söndag, maj 31, 2020

Karlbesök

I fredags när jag precis hade avslutat mitt distansjobb, så knackade det på dörren. Jag trodde att det var dubbelmorfar, som hade låst ut sig. Jag skyndade mej att öppna. Till min stora förvåning stod där en leende 90 plussare.
- Vänta lite. Du ska få en blomma, sa han och spurtade iväg till sin bil.
- Jag ställer den här ute på gräsmattan så att jag inte smittar ner dig!

Tänk, jag borde ju ha varit rädd för att smitta ner honom och inte omvänt. Jag tackade i alla tonarter och vi stod en stund och pratade på behörigt avstånd innan han skyndade sig vidare.

En så vacker ampel i precis de färger jag gillar. Rörd och tacksam över vänligheten och visad omtanke. Ifall ni undrar varför jag fick blomman, så är det en lång historia, som jag får ta någon annan gång.

Igår var jag uppe redan före klockan halvsju. Tänkte njuta av en låååång frukost med många korsord, men dubbelmorfar hade lite annat i tankarna...

Nej, nej, alltså inte att vi skulle ha krupit ner tillbaka i sängen... :)

Nä, vi skulle iväg till västra grannstaden. Bildelen han köpte förra veckan var fel och måste bytas ut. Dessutom skulle han ha lite andra delar också, bland annat till en vattenpump. Han märkte min ovilja att följa med, så han sa att jag skulle få bli hos barnbarnen medan han skötte ärendena. Och då ser ni, då blev det minsann fart på mej och i ett huj var jag klar och så susade vi iväg.

När vi hade 15 minuter kvar så ringde jag dottern och bad att få prata med M.
- Får moffen kaffe om han kommer på besök, frågade jag.
Jag fick en lång förklaring om allt möjligt, som hade hänt och som skulle hända. M blev jätteglad då hon fick tala med mommo i telefon och jodå, mommo och moffen var välkomna om de hade med sig ett paket till M. Lillasyster och mamma behövde liksom inga paket!
Efter ett tag fick jag prata med M:s mamma och då fick dom bråttom i M:s hem, för snart skulle ju moffen och mommo vara där!

Oj, vad härligt det var att få träffa flickorna igen. Det hade hunnit gå nästan två veckor sedan senast. M bjöd på både saft och kex samt kaffe, vispgröt och makaronilåda. Vi hann också leka en hel del innan det var dags att skynda hemåt. Den nästyngsta väntade på sin faders hjälpande hand.

Jag fattar inte att jag har kunnat vara så länge utan att träffa de små. Och jag måste erkänna att jag skulle inte klara mej om jag inte skulle få träffa dem! Mitt medlidande med alla 70+ som måste avstå från att träffa sina barnbarn är stort. Den digitala kontakten räcker inte då man ska leka med dockor, fiskspelet, kolla i böcker och kramas.

Idag när det har varit varmt och skönt utomhus har jag förstås fått för mej att öka på temperaturen här inomhus. Jag bakade helt enkelt en rabarberkaka!

Den går åt som smör på heta stenar! Minstingen var lite lessen över att han inte kunde vara här och njuta av en kakbit med vaniljsås på. Synd. Det skulle ha varit trevligt med ett karlbesök! Men även han är rädd för att vi ska bli smittade. Undrar om det någonsin kommer att bli ofarligt att träffa varandra? Nu just verkar coronan ha slagit ut det mesta. 
Nå, imorgon får restaurangerna äntligen hålla öppet och man kan besöka olika begivenheter om man inte är i riskgruppen och om man håller avstånd...

Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan.

lördag, maj 30, 2020

TYHY

Kära vänner, i dagarna två har ni nu fått vila från mina skriverier. Det beror förstås på att det har varit rätt mycket program de senaste dagarna. Men nu har jag "stulit" lite tid från utevistelse. Kvällarna har ju varit så vackra nu, likaså dagarna. Hoppas att ni har kunnat och hunnit njuta av den vackra försommaren.

I torsdags var jag iväg på TYHY-dag (en direkt översättning från den där finska förkortningen skulle bli någonting i stil med arbetsgemenskapens upprätthållande av välbefinnande) med mina kolleger från stan. Programmet bestod av både kultur och utevistelse och det var omväxlande och givande.

Vi reste österut till grannstaden med en liten buss. Det var första abonnemangskörningen som bussbolaget hade sedan coronarestriktionerna den 15.3. Så den trevliga busschauffören var glad att få jobba igen.
Vårt första stopp var torget i Karhula, där vi plockade upp två kolleger och hämtade vår enskilt förpackade frukost från Kat's cafe. Vi åkte sedan iväg till Jokipuisto (Åparken) för att inta morgonmålet, som bestod av en maffig semla (fralla), en liten munk och ett äpple samt kaffe/te. Lite trångt var det om sittplatserna, för det vimlade av skolelever i den vackra parken. 

Ifall ni aldrig har varit till Kotka, så är det kanske dags att besöka den staden nu i sommar. Parkerna i Kotka är legendariska! Helt fantastiska med blommor, vatten, stenar osv. Vid varje växt finns en infotavla, så man lär sig nya saker då man promenerar där i allsköns ro.

Så var det då dags för kultur. Vi besökte Sunila, som Alvar Aalto har planerat.  Och vi hade lyckan att få besöka två av lägenheterna, den ena i terrasshusen och den andra i ett av höghusen. Helt kanon! Sånt kan man inte göra som vanlig turist, men konstläraren har en deltagare på sin målerikurs här i stan, som bor just i Sunila, så... 
Det är alltid bra med kontakter!

Från bostäder var det dags att höra historiens vingslag och igen vistas utomhus. Den här gången vid den kejserliga fiskestugan i Langinkoski. Museet var förstås inte öppet, men det var skönt att vandra vid ena armen av Kymmene älv och lyssna till forsens brus.

Av så mycket kultur, historia och utomhusvistelse blir man ju hungrig, så vi åkte iväg och hämtade upp våra förhandsbeställda lunchförpackningar från Erkan Bistro. Eftersom restriktioner råder ännu i detta avlånga land, så kördes vi ut till Katarinaparken, där vi satt och åt utomhus. Restaurangerna öppnar ju först i måndag.

Ännu en helt fantastisk och vacker park med både lekplats, motionsredskap, konst, historia osv.

Och nu ber jag ödmjukast om ursäkt för mina usla foton. Det enda jag kan skylla på är att jag inte har vant mig vid min nya arbetstelefons kamera ännu!

Genast när man kommit innanför parkingången hittar man två flodhästar i leran!


Då jag såg den här lekplatsen tänkte jag på M. Skulle hon månne trivas här?

I den där fyrkanten kunde man studsa eller egentligen svikta. I bakgrunden skymtar ni glasskiosken, som var välbesökt.

I parken finns en sorts uteplanetarium. Alla grejer syntes inte längre, men här är i varje fall jorden. Man fick läsa om Merkurius, Venus osv. Solen fanns också utomhus. En rund byggnad som hade olika stjärnbilder i taket kunde man dessutom besöka.

Ankaret är ett minnesmärke.  Här finns möjlighet att nå ner till havet och där kan man strö askan av sina nära och kära. Därför finns här gravljus utplacerade.

Det här är en rysk kanon från ett fartyg. Gustav den III:s flotta krigade här mot ryssarna under åren 1788-90. Två stora sjöslag ägde rum här utanför.

Årets nya konstverk är det här, som består av förlista fartygsdelar, som flutit i land.

Som ni ser av bilderna, så var det molnigt väder. Och det var riktigt skönt att vandra omkring. Om det skulle ha varit gassande sol, så hade det varit en plåga. Vi kurvade ännu på en liten sightseeingtur, men ingen orkade stiga ut och kolla på Sapokka vattenpark eller vandra på Vellamos tak. En annan gång kanske?
Och nu har jag gjort så mycket PR för vår östra grannstad att jag nog borde få en liten dusör, inte sant?

Klockan 16 var vi tillbaka i stan. Och lite vemodigt var det allt, för vår svenska tetillärare slutar och den finska går i pension. I höst har vi alltså en ny medarbetare, som borde vara tvåspråkig...

Jag möttes av dubbelmorfar och äldsta sonen. Paket skulle hämtas ut. Och jag försökte snällt understöda lokalt, men förstås fanns det inte skydd till just min telefon. Håhåjaa...
Dagen avslutades med besök i mataffären och det var nog på tiden, för ingen hade handlat på en och en halv vecka och det började se oroväckande tomt ut i både kylskåp och skafferi!

Nu önskar jag er alla en riktigt skön söndag!

onsdag, maj 27, 2020

Gravid?

Ute i skog och mark ser man nuförtiden allt möjligt.

Visst ser den här björken lite gravid ut?

Vad ni än gör, så njut av sommarvärmen! Själv ska jag småningom iväg på kurs via Teams. Skönt att få sitta hemma och inte ta sig längre än till arbetsdatorn. Distans är inte så dumt ändå, eller hur?

tisdag, maj 26, 2020

Vackra vårkvällar

De vackra vårkvällarna avlöser varandra...

Nattens mörker sig sänker, solen sjunker och månskäran tittar fram...

måndag, maj 25, 2020

Bakdag

Idag har vi minsann varit aktiva här i vårt hus. 
På förmiddagen jobbade jag och dubbelmorfar försvann till grannbyn som vanligt. Där har han tillbringat de senaste dagarna med undantag för när han gått ute i skog och mark.

Efter jobbet hade jag ett långt telefonsamtal med min kollega och det var så härligt. Längtar efter att kunna träffas på riktigt över en lååååååååång lunch...

Knappt hade jag avslutat det samtalet förrän min telefon ringde på nytt:
- Hej, det är M, sa en liten barnröst i mitt öra. 
Ljuvligheters ljuvligheter, dotterdottern berättade allt som hon hade varit med om på förmiddagen. Och så blev hon mycket betänksam då hon fick höra att moffen inte var hemma utan hade lämnat mormor ensam. Och så ville M komma hit, men mamman sade att det inte var läge just då...

Sent igår kväll då dubbelmorfar kom hem hade han med sig några korta rabarberstjälkar, som han "lånat" från grannbyn. Dem tog jag hand om idag.

Årets andra rabarberpaj tillredde jag den här gången av Start naturell, så det blev lite mera crunch i smulpajstäcket. Lite mera rabarber hade jag nog nu i bottnen, men... mera hade det fått vara... nåja, stjälkarna lär växa så det knakar. Plötsligt brukar det vara så mycket att ingen riktigt vet vad man ska göra av med allt.
En pytteliten pajbit blev kvar efter det sena eftermiddagskaffet. Och nu på kvällen, nu finns inget alls kvar längre!

Äldsta sonen blev inspirerad, så på nolltid svängde han ihop en bröddeg senare på eftermiddagen.
Finns det något godare än ugnsfärskt bröd med smör som smälter på skivan?

Vi har alltså haft en riktig bakdag här hos oss idag. Hoppas att ni också har haft en bra måndag!

söndag, maj 24, 2020

I en svettig bil

Igår då äldsta sonen och undertecknad stod i köket och tillredde middagen, stormade dubbelmorfar in och hojtade:
- Nu far vi.
- Öh, men maten, ska vi...
- Nå, vi kan ju nog äta först.
- Men hur länge har de öppet då?
- Till sex.
- Är du säker på det? Många har ju dragit ner på öppethållningstiderna på grund av Coronan.
- Äh, vi äter först.

Och så fick det bli, vi åt mos och baconinlindad knackkorv med god aptit. Sonen stannade hemma och jag följde med dubbelmorfar västerut till en av hans favoritaffär. Vi fick tag på de eftertraktade reservdelarna och kunde pusta ut. Och ifall ni nu undrar: Nej, finns/fanns inte här i stan. Vi understödde alltså ett finskt familjeföretag i stället för lokalt den här gången.

Nästa anhalt var en ur min synpunkt nästan lika tråkig butik. Dubbelmorfar ångade på mellan gångarna och hittade de grejer han skulle ha och så fort ut genom kassan och dörren och...
... vänta nu lite... här utanför stod en bageriförsäljare från Ylöjärvi! Inte precis lokalt, men en småföretagare och... jag fick kanelbullar och smörbullar, alla ostsemlor som var kvar samt sista havrebrödet till specialpris. På köpet fick jag ännu fem kvargbullar. Så självklart slog jag till. Företagarparet var på väg hem tillbaka och ville ogärna ta med sig brödet tillbaka, så...

Dubbelmorfar muttrade och mumlade:
- Du sku int ha köpt bullar. Vi är så tjocka redan.
- Men...
- Det är alldeles onödigt att vi äter sånt där.
- Men...
- Hur många gånger ska jag säga åt dej?
- MEN jag vill ha någonting i frysen, så jag har någonting att bjuda på när någon kommer, sa jag med min bestämdaste röst.
- Och vem tror du kommer till oss nu när det är Corona-tider?
I det här läget tänkte jag att nu är det bäst att vara alldeles tyst och inte säga ett knyst, för annars vet jag inte hur det skulle ha slutat.

Till all tur ringde den nästyngsta och sa att han blivit utan utsädespotatis, så dubbelmorfar fick annat att tänka på än bullar. Men se nej, inte hittade vi någon sättpotatis i den västra grannstaden. Klockan var dessutom redan efter 17, så det var inte många ställen öppna längre. Vi susade iväg österut och smaskade på de stora sega karamellerna vi fått från den affär vi besökte allra först.
Asfalten var 35 grader och luften 15. Ingen luftkonditionering i min gamla Adam-plåtlåda...

Då vi körde upp på avtagsrampen i stan såg jag att det "stora varuhuset" hade öppet ända till klockan 20. Så dit rattade dubbelmorfar. Rätt snabbt fick han reda på att inte heller här fanns sättpotatis kvar. Man måste vara ute i god tid.
- Jag sticker in och tar en säck toapapper.
- Va ska vi med det? Vi har ju redan vessapapper.
- Det har vi int alls! Det är slut.
- Det kan int vara slut redan.
- Jo, det finns bara två rullar kvar nu. Jag hamstrar int och det vet du, sa jag och rusade iväg in till affären innan jag hann få mothugg. Lite skrämt blickade jag bakom mej för att se om dubbelmorfar följde efter, men det gjorde han inte till all tur!

Ändå blev jag smått stressad, för jag hade glömt att varuhuset är ombyggt och nu är det en massa konstiga labyrinter, som är svåra att hitta i och alldeles för trånga i dessa Corona-tider. Eftersom jag sprang med andan i halsen missade jag massor av grejer, som jag tänkt att nästa gång jag besöker affären, så ska jag kolla på det och det och det...
Jag missade också att damkläderna i vissa ställningar var nedsatta med 40%. Ack ja.

Den här lyckades jag dock få syn på. tidningen Kauneimmat Käsityöt 4 2020 (De vackraste handarbeten) fick följa med hem, för stickväninnan V berättade i ett WhatsApp-meddelande att hon hade hittat en så fin modell där.
Tack för tipset!

Själv föll jag pladask för de här sockorna. Nån som vet M:s skostorlek? Kan jag månne sticka dem på växten? För en gångs skull har jag garn eftersom här används 7-bröder från Novita. Det är länge sedan jag har stickat sockor, så kanske det skulle vara dags nu?

I tidningen finns också tips om stick- och virktekniker. Och hur jag nu än försöker fundera vad det här kunde heta på svenska, så kommer jag inte på det. Kanske ni kan hjälpa mej? Bikupenånting?

Och så fanns det tips om vad man kan göra med sina bomullsrestgarner. Vilken borde jag börja med?

När vi kom hem var dubbelmorfar alldeles utpumpad och lade sig ner på soffan för att vila. Enligt honom finns ingen värre tortyr än att vara tvungen att gå i affärer. Med beaktande att han fick stå ute på parkeringen och diskutera bilar då jag fnattade runt i den sist besökta affären, så vet jag nog inte riktigt vad han klagade på. Dessutom besökte vi ju enbart "hans" butiker.

Efter att jag tagit hand om middagsdisken, satte jag mej ner i gungstolen med en bok. Alltså inget stickande alls för mej igår! Dubbelmorfar försvann före skymningen iväg på ugglejakt och återvände strax före klockan 23.

I morse var dubbelmorfar ute medan jag ännu sussade sött. Eller som han uttryckte det:
- Du snarkade så att katterna blev riktigt rädda.
Haaa, jag var uppe redan före klockan fem, men det var på tok för tidigt en söndagsmorgon, så jag kröp ner tillbaka mellan lakanen.

Alldeles ensam satte han potatisarna i morse. Duktigt gjort, inte sant?

Nu ska jag förbereda morgondagens distanskurs, eller nåja förbereda och förbereda, mera nog kolla att allting är som det ska vara.
Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan!

lördag, maj 23, 2020

Hallonröd

I onsdags fick jag den, min nya hallonröda kalender. Tack för den!

Den här följer läsåret. Min förra lilla rosa kalender håller på att ta slut. Finns snart bara juni och juli kvar.

Min nya hallonröda kalender är tillsvidare jungfruligt vit inuti. Men vänta bara, en regnig dag börjar jag fylla i allt det planerade. Men frågan är: Vågar jag? Tänk om... Coronan är inte att lita på. 
Inte vill jag skriva in allting med blyerts heller, för det blir så sottigt. Dessutom vill jag nog färgkoda såsom jag gjort tidigare år, så att jag med en blick på veckouppslaget ser vilka olika kurser jag har.

Och nej, jag kommer inte att enbart använda mej av elektronisk kalender, så datalärare jag är. Jag tycker om att skriva för hand och att kunna skriva in små påminnelser om olika saker åt mej. Så det så!

Igår hann jag sitta ute på balkongen i nästan två timmars tid och sticka. Hoppas jag får tid med det idag också. Men nu först på en tvättmaskin och så lite städning och sen...

Ha en riktigt skön lördag!

fredag, maj 22, 2020

Det rosa fluffet

Kära vänner, mitt stickande blir till ingenting. Min inspiration och lust har flugit all världens väg. På Instagram ser jag färdiga alster, det ena finare än det andra och blir smått stressad. Sen försöker jag verkligen sätta mej ner och sticka, men... 
... plöstligt har jag en bok i handen i stället! Inte bra, eller hur? Några tips om hur jag kommer ur den här svackan?

För över två veckor sen försökte jag dock rycka upp mej och lade med stickad uppläggning upp 119 maskor. Det gick nu inte riktigt som på Strömsö. Redan efter första mönstervarvet blev det kaos. Jag hade tappat bort omslag och det rosa fluffet gick förstås inte att sprätta. Jag lade det inte ens i frysen den här gången, jag bara klippte av garnet och sorterade det i "att elda med-kassen".

Första försöket! Borde inte hålla på med sådant där "omöjligt garn"! Men det är så mjukt och fluffigt...

Sen kom jag en liten bit på väg...
... och det såg faktiskt nästan lovande ut. Men vartannat varv skulle man sticka tre räta maskor ihop och det gick inte så bra med de där spetsarna inte. Den där rundstickan köpte jag för snart ett år sedan då vi var ute på äventyr med dubbelmorfar och hans storasyster. Tjockleken var bra 4½, men spetsarna fungerade inte för det här ändamålet. Så ut med stickan och mera rosa fluff att bränna upp.

Den som söker hen finner och jovisst, jag hittade spetsstickor, men de var inte alls lika grova.
Nu är jag dock på gång, kanske. Men inte heller nu gick det riktigt som på Strömsö. Ser ni att jag har stickat fel de första 17 varven? Jag kunde liksom inte läsa mönsterrapporten rätt. Dessvärre har jag inte så mycket garn att jag skulle ha kunnat klippa av igen och bränna upp. Och 17 mönstervarv är ändå 17 varv, så... tja, det får nog vara så där nu. Finns annars risk för att jag tappar sugen helt och hållet! Mönstret hittade jag i Neulotidningen. Få se om detta blir en sjal eller en bred halsduk. Hmmm...

Garnet är Alpaca Super Light från Lang Yarns. Tillverkat i Italien för den schweiziska garnfirman. Garnet har funnits i mitt lager superlänge, för jag har aldrig riktigt kommit på till vad jag skulle använda det till. Nu gjorde jag enligt principen "man tager vad man haver". Som det nu ser ut måste jag skarva i med en annan färg och ett annat garn, för mina två ynka 25 grams nystan kommer inte att räcka till. Fick tipset av H att liksom skarva på mitten. Hon är helt fenomenal på stickning trots att hon försöker övertyga mej om att hon inte kan sticka!

I morse ljusnade morgonen så rosig och fager...

Igår var det för övrigt första gången jag kunde sitta ut på vår balkong och sticka. Skönt! Hoppas att jag hinner med det idag också.

Vackert och varmt väder har utlovats hela veckoslutet, så passa på och njut med stickning eller utan!

torsdag, maj 21, 2020

Två på en gång

Den här veckan har postiljonen varit verkligt snäll med mej. Inte nog med att jag fick min krysstidning i måndags, igår fick jag två mönstertidningar!

Tänk två på en gång! Dubbellycka alltså. Men nej, nej, jag ska inte börja på något nytt projekt! Dock kan jag inte förneka att jag gärna skulle vilja ha en sådan där rosa klänning i sommar. Men jag kan inte sy, så... eller nåja kan och kan, om jag övar så kanske... men vilket besvär att först rita av mönstret, sedan hålla koll på trådriktningen och klippa sömnsmån i tyget. Brrr! Jag har inte öga för sånt, måste mäta med måttbandet för att det ska bli rätt. Sen vet jag inte med resten. Då jag var liten/ung, så skulle varje tygdel först sicksackas och sedan kunde man först sy ihop de olika delarna räta mot räta. Men det kanske är annorlunda nuförtiden?

Hmmm, borde jag ta steget ut i höst och anmäla mej till en sykurs? Fast jag tror nog inte det. Tiden är på kort och sen täcks jag ju inte visa hur dum jag är med såna här praktiska grejer. Dubbelmorfar får fortsätta sy och pyssla. Han är mycket bättre på det. Senast så lappade han sina egna arbetsbyxor. Tyvärr får jag inte fota de fina lapparna så ni skulle få se!
- Om du sku ha lappa dom sku det ha tagit en evighet innan byxorna sku ha varit färdiga, konstaterade han torrt då han släpade fram sin gamla symaskin. (Ja, alltså han har en egen symaskin!)
- Ja, men...
- Och så sku du bara ha sytt i röda hjärtlappar och sånt kan jag int ha på mina arbetsbyxor.
- Ja, men...
- Si, nu är dom färdiga. Nu kan jag fara ut och jobba igen.

Igår fick vi äntligen, äntligen träffa minstingen. På över tre månader har vi inte sett honom alls. Det på grund av hans coronaliknande symptom, som aldrig testades och som räckte jättelänge. Tyvärr hann vi inte umgås nästan alls, för jag var på jobb från klockan nio till eftermiddag igår. Nu är sista korrekturläsningen gjord och i måndag skickas kurstexterna iväg för ombrytning. Puuuh! Nu får vi bara hoppas på att det kommer många deltagare och att vi kan hålla kurser från hösten. Håll tummarna!

Och nu lite hushållsbestyr och sedan ut i solen.
Ha en riktigt skön dag!

onsdag, maj 20, 2020

Potatispinnar

Ibland är jag verkligen rädd för att nu har nog förståndet hos dubbelmorfar flugit sin kos.

Så var det härom sistens, då han visade sina potatispinnar åt mej.

- Öh, men vad ska du med dom där, frågade jag högeligen förvånat.
- Ska du grilla?
- Nå, nej, jag ska fånga potatismaskar!
- Jaha, sa jag och skakade lätt förvirrat på huvudet. Dubbelmorfar har kanske blivit knäpp?

Det är just knäpparlarver, som han drömmer om att kunna fånga. Han har satt ner potatisarna i jorden, så att endast pinnarna syns ovan jord.
- Sen kommer maskarna hit och börjar glufsa på potatisen och när det gått nån vecka drar jag upp dem allihop!
- Hmmm, tror du nu det.
- Jo, det fungerar nog, svarar dubbelmorfar bergsäkert. Tipset har han snappat upp någonstans ifrån.

Få nu se, sen... hoppas att det lyckas.

Just nu ösregnar här. Tidigare på eftermiddagen hade vi en rejäl hagelskur. Bäst att sitta inne och mysa nu!

Önskar er en riktigt trevlig helgdag i morgon.


tisdag, maj 19, 2020

I postlådan

Jippiii! Igår fanns den i min postlåda, min sporttidning. Ja, alltså nu handlar det inte om biffiga muskler och sånt, utan om Tankesport med stort T.

Sent igår kväll så bläddrade jag i mitt exemplar av Mästarkryss nr 3 2020. Så tacksam att jag fick en prenumeration i födelsedagsgåva förra året. Tack!

Igår kväll fyllde jag sedan i alla de gula rutorna i Bildsjuan, för dem kunde jag. Endast en behövde jag hjälp med och den frågade jag förstås av dubbelmorfar.
- Du ska int ha mej och fundera på sånt där, morrade han.
- Men jag vet att du vet svaret och jag kommer int ihåg nu.
- Du med dina korsord, fnyste han.
- Ja, det är bra gymnastik och nu blir du lite aktiverad du med.
- Nä, jag blir bara snurrig i huvudet.
- Men du vet ju nog vad dom där heter spanska _ _ _ _ _ _ _
- Det är något med hästar.
- Jo, hurra! Tack för hjälpen.

Idag vid lunchen löste jag så resten av krysset. Nu har jag 11 tomma rutor kvar i det. I värsta fall får jag googla. Men krysset får ligga till sig lite först. Vem vet vad jag kommer på då jag får sova på saken?

måndag, maj 18, 2020

På min barndoms strand

Så var det då måndag igen och det känns som om förra veckan flög iväg utan att jag märkte någonting. Kusligt!

Rätt tidigt igår morse drog dubbelmorfar och undertecknad iväg till barndomens strand.

Solen lyste, fåglarna kvittrade och rördromen hördes bröla! 

I detta träsk har jag lärt mej simma. Här har min pappa tålmodigt hållit mej under magen tills jag vågade lita på att vattnet bär. Och sen var jag fast. Simning var det absolut bästa jag visste. Jag skulle gärna ha hoppat i igår också, trots de kalla vindarna. Men dubbelmorfar blev helt hysterisk:
- Tänk om du får lunginflammation!
- Äh, det får jag nu inte.
- Joo, och så är du så svag att du säkert också får corona.
- Nå, jag har ju ingen baddräkt ändå med mej, så.
- Int behöver du en sån. Du kan ju gå i naken. Här är ju inga andra.
- Men du sa ju att jag int får gå i?!
- Nä, det får du int heller!

Snällt nog avstod jag alltså från att doppa mej i det kalla vattnet, men ack så lockande det var...
Där på stranden lovade jag mej själv att ta mej i kragen. Hmmm, hur nu det sen ska gå till? Inte har det blivit städat idag heller. Nej, ack nej! Jobb för hela slanten och sen iväg till stan, för att fylla kylskåpet, som gapade tomt.
Och nu sitter jag då här, då jag borde jobba lite igen... hmm... så mycket för det löftet alltså. Men det är ju en ny dag i morgon!

Det finns fortfarande videkissor.

Himlen var alldeles blå igår morse. Och granarna var proppfulla med kottar. Vad nu det sen kan bero på? Om jag kommer rätt ihåg, så finns det en helt logisk förklaring till detta fenomen.
I skogen lovade blåbärsriset god bärskörd. Hoppas att det håller i sig, så att vi får massor av bär i sommar. Måtte inte frosten fara iväg med skörden.

Nu önskar jag er alla en riktigt bra start på den nya veckan.

söndag, maj 17, 2020

Årets första

Beklagar, men ni blev utan blogginlägg igår. Det beror endast på att jag i regnvädret satt och jobbade på datorn så länge att jag inte orkade sedan mera. Dessutom fastnade jag på kvällen framför TV och såg på den annorlunda ESC-sändningen. Och om ni tror att jag nu går och gnolar på Love Shine a Light, så tror ni alldeles rätt. Dubbelmorfar är inte glad!

Katrina and The Waves är otroligt positiva, för de hade tidigare en hit med Walking on Sunshine, innan de deltog i ESC och vann hela tävlingen. Minns ni vilket år det var?

Just precis, nådens år 1997 och då uppträdde ännu artisterna med en levande orkester. Inget playback där inte. Efter det har Storbritannien inte vunnit ESC.

Igår hann jag ändå tillbringa lite tid i köket. Dubbelmorfar hade "lånat" några ynkliga småväxta rabarberstjälkar, som jag bakade på (eller heter det av?).

Årets första rabarberpaj blev en med smultäcke. Ååh, som vi har längtat. Pajen försvann i ett nafs!
Bra tröst i gårdagens regnväder.

Härlig tröst var det också att höra stickväninnan B:s röst i telefon. Så glad att hon ringde. Vi talade om mycket annat än stickning, ifall ni undrar. Men fint att få tala om stickningen också. Och hon avrådde mej å det bestämdaste att ens titta på de där galet billiga garnerna... Men om ju nu ändå skulle... titta bara pytte, pytte lite... fast kanske nu ändå inte... eller...

Dubbelmorfar bjöd på gourmetmiddag, trots att det var rester från i onsdags.
Den vilda sparrisen plockade han från vår gård. Och det var riktigt, riktigt gott med ogrässparris!

Idag har jag redan hunnit vara ute och nu, nu måste jag få igång en tvättmaskin innan jag igen börjar jobba. Den här gången med att förbereda morgondagens Excel-lektioner, en distanskurs, som nu är inne på sin näst sista gång.

Önskar er alla en riktigt skön söndag!

fredag, maj 15, 2020

En eldröd tulpan

Tiden går alltid fort då man har roligt. Så har det varit idag, för vi har haft flickorna på besök. Oj, så vi har lekt med M. Hon hade två dockor med sig och det var ett sjå att sköta om dem. Allt emellanåt skulle de sova eller äta gröt. Så grät de och behövde tröstas.

Ibland glömdes de helt bort när vi lekte smyckesaffär. Då skulle mormors alla halsband och armband in i den gröna korgen och så till kassan och sen fick man först använda dem.
Roligast var det dock att leka med dumpern, stora lyftkranen, grävmaskinen och skoplastaren. Då ville M att mommo skulle sätta sig på den gröna fotpallen. Snäll som mommo är så gjorde hon det, pallen gled undan och plötsligt satt mommo pladask på baken på golvet! M såg först lite förskräckt ut, frågade sedan försiktigt:
- Tog det sjukt.
Först efter att mommo intygat att allt var okej, började M skratta!
- Det va roligt, en gång till, sa hon.
Men mommo som dagen till ära tagit hala finare byxor på sig och som bara gled runt på parketten var inte alls benägen att göra om konststycket att falla rakt bakåt pladask på stjärten.
- Kommer du opp, frågade M:s mamma.
- Nä, hon klarar int de, konstaterade dubbelmorfar.
Och så skrattade allihopa åt mommo som gled omkring på hala byxor och inte fick fäste nånstans. M är en praktisk liten tös, så hon hjälpte mommo att ta bort strumporna och började sedan fundera att hur skulle mommo kunna lyfta upp sig. M såg sig omkring och hittade sagoböckerna i hyllan. Snabbt radade hon upp en försvarlig hög och tyckte att om mommo sätter baken där så kan hon nog dra upp sig. Vilken smart gullunge! 
Och visst drog mommo upp sig så fort hon fått fäste. Alla var lättade. M:s mamma tyckte att nu var det nog dags för bantning. M å sin sida städade undan böckerna och gömde fotpallen under soffbordet och tyckte att härefter är det bäst att mommo sitter i gungstolen! Och det kunde ju mommo lugnt hålla med om.

Tillsammans med morbror byggde M världens högsta torn! Och det står kvar allt än.

M är också en hejare på blomplockning. I tisdags då hon var på besök ville hon prompt ge en blomma åt mommo. Innan vare sig dubbelmorfar eller hennes mamma hann reagera hade M knipit av den eldröda tulpanen, som äntligen slagit ut framför huset.

De båda vuxna bara kippade efter andan. Men mommo fick ju en vacker blomma att njuta av!

I morse kom M med en liten frostnupen blomma åt mommo. Den skulle förstås också ha vatten, vilket den fick. 

Nu önskar jag er alla en skön fredagskväll och hoppas att det blir åtminstone lite handarbete för er!

torsdag, maj 14, 2020

Färggrant

Alla talar om det, men ingen gör något åt det, alltså vädret. Här hos oss har vi nattfrost.

Det innebär att dubbelmorfar varje kväll tar in pelargonerna. Han har planterat ut dem alldeles för tidigt. Men otåligheten är stor då odlingsivern slår till.

Igår överraskade jag honom med att ha maten nästan färdig då han kom från åkern tillsammans med sin storasyster.

Någonstans har jag snappat upp att man ska äta av alla färger, så det blev riktigt färggrant på vårt matbord igår. Persiljan bland de rårivna morötterna är från eget land, likaså salladen lollo rosso. Så ni förstår att vi inte alls vill ha nattfrost här. Jag har försökt ge små vinkar om växthus, men dubbelmorfar bara fnyser till det förslaget.

Jag bjöd på hawaikycklinggryta (eller broiler, som vi säger i det här landet). Att det är hawai hänger närmast ihop med att det ingår krossad ananas i grytan. Något som liksom mjukar upp smaken. Till grytan serverade jag fullkornsris och eftersom det ju var vardag igår, så placerade jag helt sonika kastrull och gryta på bordet.

Trots mörka moln i horisonten, så är kvällarna fortsatt vackra. Så här såg det ut igår.

Idag har både fåglar och människor störts av den här helikoptern. Verkar som om de fotograferar hus igen, för de flög över här många gånger med oförrättat ärende. När de såg kameran, så försvann de. Antar att de snart återkommer. Kan nån säga åt dem att vi inte köper någon tavla?

onsdag, maj 13, 2020

Vad ska det bli?

Minns ni i barndomen på våren, stora djupa vattenfyllda diken med något luddigt i?

Häromsistens då jag var ute på en liten runda blev jag påmind om detta.

Vad tror ni att det här ska bli?

tisdag, maj 12, 2020

Orostider

I dessa tider av oro för framtiden och ens utkomst, sorg, osäkerhet, stress och corona, så är det enda som hjälper umgänge. Social samvaro på ett eller annat sätt. Ett telefonsamtal, WhatsApp meddelande, stickjunta på Instagram osv. Det inger glädje och hopp. Det finns nån därute som vill prata och umgås med en. Tack för det.
För tillfället saknar jag förutom undervisningen och kursdeltagarna, också möjligheten till att inta lunch eller gå på café med mina vänner, att bjuda hem nära och kära för att umgås och förbättra världen. 

Jag hade trott att restriktionerna inte skulle drabba mej så hårt och att nog klarar jag det här nog. 
MEN nu börjar jag bli trött på alla de dåliga nyheterna och på all osäkerhet som råder runt covid-19. Det varnas för än det ena och än det andra. Snart kommer andra virusvågen och den blir mycket häftigare, sägs det. Olika scenarion fortsätter att målas upp trots att ingen har fakta på hand. Lite kusligt faktiskt.

Hur undervisningen ska organiseras i höst är det ingen som vet. Går det att hålla regelrätta kurser eller ska allting ordnas på distans?

Till all tur har vi hittills fått umgås med barnbarnen. Det är det som håller oss uppe och vid gott mod. I dag hade vi besök av flickorna. M:s glada, lyckliga skratt rungade över gårdsplanen då vi var ute och lekte. Ett skratt, som skingrar alla orostankar och all stress inför framtiden. Ett skratt, som får en att tro på att det nog finns ett ljus i tunneln.

Att leka med M innebär 110% närvaro, så då går det inte att gå omkring och grubbla på allt det där man ändå inte kan göra något åt.
Och som vi har lekt! Byggt med lego, lagt dockorna att sova, lekt med en ballong och så varit ute på gården.

Gissa vem som gömmer sig i den här tunneln?