såg oss. Glad blev hon också över blomman, en nejlika, som hon fick innan hon försvann på lunch och sedan egen skridskoträning.

M var redan före åtta i ishallen i morse. Tidigt steg vi också upp med bisin min. Jag stressade på honom, så att han inte ens hann tvätta håret och glömde hem telefonen. Jag var orolig för att vi inte skulle hitta parkeringsplats, att vi inte skulle hitta sittplats i ishallen och framförallt att vi inte skulle hinna i tid och se M:s tävlingsnummer. Men, jag var riktigt lugn i bilen på väg västerut. Jag hetsade inte upp mej, gormade inte om att hålla tider, utan tänkte att det blir nu som det blir.

Och allting ordnade sig! Bisin min hittade en bra parkeringsplats. Det fanns hur många lediga sittplatser, som helst där på första raden, som jag helst vill sitta. Att klättra upp för de branta trapporna och sitta högre upp är inget för mej. Brrr!
Och vi var i precis lagom tid, för när vi hade satt ner oss började uppvärmningen för M:s grupp. Ibland klaffar allt. Det gäller bara att ta det lugnt.

Från ishallen körde vi till Puuilo och nu fick bisin min äntligen tag på sin "piggsvinshammare". Ifall ni inte har koll på vad det är, så kan jag berätta att det är en hammare, som man kan knacka (knappast hacka?) bort rost med. Den behöver bisin min till sina bilprojekt.

Själv hade jag svåra stunder där i Puuilo vid garnhyllan, för nu säljer de Fabelgarnet för 1,47 €/nystan! Och jag som precis är på jakt efter det garnet! Men inte köpa nytt, inte köpa nytt, inte köpa...

Så jag köpte en skrivbok istället! Mymlan läser heter det här häftet. Jag tror bestämt att jag ska skriva in årets alla projekt i den här skrivboken. Jag skippar katthäftet, som jag tidigare tänkte satsa på. Tur att jag inte har skrivit nånting i det ännu.

Hemma var vi igen vid halvtolvtiden och då tog jag itu med ett av mina femtioelva stickprojekt.
 

Och kolla, här har jag lärt mej en ny avmaskningsmetod, två räta ihop, lägg tillbaka på vänstra stickan den ena maskan, som du blir kvar med på högra stickan och så stickar du igen två räta ihop. Då får du en sån här stickad kant, som avmaskning. Den syns kanske inte så tydligt här i det småluddiga garnet. Igen blev jag en erfarenhet rikare.

Mitt stickande blev på hälft, för jag åkte iväg med äldsta och yngsta sonen på lunch till stan.

Vi var iväg till Valkon Grilli och alla tre valde vi pizza. Jag var så modig att jag valde en Hercules pizza. Den ska innehålla salami, bacon, ananas och auraost, men jag är inte säker på att här fanns nån salami. God var den även om bacon inte precis är storfavorit för mej. Jag brukar nästan alltid välja Americana, så det här var minsann ett vågat val. Och jodå, jag tog hem en låda, så nu finns det pizza i vårt kylskåp ifall nån vill ha!

Hem via mataffären och jag köpte...

... Fazers fastlagsbullar med tjinuskifyllning (kola). Mums!

Gissa vad jag har gjort under sena eftermiddag/tidig kväll? Jo, jag har sett på filmen med Shaun fåret i TV tillsammans med bisin min. Så skönt att koppla av med animerat. 

Och om ni tror att jag ska se på Mello och deltävling tre nu ikväll, så tror ni alldeles rätt! Få se vad öppningsnumret blir ikväll. Spännande!

Önskar er alla en skön söndag.

Ett nystan i lampan

Oj, så det har blåst i natt. Jag tänkte på hur lyckligt lottad jag är, som har tak över huvudet och en varm och skön säng att krypa under täcket i. Jag tänkte också på Filifjonkan, som väntade på den stora katastrofen. Den som hon var alldeles säker på att skulle drabba henne. Katastrofen kom förstås och allting i Filifjonkans hus blåste iväg i stormen. Vilken lättnad det var för henne.

Att jag råkade tänka på Filifjonkan beror på att jag tillsammans med bisin min såg på filmen Tove igår kväll. Alltså en film om Tove Jansson eller nåja, egentligen om en period i hennes liv. Bisin min tyckte att det var på tok för mycket sex. Han skulle ha velat se mer av det konstnärliga. Jag är benägen att hålla med honom, men det här var ju nu inte en film om Toves konstnärsskap.
Det roligaste i filmen var att jag upptäckte en liljendalbo, som uppträdde som skäggig journalist!

Idag har jag tagit det lugnt och bara njutit av att få vara ensam hemma med våra katter. Riktigt tyst i hela huset, bortsett från vindens tjutande och katternas tassande. Ingen TV, som står på skriker ut sitt hemskhetsbudskap om mord, krig, svält galna politiker och jag vet inte allt vad. Det borde vara obligatoriskt med positiva nyheter för varje negativ nyhet.

Dottern och äldsta sonen tycker att jag ska laga mat åt bisin min så han slipper och kan hålla på ostört med sitt. Hej, hallååå, jag vill också hålla på med mitt och sätta mej vid dukat bord.
Idag fick jag dock för mej att jag skulle koka risgrynsgröt. Att koka mjölk är alltid riskabelt och inget som jag är särskilt förtjust i att göra.
Jag satte mej på en stol bredvid spisen och stirrade på kastrullen. Så fick jag Tokmannis reklamblad i min hand, tog bort blicken från kastrullen för att se på förmånligt garn och...  katastrofen var ett faktum! Kastrullocket höjde sig galant och mjölk rann ut på spisen. Jag hoppade upp från stolen, sade några fula ord, torkade bort det mesta jag kunde utan att bränna mej, hällde mera mjölk i kastrullen och var alldeles gråtfärdig. Jag kan inte ens koka gröt!!!! Deprimerande, verkligen deprimerande. Det positiva var ändå att gröten blev trots allt bra, den var till och med god fastän jag hade glömt att salta. Och mjölken brann inte i bottnen! 

Men köksarbete är nog inget för mej. Jag klarar inte av det. Och nu blev jag så ifrån mej att jag verkligen inte vad jag ska laga för mat i morgon och övermorgon. Räcker det om jag serverar knackkorvar på nyårsnatten? Lite chips, grönsaker och dipp på kvällen? Suck!

Nu är jag lite nyfiken, tänker ni ge nyårslöften? Jag hade faktiskt tänkt göra det, för jag läste någonstans att 10 minuter utomhus varje dag i dagsljus gör underverk. Lätt, som en plätt eller hur? Dessvärre lät yngsta sonen höra ett irriterat fnysande när jag delgav honom min fantastiska plan.
– Du ska vara ute minst en halvtimme per dag för att få önskad effekt, sa han. Suck! Men kanske ändå möjligt?
Men nu kom den obarmhärtiga sanningen och blandade sig i. Nu ska det vara minst en timmes promenad per dag! Hur ska jag nånsin hinna sticka då? I synnerhet om jag dessutom måste vara i köket! Brrr...

I år kan jag för övrigt skryta med att vi har inget julpynt framme alls! Det för att jag inte orkar med bisin mins protester och gnällande om hur det bara ska sättas undan snart igen och att vi måste spara på el och...

Jag hängde alltså upp mitt "julnystan" i lampan. Där samsas det så fint med skyddsängeln. Det härliga nystanet fick jag av Lillans mamma. Tack för det!

Nu ska jag grubbla vidare på det där med maten, fastän det inte alls är min grej. Hojta till om ni kommer på nån bra och enkel rätt, som alla klarar av. Den får inte innehålla lök, ost eller tomat. Nåja, ni ser, det blir inte många alternativ kvar. Kanske öppna en ärtsoppsburk?
Ja, och så måste jag nog skrubba spisen. Suck!

Önskar er alla en fin tisdag!

Snälla och goda människor

Kära vänner, igår blev ni utan mitt pladder och det beror enbart på att jag på kvällen satt framför tv:n och gungade i kapp med bisin min. Nåja, i sanningens namn, så satt han stilla i sin gungstol medan jag hade lagom hård fart på min. Han satt och glodde på dumburken medan jag stickade så länge dagsljuset räckte till. När det blev för mörkt tog jag fram min telefon och bläddrade lite grann i den. Plötsligt hade klockan hoppat fram till 23 och då orkade jag inte längre öppna datorn. Lessen, jag ska försöka skärpa mej, men det innebär nog att jag härefter ska försöka skriva inläggen på morgonen eller förmiddagen.

– Vad är det som piper, frågade bisin min plötsligt då vi satt där i allsköns ro. Jag höll andan och var tyst som en mus.
– Jag hör inget, svarade jag och andades in och ut.
– Jo, nu är det där igen, det där pipande ljudet. Igen höll jag andan, inte ett knyst hördes.
– Kan det vara en mus, som nån av katterna har släpat in, frågade jag alltmedan jag funderade om jag fått fel på öronen eller om bisin min hade fått hörselvillor.
– Nä, det är svagare pip, svarade han och försökte beskriva det pipande ljudet. Hmmm, konstigt, verkligen konstigt.
– Det försvinner emellanåt, fortsatte han konfunderat.

Jag orkade inte fundera mera på det där ljudet, utan stickade lugnt vidare.
– Det är du, skrek bisin min plötsligt så häftigt att katten Tufsen förskräckt hoppade ner från husses famn.
– Vad yrar du nu?
– Det är du som har det där pipljudet!
– Nå, nej.
– Joho, hör själv. Andas vanligt, så får du höra, fortsatte han envetet.
Jag gjorde så och jovisst, det hördes ett visslande i min näsa. Ve och fasa!
Men, efter en stunds funderande kom jag till att det nog inte är så farligt, som det kanske låter. Inte var det precis något pipande och inte rosslade det i lungorna heller. Det var tydligen min täppta näsa, som roade sig med att vissla till lite då och då.

Om ni nu tror att vi satt där sida vid sida framför tv:n i bästa samförstånd, så glöm det. Bisin min är nyhetsknarkare, så vi går inte så bra ihop just nu. Jag vill inte ha allt det där eländet på näthinnan innan jag lägger mej. Och tyvärr, tyvärr, när jag faktiskt fastnade för den där förskräckliga nyheten om 120 000 personers uppgifter, som är ute på vift, vad gör bisin min då? Jo, han babblar förstås på den nyheten, så att jag inget hör. Morr!

Jag blir så arg och ledsen över slarvet. Personuppgifterna ska ju skyddas på alla sätt och vis. Det bästa skulle vara om man inte alls behövde vara med i ett endaste ett register. Har ni sett filmen Harens år från 1977? Där försökte ju huvudrollsinnehavaren Kaarlo Vatanen spelad av Antti Littja, radera sina personuppgifter för att försvinna ut i ödemarken. Då handlade det om stora magnetband, så det var inte precis lätt att hitta rätt uppgifter.

Bra saker:

• Fick iväg både text och foton i god tid före deadline igår. Skönt!
  
  
• Jag har världens snällaste och godaste vänner, så tacksam för att de här människorna finns! Och vet ni vad? Jo, snällhet är trendigt!
  
  
  
• När jag hade lagt upp bild på en whiskyskvätt och ett meddelande i vår  WhatsApp-grupp igår om att jag inte kan besöka stickcaféet idag på grund av min hosta, så kom stickväninnan B genast till min undsättning. Hon hämtade hostmedicin åt mej på direkten. Stort TACK för hjälpen! Och tack för omtanken. Den värmer och återger mej tron på mänskligheten.
  
  
• I natt hade jag endast två större hostattacker, så tydligen har medicinen hjälpt. Skönt att få sova ostört.
  
  
• Nu har äldsta sonen kört iväg till stan för att både tanka faderns bil, ladda hans telefonkort, besöka mataffären, apoteket och ännu utföra tre andra ärenden.
  
  
• Fick ett trevligt telefonsamtal idag på dagen. Äntligen, äntligen kommer kolleger och vänner från mitt förra arbetsliv på besök. Ska bli riktigt, riktigt roligt i nästa vecka.

Önskar er alla en riktigt fin torsdag!

Riktigt lat

Kvällsteet är urdrucket för länge sedan och rostbiffssmörgåsen uppäten. Bisin min har slocknat på soffan och endast "knattret" från mitt tangentbord hörs här i huset. Vi hade faktiskt bänkat oss i var sin gungstol tidigare i kväll och tänkte se på den inhemska filmen 70 on vain numero (70 är bara en nummer). Men jag orkade faktiskt inte koncentrera mej och bisin min tappade rätt fort intresset. Nå, om jag ångrar mej så finns filmen kvar på Arenan till den 29.4, få se hur det blir.

Bra saker idag:

• Skön söndag och jag har varit riktigt, riktigt lat, bara njutit av att få vara ledig och ta det lugnt.
  
  
  
• Tulpanbuketten jag köpte på skärtorsdagen är så vacker! Färgkombinationen så fin!
  
  
• Äldsta sonen lagade middag, risotto, som kommer att räcka flera dagar framöver.
  
  
• Och jag har virkat lite och inte mycket kvar nu innan min påskhandduk är färdig. Hoppas att jag hinner innan påsken är över!
  

Önskar er en riktigt fin påskannandag!

Farligt på jobbet

Under natten kan man få allt möjligt i sitt huvud. I natt var jag så uppfylld av irländska sånger och musiker att jag började fundera. I ett avsnitt av Beck (Peter Haber) medverkar en tysk polis och han sitter hemma hos Beck och de två polismännen dricker tillsammans med Becks berömda granne. Då sjunger tysken Danny Boy. Och jodå, tack vare Gunvalds (Mikael Persbrandts) insats får de fast skurken. Ni kanske har sett filmen, Den japanska shungamålningen?

Och ja, allting var nog bättre förr, till och med showerna i Eurovision. Kommer ni ihåg Riverdance för 30 år sedan? Det numret tog världen med storm och dansarna begav sig ut på turné. Åtminstone förr i världen stod den där dansen på programmet i irländska skolor. Hoppas att den gör det fortfarande! Inte bra om skärmar och teknik får ta all tid i skolan.

Bra saker idag:

• Vaknade tillika med väckarklockan.
  
  
  
• Det var farligt på jobbet idag, för Söderkulla bibliotek började sälja ut gamla tidningar just idag. Och förstås kunde jag inte låta bli att släpa hem de här högarna!
  Så bisin min var inte alls glad i kväll då jag kom hem. Han tycker att jag inte alls städar undan nånting.
  – Du har missförstått, du ska int släpa hem mera, sa han.
  
  
• Hann iväg till Ripakka och äta lunch.
  
  
  
• Hade håltimmar, så jag hann sticka lite på en sockhäl.
  
  
• Har klarat av veckans första och längsta arbetsdag.
  
  
• Hann virka lite ikväll.
  

Önskar er en fin tisdag!

En lång underbar dag

Håhåja, jag är färdig för sängen! Det har varit en lång underbar dag i bästa sällskap! Jag åkte iväg hemifrån i morse lite över åtta och var hemma igen klockan 21. Inte konstigt att sängen känns lockande.

Min kollega och undertecknad startade dagen med digirådgivning i Söderkulla. Där hittar man så här fina snögubbar! Härligt att nån med glimten i ögat har tagit sig tid att bygga den här till glädje för andra.

Bra saker idag:

•  Föret på vägarna var bra, ingen utlovad snöyra i sikte, tack och lov för det.
  
  
  
• Vi bjöd på karameller i digirådgivningen. Det uppskattades. Härligt att kunna glädja andra! Och att såna här små saker gör människor glada. Det är väl för att omtanke och vänlighet lyser igenom?
  
  
• Tjohooo! Jag har använt mitt pensionskort första gången idag. Det var när vi åt lunch på Veljekset. Så nu har jag fått min första pensionärsrabatt.
  
  
• Vi satt länge och njöt av den goda maten och varandras sällskap. Så skönt att inte behöva stressa nånstans och att kunna samtala om allting mellan himmel och jord.
  Två polisbilar var där igen. Undrar hur ofta de är där och äter? Men att lagens långa arm äter just på det här matstället måste ju betyda att lunchen är extra god, eller hur?
  
  
  
• Sent omsider efter lunchen tog vi oss hit, till Konstfabriken i västra grannstaden. Här händer en hel del hela tiden tycker jag. Det är två år sen jag var här senast, då på julfest, liksom i kväll. Förra året var det sånt snöoväder att jag inte alls körde iväg hit. Lite förståndig måste man vara och då väderspåmännen säger att man ska hållas hem, så gör man ju det.
  
  
  
• Vi blev bjudna på ljuvliga smörrebröd med rostbiff. I bakgrunden syns de veganska smörgåsarna. Riktigt, riktigt gott.
  
  
• Vi timlärare blev bjudna förutom på smörgåsar också på bio. Vi såg på Je'vida, en fin film om vidriga saker.
  Ett riktigt trevligt sätt att fira julfest på. Vi var över 40 personer på plats. Tack för detta!

Och nu, nu skriker sängen efter mej, så nu önskar jag er en riktigt fin tisdag med allt möjligt roligt.

 

Kulturell

Kära vänner, nu har ni fått klara er utan mina tåttrigheter (alltså dumheter eller kanske nonsens, svårt att översätta dialektala ord) i två dagars tid. Att jag inte har hunnit blogga beror helt och hållet på att jag har varit kulturell.

Det började redan i fredags, efter förmiddag fylld med jobb, tog kollegorna och undertecknad oss till stadens biograf. Där skulle vi hålla vår TYHY-dag (fritt översatt från den där finska förkortningen, så handlar det om att upprätthålla välbefinnandet i arbetsgemenskapen). Det är en tid sedan vi har haft någon sådan dag, allting har ju försvunnit i covid-19 dimmorna.  Den här gången beslöt vi oss för att understöda lokalt och samtidigt vara lite kulturella så det fick bli biografen.

Här sitter vi alla i spänd förväntan i biosalongen. Gissa vilken film vi såg på? Fotot är taget av Kai Nyyssönen, han längst till höger i främsta raden.

Innan vi bänkade oss i biosalongen så intog vi en lätt lunch på stället.

Till efterrätt serverades chokladmuffins eller blåbärsmuffins och te eller kaffe enligt eget val.

Och jadå, vi var iväg och såg på den senaste Bond-filmen. Ett bra filmval tyckte vi alla. Det är liksom mera uppbyggt innehåll i den här filmen och inte lika mycket hopklippta pang-pang-scener, som i de tidigare filmerna. Man kan ju inte öka på effekterna i det oändliga och man måste låta åskådarna hinna dra andan emellanåt. Men jodå, lugn bara lugn, biljakterna är förstås kvar och förstås stiger Bond upp hur pigg som helst efter att ha blivit halvt ihjälslagen. Hur filmen slutar tänker jag inte avslöja. Det får ni allt se själva.

En dryg timme hann jag sedan vara hemma på fredagseftermiddagen innan jag drog iväg till stan igen. Den här gången till kyrkan för att njuta av kvällskonserten Det eviga ljuset. Det var ett fint ihopsatt program och så skönt att få sitta och njuta av livemusik och sång igen.

Agricolakören har inte många sångare, men desto duktigare. Bland annat den här kören uppträdde på fredagskvällen under ledning av Merja Mäkivirta.

Igår vet ni, då var jag riktigt ordentligt kulturell, för då deltog jag i Svenska dagen - festen i stan. Faktiskt första gången, som jag bevistar en sådan fest. Där satt jag bland stadens kulturfolk och blev en erfarenhet rikare igen. Inga brandtal hölls för det svenska, men nog ett intressant föredrag om 131 år av manskörssång i staden.

Den här manskören, Fridolins Sångare har 90 år på nacken och skulle nödvändigtvis behöva få mera medlemmar. Just nu är det för få röster i varje stämma.

Victoria Lindqvist avslutade festen med en liten konsert, som hon gjorde tillsammans med Miika Hjort. Han ackompanjerade henne. Innan det var riktigt slut så sjöng vi alla unisont Modersmålets sång. Det hör liksom till. Och tänk, jag kan ännu orden utantill, så inte var allt utantill rabblande i folkskolan helt onödigt.

Knappt hade jag hunnit hem från stan och bytt om till hemmakläder, så dök minstingen upp här igår. Vi diskuterade lite fram och tillbaka och plötsligt kom vi på att vi skulle åka in till stan. Det gjorde vi, hann både umgås, äta lite och gå i mataffären. En riktigt fin helgdag alltså. Men nej, jag var inte iväg till gravarna. Det skötte dubbelmorfar om helt ensam igår på förmiddagen medan jag jobbade framför datorn. Och det ska jag fortsätta med nu ikväll, så morgondagens föreläsning/lektioner får innehåll och lite papper att dela ut.

Inget stickande alls på hela helgen. Undrar hur det ska sluta?

Önskar er alla en riktigt bra ny vecka! 

Jobb, jobb, jobb

Kära vänner, här i bloggen har det varit lugnt och stilla utan minsta lilla inlägg. Det beror på att jag har jobbat hela veckoslutet och inte vare sig hunnit eller orkat skriva några inlägg. 

I fredags började jag mitt jobb klockan nio i stan, körde mitt på dagen iväg till västra grannstaden, allt medan jag på vägen intog min lunch bestående av två ostmackor. Jobbade där till halvfyra och sedan hem med fart. Knappa 20 minuter hemma och nya mackor och så iväg till norra grannkommunen där digilägrets första dag, eller nåja egentligen kväll, gick av stapeln.

På lördagen slutade jobbet klockan 17 och när jag kom hem gjorde jag inte så mycket annat än satte mej framför tv:n och tittade på filmen Stolthet och fördom. Den är inte alls lika bra som den brittiska TV-serien. Colin Firth är den enda riktiga Mr Darcy. Så det så!

På något sätt lyckades jag ta mej själv i kragen senare på kvällen och göra något av de två burkar med äppelklyftor, som jag fick med mej hem från digilägret.

Det blev en riktigt god äppelpaj med knäckigt täcke. vi åt den  med vaniljglass. Mums!
Stort TACK för äppelklyftorna!

Igår slutade jag redan klockan 15 och gjorde inte mycket annat än lite datorjobb och slappade sedan igen framför tv:n. Den här gången var det Luftslottet som sprängdes. Kändes tryggt att se på den eftersom jag både har läst boken och sett filmen förut.

Idag har jag suttit framför datorn hela förmiddagen och rett ut en massa saker samt förberett morgondagens distanskurs. Sedan iväg till västra grannstaden och undervisningen där. Och det passade ju bra på Världslärardagen, inte sant?

Dubbelmorfar var också flitig under veckoslutet.

Han kokade lingonsylt av bären, som jag fick i torsdags. Inte illa med en så händig karl.

Nu är det dags att stänga ner datorn och istället fokusera på morgondagen...

Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan.

Min gamla trotjänare

I morse blev jag tagen på säng! Nej, alltså det har inget med dubbelmorfar att göra om ni nu trodde det. Han slocknade på soffan igår kväll då han skulle se på Wallander. Själv såg jag på Terminator istället. En riktig kultfilm från år 1984. Och tänk, jag hade inte sett den förut, så det var ju verkligen på tiden nu. Att jag inte har sett filmen tidigare beror nog på att jag inte är så förtjust i den manliga huvudrollsinnehavaren. Men imponerande intrig och filmning med tanke på att det hela gjordes på 1980-talet.

Men tillbaka till i morse, dubbelmorfar hörde en försiktigt knackning på vår dörr och rusade yrvaket upp medan jag ännu låg och snarkade för att någon minut senare klarvaket spärra upp korpgluggarna. Jag hörde M:s röst! Jippiii! Dottern hade kommit på oanmält besök tillsammans med flickorna. Så roligt.

 Oj, vad vi har lekt med M. Jag har fått äta svampar, ägg, hamburgare med sallad och M har kokat mycket mat åt mej. Så har vi varit i smyckebutiken, kollat in mitt förråd av örhängen och så hann jag också lappa M:s leggings, som genast hade gått sönder då de var nya och hon föll. Hon har trollat mej till häst och mus med sitt trollspö. Och så har jag förstås fått svara på en massa frågor. Förmiddagen flög iväg med väldig fart. Så härligt att ha dem här!

I veckan var jag tyvärr tvungen att inse faktum, min gamla trotjänare har nått vägs ände. Snyft!

Min lilla röda Lenovo Thinkpad vill inte uppdatera längre. Den har varit min trogna följeslagare under de senaste åren då jag varit ute på landet och undervisat. Men nu var det stopp, gonatt och adjö. Sönerna har redan länge skrattat åt mej och hånat min röda bärbara dator. Den är för gammal och långsam enligt dem. Nä, nä, har jag svarat, men nu är det dags att inse faktum och överge min gamla trotjänare. Den ska tömmas och sedan iväg till elektronikskroten ifall jag nu inte kommer på något jag kan använda den till ännu. Hmmm...

Nu ska jag hänga tvätt och sen krypa ner mellan lakanen. Det blir en lång dag imorgon.

Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan!

För mycket...

Vad kan man göra en tisdag kväll i mars då nordan viner runt husknuten, minusgraderna ökar i antal och man har kommit hem då klockan närmar sig 21?

Jo, man kan dricka sitt kvällste och se på filmen, Pretty Woman!

- Men du såg ju den precis nyss, protesterade morfar i huset.
- Nej, du har fel. Det är flera månader sedan dess. Det var ju på förra årets sida.
Morfar i huset fnyser och skakar på huvudet.

Själv håller jag med Mae West, som sade:
"För mycket av det goda kan vara helt underbart".