Härefter köper vi

Igår tog jag mitt samhälleliga ansvar och bidrog till flockimmuniteten. Jag var nämligen iväg till hälsostationen i stan och tog influensavaccinet. Sen uppstod till min stora förvåning förvirring. Jag kanske inte alls var berättigad till coronaboostervaccinet. Åhå, det var ju så noga förra året att jag skulle ta det för säkerhets skull, så vad hade hänt nu? Är jag för frisk? Jepp, jepp, det visade sig att det är brist på det vaccinet, så det är väldigt noga att man nu uppfyller kriterierna och om man är ung så ska man ha minst två riskfaktorer. Åhå, jag är ung också! Sen såg den andra hälsovårdaren nånting om mej i datorn och så fick jag en spruta också i högra armen. Jaha, tack då, men vad månne var den avgörande faktorn? Behöver jag vara orolig?

När jag sedan satt och väntade de föreskrivna tio minuterna, träffade jag en jättetrevlig irländare. Han har bott här i landet sen början av 1970-talet. På något sätt har jag alltid haft för mej att jag ser otillgänglig ut, alltså som en person som det är bäst att hålla avstånd till. Men det tycks nu inte riktigt vara så, för plötsligt anförtrodde han mej sin sjukdomshistoria. Min förmåga att lyssna tycks fortfarande finnas kvar.

Eftersom jag varit så duktig och tagit sprutor bestämde äldsta sonen att vi skulle inta en sen lunch på Olympos.

Jag valde hawaischnitzel och fick som vanligt lämna kvar potatisen, för portionen var så stor. Det märks att tiderna är strama, för i salladen fanns endast en gurkskiva och en halv tomatskiva.

Vi passade också på att veckohandla när vi nu en gång var i stan.

Enligt hjärtmärkningen på den här påsen med fullkornsskorpor har jag nu gjort ett bättre val. Bra val är det också för att de här skorporna är inhemska. Tjohooo!

Har ni rensat våta lingon? Om inte, börja inte ens fundera på det. Jag gjorde det igår kväll och det är inte roligt! Nej, det är nästan omöjligt.

Och sen vet ni, sen kokade jag faktiskt lingonsylt. Ve och fasa! Ett sånt klottande och inte riktigt min favoritsysselsättning. Härefter köper vi sylten. Bisin min får säga vad han vill.
Ingen har ännu smakat på den här sylten. Bisin min påstår att den säkert är godare än den köpta sylten, men hur kan han veta det utan att smaka?

Småningom dags för mej att ta mej till stickträffen i stan.

Ha en skön fortsättning på onsdagen!

Från väst till öst

Igår hade jag bra kunnat sjunga Alltid på väg, för det var jag bokstavligt talat. Dagen började med ett kontrollbesök klockan nio hos en sjukskötare på lungpolikliniken på Borgå sjukhus. Bisin min följde snällt med som chaufför, så nu blev Parkki-Pate, eller vem det nu är som vill åt ens slantar där på parkeringen, utan våra pengar. Jag var egentligen inte jättenervös eller orolig, så där som i höstas och vintras förra året. Allting har ju verkat mycket bättre nu, så...

Sjukskötaren var igen ny för mej, jättetrevlig och talade svenska. Hon förklarade lugnt och svarade på alla mina frågor. Hon tittade i skärmen och vände sig sedan till mej och sa att allting ser bra ut. Lungläkaren ska ändå idag titta på det senaste som hänt och hör sedan av sig brevledes. En stor sten föll från mina axlar när sjukskötaren sa att jag inte behöver göra nånting själv, utan årskontrollen sköts automatiskt. Tjohooo! Verkligen skönt att inte behöva kämpa med tidsbeställning och väntandet på återuppringningen, såsom det fungerar på hälsocentralen. Vad kan jag annat säga än att jag är i goda händer. Självklart ska jag ta kontakt om nånting akut händer, men det är en helt annan sak.

Från sjukhuset körde bisin min till Puuilo, för han hade glömt små pryttlar, vad för sorts nödvändiga små grejer det var, har jag ingen aning om. I en halv minut tänkte jag att jag kan sitta i bilen och vänta, för jag har inget ärende där i butiken och jag var ännu så tagen av det positiva poliklinikbesöket. Bisin min protesterade och tyckte att jag skulle följa med in, så då gjorde jag det.

Jag hittade några julklappar! Tjohooo! Bäst att liksom börja i tid, eller hur? Efter de där smått förbjudna impulsköpen, ja, för det ska ju inte vara några julklappar i år heller, så styrde jag stegen direkt till...

... garnhyllan! Där var ganska tomt i början av hyllan med en lapp som sa "tillfälligt slut". Sen var där en lapp som sa att alla DROPS garn var minus 30%. Men alla vet ju att jag inte ska köpa garn, så...

 

... jag kom hem med det här 150 grams nystanet. Jag kunde ju inte lämna det här nystanet alldeles ensamt där högst uppe i sin korg. Dessutom är det här faktiskt 150 gram, så det räcker riktigt bra till ett par sockor. Tjohoo!

Sen nappade jag ännu de här två chenillenystanen, 200 gram. Lite diffusa planer på vad de ska användas till. Om idéerna inte går att förverkliga, får jag helt enkelt ge bort det här garnet.

Från Puuilo körde bisin min raka vägen hem, för nu var det bråttom. Han skulle iväg till grannbyn och än en gång kolla nästyngsta sonens bil. Bromsarna skulle ställas in för att de ska ta jämnt och... ja, en hel del annat tekniskt mumbo jumbo, som jag inte orkade höra på. Jag förstår just inget ändå, för jag slår dövörat till. Det finns liksom gränser för hur mycket teknisk information min hjärna står ut med.

Det var lite osäkert vilken tid bisin min skulle återvända hem. Det där att meka med bilar är tidsmässigt en opålitlig hobby, för plötsligt krånglar nånting, en mutter, bult eller skruv vill inte lossna och tiden rinner iväg. Strax före klockan 15 var maten, ugnskorv och mos, ändå färdig och bisin min stormade in. Nu var det bråttom.
– Fem minuter till start, sa han medan han klädde om sig och åt på samma gång.
Tänk sån tur att maten var färdig då han dök upp här hemma.

Eh, vänta nu, vad då start? Jag hade ju nog planerat göra lite annat, men plötsligt befann jag mej här...

... i Fredrikshamn, där flaggan inte längre vajar och där diskussionen om vad som ska göras med den långa stången är livliga. Det lär ska vara dyrt att få den här rysktillverkade flaggstången nedmonterad. Den kanske blir en säkerhetsrisk, om den nu inte redan är det. Vem vet när stormen river ner hela stången eller den går av på mitten?

Jag var inne på Jysk medan bisin min uträttade sina ärenden. Han meddelade att jag skulle köpa en madrass åt honom. Öh, vänta nu, en riktig madrass eller en bäddmadrass? Det sa han inget om annat än att madrassen inte fick vara för mjuk. Så där hasade jag omkring på sängavdelningen och satte mej lite då och då på sängändarna och hoppade lite. Mycket klokare blev jag inte. Jag kollade också på bäddmadrasserna på andra sidan väggen och det med lika klent resultat. Hur skulle jag kunna veta vilken sorts madrass bisin min var ute efter?

Jag övergav madrasserna och stegade iväg till andra ändan av affären. Bland småpryttlarna såg jag billiga kopior av Aaltoliknande vaser samt en hel del annat mer eller mindre onödigt. Rätt många ungdomar var på jakt efter möbler, allt från skrivbord till köksstolar. Tydligen hade de flyttat in i studielägenheter. Kunderna kom och gick i en jämn ström.

Jag hittade två små mjuka dynor med djurmotiv, en uggla och en räv. Jag tänkte direkt på barnbarnen i grannbyn och nappade med mej dynorna. Sen hörde jag bisin mins röst, som svarade på kassapersonalens fråga om han behöver hjälp:
– Min fru borde vara här. Jag letar efter henne.
Jag klev fram till honom och visade sen var bäddmadrasserna fanns. Han hittade en han var nöjd med och flickan i kassan hjälpte oss att få ner madrassen från högsta hyllan.

På hemvägen kurvade vi ännu via barnbarnen, för bisin min hade ärende till nästyngsta sonen. Jag gav dynorna åt Lillan och Lilleman. Hon valde räven och han tog hand om ugglan. Lillan var dock inte riktigt nöjd med presenten:
– Jag vill ha leksaker, sa hon.
Tja, jag såg inte direkt andra leksaker än såna som var avsedda för hundar. Kanske jag skulle ha hittat mjukisdjur, men det finns redan i överflöd där i huset. Det är svårt med presenter till en smått kritisk fyraåring! 🙃❤️

När vi äntligen kom hem på kvällen tyckte bisin min att jag skulle bädda hans säng med den nya madrassen medan han försvann till potatislandet. Jag hade inte riktigt tid, för jag grejade med en maskin, fick in lite saker i garderoben i sovrummet och tog hand om dagens disk. Det blir ju dessvärre en hel del ogjort då man flänger omkring!

Nu småningom dags för mej att köra iväg till dagens stickträff hos G-M.

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen.

Bokfynd

God morgon! När du läser detta är jag nånstans ute på vägen på årets semesterresa. Nå, förstås lite beroende på om du läser det här på fredagen, för på lördag borde jag nog vara hemma igen. Och om du tror att det handlar om att införskaffa en reservdel till en maskin, så tror du helt rätt. Vad annat skulle få igång bisin min?

Igår, på torsdagen, var jag igen iväg till stan. Den här gången tillsammans med äldsta sonen, som hade eget ärende att uträtta. Vi passade på att samåka. Jag steg ut vid hälsocentralen och har nu fått min B12 injektion, alltså kohemin. Allt gick snabbt och bra, till och med smärtfritt och på svenska. Inget annat frågades efter än mitt socialskyddssignum. Efter tre månader är det dags för följande spruta.

Sonen körde via lilla butiken och nu kom jag äntligen ihåg att jag skulle köpa smör! I butikens vindfång gjorde jag ett riktigt trevligt bokfynd:

Den här boken har många i Babels bokklubb på Facebook skrivit så mycket gott om, att jag tänkte ta mig till biblioteket för att låna den. Tänk, så stod den där i bokbytarhörnet och bara väntade på mej! Vilken tur! Tur var det också att bisin min inte satt i bilen och väntade på mej. Han skulle garanterat ha fått nervösa ryckningar om han sett mej ta böcker med hem!

I rena glädjen tog jag också de här deckarna. Jag tror dock att jag redan har läst den där boken till höger. Men om jag inte kommer ihåg vem mördaren är, så kan jag kanske läsa om boken, eller hur?

På hemvägen kurvade vi ännu via Corint.

Visst måste jag ju få en berlinermunk när jag varit så duktig och tagit en spruta? Jag fick ju inget klistermärke!

Önskar er alla en riktigt fin fredag. Ta hand om er!

Ändrade planer

I måndags satt bisin min och undertecknad vid frukostbordet och planerade allt vi behövde från Puuilo i västra grannstaden. Han skulle ha en sex meter lång rundstång och tja, jag skulle förstås inte ha nånting alls. Bisin min sa att det är bäst att jag sitter ute i bilen och väntar. Men då protesterade jag och sa att jag vet var de där bruna påsarna som han vill ha finns.

Det egentliga ärendet jag hade i västra grannstaden igår var ett årskontrollbesök hos sjukskötare på lungavdelningen. Men det blev ändrade planer. En sekreterare från sjukhuset ringde och sa att min tid var inhiberad, för sjukskötaren var sjuk. Jag fick en ny tid till nästa veckas tisdag klockan nio.
– Använder du Maisa, frågade sekreteraren.
– Nej, svarade jag och låtsades vara helt vilse i den digitala djungeln.
– Men det hinner inte komma brev med kallelse per post, sa sekreteraren helt förskräckt.
– Nå, det gör inget. Det går bra med textmeddelande, svarade jag och tyckte att det var lite konstigt att telefonsamtalet inte räckte. Jag hade ju redan fått en ny tid. Innan vi avslutade samtalet så plingade det redan till i min telefon och meddelandet var framme. Det går ju med en enkel knapptryckning för deras del. Och nej, jag vill inte ha flera appar eller webbplatser att logga in på och hålla reda på, så glöm Maisa. Om ni tror att telefonsamtalet gick på finska, så tror ni helt rätt. Till min stora förvåning var dock tidsbokningsbekräftelsen på svenska. Tjohooo!

Bisin min blev besviken över den inhiberade Borgåfärden. Nästa vecka får han ta igen det, för då är han chaufför till sjukhuset hela två gånger. På måndagen med sin kompis och på tisdagen med undertecknad. Jag borde kanske inte ha gått med på så tidig tid, men för min del bäst att få besöket ur världen, så att jag har resten av tisdagen ledig. Hoppas bara att jag får igång bisin min i tid på morgonen.

Tack vare de ändrade planerna var jag istället iväg till stan igår tillsammans med äldsta sonen. Vi inledde med besök i röda varuhuset och håll i er nu, för jag...

 

... köpte sex nystan Nallegarn! Alltså 600 gram. 🙈 Till mitt försvar kan sägas att priset var nedsatt med en euro/nystan, att det här är grundfärger, som jag behöver, för att de går att kombineras med andra färger och att här ska minsann nu stickas sockor!

Och sitter ni stadig nu? För jag köpte också...

 

... ett gummiband! Vad jag ska göra med det? Ingen aning. Bisin min föreslog att vi ska dra i gummibandet åt var sitt håll på kvällarna när vi sitter i våra gungstolar bredvid varandra. Men det kan vi väl inte göra? Ska man inte sträva åt samma håll när man är ett par?
Till all tur finns Youtube, för där hittade jag perfekta övningar när jag pausar från sockstickningen!

Från röda varuhuset körde sonen till Olympos. Där intog vi en lätt lunch.

Han valde sallad med höna (broiler) och jag valde med fetaost.

Hem via mataffären och jag kunde inte låta bli en tidning...
 

... som sen blev till två, då sonen tyckte att jag behöver nyaste numret av Kuriren också. På korsordstidningens pärm hittas Edward af Sillén. Vet ni vem han är? Jo, en svensk regissör och manusförfattare. Det är han som skrivit manuset till musikalen Änglagård, som snart har premiär på Svenska Teatern med Jakob i en av rollerna.

Genast när jag hade kommit hem igår tog jag itu med mitt favoritkryss i tidningen, nämligen Takt & ton. Oj, vad det finns mycket bra musik i det här korsordet, eller vad sägs om Del Shannon i Runaway från 1961? Och en hel del andra låtar och artister, men jag ska nu inte lösa hela krysset för er. Ni måste ju få ha lite roligt själva också.

Igår kväll efter att jag fått disken undanstökad satte jag ivrigt upp för en ny sockstickning med Nallegarnet. Men första försöket gick inte så bra. Jag har ju inte på en tid använt Nalle, så jag borde förstås ha stickat en provlapp. Men vem har nu tid för sånt? Efter nio varv med resårstickning insåg jag att det blev på tok för stort. Jag lade upp på nytt med åtta maskor mindre. Det såg redan bättre ut, men nu lyckades jag rådda så att jag hade räta och aviga maskor om vartannat. Det gick inte så bra att se på TV och spännande ingenjörskonst där danskarna bygger en förbindelse till Tyskland under vattnet. Den ska stå färdig 2027. Tänk, då kan man köra övre vägen till Sverige, via Öresund till Danmark och därifrån vidare till Tyskland utan att använda en endaste färja. Visst låter det spännande?

Nu ska jag se om jag lyckas få igång min sockstickning så jag har nånting att ta med till dagens stickträff.

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen!

Vad ska det månne bli?

Jaa, hör ni, idag har vi klivit in i höstmånaderna. Nu kan vi definitivt säga att sommaren är förbi. Det har i och för sig köpmännen redan länge försökt tuta i oss genom att sälja höstblomster och pumpor i olika former, allt från glasdekorationer till grytor. Kunde de inte ha väntat till oktober och låtit oss njuta lite till? Från Tyskland fick jag hälsningar att de redan säljer julprylar! 🙈 Nej, nej, nej, vänta nu lite!
Från Body Shop fick jag reklam i e-postlådan att deras adventskalendrar nu säljs till specialpris. Det drar alldeles tydligt ihop sig till konsumtionshysteri.

Igår gjorde jag nästan ingen nytta alls och till råga på allt fastnade jag i den här virkningen. Vad ska det månne bli? Ett fantasidjur som inte existerar? Eller ska jag ännu virka öron och nån sorts svans? Ska den ha ben? Och hur får jag snyggt ihopsytt det där hålet?
Bisin min fnyser och tycker att jag är barnslig. Men det är väl bra att ha kvar barnasinnet?

Bra är det ju också att då och då försöka tömma restgarnsburken så den inte svämmar över.

I morse förbjöd jag bisin min att tala om saker som börjar på P och V. Det för att han håller på och dillar om potatis varje dag och nu har han dessutom börjat tjata om veden också. Jo, jag vet att jordkällaren behöver en ordentlig dörr för att vi ska kunna lagra potatisskörden. Men det är inte mycket jag kan göra åt det annat än att eventuellt hålla i verktygen och räcka dem åt bisin min. Alltså ämnet är slutbehandlat om ni frågar mej. I morse började han dessutom dilla om att han skulle fixa den gamla potatisupptagningsmaskinen, som vi inte har använt på minst 20 år. Jag undrar allt jag, för nu håller han på att svetsa på en bil och nästyngsta sonens bil väntar på en översyn innan besiktningen. Min bil borde få en ny vindruta och... ja, tiden räcker inte riktigt till för allt.

Och så är det veden. Nu borde det sågas/cirklas mera ved, för vem vet om den som finns faktiskt räcker till tre hushåll i vinter. Det vet faktiskt ingen, för vi är inga väderspåmän. Ingen av oss kan säga om det blir en svinkall eller en mild vinter. Jo, jag förstår oron, men det vore nog dags att byta skiva nu, om ni frågar mej.

– Du får inte prata om saker som börjar på G, S eller V, kontrade bisin min sårat.
– Öh, men...
– Ja, garn, stickning och virkning.
– Ja, men då får jag prata om Gian. Han kastar i Prag det här veckoslutet, sa jag ivrigt.
Bisin min stönade och tillade innan jag hann fortsätta:
– Och int om Vörå heller.
Det var lite prima, för han förbjöd ju mej inte att tala om KAJ! Heh, bisin min kanske inte kan alfabetet? Som ni kanske märker behöver vi nog lite intryck utifrån nu, så vi kan byta samtalsämnen och inte fastna i gamla tjatiga teman. Tur att det är stickträff i morgon.

Vet ni vad? Jo, efter klockan 16:30 fick jag igår ett samtal från hälsocentralen. Tjohooo, vilken lättnad. När damen, som ringde frågade mitt ärende, efter att ha kollat födelsetid, signum och adress, svarade jag att jag behöver min B12-injektion.
– Aj, kohemin då, frågade hon.
Jag svarade förstås ja, kohemin och tänkte tillägga "jag är inte så slängd i latin". Till all tur avhöll jag mej. Nu har jag i varje fall tid till en för mej ny hälsovårdare nästa veckas torsdag. Håhåjaaa, det skulle vara skönt med en egen, utifall att jag måste berätta halva min livshistoria igen. Men det ska väl knappast behövas, för jag ska ju bara ha ett litet stick. Skönt i varje fall att jag nu kan släppa det smått hysteriska taget om telefonen. Med tanke på att jag hade sagt att mitt ärende inte är brådskande, så ringde de snabbt tillbaka. Jag var beredd på att få vänta ända till fredag innan nån ringer.

Igår kväll när jag äntligen sent omsider satte mej i gungstolen med min sockstickning fick jag en dos med elände från TV. Som vanligt var det bisin min som hade makten över fjärrkontrollen. Så det började med ett inslag från krigstiden i Finland och radiospaningen samt flykten till Sverige, som olika personer var tvungna att göra då grannen i öst understödd av vissa finländare ville fängsla de här människorna. Verkligt svåra tider.
Sen zappade bisin min till National Geographic-kanalen och en lista med tio av de värsta olyckorna inom motorsporten! 🙈
Ny zappning när det där hemska programmet slutade och vi hamnade i Malå. Innan jag hann avsluta min socka fortsatte tv-programmet med Det stora postrånet. Inget av de här programmen är riktigt lämpligt att se på innan läggdags. Nej tack, ge mej nånting skojigt eller musik, men inga hemskheter innan jag ska i säng.

Men jo, jag fick en socka färdig. Nu har jag dock börjat tvivla på den. Jag tycker att skaftet är för smalt och foten för lång. 🫣 Suck! Definitivt ingen julklappssocka. Kanske den hamnar i bastu-ugnen, för jag är inte alls säker på att den passar på någon fot. Jag borde kanske riva upp den istället för att börja på socka nummer två?

För övrigt har jag försökt tämja Metas algoritm. Jo, jag gillar countrymusik också, men jag vill inte att mitt flöde svämmas över av Dolly Parton. Sen lades kung Haralds bortgång till och igår prinsessan Dianas dödsdag. Det blev lite för mycket, så envist klickade jag i Facebook på de tre lodräta prickarna och valde "Inte intresserad", för varje sorgligt inlägg. Snart överger jag helt den där sociala plattformen.

Kan inte påstå att jag är särskilt förtjust i Instagram heller, för inom loppet av en liten vecka har jag fått meddelande från två  falska profiler. Första gången handlade det om något bidrag jag kunde få från nån humanistisk fond. Jag roade mej med att svara galet på alla frågor, men tappade sedan intresset. Det var ju inte en riktig människa i andra änden, så det blev konstigt. Dessutom gick det åt onödig tid, så jag blockerade helt enkelt profilen. Igår fick jag igen ett meddelande från en liknande falsk profil. Den här gången med ett stulet foto från en människa jag verkligen känner. Och nu handlade det om att jag skulle ge mitt mobilnummer för nu kunde jag vinna en stor summa pengar i en tävling anordnad av det tyska kommanditbolaget. Jag svarade att jag inte har en mobil utan endast en fast telefonlinje, som inte fungerar längre, för linjen är kapad. Nå, maskinen i andra änden fortsatte oförtrutet på och insisterade. Då meddelade jag att jag inte vill understöda en tysk miljonär. Fick inte svar på det utan fortsatta försök att få mitt mobilnummer, Till sist tappade jag intresset, skrev "tack och hej, leverpastej" och blockerade även den här profilen. Så nästa steg för min del blir nog att se över mina inställningar i Instagram och skärpa dem betydligt. Dessvärre är det nog så att om fotot som används är från nån jag känner kommer jag väl ändå i hastigheten att godkänna kontaktförsöket. Jag vill ju inte vara direkt oartig heller.

Nu småningom faktiskt dags för lite matlagning.

Önskar er alla en skön fortsättning på tisdagen.

Vart jag än går

Igår tog jag mej äntligen i kragen och ringde till hälsocentralen. Jag behöver igen tid för min B12-injektion, för det har gått tre månader sedan sist. Som vanligt får man inte tala med en människa utan ledsagas av en apparat. Tryck 2 om du vill ha service på svenska och sedan olika alternativ för vad ens ärende gäller. Jag tryckte 2 igen, för icke brådskande ärende. Sen avslutar man samtalet och hoppas på det bästa. Men nu måste jag ha telefonen med mej vart jag än går, så jag inte missar samtalet från hälsocentralen. Jag saknar verkligen tiden då det fanns en riktig människa i växeln, en som kunde hjälpa till att få tag på rätt person. Jag saknar tiden då ens egen hälsovårdare själv kunde ge tider åt en färdigt för nästa besök. Hur skulle jag nånsin ha klarat alla hälsokontroller för fem barn annars? Tänk att liksom varje gång få vänta på samtal. På den tiden fanns inte smarttelefoner ännu och livet var mycket enklare då, eller hur? Det fanns människor och mänsklig kontakt. Nu verkar det ibland som om ingen vill veta av en.

På stickträffen hos H igår talade vi faktiskt bland annat om just det där med att ha telefonen med sig överallt. Nån har alltid med den på toan och i duschen. Jag är lite slarvig med det där och har nästan aldrig med telefonen på toan. Beträffande duschen försöker jag se till att jag inte är ensam hemma så jag kan ropa på hjälp vid behov. Tvålvatten är halt och farligt.

Vi talade förstås också om stickande. En del börjar inte sticka förrän klockan nio på kvällen. Mycket klokt, för då fastnar man inte i "jag ska bara sticka ett varv till" och sen försvinner hela dagen och man har ingenting fått gjort.
Min hulda moder hade också bestämt sig för att hon får se på TV först efter klockan 21. Det fanns annars en viss risk att hon skulle ha fastnat i sin gungstol hela dagen framför apparaten.
Själv vet jag inte riktigt, å ena sidan borde jag ju inte göra annat än sticka, men å andra sidan finns det ju en del här i livet som måste göras...

– Är du färdig med traktortröjan, frågade bisin min förvånat igår kväll då jag satt i gungstolen efter klockan 21 och stickade på en socka.
– Nej, inte riktigt, jag har ett avmaskningsvarv och allt fästande kvar, så det tar nog en liten tid till innan jag är färdig.
Jag är rädd att fästandet kan dra ut på tiden, tyvärr. Och om traktorn ska se ut som en traktor behöver den två maskstygn/figur för att likna. Vete fåglarna hur lång tid det tar innan jag har fått det sömmandet färdigt. 🙈 

Det var härligt att träffa de stickglada damerna igen. Två kunde tyvärr inte närvara. Alla utom värdinnan stickade på sockor. Det är liksom tryggast så. Det är verkligen snällt att vi får träffas hemma hos dem som kan erbjuda tillräckligt stort utrymme. Skulle det finnas något trivsamt kafé i stan där vi kunde sitta en eftermiddag i veckan skulle det förenkla livet för värdinnorna. Men tyvärr, tyvärr ett sådant finns inte.

Jag kom hem med bitar av den goda vinbärspajen, som U hade bakat. Tack för dem! Nu kan jag sjunga Pa to ta na kako? och bisin min förstår absolut ingenting.

Men nu ska jag sluta sjunga och istället gå ut och njuta av det soliga vädret. Jag borde dra till skogs och plocka lingon, men...

Önskar er alla en skön fortsättning på torsdagen!

Pärlsockor

Vad gör man om man helt oplanerat hittar ett 50 grams nystan i en spännande färg? Jo, man stickar små sockor av det, vad annat?
Så gjorde jag förra månaden då jag endast ville syssla med lätta bomullsprojekt.

Pärlsockor

Start:    05.07.2026

Färdig: 16.07.2026

Garn: Mandarin Petit från Sandnes Garn

Åtgång: 28 g
Stickor: 2 och 3
Mönster: Helmisukat, s. 79 i Käsityön ABC 22 Sukat

 

Mjukt och skönt bomullsgarn, men det betyder att det delade sig. Det gällde alltså att vara uppmärksam då man stickade. Trevligt mönster och lätt att följa, men jag gjorde lite egna ändringar i hälen.
I måndags för en vecka sedan levererades sockorna åt en nyfödd liten tös. Hoppas att de passar i något skede, så de kommer till användning. Annars får de väl bli dockkläder?

Idag är det ett år sedan jag hamnade in på sjukhus i verkligt risigt skick. Jag hade tur som kom in i tid och efter några dygn fick min diagnos, så rätt medicinering kunde sättas in. Jag är oerhört tacksam över att ännu vara i liv, över sjukvården, över alla som kom till sjukhuset och hälsade på och alla som peppade och uppmuntrade på olika vis. Utan er skulle jag inte ha klarat mej. 💕
Återhämtningen har tagit sin lilla tid och bra så. Grundtryggheten fick sig igen en törn, för det finns hos mej en liten gnutta rädsla för återfall. Det gäller att jobba på resiliensen och ta till vara på här och nu, utan att bli alltför hysterisk och räddhågad. Ja, och förstås fortsätta att försöka sköta sig på bästa sätt. Det kunde ju ha varit mycket värre.

I morse körde bisin min iväg långt bort, så nu kan jag göra precis vad jag vill. Och vad vill jag då göra? Jo, gissa?

Nå, förstås sticka, vad annat. Tänk, jag slipper både laga mat och diska! Tjohooo!

Önskar er alla en bra ny vecka!

Magfyllning

I morse då jag vaknade halv sju, var jag igen så borta att jag inte alls visste vad det var för veckodag. I princip borde det ju innebära att jag har sovit riktigt gott, inte sant? Men jag är inte riktigt säker på den saken, för jag har en känsla av att jag vände på mej hela natten. Jag borde kanske använda min smartklocka på natten också för att få reda på hur jag sover. Men det intresserar mej inte tillräckligt mycket. Jag tycker dessutom att det skulle vara obekvämt att ha den på armen under natten. Den är riktigt tillräckligt obekväm redan på dagen. Men den är som sagt smart och tills vidare uppväger fördelarna nackdelarna.

Igår på eftermiddagen var jag iväg med yngsta sonen. Han hämtade upp mej direkt efter att ha avslutat sitt jobb, så det första vi gjorde var att äta. Som vanligt var det svårt att välja matställe. Jag skulle ha nöjt mej med en liten pajbit och sallad var som helst. Men han var hungrig så jag lät honom bestämma.

– Det där är ju bara magfyllning, sa sonen då han såg min salladsportion, som jag beställde på Olympos.
– Där är inget protein, fortsatte han.
HUPS! Nu blev jag faktiskt orolig, för jag borde ju äta tillräckligt med protein om jag inte ska förlora muskelmassa! Här borde alltså ha funnits nån sorts kött eller ost. Och jag som trodde att jag var så klok och förståndig som beställde sallad. Men milda makaroner så jobbigt det blir att hålla reda på allt och hålla koll på vitaminer, mineraler, spårämnen, kolhydrater och proteiner, för att nu inte tala om kalorier. Om jag ska fundera på allt det där varje gång jag äter, så slutar jag äta och håller mej till näringsblandningar i stället. Brrr!

Efter att ha gynnat det lokala matstället fortsatte vi österut till Prisma i Kotka. Där var ägarkundsdagar med -15 % på olika varor, nästan allt utom det som man verkligen behöver såsom mat, hygienartiklar, tidningar, drycker ja alltså dagligvaror över lag.
 

Jag hade ett viktigt uppdrag, så jag stegade nästan direkt iväg till garnhyllan. Jag spanade efter Novitas Viola Raita-garn. Men ser ni ett endaste ett randigt garnnystan här?
Nä, inte jag heller. Utan ett enda nystan lommade jag iväg därifrån. Duktigt gjort , inte sant? De hade inte ens 7 systrar garnet där. Morr! Jag hade gärna velat åtminstone känna på det garnet.

Nuförtiden är jag rätt snabb där i varuhuset, för jag hittar ganska bra. Den här gången tittade jag inte ens åt vare sig barnkläder eller leksaker. Jag har för mej att föräldrarna inte alls är lika förtjusta i de små presenterna, som jag brukar ge åt barnbarnen.

Men vilken glädje på matavdelningen då jag hittade hjärtmärkt gräddost. Tjohooo! Enda smolket i glädjebägaren är att den inte är inhemsk. Förlåt alla odlare, men jag kan inte rå för att jag köpte den här. Den borde ju vara hälsosam och nu kan väl ingen gräla på mej för att jag äter ost? Hmmm, å andra sidan är ju skinka också hjärtmärkt och man ska ju inte äta rött kött eller processat kött. Men kött innehåller proteiner, liksom ost... Uj, uj, nu är jag minsann ute på djupt vatten igen. Bäst att göra som en klok farbror en gång sa: "Äta lite av allt".

På hemvägen diskuterade vi litteratur. Yngsta sonen läser science fiction. En riktigt intressant genre inom litteraturen, ibland rena rama fantasy, men jag har aldrig riktigt fastnat för de böckerna. De är oftast så mörka och dystopiska. Sånt vill jag inte läsa just nu då hela världen är galen och det verkar ibland som om all mänsklighet har försvunnit från jordens yta. Av de författarnamn sonen räknade upp har jag läst Ray Bradburys bok Fahrenheit. Den var riktigt kuslig och osökt kan man idag dra paralleller till det stora landet i väst, som vill förbjuda vissa böcker. Inte för att det precis är det enda landet som förbjuder "farliga" böcker.

Douglas Adams känner jag förstås till. Men jag minns inte om jag alls har läst igenom hela boken Liftarens guide till galaxen. Den står i vår bokhylla så kanske det skulle vara dags nu? Sonen nämnde också Ursula le Guin, men det var en helt okänd storhet för mej. Jag frågade förstås sonen om han hade läst Pestens tid av Stephen King. Det hade sonen inte gjort, för han klarade inte av boken Det. Och jo, King skriver om hemska och grymma saker, så jag skulle inte klara av att läsa nånting av honom heller nu. Det är nog feelgood, som gäller numera. Och vet ni vad? Jo, Harlequinböckerna har blivit samlarobjekt. Det ni! Kanske jag ska börja läsa de böckerna istället eller vad säger ni om: ""Hon slog handen för halsen. Varför kom Christopher nu, när han undvikit henne hela veckan? Hans ögonvrår rynkades när han log. Blicken som de senaste dagarna varit reserverad utstrålade nu en oväntad värme. Hans manlighet och auran av behärskad styrka väckte ett märkligt fladder i maggropen. Värmen sjöd i kroppen och det hettade i kinderna." Citat ur Kurtisanens dotter av Ann Lethbridge, en bok jag ärvt och tänkt riva loss pärmarna och slänga själva boksidorna i pappersinsamlingen. Men nu får jag väl tänka om och föra böckerna till Karis, eller vad tror ni?

Dags för mej att göra lite annat än sitta här och dilla om böcker. På eftermiddagen är det dags för barnkalas i grannbyn. Tjohooo!

Önskar er alla en finfin lördag!

Nygräddat

Min energinivå var hög igår kväll och det måste nog bero på den trevliga stickträffen hos H.

Lite inspiration fick jag också av bonden som tröskade kumminåkern här nedanom oss. Jag satte helt enkelt igång med semlebakning eller kumminfrallor, som receptet heter.

Finns det något godare än nygräddat? Nej, om ni frågar mej. De här är inte direkt vackra, men riktigt goda, till och med försvinnande goda. Av 20 semlor finns det knappt tio kvar. Bisin min konstaterade ännu i morse att hembakat vinner över köpebröd, att de här är mycket godare än bröd vi haft från mataffären. Hmmm, tror ni att han smörar för att jag nu ska börja baka regelbundet? Nånting som nästyngsta sonen också varmt rekommenderar. Men han är mycket skickligare än undertecknad.

Avvikande från receptet använde jag Mylläris semlemjöl. Det för att få lite mera nyttighet istället för alldeles vitt vetemjöl. Lite rädd var jag för att kumminen skulle bli alldeles för dominerande, men det blev en fin mjuk smak av dem. Och vet ni vad? Jo, kummin är förvånande hälsosamt. Kanske en förbisedd krydda? Eller har ni haft koll på den? Det har inte jag i alla fall, men nu kan jag bli en hälsofreak, åtminstone vad gäller kummin! Sen vet jag inte alls hur hälsosamt det är att föräta sig på nygräddade semlor. Men det är ju en helt annan sak, inte sant?

Nu ska jag småningom börja göra mej i ordning för dagens lilla äventyr.

Önskar er alla en skön fortsättning på torsdagen! 

Glad och lättad

För att vara en hemmasittare har jag varit rätt mycket igång under senaste dagarna. Kanske bäst att jag skippar idén med hemmasitteri? Direkt oroväckande är att jag på hela tre dagar inte alls har hunnit sticka! Ve och fasa! Nu blir det som bisin min säger:
– Du kommer att lämna det där i en kasse och så glömmer du bort det.
Men nej, jag måste få lite sticktid snart, så jag faktiskt kan ta itu med halvfärdiga projekt efter min nuvarande stickning. Dessvärre är det en hel del andra saker jag också borde ta itu med, men tiden rinner iväg. Jag får väl dela in sysslorna i femton minuters perioder och stå ut med att ingenting nånsin blir färdigt.

Igår hamnade jag helt oplanerat till stan med äldsta sonen.

Efter att ha kört förbi den fullproppade stranden hamnade vi på Grillen i Valkom för lunch. Jag valde Pita kebab till lunch och här var så mycket fyllning att jag tyvärr igen blev tvungen att lämna kvar. Inte klokt alltså. Jag måste börja med barnportioner. Varför kan inte vuxna få en liten portion?

Jag var också ett varv till apoteket, för jag hade endast fyra tabletter kvar i en av mina burkar. Dessutom hade D-vitaminerna tagit slut redan för en tid sedan. Faktiskt har jag ingen aning om jag behöver äta dem ännu, för de är inte receptbelagda. En hälsovårdare tyckte i vintras att de skulle vara bra för mej och kardiologen gav grönt ljus för dem, så jag har nu snällt tagit dem.

– Ska du ha kohemin också, frågade farmaceuten till min stora förvåning.
– Ja, tack, svarade jag och hade nästan kunnat dansa där i apoteket.
Jag blev så glad och lättad, mitt recept var förnyat, så som hälsovårdaren lovat i maj. Tack, tack och tusen tack. Jag hade redan hunnit oroa mej för hur det ska gå om jag inte får mina B12-injektioner. Tydligen kan min kropp inte tillgodogöra sig det viktiga vitaminet annat än via injektioner. Här hjälper alltså inte vare sig mångsidig kost eller tabletter. Nu får jag gå och ta injektion var tredje månad istället. Bristen på B12 upptäcktes på sjukhuset för snart ett år sedan och det var allt tur för mej, för det vitaminet är livsviktigt.

Innan vi kom hem igår var vi ännu ett snabbt varv i mataffären. Nu finns det alltså mjölk igen i vårt kylskåp. Vi skötte också om en snabb specialleverans på hemvägen. Dessvärre hade vi inte tid att stanna för en liten pratstund eftersom vi hade glass i bilen.

Nu ska jag gå och bläddra i Pernå sockens historia innan jag småningom tar mej till stickträffen hos H. Idag blir det åtminstone lite stickat i alla fall, hoppas jag.

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen!

En stressboll

Idag har jag varit borta hemifrån hela dagen. Redan före klockan nio i morse var vi iväg med bisin min. Mot väster pekade bilkylaren och via två stopp anlände vi till sjukhuset i grannstaden. Bisin min skulle på kontroll och jag tog hand om bilen.

Här utanför hundparken parkerade jag i skuggan och drog fram min stickning. I två timmars tid hann jag sticka och lyssna på intressanta inlägg i radion. Och lämpligt nog spelades Fullständigt kaos med Bo Kaspers orkester.
Inte en endaste hund såg jag till. När jag tittade i backspegeln kunde jag se flitiga människor skura mattor.

Från sjukhuset körde vi till dotterns och blev bjudna på delikatesslunch med kalops och nypotatis, som svärsonen tillrett. Tack för den. Potatisen tog M upp här hos oss i söndags.

Hon gav en stressboll åt mej och en åt bisin min. Vi varnades för att klämma alltför hårt på bollen, för då kan den gå sönder. Men riktigt bra boll att ha då jag vill ta en stickpaus gymnastisera händerna, så tack för den.

Från dotterns körde vi vidare till bisin mins kompis E. Där blev det mest diskussion om olika sjukdomar och vem som drabbats av vad. Jag kände mej riktigt rejält gammal.
E undrade också varför ingen har tid men nånting numera. Ja, inte vi heller. Han kom ihåg hur vi grillat, besökt sommarstugan i S:t Michel, varit på utflykter osv. Jaa hör ni, vart har tiden tagit vägen och varför har alla så bråttom nuförtiden?

På hemvägen kurvade vi ännu via bybutiken och sedan fiskståndet. Hemma var vi först vid 16.30-tiden och då började vi märka att det minsann tog på att vara borta hela dagen i den här värmen.

Äldsta sonen hade fortsatt med gårdagens röjande och nu skulle det gälla för mej att få på diskmaskinen och sedan småningom bestämma mej för vad som får bli kvar i skåpen. Men kanske inte just nu? 

Önskar er alla en skön onsdag. Kom ihåg att dricka tillräckligt mycket, så ni inte torkar ut.

Lite deprimerande

Igår var jag på stickträff hos H och det var riktigt härligt. Hon bjöd på karelska piroger och ägg samt blåbärspaj och glass. Mumsfilibabba! Vi pratade och stickade. Jag hjälpte också värdinnan med ett korsord, som hon hade kört fast i. Hon fick två långa ord och så rättade vi ett fel hon hade. Hoppas att det nu lossnade för henne. Det är knepigt med korsord då man kör fast och faktiskt går inte de där roliga underfundigheterna att googla sig fram till. Nä, till all tur måste man använda hjärnan.

Jag fick en liten docka av H. Tack för den här gåvan. Få se vem av flickorna som vill ha den.

Igår kväll när jag satte mej i gungstolen för att fortsätta med stickandet blev jag lite deprimerad.

Jag hade stickat fel. Översta hålet, som skulle vara i mitten av mönstret hade plötsligt hamnat till vänster istället. Snyft! Så går det när man sitter och pratar och har trevligt. Jag var verkligen en sann optimist, som vågade ta med mej en mönsterstickning till stickträffen. Sockor är ju det enda som går att sticka när vi möts. Sockstickning ägnade de andra sig åt, klokt nog. Endast jag som var oförnuftig.

Nå, eftersom jag inte hade stor lust att sticka bakåt igår kväll, så bytte jag till min gröna stickning.
 

Lite deprimerande då det dyker upp såna här knutar i garnnystanet. Suck!
Lite deprimerande också att jag håller på så här och stickar på det ena och det andra och inte får nånting färdigt! Suck och dubbelsuck.

I morse vaknade jag lite över fem. Det var alldeles för tidigt, men lite deprimerande så hade jag fått ont i ryggen. Det är sviterna efter mitt besök på den smala britsen i Jorvs i tisdags. Suck!
Idag utför jag inga stordåd utan försöker hanka mej fram så gott det går och hoppas på en bättre dag i morgon. Det går säkert bra att lugnt sitta i gungstolen och sticka, eller vad tror ni?

Apropå Jorvs ännu, så trodde Mr J att jag hade varit där i tisdags tillika med Sauli Niinistö. Men se nej, han var där på kvällen och jag på morgonen. Undrar lite smått hur han blev mottagen där? Fjäskades det för honom? Eller behandlades han som vilken patient som helst?

Lite deprimerande är också det faktum att min smartklocka nu verkar lägga av helt och hållet. Den blinkar i ett med en svart urtavla, som visar tiden. Suck! Verkligt irriterande. Jag borde alltså ha köpt en ny i tisdags, men... 
... tja, behöver jag en smartklocka? Kanske inte direkt för att visa tiden, den får jag från telefonen. Som pensionär så får ju tiden ha sin gilla gång, förutom då när det finns tider att passa. Smartklockan visar förstås hur många steg jag tar, men det har inte varit särskilt viktigt för mej tidigare, först efter sjukhusvistelsen. Det som jag uppskattar klockan för allra mest är ju nog det att jag kan svara i den när det ringer. Jag släpar ju inte telefonen med mej överallt. Jag borde kanske ha fickor på alla mina plagg för att få med telefonen.

Nu, nu ska jag gå ut lite försiktigt en stund och njuta av sol och sommarvärme. Det blir nog bra det här ska ni se.

Önskar er alla en skön fortsättning på torsdagen. 

Ganska häftigt

Kära vänner, igår blev ni utan mitt dagliga inlägg, tyvärr. Det beror på att det var ganska häftigt igår. Före halvåtta på morgonen satt jag i framsätet på yngsta sonens bil och så körde han iväg med mej till Esbo. Hemma var vi igen vid 16-tiden, en hel arbetsdag på språng alltså!

Första stoppet och det egentliga ärendet var här i Jorvs sjukhus. Sonen navigerade galant utan hjälp av vare sig mej eller nån apparat. Men så har han både bott och jobbat i Esbo tidigare.

Jösses, de här stora anläggningarna. När jag steg innanför dörrarna på smått darrande ben möttes jag av en megastor aula. Omgående fick jag syn på anmälningsapparaten och var på väg ditåt med raska steg, men...
... två damer framför mej suckade och stånkade och provade sjukförsäkringskortet gång på gång utan resultat. En tredje smått stressad dam hojtade att apparaten inte fungerar. Hon fick ingen ruttkarta, så hon visste inte vart hon var på väg.

I det här läget blev jag betänksam, för vad skulle jag göra nu? Leta efter en annan anmälningsapparat? Kanske på andra våningen? Men hur skulle jag komma dit? Jag stirrade förskräckt på rullbandet upp till andra våningen. Nej, det var uteslutet, för nu kändes mina ben som gele.
Jag tittade på hissen till vänster, kunde den vara ett alternativ?

Framför en lucka stod människor i kö. Jag undrade varför. Hittade kölappsapparaten, gick fram till den och blev lite tveksam. Ville jag ha info eller ville jag anmäla mej? Gick det alltså att anmäla sig till en riktig människa? Jag valde det alternativt och döm om min förvåning då det blev min tur, tänk att bli betjänad av en människa! Ganska häftigt!
När jag var färdig vid luckan såg jag att det också uppenbarat sig en människa vid den krånglande anmälningsapparaten. På hennes väst på ryggen stod det "Vapaaehtoinen" alltså frivillig. Ganska häftigt, eller hur? Och riktigt, riktigt bra att det finns människor, som hjälper nervösa och rädda sjukhusbesökare till rätta. Den stressade damen kom nämligen ned från andra våningen, hade lyckats anmäla sig och få en ruttbkarta, men nu visste hon inte alls vart hon var på väg.
– Jag är redan försenad, hojtade hon.
Stackaren, det är inte lätt. Man ska dessutom vara 15 minuter före utsatt tid på plats. Hoppas att det fixade sig för henne.

Själv stegade jag iväg till hissen. Den gick snällt till andra våningen och talade till och med svenska! När jag steg ut möttes jag av en bred och stor korridor. Igen massor av tomt utrymme, till vilken nytta? Jag skulle följa gröna linjen, men var fanns den? Jag såg endast en röd linje. Men vänta nu, visst skymtade där långt borta till höger i ändan av korridoren nånting grönt? Med tveksamma steg gick jag åt det hållet, bara för att upptäcka att linjen plötsligt tog slut vid en dörr. Öööh? Vad nu, det här verkar inte vara riktigt rätt. Jag vände mej till höger igen och tjohooo, nu hade jag hittat rätt väntrum.
Där satte jag mej på äkta finländskt maner med en stol, ett bord och ytterligare en stol emellan till närmaste granne.

Jag drog fram min medhavda stickning, istället för att fippla på telefonen som männen i var sin ända av väntrummet gjorde. Jag hann endast sticka ett varv innan jag blev inropad och det en hel halvtimme före min tid. Ganska häftigt.
Jag följde en rosahårig röntgenskötare, behövde endast ta av mej bh:n och fick behålla skjortan på. Skönt. Fick lägga mej på rygg på en smal brits och ha händerna sträckta över huvudet. Där låg jag i nästan en timmes tid medan en riktigt häftig maskin gjorde sitt och britsen åkte fram och tillbaka. Eller det kanske var maskinen som åkte fram och tillbaka? Vet inte riktigt, för jag försökte slappna av.

Sista momentet handlade om att jag skulle andas in och hålla andan. Det var en röst som gav order. Tre gånger fick jag andas in, hålla andan och sedan andas normalt igen. Jag hoppas att jag klarade det. Tänk om lite luft sipprade ut när jag skulle hålla andan?

Yngsta sonen, som tagit ledigt från jobbet för min skull, tack för det, hämtade upp mej från sjukhuset när jag var färdig. Lämpligt nog fanns där en bänk, som jag kunde sitta på medan jag väntade på honom. Det var riktigt skönt att vara utomhus och  skaka på armarna, som nästan hade domnat bort.

Vi hade ätit frukost tidigt, så nu var det dags för en tidig lunch.

Sonen tog mej till Snacky. Det hade jag inget emot, för jag har så länge dillat om polishamburagare.

Jag valde ändå en taxihamburgare och blev riktigt mätt av den. Jag är inte säker, men troligtvis är det ananasen, som gör den här hamburgaren till en taxiburgare?

Från Snacky körde vi en kort liten sightseeingrunda innan vi hamnade i Gigantti i Gloms. Jag skulle ha en födelsedagsgåva åt äldsta barnbarnet. Jag hade två lite vaga funderingar och efter diskussion i bilen med sonen kom vi fram till en bra lösning.
När vi steg innanför dörrarna möttes vi av en dammsugande expedit. Huuu, här gällde det att kurva försiktigt förbi honom. Tänk om han skulle ha velat demonstrera nån sugande apparat? Nä, nä, inga hushållsapparater för min del, tack!

Tyvärr måste jag erkänna att jag blir lite småtokig i såna här teknikaffärer. Det är så mycket, som jag skulle vilja ha. Men nästan 2 000 € för en telefon? Näää, inget för mej. Visserligen går den här att vika ut, men nej...
Jag tittade på andra telefoner, men... nä, jag väntar lite ännu.
Jag tittade också på smartklockor och hittade faktiskt en jag gillade, men nää, jag skulle ju ha en födelsedagsgåva och inget annat.
Som sagt, mycket intressant där i affären, men också en hel del som jag lugnt kunde rusa förbi, ni vet alla kaffemaskiner och sånt.

Från Gloms körde sonen vidare till det mest förbjudna stället om ni frågar bisin min, nämligen...

... Finlands första Ikea. Där traskade jag omkring i alla labyrintiska gångar. Tyvärr i så sakta mak att det inte blev steg på stegmätaren i min klocka!

Ett nytt förvaringssystem, Lastare, precis vad jag skulle behöva. Men inget jag köpte, för jag misstänker att både jag och skåpen då skulle ha flugit ut härifrån huset.

Jag skulle gärna ha ett sånt här skåp i köket. Det behöver inte nödvändigtsvis vara upplyst, men det skulle gärna få stå där som tv:n nu står och tar upp onödig plats. Sonen tyckte att det blir för liten avställningsyta framför skåpet. Men det är ju så nu också med tv:n, för inget får skymma sikten och signalen från fjärrkontrollen måste nå fram. Suck!

Vet ni vad? Jo, trots att jag inte får, så köpte jag en sån där vagn, ni ser den där gröna där i förgrunden? Den fanns dock endast i svart och vitt i lagret, så det fick bli en vit. Den står fortfarande i paket här hemma, men vänta bara en vacker dag! 😊
Jag tycker priset på 19,90 € var helt okej.

De här kärrorna, som syns i lagret, var betydligt dyrare, 34,90 €.
Det fanns en hel del, som jag gärna skulle ha köpt. Men jag avhöll mej från det mesta. Hittade dock nattlampor, hela två stycken och köpte två skärbräden i trä. Men schhh, säg inget åt bisin min, för då kommer han att säga att han minsann kan göra såna själv! Självklart vill jag stöda hantverk, men vete fåglarna när hans brädor skulle bli färdiga. Det är ju så att man ska undvika plastbrädor.

De här plastpåsarna var det jag verkligen ville ha. Bisin min är misstänksam och undrar vad jag tänker göra med dem. Heh, gissa?
Jo, förstås ska jag ha garn i dem, sånt där jättefint garn, vad annat?

På hemvägen kurvade vi ännu via Tokmanni i Gammelby, för jag skulle ha mjölk och sonen lite annat, som inte finns i mataffären. Där i varuhuset träffade jag ägarparet till Bric - a -  Brac kaféet i kyrkobyn. Så imponerad av att de kände igen mej. De öppnade för säsongen sista veckoslutet i maj. Kul, nu har man nånstans att åka till igen. Under sommaren lever liksom allting upp. Hoppas att jag den här sommaren orkar lite mera än förra sommaren, få se...

Det var ganska häftigt att vara på en liten utflyktstripp igår. Stort TACK till yngsta sonen!
Nu ska jag småningom ta mej till stan och stickträffen.

Önskar er alla en skön onsdagskväll. Det är ju lilla lördagen, så njut!