Fingervantar

– Var e ni nu, frågade jag den nästyngsta igår då jag ringde honom på kvällen.
– Vi e nog hemma, hurså?
– Pappa sa att ni körde iväg i snöstormen.
– Jo, vi var till stan, men vi är nog tillbaka nu.
– Bra och nu hålls ni där, sa jag bestämt. I bakgrunden hörde jag hans fru skratta. Jag var den tredje, som ringde och varnade dem. Först hade hennes mormor ringt, sedan mamma och nu svärmor. Ser ni, ens barn är ju liksom alltid  barn även om de har fyllt 30.

Vi hade alltså snöstorm här igår kväll och i natt. Dubbelmorfar var ute och slungade i grannbyn. Han var hemma ett varv före midnatt och värmde sig med en stor mugg te innan han körde iväg igen med traktorn. Jag var tveksam, måste han verkligen bege sig ut i natten. Han förklarade lugnt att han måste iväg och hålla upp vägen, för det kom så mycket snö att han skulle behöva en betydligt större och kraftigare maskin om han lät vägen snöa igen. Han försökte dessutom lugna mej med att han kommit överens med snöröjaren i grannbyn att de skulle ringa varandra om de behövde hjälp. Med det fick jag låta mej nöja. Sen låg jag förstås vaken ända till halvtvå i natt innan jag somnade och sov så oroligt att underlakanet var i en enda liten härva i morse då jag steg upp vid åttatiden.

Jag vet inte när dubbelmorfar kom hem, för då hade jag till sist somnat. I morse berättade han att han hade blivit sinkad av två bilar, som han var tvungen att dra loss ur snödrivorna. Tur att han varit förutseende nog att rusta med remmar i traktorhytten innan han startade iväg på snöröjningen. I det där snöovädret, som rådde igår borde nog ingen ha varit ute. Det varnades ju gång på gång och visades att föret var rött och farligt. Det är en sak om du måste iväg till jobbet till sjukhuset, brandstationen osv. Men helt dåraktigt om du beger dig ut och festa en lördag kväll när det är oväder. Knappt hade dubbelmorfar fått loss den första bilen innan den ett tiotal meter senare körde in i följande snödriva. Då fick passageraren plumsa iväg hemåt utan mössa, handskar eller halsduk medan bilen vände och chauffören återvände hem till sitt. Ack dessa ungdomar, som inte kan klä sig ordentligt ens. Dubbelmorfar grälade nog lite grann på killarna och förklarade hur farligt det är att bege sig ut på vägarna i snöoväder. Antagligen tyckte det att han är en grinig gammal gubbe, kanske lite så där som de där gubbarna i Muppet Show? Men de här unga killarna vet nog inte ens vad Muppet Show är för något! 

Den andra bilen dubbelmorfar räddade hade kört så ordentligt i en snödriva att den hängde i luften. Den hade till all tur dragkrok, så bilen kom lätt bort från drivan när dubbelmorfar drog med traktorn. Den här killen tackade dubbelmorfar flera gånger, för den där vägsträckan hör liksom inte till det område, som dubbelmorfar ska hålla snöfritt.

– Förr hölls inte den där byvägen upp alls på natten, konstaterade dubbelmorfar i morse. På den "gamla goda tiden" så gällde det att se till att vägen var öppen tidigt på morgonen då mjölkbilen anlände. Då var det en annan bonde som skötte snöröjningen i byn.
I något skede blev det så att dagstidningarna kom på natten vid 2-tiden och då gällde det för dubbelmorfar att se till att vägen var öppen både för postutkörarna och mjölkbilen. Sen försvann ladugårdarna från byn, liksom butiksbilen och människor hade skiftesjobb. Förra vintern hade dubbelmorfar en lista på när byborna skulle iväg på morgnarna till jobbet.

Nog om snön nu. Igår vet ni, hittade jag ett drömhus i Lill-Pellinge! Nu minns jag inte ens vad jag läste på nätet när reklamen för det här huset med havsstrand dök upp.
Men lugn bara lugn, även om jag gärna skulle bo vid vattnet, så tänker jag inte flytta. Jag skulle drabbas av stora öskräcken. Tänk att inte kunna komma från ön utan färjeförbindelsen eller en båt. Huh, hjääälp! Jag minns den där stressen att hinna till färjan då jag hade datakurser i gamla skolan där på Pellinge. Jag fraktade bärbara datorer med mej och de skulle vara tillbaka på institutet före klockan 21.30 på kvällen. Så det gällde att inte missa färjan oberoende av före. Annars fanns det inga datorer för dagsundervisningen följande dag. Tänk, att sådant har jag också hunnit med.

Jag minns också hur kollegan där i det västliga granninstitutet, som bor på ön, berättade hur de fick skjuts över med småbåtar när det var lågvatten och förbindelsefärjan var strandsatt. Då hade hon parkerat bilen på fastlandet för att kunna ta sig till jobbet i stan. Nä, så ingen ö, för mej, tack.
Jag är full av beundran för alla dessa öbor, som trotsar elementen och är fast bosatta. Det är strongt gjort!

Men om jag nu ändå skulle kunna tänka mej det där drömhuset, så måste jag krasst räkna med att jag blir äldre och skröpligare. Då vill stadens tjänstemän helst att jag bor centralt i lägenhet inne i stan, för att de ska kunna hjälpa mej då jag behöver hemtjänst. Helst skulle de säkert bunta ihop alla åldringar på ett ställe så det skulle gå fort och effektivt att sköta om oss på löpande band. Åldringsvården är knepig då det dels heter att alla ska få bo hemma så länge som möjligt. Men sen finns det ändå inte resurser att förverkliga det målet. Och inte heller platser på vårdhem. Knepig ekvation det där.

Det som definitivt avhåller mej från att flytta är förstås mitt garnlager! Dubbelmorfar skulle garanterat få spader då han skulle få se alla garnlådor på ett ställe och dessutom måsta kånka och bära dem. Nu är garnet lite utspritt. Det mesta finns förstås i hobbyrummet och bra så. Men lagret jag ärvde av min hulda moder finns här i datarummet. I sovrummet har jag en liten garnlåda vid fotändan av sängen och åtminstone två säckar från min mormors lager, som jag också ärvt, i översta garderobsskåpen. De som jag inte själv når upp till. Sen finns det ännu garnlådor i förrådsutrymmet i källaren. Huuuu, tänk er alla de här lådorna uppstaplade på ett och samma ställe! Vilken mardröm!

Ajjo, och sist men absolut inte minst. Det behövs faktiskt en hel del pengar för att köpa det där huset. Och såna pengar har vi inte och inte får vi det för det här huset heller. Ja, och så skulle jag nog inte få dubbelmorfar med mej härifrån. Han skulle absolut inte gilla att avstå från hallen i grannbyn med alla verktyg och maskiner. Så det så. Men kul var det att titta in i det där fina huset.

Och nu då till det som rubriken utlovade, nämligen fingervantarna:

Modell: Fingervantar från Järbos stickskola

Garn: Nalle Garden från Novita

Åtgång: 58 g

Strumpstickor: Nr 3

Jag vet inte hur jag någonsin i februari 2019 fick för mej att det skulle vara en bra idé att sticka fingervantar. Att det liksom var någonting jag absolut måste testa. Nå, sen gick det som det gör, det var svårt att få dem färdigstickade. Men i onsdags fick jag i alla fall sista garnstumpen fäst.

Jag tycker att de där fingrarna ser alldeles för korta ut och på något sätt lite småtokiga. Men när jag kollade runt lite på Instagram tidigare idag, så såg nog de hemstickade fingervantar jag fick upp lite liknande ut, så kanske, kanske...
Håll nu tummarna att de passar på den som ska få de här. Den ena vanten passade faktiskt då vi provade. Men vem vet hur det är med den andra?

Sen är det ju förstås ett elände med fingervantarna, för det blir så mycket att fästa, två garnstumpar för varje finger och så...
Lite duktig känner jag mej allt att jag ändå fick dem färdiga. Nu en klapp på axeln och ett konstaterande: Duktigt gjort Inge!

Ja, alltså nu härefter enbart lätta stickningar och inget invecklat. Få se hur länge det håller innan jag är igång igen.

Önskar er alla en riktigt skön fortsättning på söndagen.
Och nej, tyvärr ni får inte dubbelmorfars telefonnummer. Han hinner inte komma dit med traktorn och snöslungan. Här kommer det nämligen ner mera snö...

Skydd mot flygfän

Igår på eftermiddagen då jag stod vid spisen, ringde min telefon. I andra änden hördes en upprörd liten flickröst och det enda jag kunde uppfatta var dockan, ett ord som framkom flera gånger under samtalets gång.
Det var A, som saknade mommos docka, den docka A själv hade placerat i mommos famn på julafton och sagt att får åka hem med mommo. Men ve och fasa, nu var den borta! Den låg i mommos säng fastän A behövde den omedelbums. "Mommo e dum", fick jag höra och gråt och skrik. Till saken hör att A fick en ny docka till julklapp och vi vuxna dumt nog tänkte att hon nu var redo att avstå från åtminstone en docka. Modern börjar liksom ha tillräckligt av dem även om det förstås är roligt att klä på dem och natta dem, mata dem och bada dem. Det som skiljer mommos docka lite från mängden är att den har en mjuk tygkropp och att den kan gråta och skratta och jollra.

I fredags för en vecka sedan, på självaste nyårsdagens eftermiddag, fick jag färdigt ett litet projekt från förra året:

Modell: Virkat skydd mot flygfän, modell 52 i Kauneimmat Käsityöt nr 4 2020

Garn: Cotton 8 Junior Mayflower

Åtgång: 8 g

Virknål: Nr 3

Varför i hela världen jag lämnade sista varvet med pärlorna ogjort i augusti förra året har jag ingen bra förklaring på. Jag borde nog alltid, alltid slutföra alla projekt, så de inte blir kvar och hänga på det där sättet. Men sen får jag någon ny idé i huvudet eller ser ett mönster jag vill prova på omedelbums.

Det här blev förra årets sista projekt.

Inte riktigt aktuellt med med sådant här insektsskydd nu just. Men jag är i alla fall redo för terrassen, sen när det blir säsong!

Ha nu en riktigt skön fredagskväll.

Hjärtliga strumpor-kompis

I torsdags för en vecka sedan fick jag ett par sockor färdiga, ett beställningsjobb stickat med kärlek.

Modell: Hjärtliga strumpor-kompis, modell 29 i Novitatidningen nr 1/2018

Garn: 7 bröder från Novita

Åtgång: 152 g

Strumpstickor: Nr 3 och 3½

Roliga att sticka även om det tog lite tid för mej. Idag, äntligen, en vecka senare har äldsta sonen fört dem till posten, alltså R-kiosken, så jag får iväg dem. Mottagaren har till all tur provat den ena sockan, så jag vet att den passar. Jippii! Alltid lite orolig då skaften är långa, för alla har ju olika tjocka ben.
Det här blev nästsista projektet på förra årets sida.

Barnsockor

– Va gör du, frågade dubbelmorfar igår chockerat då han kom hem från grannbyn och fick se mej skala potatis.
– Lagar mat ser du väl.
– Kors i taket. Är du sjuk?
Stackars dubbelmorfar. Han fattade liksom ingenting. Plötsligt lagar hans gumma mat två dagar i rad. Nåja, idag blir det till att värma rester från gårdagen eller från onsdagen. Skönt att ha matlagningen undan!
Igår bjöd jag dubbelmorfar på köttfärsbiffar och potatisbåtar, ja alltså de där klyftpotatisarna i ugnen heter Veneperunat i min finska kokbok. Den här gången hade jag kryddat dem rejält med svart peppar, för det gillar dubbelmorfar. Förstås hade vi sallad till och gott var det. Till idag finns det kvar lite potatis och tre biffar. Det om köksbestyren. 

Jag hade faktiskt tänkt göra fattiga riddare idag, men vi har ingen gammal bulle att göra dem på, så det skippar jag. Tyvärr kunde jag inte heller köpa glass när jag var iväg till mataffären idag. Vår lilla tillfälliga frys med endast tre lådor är nämligen proppfull. Ett nyårslöfte till mej själv inför nästa år är nog att skaffa en ny lite större frys, trots dubbelmorfars protester. Vi kan inte fortsätta att utnyttja sönernas frysar längre och därmed basta.

Varje kväll den här veckan har jag försökt lägga mej tidigt för att hinna läsa lite i en gammal bok skriven av Agatha Christe. Först igår kväll lyckades det! Men inte orkade jag läsa många sidor inte, innan John Blund for iväg med mej. Boken är ganska tråkig, så...

För en vecka sedan var det julafton. Här i huset var det fullt upp på förmiddagen, för jag hade så mycket att göra och ingen tid alls innan vi skulle iväg västerut på julkaffe. Nyduschad och iklädd badrock satt jag och fäste garnändarna i de här sockorna:

Modell: Lasten emojisukat, s. 53 Käsityön ABC 17 Kauneimmat Käsityöt

Design: Maija Paavilainen
Garn: 7 bröder från Novita

Åtgång: 72 g

Strumpstickor: Nr 3½

Och nej, här ses nog ingen emojifigur på de här sockorna. Jag velade hit och dit med den där figuren, som i mönstret var påsydd på båda sidorna i varje skaft. Jag skulle alltså ha behövt använda maskstygn och brodera hela fyra figurer! Till sist kom jag på att jag broderar inte ens en emoji på ett endaste skaft. Dels skulle det bli för tjockt och knöligt för små barnaben och dels så är maskstygn på stickat inte riktigt min grej. Jag kan rätt smärtfritt brodera från höger till vänster, men är osäker på hur det går då jag ska tillbaka och brodera från vänster till höger. Och i det här fallet hjälper det föga med Youtubevideo. Kanske ett annat av mina nyårslöften borde vara: Lär dig maskstygn!
Så, på grund av mitt velande med maskstygnen blev fästandet av garnändarna riktigt till sista minuten. Hoppas A ändå blev lite glad över en mjuk hemgjord julklapp.

Brukar ni förresten ge nyårslöften? Och ska man göra det? Där nånting att fundera på i natt.

Nu önskar jag er alla ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR 2022! Hoppas att det innehåller mycket garn, stickning, virkning, snickrande eller vad det nu är som ni passionerat vill göra! Och framförallt, hoppas att vi alla hålls friska!

Här i huset kommer vi att ta det lugnt och endast festa med varandra. Mr J har vi haft på nyårskaffe. Han fick gott jästbröd och sista bullakanten!

Bubbelflaskan är på kylning, så allt är i sin ordning! Vi hörs nästa år då vi skriver 2022.

Liten vit virkad korg

Vilken glädjefylld dag det har varit idag. Vi har haft H på besök och vi har haft sönerna med en fru på "nyårsmiddag". Jag bjöd på en variant av nachosgratäng. Den hade god åtgång.
Härligt att ha kunnat samlas i dessa osäkra tider. Tyvärr gick tiden alltför fort och H åkte iväg västerut och sönerna med fru förvann hemåt. För mej återstår nu disken, men för en gångs skull är det kärt besvär.

I tisdags för en vecka sedan hann jag också få en liten vit virkad korg färdig. Den hamnade i äldre svägerskan B:s julpåse.

Modell: Liten vit virkad korg, modell från eget huvud

Garn: Nalle från Novita 

Åtgång: 48 g

Virknål: Nr 3 och 4

Skönt med ett litet mellanarbete, som bestod enbart av fasta maskor och kant av smygmaskor.

Ajjo, och tomteluvan passade på M:s huvud och den har varit i användning. Det fick jag bekräftat idag. Tjohoo!

Och nu diskmaskinen på och sedan sticka, sticka, sticka.

Tomteluva

 – Kan du hjälpa mej med en sak, frågade jag av dubbelmorfar i tisdags för en vecka sedan medan han låg på soffan och vilade lite.
– Jaa, svarade han dröjande och var redan på väg att stiga upp.
– Nej, nej, ligg kvar jag kommer dit. Jag vill bara fråga en sak.
– Kan du sii här, ska jag ha svarta ögon på de här, frågade jag ivrigt och viftade med tomteluvan, som saknade den sista finishen.
– Va, nää jag kan int svara på så där svåra frågor, sa dubbelmorfar med vilt uppspärrade ögon.
– Men jag behöver hjälp, vädjade jag.
– Sii nu, här har jag använt maskstygn med svart garn och här är inga maskstygn. Vilket är bättre?
– Eeh, men vad står det i receptet då, frågade dubbelmorfar med något ostadig stämma.
– Att det ska vara ögon.
– Nå, men då så, sa dubbelmorfar och andades lättad ut.
– Men sii nu, sir det klokt ut, envisades jag medan jag viftade med tomteluvan framför hans ögon.
– Gör nu hur du vill.
– Nå, det där var då inte till stor hjälp, fnyste jag frustrerat.
– Och sii nu på toppen här. Ska det vara tofs eller utan, fortsatte jag envetet.
– Kanske en bjällra. Har du bjällror?
– Joo, och jag vet till och med var de finns. Men det är nog inte så praktiskt om man vill använda luvan också utomhus. Det är ju yllesockgarn, så den blir nog för varm att ha inomhus.
– Jaa, kanske en tofs då. Vad står det i receptet, fortsatte dubbelmorfar försiktigt.
– Nå där finns ingen tofs. Luvan liksom bara slutar när alla hoptagningar är gjorda.
– Ja, men alltså, gör nu som du vill. Det gör du ju ändå.

Tja, inte mycket hjälp av dubbelmorfar i den där situationen, så nu fick jag ta alla svåra beslut alldeles själv. Och så här blev det:

Modell: Tomteluva, modell från Hemmets Journal nr 49 2021

Garn: Nalle och Pilvi från Novita samt Maja

Åtgång: 84 g

Strumpstickor: Nr 2½ och 3

Äntligen fick jag alltså mitt röda projekt färdigt.
Det blev lite si som så och alla ögon är kanske inte riktigt jämna. Det beror på att maskstygn inte precis är min starka sida. Att jag dessutom stärkte mej med ett glas GT gör ju inte precis saken bättre.
Jag vet inte heller om det syns att det där luddiga gråa föreställer renar. Jag använde Majagarnet, som jag fick i höstas av en dam på stickcaféet.
Och jodå, jag gjorde en liten garnboll av Pilvi, som pricken över i:et.

Om den passar på M:s huvud vet jag inte. Jag hade skrivit ett julklappsrim där det stod: "Om denna är för stor får du ge den åt din mor". Men sånt hann inte läsas på julaftonen. Och nej, mjuka klappar stod inte heller högt i kurs undantaget då dockkläder! 
Hur nyttig den här tomteluvan är vet jag inte, men den var i alla fall rolig att sticka och ibland måste man få göra sådant också.

Ha nu en riktigt skön fortsättning på tisdagen.
Själv måste jag sortera lite foton här på datorn och sedan försöka få färdigt ett sockprojekt från 2018! Håhåjaa, jag borde inte lämna den andra sockan ostickad, men andra sockan som ska vara precis likadan, som den första är så tråååååkig att sticka. 

Randiga herrsockor

 – Va, paketerade du int in dom, utropade dottern i telefon då hon fick höra att jag hade gett julklappen åt yngsta sonen så där direkt utan krusiduller.
– Nej, hur skulle jag ha kunnat göra det. Han behövde ju prova om de passar.

Ja, så stackars han, som nu då blir utan ett "riktigt" julklappspaket. Men jag var tvungen att låta honom prova sockorna, för jag hade utgått från storlek 46 och lagt till lite centimetrar på måfå för att de skulle komma upp till 48:ans storlek. Själv tyckte jag att de ändå mest såg ut som 43:ans storlek! Det är svårt när det i beskrivningen står att man ska sticka tills lilltån täcks och sedan börja med minskningarna för tån.

Men alltså, för en och en halv vecka sedan blev de här randiga herrsockorna äntligen färdiga:

Modell: Miesten raitasukat, s. 66 Käsityön ABC 22, Sukat

Garn: 7 bröder från Novita

Åtgång: 142 g

Strumpstickor: Nr 3,25

Tårandningen är helt och hållet min egen design. Det ljusblå garnet skulle ha sjunkit in det grå alltför om jag skulle ha följt mönstret helt slaviskt.
Och minns ni vad jag sade om det där att själv randa? Gör inte det, det blir för många garnändar att fästa sedan. Suck! Men samtidigt är det ju så roligt att randa själv och bli av med garnrester...

Sockorna är i full användning redan och det är ju huvudsaken. Stackars dubbelmorfar. Han hade hela tiden hoppats på att sockorna skulle vara för små!

Ha en riktigt skön fortsättning på onsdagen!
Själv måste jag väl nu då paketera in lite klappar och sedan... ja sedan, kanske ta det lugnt så där i största allmänhet...

Strålande jul

Apropå backhoppningen ännu, så undrade jag förstås var i hela världen de där hopparna befann sig. Dubbelmorfar kunde  inte svara på en så svår fråga, men jag som hade stickat hade ju koncentrerat mej och visste att hoppen utfördes i backen i Engelberg i Schweiz.
– Finns det inte en sångare som heter nånting liknande i förnamn, frågade dubbelmorfar.
– Jo, han den där Humperdinck, men vad heter han riktigt i förnamn.
Ingen av oss kom ihåg med säkerhet, så jag fick ta fram telefonen och googla. Tänk så fantastiskt, på nån minut hade jag svaret i min hand! Utvecklingen har verkligen gått framåt sen 1990-talet. Då skulle jag först ha varit tvungen att starta datorn, koppla i ADSL-modemet via telefonen och ringa upp. Det skulle ha gett ett högt ljud, som katterna inte alls gillade. Sen skulle det ha tagit sin lilla tid innan jag varit ute på nätet och kanske eller kanske inte fått svar. Om det är en utveckling till det bättre eller sämre må vara osagt. Nu finns i varje fall all världens information, både riktig och desinformation, inom räckhåll på nån sekund.

– Han heter Engelbert, hojtade jag glatt.
– Jag tror att jag fick en skiva med honom då jag köpte min första skivspelare från affären i stan, sa dubbelmorfar.
– Va, en skiva med en smörsångare?
– Ja och så en med Ray Coniff.
– Vet du vad jag fick för c-kassett då vi köpte en radio med kassettbandspelare?
– Nä.
– Jag fick Slayed med Slade. Och pappa fick en kassett med Streaplers.
– Vem är Streaplers?
– Alltså du skojar, ett svenskt dansband som grundades 1959.
– Mmm, jaha, jaha, muttrade dubbelmorfar, som har nollkoll på svensk musik och absolut minst koll på dansbandsmusik. Det är endast ett fåtal svenska artister han känner till; Jussi Björling, Evert Taube, Lisa Ekdahl, Lasse Berghagen, Lill-Babs, Alice Babs. Povel Ramel...Ja och så förstås Abba. Och så har jag upplyst honom om vem Sven-Ingvars är och likaså Bo Kaspers Orkester. Men det betyder inte att han ändå vet vem som spelar om han hör en låt från nån av de här två grupperna i radio.

Sent igår kväll då dubbelmorfar satt och såg på TV och jag stickade sa han plötsligt:
– Du har inte varit ute på hela dagen.
– Aj, nej jag har inte hunnit.
– Nå, vad har du gjort då?
– Öööh, stammade jag fram och försökte fundera. Vad hade jag egentligen gjort? Inte mycket, men ändå fått hela söndagen att gå. Tömt ett bord, fått på en tvättmaskin, stickat, rantat runt med diverse saker, som inte har nån plats alls i vårt hus, sorterat lite papper, bläddrat i mönstertidningar, trots att det nog inte hinns med fler stickningar eller virkningar nu inför jul, dragit fram strykbrädet och stryklodet och försökt, märk väl, försökt stryka en julduk och så har jag nu då lätt ångat eller pressat de där olycksaliga sockorna, som nu kan paketeras in. Ja och så tog jag fram keramikjultomten och julugglan och placerade dem på den nystrukna julduken på det förut tomma bordet. För övrigt så bara njöt jag av söndagen och det ska jag säga er att inte är helt fel.

Social media kan vara farlig, det vet ni ju? Dels är det mycket lurendrejeri där och dels så ska man ju inte jämföra sig med alla andra, ni vet, alla de där duktiga människorna, som verkar hinna med vad som helst. På Instagram har jag sett hur den ena och den andra har färdigställt årets halvfärdiga projekt och/eller försökt använda slut allt garn från sitt lager. Huuu, jag baxnar.

Nå, för en vecka sedan beslöt jag mej för att vara modig och kolla lite i diverse projektväskor. Jag öppnade helt tufft dörren till hobbyrummet, sträckte ut vänster hand till vänster och grabbade tag i alla svarta projektväskor, som hänger där på en konstig stor knopp, som dubbelmorfar har monterat. Jag tog ett djupt andetag och öppnade väskorna en efter en och...

... inget halvfärdigt projekt alls! Däremot 2 nystan reflexgarn och så lite andra granrester. Puuh, nu kunde jag andas ut. Hittade inte nån vettig användning för något av garnen så där på rak arm, men ville ändå göra nånting, så i måndags för en vecka sedan blev den här lilla virkningen färdig:

Modell: Strålande jul

Garn: Carolina från Marks & Kattens samt tunn gul metalltråd

Åtgång: 12 g

Virknål: Nr 3½

Det gick fort att virka och det var riktigt roligt att få någonting färdigt även om nu garnåtgången inte är så stor på såna här små projekt.

Förra veckans tisdag försvann virkningen tillsammans med en julklapp. Dessvärre hann jag liksom aldrig pressa den här. Den detaljen får mottagaren själv sköta.

Ha nu en riktigt skön måndagskväll.
Själv ska jag julklappsrimma lite grand...

De olycksaliga enhörningssockorna

I morse var det vare sig cement eller betong på bilrutan. Nej, hela natten blåste det, så att det ven runt knutarna med ett visslande ljud. I morse vaknade jag alltså till regn och över sju plusgrader.
Sedan hade vi ett spännande logistikpussel då tre personer härifrån skulle iväg till stan, två på jobb till olika tider och en på andra ärenden, och vi hade tillgång till endast en bil.
– Det går ju bussar, säger de gröna förståsigpåarna i huvudstadsregionen. Jo, skolbussar går det ju nog här förbi om du råkar ha rätt arbetstid.

Nå jag kom iväg till jobbet och jag kom hem och det är riktigt bra, för småningom ska jag igen iväg till stan. Inget stickcafé för mej idag, har haft för stram tidtabell för att hinna med det. I morse hann jag dock sticka fem varv på den andra herrsockan. Kanske den blir färdig sen någon gång i en avlägsen framtid.

De olycksaliga enhörningssockorna blev färdiga redan förra månaden.

Modell: Enhörningssockor

Garn: Nallegarn från Novita. Det gula garnet är Sportsragg från Viking

Åtgång: 76 g

Stickor: Nr 3

Vet inte om motivet alls syns nu. Ingen har orkat pressa sockorna, trots att jag försökt övertala dubbelmorfar. Han tycker att jag kan sköta såna hushållsbestyr alldeles själv. Hrmpf!

Nu borde jag då börja på ett par nya enhörningssockor, ett par "riktiga" den här gången, alltså sådana som barnbarnet M vill ha. Ett är dock säkert, den här gången använder jag självrandande garn. Det blir för mycket fästande annars.

Ha en riktigt skön onsdag kväll!
Själv ska jag iväg och vara kulturell igen.

En döskalle

Kära vänner, igår blev ni utan mitt dagliga blogginlägg. Det beror på att jag var rätt utpumpad när jag kom hem från jobbet i västra grannstaden, så pass utpumpad att jag inte orkade öppna datorn här hemma. Ändå hade jag en betydligt kortare dag igår än vad jag brukar ha på tisdagarna. Arbetstakten var dock hård, så jag får väl skylla på det?

Och nu innan jag glömmer, så måste jag påpeka en viktig sak. Jag berättade ju om mitt besök på Raxen i måndags. Tro nu inte att maten där kan mäta sig med riktigt god hemlagad mat, som till exempel bröderna i Söderkulla serverarar eller som man får på till exempel Bistro Kronan här i stan. Min överraskande positiva inställning till Raxen, berodde mest på att dubbelmorfar skällt ut stället och tyckte att det var dåligt. I det sammanhanget hade han totalt glömt bort salladsbordet!

– Varför svär du som en borstbindare, frågade dubbelmorfar i söndags.
– Jo, för att det här garnet delar sig och det betyder att det är svårt att virka, morrade jag.
I vild panik virkade jag i söndags på förmiddagen för att få färdigt mitt alster, en döskalleskål:

Modell: En virkad döskalleskål

Garn: Minimop från Lankava, till ögonen svart Nallegarn från Novita

Åtgång: 210 g

Virknål: Nr 5

Jag hade full stress och virkade ännu i bilen på väg till halloweenfesten. Ögonen virkade jag på själva festen, likaså sydde jag fast dem och sydde dit tänderna. Konstaterade att minimop inte är något för mej. Garnet var så löst tvinnat att det var svårt att virka, men jag gav mej inte och tur var ju det, för skålen blev styv och stabil. Nu har jag då 490 gram minimop kvar. Vet inte vad jag skall göra med det. Kanske snören till julpaketen? Alltså de julklappar vi åter igen inte ska ha!

En stor mormorsruta

Idag för tre månader sedan fick jag min virkade mormorsrutefilt färdig. Nu har den väntat på fotograf ända sen första juli. Idag tog jag mej i kragen och åstadkom någon sorts foto. Inte det bästa precis, men så är också modellen svårfotograferad.

Modell: En stor mormorsrutefilt, mönster från eget huvud

Garn: Öglemohair och tunt yllegarn

Åtgång: 1 202 g

Virknål: Nr 5

Jag ville bli av med det där garnet och jag visste ju inte hur långt det skulle räcka, så det fick bli en enda stor ruta av filten. Och som ni ser, så är ränderna olika stora, för jag har bytt garn där det förra tagit slut. Och färgerna har jag blandat friskt enligt det jag hade i lager.

Det var ju superhett i somras, vet inte om ni minns det? I varje fall, så kunde jag inte ha filten i famnen då jag virkade, för det skulle ha blivit för varmt och svettigt. Virkningen fick snällt ligga på matbordet. Och där hölls den faktiskt riktigt bra.

Så här lite garn blev det kvar när filten var färdig. Inte undra på att jag kände mej jätteduktig! Nu återstår då att hitta något mjukt skönt tyg att sy fast på baksidan för att göra filten till en skön och mysig en.

Det är skönt att virka en sån här enda stor ruta för filten, istället för många små, som sen ska sys fast. Blev mycket mindre jobb så

Behöver du inspiration till ett liknande verk, så kan du få det hos Bautawitch. Lycka till!

Nu önskar jag er alla ett riktigt skönt veckoslut.

Själv ska jag småningom bege mej ut på vift tillsammans med dubbelmorfar.

En lång pink halsduk med priplor

Nu har ni fått vara utan inlägg i dagarna två igen. Den här gången är det dubbelmorfars "fel" att jag inte har hunnit. I tisdags råkade vi båda komma hem samtidigt vid åttatiden på kvällen. Han från grannbyn och jag från undervisningen i västra grannstaden. Han var frusen och trött och själv var jag sådär lagom mosig efter en lång och intensiv arbetsdag, där bland annat uppdateringarna i datasalen gjorde att det inte gick att skriva ut längre. Minst sagt bekymmersamt då jag hade Word-kurs och att kunna skriva ut med olika inställningar hör till grundkunskaperna. Nå, saken är hoppeligen åtgärdad till nästa veckas tisdag.

Alltnog, vi intog vårt kvällste på tisdagskvällen samtidigt som dubbelmorfar sprang ner i källaren med jämna mellanrum. Han eldade nämligen bastun. Och det var så skönt att sitta där på laven, så det blev rätt sent. Självklart orkade jag inte då öppna datorn och börja blogga.

Igår hade jag egentligen endast ett möte på jobbet här i stan. Eller nåja, egentligen inte i stan utan vi var betydligt närmare här till ett ställe där vi stod bakom låsta dörrar. Ingen från det husets sida hade kommit ihåg att vi skulle vara där. Det betydde förstås att vi blev utan vår mötesfrukost också och vi som ändå hade fått välja mellan två sorters semlor (frallor); Ost eller skinka. Tji fick vi. Tevattnet var dessutom iskallt. Tur att jag inte lade i en tepåse när jag märkte att muggen kändes kall! Det blev inga pluspoäng där inte.

Det första jag gjorde när jag kom hem igår efter klockan 12.30 var att koka te. Mitt i tedrickandet dök dubbelmorfar upp och skulle iväg västerut, kanske...
ÖÖh, vänta nu lite, jag måste först fixa lite grejer på datorn. Jag hann stänga av och börja rusta iväg mej, då min arbetstelefon ringde och jag fick ett nytt uppdrag, som skulle fixas. Så först ringa två telefonsamtal sen på med datorn, kolla lite, ändra lite och så skicka iväg e-post med bilagor. Ibland känns det som om det här arbetet aldrig blir färdigt. Det är alltid något nytt som ska tas hand om.

Ringde ett samtal till och överraskade säkert den människan rejält. Nå, dubbelmorfars fina planer om att åka ända till Hertonäs i huvudstaden gick om intet. Han fick nöja sig med Motonet i västra grannstaden. Och jag som hade reserverat tid på eftermiddagen för att äntligen få halsduken färdig, fick ta med den i bilen, fästa trådar och försöka sy i "priplorna". Det tog lite tid innan dubbelmorfar insåg att sådant handarbete utförs bäst på motorvägen, inte kurviga och backiga småvägar.

Vi passade på att äta på dubbelmorfars favoritställe. Vi har inte varit där sedan förra hösten, då allting under vårterminen gick på distans. Tur var det att jag fått mat i magen då dubbelmorfar drog mej med till Motonet. Det är så tråååååkigt att gå där.
– Såg du att de sålde alla Boschmaskiner billigt, frågade han då vi äntligen kom ut därifrån.
– Nääe, svarade jag med eftertryck. Jag försökte få tiden att gå mellan de där datatekniska hyllorna, men jag kunde ju inte stå där stirrande och blockera gången helt. Så jag vandrade lite omkring, men det finns inte mycket för mej att se där. Dessvärre fick dubblemorfar inte alla delar han behövde, så vi kurvade ännu via Puuilo innan det var dags att leverera en lång pink halsduk. I detta skede ännu utan de flesta priplorna, som jag fick sy i under överinseende av M.

Modell: Ribbstickad halsduk, mönster från eget huvud

Garn: Bonus Glitter från Hayfield

Åtgång: 74 g

Stickor: Nr 4½

Priplorna är olika knappar, som jag hittade i mina gömmor. Blomknapparna är från Sinelli. Stickväninnan B övertalade mej att inhandla garnet då vi var iväg på en garnutflykt för något år sedan. Och tur var det ju att hon lyckades med övertalningen för nu kom det till användning.

Ni skulle ha sett M:s förundrade och lyckliga min. Hennes mommo hade faktiskt stickat en halsduk med priplor. Tänk att mommo kan göra sånt! Nu får vi hålla tummarna att priplorna hålls kvar. Om inte, så får M:s mamma sy i dem på nytt.

Och visst är det härligt då M konstaterar:
– Den är fin!
Det finns alltså någon, som förstår att uppskatta hantverk.

Alltnog, vi kom hem igår kväll sent omsider, så sent att jag sen inte alls hade lust att öppna datorn, så därför blev det inget blogginlägg igår heller. Idag börjar jag jobba först senare på eftermiddagen, så nu stal jag lite bloggtid åt mej innan jag fortsätter med kursförberedelser inför morgondagen och inför nästa vecka. Men först måste jag försöka få tag på den ena och den andra via telefon. Håll tummarna att det lyckas.

Rekordsnabb halsduksstickning

Igår blev ni utan blogginlägg igen, tyvärr, eller ni kanske tänker: "Bah, det är nu inte så viktigt". 
Orsaken till avsaknad av blogginlägg beror dels på att vi har en kär gäst på besök.  Och dels på att jag igår satt ute till halva natten och såg på hur en danslave blev till inför dagens festligheter. Jag följde med för att vara till handa och behjälplig, men satt för det mesta på en trädgårdsstol, helt inaktiv och utan vare sig en stickning eller virkning att roa mej med. Däremot fick jag en drink, med okänt ursprung i handen.

Låt mej nu få presentera den snabbaste halsduksstickningen jag nånsin gjort. Jag började på min mötesstickning förra onsdagen vid niotiden. Och förra torsdagen före klockan 19 var den färdig! Och då ska ni ändå veta att jag var ute på äventyr på torsdagen!

Modell: Ribbstickad halsduk, mönster från garnbanderollen

Garn: Boucle från Svarta fåret

Åtgång: 200 g

Stickor: Nr 5½

Självklart gick det fort att sticka med så tjockt garn och grova stickor. Men jag är ända imponerad över mej själv.

Min docka fick förresten komma hem senast vi hälsade på hos flickorna. Skönt. Undrar om A har saknat den?

Nu önskar jag er alla ett riktigt skönt veckoslut.

Liten virkad korg

Okej, när ni ser detta alster, så börjar ni förstå stackars dubbelmorfar. Inte alls konstigt att han vill att jag ska göra nånting nyttigt. Men vad som är nyttigt är ju så olika. För mej är det nyttigt med små virkade grejer, som dels blir färdiga och dels gör av med åtminstone lite garn.

Men småningom måste jag ju nog börja göra nyttiga saker, så gissa vadd jag har gjort? Jo, jag har börjat söka efter intressanta sockmönster! Att sticka sockor är väl nyttigt? Och då kan jag ju sitta tillsammans med dubbelmorfar framför tv:n medan han glor på förra årets OS i Tokyo. Då borde det inte finnas något att gnälla om eller hur?

I torsdags blev i alla fall den här färdig:

Modell: Liten virkad korg, mönster från eget huvud

Garn: flip flop från Novita

Åtgång: 26 g

Virknål: Nr 5

Som sagt, tur att jag hade de där pärlorna, därifrån hittade jag den här blomman. Som ni märker har jag varit extra kreativ nu då semestern är inne på slutrakan.

Korgen är nu fylld med barnbarnens favoritgodis. Få se vad A tycker då hon får den idag på eftermiddagen. Vi är nämligen bjudna på kaffe/saft och bulle till dem. Ska bli härligt att se dem igen. Hoppas bara att dubbelmorfar lorvar sig hem i tid. Man kan inte låta barnbarnen vänta alltför länge.
Och lugn, bara lugn, storasyster får ett helt annorlunda paket. Dock inte hemgjort av mej.

Önskar er alla en riktigt skön fortsättning på lördagen.

Njut av det härliga vädret och påminn mej om att stänga fönstret i sovrummet i natt, så jag inte blir förkyld och måste ta coronatest. Och apropå det, jag skrev faktiskt ut mitt coronaintyg, så nu har jag lite mera grejer att hålla ordning på i handväskan!

Ekologiskt skydd

Dubbelmorfar är inte glad. Varje morgon hittar han mej vid matbordet med virknålen i högsta hugg. Det är liksom racerfart på den just nu. Allt, allt måste hinnas med före måndagen när semestern är slut. Dubbelmorfar tjatar om att jag borde göra någonting nyttigt istället, men...
H, som är en klok kvinna, sa att jag ska säga att jag är i "The zone, the Virkzone". Då borde kanske dubbelmorfar förstå att nu är det allvar och virkning, som gäller. Tror ni han gör det?

I söndags fick jag färdigt två virkade ekologiska skydd.

Modell: Virkade skydd för glasen, modell 52 i Kauneimmat Käsityöt nr 4/2020

Garn: Cotton soft color från Novita

Åtgång: 32 g

Virknål: Nr 3½

Trevligt litet virkprojekt och vilken tur att jag hade köpt en påse med olika pärlor...

... från Knektbrons återvinningscentral då jag var ute på äventyr med minstingen.

Jag slog ut pärlorna i en metallask, som vi fick till julklapp med dubbelmorfar. Nu hade jag bättre översikt och kunde räkna så att det blev likafärgade pärlor i snibbarna för skydden.

Och förstås måste jag ju testa genast. Och det fungerade, inga björkfrön och inga flygfän i glaset med ren gul Jaffa!

Stickade byxor

I morse var det så mörkt att jag inte alls hade nån lust att stiga upp före klockan halvsju. När jag äntligen slängde mina lurviga över sängkanten en timme senare, så hörde jag det efterlängde ljudet av regndroppar. Men den glädjen blev kortvarig. Vi har inte fått mycket vatten här inte. Svalare är det utomhus, men inne fortfarande över 25 grader.

Själv har jag idag försökt vara duktig och jobbat här på datorn. Dessvärre har dubbelmorfar lite svårt att förstå att det är ett jobb. Han tror att jag "bara" är ute och surfar på nätet eller bloggar. Konstigt, inte sant?

Ken kan ju inte gå omkring med rumpan bar, så till hans tröja stickade jag också ett par byxor. 

Modell: Stickade byxor, modell G från Järbo garn 15-15

Garn: Bomullsgarnsrester 

Åtgång: 18 g

Stickor: Nr 2½ och 3

I restgarnskassen hittade jag det här bomullsgarnet, som påminner lite om jeansgarn. Jag var skeptisk, men det gick riktigt bra att sticka.

Lite långa åt Barbie. Jag sydde ett gummiband i midjan, så att de inte ska tappas.

Önskar er en riktigt skön fortsättning på onsdagen.
Själv ska jag jobba lite till här på datorn, sedan äta kycklingwraps (ja, eller broiler, som vi säger här i Finland), hinna ut ett varv och resten av eftermiddagen får gå i virkningens tecken.

Klassisk v-ringad tröja

I natt åkte tornfläkten fram i sovrummet och fläkten vid matbordet har också varit igång. Inte för att jag har hunnit sitta där och virka hela dagen, som jag hade planerat. Det är på tok för varmt att städa. Det har till och med dubbelmorfar medgett. Han den stackaren har stått vid spisen och lagat sin supergoda sås. 

Själv var jag ute ett varv tillsammans med honom mitt på dagen, men det var alldeles för svettigt här på vår gårdsplan. Han har planterat blommor som han räddat från trädgårdsavdelningen i stora varuhuset i stan, bland annat en rhododendron. Den lär ska bli röd. Blir spännande att se sedan nästa vår. Själv skulle jag vilja ha allt möjligt annat: Vita syrener och lila, midsommarros, jasmin, pioner osv. Men dubbelmorfar bara skakar på huvudet. Dels är vår gårdsplan så liten och dels kommer vissa sorter helt enkelt inte att trivas här på sandåsen. Inte så mycket att göra åt. 
Sorkar har vi tack och lov inte sett till nu på något år. Troligen får vi nog tacka våra fina katter för det. Man klarar sig inte på landet utan katt, så är det bara. Har man inte egen katt får man lov att låna grannens katt och hoppas på att den är en skicklig jägare.

Det har varit en hel del Barbie här, på senaste tiden. För att det inte ska bli alltför orättvist så stickade jag faktiskt för tio dagar sen lite åt Ken.

Modell: Klassisk v-ringad tröja, modell G från Järbo garn 15-15

Garn: Yllegarnsrester 

Åtgång: 18 g

Stickor: Nr 2½ och 3

Jag har ingen Ken, så Barbie fick agera provdocka. Och eftersom tröjan var för stor åt henne tänker jag att den passade på honom.

Nu kan man ju tycka att, vad är nu det där att sticka ett sånt där litet plagg. Men jo, det är ett himla petande, för det här är liksom en "riktig" tröja, men i miniatyr storlek. Axlarna stickas skilt osv.

Och så blir det en massa fästande.  Ni kanske tycker att jag har snygg design med den där röda kragdetaljen och samma röda på ena ärmen? Heh, det var förstås så att det gråa garnet tog slut och då fick jag skarva i med det som fanns i restgarnskassen, som nu är av papper istället för plast. Men visst blev det snyggt, eller hur? Man kan nästan tro att det är planerat så.