På reiso del tre

Allt roligt har ett slut, så också den innehållsrika resan. Torsdagsmorgonen den 27 juli grydde med molnfri himmel. Efter ännu ett rikligt frukostintag var det dags att ta adjö av hotellrummet. För en gångs skull hade jag lyckats över förväntan med packningen så det mesta hade jag redan färdigt kvällen innan. Satt alltså i allsköns ro och stickade medan morgontv tutade ut nyheter. Jag väntade att tiden skulle gå. Vad jag dessvärre inte räknat med var att pensionärernas klocka går mycket snabbare än min. Under middagen på onsdagskvällen var det sagt att bussen skulle vara i backen utanför hotellhuset kl 9.10. Jag frågade flera gånger om det var ett säkert klockslag och de vana resenärerna log smått medlidsamt mot mig och bekräftade att så var det nog. Aha, tänkte jag och följde ordern. MEN när jag var ute på plats kl. 9.04 var redan de flesta NERE vid bussen och hade langat in kappsäckarna. Och just det NERE, den hade kört förbi både mitt hus och följande hus. I o f sig borde jag ju vara van, för ofta står mina kursdeltagare redan en halvtimme före på trappan och väntar att jag skall komma och öppna för dem. Själv blir jag på något sätt senare och senare med ålderns rätt och inte tvärtom som seniorerna! :)

Nå, som sagt min väska var ju liten och lätt, så jag tog mig nerför den branta backen till bussen. Vi satte fart mot Dragsfjärd och Söderlångvik gård. Långsamt körde vi över Finlands nyaste bro, Lövö bro, som invigdes i juni.

Söderlångvik är ett museum efter Amos Andersson. Numera ägs gården av Konstsamfundet. I Helsinfors finns också ett Amos Andersson konstmuseum. Amos hade gården i tiderna som sommarhem och byggde upp den. Det är en mycket välskött gård med prunkande trädgård och stora odlingar. Varje sommar pågår där en konstutställning. I år var det Rainer Ekelunds tavlor som fanns upphängda där. Men redan det ordinarie museet innehåller massor av konst att beundra, både tavlor, statyer och silverföremål. Det var härligt att vandra runt och se på allt, möbler, mattor, takkronor mm. I huset rådde en rofylld och välkomnande atmosfär. Jag skulle faktiskt stortrivas med att bo där. Och det inte enbart på grund av den hisnande utsikten från takterrassen.

Vi möttes på trappan av guiden och hon berättade både om huset, gården och lite om amos. På trappan kunde vi också förundra oss över de fina citronträden i krukor, men vi vågade inte norpa en citron därifrån. Museet, caféet och hantverksboden är öppna på somrarna, men parken året om.

Amos hade ofta gäster och då kom den stora matsalen med plats för 34 personer väl till pass.

 

Han hade också ett damrum, som var till för besökande kvinnor. Det var mycket vackert inrett. Han gifte sig aldrig, men saknade ändå inte kvinnlig fägring vid sin sida.
Hans eget sovrum var stramt och asketiskt inrett.

Den gula och vita vimpeln finns det endast två av i hela världen. Dels den här och sedan påvens i Vatikanen.

Vi intog förmiddagskaffet under de lummiga lönnarna vid caféet på gården. Det var gott med förfriskning och en semla (fralla). Enda problemet vi hade var vessakön. Det fanns nämligen endast en toalett på 38 personer.!.
Vi passade också på att besöka hantverksboden och de mer beresta tyckte att prisnivån här var mycket human, i synnerhet jämfört med Billnäs i Fiskars där allting enligt utsago lär vara svindyrt.
Massor av fina hantverk fanns det, men jag köpte endast en muminpannlapp åt dottern.
Som ett tips kan jag dock berätta att halsdukar med garnbollar tydligen är på kommande. :)

Från Dragsfjärd åkte vi via Bjärnå till Koskis gård vid Kisko å.

Där möttes vi av den unga och sympatiska godsägaren Fredrik von Limburg Stirum. Han berättade om både gårdens och den privata kyrkans historia.

Vänligt såg han till att vi fick förfriska oss med vatten och hade möjlighet att besöka toaletten.

Koskis träkyrka är en av de få privatägda kyrkorna i vårt land. Den flyttades till gården med häst och släde från Antskog i Pojo på 1870-talet. Den byggdes på 1670-talet och renoverades år 1766.

Fick mycket grälor av mamma när jag kom hem för att jag inte hade frågat efter min kusins man, som jobbade på gården tills han blev pensionerad. Men, suck, hur skulle jag ha vetat det? Har inte träffat honom på tiotals år och då var det på en begravning och då talade vi minsann inte om vem som jobbade var. Till min mammas försvar måste ju sägas att besöket på Koskis var en extra överraskning för oss på hemresan, så hon kunde omöjligt förbereda mig heller.

Från Koskis fortsatte vi via Karislojo och Svartå till Villa Haikara i Lojo, där vi intog en sen lunch. 

Den stora och härliga terrassen mynnade mot Lojo sjö och det var skönt att sitta i barrträdens skugga.

Vi serverades jättegod kalops efter inledande salladstallrik. Till efterrätt kaffe/te och en vinbärskaksbit. Mums! Och vilken service sen. Ursprungligen var det tänkt att vi skulle ta för oss från det gående bordet några trappsteg upp, men när personalen upptäckte att många av resenärerna hade svårt att gå ändrade de blixtsnabbt om till bordsservering. Snabbt och behändigt gick det och alla var tacksamma över att slippa balansera i trapporna med mattallriken i högsta hugg.
Medan vi höll andan vände chauffören bussen på ett litet frimärke utan att backa eller köra på nånting. Skickligt gjort.

Vi stannade ännu ett varv i Sibbo där chauffören och reseledaren avtackades och det blev kvällskaffe med "grädde". Sedan bar det av på småvägar till Isnäs, men jag blev avhämtad redan i Illby av far i huset, som tydligen hade saknat mig. :)

Det som började som en försynt  fråga på bastulaven i simhallen i Porlom i Lappträsk utmynnade i en härlig och bekväm resa med intressant innehåll. Åååååh, nu skulle jag också vilja vara pensionär och kunna göra flera såna här resor.

På reiso del två

Onsdagen den 27.7 grydde, alltså andra resedagen. Många av oss var uppe långt före sju för ett morgondopp i havet. Skönt och uppfriskande. Sedan en snabb dusch, härlig hotellfrukost och iväg med bussen några hundra meter till båten m/s Aura.

Färden över till Hitis tog väl en sisådär 25 minuter. På himlen skockades molnen och sjöbrisen fläktade skönt. Regnet hängde hotfullt i luften och jag fotade som tokig. Det är något med vatten och mig. Jag blir som galen, men på ett positivt sätt. Skulle inte ha nånting emot att bo vid vatten. Tänk att få ligga på strandklippor och höra vågornas kluckande. Åååh...
Men så är det ju det där med algerna. Suck!

Vi gick faktiskt ombord på färjan. Skulle ha varit dötrist att sitta i bussen utan minsta utsikt. Nu fick vi ju ändå en snabb glimt av skärgården och det som kan finnas där.

Solen kämpade verkligen för att ta makten över molnen.

Riktigt glad blev jag när jag fick syn på den här bilen på färjan, för visst verkar det som om Hitisborna nu har möjlighet att dricka Irish cream? :)

Ohoj, land i sikte, vi närmade oss Långnäs på Hitis, alltså inte det där åländska färjfästet.

I bakgrunden skymtar en röd varubil, som det står KOFF på. Hitisborna har alltså också fått öl! :)

Nu blev det bråttom ner till bussen. Men akta och ta det försiktigt i de branta trapporna.

Vårt första stopp på Hitis (eller heter det i?) blev Holmströms lanthandel. Hatten av för flickan i affären som inte alls blev det minsta nervös när en busslast ramlade in i boden. Och stackars ortsbo som blev tvungen att stå läääääääääänge i kö. Tänk om hon hade en deg på jäsning?
Dricka var ju det vi handlade allra mest för kvicksilvret hade igen nått tropiska höjder. De med barn och barnbarsnbarn köpte t-shirts med Hitismotiv som reseminne. Själv blev jag så imponerad av att hitta tidningen Mästarkryss att jag ju omedelbums måste köpa den. Hrmpf, som om nu jag skulle ha tid att lösa kryss. MEN till saken hör att den inte finns i tidningshyllorna här i sydöstra Finland. Vi är som vanligt förfördelade finlandssvenskar. :)
Hoppas bara att jag inte tog nån ortsbos exemplar. I såna fall ber jag ödmjukt om förlåtelse och får jag din postadress kan jag skicka tidningen sen när jag gått bet på alla svåra kryss och tröttnat på att stirra på de tomma rutorna.

Fort, fort in i bussen och så iväg till Hitis kyrka, Andreas, som byggdes under åren 1685-86. Kyrkan är den nästäldsta av samtliga bevarade korskyrkor i Finland. 

Inne i kyrkan finns tre votivskepp. Här ett av dem.

Under första resedagen, dvs tisdagen den 26.7, fick vi i Västanfjärd lära oss att votiv betyder gåva. Kan vara bra för korsordslösare att lägga på minnet! :)
Votivskeppen var oftast donerade av sjömän som klarat sig ur sjönöd. Skeppen saknar livbåt för tron skulle liksom vara livräddaren.

Klockstapeln i Hitis är av betydligt yngre datum, närmare bestämt från år 1752.

Från kyrkan begav vi oss iväg till Vikingacentrum i Rosala. Där fick vi delta i en förevisning, njuta av kaffe/te och en fylld semla (fralla). Därefter vandrade vi runt i centret och försökte föreställa oss hur vikingarna hade levt när det begav sig. Här långhuset.

I ärlighetens namn så vet jag inte riktigt. Måste medge att jag var lite besviken. Har t ex sett bättre hantverk på folkhögskolan här i grannbyn.
Dessutom finns det en äkta jungfrudans här i närheten. Den som fanns på Rosala var alltså ditlagd. Plus för att det fanns en hel del aktiviteter för barnen, men nu reste jag ju utan småbarn. :)

Tiden blev lite lång för vi var tvungna att vänta till klockan två innan färjan avgick till Kasnäs. Då det var så hett beslöts att vi skulle åka ner till färjfästet en halvtimme i förväg. Där på klipporna blev jag "antastad" av männen i gruppen. Jag fick svara på en hel drös med frågor om digitalkameran, digitala fotoramar och USB-minnen. Sedan ville de ivrigaste ännu veta vilka Seniordatakurser jag skall hålla inkommande termin. De första spörsmålen klarade jag ju av galant och med den äran. Men när det kom till mitt jobb var jag ju ledig, så totalt ledig att jag inte ens kom ihåg när kursanmälningarna börjar. :) Kunde dock göra pr för grundkursen som börjar 8.9.

På färjturen tillbaks till Kasnäs kunde vi bonga (skåda) en finsk kändis, Sonja Lumme. Det var de alerta pensionärerna som hade koll på sånt, eller vänta nu det kanske var reseledaren? Strunt samma, jag fotade inte Lumme och begärde inte heller autograf. :)

Väl återkomna till Kasnäs var eftermiddagen fri. En del vilade, andra simmade och  25 av oss stack iväg till Högsåra för att njuta av eftermiddagskaffe i Farmors café. 

Verkligt smarriga bakverk, men ack så lång kö, så mycket folk och så HETT. Reseledaren sade att de här kakorna botar rynkor och är mycket effektivare än världens dyraste antirynkkrämer.

Även här hade man sett till att barnen hade lekmöjligheter och en gammal brandbil var inklämd mellan ladugården och utebaren.

Det var verkligt hett när vi styrkta till mage och själ vandrade tillbaks till färjfästet. I hamnen var det fullt av båtar och livlig trafik.

Det gällde att inte missa färjan över till Kimito. Följande gick så att vi skulle ha missat middagen. Och bussen fanns på andra sidan sundet. Huuu. :)

 De riktigt ivriga hann ännu med ett besök i Skärgårdshavets Naturum Blåmusslan. Själv tog jag baddräkten från värmeelementet i badrummet och handduken under armen och begav mig iväg till hotellets badhus tillsammans med en annan frisksportare. Och vi prövade förstås allt, bastu, bassäng, massageduschen, kallvattenbassängen (tre grader varmt!), bubbelbadet och ångbastun. Mmmmmm vad skönt.
Återstod endast middag, samvaro och för mig sängen, medan de kvällspigga ännu var uppe mitt i natten, stod på bryggan och beundrade solnedgången.

Själv somnade jag så fort jag fått huvudet på dynan för att vakna ungefär 45 minuter senare till våldsamt skrikande i grannrummet. Tror det var en estnisk familj som huserade där, åtminstone om man såg till registerplåten på deras bil. Fick pallra mig ur den sköna sängen och banka på väggen för att få tyst på oljudet. Hoppas att det inte var vare sig hustrumisshandel eller barn dito på gång där.

Öar utan vägförbindelse inger mig både respekt och smått panik. Tror inte jag skulle klara av att anpassa mig efter färjtidtabeller. Tur att jag befinner mig på fastlandet och kan ta bilen över till Danmark utan färjförbindelse om jag vill. Är inte det lyxigt?

På reiso del ett

Som rubriken antyder har jag inte enbart suttit hemma och virkat utan också gjort en hel del annat. Reiso är för övrigt östnyländska och betyder förstås resa. Jag har tidigare bl a närturistat tillsammans med min mamma, dottern och yngsta sonen. Nånting vi smått planerar att göra om nästa vecka. Spännande.

Förra veckans tisdag äntrade jag bussen

tillsammans med 35 livsglada pensionärer från Isnäs och Liljendal. Jag hade alltså glädjen att få delta i en pensionärsresa.

Redan vid vårt första stopp i Salo var jag mäkta imponerad av reseledaren Anneli Hofer. Smick smack så hade alla resenärer försetts med semla (fralla på rikssvenska) och kaffe/te. De med specialdieter hade fått rätt och "ägaren" på Piihovi i Salo betjänade oss vänligt på svenska. Alla hann också besöka toaletten, handla osv. Det här började ju bra. Eftersom jag ju var en lite udda fågel i pensionärssammanhang hade jag satt mig helt ensam på en bänk i bussen och satt och stickade under det tråkiga motorvägsavsnittet. Det har jag ju sett till lust och leda, liksom ring ettan och trean (vägar runt Helsingfors för att man inte skall behöva köra tvärs genom stan när man vill västerut). Inget nytt under solen där inte.

För att slippa flera tråkiga vägar åkte vi till Kimito via Kokkila i Angelniemi. En liten färja tog oss de 615 metrarna över till Kimito. Siktet var inställt på Sagalund, ett härligt friluftsmuseum med lummig trädgård. Där mötte oss den stränge skolläraren alias guiden Kujala.

Han lotsade oss till Finlands äldsta skola, efter att vi hade fått ordning på våra ormande led. Raka led och tyst i raden skulle det vara. Nämnas bör att jag var den enda som neg när jag hälsade på Kujala, som inte föll ur rollen som sträng skollärare en endaste gång. Kimito pedagogie grundades år 1649

av Axel Oxenstierna, som fått Kimito i förläning av svenska kungen (ja, alltså Finland har ju ett förflutet som en del av Sverige. Sen förlorade ju svenskarna oss till Ryssland.). Skolan verkade på Tjuda och har blivit flyttad till Sagalund. Den var gratis och till för både pojkar och flickor. I skolbänken fick vi känna på hur det var att vara elev för länge länge sen.

Vi vandrade runt och bekantade oss med olika byggnader, 

och byggnadstekniska lösningar genom åren bl a  halmtak och hann se många vackra rosor i trädgården. Växterna hade skyltar med namnen också på latin. På tvättstrecket hängde gammalmodiga kläder med härliga gammaldags klädnypor av trä.

Lunchen, smarrig laxsoppa med mörkt och mustigt skärgårdsbröd samt kaffe och kanelbulle till efterrätt intogs på Café Adéle. Där sammanstrålade vi också med vår lokala guide Märta, pensionerad barnmorska, som berättade om Kimito, Västanfjärd och Dalsbruk.

Vi åkte på den så kallde "Brantvägen" eller Kimitos riviera mot Västanfjärd. Där besökte vi både den nya gråstenskyrkan från år 1912 och den gamla träkyrkan, som byggdes 1759–60.

Färden fortsatte därefter mot Dalsbruk där guiden lämnade oss. Vi gick mot torget och tog en glass på Kaffemoster. Ett etablissemang, som gjorde mig besviken, bortskämd som jag är med små pittoreska caféer i Lovisa med omnejd. Värst av allt, jag missade blomkiosken, som syntes i tv i våras i serien Hertzböle pojkarna. Argh! Hur kunde jag? Far i huset hade ju pålagt mig tvång att fota just den kiosken. Väl hemma fattade jag ju att jag nog sett själva kiosken, men just då var min hjärna så trög av värmen att jag inte förstod vad jag hade på näthinnan. Suck!

Efter glassen var det så äntligen dags att ta sig till Kimitoöns pärla, dvs Kasnäs skärgårdsbad

där vi inkvarterades i högklassiga rum.

Hotellet bestod av små hus utspridda på en ås. I varje hus fanns det sådana här lite sneda rum. Härligt svalt och skönt var det i rummen på grund av luftkonditioneringen, som man själv kunde styra med hjälp av en fjärrkontroll. På natten knakade det på loftet, så att jag nästan trodde jag hade fått en extra nattgäst med mig. Ena väggen i rummet bestod av fönster ut mot vägen där rumsgrannarna gick förbi.

Tyckte ju jag att var lite kusligt så jag drog mörkläggningsgardinerna för till natten. Utsikten från rummet var det inget fel på.

På kvällen blev det för första gången lite stressigt att hinna både duscha och klä om till middagen, fiskbord. Gott och rikligt. Middagen avslutades med fri samvaro och dragspelsmusik, för en av resenärerna hade med sitt instrument. Och vår snälla och skickliga chaufför Bob Tigerstedt hämtade det från bussen. De gifta paren seglade ut på terrassgolvet och tog sig en svängom. Vi andra satt och njöt av kvällen och samtalade om resan, livet osv.

Fortsättning följer....

PS! Beklagar att fotona är av dålig kvalitet, men jag hade enbart lilla pocketkameran med mig. Inte vidare lyckat så nästa gång ska jag släpa på systemkameran istället. Påminn mig så jag inte glömmer. :) DS